Vad hände sen?

En poet, en konstnär, en musiker och en filosof bor tillsammans i ett kyffe under takåsarna i Paris. Unga, fattiga, lever ur hand i mun, väntar på Det Stora Genombrottet. Har dock livslust, kan slå runt och ”festa” när tillfälle ges. På julafton deltar de i festligheterna på en restaurang i den enorma folkmassan.

Poeten blir djupt förälskad i den lungsjuka Mimi, konstnären lever i ett stormigt förhållande med den levnadsglada och något ytliga Musetta. Svartsjukan grasserar i de båda paren. En kväll något senare när de fyra unga männen skojar till det värre i sin lilla lya dyker Musetta upp med den svårt sjuka Mimi, som vill dö hos sin älskade poet. Alla fem hjälps åt för att fördröja förloppet, Tyvärr, Mimi avlider. Och så slutar operan La Bohème. Här återberättad i ett synnerligen litet nötskal.

Men vad hände sen? I en kreativ stund på hemväg från bio-operan (från Metropolitan, direktsändning) blev det så här: Poeten skriver kärleksdikter med Mimi i tankarna, med dem blir han stjärnan på allas läppar. Lever dock hela sitt liv utan kvinnosällskap, bistår sina vänner där det går. Musetta och konstnären inser att de skall ta vara på varandra den tid de har, grälen lugnar ner sig, han får jobb som illustratör och kan försörja den växande barnaskaran. Musikern får ihop det med Despina, den smått illmariga tjänsteflickan från Cosí fan Tutte, hon som hjälper till att ordna med det tokiga bedrägeriet i den operan (en riktigt rolig opera, rekommenderas!). Hon sjunger, han komponerar och spelar – framgångsrika gatumusikanter som snart jobbar på fina underhållningsscener.

Filosofen hoppar över till läkarbanan, specialiserar sig på lungsjukdomar. När han i det ärendet skall besöka ett kloster stöter han på Donna Elvira (en av de bedragna kvinnorna i operan Don Giovanni), just när hon står i beråd att i sin besvikelse på karlfolk bli nunna. Ögonblicklig kärlek uppstår. Klostret utvecklas till ett framgångsrikt tuberkulossjukhus – och det är egentligen han som är läkaren i operan La Traviata och kallas till Violettas dödsbädd…

TANKEBRYGGA: Marita Lindquist (1918-2016) var en finlandssvensk framgångsrik barnboksförfattare (över 40 böcker i den genren), översättare, sångtextskrivare, redaktör, läromedelsförfattare, m.m. En av hennes mest omtalade och prisbelönta böcker är ‘Malena och glädjen’, som handlar om om Malena får vara glad när hennes mamma nyligen avlidit. En bok som har haft (och har) bevislig terapeutisk verkan, som nominerades för ett pris ännu 2007 – den utkom 1969. Översatt till många språk. Så började folk fråga författaren:”Hur gick det för Malena sen?” Hon blev ställd mot väggen. Hon hade behandlat det tema hon ville, punkt, slut. Hon skrev några böcker till om Malena, men hävdade bestämt att att skriva utgående från läsarnas undringar inte alls blir så bra. Evighetssåpoperaförfattare kunde hon inte riktigt förstå. Ja, hon skrev alltid för hand. I ett rutigt häfte. Började varje skrivsession med att vässa flera pennor. Känner gemenskap!

TANKEHOPP: Marita Lindquist översatte sångtexter. Men hon tog sig knappast an ‘Hooked on a Feeling’ (Björn Skifs), eller ‘Ta mig till havet’ (Peter Lundblad) eller ‘Super Trouper’ (ABBA) eller ‘Memory’ (ur Cats). Men det gjorde årets Karlebyrevy, även den avnjuten under det veckoslut som gått. Det blev ‘Vedabacka’ – Hogg å såga, hogg å såga, hogg å hogg å hogg å såga… (hogg = hugg) och ‘Ta mig till Såka (och gör mig till bond)’, ‘Super trubel’ (så stavas trubbel på den dialekten) och ‘Mappe, fan, ja hittar int mappe…’ (mappen). Tala om ordkreativitet…

