Namnlekar

Nu strandar det snart, efter att ha strömmat i nästan femtio år – med ett litet strandhugg mellan två av strömmarna. Och före det forsade det värrigare, det som i början var en ”bonsk” by med en ros på en kvist!

Nä, nu tycker du säkert att OrdOdlaren är ute och seglar. Javisst, det är svårnavigerat för en äkta landkrabba. Saken är den, att Borgå stift skall välja sig en ny biskop inom kort. Och Borgå stift är det geografiskt splittrade svenskspråkiga stiftet inom Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Varför egentligen det här inlägget? Jo, OO är fascinerad av efternamn. Har länge undrat vilken backe i väster farfarsfar tittade på på 1870-talet när han övergav namnet Jäppil, ”gårdsnamnet” för platsen han bott på, och hävdade (enligt kyrkobokens anteckning) ”vill heta Westerback”. Å andra sidan får OO väl bara tacka. Svårt att uttala (jeppil, korta vokaler), svårt att skriva. När samma orts namn Nickull i Sveriges system blev Nickell redan på 1960-talet…

Stiftet bildades på 1920-talet, första biskopen var von Bonsdorff. Betyder knappast bondens by, men något skall man ju ta till när kunskaperna sviker. Han var biskop i 31 år! Sen kom rosen på kvisten, Rosenqvist. Sen var det slut på lugnet, det började forsa ordentligt – följande biskop var Forssell. Den unga flickan som gick i skriftskolan för att bli konfirmerad fick hans namnteckning i sin gudstjänstsbok. Han höll pennan mellan pekfingret och långfingret…

John Wikström

Efter forsen började det strömma, och det med besked. Först kom den intellektuella och samtidigt mycket folkliga John Wikström, 1970-82 – sen blev han ärkebiskop i landet. En stor personlighet, en underbar och mycket klok människa. Han efterträddes av lillebror Erik, som hölls på posten i över 20 år. I yngre år var han negativt inställd till kvinnliga präster, men han ändrade sig och blev förespråkare och prästvigde de första kvinnorna 1988.

Erik Wikström

Sen höll strömmarna en kort paus, det blev ett strandhugg bland björkar i tre år. Gustav Björkstrand, som varit både kulturminister och rektor för Åbo Akademi (det  svenskspråkiga universitetet i Finland) satte sig på biskopsstolen. Som ung trivdes han på traktorsitsen på svärfaderns lilla jordbruk i OO:s barndomsbys grannby. En trevlig prick med liten namnteckning, god humor och snabb hjärna.

Gustav Björkstrand

Efter honom har stiftet strömmat i ytterligare tio år – Johns son Björn. Sin faders son, både på insidan och på utsidan. Vid sitt tillträde lovade Björn att han ger stiftet tio år, och nu går han – till Åbo Akademi.

Björn Wikström

Nu i dagarna blev det inte så enkelt i första valomgången när det försöktes med både ström och strand. Lisa Enckell och Harry Backström fick minst antal röster och eliminerades. Nu återstår att se hur de ca 700 röstar i andra omgången. Å eller ek? Vilken strand? Bo-Göran Åstrand eller Sixten Ekstrand.

Lite av stora salen i biskopsgården i Borgå, byggd som Borgå gymnasium för lite mer än 250 år sedan.

Finlands vanligaste efternamn är Korhonen och Virtanen. Det första är ”urgammalt”, det finns många förslag på vad ”korho” kan betyda. Men ”virta”, det betyder ström det… -nen är en diminutiv ändelse, men det tänker säkert få på i dagens läge. Roligast var det när en kvinna i telefon svarade OO: ”Nej, nej, jag är samma kvinna som förr, jag har nu gift mig och heter Leskinen!” OO kunde inte hålla sig, började gapskratta. Leski betyder änka… Lilla änkan… En lista på de tio vanligaste efternamnen på finska består av åtta som slutar på -nen, plus Mäkelä och Laine.

