Föregångarkvinnor 3

Inga fler kvinnor skrevs in vid Kejserliga Alexandersuniversitetet under 1870-talet. I Norden började universitetsdörrar öppnas för kvinnliga studerande, konsistoriet i Helsingfors var positivt, men Petersburg stretade emot. Visserligen åhörde unga damer föreläsningar, men mest i underhållningssyfte, inte som studerande. Och, ja, de var säkert där för att kolla in ”marknaden” också, så att säga.

Inte helt sant. Det fanns en. Emma Rosina Heikel, 17.3 1842-13.12 1929. Österbottning i själ och hjärta, med Vasa som hemstad. Barn nummer fem av åtta. Hennes väg till universitetet var dock mer krokig och stenig än rak och asfalterad, och studietillvaron var inget åkande i gräddfilen heller. På grund av olika omständigheter kom den vetgiriga flickan att bevista skolor och få undervisning i Petersburg, Jakobstad, Helsingfors och Borgå, förutom i Vasa, förstås. Vasa brand 1852 (förstörde hemmet) och den allmänna uppfattningen om flickors bildningsnivå och -behov gjorde att Rosina fick lov att sköta hemsysslor – mellan varven läste hon brödernas böcker, två av dem studerade medicin. Det ville 17-åringen också! Kort sagt, hennes snåriga stig kom tack och lov att kantas av människor med boklig bildning och materiella möjligheter, även om det minsann var knaprigt och ensamt alltför ofta.

Av en händelse fick hon nys om en kurs vid Gymnastiska Centralinstitutet i Stockholm genom vilken även flickor kunde utbildas till ”gymnaster för friska och sjuka”, med möjligheter till utvidgade studier i anatomi och fysiologi. Den avklarades, våren 1867. Snart därefter blev det Barnbördshuset i Helsingfors, även om barnmorskeyrket ansågs oblygt och orent, ej passande för flickor från bildade hem. Umgängestonen där var inte aktningsfull åt något håll, hån och stickord haglade. Rosina, 25 år, fick kunskaper, men hon måste åka hem med sista ångbåten till Vasa, och när hon väl var ombord föranstaltades examen med ”de där”, som prefekten uttryckte sig.

Brodern, medicinestuderande, gav råd per brev: gå in i en likkammare, klarar du lukten? Skär i kött. Studera anatomiplanscher, läs mina böcker, skaffa ben att studera och skära i. Hon begav sig åter till Stockholm, besökte väninnan Maria Ribbing, gift med pediatrikprofessorn där. Rosina fick privatlektioner i matematiska ämnen av väninnan, fick sitta ensam i GCI:s anatomirum och dissekera lik som hon köpt (allt kan man då handla med…). Hon beskrev det som ”det ljuvligaste arbete”… Det handlade om självstudier i högsta grad. (Förebild för  idag…?)

1870 öppnade de bestämmande i Petersburg en lucka: ”kvinnor som vill ägna sig åt läkarekallet… får begagna sig av undervisningen vid universitetets medicinska fakultet” – utan att formellt vara inskrivna. Rosina klämde sig in i den maskulina världen. Inte var det lätt inte. Speciellt anatomisalens seder och bruk var råa, kryddade med grova skämt, sånger och – punsch. Bemötandet på Helsingfors´ gator, där ”alla kände alla”, var inte heller fritt från hånfullt bemötande. Rosina beställde mat varannan dag från ett hotell, delade upp portionen och åt av den i två dagar. Att en ensam kvinna skulle äta ute på offentlig lokal – nej. hon ägnade sig åt studierna med hela sin själ. Studielivet ökade hennes tysthet, inbundenhet och otillgänglighet. Hon beskrevs som saklig och rätlinjig med en varm humor under den sträva ytan.

Medicine kandidat 1873 (privat examen). Praktik på olika kliniker ändade i rätt att utöva läkaryrket ”oaktadt hennes kön” 1878. Stor ”kvinnofest” i Nya Teaterns foajé 23 oktober – men ingen legitimation, ingen läkared (fel kön för det också). Yrket förde henne först till Vasa, ett statsstipendium (ovanligt för en kvinna!) på studieresa till Petersburg, Dresden, Strassbourg, Köpenhamn, Stockholm. 1883 började jobbet i Helsingfors, inom specialiteten kvinnor och gynekologi. Den officiella anställningen gav hon upp 1901, privatpraktiken 1906. Hon kallades till medlem av finska Läkaresällskapet 1884, något hon uppskattade högt, hon ”dög”.

