Kyss varandra…

Max Hansen 1958. Det finns också en inspelning med djupröstade Git Gay från 1970-talet….. ”änglarna jublar och gudarna ler, om vi kysser varandra och ler…” Kyss lagom, har man nästan lust att svara i detta nu. Undrar varför det här skrivs just nu? Visst får OO (och andra också) kyssa sin lagvigde så mycket hon har lust till? Även nu, i april 2020.

OO snavade över en uppgift om att det i Frankrike i nådens år 1910, 5 april, utfärdades en lag som förbjöd kyssande på järnvägsstationer. Orsak: Tågen försenades, när de var tvungna att vänta på alla dessa som ömt och länge tog farväl av varandra. Sökte, men hittade inte flera uppgifter om denna lag. Av förklarlig orsak söktes inte på franska.

Men Deerfield, i Illinois, utfärdade samma förbud 1979! Inget kyssande på perronger, det hindrar trafiken! Det fanns både förbudszoner och tillåtna zoner, ordentligt utmärkta med skyltar. En stad i England lär ha infört likadana restriktioner. Allt är upphävt nu, men skyltarna blev populära och trycktes lite här och där. Foto av datorskärmen:I många länder anses kyssar och kel höra till den privata sfären, så om man reser exempelvis till Arabiska halvön eller till Indien gäller det att läsa på. I Goa utfärdades faktiskt förbud på stränderna. Satt en gång på ett hotell i Delhi och pratade med en indisk kvinna som ville veta om ”hela världen” beter sig som i de såpor som hade börjat sändas i TV där. Hon var förfärad.

”Kyssens historia” är dunkel. Seden att kyssas direkt efter att man sagt ”ja” inför vigselförrättaren lär gå tillbaka på romarnas seder, att kyssas offentligt i samband med ingångna avtal. Så här ingicks då avtalet i juli 2012, även om kyssandet slutade med fniss…En kyss lär aktivera 34 ansiktsmuskler och 137 muskler i andra delar av kroppen. Utsöndringen av oxytocin, dopamin och endorfin aktiveras. Bara bra. Världens längsta kyss varade i 58 timmar, 35 minuter och 58 sekunder.

Så här inför påsk kommer OO att tänka på Judaskyssen, men också allt kyssande i den ortodoxa kristenheten, där man visar sin högaktning för ikoner och handkors genom att kyssa dem. Man kysser också prästens högra hand för att visa aktning. Kollade in Finlands ortodoxa kyrka – virtualkyrka rekommenderas och finns. Måste kännas konstigt för innerligt ortodoxa inför kristenhetens största högtid… Det ordnar sig, man kysser sina hemmaikoner, hoppeligen.

Sagokyssar: Törnrosa – och vem har provat kyssa en groda så att en prins skall hoppa fram? Vem har lyckats? Trots allt detta är det svårt att hitta bilder på kyssar. Så ännu en gång blir det datorskärmsbilder, även av de kyssar som ”inte ger något pirr och sätter sig enbart runt magen”. I och för sig skulle det bara vara att sätta sig i bilen, köra till närbutiken och inhandla, men… 8,3 kilometer, 70 – ¼ i ålder, lite ”gräfthosta”, i dessa tider – Nej. En tom liten kartong fanns i ett hörn:En av inspirationskällorna till det här inlägget var den här annonsen i lokalbladet:Tillverkningen av dessa sker faktiskt 7,9 kilometer från denna skrivplats. Både namnet och kartongen för 25 stycken har ändrats. Länge och väl hette de här ”bomberna” _ _ g _ rkyssar, men för något år sedan blev det hallå om det, och _ _ g _ r måste strykas. Silhuettbilden av en flicka som förde tankarna till sydligare trakter togs bort i början av 2019 (det rustas inför 100-årsjubileum), och nu får köparen en stiliserad borgåvy på köpet:Innehållet och receptet är ändå detsamma. Chokladskal med en snabbt försvninnande smaskis innanför, i olika smaker.Det blir troligtvis lite påskgodis. Butiksdag på tisdag, då torde den lilla hostan ha lugnat sig.

Dagarna nu – enligt almanackan

9 månader till jul, det påminner oss almanackan om. Notre Dame, La nostra signora, Vår Fru, Vårfrun, våffru – våffla. OO som nuförtiden alltid verkar vara dagen efter snurrar kanske ihop en våffelsmet – i morgon.

Enligt Lukasevangeliet besökte ängeln Gabriel jungfru Maria och berättade att hon skall föda en son. Datum vet man ju inte, men 25 mars har det blivit, av en viss decemberanledning, förstås. Och i profetboken Jesaja (kapitel 7) står det att det skall födas en son, som skall få namnet Immanu El (Gud är med oss).