Knarrsnö – men inget övrigt väderknarrande

Knarr, knarr, knarr… Det är nu ständigt kallare än -8, om vilken temperatur det nånstans stått skrivet att det är snöknarrgränsen. Ho vet. I skrivande stund sitter OrdOdlaren och småfryser i hemmet, eldar och huttrar. Bor man i eget hus kan man inte ringa disponenten och klaga. -18,2 utomhus på morgonnatten och nästan samma temperatur inomhus – på plussidan – vid niotiden på morgonen. Och vädergubbarna lovar mera kyla…

OS-skidtävlingar underhåller i TV. Värmer inte, trots att det då och då blir hjärtklappning och högt blodtryck. Skrek på Diggins idag… Sen beslöt sig OO för att idka en av sina favoritsporter: Kolla dagböckerna. Och brasan brassar på bakom den oputsade luckan:

Nej! Först dagens obligatoriska motion! Klabbarna klingar i kölden, de bör helst få lite rumsvärme innan de börjar göra sin plikt.

Blickar samtidigt upp mot två av de märkta björkarna: Om ett eller två år är det ni som värmer huset! Om du läsare tittar riktigt noga längst ner på stammarna syns det röda avverkningsmärket. Det skall bara bli lite varmare först innan det utegymmet kör igång.

Jovisst, solpanelerna försöker det bästa de kan

men de drabbas av rimfrost på natten, de behöver först ett värmande solmöte, så klarnar de och arbetar på

Solen har ju inte precis kommit så högt, så det blir inte många kWh per dag. Och knappt 12 av de 18 är snöfria. Det finns inte fritt snöfall från sex av dem, som kanske på bilden kan anas.

Temperaturstatistik, ja. 20-21-22 februari hamnar under granskningsblicken. Dagboksskrivaren har slarvat ibland, och hon började först 1991. Synnerligen svårt att överblicka, inga trender kan skönjas ur detta sydfinländska perspektiv. 1993, 1996, 2007 och 2010 sticker ut med tvåsiffriga köldgrader. 1991, plusgrader. 2001 plusgrader den tjugoförsta, -15 följande dag.

1993 handlade det enbart om en kortare tvåsiffrig köldknäpp, men minusgraderna höll i sig till mitten av mars. Föregicks av plusgrader i januari, då och då. De folkliga spåmännen hävdar att februarivädret förutspår julivädret. Jaha. Juli det året var fuktig, kall, regnig och bara lite varm.

1996 var det tvåsiffriga köldgrader under 21 av månadens 29 dagar. Tre olyckor mötte på jobbvägen: en långtradare med motorstopp i en uppförsbacke, två militärfordon på tvären på vägen, en krock mellan två personbilar. Och den egna bilen strejkade på grund av bromsvätskebrist. Den mest olycksdrabbade månaden under hela jobbkarriären. Juli? Regnig. Storm med trädfällning 13 juli. Domherre på fågelbrädet 14 juli. Första solstunden 23 juli. Och sommar i veckan efter det – som avslutades med en rejäl hagelskur 30 juli.

2007. Februari bestod av jobb, jobb, jobb… Bouppteckning i barndomshemmet i gnistrande smällkallt vinterväder – -23 alla tre granskade dagar. Plus andra köldknäppar. Juli då? Jo, ganska så varm…

2010 startade den tvåsiffriga kölden 26 februari, höll till 13 mars, även om solen verkar ha gjort sitt bästa för att höja dygnsmedeltemperaturen. Och julis första regn kom den 22, dock inga större värmeduster under den månaden – ja, i början fanns det några verkligt heta dagar. Midsommaren det året hölls värmen uppe med hjälp av frassen Tosca och eld i köksspisen.

