Flaggningsdag

Bomarsund. Bo-mar-sund. Bommar-sund. OrdOdlaren är inte ortnamnsforskare. Landkrabba, nästanpacifist, krigsnolla är några av de bättre epiteten. Med rätt att vända och svänga på, dela in och undra över ord.

Den lilla skolflickan – redan då karttokiga – begrep inte. En rysk fästning ”inne i” Åland, halvfärdig, sprängdes sönder och samman under Krim-kriget 1854? Hon visste att Krim låg/ligger långt borta från Åland. Visste också att öriket togs, liksom resten av Sveriges östra rikshalva, av Ryssland 1809, men vad hade Frankrike och Storbritannien för intressen? Krig är komplicerat.

Bomarsund innanför den ritade ”guldringen” på den i hast fotograferade turistkartan.

Sammanhanget klarnar betydligt om man fördjupar sig i denna eminenta bok, utkommen 2004, äntligen inlemmad i OO:s boksamling 2016.

Bomarsund har visserligen drabbats av OrdOdlaren flera gånger, redan innan mycket av senare tiders forskning har dokumenterats.

Informationstavla i Bomarsund, fotad i maj 2016. Mörkbrunt = byggda konstruktioner, gult = påbörjat, grått = planerat. Plus 1950-talsvägen.

Ålands första stad fanns t.ex. här, Skarpans. Syns nuförtiden som husgrunder här och där i skogarna. En äldre åländsk farbror berättade om detta för tandemcyklande  semesterfiraren 1985, och fantasin sattes i rörelse. Mariehamn? Grundad 1861, med namn av tsar Alexander II:s hustru Maria Alexandrovna, född af Hessen-Darmstadt, 1824-80. Fästningsbygget som fick ett dånande slut 1854 inleddes  sisådär småningom med början redan 1812. 1830 tog byggandet fart, då satte man visst igång med huvudfästet, här en datorsimulerad rekonstruktion (fotograferad informationstavla, inte bästa kvalitet) som är placerad på ett foto från nutiden. Vägen rakt genom fästningen byggdes hundra år efter smällandet. Storfurstendömets största byggnad, 290 meter lång, i två våningar. Plus kaserner och ortodox kyrka, med mera.

Varför detta idag? Jo, flaggorna vajar, hyllande Ålands demilitarisering, som först deklarerades genom en särskild konvention mellan Frankrike, Storbritannien och Ryssland 30 mars 1856. Kort sagt: inga nya befästningar, militära eller marina anläggningar får finnas i öriket. Visserligen bröts det mot detta i viss mån under de två världskrigen, men demilitariseringen fastslogs på nytt 1947, för 70 år sedan, och alla spår av militär aktivitet har suddats ut. Nästan.

För ungefär hundra år sedan – republiken Finland fyller 100 i år – ville Åland bli en del av Sverige, och det ledde till en viss osämja med den nya republiken. Självstyrelsen under Finland fastslogs 1921 av Nationernas Förbund.

Finland har idag sex officiella flaggdagar (plus de dagar när vi väljer dem som får styra oss), då är officiella byggnader skyldiga att hissa vår blåvita. Därutöver finns elva vedertagna flaggdagar – det hör till god sed att hedra dessa, om man äger flaggstång och flagga. Som tillägg till de här minst sjutton dagarna kommer då de tre åländska och sju samiska. Ber att få återkomma. OO äger inte/har aldrig ägt vare sig flagga eller flaggstång.

En del av ruinerna, fotograferad i maj 2016.

Spontan skyltsöndag 17

Ordodlaren har besökt en minimal bråkdel av världens städer, med sådana här informationsskyltar har hon inte träffat på tidigare. Blev förtjust. Här finns ”allt man behöver”, enkelt, lättfattligt och elegant.

Hobart, Tasmanien. De gamla hamnkvarteren, där inga andra fartyg än sådana som bär turister mera anlöper. Små båtar som kuskar folk i omgivningen, och stora kryssningsfartyg längre ut. Hamnmagasinen är  – förstås – trendiga restauranger, men även billigare alternativ med t.ex. fish and chips (höll på att skriva ships…) finns. Och Salamanca Market, med över trehundra marknadsstånd varje lördag – förstora upp bilden och kolla gatan.

Egentligen är det svårt att gå vilse i stadens centrala delar, men om man tar sig vidare ”nedåt” i skylten blir det värre, den stadsdel som heter Battery Point och längre utåt. Hus och villor och trädgårdar och träd och blommor så man blir alldeles yr… Och gator som kurvar åt alla håll. Här byggdes utan stadsplan på 1800-talet, och så har det troligen fått förbli. Modernare planerare har inte kommit med rutmönster och pennor med grävmaskiner i släptåg för att göra raka gator och monumentala byggnader…

I stadskärnan ger dessutom gatustolparna/trafikljusstolparna historisk information. Den här visserligen något snett avbildad i hastigheten, men ändå. Något att ta efter här och där?