NU tycker OO att ”namnsdagsmakarna” har ordnat till det perfekt: Gabriel har namnsdag 24 mars (till råga på allt har en viss Michaela födelsedag också), sen är det då 25 mars – och 26 mars är det Emanuels dag! Har inte forskat vidare och djupare, men det verkar verkligen som en tanke…

OO:s tanke går sen till namnen -el och -ella. Slutdelen står för ett av gudsnamnen som används i främst Moseböckerna. Ja, ja religionsläraren poppar upp, det är bara att låta henne hållas en stund… Gabriel = Guds kämpe, Mikael = han som är som Gud, Rafael = Gud har helat. Och där har vi ärkeänglarna, enligt kristen tradition. Även om endast Mikael nämns som sådan, i superkorta Judas brev i Nya Testamentet. Uriel (=Guds eld, förknippas med åskan och regnbågen) får ibland höra till gänget också. Eller tre till. Så är det med traditioner. Här si, där så.

Förstås har traditionen och konstnärer också tagit fram bilder – oj, så det finns. Men de kan inte användas här. Så ni får googla själva. Konsten visar ingalunda våra vita ljuva kvinnliga julänglar. Eller grå, som den som vakar över oss här i huset från sin höjd under taket uppe på CD-hyllan:Nej, änglarna – budbärarna – är karlfolk, färggranna. Som de här två, tillsammans med Jungfru Maria och barnet – och en något tafatt Fransiskus av Assisi till höger. Bilden finns i nedre kyrkan i den väldiga St. Fransiskus-kyrkan i två våningar i Assisi, byggd omedelbart efter hans död, målningen är något senare, daterad till 1280.Bilden är förstås på två sidor i boken. Jaa-a, den kyrkan är en verklig ”bilderbok”, väldigt intressant…

Traditionen har också klassificerat den himmelska härskaran, tre klasser med tre kategorier i varje. Tänk, vad man kan bara man håller på… I varje fall, högst står seraferna. De har sex vingar. Två håller de för ansiktet, två täcker de kroppen med. Två är alltså flygvingar. De nämns endast en gång i Bibeln, när Jesaja kallas till profet, ”i det år då kung Ussia dog”. En stark händelse. Den som vill kan läsa den i Jesajas bok, kapitel sex och föreställa sig scenen!

Sen kommer keruberna. Men stopp: de är inte knubbiga småbarnslika varelser. Barockkonstens ”putti”  har åstadkommit en krumelur här. Rafaels målning Sixtinska madonnan (1513-14) kan kanske anses som medskyldig, vad vet OO. Målningen finns nu i palatset Zwinger i Dresden, tyvärr blev OO:s bild av utställningsaffischen lite sned i farten. 200-talspåven Sixtus, Maria och St Barbara (vars dag är 4.12, kommer att tänka på en annan bloggläsare!) – och de två berömda putti med vingar, de som flugit iväg självständigt och blivit mera berömda än självaste målningen:Äsch, de syns inte så bra… Men ni känner kanske igen barndomens glansbilder/bokmärken?

Kerubernas gestalter är ett mellanting mellan människa och djur, nämns i profeten Hesekiels bok. De vaktar bl.a. paradisets port, Guds tron. De har fyra vingar, en mänsklig arm under varje. I en syn har de fyra huvuden: människa, lejon, tjur och örn (nu kan OO lätt fortsätta med de symbolerna, men det gör hon inte. Nu stängs religionslärarens mun!).

Ärkeänglarna står näst lägst. Under dem finns bara fotfolket, den stora hopen vanliga änglar.Allt det här bör nog smältas med en hög med våfflor. Idag eller i morgon. Fotot är från trädgårdsföreningens höstmarknad 2019 utanför Runebergs, nationalskaldens, hem, där våfflorna tog slut! Nej, nej, OO stod inte för trakteringen.

Dagen idag, 28 februari

”Kom ihåg att inte låta / siskan, fågeln du har fångat, /  tro att hon är ett slags piga, / har en tjänarinnas ställning.” Sång 24, Kalevala. Brudgummen får undervisning om hur han skall behandla bruden, varnas för att behandla henne illa. Från den nya översättningen till svenska, gjord av far och son Lars och Mats Huldén 1997-99.Det är Kalevaladagen idag. Den dag då vi hyllar det finska nationaleposet, insamlat och sammanställt av Elias Lönnrot (1802-84). OrdOdlaren beslöt att öppna boken på måfå, i blindo sätta ner fingret nånstans samt citera det som utpekas här. Rätt så lyckat, eller?