Vad lära vi härav? Att spå väder enligt januari = juni o.s.v. fungerar inte så bra. Vädret kan man inte göra något åt. Bäst att anpassa sig, köpa mera ved och brassa på. Som nu. Och hoppas på lämpligt varma julidagar…

 

Opera om oroligheter

Båsot. Det var just jämt vad det var det, i Finland för exakt hundra år sedan. Och frågan är om det inte är så allt fortfarande vad gäller den tiden, från 27 januari till 15 maj 1918. Och lite före. Och efter. Och når något är båsot (alla vokaler korta, betoningen på första stavelsen, o som i OrdOdlaren, men kort…), då är det verkligt svårt att få ordning och reda i det.

Vad var det då? Jo, därom tvista de lärde – och fråga inte OrdOdlaren. Under OO:s skoltid (1960-talet) låg oroligheterna alltför nära i tiden att de exakta datumen inte ens behövde präntas in och memoreras. Lärarna ägnade i medeltal två och en halv mening åt tidsperioden. På skolorten Vörå fanns dessutom en krigsskola 26.1 – 12.4 1918, landets första underofficersskola, genom vilken minst 1400 elever slussades. Den skolan har nyligen firat sin hundraårsminnesfest – men om den pratade man inte i Vörå samskola och gymnasium, på vars dåtida marker skolningen troligtvis skedde, delvis. Men lokalhistoria var liksom inte så ”het” då. Varför den placerades i Vörå? Jo, där fanns varken rysk militärförläggning eller oroligheter i större mått. Men mat. Mat (med mera) fanns i Rågens Rike, som jordbrukskommunen Vörå ofta kallas.

Inbördeskrig, medborgarkrig (neutrala benämningar), frihetskrig, klasskrig (de orden är verkliga tolkningsfrågor), broderkrig, syskonkrig, systerkrig (poetiska benämningar, och jo, kvinnor deltog). Uppror, kravaller… I bakgrunden fanns Första Världskriget och avskurna handelsförbindelser med medföljande matbrist, tsardömets fall och revolutionen och upproren i öster. Det pyrde och kokade lite överallt. I landets sydliga delar, främst. Den här kartan finns t.ex. på Allvetande Wikipedia. Och lååånga och detaljerade skriverier på finska. Långa på svenska. Varsågoda och läs…

Vasa, som fungerade som det vita Finlands huvudstad, hittas i västra Finland. Vörå ligger ca 30 km rakt österut från den staden.

Evigt ivriga Jörn Donner (född 1933) har tillsammans med Samu Nyström gett ut den här boken med dagboksanteckningar av olika både röda och vita helsingforsare, brev, kort och tidningsnotiser och -skriverier från november 1917 till nyårsafton 1918. OO följer med dag för dag. Intressant, tuff och lärorik läsning. Även Tekla Hultin (Föregångarkvinor 6, 11.10 2017) är med med rätt så objektiva analyser.

Skådespelsförfattaren och regissören Tuomas Parkkinen och kompositören Olli Kortekangas har forskat om tiden och filat på en opera om händelserna i nästan tio år, från 2009. Det var tydligen helt klart att scenen skulle vara Tammerfors, Parkkinens barrndomsstad. De värsta och de mest bloddrypande stridigheterna under hela orosperioden begicks i den staden, mellan 16 mars och 6 april. Operans världspremiär skedde 16 februari i år, och föreställning nummer två bevistades av OO och BJR.

Välgjord dramatik, dramatisk musik, starka scener, goda sångare/aktörer – och allt är kryddat med småhumoristiska inslag på många plan. Trots att handlingen är tuff och berörande hanteras allt med stor skicklighet. Syskonparet Amanda och Eemil strider på var sin sida, och fadern är pacifist… Amandas man har vänsterprasslat och älskarinnan Serafina Suomi är gravid, och stridslysten som få. Serafina avlider i samband med förlossningen, en dotter föds, Suomis/Finlands dotter (personifieringen för Finland: Suomi-neito, Finlands jungfru…). Amanda tar hand om barnet. Så är huvudhandlingen i huvuddrag. Men mycket annat händer under resans lopp.

Syskonparet, gestaltade av Tuuli Takala och Ville Rusanen, mästarsångare!