Förstås engagerade hon sig för kvinnor, för de prostituerade, hon var medlem i Konkordiaförbundet, i Kvinnosaksförbundet Unionen, krävde jämlik utbildning för kvinnor, lika lön för lika arbete, med mera.

Om denna högväxta, ståtliga dam som utstrålade kraft, allvar och viljestyrka har OO läst i boken ”Finlands första kvinnliga läkare, Rosina Heikel”, skriven av Helena Westermarck, utgiven 1930. Tyvärr är många detaljer utelämnade, av utrymmesskäl. (Ändå är det här inlägget för långt).

Vid sjukhusområdet i Mejlans i Helsingfors finns en park som ständigt naggas i kanterna. Den fick för inte alltför många år sedan namnet Rosina Heikels park. Hon torde vara värd mera, hon som inte ville att andra kvinnor skulle behöva kämpa mot ”allt och alla” bara för att de ville bli läkare.

 

Föregångarkvinnor 2

Prästsonen är lantmätare och inleder ett förhållande med pigan i prästgården, hon föder två döttrar. Prästen dör 1849, och prästänkan flyttar till Åland, medhavande sin son. Dock, efter en tid, 1853, ”kallar” lantmätaren sina döttrars mor till sig (reste han inte till dem, såg till att de kom sig tryggt till Åland?), och efter elva år kom de till officiellt skott, äktenskap ingicks mellan de två. Ytterligare barn föds, tre pojkar. Man ”kunde” förr också… OrdOdlaren hoppas på att hitta litteratur och få omständigheterna något bättre utredda.

Den äldsta flickan (föddes 1847) fick namnet Emma Irene, på farmors förslag. Hon visade sig ”ha huvud”, och präster/lärare i Jomala uppmanade fadern att sända henne till det relativt nygrundade lärarseminariet i Jyväskylä. Så skedde, året efter att pappa och mamma gift sig. Emma Irene var då arton år gammal. Hon betraktades som ”medellös men begåvad” och ”folkskolans fader”, Uno Cygnaeus blev inofficiellt hennes förmyndare. Han var inte så övertygad om att hon skulle gå vidare i sina studier, men matematikläraren skuffade på. 1871 flyttade den färska folkskolläraren till Helsingfors. Vicekanslern vid universitetet gav henne dispens för könet. Emma Irene Åström blev Finlands andra kvinnliga student, 1873. OO är fortfarande okunnig om fest, studentmössa, med mera.

Vad händer? Jovisst, hon började studera. Och sen? Typiskt nog, hennes pappa avled. Den omständigheten innebar ett avbrott i studierna, hon måste bidra till familjeförsörjningen. Uno Cygnaeus ingrep och såg till att hon fick anställning i det nygrundade Ekenäs seminarium, hon blev lärarutbildare. Tydligen kom hennes familj på egna fötter rätt snart, eftersom hon redan i slutet av nämnda årtionde återfanns vid universitetet, magistersexamen avlade hon 1882. Första kvinnan i Finland med denna examen/titel! Zacharias Topelius skrev en hyllningsdikt till henne. Rätt snart återvände hon till Ekenäs och seminariet, och där gjorde hon ”karriär” som aktad och nyskapande lärarutbildare.

Karlar? Inte officiellt. När Uno Cygnaeus avled 1888 brände hon all deras korrespondens. Eftersom det finns bekräftade rykten om honom som kvinnokarl i unga år så uppstod vissa rykten. Åldersskillnaden var 37 år. Tio år yngre var den person, professor i romersk litteratur vid universitetet, i vars sällskap hon själv sagt att hon trivdes otroligt väl.

De allmänt tillgängliga digitala uppgifterna berättar inte mycket om Emma Irene i Ekenäs. Redan 1922 utkom en bok om henne, ”Lagerns första kvinna” (Alfons Takolander). Kanske följande uttalanden härrör från den boken:”Jag förtjänade aldrig att kallas banbryterska, emedan jag aldrig medvetet varit det”. ”Jag har bara förverkligat egna intressen”.

Emma Irene promoverades till hedersdoktor vid universitetet 1927 och 1932 blev hon jubelmagister, som sig bör, 50 år efter magistersexamen. (OO har tio år kvar, men knappast… Skall fira själv!) Två år därefter, 1932, utgavs hennes ”memoarbok”, Mitt liv och mina vänner. Samma år avled hon, 87 år gammal.

