Språk, språklek och lekspråk

Kaffebjudning i Dalvik, Island. Den isländska värdinnan hade ordnat med ett eget nordiskt möte i det större. Hennes gäster var en skånsk familj, ett norskt par och OO. Den norska kvinnan kom först, och hälsade på OO ”Tere tulemast! Snakker dere finsk?” (obs, OO förstår, men svarvar sällan till norska). En ovanlig fråga i nordiska sammanhang. Kring bordet satt då fem nationaliteter, och samtalet flöt på bra, även om skånskan ibland var lite svår.

Norsk-estniskan fortsatte:”Vet du vad det är för skillnad på finska och estniska? Jo, vi ester har så mycket att säga, så vi kapar av alla ord där finnarna tar tid på sig!” Och visst låter estniskan lite ”stubbad” i jämförelse. Orden slutar oftare på konsonant än i finskan. Förstå estniska om du kan finska? Njaaää… Norska för en finlandssvenskspråkig är lättare.

Nu börjar vi leka: Man kan ju ta bort alla vokaler – –

Jaha, vad är det här för ett ord? Inte en förkortning, nej. Vokalerna e, o och a saknas. (Äsch, det syns ju…) Körsångare lär ha en stödövning i den här stilen: RPTKSSSSSjeSje… Kraftigt uttal, i följd. Kräver sin man/kvinna. Det lockade BJR och en körkompis att börja samtala med enbart konsonanter en gång:”hr mr d dg?” ”jg mr nt s br”, och så vidare. Även om konsonanter är mer betydelsebärande än vokaler så märker man verkligen att de behövs. Kanske körövningar i Svenskfinland inleds med uttalsövningen RSNS hädanefter?

Mera språklek – för dem som har gott  om tid och kanske inte behöver uttrycka sig i många meningar: Rövarspråket i Kalle Blomqvist-böckerna av Astrid Lindgren. Passar bättre som talspråk, med en enkel kod, sägs det. Visserligen kräver det träning att sätta o efter varje konsonant, upprepa konsonanten och uttala c som k. ‘Jag’ blir jojagog, ‘tack’ blir totakokkok. Motsvarande på engelska lär vara ‘Pig Latin’, där ‘My name is Eric’ blir Ymay amenay isway Ericway. Avkodningen får ni läsare klara av själva…

Sociolekt kallar man ett halvhemligt språk som är speciellt till exempel för en yrkesgrupp. Knoparmoj torde vara känt, OO hörde benämningen för länge, länge sen och gillade ordet. När hon läste att det var ett sotarspråk i Stockholm, då undrade hon om alla sotare bör lära sig det? Mycket senare kom insikten att många stockholmssotare kom från Tyskland, och språkformen har en sån bakgrund. Undrar om det finns vetenskapliga studier? De senaste hundra åren lär ha varit nedförsbacke, knappt någon behärskar den sociolekten mera. Men, ‘brallor’ och ‘dojor’ lär komma därifrån.

Fikonspråk. Varje ord blir två. Inget språk för snabba ester, kanske? ‘Kaffe’ blir ‘fiffe kakon’. Fi först, andra stavelsen sen, därefter första stavelsen med kon efter. När rökaren har rökt sin cigarett återstod förr en stump. Nuförtiden en fimp. Från fikonspråket, stump blir enligt reglerna ovan Fimp Stukon. Och fimpen blev kvar. ‘Fika’ då? Nä, sägs det. Det ordet är snarare backslang av kaffi. I det lekspråket kastar man om stavelserna inne i ordet. Betala blir tabela, påpeka blir pepåka. Och nu skall OO taby kanla.

Nä. Lite till. Den vanligaste språkleken hos BJR och OO är spoonerism. Benämningen är ny, men ordvrängandet har utövats av BJR sen barndomen, han har gjort det till en nästan automatisk konst. Inte direkt bala taklänges, men stata byvelser ollan merden. En gång besöktes pitande lurnet i Tosa. Nä, nu till ruvsommet!

Vardagens rytm

ETT – två – tre – – FRAM – åt – steg – – BAK – åt – steg…. Rytm, jo. Vals, jovisst, rätt, men det är inte sån rytm som står på tapeten (bra uttryck…) just nu. Även om vals är bra för kropp och själ. ”Varje dag en vals, bättre än ingen motion alls”! Äh. OrdOdlaren är ingen DiktDonare (DiktDanare).