Den våren, den våren…

23 mars. Mittemellan. Passar utomordentligt att anse att våren kom idag, med vårdagjämning i förrgår och Marie Bebådelsedag i övermorgon, två vårdagar som förr enligt tro och sed och uppfattning sammanföll. Till exempel mittemellan.

Kyrkohistoriskt sett fastställdes Jesu födelse på 300-talet till 25 december, från samma tid finns en katakombmålning som föreställer ärkeängeln Gabriels besök hos jungfru Maria, Annunciazione, nio månader innan. År 658 bestämdes det att 25 mars är en kyrklig högtidsdag. Och den står sig, trots att almanackan har skakats om några gånger sen dess – på olika sätt.

Italienarna firar våren och lite Santissima Annunciata med att dra ut på picknick. 25 mars är i den katolska världen bara en av ett dussintal Mariadagar, många är viktigare, så… Med picknick och mat och vårtecken att jubla över firar man väl på ett eller annat sätt över hela kontinenten? Och så övergår vi till sommartid också.

Picknick på altanen idag? Nää-ä. Snön som ramlat ned från taket behöver lite människohjälp för att smälta med lite bättre fart. I morgon…? Kanske.

På taket ovanför brassar solen på och panelerna tillverkar elektricitet. Det är de som flitigt skickat ner snö på altanen. Produktionsrekord hittills i år, trots inte så blå himmel som på bilden hela dagen.

Stolen står kvar på sin upphöjda plats. Har inte vågat prova hur den klarat vintern ännu i år. Blåbärsriset grönskar  – i vas inomhus.

Idet gamla bondesamhället i Norden skulle vinterarbetet vara avklarat för säsongen i dessa dagar. Inte mera skogshuggning, vävande och spinnande, nej. Dags att kolla grepar och kärror och köra ut gödsel, men först skulle man ta av sig skorna, springa barfota runt gödselstacken, alternativt runt huset eller över sju gårdars ägor. För att få starka fötter och för att undvika sprickor i dem, för att förhindra ormbett, undvika förkylning och dessutom för att få en god skörd. Men stopp! Läs färdigt först, innan ni kutar iväg…

På en del håll – främst i sydöstra Sverige – firar man trandagen (lite olika datum, men 25 mars är vanligt) med barfotalöpning, olika lekar, tranebrev, bilder av tranor, med att man klär ut sig till tranor. För tranan kommer med ljuset och med godis åt barn som varit snälla.

Jungfru Maria – Notre Dame (det är inte lätt att få till franska bokstavskrumelurer här, avstår) – vår Fru (vår, ingen annans) – vårfrun (årstidens fru) – våffru – våfflor! Fira med våfflor, det ska ni väl? Någon vill förklara våffelfestandet med att korna börjat mjölka bättre (lite väl tidigt med nyfödda kalvar i mitten av mars här, kanske…) och att hönsen värper flitigare till följd av ljuset och mera mat, men… hm.

Så nu skall det firas, basta! Med våfflor, på lördag. Har granskat våffeljärnen, söker annorlunda recept och tilltuggsförslag, skriver butikslista… Det är ju den första sjuårsdagen av några! Stal en bild från nätet också, något sånt här blir det på lördag. Hoppas OrdOdlaren.

Dagens Hedersvärda Dam

Änka, med sex barn och det sjunde på väg vid 35 års ålder, journalist och författare, affärsinnehavare, mecenat, kvinnornas förkämpe, på krigsstigen mot skenhelighet och för rättvisa, beundrad, avskydd – – hon utmanade både det samhälleliga och det religiösa fältet på många plan. Hedrad med tre statyer (Kuopio, Jyväskylä, Tammerfors), medaljer, festdagar, målningar, frimärke – flaggningsdag idag, 19 mars. Ävenså hedrad av Air Norwegian:

Ulrika Wilhelmina Johnson, idag 173 år sen hon föddes, 12 maj är det 120 år sen hon dog. Mera känd som Minna Canth. Vissa källor påstår att hemmet var finskspråkigt. Johnson? Mamma hette Lovisa Ulrika, pappa Gustaf Vilhelm. Hm. Det mesta av hennes verksamhet skedde på finska, bevisligen behärskade hon även svenska och tyska. Född i Tammerfors, uppvuxen sen nio års ålder i Kuopio, där hon först gick i en treårig barnskola, på svenska. Därefter i Kuopios bästa flickskola, för ”barn till bildade föräldrar”, på finska. Hennes pappa förestod och ägde senare en tyg- och garnaffär, var kanske tillräckligt högt aktad i staden… Och 50% av undervisningen i skolan var – handarbete.