Vanligaste finlandssvenska efternamn är Nyman och Johansson, tätt följda av Lindholm och Karlsson. Sju av det tjugo vanligaste har förleden Lind. -holm, -ström, -roos, -kvist, -berg, -fors, -gren. De flesta av dem är mera sällsynta i Österbotten, vanligare i södra Finland. Lindlund finns inte, inte Tallund heller…  Däremot nog Eklund (nr 13), Granlund, Asplund, Björklund, Hägglund, Rönnlund…

Gårdslinden och gårdseken. Bakom eken skymtar björk och gran. Åtminstone.

En gång satt Söderlund, Österholm och Vesterback (vi hade ingen t.ex Norrgård) i ett kansli och skulle troligtvis ”körarbeta”. In kom dirigenten Gräsbeck – ”Nä, nu blir det bara gräs av det hela!”, utbrast Söderholm. Gräsbeck efterträdde Rosas, och nu är det Långbacka som för taktpinnen i studentkörerna vid Åbo Akademi. Tänk inte på personerna, tänk på namnen! Det växer troligtvis både gräs och rosor i en lång backe…

 

Drömutmaning, del 2

Så återstår de fem sista drömmarna. Och sen finns det ju fler, förstås. Tänker dock inte arbeta på det här som något som måste förverkligas, det blir som det brukar bli i livet: det blir som det blir. Här kommer det:

6. En ö. Drömmen har funnits sen 2008, minst. En hel hop nära bekanta reste då till Madeira, och mellanlandningen skedde i OO:s hem. ”Dit ska ja”. Kanske någon gång, medan knän och och vrister håller för åtminstone några hundra meters vandring längs lättillgängliga levador. Om det blir resa blir den knappast under den mest blomsterrika tiden.

Pensionärsgummans alternativ: Mjölö, en ö på en dryg halvtimmes båtavstånd från Helsingfors. Öppnades för allmänheten 2017, den har varit befäst som en del av Sveaborg nån gång på 1800-talet. Läste ett stort reportage i dagstidningen för inte alltför länge sedan. Där finns ännu en bofast person, under militärtiden fanns där många, många fler personer. Kanoner och en liten golfbana för officerarna – fota, inte panga eller slå. Om det blir omöjligt finns fler ”öppnade öar” närmare hufvudstaden…

7. Extrem. Njaäe… OO är inte så böjd för extremiteter, hähä. Men visst kittlade det av lite, lite iver i kroppen när OO stod här och fotograferade bungyhoppande människor:

Bloukrans Bridge, 451 meter lång, öppnades 1983 och förkortade vägen österut längs Sydafrikas sydkust med en hel del tid. Ner till marken är det som värst 216 meter, och där hoppas världens högsta bungyhopp från en bro, med start 1997. Vill, vill inte… Nä. Litar inte på att kroppen håller, men drömma kan man…

Pensionärsgummans alternativ: Åka båt till en sommarstuga ute i skärgården, varför inte Tove Janssons stuga, Klovharun. En helt vanlig privat stuga duger också. Utan krav på att vara tvungen att visa sjövana. Ha en hand att hålla i vid på- och avstigning. Ställer inga andra krav, har kamera och matsäck med. Finns det någon som kan erbjuda en sådan skjuts?

8. Inkvartering. Ett hus högt uppe på en kulle, med milsvitt landskap att vila ögonen på. Utrustning för morgonmål och kvällsdito, kylskåpspåfyllning vid behov, hemleverans av goda middagar. Disk- och städservice. Pool, likaså med service, vid huset. Snälla promenadstigar. Vackert väder utan alltför stor hetta. Kanske någon kelig katt som gör en sällskap. Bil med chaufför till förfogande. Extra sovrum om någon eventuellt vill hälsa på. Huset i Mästarnas Mästare i svt är inte det mesta natursköna, men platsen…

Pensionärsgummans alternativ: Hemma. Någon annan gör morgonmål, diskar, plockar undan det värsta och ser till att kylskåpet är fyllt, likaså att ett middagsmål serveras dagligen (passar bra från thai-kiosken…). Många trevliga böcker och snabbare och säkrare nätförbindelse.

