Studentjul à la 1970-tal

Studentjulfesterna inföll tidigt. Eller sent, beroende på hur man räknar. Eller, enligt hörsägen, i maj. Studenterna i Åbo stod i varje fall inte på gamla stortorget 24.12 och lyssnade på ”I morgon, vill Gud…” Nä. Man var hemma och åt mammas mat (god eller inte…). Utlysandet av julfreden såg man, då som nu, i TV.

Men en knapp månad tidigare, då var det julfest. Julfester. Ett veckoslut, i princip dygnet runt. En måndag förmiddag efter det festveckoslutet hade grupp 9 sluttentamen i sociologi. Strategi: professorns favoritämne är kibbutzer i Israel, vi låtsas vara mycket intresserade, så pratar han mest själv… Lyckades. Alla godkända! Psykologistuderanden hörde ändå inte till den mest festfirande skaran. En gång försökte hon på nästan nyktert huvud följa festdygnet, med vid den n-te festen – som torde ha börjat klockan 03.00 – gav hon upp och återvände till enbolyan.

Det fanns flera orsaker till icke-rumlandet. ETT: Procentdrycker har aldrig varit ett stort intresse. TVÅ: Hon trodde att hon kunde sjunga och medverkade i Florakören som tillsammans med broderkören och orkester konserterade i domkyrkan första eller andra advent med Vivaldis Gloria.  Första gången med de ca 100 sångarna med orkester är fortfarande det mest överväldigande sångarminnet. TRE: Hon hörde i några år till gänget som ordnade festerna efter konserten, med mer eller mindre frivilligt nykterhetskrav. En närmare granskning av kortfattade dokument i kårkalenderform visar att det handlar om fyra ”julhelger”. Den sista firades i flitens och sparsamhetens och fattigdomens och slutarbetsskrivandets tecken.

Republikens mest berömda julgran på plats. Året okänt.

Ett år, 1973, var det skivbandning av ovannämnda verk och samma kompositörs Magnificat. I domkyrkan, invigd år 1300 jämt, förstörd och demolerad och återupp-, om-, kring- och påbyggd nästan otaliga gånger under århundradenas lopp. Det var den veckan det var vinter. 28 cm snö (i Åbo!!), självständighetsdagen begicks i minus 19,8 grader. Körens avsnitt bandades de följande dagarna, med utetemperaturer på -20, -23 och -24 grader. Det var kallare inne i kyrkan när bandningen avslutades än när den påbörjades, allt långt under så kallad acceptabel rumstemperatur. Florakörens värdinna dansade några turer hambo i mittgången med en BD-tenor för att få upp den inre värmen.

Under dessa valv kan det bli kallt…

Efter konserten på kvällen 10.12 blev det väderomslag. 11 december noteras regn. Den efterföljande festen i Sibeliusmuséets nedre våning var säkert trevlig. Men Floravärdinnan blev arrrg, arrgare… Alla pyste iväg på småtimmarna. Var det den gången hon ställde sig med händerna i sidorna i trappan framför den bortflyende Brahe Djäknars klubbvärd? I varje fall muttrade han ”Jag har då tamme fan inte sett så mycket skinn på näsan på ett kvinnfolk…”. Borden bars dock bort med karakraft, men resten fick skinnetpånäsan sköta själv, i ordets dubbla betydelse i Sverige, ensam och på egen hand (ha! Läs fortsättnngen…)

Skivomslaget, i hastighet avbildat med telefonen utan blixt, därför lite skugga i kanten.

På morgonkvisten gick hon hem, raskt i ilskan med sin kära korg tackochlov på höger arm. Slint, slant, konstifik sväng bakåt, tog emot med vänster hand, snabbt upp och med ännu raskare steg till lyan 3C24. Under den kommande julhelgen tävlade vänster hand i färgprakt med allsköns julprydnader. Fick ringa en närboende väninna för på- och avklädningshjälp. En annan väninnas fysioterapistuderande väninna konsulterades. Hon konstaterade att lugn väntan och värkmedicin vid behov är det enda som hjälper, köande till läkare är totalt onödigt. Rätt hade hon. Minnet behövde minsann inget foto som lagringshjälp. Handen fungerar ännu i denna dag till ägarens fulla belåtenhet.