OO sökte som besatt i stadens bibliotek, där fanns minst en meter Kalevala-utgåvor på golvnivå (=svårfotograferbart) i olika storlekar, illustrerade (bl.a. Akseli Gallén-Kallela) och inte illustrerade, på Savolax-dialekt, på norska – men inte på svenska… Hann muttra ett och annat onedskrivbart ord innan hon kom på att ”folkdiktning på svenska” finns i byggnadens motsatta hörn. Kutade dit, hittade och rusade iväg till lektionen i italienska. Missade början med några minuter.

Den finska kulturens dag. Flera personer i storfurstendömet ville på 1820-talet bygga upp en finsk nationalitet och Elias Lönnrot började samla – OO återvänder till det här. 1828 började jobbet, 1845 (januari) hade han gjort sitt i resväg. Han hann med mycket annat också, OO brinner av berättariver!

Varför då 28 februari? Den dagen, år 1835, undertecknade Lönnrot företalet till ”Gamla Kalevala”, boken utkom i slutet av året. Savokarjalan osakunta (Savo-karelska avdelningen) vid Kejserliga Alexandersuniversitetet i Helsingfors började på 1860-talet fira årsfest den dagen, sakteliga utvecklades dagen till en allfinländsk kulturdag med fester och dokumentationer. Senare utvidgade Lönnrot sitt verk, 1849 utkom ”Nya Kalevala”, det verk vi nuförtiden talar om. 50 sånger med en stor mängd ord, enligt uppgift 22 795 verser/versrader – det är alltid lite vagt det där med vers… Den svenska här avbildade upplagan är helt utan illustrationer och omfattar 365 textsidor. Stilen är finsk runometer, en mycket gammal versform med upprepningar och allitterationer (Vaka Vanha Väinämöinen…). 8 – 8 – 8 – 8… stavelser.

OO känner till många finskspråkiga personer som kan långa stycken ur Kalevala utantilll, och de kan deklamera med ett starkt typiskt finsk patos – sådant torde höras på alla fester runtom i landet idag. De finlandssvenska skolorna på 1960-talet gled tyvärr elegant förbi både Lönnrot och Kalevala. Skralt, rentut sagt. Senare i livet inser man att det inte går att förbigå verket. Två steg in i det finska,och du ”snavar” direkt över den gamle och vise Väinämöinen med magiska krafter. Snart nog kommer ”rivalen” Joukahainen in i bilden, sen den starka ledarkvinnan för schamanfolket i Pohjola, Louhi, för att inte tala om Ilmarinen, smeden som tillverkar pengakvarnen Sampo, Kullervo som härjar och hämnas, skrytmånsen, stiliga Lemminkäinen… Namnrikedomen är enorm, likaså berättelserna som behandlas på olika sätt inom kulturens olika sfärer. OO är ju helt betagen av operan Kullervo (Aulis Sallinen), symfonin Kullervo (Jean Sibelius) – för att inte tala om Akseli Gallén-Kallelas välkända färgrika illustrationer.

När OO har ärende till post eller apotek kör hon iväg till stadsdelen Vårberga och kör in på Sampovägen. En dag började hon titta på kartan:Stadsdelen byggdes på 1970-talet. En arkitekttävling utlystes 1966, och det vinnande förslaget (Olli Lehtovuori) förverkligades i tre på varandra följande etapper, i folkmun heter det nuförtiden Vårberga ettan, tvåan och trean. Vem som bestämt gatunamnen vet inte ens vår kunniga och supertrevliga museilektor Hannele Tenhovuori. ”Tvåan”, ovan avbildad, är värd att fira och firas idag, OO har räknat till minst 16 Kalevala-namn, många kvinnor!

Hur fira? Det finns tyvärr ingen typisk ”kalevaladagsbakelse” eller något liknande. Varför inte karelska pirogersom enligt EU-bestämmelse från 2003 skall bestå av ett tunt rågskal med fyllning av ris, korngryn eller potatismos. OO vill ha korngryn, fås sällan, så det bli ris. Äts uppvärmda med äggsmör, men kalla går också. Skrynklorna är inte lätta att få till, men ni skulle bara se de vana bakartanterna! Helt att jämföra med italienska pastatillverkande tanter.

Lilla karavikon

Sara, Margareta… Många kan fortsätta uppräkningen. Fruntimmersveckan dök upp i OO:s hjärna, helt oväntat. 2,37 sekunder senare, i jämlikhetens namn: finns inget motsvarande gällande karlfolk? Började läsa den finlandssvenska namnlängden. Jo. Många. Och det verkar som om Sveriges namnlängd är snäppet ”värre”! Diskriminering?