9. Naturmål. Egentligen är naturen viktig i alla drömmar. Söderhavsstrand vore något. Höra vågornas oupphörliga brus, ha ”djungel” nära till hands. Sanden, palmerna… Men inte överbefolkat.

Pensionärsgummans alternativ: Vandra längs naturstigar i östra Nyland…

10. Mat och dryck: Ett hanterbart tapas-ställe med fräscht vatten, goda viner och välgjort te. Kommer osökt att tänka på båtresan till Sverige en gång i tiden när det var svårt att bestämma sig för vilken efterrätt av många lockande som stod till buds. Köket gjorde en mix av småportioner av alla! Hovmästaren var liksom bekant. ”Enrico´s” i Sydafrika, nära Plettenberg Baai, kommer rätt nära.

Pensionärsgummans alternativ: Kaffikåppin i Vörå, med lunchservering varje dag, pizzaugnen (från 23 mars) varm efter klockan 14, after work med hamburgare på fredagar och våfflor på lördagar. Även om ägarna kanske inte blir så glada om OO – moster – placerar sig där en längre tid. ”Vi måste väl bjuda då, och då blir det förlust…”

Matportion från Kaffikåppin

Sen kommer det svåra. Utmaningar. Försöker: Debutsky´s (Carita), Lena i Wales (Lena, det finns väl drömmar kvar?), de fyra blomsterhaven (Anita), Att leva sin dröm (Nathalie som har fullt upp, men ändå kanske kan resdrömma) och Gillas vardag (Gilla gillar visst att resa också?)

 

 

 

Drömutmaning, del ett

En trevlig utmaning, serverad av Päivi – på finska. Översättes härmed. Tio punkter. Vissa var klara som korvspad, vissa krävde tänkande, vissa bjöd på flera möjligheter. Härmed sagt att dessa inte är de enda. Tio resdrömmar, tio olika (njaa…) kategorier. Päivi tog med ”köyhän naisen vaihtoehto”, gav lite mer rolighet. Så ”pensionärsgummans alternativ” finns också här!

Eftersom OrdOdlaren för det mesta begränsar sina inlägg till högst 600 ord kommer de fem första här.

1. En plats. Utan tvekan Yellowstone nationalpark, grundad 1872 i USA-delstaten Wyomings nordvästra hörn, lite över grannstatsgränserna. 8980 km², tre gånger Gotland minus lite. Så det blir helikopterflygning över heta källor, bubblande gyttjegrytor, geysrar och vattenfall. Ett annat perspektiv än det som upplevts i Island. Och en stor mängd djur. Supervulkanen hade senast utbrott för 640000 år sedan, man vet ju aldrig…

Pensionärsgummans alternativ: Ett utsiktstorn i en nationalpark här i närheten, eventuellt ett fönster med utsikt i ett höghus hos någon bekant. Förslag emottas med tacksamhet!

2. Ett evenemang. Holmenkollenspelen. Visst har det rapporterats om fyllerier och slagsmål, men OO vill stå vid spåret bland glada norrmän som hejar och sjunger, tillverkar mat och dryck och stortrivs som publik. Gärna iklädd lite smågalna kläder. OO har besökt platsen på förra årtusendet, sommartid. Beundrade utsikten från högsta punkten i den här backen – nu är backprofilen annorlunda.Pensionärsgummans alternativ: Lovisatravet. Gå omkring på stallområdet i lugn och ro och glädjas åt att inte behöva hålla på med en häst, svettas, bli dyblöt av regn, vara nervös och svära osande eder.. Och se på loppen utan att skämmas över en häst som galopperar bort sig.

3. En intressant plats inom landet: Glasigloo-hotellet norr om Rovaniemi. Övernatta i vilket väder som helst med full utsyn genom tak och övre delen av väggarna. Norrsken, regn, snöfall, stjärnhimmel… Platsen valsade runt bl.a. på Facebook som ett av de mest intressanta hotellen i världen för en tid sedan. Förstås störs nattsömnen av nyfikenheten, med det är det värt.Pensionärsgummans alternativ: Rigga upp ett myggnät  i gårdslinden, sova på ett liggunderlag där en vacker sommarnatt. Eller skaffa en bättre utemadrass, tjockare och bredare.