Tonåringens (jul)fester

En tonårings fester är både många och mångfacetterade. Så även på 1960-talet. Gränsdragning mellan fest, kalas, bjudning, firande, kursavslutningar och glatt umgänge är väl egentligen omöjlig att dra.

Julfester i mellanskolan och gymnasiet? Tja… Varje årskurs bestod på den tiden av ca 50 elever, men kameror fanns inte då som nu. Bildbevis, som ju ofta stöder minnet, saknas totalt. Skoldanser, ”konvent”, förekom oftare, föga bildbevis där också. Dans till en någotsånär fungerande grammofon följde efter några programinslag, vem minns inte ”I was born in East Virginia”? Några ”skolband” började visst också se dagens ljus. Roligaste minnet: mellanskoleleven läste berättelsen om den amerikanska kvinnan som förhörde sig om sin tyska semesterort; finns där WC? WC tolkades som Wood Church, liggande något avsides, dit ordnades dagsutflykter och akustiken var förträfflig. Uppläsaren brast ut i skratt, det gick inte att hålla sig allvarlig…

Julfester i ungdomsföreningen? Jo! 2-3 per säsong, grannföreningarnas festdagar koordinerades, börjande på annandagen. Program, kaffe och dans, till riktigt livslevande orkester. När gubbarna efter diverse besök bakom husknuten blivit välsmorda och tillräckligt runda under fötterna mutade de musikerna med sedlar: en timme till, en timme till… Generationerna blandades, yngre invigdes i olika danssätt och tonåringen fick svänga om med pappa i vals och polka – om han inte föredrog moster, i 120-kilosklassen. ”Det känns som om vi tar upp halva dansgolvet, men hon följer bäst!”, förklarade han. Programinslagen var hemgjorda, stulna och lånade, omkorvade med lokala kryddor. Nyförälskade I agerade skolelev som skulle ge ett speciellt svar på en specialformulerad fråga: Helikopter. Dock ”helikopeter”, med ett saligt ansiktsuttryck efteråt. Skrattsalvorna var givna. ”Alla” visste vem föremålet för hennes heta känslor var… Det fanns revymakarfrön i gänget! Idéerna hjärnstormades ibland fram med hjälp av hembränt, för att förvåna föräldrarna. Hembrända pepparkakor.

Folkdans, folkdansuppträdanden på fester hörde till och uppfattades ingalunda som något överromatiserat knätofsande. Här på ungdomsföreningens 50-årsjubileum 1969. Spelman och dansledare var legendariska Erik Johan Lindvall (född 1902), mästerspelman. ”Hur många menuetter kan du spela”, frågade en gång en radioreporter. ”Tills jag får en sup”, var svaret. ”Sen då?” ”Tills ja fåår ein tili”. Menuett var levande tradition ännu på 1960-talet då 100-tals bröllopsgäster (där kom en fest till!)  i något skede av festen ”trampade och hoppade” menuett, med efterföljande vild och glad polska. Grundstegen för oravaismenuetten sitter kvar: 5-6, 1-2, 3, 4, 5-6… Enda menuetten man startar i slutet på en takt…

Inför den här 50-årsfesten beslöt vi bryta mot lagens dåvarande långfredagsnöjesförbud. Visst var det någon som reagerade på att det dansades (=övades folkdans) i ungdomsföreningslokalen. Om det blev påföljder är förträngt, men uppvisningsdanserna på påskdagen löpte som smort.

Efter festen. Ordförande, sekreterare och hedersmedlemmar. Gissa vem som är vem…

Examensfester, konfirmationsfester, födelsedagskalas – men ytterst sällan middagsbjudningar. Mat hörde snarare till tröskankalas och ovannämnda storbröllop (och då fanns det så det räckte och blev över). ”Främmande” som var ens bästa bekanta bjöd man under julhelgen på kaffe och minst sju sorters hembakt, ibland med skinksmörgås med gurka. Faster urskuldade sig inför gästerna en gång:”Jag har inget grönt på smörgåsarna, men jag ville inte antasta julgranen.” Granskott på skinka vore intressant… OO får vänta till vårtider.