Eftergenomgången beslöt sig OO för att utnämna den vecka vi nu lever i, fram till och med 11 januari, till Gambälkaranamnsvikon, eller enkelt endast som i rubriken. Det kommer flera, men här är denna, den första:

6 januari. Harry (jo, Harriet också). Från forntyskans Heimrich, (Heinrich, Henrik…), hem och härskare, alltså Hemmets Härskare. Tankarna går direkt till kollegan, läraren i engelska och tyska – det passade ju bra för hans namn. Hans humor och hans kommentarer minns man länge. Harry Potter…, OO har inte läst, men sett filmer stumpvis. Tänk, Daniel Radcliffe fyller 31 år i år, har ägnat sig åt film och teater i 22 år, snart. Stormrik, kunde gott pensionera sig och leva gott resten av livet. Om han skulle uppfatta det som gott.

Men här kommer en pensionär sen årtionden; Agust. Jo, jo, August (och Augusta) är namnet 7 januari, men… Och Augustus var ursprungligen ett äronamn, ”den vördnadsvärde” eller ”den av Gud upphöjde”, som förärades en viss romersk kejsare. Men Agust:Cykeln. Som var mammas sen tidigt 1940-tal, som blev dotterns första cykel. Bysbor brukade ibland roa oinitierade med att säga ”Där for Märtha och Agust!” Han var tung och klumpig, men fungerade. Skulle knappast ha kommit på bild om inte skolfotografen fått idén att ställa upp alla elever i rad med sina cyklar. Fråga inte varför OO i hela sin nioåriga prakt placerades i ena ändan. Vid bildbeskärningen kom även den något yngre kompisen med, OO tyckte det var onödigt att placera snittet så att hon halshögg sitt unga jag. August Stindberg, jo. Men ingen nära bekant.

8 januari. Gunnar. Gunnar ristade runor, Gunnar på Lidarände… Gunnr och haria, strid och krigare. ”Kaaljossos Gunnar” bodde mittemot Faster. En lite speciell person, vi ungar visste inte riktigt om vi skulle bråka med honom, vara rädda för honom eller se honom som helt vanlig. Moster Lainas Gunnar var smal som en sticka, rökte som en borstbindare och den lilla flickan tyckte om honom, till hennes mammas stora förundran. Känner flera Gunnar i nutiden.

9 januari. Bror. Ett nordiskt namn som finns på runstenar som Brodhir. Namnet gavs aldrig åt den äldsta sonen. ”Jag har ingen bror, men en kusin som heter Bror, och vi två har en gemensam kusin som heter Sisko (=syster)”, kan OO faktiskt säga. Brors första yrke var sjukskötare, jobbade någon kort period i Sverige, och kallades där ”Syster Bror”, enligt 1980-talets tilltal.

10 januari. Sigurd. Heter unga pojkar så nuförtiden? Också fornnordiskt, från sigr (seger) och varðr (väktare). Förekommer i en mängd forna hjältesagor, han var hjälte och drakdödare – och Richard Wagner -figur i operacykeln Niebelungens ring, där i den tyska formen Siegfried.

Nuförtiden går OO:s tankar dock först till Sigriður på Island. Här står vi realistiskt symboliskt vid Gullfoss, i regn och blåst:Gissa vem som är vem… Vadå symboliskt? Jo, en annan Sigriður. Så hette hon som bidrog till räddandet av Gullfoss till Islands folk och hela världen. Det fanns planer på att bygga vattenkraftverk här, men så blidde icke! Men tyvärr och lyckligtvis, Sigrid har en egen dag i namnlängden. Roligt att Sigrid är kvinnonamn, Sigfrid karlanamn. Båda fanns i barndomsbyn.

Sigurd fanns också, ”Gambäkvääss Sigur”. Bysdelen heter Agnisbäck, men kallas Gambäkväänin, Gamla kvarnen. Hans efternamn kommer OO inte på i en hast, men han hade en speciell bil, en Valiant (Plymouth eller Chrysler, sådana krångligheter uttalades inte). Har åkt i Valianten med dottern Margit, fem år äldre än OO, några gånger. Både bil och unga flickor med körkort hörde till sällsyntheterna på 1960-talet i byn.

11 januari. Osvald. Känner ingen. Behövs namnet mera? Fornnordiskt, av as och valðr, härskare. 12 januari bryts karasviten av Eivor. OO:s kära Eivor skickar namnsdagskort åt folk. OO har glömt att skicka! Så hälsa henne, om någon läsare vet vem hon är!