En av hennes yngre bröder, Karl Fredrik Napoleon Åström (student 1888) blev lektor vid Vasa lyceum. Hans ena dotter, Margit Åström, gav 1967 ut en bok om sin faster. Och nu bränner det! OO ser den magra gestalten promenera på gatan i Lovisa för sin inre blick. ”Åse” verkade som lektor och en tid som rektor i OO:s jobbstad, 1926-1966, och blev staden trogen till sin död 1980. Hon skrev flera böcker och artiklar under sitt liv.

OO har inte gett sig tid att bibliotekssöka alla dessa böcker, men skall! Boken ”Den dansande prästen” (författare Erik Wahlström) handlar om Uno Cygnaeus, där nämns också Emma Irene. Den boken skall läsas om. Så att bilden klarnar.

Föregångarkvinnor 1

Med så gott som frånkopplad hjärna strosade OrdOdlaren från järnvägsstationen till bussdito i hufvudstaden. Plötsligt befann hon sig på en plats hon aldrig sett förut. En skylt informerade:Tekla Hultins plats. Vilken Tekla? Varför? Bussresan hem företogs googlande, svar gavs, nya frågor och funderingar uppstod. Resultat: vi sparar Tekla en stund, till ett senare inlägg i serien.

I stället är det skäl att spana in Marie Tschetschulin, 31.7 1852 – 19.9 1917 (observera datumet, OO är ute i tid, 100 år sen dagen MT lämnade jordelivet, drygt två månader innan storfurstendömet blev Stat). En rastlös flicka, med verksamhetslust och ”okuflig energi”. Äldsta dotter (av fyra) till tegelfabrikören och redaren Feodor, med ryskt påbrå, och Hilda, född Eckstein. Pappa Feodor riktade in hennes energi på skolgång, kunskapstörsten var stor. Han bekostade både tysk och fransk fruntimmersskola, plus privata kurser i pojkskolan Helsingfors lyceum. Följande ambitionssteg var universitetet, totalt maskulint på den tiden. Pappas frågor bevarades av professorerna med tvivel och huvudskakningar. En ung (mindre begåvad?) kvinna i en maskulin värld, ”emancipation”, uttryckte vicekansler (ordet bör läsas med en fnysning). Till slut var det kejsaren själv, Alexander II, som beviljade Marie rätt att avlägga studentexamen, inträdesbiljetten till Kejserliga Alexandersuniversitetet (universitetets andra namn av sammanlagt tre). En kvinna med ryska rötter skulle bli storfurstendömets första kvinnliga student, universitetsstuderande!

Och student blev hon, förhöret renderade ”berömligt” i alla ämnen. Studentmössa, ett relativt nytt påfund som introducerats i Helsingfors 1864, fick hon inte bära. Pappa lät tillverka en studentlyra, prydd med briljanter, som fästes på den stora rosett som krönte hennes hår:

Så blev det en stor fest, 18 maj 1870, med omnämnande i nordiska tidningar. Men av studierna blev intet. Länge rådde Emma Irene Åströms uppfattning, då Marie vid deras (enda?) möte fick svaret:”Jag kan inte tänka mig att sitta på en föreläsning med enbart manliga studenter”. Bilden av en snofsig, smått snorkig rikemansdotter befästes.

Verkligheten blev annorlunda. Pappa Feodor avled på vårvintern 1871, och Marie blev  – familjeförsörjare. Mormor, mor och de tre yngre systrarna skulle ha mat, husrum och utbildning. ”Hon tvingades bli vuxen alldeles för tidigt”, kommenterade senare lillasyster, 7 år gammal då. Varför familjen kom på ”obestånd” och den stora egendomen med tegelbruk i Helsingfors´ västra (numera) grannstads västraste del måste auktioneras ut är oklart, men så gick det. Marie arbetade i ungefär 30 år i rederibranschen. Som sexspråkig (hoppsan, sex är här verkligen en siffra) var hon minsann lämpad att sköta utrikeskontakterna, som blev fler och fler i Finlands då och länge största rederi, FÅA. Högt uppskattad av arbetsgivare, medarbetare och familj.