Inte enbart fest, nej. Knappt hade grannbysföreningens 50-årsfest klingat av så vidtog renoveringen av den egna byns lokal och det blev ”problem” med medlemskap. Nä. Men trivdes, det gjorde vi. OO gjorde ett reportage till ungdomsföreningarnas tidning. Snyggt föreningshus på bergsklippor på gränsen mellan åker och skog. Se noggrant på den mörkare bilden: ”klumpen” på taket är en yngling utan höjdskräck…

Julfest i folkskolan

Idag, 18 december, när Viktor Rydberg fyller 189 år, då tänker OrdOdlaren på Tomten. Han som ”för sin hand genom skägg och hår, skakar på huvud och hätta” – nu är ni väl, alla läsare, med på kartan?

Det kan vara 60 år sedan i år, eventuellt något färre. Den lilla flickan som under folkskoleåren fick lov att fungera som traktens diktrecitatör (det ordet kunde hon inte då…) stod vid julgranen på julfesten och läste dikten, dock inte utantill, tack och lov. Men sist i programmet. Själv har hon mycket dunkla minnesbilder, men mamma och storasyster har förtäljt om åtskilliga besök på den utomhus varande bekvämlighetsinrättningen innan det var diktdags. I dagens läge torde OO vid behov klara den elva strofer långa dikten utan sådana behov, men behov har inte uppenbarat sig…

Inför skolans julfest spände läraren Kempe upp en stadig grov lina mellan estrad och skolsal, och på den hängdes egna och inlånade filtar. Enkelt (?) fixad ridå! Slöjdsalen fungerade som omklädningsrum. Därifrån hördes en gång ett gällt rop:”Ja ha glöömd heim råmpon!” (ett troll utan svans går bara inte. Undrar hur det ordnade sig…)

”Tomten” är ursprungligen ingen juldikt. Den skrevs av Viktor Rydberg 1880 eller -81, på en promenad i Slottsskogen (Göteborg). Kollegan SA Hedlunds rygg fick agera skrivbord. Dikten, som ställer en rad metafysiska frågor, publicerades i Ny Illustrerad Tidning i februari 1881. En viss Jenny Nyström illustrerade dikten och använde sin pappa som modell, eftersom Rydberg ville ha ett något mänskligare utseende på tomten. Resten kallas visst historia…

”Hvi suckar det så tungt uti skogen” är minst lika lite en juldikt. Även den har skolflickan framfört på en skoljulfest, som jultablå, nio strofer. Bernhard Elis Malmströms dikt tar fram en suggestiv naturstämning, älvaromantik – och de yngre eleverna agerade. Bildbevis finns:

Tyvärr finns det få foton från skolvardag och-fest i OO:s arkiv. Kamera var inte så vanlig då. Varje julfest spelades teater, förstås, men alltför många pjäser kommer OO inte ihåg. Någon med bättre minne? Roligast var det att agera Pippi Långstrump. Skolflickan tog ut betydligt större svängar på själva festen än under övningarna, med tilltagande ålder hade hon kanske börjat bli en publikfriare. Rollinnehavarna i ”Kejsarens nya kläder” finns också förevigade, de två som agerade skräddare/skojare/bovar hade hjärtligt roligt på scenen, det koms verkligt väl ihåg. Och ”kejsaren” var ingalunda helnaken. Bra gick det ändå!

Zacharias Topelius´ pjäser, framfördes sådana? Minns inte. Topeliustraditionen var stark på många håll, det finns skäl att återkomma till ”sagofarbrorn” i kommande avsnitt.

Däremot dansades ringlekar, även om skolflickan inte riktigt fattade ”melodin” med dem. Vals var så mycket roligare. Bland annat med pappa, redan då och på åtskilliga ungdomsföreningsjulfester x antal år senare.

Läsare! finns det någon bland er som känner igen er på bilderna? Hör av er på något sätt i så fall! Har någon fler fotografier, förutom de årliga skolfotografierna? Vore verkligt roligt att få ta del av!