Gambäl = gammal.

 

Fest – och lugn och ro

Vi går nu in i en lugn, vilsam period på en dryg vecka – bara vi har festat färdigt första november. Har ni allt klart? Är all boskap inomhus, lagren fyllda, spisen varm, mat i överflöd, d.v.s. lamm i alla former, korv, öl, gröt – men inte så mycket rovor och potatis, om du vill undvika bölder och svullnader under det kommande året.

Första november, Kekri (eller Keyri, Köyri, Keeri). Ursprunget okänt, men av mycket, mycket hög ålder. Kan eventuellt komma från ”urfinskugriskan” och betyda hjul, omlopp. Michael Agricola nämner Kekri i sitt företal till Psaltaren på finska 1551, då som en av karelarnas gudar som hade omsorg om boskapen. Festen har firats sen ”urminnes tider”, det gamla året är slut och följs av en ”ingentidtid”. Festen är en skördefest, där man samtidigt gör allt för att det kommande året skall bli bra: mat skall stå på bordet hela dagen, får inte ta slut. Alla dricker öl, man får bli måttligt full (= spannmålen växer bra nästa år), men slocknar man, då slår skörden fel. Hela lammet äts, och benen återbördas till fåren för fårlycka följande år.

De äldre, avlidna, som håller sin hand över händelserna på jorden, de kommer nu ”ner” och kollar läget. Dem skall man sköta om, annars kan det gå åt pepparsvängen. Städa upp i och värma bastun, låta ”andarna” bada först, sen är det husfolkets tur, medan de rena andarna tar för sig av bordets läckerheter (hur vet man när det är dags?). De stannar här i cirka tio dagar, och då skall vi hålla oss lugna och inte störa (inte spinna, inte slakta), bara ta det lugnt och umgås med varandra – tjänstefolket har sin ”semestervecka”. Om man rör sig på nätterna skall man bära facklor. Elaka andar håller man borta med större eldar. Det handlar om en tidlös tid, när andra normer råder.

Vi hålls bara i våra ”bubblor” med våra nära och kära, eftersom både vi och djuren är mera sårbara än vanligt, för både sjukdomar och olyckor. Men först skall det festas! Snabbt eld i spisen på morgonen! Det rör sig nämligen mystiska figurer: köyrimörköjä i avigvända pälsar som det hänger en massa tingeltangel i, och köyrittäreitä, klädda i vitt från topp till tå (varsågod och uttala orden, du som inte har finskt uttal i munnen…). De åtföljs också av en anskrämlig bock, köyripukki. De hotar med att söndra husets spis, men är den varm så fungerar det inte – och de blidkas lätt med en sup eller lite mat. Sen kan de servera lite underhållning också.I övrigt gäller det att slå sig lös från vardagen, umgås, äta mycket och gott, berätta historier, läsa trollformler och besvärjelser – för att det kommande året skall bli bra.

Ursprungligen fanns det inget ”datum” för Kekri. Skördetidens slut är inte den samma överallt. För ungefär 200 år sedan fastslogs datumet till 1 november, och blandningen med Alla helgons Dag blev allt mera uppenbar. Det handlar om en del av en försvinnande bondekultur – och så har man importerat den keltiska kusinen som har tagit en sväng via USA först…

Kekrifester återupplivas här och där, ofta just som motvikt till importen. Skillnaden är inte stor, och i dessa nya fester vill man betona det vackra, snälla och positiva, de skrämmande monstren kommer i andra hand. Men elden är med, maten också – ofta nu den skördade närmaten. Det ligger ju liksom i tiden.

I Tammerfors har Kekri firats med eldkonst, t.ex. Många av traditionerna har bevarats bäst i nordöstra Finland, och där har traditionen med att bränna Kekribocken funnits länge. Tyvärr finns ingen uppgift om varifrån den här bilden är:Och frimärksstor blev den också. Många bättre bilder gick inte att använda. En annan:Samma storlek…

2013 utgavs en barnbok om Kekri, Ahmattien Yö (ungefär matvrakens natt)En äventyrsbok om kekrinatten, då allt är annorlunda och världarnas gränser är sköra. Inte översatt till svenska. Borde kanske skaffa den…

OO har alltid fascinerats av hur mycket olika kulturer påminner om varandra. När det finns inhemskt, varför då importera utländskt?

God Kekri, Halloween, Alla Helgons Dag – och tidlös vecka! (OO har börjat med den sistnämnda…)