Rauha (=fred) Valkonen (valkoinen = vit) är hembiträde och har svårigheter med att välja sida (som så många andra). Hon vet inte riktigt om hon är arbetare (röd) eller något annat. En ung pojke med tur heter Onni (=lycka, tur), en annan som arkebuseras heter Toivo (= hopp). Operans namn Veljeni Vartija kommer från Bibeln. Kain får frågan ”Var är din broder”, och i svensk översättning svarar han ”Skall jag ta hand om min broder?” På finska blir svaret ”Olenko minä veljeni vartija?” Tyd efter bästa förmåga.

Den första operan i världen som utspelas i Tammerfors. En scen försiggår i Tammerfors domkyrka, där Hugo Simbergs girlandbärande pojkar är livslevande pojkar i operan, med byxor på. Operan direktsänds på Yle Arenan onsdag kväll 21 februari. Passa på!

Gamla minnen, bilder – och vulkanism

Bilder väcker minnen, och minnen väcker bilder. Ibland ger ett litet ord ett stort eller större minnesanfall, det blir bilder i huvudet som påstår att det finns fotografier nånstans, och driften (ja, verkligen en drift!) är stark, så stark att det kan gå timmar innan bilden finns framför ögonen. Urklippsboken, ett album, datorn, diabildssamlingen… Som nu med te (se tidigare inlägg). Väckte minnen från Azorerna, São Miguel. För femton år sedan stod OrdOdlaren och betraktade den här vyn, i Furnas, östra delen av ön, och sade om och om igen:”Fel, fel, fel. Det gröna är fel. Luften, dess värme är fel…”

Så här, som på bilden nedan, skall det ju se ut: Kalt, kargt, svavellukt (doft?) och ånga överallt. OO var präglad av fyra islandsbesök. Första resan gjordes för 30 år sedan, bilden från den:

Nja, det här är geysirområdet, luktar inte så mycket. Det bubblar och fräser och sprutar och spottar i större eller små gropar. Luften är kylig och skön. Längre mot nordost finns sjön Myvatn, och i dess norra ända finns Námaskarð, där gyttjan bubblar och sprätter,

och ångan fräser och luktar. Vissa ”hål” yrar på som värre blåsbälgar. Och om det blåser och småregnar, som vid besöket 2001, är man omgiven av varm luktande ånga och ser absolut ingenting genom sina glasrutor

Observera scarfen i blåsten!

Här har vi en vulkankrater i den stora kratern på västra delen av São Miguel, Sete Cidades:

Har tydligen hållit sig lugn sen 1445, då här torde ha varit värre utbrott och fyrverkerier. Odlingar och skog, åkrar uppe på toppen av kratern, hmm… Grön vulkankrater? Så här ”skall” ju en gammal vulkan se ut, till exempel:

Herðubreið, med molnmössa på, ligger i östra delen av Island, strax norr om Vatnajökull. Fotad på låångt håll 1988. Kargt, och blåst som bara inte syns i frånvaron av träd.

Redan på 1200-talet hade man badtunnor, som ordentligt stenlagda gropar i marken. Om vattnet blev för hett kunde man lossa på en sten för att få kallt vatten ur en liten bäck. Dörren i bakgrunden öppnade en tunnel som gick till huset, praktiskt vintertid. Snorralaug i Reykholt, Snorre Sturlassons boplats i början av 1200-talet.

I Furnas finns bl.a. ”Ungdomens källa”, en stor byggd bassäng med jämn stenbotten, vattnet liknar svensk gulaktig ärtsoppa och är 35 grader varm/het. Här lär mineralerna göra en yngre… Inget bildbevis här, men mat i stället:

Turisterna utfodras med mat som fått badda i timmar i ett grävt hål i den heta sanden (ca 70 grader), Cozido.

Tallriken, med litet av var sorts kött och korv som tillbringat fyra-fem timmar i den naturliga ugnen. Delikat, mört och mycket!