Ljus i mörkret

”En ljushårig flicka uppfattas som god, mild, hjälpsam, oskyldig och snäll – av någon anledning. Därför väljer man helst blonda flickor till Lucia”. En annan teori är att luciatraditionens rötter finns i de gamla tyska julspelen, där små ljuslockiga barn med ”ljus i håret” (föreställande Jesusbarnet och änglar) fördrev de onda mörka makterna. Även lussekatterna lär ha sitt ursprung där. Ho vet.

I Finland har ”officiell” Lucia valts genom röstning och samarbete mellan Hufvudstadsbladet och föreningen Folkhälsan sen 1950. Över två tredjedelar av valda lucior har varit ljushåriga. De allra flesta har haft långt hår. Och största delen har kommit från landets sydliga delar. Men i år jublar brunögda, f.d. naturligt mörkhåriga OrdOdlaren! Finlands ”rikslucia” den hundraåriga mångkulturella republiken till ära:

Bilden från Hufvudstadsbladet

Anna Kajsa Edström från Jakobstad, adopterad som mycket, mycket liten från Colombia. Liknar kanske rätt så mycket en flicka som levde för ca 1700 år sedan på Sicilien…

Luciatraditionen infördes i Finland av smått legendariska Runa Melander från Skåne, hushållsläraren som kom till Högvalla i Karis 1918/19 och byggde upp utbildning för husmödrar och hushållslärare i sisådär 40 år. Skolan flyttade till Borgå 1923 (en eldsvåda var orsaken, tycker sig OO minnas) och bosatte sig 1927 på Boe gård, en dryg kilometer från OO:s förra hem. Numera bor det hästar på gården, inte alltför illa valt… De utbildade husmödrarna och lärarna tog med sig de nya sedvänjorna till sina hemtrakter, och på så sätt kom luciatraditionen att bli finlandssvensk. Nuförtiden har Lucia effektivt ”exporterats” till finska trakter. Speciellt ”språköar” med svensk skola har anammat traditionen med hull och hår.

Första luciatåget ordnades i Helsingfors 1930, med fackelryttare, tomtar, musikkår och Lucia i hästdragen vagn, efterföljd av tio ridande tärnor. Det ni! Fortfarande forslas Lucia i Helsingfors från kröningen i storkyrkan/domkyrkan (hon får ett vackert specialdesignat halssmycke) med hästvagn. Men tärnorna och de övriga går till fots. En verklig folkfest, ljusfest, i staden. I Jakobstad hade man också luciatåg 1930. Med julbock (så heter det i de trakterna), tomtar, sångare, hornorkester – men ingen Lucia. Vasa var något senare, med början 1936.

Så gott som varje stad, varje ort idag har sin egen Lucia, de flesta kopplade till välgörenhet. Kandidaterna presenteras i lokaltidningen (om sådan finns), folk röstar och ger en liten penningsumma för varje röst. Lucia besöker fester, sjukhus, hem för seniorer m.m. och överallt ges bidrag till insamlingen. Det handlar ofta om ett verkligt digert program för de unga flickorna, som på många orter efter all festivitas deltar i utdelandet av bidrag till hjälpbehövande. Det behövs en eller flera ”luciamammor” från arrangörsföreningen för att hålla ihop det hela.

Även i OO:s hemstad väljs Lucia, i år Cecilia Kronberg. Med… ja, se själva!

Bilden från tidningen Östnyland

Förr fick hon också åka hästskjuts, men numera går hela följet till kröningsplatsen, gamla rådhusets trappa, med fackelbärare från frivilliga brandkåren, tomtar och hela köret. Hennes två tärnor är de två kandidater som fått nästflest och nästnästflest röster. Jobbstaden gör det ännu mer demokratiskt: alla kandidater deltar i luciaföljet: På så sätt garderar man sig mot sjukdomsfall och andra eventualiteter.

