Hedersutmärkelse och födelsedag

1656. Det svenska rikets östgräns var fortfarande osäker, och ryska trupper passade på att belägra Olofsborg ytterligare en gång under borgens då knappt 200-åriga historia. Kungen Karl X Gustav var upptagen med krig i Polen. Det var sommar, hett, åska, blixt och dunder. Tjäran som lagrats i borgen för byggarbeten antändes.

Baggen, gumsen, bässen, hanfåret som föddes upp på borgen för att bli mat på Olofsdagen hade sökt sig upp på ett av tornen för att beta. I natten, röken och elden ställde den sig på bakbenen för att få luft. Belägrarna såg en hemsk svart dansande varelse med horn och klövar, med eld sprutande ur munnen som avtecknade sig mot en kuslig gulrödbrun bakgrund – blev rädda och tog till sjappen, alltså flydde.

Det är historien om Musta Pässi – den svarta baggen. En av hjältarna på Olofsborg i Nyslott. Sen 1964 har statyn stått på Tallisaari, Stallholmen, bredvid borgen. Den får också en studentmössa på Valborg varje år. Från och med 1993 är Musta Pässi dessutom en hedersutmärkelse som årligen delas ut på Sankt Olofs dag, 29 juli.

Svårt att få svart på bild – även om bilden är ”stulen”. Borgens tre torn överst, bässen nedtill. Den som får utmärkelsen har jobbat för staden Nyslott, bidragit till att sätta staden ”på kartan”, göra staden känd. Äntligen var mottagaren den välförtjänta (trumvirvel):

Aarno Cronvall. Ni kan se att han bär utmärkelsen, ovanpå slipsen. Bilden från datorskärmen idag (OO gratulerade, hennes Facebook-profilbild syns nederst till höger…). Denna gentleman leder programmet ”Oopperapäivän avaus” varje operafestivaldag sen 2003. Operadagsöppningen, klockan 10 – 11. Det är ingalunda hans enda merit, han har varit radioprofil med mera inom musikbranschen sen 1970-talet. I sommar heter programmet Savonlinnan aamu – morgon i Nyslott, eftersom operafestspelen är inhiberade även detta år. Programmet på bistro Waahto streamas, OO har kunnat fira morgon vid köksbordet i sällskap av musik (årets parkpianist är suveräne Jukka Nykänen) och intressanta gäster. Allt ihopsatt och presenterat av sammetsrösten Aarno, med glimten i ögat och elegant humor.

Orienteringskarta. Bistro Waahto uppe till vänster. Vaahto betyder skum, ett substantiv. Nere till höger syns borgen, Stallholmen, där Musta Pässi-statyn finns. Pontonbron är bortsvängd för att något fartyg skall kunna passera i den strida strömmen i sundet.

Olofsborg är en av det svenska rikets bäst bevarade borgar. 2011 utkom Martin Hanssons bok Medeltida borgar – maktens hus i Norden, med Olofsborg på pärmbilden. Den här bilden, från visitsavonlinna, visar taket som finns över borggården under operafestspelen. Det taket sätts på och tas bort varje sommar.

Det svenska rikets första östgräns drogs upp i och med freden i Nöteborg 1323, men osäkerheten om var den egentligen gick var stor, olika folkstammar härjade i trakterna i hundratals år. Man (= Kalmarunionen, som då styrdes från Danmark) beslöt 1442 att bygga en försvarsborg i kraftigt strömmande Kyrönsalmi, där bildades och bildas inte is under vintern. Arbetena påbörjades 1475, och byggherren på plats, Erik Axelsson Tott (ca 1415 – 1481) gav namnet för att hedra Olaf den helige (995 – 1030), viking, kung av Norge. Han deltar också varje år i operadagsöppningen, så också i år:

Länge fanns endast borgen och lite bosättning runtom och här och där. Stad blev Nyslott på greve Per Brahes inrådan 1639, i februari, men födelsedag firas på Olofsdagen. 382 år i år. Savonlinna/Nyslott satsar mer än många andra städer på sin födelsedag: sång, musik, dans, marknad – något för envar. Det traditionella fyrverkeriet, som OO upplevt på plats två gånger, uteblir i år. Men i borgen framförs syndiga sånger ikväll, 29 juli! OO är på en annan konsert i ett annat väderstreck, men den har också anknytning till Nyslott. Blir blogg? Få se.

Grattis, Aarno Cronvall! OrdOdlaren har länge väntat på att du skulle bli årets Musta Pässi! Äntligen hände det!