4. En stad. Barcelona. Städer är ingalunda OO:s största intresse, men rykten från flera håll säger att den här staden är sevärd på grund av Gaudis arkitektur, den breda gatan ”Ramblan” och folklivet där. Långsamt strosande och byggnadsbeundrande. Men kanske inte under turisthögsäsong…Pensionärsgummans alternativ: Fredrikshamn. Bara att sätta sig i bilen och köra ca 80 kilometer österut, genom intressanta orten Neuvoton (=Rådlös). Faktiskt, OO har aldrig varit där. Stadens ursprungliga stadsplan är intressant, som ovan på det frimärksstora frimärket synes. Frimärket utgavs till stadens 300-årsjubileum 1953.

5. Ett land. Svårt, tills begreppet ”lilleputtstat” dök upp. Då var det klart med en gång: San Marino. Får samtidigt en chans att rådbråka italienskan på köpet. Vet föga om staten, men kan rätt så exakt peka ut den på kartan. En stadsstat som har överlevt alla turbulenser på halvön ifråga, med ett statsskick sen 1200-talet. Historiskt och naturmässigt intressant.Pensionärsgummans alternativ: Jämtland! Landet i mitten, den självständiga republiken, Storsjöyran, språket, jamtelagen (obs, rätt stavat!)… Också intressant historia. Ylva, om du är hemma då, då fungerar du väl som guide? Ewert Ljusberg kan väl hålla välkomsttal?

Nu blir det en liten paus. De följande fem dyker upp inom kort. Ber om ursäkt för de frimärksstora bilderna, så blir det när OO stjäl bilder från nätet.

Utmaningarna är svårast. Skulle gärna utmana icke-bloggare, men var publicerar ni i så fall? Skriv e-post eller brev om era drömmar, så sammanställs de till ett eller flera inlägg utan namns nämnande. Bloggarna som får börja aktualisera sin resdrömmar är Carita, Lena, Anita, Nathalie och Gilla. Hoppas ni läser det här och följande inlägg!

I nästa inlägg:

 

Frassmåånan

Förhållandet är dåligt, om det ens finns. Försöker nu som pensionär jobba det till det bättre, framgången är tyvärr tillsvidare något ynklig. OrdOdlarens förhållande till Frassmåånan, mars – vårmånaden. Vår?

Gymnasieläraren och studiehandledaren gjorde upp arbetsschema period för period. Schemat som innehöll mars blev överfullt i ett huj. Studentskrivningar, övningar, genomgångar, muntliga tenter med elevgrupper, övervakningar av skrivningar (det tråkigaste, sitta där och stirra, medveten om jobbet som väntar), läsa genom skriverier, bedöma, ge poäng… Och ta emot och diskutera kursval för kommande läsår, sammanställa alla val…

Marssol? Arbetsresan på morgonen gick österut, hemåt på sen eftermiddag i motsatt riktning, drygt 40 kilometer. Solen var inte precis någon glädjespridare de tiderna på dygnet.

Solen syns, häromdagen gick den till och med att fotografera:Jovisst, ljusare är det, även om solen inte bränner på för fullt så pågår el-produktion redan på förmiddagen, i sakta mak. de höga stolparna är från dagen före.Effekten för hälften av panelerna endast 572 watt, hittills den dagen tillverkat 1,080 kWh, totalproduktion sen starten 8194 kWh. Januari och februari är nollmånader i produktionen på grund av snön som lägger sig över solpanelerna. Och visst droppar det här och där, men på bilden syns också snöflingor. Typiskt mars. inte OO:s månad.Gräslök, timjan, koriander, salladsblad och persilja, med mera, av egen produktion, verkar vara fjärran.Frassmååna? För er som inte vet, frass är samma som hankatt. Som i mars springer runt och knarrar och knorrar på hög volym för att hitta sig en partner, lämnande gula fläckar i snödrivorna. Trevligt för nattsömnen om man har honkatter inne. Ekorrarna jagar varandra i träden, fåglarna börjar klara sångstrupen. Hackspetten är flitig på fågelmatbordet.

