Flaggfunderingar

Finlands flaggas dag. EM i fotboll med Finland som ett av lagen (utsparkat). Flagcounter i bloggen. En del landsflaggor diskuteras fram i åratal, andra kommer som – ja, som en blixt från en klar himmel. Flaggor och deras medvetna – ibland omedvetna – symbolik är intressant!

Doris i Såka flaggade som man bör på Finlands flaggas dag: Den blåvita hissas på midsommarafton klockan sex, halas på midsommardagens kväll klockan nio. Tack för den snygga och somriga bilden, Doris!

Från OrdOdlarens besöksstatistik, maj 2021. Vände den 90 grader, korsflaggorna dominerar. Äldst av flaggorna i våra nordiska länder är Dannebrogen, Danmarks flagga, som damp ner från skyn vid slaget i Lindanäs 15 juni 1219. Platsen låg i landskapet Rebälä/Rävala, varför stadsnamnet senare blev Reval – eller Räffle, som det står i några äldre svenska skrifter. Nu har man återgått till det danska – staden heter Tallinn. Det ordet kan komma från Taani Linn, danskborgen. Lindanäs är vackrast, kanske inte på estniska (lind = pärm, udde eller näs = neem).

Knyck i den obefintliga flätan! Tillbaks till huvudfåran (njaä, sidobenan på huvudet är också obefintligt krokig och flyttbar. Korsordsmakarnas ordassociationer…)

De nordiska länderna har korsflaggor, skall symbolisera samhörighet. Åtminstone var det ett av argumenten när Finlands flagga diskuterades fram. Det förvånade OO att proportionerna varierar så pass mycket. Här en bild där alla flaggors höjder är lika stora:

Av av OO oavhängiga orsaker rymdes inte Finlands flagga med, men klart är att den blåvita är längst, tätt följd av den blågula. Flaggans storlek är ju beroende av flaggstångens längd, men proportionerna är fastslagna. Finlands flaggas ”mått” är 11:18 (korsets bredd 3), Sveriges 10:16 (korsets bredd 2). Dannebrogens mått fastställdes 1893, 28:37.

Sveriges flagga har anor från 1550-talet, färgerna från det lilla riksvapnet som utformades på 12-1300-talen. Sin slutliga utformning fick den ändå först efter unionsupplösningen med Norge. 1906 höggs färgnyanser och proportioner i sten. Svenska flaggans dag, 6 juni – numera nationaldag – kommer sig av att Gustav Vasa valdes till konung 6.6 1523 och en ny, mera demokratisk regeringsform undertecknades 6.6 1809. Nationaldagarna i andra länder är mer känslosamma, handlar om befrielse, självständighetsförklaringar…

Norges flagga (från 1821) bygger på Dannebrogen, proportionerna 16:22, korset 4 enheter. Någon ”Norges flaggas dag” finns veterligen inte, men det räcker gott och väl med 17 maj. Bilden i hjärnan av den dagen är rödvitblå, rödvitblå…

Island hade i början av 1900-talet en inofficiell flagga, ett vitt kors på blå botten. Det landets blåvitröda fastställdes 1944, och på självständighetsdagen 17 juni fladdrar flaggorna i den isländska blåsten. Proportionerna är 18:25.

Och så har vi ju Åland! Ingen nation, men dock en flagga (se i besöksstatistiken ovan)! Den fastslogs i november 1953. Proportionerna 17:26. OO måste alltid tänka till för de här tre flaggorna, vilken är vilken? Minnesreglerna minns hon aldrig. Så nu försöker hon igen: Åland liknar Sverige, Norge liknar Danmark och Islands ursprung är is i det blåa havet. Rött, blått vitt och lite gult. Återstår att se om hon lyckas och lär sig.

Storfurstendömet ville ha en egen handelsflagga i mitten av 1800-talet, och diskussionerna drog igång. Redan 1854 hade Zacharias Topelius skrivit, i barntidningen Eos: ”Finlands färger är blått och vitt”. 1863 publicerade han dikten ”Finlands flagga” i tidningen med det plurala namnet Helsingfors tidningar. Dikten börjar: ”Blås högt och fladdra fritt, vår glada duk i blått och vitt, vår sköna framtidsflagga…”. Topelius var mycket mer än en rar sagofarbror.