Sovit länge? Sjusovare idag?

Och det hände sig vid den tiden, då kejsar Decius regerade (249-51) att det från honom utgick ett budskap om att alla i Romarriket måste tillbe ”hedniska gudar” för att undgå avrättning. Så ock i Efesos, där sju kristna män därför gömde sig i en grotta.

Grottans öppning murades på kejsarens befallning fast, så att de sju måtte döden dö. Någon lyckades klämma dit en papperslapp (?) med männens historia. Kejsar Theodosius I (379-95) eller Theodosius II (408-50) beslöt sig för att låta uppföra ett stall på platsen, muren bröts upp och ut vandrade en av männen för att proviantera i staden. Han väckte uppmärksamhet med sitt språk, sina kläder och sina pengar. Ryktet nådde kejsaren, som ”rusade” till byggplatsen. Han och de övriga i sällskapet såg männen, såg ”papperslappen” och pratade med dem. När de bytt några ord med kejsaren föll de döda ned. Enligt legenden sov de i 200 år.

Sjusovarna, de sju som sov i grottan, som en ortodox ikon. Med karta för Efesos läge. I flera länder ”firas” sjusovarnas dag 27 juni, medan dagen för deras uppvaknande anses vara 27 juli i Finland, Sverige och Norge. Almanackor och tideräkning ändras… Och traditioner och folktro utvecklades. Sover man länge 27 juli, då är man trött i ett år. Den i huset som steg upp sist fick finna sig i att kallas lätting, unikeko, fick en mindre populär arbetsuppgift som straff och fick finna sig i att behandlas som allmänt lat och arbetsskygg under det kommande året. Sjusovardagens väder, speciellt om det var regn, skulle fortgå i sju veckor.

En utländsk familj som med glädje deltagit i sjusovardagen, utstyrelsen är tänkt som nattlinne. I mitten av 1800-talet utvecklades många idylliska städer i Storfurstendömet till badorter, man hittade källor med ”hälsosamt vatten” lite här och där, och den inhemska societeten lika väl som den österifrån fyllde badhotell och pensionat, främst sommartid. Underhållning behövdes, och något ljushuvud kom tydligen på att göra ett jippo med att utse en sjusovare. Först med det hela anses Nådendal ha varit, på 1880-talet. Traditionen återupptogs 1959 och har pågått sen dess. Republikens officiella sjusovare utses i största hemlighet och avslöjas när han/hon slängs i vattnet. Det finska unikeko är ursprungligen ett öknamn på en person som hellre sover och drar sig än arbetar – har inget med sju och sovare att göra.

Den för publiken okända sjusovaren rullas väl övertäckt i en säng tidigt på morgonen genom stadens gator, åtföljd av stojande och glammande människor i pyjamas, morgonrock, maskeradkostym – och vanliga kläder. Verkligt stora folkfester som tyvärr krympte redan innan coronan slog till.

Den behandling som sjusovaren får är inte precis försiktig… Hoppas att sånt som simförmåga, dykförmåga och eventuella sjukdomar kollas upp ordentligt på förhand… Sjusovaren skall vara en person som har/har haft betydelse för både staden och republiken. 2002 var årets sjusovare Pentti Arajärvi. Bekant? En unik person i Finlands historia, president Tarja Halonens make. Presidentens sommarresidens Gullranda finns i Nådendal.

Hangö, sydligast i Finland, med sandstränder och livligt badortsliv när det bekom sig, utser också sin sjusovare. Här är man snällare, sjusovarens morgondopp sker i fontänen vid det ärevördiga badhotellet Casino. Här ser ni också nattdräkter och morgonrockar.

Städerna Salo, Heinola och Kristinestad har också lokala jippon med sjusovare. OO skall kolla och återkommer med tillägg eller kommentarer, hur det nu görs i dessa tider.

Sååå… Vem i din boendegemenskap blir/blev sjusovare? Inte OrdOdlaren, det är givet på förhand. Hon sover i skogen, 50 steg från ytterdörren.

FOTNOT: Nådendal har blivit förfinskat till Naantali (jämför Borgå, på finska Porvoo). Namnet kommer från birgittinerklostret som grundades i en dal – Nådens dal, Vallis Gratiae. Efter en kort tid i den ”icke hälsosamma” dalen flyttades klostret (som knappat hade grundats) med namn och allt till den bergiga udde där nu staden och speciellt stadens kyrka finns. Av klosterbyggnaderna finns inget kvar. Skulle bli Armonlaakso på finska. Både det namnet och VG (som finns i stadens vapen) används av olika sällskap i staden.