Bild Carita Liljendahl, tidningen Nya Östis

Lovisas Lucia  – i år heter hon Ina Nygrén – kröns på rådhusets balkong, och då är hela huset invaderat av småtomtar och stjärngossar, de skymtar i varje fönster. Efteråt blir det transport till kyrkan som ligger två-tre stenkast borta. I år lär det ha varit en lastbil från 1937 som hade äran att kurva runt torget.

Skämtlucior fanns vid universitet i Sverige redan i slutet av 1800-talet. Studenterna (manliga) gick hem till sina professorer med konjak och glögg tidigt på luciamorgonen. Inte i Finland? Joho. Sagesmannen på andra sidan köksbordet berättar att svenska teknologföreningen drack varm punch och åt ärtsoppa hos sin kurator tidigt på luciamorgonen på 1960-talet, och efter diverse andra förberedelser var det (års)fest på kvällen…

Väderfunderingar

Artturi Similä. Färg. Lukt. Moln. Havsvattenstånd. Vindriktning. Kvart före ett i radio. TV. Tidningar. fmi. smhi.yr. Månghundraåriga odlargener. Allt detta i en hast påkomna ingredienser till en (av många) sida hos OrdOdlaren: VäderSkådarSiaren.

Sveriges TV, 1960-talet: Väderleksrapporten (så hette det då!) med Artturi Similä. Först fascinerade språket, utflyttad meteorologfinländare från Karleby. Sen kartorna, förklaringarna – rena rama undervisningen för jordbrukardottern som sommartid fick springa ikapp med varierande väderförhllanden. Kall- och varmfronter, ocklusionsfronter, lågtryck som tvinnar motsols, högtryck tvärtom… Och kalloftåmråådet. Prognoserna började oftast med en titt på kalloftåmråådet över Arktis, hur det rört, rör och förväntas röra sig – och därmed bestämma vädret den närmaste tiden. Ibland böljade luftmassan in över Europa, ibland hängde den långt nere över Nordamerika. Var finns den nu? Similäs egen ”uppfinning”?

Similä ”in action”. Det mesta ritades väl mer eller mindre för hand, kan nutida meteorologer det?

Kvart före ett, Finlands radio. Den utförliga väder(leks)rapporten, då och nu. Bl.a. havsvattenståndet. ”Sjunkande betyder regn”, mässade pappa, och tonåringen trodde och lydde arbetsordern som följde. Uppläsaren var trist, enformig och tråkig. Koncentration krävdes för att uppfatta vad som sades. Något bättre nuförtiden.

Molnen. Sak samma vad de heter, viktigare vad de medför. Uppsikten över dessa himmelsfenomen var perfekt över slätten i den österbottniska byn. Himlen med alla sorters framfarande formationer var stor och öppen. Åskmolnens framväxt var mest fascinerande. Den lilla flickan gick en gång hemåt från skolan i tilltagande åskregn, betraktande molnen och spridda blixtar, lyssnande på mullret. Skådespel! Mamma, av förekommen anledning åskrädd, slängde sig på cykeln, undrande var ungen dröjde. Enda gången någon ”avhämtat” från skolan. Hon förvånades över dotterns lugn:”E je jo så grant!”

Senare i livet krympte himlen, hemmen har omgivits av skog på nära håll. Har ändå inte gjort som kollegan, även österbottning i diasporan: han cyklade några kilometer norrut mest varje dag, bara för att se himlen. Senare i livet  åkte han till Island. ”Det blev det lite väl mycket himmel där”. Kort och lakoniskt uttalande.

Vinden och varifrån den blåser, den lukt den för med sig – allt berättar om vädret som komma skall. Lukt? Jo! Det luktar värme, kyla, frost, snöfall, lågtryck, med mera. Eventuellt är luktorganet påverkat av annan information, samtidig eller något tidigare inhämtad. Men det brukar stämma…

Nutida väderprognoser i TV är inte mycket att hurra för. Kartor med utströdda bilder av moln, sol, regndroppar och snöflingor här och där, inte intressant. fmi.fi, smhi.se och yr.no är desto flitigare besökta. Sidorna med regnmängder och regnmolnens framfart ger en hel del information. Likaså sidorna med ultralokal information. OO vill ha mera fronter, låg-högtrycksmarkeringar, färger så att man kan studera och låtsas förutspå själv.