Större rytm. Dagens, veckans, årets. Förr startade den rytmplanläggningen i augusti. Närmare 40 minnen finns kvar:

Där satt man sen i minst dagarna två och plitade, prickade och målade in periodslut och -början, läsordningar, höstlov, jullov, sportlov, fortbildningsdagar, kurser… Och sen sattes sånt som potatis, morötter, tomater, hästskit, buskröjning, storstädning med mera in i lämpliga hål (och just den dagen regnade det…). Varje söndag var vikt för detaljerad veckoplanering.

Dygnet var också enkelt: upp med tuppen, tidigt i säng. Och av bara farten gick veckosluten i samma takt. Ett korsord per kväll, i sängen. Facebook och sådant kom mot slutet av arbetslivet, inget som tog tid. Rytmen bröts vid midsommar, började igen i början av augusti. Enstaka sovmorgnar och latdagar (juldagen obligatorisk) fanns. Sportlovet bestod mest av enstaka spårträning, apelsiner, kakao – och vanligtvis stallstorstädning. Drömde om att kunna vara ledig andra vintertider än under skollov, när alla var i farten och priserna höga…

Deltidsjobb-pension. Bra förberedelse för tiden som skulle komma – och kom. Egen rytm. Tja. Jooo. Inte ens systemet från barndomstidens jordbrukarhem håller: jobb – morgonmål – jobb – förmiddagskaffe – jobb – mat – jobb – eftermiddagskaffe – jobb – kvällsmål – TV. När man vill jobba jobbar man, när man vill ha ”kaffe” tillverkar man det. Oberoende av klocka, kultur och kutym. Jobb? Ja, definitionen är något svävande. Just nu? Hmm, skall fylla på med ved i spisen mitt i bloggjobbet…

Och denna vecka, vecka åtta. Traditionell sportlovsvecka i södra Finland. Erfarenhet: folk är oanträffbara. ”Alla” firar sportlov; föräldrar, barn, barnlösa, pensionärer med varierande yrkesbakgrund. Ränderna sitter i…

Det är säkert trevligt att resa när det är fullt överallt. Och dyrt. Därför sitter pensionerade barnlösa ex-läraren OrdOdlaren hemma och reser på sig för att delta i ett styrelsemöte om en stund. En delegat deltar inte. Små barn, under skolåldern. På sportlov? Dagisstängt under sportlovet? Vet inte.

Spontan skyltsöndag 16

Skylt och skylt… ordodlaren skulle minsann använda den här som tavla i stället för skärbräda. Tyvärr är måtten något okända och kräver lite frågande och googlande, men visst skall det gå…

Medger att det finns en liten uppsjö av recept i den här stilen, men de är ändå värda att tänka på – för bägge parter. Man får ju hoppas att det fungerar relativt automatiskt i flera förhållanden.

Bilden har jag fått ”låna” av en relativt nygift väninna, som besökte Lissabon med sin färska man och fotograferade skärbrädan i ett skyltfönster. Hon har inte berättat om det blev inköp…

Här hängs det vid TV. Sportfånen är igång. Med ögon och öron.

OrdOdlarens dialektala språklåda

”Vart ha du vari, vart ha du fari, när som du alldär meir e hii…” Visst bjuder våra finlandssvenska dialekter på språkvariation. En persons hemvist kan ofta preciseras på några socknar när – ibland till och med på byar. Verkligt underhållande och -bart. Ord och tonfall berättar. Ovanstående är Sibbo, ”Sibbobons klagan”, torde den känslofulla sången kallas – den slutar ”int´ ha du gjort int´ ingenting”…

Nu är språkvårdare, både i Finland och i Sverige, förundrade och förfärade:

Den unga i Östra Nyland nyinflyttade österbottniska läraren häpnade över språkbruket:”Vartifrån ska ja söka dig?” Undran A. VarTifrån? Undran B. Söka? Jag har inte tänkt gömma mig… Men några år senare var hon van. Påverkan från finska? Tja, ”söka” (=avhämta), kanske. Men inte ”vart”. Eftersom även i Sverige.. Huller om buller. Nästan.