Huliganer i hemknutarna – på 1800-talet

Knivjunkarna i Österbotten. 70-talsstuderanden läste i en av de grundläggande böckerna i sociologi och blinkade till: vad är det? Ahaa, det finska puukkojunkkarit som häjyt eller häijyt benämns på vetenskapligt språk. Strax blev boken mera intressant.

Eller blev den? Sociologerna gräver ner sig i orsaker till fenomenet med de tuffa unga männen i Ylihärmä, Alahärmä, Kauhava, Lappo – och lite till av orter. ”Guldåldern” inföll cirka 1820 – 1880. Och mytbildningen har alltid varit stor. Var de Robin Hood-figurer emellanåt, sen rena rama brottslingar och supande slagsbultar, däremellan retstickor?

Filmen från 1950, ”Härmästä poikia kymmenen” blev populär som bara den, kritikerna rosade, och den har snurrat många gånger under årens lopp. Tidens stora kvinnoidol på filmduken, Tauno Palo, hade förstås huvudrollen. ”Från Härmä pojkar tio” kunde den smått poetiska titeln vara, men på svenska hette den – Österbottniskt blod.

OO har inga medvetna minnen av att hon skulle ha sett filmen från början till slut. Den var en av de så populära balladfilmerna i Finland. Hjältarna sjöng sig in i kvinnornas hjärtan i otaliga filmer, allra mest just Tauno Palo. Kuriositet: alla hans fyra barn blev skådespelare, minst fem av barnbarnen jobbar numera också inom yrket ifråga.

Filmen bygger på sången om dessa två, Antti Rannanjärvi till vänster och Antti Isotalo till höger. ”Isotalon Antti ja Rannanjärvi, ne jutteli kaharen kesken…”. De slogs till slut i bojor 1869 (bilden är ren propaganda från ”makthavarhåll”, hävdar en del forskare). De lär bland annat ha försökt ta livet av länsmannen (högsta lokala polismaktinnehavaren) Adolf Hägglund i Kauhava. Isotalo stod då sjunde gången inför rätta, dömdes för ett tidigare dråp 1858, för att ha uppträtt berusad vid tinget, för att ha dragit kniv, för inbrott, stöld, förfalskning och mordbrand. Hans dom blev till slut 12 års straffarbete och efter avtjänat straff återvände han till sin gård och levde i nästan 30 år som en ”vanlig” man, var med och grundade folkhögskola och ungdomsförening.

Antti Rannanjärvi åtalades för förfalskning, djurstöld, inbrott och superi. Han ålades en enorm summa i böter samt spöstraff. Som stor jordägare klarade han av att betala böterna, men måste ändå sitta i fängelse en månad på vatten och bröd. Han hade också avtjänat straff tidigare. Han levde i nästan 13 år ett relativt vanligt liv, men knivhöggs till döds i ett ”traditionellt” knivjunkarhämndslagsmål 1882, kort sagt. Gropen där det hände verkar nu ligga vid en vandringsled, utmärkt med skylt.

Idag finns också en Antti Rannanjärvi. Han gör knivar, puukkoja, härmäknivar, som hör till karlarnas folkdräkt. Rannanjärvi-släkten har hållit på med det hantverket i minst 150 år. På hemsidan kallar han sig ”se elävämpi ja parempitapaasempi” – den mer levande och den med bättre uppförande”.

OO minns också den häftiga men godhjärtade finska grannfrun Elna, vars svenska språk var helt hennes eget, dock helt förståeligt. ”Ma oon Rannanjärveltä kotoosin”, jag är hemma från Rannanjärvi, sa hon när hon ville ingjuta respekt. Hennes söner var ganska ”vilda”. Den yngste rymde en gång från kvarsittning i skolan, läraren ringde mamman. När pojken kom hem stod Elna på gårdsplanen med händerna i sidorna och sade endast två ord: ”Kaa paak”. Pojken återvände till kvarsittningen. (Gaa tibaak = gå tillbaka).

Häjyt låter som häijyt i OO:s minnesarkiv. Ordboken säger att häijy är ett adjektiv, elak, gemen, ondskefull, medan häjy är en person, en buse, mera dialektalt. Hoppas att OO:s kusiner med härmädialekten som modersmål kan upplysa om lokalt uttal och betydelse!