Hufvudstadsbladet bjuder på kartor som den här. Bra!

Men mellan november och februari får det bli det väder det vill. OO är föga intresserad. Vit jul eller inte, det kvittar. Okay, stora halvblöta snömängder önskas inte, med tanke på skottandet. Det är ju de månghundraåriga odlargenerna som spökar, om växter fryser eller drunknar eller dör är det inte så mycket att göra, bara att ta nya tag när det går. Månghundraåriga? Jo, ff ff ff mf ff ff ff hette Nils Lang, levde ungefär 1410-1470 i Rejpelt (Rekipeldo), Vörå, bonde. Där börjar raden av bönder, torpare, pigor och drängar fram till idag. Några hedersuppdrag som skjutsbonde, riksdagsman, nämndeman skymtar förbi. Större förflyttningar än några tiotal kilometer har sällan förekommit. Namnen är gedigna vörånamn, t.ex. Härtull, Kjötar, Jåssis, Jäppil, Ollil, Kaustinen, Korvolain, Månsus, Fast, Omars, Kattil, Talus, Knubb, Småros, Grims…

 

Hundraårsdagen

Solen skymtade fram lite försiktigt över horisonten och mellan trädtopparna, en liten förmiddagsvandring med kameran visar trädgården i småvinterskrud. Inget skidföre att tala om, men det behövs inte ännu heller.

Den här abies-”granens” gren skulle platsa bra inomhus under julen, men det håller liksom inte…Midsommarrosen, ‘Plena’, årets ros 2017, har gjort nypon. Hoppas den har gjort en massa blomämnen också…

Astilbe kan vara nästan lika vacker vinter som sommar…

Den här hortensian, ‘Early Sensation’, håller på att växa oss ur händerna. Den skall klippas rätt kraftigt om de omgivande växterna skall ha någon chans. Vi får se, den är ju vacker…

Den här hortensian får växa så mycket den bara vill! Kuutamohortensia (=Månskenshortensia) på finska, Tidig Syrenhortensia på svenska, konstigt nog. Ni skulle se när den blommar, den är nästan självlysande! Men solpanelerna på taket är frostnupna idag, producerar inte ens en ynklig liten del av en kilowattimme.

Några solstrålar lyckades kameran fånga på nedre delen av körsbärsplommonträdet. Det gav god skörd i år. Första skörden, får något år sedan, bestod av 14 stycken.

Kameran riktades uppåt, hittade några rönnbär och blå himmel…

… blått och vitt i björk- och talltoppar.

Eken lutar, den har varit trängd av andra träd. Ser ni en skylt som hänger där, svart, oval? Där finns text!

Den japanskinspirerade dammen med sina röda portar, två små ”tempel” och den ena av de två hemlockarna som bara växer och växer. Omgärdad med nät med tanke på harar och andra intresserade djur som vi tack och lov (ännu) inte har så många av. Tre växthus i bakgrunden.

Krukan har inte befriats från sina femtungor, den får behålla dem hela vintern. Med mycket snö kan det bli ganska så intressant!

Bakom nyponen (troligtvis ‘Splendens’, Valamorosen som ingalunda har något med Valamo att göra, mera med vallmo) skymtar infartsvägen som omges av rätt så stora rabatter kantade med stora stenar.

Julen kommer sakta men säkert till huset. Det tänds lite mer inne och ute var och varannan dag. Fotosessionen tog sin modiga halvtimme, fingrarna protesterade. Kosan styrdes inåt, till brasan, tekoppen och traditionellt firande av Finland med blåvita ljus. I skrivande stund är det två timmar kvar tills balen börjar. OrdOdlaren brukar räkna hur många av gästerna som skulle hälsa på henne om de skulle träffa henne på gatan. Det brukar bli en knapp handfull, ibland enbart en. Så högt uppe på stegen står hon ingalunda…

Skräp samma. Betydligt skönare att bokstavligen sitta i yllestrumpor och följa med det hela. Inre filé av hjort på kommande! Trevlig Självständighetsdagskväll på er alla! I morgon är det då Annandag Självständighet…