Uttalandet baserat på lillasyster Melanies anteckningar. Hon i sin tur blev språklärare, med privatelever i hemmet. Systern Agnes (nr 2) utvecklades till violinvirtuos och kompositör, ändade som professor i Cheltenham i England. Nummer 3, Eugenie, lovande mezzosopran, blev musiklärare i brist på pengar för sångstudier och sångarkarriär utomlands, tog även emot elever i samma hem som Melanie. Hur Marie bodde berättas inte i OO:s källor.

Ingen av systrarna fick barn. Så gick den familjen ur tiden. Men Marie har äran att vara Finlands första kvinnliga student, vägröjare och banbrytare för många kvinnor. Allt fler och fler unga damer började anhålla om dispens för studentexamen och universitetsstudier, även om deras väg i den maskulina världen inte alltid var lätt. Följande följer snart, 1873.

Träd tio eller elva…

De kan få komma till de dignande borden nu, Bombycilla garrulus. I stora flockar, slå sig ned och smaska i sig så de blir berusade. Om de blir, med sin effektiva lever som kan uppgå till 9,5% av kroppsvikten. Även om de bevisligen då och då fått bekymmer med kropps- och flaxkoordinationen, sidensvansarna.

Rönnen, Sorbus aucuparia, levererar i år. Överallt. Kall och snörik vinter att vänta, eller tvärtom? Ho vet. Den i bekantskapskretsen som fört statistik i över 30 år ger svaret: fifty-fifty. Så var det med den spådomen. Men det borde bli fina äpplen i år (det finns bara så få). Hittar inte rönnbärsmalen sin riktiga värd söker den sig till äppelträd. Den har det lätt för sig i år.

Fåglar gillar rönnbär, rönnen gillar fåglar som är effektiva fröspridare. Hjortdjur av alla de slag gillar rönnens bark. Det gnagandet innebär rönndöd. Mera effektivt än OO:s såg och sekatör. Den framfarten producerar nya skott om och om igen. Ändå önskas inga hjortdjur till trädgården och tomten. Kämpar på på eget sätt för att hålla vissa områden rönnfria och något rönnglesare.

Nytta? Jovisst. Bevarar mångsidigheten och fågellivet. Rönnen ger föda åt småkryp på våren och sommaren, fåglarna trivs. Höstfödan redan nämnd. Förr torkade bönder bären till vinterfoder åt höns och övriga husdjur. Rödsot hos djur botades med avkok på barken. Ett superbär, tre per dag fyller C-vitaminbehovet – plus mineraler, karoten, antioxidanter… Har också använts vid urinvägsinfektioner, gikt… Ja, växtfärgare föredrar barken, som ger en varm gulbrunröd färg.

Virket är hårt och starkt och segt, även om det anses lite varierande i kvalitet. I verktygsskaft, räfspinnar, hjulekrar med mera. Förr ansågs att skidor av rönn har bäst glid. Dessutom ger rönn skydd mot magiska krafter – en bit rönnträ sattes ofta med i båtbygge för att skydda mot oväder och skeppsbrott. Färgschatteringarna är ofta vackra, används ofta av hantverkare till skrin, mindre skåp, eller:

OO:s nyinköpta pall. Sitsen rönn, tre ben ek, ett körsbär, tvärslåarna björk. Magiskt sittunderlag? Få se, få se… Det mest starkt magiska är i varje fall en flogrönn (flygrönn), som växer i en grenklyka i ett annat träd:

Platsen för denna ”värdbjörk” berättas inte, eftersom det här var/är eftertraktat. Slagruta för att leta efter gömda skatter, till exempel. Och med en bit flygrönn i fickan har man skydd mot både spöken och häxerier och kan vinna både tävlingar och hjärtan!

Numera har ett flertal sötrönnar framförädlats, korsningar med andra bärbärare, sötare, större. Några växer hos OO och BJR. Vanlig vildklase och sötrönnbärsklase:

Här ses skillnaden tydligt, även om kökslampan belyser vildrönnbären mera direkt:

Till slut: gelé. Skillnaden inte stor, men märkbar även på denna bild. Sötrönnbär till höger. Större skillnad i smak, det kan OO tyvärr inte bjuda er på via detta forum.

Speciella byggnader – avsnitt ett

”Kyrkan står ej om den ej får se vatten”, säger de gamle. Och med vatten på båda sidor om det smala näset stod den i 226 år. Sen brann den, 3 februari 1979. Kyrkan i skärgårdskommunen västerom Hangö udd, Bromarf. Religionsläraren var då inne på sitt tredje år, varm i undervisningskläderna och med ett ständigt stigande kyrkoarkitekturintresse, hon sög i sig ”allt”.