Vad dessa häjyt gjorde? De rörde sig i gäng, var stora och starka, förde oväsen (nattetid), sjöng, uppträdde med trotsig makt, ägnade sig åt hot och hämnd, stal hästar från hagar på natten och körde dessa till bristningsgränsen, söp, störde och härjade på fester och bröllop, ställde till med slagsmål, använde kniv (puukko), förstörde andras egendom… Få vågade vittna emot dem. I gängen ingick alla ”samhällsklasser”, allt från storbönder till obesuttna. Styrka, mod och råhet, inte klaga var utmärkande för männen.

Varför började, varför upphörde? Nä, det får sociologerna diskutera och gräla om. Utan slagsmål och knivar.

Anmärkning: OO tycker att det borde heta knivjunkrar (junker, junkrar), men…

Epilog: ”Tultiin vähä tappelemaha” – vi kom lite för att slåss. Så sa ofta killar från de finska grannbyarna på 1960-talet när de kom till nån fest mitt i natten. Med ett stort skratt, förstås. De var ofta snälla och bra på att dansa!

Mera bröllop!

Finland har fått en ny kulturminister. Sådant brukar inte OrdOdlaren gå igång på, men nu gjorde nyheten att hon åkte med expressfart i tidsmaskin till 1950-talet, till grannkommunen Ylihärmä, den nyutnämnda amatörteateraktiva ministerns barndomstrakter. Den lilla nyfikna flickan, då föga finskkunnig, besökte ”Kruunuhäät”. Rakt översatt blir det ”Kronbröllop”, på svenska talas oftast om bondbröllop. Spännande var också att Terttu, mammas syelev, deltog.

”Häijyt tulevat!” skrek folk (dessa häijyt är från en betydligt senare föreställning, på en annan ort). Lillflickan hade just fått syn på Terttu, hon bar en bricka med drycker. Ungkarlarna häijyt kom, ropade, bröstade upp sig, stampade, helavyöt (bälten, se på bilden) glimmade och klingade – lillflickan beundrade männens synkroniserade rörelser. De hoppade och sparkade allt högre, och plötsligt sparkade en av dem ner Terttus bricka! Varför? ”Det är inte på riktigt, de spelar, Terttu visste om det på förhand”, tröstade mamma. Lillflickan var dock sårad i själen. Terttus bricka…

Den finska ungdomsföreningen hade gjort ett enormt arbete. Det var mat, det var dans, scener och tablåer som etsades in i lillflickans hjärna. Folkfest. Har önskat delta i något liknande senare, det ordnas då och då i barndomstrakterna. Lyfta sig själv i kragen, ta reda på, få ändan ur vagnen…

Häijyt var 1800-talets ungdomsbrottslingar, slagsbultar, gäng – – kallades också puukkojunkkarit, knivjunkrar. Mera om dem en annan gång.

Kruunuhäät utvecklades från slutet av 1700-talet. Bönderna i trakten blev rikare, tog intryck från högreståndsmiljöer. Bröllopen kunde vara i fyra dagar. Byns folk och släktingar skänkte matvaror, kalaskockarna jobbade, gästerna åkte i kortege med hästar och kärror från kyrkan till festplatsen, spelmännen trakterade instrumenten oupphörligt. Alla bjudna gäster fick en specialdesignad pappersblomma att bära på bröstet. De som kom som kuokkavieraat (snyltgäster, objudna) fick lov att betala för maten. På många håll måste alla betala för att få dansa med bruden.

Bruden var första dagen klädd i vitt, med en silverkrona (ofta kyrkans) på huvudet, en hederskrona. Den utstyrseln symboliserade hennes rena oskuld. Kronan på bilden är en släktkrona, tillverkad i Vasa 1877, och den har hållits i samma släkt, förvaltas nu av Ulla. Tyvärr är det inte så populärt med brudkrona nuförtiden, berättar hon. En brud föredrog att ha den som bordsdekoration på brudparets bord. Synd. En verklig släktklenod! Unga flickan OO var allt lite avundsjuk på den, så vacker…

Ullas mamma och moster var både brudkläderskor och kalaskockar. Dag två kläddes bruden i svart och silverkronan täcktes av storkronan, och den var en verklig skapelse. Stommen utgjordes av järntråd, och den pryddes av blommor av tyg och papper, smycken, pärlor, metallbitar, glas… Hela härligheten hölls på en del håll på plats med ett band under hakan, ofta inte. Mysterium.