Mars, krigsguden, har gett månaden namnet. Årets första månad, fram till 153 före vår tideräknings början. Går man längre bak i gudahistorien hittar man Mars, naturgud, växtgud, fruktbarhetsgud – och hackspetten var hans djur. Namnet på månaden varierar inte så värst mycket i de mer kända språken: March, März, Marzo. Och egentligen borde den här krian skrivas på en tisdag, dies Marti på latin, Martedì på italienska. Mars dag.

Finskan har dock Maaliskuu! Kuu står här för månad, egentligen betyder ordet måne. Kuukausi = månad, ett månvarv. Men nu är det ”maalis” som kräver utredning. Går inte. Ingen kan säga med säkerhet. Någon föreslår ”maa”, = jord, mark – marken blir synlig när snötäcket ger med sig. Hm. Mahla är ett annat förslag. Mahla = björksav. Men då skall man bo längre söderut. Visserligen verkar det ha en viss grund, månaden lär heta björkmånad på flera slaviska språk. Fråga inte OO mer om det, hon har bara läst innantill. Det finska språket har ju en hel del rötter i den språkgruppen också.

Ett och annat som inger hopp sker ju ändå, och inom kort skall tomaterna sås och göra chiliplantorna sällskap.De olika rhododendronbuskarna ser lite olika ut. Tack och lov får de ”naturlig skugga” när solen brassar på som värst.Årsmöten infaller i mars. Jobbigt att tråckla ihop en ny styrelse, folk ”vill inte”. Vart har alla då så bråttom att de inte kan sitta på cirka åtta möten per år, två timmar per gång – 16-17 av årets alla cirka 6000 vakna timmar? (0,2% av den vakna tiden, om OO har kalkylerat rätt) Lättja, ovilja att dra sitt strå till stacken… Ett årsmöte är ju inte heller världens mest upplyftande tillställning, men verksamhetsplanen inger ju hopp. Sommarresor…

För att inte tala om trädgårdsmässorna. I år blir det två utländska i mars, en inhemsk i början av april.

OrdOdlaren jobbar på förhållandet med mars. Men kan ännu inte sitta på altanen… Snömassorna från solpanelerna samlar sig där. Hårt och svårsmält.

I fäders spår…

Första söndagen i mars – Vasaloppet! OrdOdlaren hänger vid TV-n. Tradition. Fråga inte varför, det är bara så. Ett välgjort , långt TV-program med varierande bilder med långsammare bildbyte än var tredje sekund, intressanta och roliga intervjuer och vyer. Bänkidrottarskidåkning när den är som bäst. Solen skiner därute, men när gårdsplanen ser ut så härmed lite yrsnö på den glashala ojämna förrädiska ytan, då lockar inte utevistelse. Barmarken låter vänta på sig i dessa trakter.

Starten i Berga by i Sälen. Tror vi är många som fortfarande förväntar oss ett ”Gomorron, gomorron” och en målerisk smått högtidlig ordbild av Sven Plex Pettersson, men… Han gjorde sin sista annonsering, som pensionär, 2011. Gick bort ungefär ett halvår senare. Läste att han som pensionär gick sin ”37-minutersrunda” varje morgon, före frukost. Något att fundera på…

I stället är det den här duon som refererar – från en solig VM-studio i Seefeld! Jacob Hård och Anders Blomquist. Den senare vann förresten Vasaloppet 1988, tillsammans med sin bror Örjan. De skidade in med kranskullan i gullstol, och fick faktiskt dela på segern. Lär ha varit lite svårt, eftersom EN vinner, liksom. Först refererade de Vasaloppet, sen VM-femmilen. Fysiskt tungt det också.