Nyhetsförmedlingen i rikspapperstidningen och i radion (den egna ärvda TV-apparaten var skraltig) var snabb, informativ och ingående, och böcker fanns på biblioteket, kartan studerades likaså. Orten var då en vit fläck på den subjektiva kartan. Och när arkitekttävlingen för den nya kyrkan vanns av en ämneskollegas man stegrades intresset ytterligare. Ändå tog det tio år innan kyrkan kunde beses med egna ögon. Tandemcykeln styrdes in på den kurviga och backiga väg som leder till orten, där istiden lämnat små åsar mellan bördiga åkrar i närheten av den mäktiga Lojoåsen (som fortsätter under vattnet vid Hangö udd, så lärde man sig i folkskolan). De två trampande kvinnorna bekantade sig ingående med kyrkan och området runtomkring, allt etsade sig in i hjärnans visuella vrår.

Efter ytterligare nästan 30 år inföll följande besök, föranlett av att favoritkören (där BJR basar) inbjudits att sensommarkonsertera i kyrkan. Klart att OO hängde med! Gravgården/kyrkogården omgiven av sin 188-åriga stenmur tar nästan andan ur en med sin lugna skönhet:Aminoffska gravkapellet längst till höger, klockstapeln som inte brann smälter nästan ihop med kyrkans södra ingång längst till vänster. Kyrkan invigdes 23 augusti 1981, korskyrkotypen är moderniserad på ett smart sätt av Carl Johan Slotte (1933-2017), arkitekten. Utsidan är sliten av väder och vind – om man är närgången. Men insidan (kören övar):

Den känns som en varm famn med tegelrött nedtill och ”gråvitt” upptill, den tegelröda färgen har samma nyans både i altartavla (vävd bonad), i orgeln, i garderob – och i stolarna:Inga stela och hårda kyrkbänkar här inte! Bekvämt och praktiskt, notera att stolsitsens baksida bildar en hylla, och ”rundstavarna” (Hej, Ernst Kirchsteiger!) finns lite här och där, praktiska för upphängning och andra arrangemang. Stolarna sitter ihop två och två eller tre och tre, kan placeras ”efter behag” – och det var en av arkitektens idéer. Man skall kunna möblera. Altaret skall vara fristående, inte fäst vid korväggen. Altarskranket (om sådant behövs), lätt och luftigt,  bör bestå av delar som sätts ihop enligt behov. Predikstolen placeras på golvet, inte halvvägs mot taket. Dopfunten skall däremot mer eller mindre vara fastnitad i golvet. Allt detta har CJ Slotte ”predikat” om på religionslärardagar, allt är förankrat i teologin och kristenhetens historia, men debatterna har varit många i de församlingar där han varit med om nybyggen och renoveringar. En del bromarfbor lär ha slutat hälsa på honom, en protestlista  (mot det enkelt utformade altaret och dess placering) författades t.o.m. Den fick inte många undertecknare, den lämnades obeaktad. ”Her  wilar rosthållerskan Anna Kristina Bredenberg föd den 5 desember 1756 död den 15 maj 1818” – gravvård troligen tillverkad av lokal hantverkare. Intressant!Kyrkans norra sida, koristernas bilar (och organistens och körledarens motorcykel) upptar hela parkeringsplatsen. I den här korsarmen finns tydligen sakristian.Kyrkans västra ingång, mittemot den andra samlingsplatsen, torget/hamnen/sommarfestplatsen m.m, lummig och beprydd med växter på trappans bägge sidor, bl.a. ”krypklätterhortensia”.

Det finns inte mer än drygt 600 fast bosatta bromarfbor idag. Kommunen, numera en del av staden Raseborg, har varit större både till yta och befolkningstal. Sommarboare och turister? Författaren till boken ”Två kyrkor”, källa till detta inlägg, uttrycker sig lagom småironiskt:”Kanske överdrivs turismens betydelse bl.a. därför att semestrande stadsbor ofta finner sig själva märkliga jämfört med försynta ortsbor, är vana att synas och höras och följaktligen föra ett väsen om sig själva och sin semester i press och övrig media”. Hm.

Bloggstatistik

  • 18,885 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

En blogg om att följa sitt hjärta och leva sin dröm - här skildrar vi livet på Lindö och utmaningen i att bli självförsörjande på en väglös ö. ❤️

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.