Var, varifrån, vart. Svårt? Nåja, i barndomsdialekten heter det vann, vadan och vart. Eventuellt vadanifrån ibland, och då skall inte österbottningen le åt östnylänningens vartifrån…

Fler svängningar, se inledningsversen: ”Är du hii?” Inte här. Här, härifrån, hit… OO använder inte hii för här, det heter ju jäär! Jäär, jedan och hiid. Och Täär, tedan och tiid. Eller tidii, tiddii – det är svårt med rättskrivningen, men helt klart och löpande i talspråket. Sen bjuder ju närpesiskan på schenn, schaan och – hoppsan, kunskaperna tog slut!

Dialektområdeskartan lånad från sprakinstitutet.fi. Förstora och begrunda.

Och på tal om det språket: Man sätter helst ett k framför v. Kvadan, kvart (rätt r- och t-ljud går inte att skriva). Och nynärpesbon lär glatt ha sagt att han ursprungligen kommer från Kvietnam! I den östligaste delen av det finlandssvenska språkområdet hittas samma fenomen. En strömforsbo satt i kveitåkern… (veteåkern).

Avslutar med en helt annan språkelegans, passar bra för vädret i dessa dagar. En dagboksvers i Hufvudstadsbladet för länge sen, signerad Bez, Benedict Zilliacus (1921-2013):

Den vår som gör entré i februari//den finns det många faror kvar i//Man vet ej om den riktigt menar allvar// Bäst det är går den och takatalvar!

Ta ett finskt substantiv, använd det i svenskan som ett verb – ”alla” förstår och ler, småskrattar, smakar på kombinationen. För någon svensk motsvarighet till ”takatalvi” finns inte. När det sen efter blidväder och snösmältning och fågelkvitter i februari  blir ordentliga köldgrader, snöfall, snöskottning med mera sådant i mars. Ett enda finskt ord berättar allt. Det är alltid bra med språk, flera språk, flera dialekter. Bra grogrund för ordodlande.

Kommunikation 3

OrdOdlaren blev utskälld – uppläxad – anklagad – beskylld – antastad… Hmmm, nånting nånstans ditåt mittemellan, i varje fall. Blev smått häpen och svarslös, ordflödet kom utan någon egentlig förvarning. Det handlade om ”nätet” i allmänhet, och Facebook i synnerhet. Subjektet i OO:s ålder. Ditåt.

Viktigaste tesen:”Ju mindre man vistas på ‘nätet’, desto bättre”. Det kan ju ske allt möjligt där. Farligheter. Uppgifter kommer i fel händer (datorer). Du blottar dig själv. Du blir bestulen på pengar, identitet, saker, hemligheter. Du blir bedragen. Helt plötsligt kan du se dina privata foton på helt ”fel” ställe. De ”nätavvisande” kan minsann räkna upp.

OO är saktmodig. Du ringer med mobiltelefonen, du betalar dina inköp med bankkort, kreditkort, lyfter pengar. Redan där lämnar du spår. För att inte tala om alla stamkundskort (som man gott kunde vara utan…). Med mera, utan egna inloggningar.

Och sen – Facebook. Hur täcks du? Med hjälp av den sprider du ju dig själv till världens alla hörn. Alla får ju veta allt du skriver. Jaa-a, vem är såå intresserad av OO att man börjar läsa vartenda inlägg, översätta, dela vidare, förändra, förvanska… Facebook-vänner? Hur kan man kalla sådan vänner? Som man inte ens har sett? Nä, nä, kom inte med invändningar!

Okay. Så många ”vänner”. Många ‘facebookare’ är som OO, alla vänner har man sett och pratat med i verkligheten också. De råkar nu bara vara såna som inte har möjlighet att ploppa in på en kopp te och förbättra världen i soffhörnet i några timmar. Många är såna som man tack vare mediet fått kontakt med efter en paus på 30 år eller så. Även om vänner ‘skall’ vara sådana som man går ut med, skrattar med, gråter med, pratar med i telefon, skriver på sin höjd e-post till. Och som håller tätt, inte yppar hemligheter för en tredje part. Den egna maken/makan, till exempel. Inte allom förunnat, tyvärr.

Medger att gillanden, symboler och annat klickande på Facebook är ytligt. Korta kommentarer känns också ibland banala. Men då, för länge sen, kändes det ibland nästan bättre än besök av gråtande och hulkande människor, ändlösa tomma telefonsamtal (inte alla!), medlidandefulla ansikten, bortvända ansikten, framkrystade fraser och andra framklämda försök.