Man vill ju skida, men… Strax efter starten kommer flaskhalsen, uppförsbacken med lite irritation, knuffande, uppgivenhet, småilska – och small talk i lugn takt. Man hinner! Varje åkare lär minska 3 kilogram i vikt, bli lite kortare – men allt torde återgå till det normala rätt snart. Trots allt de bjuds på av en stor mängd frivilliga. Man går ju man ur huse i byarna! Utan frivilligarbetare skulle det inte gå. Många har s.a.s ”ärvt” sin uppgift vid spåret. Byarna där spåret drar fram är små och vasaloppshändelserna är stora. En vecka på vintern, en på sommaren. Syskon och familjer och släkter skidar – en gång deltog nio bröder, alla skogshuggare.

Britta Johansson Norgren inför start. En verklig långloppskörare, lätt igenkännbar på grund av kläderna som pryds av ”stallnamnet”, 157. 16% av de startande i år var kvinnor. Vasaloppspremiären 1922 skidades av 119 karlar. 1923 deltog Margit Nordin. 1924 förbjöds kvinnor att starta, ”för jobbigt”!!! Flera kvinnor deltog ändå under årens lopp, utklädda till karlar. Först 1981 blev kvinnor tillåtna, och från 1997 har det funnits en kvinnoklass. Och i år vann Britta, andra gången.

Det finns flera ”berg” i loppet, även om sträckan är lättåkt. Efter den första stigningen på 175 meter går det långsamt neråt, med småsmå uppförsbackar. Risberg, Evertsberg (vid åkta 47 kilometer), Oxberg, Hökberg. Bergspriset, ett av spurtpriserna, delas ut åt den som leder när man är lite drygt halvvägs av de nio milen.

Sportdryck, buljong, bulle, kaffe och blåbärssoppa med mera delas ut vid kontrollerna. Sen slänger man sin mugg – men i en bestämd zon. Hamnar skräpet utanför området blir det böter i form av femton tilläggsminuter. Bra gjort! Många åkare har ju privata langare på andra ställen, men de är minsann skyldiga att plocka upp efter sig och sin skidare. Hur länge den regeln funnits under dessa 95 Vasalopp berättas inte. Nummer 95 skidades i år, jo. 1932 och 1990 ställdes loppet in på grund av snöbrist, och 1933 på grund av för få anmälda deltagare. Nu har man i stället en övre gräns: 15800. Huvadå.

Och sen kommer repet. När man inte når fram till en kontroll inom en viss tid, då är det slutkört. Repdragarna är flexibla, inväntar sådana som ser ut att ha orken och ivern kvar.Hon hamnade bakom repet efter åkta 11 kilometer, men var så glad så! Den blå punkten visar hennes position, den rosa var täten skidar. Det snöade, var motvind och spåren var obefintliga. Prins Carl Philip intervjuades också, han beskrev det som att skida i socker! Kvinnan från bilden fick stiga in i en varm buss och åka in till Mora. Varför skida när man kan åka buss? Så resonerade Vasabladets reporter när det första Botnialoppet mellan Oravais och Vasa introducerades. Ca 60 kilometer.Någon enstaka minusgrad och pustande andedräkt sätter sina spår! (Och kameratelefonen sina blixtar).Nära mål fick vi tittare uppleva en gul attack. Det knallgula teamet rusade fram på bredden, en av dem stack och de andra bromsade, d.v.s hindrade andra åkare att komma fram utan att det kan anses oärligt. Nu lyckades han, Tore Björnset Berdal. Eller, rättare sagt, teamet. 2018 var han nummer 21 i mål, det visar hans nummerlapp. Tvåan var gul, trean likaså. Norrmän. No comments.

Åkt själv? Nä. Men har bekanta som har åkt och upplevt obefintliga spår, fått åka slalom mellan fallna åkare i nerförsbackarna och upplevt att människorna vid sidan av spåret är det mest positiva. De hejar, ropar, sjunger, applåderar.

Motion, kultur, historia, folkfest, tävling – allt på en gång.