I Island (ingalunda överallt där) tar man det lugnare med jordugnar. En grund grop, diverse olika kanter så att den hittas, ett plåtlock på vid behov:

Blanda till en bröddeg, sätt den i en plåtburk, plåtlock och stenar på, och följande morgon har du ett härligt mörkt och varmt frukostbröd! Sant! OO har ätit flera. Bjarnarflags brauð (bageri som sålde). En gång med underbart pålägg: lokal fisk som rökts med hjälp av torkad hästskit. Så gott att det hon inte hann fotografera den stora godbiten ens!

 

Dagens blandning idag – 13 februari

Köttsöndag, Fläskmåndag, Fet Tisdag – ja, det gäller att ladda inför fastan! I morgon är det Askonsdag, och då är det dags för 40 magra vardagar, som endast ”avbryts” av söndagarna med lite mera mat. Och sen blir det Påskdag, då blir det ägg, och memma och pasha (pascha?) och…. Così fan tutte… ? (Så gör alla. Jo,jo, Michaela, lärare i italienska, ”fanno” borde det vara…)

I Svenskfinland är det vanligaste ordet Fastlagstisdag, och då äter man fastlagsbulle (inte semla…). Säkert full fart i skrivande stund på lunchcaférestaurangen Kaffikåppin i Vörå, som Systersonen med hustru driver. Men bullarna har han inte bakat själv, trots att han är en minst sagt ypperlig konditorbagare. De kommer från grannen, bageriet Ecce-Re (speciella företagsnamn i den trakten) – ”de gör så fenomenala bullar så det lönar sig inte att ens försöka konkurrera”, sa han. Bilden lånades från Kaffikåppins Facebook-sida, och där bjuds på gratis bulle som efterrätt till lunchgästerna idag!

Laskiainen heter dagen på finska, och det lär inte komma från ”laskea mäkeä” (åka utför i backe), snarare tvärtom. ”Laskeudutaan paastoon” (vi påbörjar fastan), ”lasketaan päiviä pääsiäiseen” (vi räknar dagarna till påsk) eller ”carne lasciare” (lämna bort köttet) har angetts som förklaringar. Och bullen är laskiaispulla. Visst är finska ett härligt språk… Men ”alla” åker pulka, i stället för långlin och slängkälke, som förr i världen. Åka hästsläde brukar också vara populärt. Här i huset är det ännu höljt i dunkel om det blir bulle alls – ”fastan” inleddes lite tidigare…

I England (enbart där, eller i hela UK?) lär det i stället ätas plättar/pannkakor Benämningssvårighet även här… Och så ordnar man springtävlingar. Spring iväg med stekpanna med plätt i, vänd den i luften tre gånger medan du springer! För OO skulle det garanterat bli plätt fall!

Men så pass inspirerad blev hon igår kväll så mjölkskvätten som hittades i kylskåpet blandades med skvättar av mjöl, socker, bakpulver och ett ägg. Inga exakta mått här inte, smeten blev aningen tjock. Men gott var det! Inmundigades med ytterligare några små skvättar socker. Så visst har det firats. I smyg. Den mer strikta diethållaren befann sig på körövning…

När allt är avnjutet bör man borsta tänderna. Obs, Tandborstbytardagen idag! Det ämnet har behandlats tidigare i detta forum. Nä, före det skall det ännu firas Internationella Radiodagen! Knäpp på/sätt på/öppna radion, fortfarande det snabbaste och enklaste mediet i världen. Glöm inte den apparaten…

Apparaten på 1960-talet såg nästan ut såhär

OO:s morfar lär ha varit den enda i byn som på 1920-talet kunde ratta in rätt station. Och en söndag i början av 1960-talet ringde telefonen. En tant i byn ville ha hjälp av OO:s pappa. Sonen var inte hemma, hon skulle lyssna på radiogudstjänsten och sonen hade inte ställt in rätt station. Pappa hade inte möjlighet att åka iväg, mamma lovade att tioåringen kommer. Tanten tvivlade, men flickan kom och klarade radioinställningen – och tanten blev imponerad. Tanten ifråga kunde inte läsa, och det var en ständig källa till den lilla flickans förundran. Hur var det möjligt? Hon var gammal, lär inte ha haft någon möjlighet att gå i skola. Också något att tänka på idag…

 

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 30 953 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.