Sen stack hon till Jyväskylä, till det nya ”lärarinneseminariet”, hon skulle försörja sig själv, trots att intresserade manspersoner närmast stod på rad. Och där, i seminariet, där föll hon vid 21 års ålder. För läraren i naturvetenskapliga ämnen, Johan Ferdinand Canth. En gift kvinna skulle inte studera, lärarstudierna blev på hälft. I stället födde hon barn vartannat år, skötte hemmet, odlade och sålde trädgårdsprodukter (typiskt för en kvinna vid den tiden) – och började allt mer och mer kliva in i sin makes intresseområden: skriva och översätta. Men den första tidningen de medverkade i fick de sparken ifrån. Minna hade skrivit en artikel om nykterhet, och tidningsägaren ägde också ett brännvinsbränneri. Det gick liksom inte… Då, på 1870-talet, fanns det ändå flera tidningar att skriva i, och snart nog började Minna också producera noveller och skådespel, på finska. Realistiska sådana, som tog upp samhällsproblem. Den finska realismens banbrytare inom litteratur.

Maken dog 1879, Minna födde sista flickan, flyttade till Kuopio, övertog faderns affär när hon 1881 fått tillstånd att ”bedriva affärsverksamhet i eget namn”, hon var ju kvinna men änka och kunde därför få sköta sin ekonomi själv. OrdOdlaren skulle gärna vilja veta sammanhanget där hon yttrade de här orden:

Pennan glödde mellan affärs- och barnskötarvarven. Skådespel, noveller, artiklar… Hon angrep karlfolks supande, kyrkans skenhelighet, det orättvisa samhället, den ojämlika lagstiftningen och mera därtill. Hon höll ”salong” i sitt hem, där främst kvinnor (Kuopios intelligentia) diskuterade nya idéer (darwinism, bl.a….), behovet av skolor, konst, kultur, kvinnans ställning… Det lär vara den salongens förtjänst att kvinnor genom lagstiftning redan på 1880-talet fick rätt till egen ekonomi, att diskussion om kvinnors rösträtt kom upp i lantdagen 1897 (nio år senare hade kvinnor rösträtt i Finland).

Hon understödde också bildandet av skolor i hemstaden; handelsskola, hushållsskola, samskola – och en ”söndagsskola för tjänarinnor”. Universitetet i staden idag har en byggnad vars namn är Canthia.

Kvinnor över 40 såg äldre ut på den tiden. Så här minns OO Minna Canth från bilder i skolböcker. En hjärtattack tog hennes liv, 53 år gammal.

Idag bär OrdOdlaren t-skjortan som är avbildad ovan, med stolthet. Såg en kvinna med en sådan sommaren 2016, måste bara gå fram och fråga. Finns till salu på muséet i Kuopio. Tog kontakt, och den kom på posten! ”Länge leve intelligenta män”, skulle man kanske säga på svenska. Då sa kanske finnar ”intelligentti”, men idag är ordet ”älykäs”. Språk utvecklas nästan av sig själva, men för samhällsutveckling behövs ofta starka krafter. Vi hedrar en av dem idag. Minna Canth.

Att vila eller freda, det är frågan…

”Smutsar du ner hela ditt hem med arbete?” Så sa lärare Q till lärare Z en gång. Nä, OO har inte hört det direkt, det återberättades på en kurs för…. tja… Nån gång på förra årtusendet. Eller. Nåja, hur som helst. Det fick i varje fall läraren, blivande OrdOdlaren, att tänka, agera och fortsätta.

Vårt styrorgan – det äldsta – är ett lättjefullt stycke. Kopplar på automatiken så fort som det finns en endaste liten chans. Platsberoende, sammanhangsberoende, tillståndsberoende – och det är ju bra det. ”Så gör/säger man här, i det här sällskapet”. Och du gör automatiskt ”rätt”, kan uppföra dig. Redan på en av de första psykologikurserna vid Åbo Akademi hösten 1970 sa vår huvudsakliga lärare:”om ni dricker alkohol när ni pluggar bör ni vara lika fulla när ni går upp till tentamen!” Jo, han forskade i hur människan påverkas av alkohol.