En del facebookvänner är också språkkurskamrater, telefonpladdrarvänner, körkamrater (BJR:s), arbetskamrater (fd, bra så!), grannar (också fd), trädgårdsvänner, bortflyttade och frånflyttade vänner, folk som bara vid träff visat sig vara så intressanta, bussbekanta, släktingar – vän/kamrat/kompis/bekant i olika sammanhang. Få vänner är allround, även i det verkliga livet. OO ”älskar” opera, en av de bästa vännerna kan inte tåla…

”Jag läser inte bloggar”, deklarerade en annan bekant, efter att OO hade inbjudit till läsning av den nystartade bloggen. ”Det är ju bara självcentrerade människor som måste berätta om sin simpla vardag officiellt, de är ju…” Så avbröt det subjektet sig. OO, bloggare, lyssnade… Men ni, bloggvänner som OO inte träffat i verkligheten, ni är nära bekanta! Ni skriver själva, kommenterar, svarar på kommentarer… Vi utbyter tankar. Sällan om ”simpel” vardag, men det händer! På det farliga nätet.

Spännande och vackra bilder förmedlas på Facebook också…

Ljuva djävlar och slöa skuttare

Morrar och skriker på natten, gör utfall mot andra, slåss, visar tänder, skriker med allt högre och gällare röst, blir maniskt rasande, de annars rosa öronen blir helröda – och så släpper den ut en hiskelig lukt när den blir stressad. Och så äter den – tillsammans med artfränder – så att det hörs på kilometers avstånd!

Den tasmanska djävulen. Beskrevs för första gången 1807, vet inte om den kallades djävul redan då. Men under dagtid ser den mest slö ut. Såg några, viskade för att inte störa. Gick förbi en annan boplats, två karlar kom pratande emot. Den ena (troligen den lilla djurparkens ägare) klappade i händerna och utstötte några lockrop, och så kom de här två nyfikna sötingarna fram (kolla klorna…):

Djävlar? Inte ser de ut som så, precis. Endemiska för Tasmanien, största nu levande köttätande pungdjursarten. Och äter, ja det gör de. Rena renhållningsarbetare. Allt. Päls, ben, hud, inälvor – inget blir kvar av bytesdjuret, som nuförtiden ofta är ett kadaver. Ungefär en halv meter lång, 30 cm hög och med kraftiga käkar. Närkontakt rekommenderas troligtvis inte. De bits.

Och biter varandra. Tyvärr. Arten har nämligen drabbats av en smittsam cancer som sprids genom bett. Börjar som tumörer i ansiktet, tumörer som sprids i hela kroppen och leder till döden inom ett halvt år. Nu gör man allt för att rädda populationen på ca 15000 djur. Djurparker, urval, skyddade områden, vaccin… Hoppas det lyckas.

Kängurun, däremot, lever och mår bra. Singularis, nä. Arterna är ca 45. Ävenså skymnings-nattdjur, ser närmast loja ut dagtid. Äter gärna det som bjuds!

Mat- och matningsbilderna blev många, inte alla så lyckade, det var viktigare att fånga ögonblicket än att sikta och anpassa och ha sig. De höll så snällt i den matande handen med sina framklor. Klor som de annars kan slå och riva med.

Och inte skulle man vilja ha en spark av deras bakfot heller (kolla på den övre bilden…). Vad OO förstått är de inte så värst populära när de nattetid besöker odlingar och soptunnor. Fartvidunder är de ju också, tar skutt på några meter och rusar fram i 60 kilometer i timmen!

Namnet kommer från aboriginer-stammen gungu yimithirr, gang-oo-roo. Vad det nu sen betyder. Beskrevs första gången 1770. Naturliga fiender är det rätt så ont om. Antar att bilar är en av de vanligare. Många arter är helt skyddade, de vanligaste får jagas. Köttet används mest som djurfoder, exporteras till andra länder som människomat. Även i Borgå finns en butik som saluför! Huden används inte så mycket mera, även om lädret lär vara slitstarkt.

Och visst är det roligt att ha sett dem ”levandes live”. Klappat och matat – känguru, alltså. Inte djävul. Även om beskådandet skedde i djurparker.

Med ungen slarvigt i pungen…