Ett bondbröllop (svenskt, alltså) hölls 1968 i både kronans och OO:s hemtrakter. Tyvärr är bilden av storkronan ovanpå släktsilverkronan för otydlig för publicering. OO mjölkade från nätet:

Verkar den stora bilden bekant? Från TV-serien Stormskärs-Maja, verkligt populär på1970-talet. Följaktligen en storkrona av åländsk typ. Den första bilden är från ett ”äkta” bröllop i Kaustby för några år sedan. Storkronan på bild tre är en rekonstruktion på ett museum 2010. Brudkläderskan var mästare, hon hade alltid en yngre kvinna som hjälpreda som tog över när den den äldre ansåg sig ”för gammal”.

Nu hoppas alla, både kulturarbetare av alla slag och vi vanliga människor på öppning av denna superviktiga beståndsdel i samhället. Fram för fester, konserter, teater, opera med mera i sommar!

Sommarhögtid – hög tid för sommar

”Högt över land och vatten sig kvällens stjärnor tänt, och sången doftar i natten som man kostelig rökelse bränt…”. Bekant text? En del av ett ord är bortlämnat. Den här sången ekar i OrdOdlarens huvud varje gång hon hör namnet på högtiden nu. Pingst. Pingstkvällens stjärnor. Text Oscar Levertin, musik Oskar Lindberg. Ett klassiskt, mäktigt, kort körverk. Hör troligen till standardrepertoaren för de flesta blandade körer.

(Vet tyvärr inget om bildens ursprung, men lagom dramatisk). ”Hänryckningens tid”, skrev Esaias Tegnér (1782 – 1846). Visst blir man hänryckt i dessa tider, men vem använder det ordet numera? Han tänkte förstås som bl.a. biskop på Pingstens ursprung, när Jesu lärjungar drabbades av den Heliga Anden, fylldes av entusiasm och språkkunskap och förkunnade och döpte i Jerusalem. Kyrkans födelsedag.

Nuförtiden är man väl mest begeistrad av naturen som vaknar och förändras dag för dag och däremellan bromsas av illasinnade (behövs, ständig sol gör öken) kyliga och våta lågtryck, läs 20 – 21. 5 2021, snygg sifferrrad… Ordet ”pingst” är också vackert. Ursprunget är lite simpelt, från grekiskans pentecoste, den femtionde. 50 dagar efter påsk. En liten almanackekonsultation ger vid handen att denna numera av myndigheterna raderade helg kan infalla nån gång mellan 10 maj och 13 juni.

Häggen blommar ofta under pingsten, så också nu. Jovisst, ordet pingst ger häggdoft i näsan. I gammal svenska pratade man om ”haelgho dager”. Det uttrycket vändes och svängdes i olika munnar på olika platser vid olika tider, och snart uppstod det finska ordet för helgen: Helluntai. Före 1773 bestod denna viktiga högtid av Afton, Dag, Annandag, Tredjedag och Fjärdedag. Det året strök man de två sista. 1973 försvann annandagen i Finland, 2005 i Sverige. Norge, Danmark och Island har ännu helgdag på måndag 24 maj.

Lite om ursprunget: Judarna firade Shavuot när Andens eldtungor dök upp (eller ner). Jerusalem var fyllt av högtidsfirare. Måste har varit en häftig händelse. Tusentals människor drabbades av det nya. Kyrkan fick en rivstart. Judarna firade minnet av lagens (de tio budordens) utgivande på Sinai berg, men Shavuot är också en ännu äldre skördefest (veteskörden), sommarens ankomst.

Eken är försommarblomgrön! Här i den något kyligare nord innebar vårfesten kanske främst att ett nytt liv börjar – någon matfest var det inte. Förråden var oftast tomma efter vintern. Ut med boskapen, ungdomar och tjänstefolk kunde flytta ut i bodar och fäbodar och umgås friare. ”Jos ei ole heilaa helluntaina, ei ole koko kesänä” – har man ingen partner på pingst så har man ingen på hela sommaren. Det finns en mera optimistisk variant som slutar ”niin juhannuksena jono” – då finns det kö på midsommar!

Umgås friare – – i OO:s dialekt har en flicka ”friare” när hon har fast sällskap. Mycket unga OO fick inte ihop det. Är man fri när man har friare? Sen friade friaren och då var det slut på friheten, eller… Svåra funderingar för en ung hjärna.