Lärare har hemmajobb. Studerande av olika kategorier har hemmajobb. Allt fler jobbar hemifrån. Drar man med sig dator och papper och pennor och pinaler än hit, än dit, så blir till slut hela hemmet ”jobb”. De per automatik fungerande styrorganen kopplar in jobbaktivitetsnivån överallt. Köksbordet, altanen, sovrummet, sängen, soffan, den vackra utsikten…

Det var det som lärare Q menade. Vissa zoner måste fredas. Eleverna log överseende när studiehandledaren dundrade:”Måste du ligga när du gör skolarbetet, ligg då på golvet, inte i sängen!” Ändå kunde alltid någon i gruppen förklara varför. Om de följde rådet? Ho vet.

OO googlade ”vila”. Såg att det gjorts en doktorsavhandling på ämnet 2002. Ögnade snabbt. intervjuer med människor som hittat en egen väg till vila. Puh. Det var långt, mycket. (Måste vila mellan raderna…) Går inte att referera. Påminner i en del om den färska pensionären som från början beslöt sig för att freda fredagen från frivilligarbete. (God idé!) Men inget om att freda soffan, lusthuset, altanen, sängen eller andra platser i hemmet. Kräver kanske en djupare studie.

En vecka fysisk vila för OO, därtill nödd och tvungen. Svårt hitta balans mellan rörelse och vila – en runda i den något för stora butiken ökade värken. Nuläget: Sitta ger en smärtpunkt, ligga en annan, gå för mycket några till. Smärta… Svårt att gradera. Men det rimmar på – – – – haha!

Det tar sig. Sa pyromanen. En bild av en fredad zon, för säkerhets skull övervakad!

 

Sånt händer – och fötter. Och andra kroppsdelar.

Det gör ont när hon går, när hon sitter, när hon står, på natten men ändå mest på dan… Kan inte annat än le i ”bedrövelsen”. Det var handalaget, fotlaget, benläget och golvet. I kombination med en rejäl dos egen styvhet och klumpighet. Oförstånd, kanske.

Dagen då det hände tillbringades vid datorn. Ett jobb som är nära sin ända slutfördes till 97% av fas ett. Stillasittande i många timmar. En tur på motionscykeln mot kvällskvisten skulle sätta fart på kroppen. Önskat resultat uppnåddes, hjärtat och svettkörtlarna jobbade för högtryck. Och lårframmusklerna drog ihop sig i förskräckelsen. Tänja, tänja… Det gör härligt ontskönt. Vänster ben gick bra. Men vid höger ben missade de ovannämnda lagen och läget. Det sa ”klonk” nånstans inne i låret. Finito. Sitta var ok, men en skadskjuten kråka framstod galant som den elegantaste balettdansös i jämförelse med OrdOdlaren den kvällen. Skönt med väggar och stabila möbler och svärfars (somhonaldrigsett) käpp! Natten tillbringades med Voltaren på låret och en halv sömntablett i magen.

Dag 2. Vaknade, somnade om, vaknade på nytt – och dagen var dovi (uttalas med korta ljud, alla fyra) Sitta – jo. Stå – jo. Gå – njaäee… Träningsbanan längs diskbord och elspis och vedspis var fjorton korta steg lång, framåt, backande, framåt… Ansträngande! Postlådebesöket stod BJR för, tack. Var mest ont? Ja, sådär obestämt, låret. Höger ben tålde inte mer än halva kroppstyngden (i och för sig en hel del, men…). Enbart Voltaren som nattsällskap.

Dag 3. Tjohoj! Går! Utan stöd! Dock något haltande, men med stor koncentration nästan perfekt. Ont, jo, men värre finns. En liten runda i matbutiken, plus två andra små stadsärenden klarades av som bilpassagerare och lite gående. Senare blev det också en tur till vedlidret. Men va? Värk precis på den personliga högra sittdynan? Gått för mycket? Ny muskel överansträngd, tydligen. Ni som kan musklerna i låret vet kanske bättre. Dessutom en ny värkpunkt strax ovanom höger knä. Spännande. Kvällskonstaterande: höger ben tål nästan, nästan hela kroppsvikten. Ingen nattvoltaren.

Dag 4. Natten har kunnat tillbringas i varierande lägen. Visst känns det, men inget att vakna abrupt av. Stjärtsmärtpunkten kvarstår, egentligen rolig. Ömhet i låret, framtill och på sidan. Vårdguiden på nätet berättar att läkningsprocessen för en muskelbristning är ca två veckor. Medicinen heter vila. Vad det nu sen är. Den diskussionen blir föremål för en annan betraktelse.

Lår- och bakbilder är inget att fotografera och visa. Plockar fram australiensolbrända sandalfötter i stället, fötter som vilar och gymnastiserar efter en dag av kroppsviktsbärande. Golfbanan utanför fönstret var tom.