Park, stadspark, folkpark, nationalpark – och nationalstadspark. Sistnämnda låter som en byråkratisk-politisk skrivbordskonstruktion av någon tjänsteman eller en kommitté, men det är inte så lätt (kanske) att hitta ett annat ord. Det handlar om nationalpark i urban miljö, inkluderande en del av den nästan absoluta stadskärnan. Ursprung i Sverige. Handen på hjärtat, läsare: har ni begreppet klart för er? Var finns närmsta nationalstadspark?
Lugn, lugn, OO upplyser… Systemet finns enbart i Sverige och i Finland – hittills. Världens första grundades i grannlandet 1995. Kungliga nationalstadsparken, alla känner till den… Sen har det inte blivit fler i Sverige. Om orsak därtill spekuleras.
Men i Finland! Här togs idén rätt snabbt upp, och den första nationalstadsparken grundades 2001 i Tavastehus. 6 kilometer lång och som bredast 5 sammalunda. Det handlar ingalunda om regelbundna områden, att beräkna arean kräver garanterat högre matematik, så också i Heinola och i Björneborg, som fick sina nationalstadsparker 2002. Sen kom Hangö 2008, och sen – håll i er – Borgå 2010! Efter det har Åbo, Kotka, Forssa och Kuopio ramlat in i sällskapet.
Och vad hände sen? Tja, just ingenting. Skötsel-och nyttjandeplaner skall göras upp, de ligger tydligen på någon hylla. Men aktiv marknadsföring för vanligt folk? OO var på en guidad tur i Tavastehus 2009. Inte ett ord om någon nationalstadspark nämndes då. Resursbrister, tydligen. Varför finns de? Lagtexterna är fina: ”För att bevara och vårda kultur- eller naturlandskapets skönhet, naturens mångfald eller historiska särdrag inom ett område som hör till den urbana miljön eller därtill anslutna värden i stadsbilden, sociala värden, rekreationsvärden eller andra särskilda värden”. Tillräckligt omfattande och enhetliga områden handlar det om, även nationella intressen understryks. Respekt för dessa värden säkerställs, främst i stadsplaneringen.
På Borgå stads hemsidor finns en mängd material, med länkar ”hii å dii”, men det är lite svårt att få ihop det hela. Nationalstadsparken är hela 10 kilometer lång och som bredast hela 8 kilometrar (på bredaste stället är det mest vatten). Årsdagen firas i maj, det har OO missat – hur publikt och massmediauppmärksammat det var i år koms inte ihåg.
En publik karta finns centralt, invid torget. På en stor ”råskis”, alltså soptunna. Hedrande…
Lite sned bild i hastigheten…
Bredvid finns sifferförklaringar, som en inte så smart graffiti-icke-konstnär tydligen inte gillar:
Men svenskan… Hallå, Borgå stad!
Och precis när O sitter och grunnar på det här föga hedrande för staden i turisttider öppnar hon lokalbladet och nås av följande upplysning:
Det går åt det bättre hållet. Hela artikeln är inte inskannad.
Parker skall ju finnas med, här har vi en av dem, som verkligen heter Runebergsesplanaden, som mest nuförtiden är ett promenadstråk, fotat från åsidan.
Sök statyn!
Torget finns i fonden, och bakom husen där finns följande park, den nästan jämngamla stadsparken. Runebergsparken (som OO helst säger…) planterades 1872 med eleganta djupintryck av olika gröna färger, med även blommande buskar och träd en park i engelsk stil. J. L. Runeberg avled 1877, och efter diverse diskussioner fick han plats i parken 1885. Sen dess har parken genomgått många förändringar. Träd växer för stora, buskar lever inte många tiotals år, behoven förändras. Mycket av parkens ursprungliga idé har försvunnit. Tyvärr.
Runeberg bodde några hundra meter söder om denna plats, och där finns fortfarande hustruns, Fredrikas trädgård. Familjen flyttade till huset 1852, med sex pojkar födda 1835-48, och den redan då något anlagda trädgården producerade mat. Fredrikas trädgårdsintresse var och är vida känt, nu försöker man bevara trädgården så som den utformades under 1870-talet, när frön och plantor beställdes från utlandet, och fruarna bytte växter med varandra. En av de äldsta bevarade hemträdgårdarna i vårt land. Fritt att besöka under sommarmånaderna.
OrdOdlaren 