Hoppas på chokladkörsbär, om pollinerarna har fungerat i regn och blåst. Såg en humla… Pingstbröllop var supervanligt ännu på 1970-talet. Ofta delvis utomhus. Stora matkalas ordnades, maten fick inte ta slut. Därför uppkom kanske seden med ”gålvstandare” (golv och stå, tror OO), på småtimmarna var det fritt fram för icke-bjudna att komma och ta åt sig av bordets håvor. Byns kalaskockar som stod vid grytorna fick stå med skammen om maten tog slut. Ungdomarna serverade, iförda prydliga vita förkläden (som man sydde åt sig under de sista folkskoleåren). Flickorna, alltså. Serverande pojkar hade inte förkläde! Minnesbilderna är otydliga, men…

Stora tillställningar, det var fest, presenter, mat, dans, gamla och nya bekanta – och en och annan besökte ”buskarna” och blev allt rundare under fötterna. Får vi uppleva sådan fester i framtiden?

Hoppas på plommon!

”… Som solsken den dimmorna skingrar, den stiger från världarnes ort, och klappar med vitaste vingar på himlarnes stängda port”. En text man får fundera över.

Glad Pingst! (här i rabattkrypandets tecken…)

Tretton, tjugo och vilken knut (Knut)?

Den lilla flickan förstod inte det där med julens slut. ”Tjugondedag knut, då kastas julen ut”. Men vart? I någon knut? Eller knöt man något? I varje fall den trettonde januari, och det var ju inte den tjugonde, och trettondagen var den sjätte. Svårt för en ung och ännu inte fylld hjärna!

Alla sex sjuarmade el-ljusstakar skall ut. Snömassorna från 12 januari kan anas.

Allt löste sig med stigande ålder och mer information. Hon lärde sig att räkna 20 dagar från jul, likaså tretton. Knut har namnsdag. Allt fortfarande vill OO hålla kvar mysigheten så länge som möjligt, även om många anser att trettondagen är den rätta julbortstädningsdagen.

Det ser ju nästan mysigt ut. Saknar det mjuka stjärnljuset varje år.

Och så finns det ju folk som slänger ut julgranen direkt efter julannandag (julandradag? Annandag jul? Det där ordet är fortfarande vacklande i vokabulären). Det tycker OO är lite väl grymt. Här i huset barras det inte, en ädelgran inköps varje år. Den pryds med traditionella spelande tomtar och sjungande änglar, flaggor och en hel del pinglande gamla små metallklockor. Plus lite nyinköpta prydnader. Lite tomtar omkring hör också till.

Knut, ja. Vi får ta oss till Danmark, slutet av 1000-talet. Knut Lavard (”tillnamnet”, äronamnet, är starkt besläktat med nuvarande engelska Lord, men lär ursprungligen ha betytt husbonde, brödherre – vad det nu sen är) föddes 1096 och blev föräldralös 1102. Hans farbror Nils blev kung i Danmark och Knut fick en god uppfostran. 1112 skickades han till Tyskland för att få politisk och militär utbildning.

Han hade ärvt stora rikedomar, kom tillbaks efter två år, gifte sig med Ingeborg som inte heller var någon fattiglapp. Han började ordna upp i det kaotiska landet, konung Nils var först nöjd, men sen blev det annat ljud i skällan, Knut mördades av kungafamiljen.

Knut var en stjärna på många sätt. Han var lång, vacker, förde sig ståtligt och ridderligt, delade med sig av sitt överflöd, hade goda ledaregenskaper, var vältalig, var beundrad – suck, tänk så mycket man vet om honom… Man har ju haft nästan 900 år på sig att förbättra historierna. Han utvecklade också landets försvarsverk. Inte att undra på att han utgjorde ett stort hot för kungen med son. Han mördades 7 januari 1131. Och på platsen sprang det fram en källa, där byggdes ett kapell, och runt den byggnaden var gräset grönt året om. Och så blev det inbördeskrig som varade i 25 år. Då var sonen Valdemar, som föddes en vecka efter mordet, redo att ta över. Och så började man fira knutsgillen på dödsdagen.

Men, kära traditionsuppbärare! 13 januari, inte sjunde, är det frågan om! Hur i alla dagar… Han fick sitt namn efter sin farbror Knut IV den helige, vars minnesdag är 13 januari. Han dödades 1086, usch så man slog ihjäl varandra. Det finns alltså alternativ till julgransplundring och knutsgille – i år i snöskottandets tecken. Bara att välja efter behag.

Sen pituinen se – så avslutas berättelser på finska. Motsvaras kanske av det svenska ”de va dé de”.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 67 429 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.