Färggrälen var häftiga. Rött och guld som i Finlands vapen, känt från 1580-talet (Vasa-ätten, hertig Johan i Åbo) eller blått och vitt, eller… I stridens hetta lär en debattör ha föreslagit att man blandar alla föreslagna färger, resultatet används. Torde kanske ha blivit en nyans av brunt… Lejonflaggan (ovan) användes från och till, men den var inte bra. I varje fall inte i aktern på en ångbåt. Röken svärtade det gula så pass att det blev oigenkännligt.

Kejsaren satte stopp för grälen 1896. Endast Rysslands vitblåröda fick användas.

Flaggdiskussionerna fortsatte ändå. Akseli Gallen-Kallela föreslog ett vitt kors på blå botten, men den kunde förväxlas med Sveriges (och dessutom fanns Islands inofficiella). En ”lärling” till honom vände på steken, och vips, där var det. I maj 1918 stadfästes Finlands blåvita, som Topelius förutspått (han avled 1898).

Finlands fotbollslandslags snygga och stiliga spelskjortor kan troligen ses på nytt sommaren 2022, i juli. Då deltar damerna i EM, spelar garanterat fler än två matcher. Utan coronarisker. Säger relativt fotbollsointresserade OrdOdlaren.

En midsommarbetraktelse

Midsommar. Mitt i sommaren, hm. Enligt pensionerade OrdOdlaren är det ännu minst två månader kvar, men har det gått åt två månader sommar redan? För den arbetande gymnasieläraren/studiehandledaren började sommaren kring 15 juni och tog abrupt slut 5 augusti.

OO och BJR ägnar sig inte åt alltför mycket majande och möjande eller mejande (välj själv lämplig vokal). En bukett med mer eller mindre vilda/naturliga blommor brukar höra till (dessa från 2020). OO fröjdas mer över blommor på deras växtplats, säsongen igenom.

Redan på 300-talet började man fira Johannes Döparens dag. Enligt Lukasevangeliet var denna man 6 månader äldre än Jesus, och när den unga mest gynnade religionen i Romarriket fick börja söka stadigare former slog man fast 25.12, och då kom 24.6 med av bara farten, troligtvis. Dagen för den originelle föregångaren som levde eremitliv, predikade och döpte folk till ett nytt liv genom nedsänkning i Jordanfloden. Han var ju dessutom rätt modern, levde på gräshoppor och honung…

I Danmark firar man Sankt Hans, men längre söderut verkar det vara nollkoll och nollfirande. Unga OO tillbringade en midsommar i Tyrolen och drack Johannisbeersaft dagen till ära, men de uppvaktande lokala kavaljererna var totalt oförstående.

På finska firar man Juhannus (betoning på första vokalen), ganska namntroget. I denna sydöstliga del av Svenskfinland firar man Johanne eller Johanni, en benämning som vad OO vet inte alls är bekant på Finlands svenskspråkiga västkust. Däremot talar en del finskspråkiga där om Mittumaari, en rak förfinskning av midsommar. Följande steg tycks vara att ”maari” uppfattas som något som har med Maria att göra – historieförfalskning? Den unga OO ogillade ”Mittumaari”, protesterade högljutt varje gång mamma ens vågade andas ut ordet.

Den enda midsommarstång som OO nånsin försökt konstruera, i ett infall av – ja, vad? Trots julgransfoten blev den ändå så ranglig att den fick lite stöd i stallets knut. Ingen djup tradition i Svenskfinland, förutom på Åland. Förekommer så att säga fläckvis, utan ”måste-symboler”. Sällan sånger och rörelse om och som små grodor, flickor och jungfrur i ringen.

Närmare än så här har OO aldrig nånsin varit en midsommarkrans på huvudet. Fölet Pojusan hade födelsedag i midsommartid och femårsdagen var ståtlig. Efter poseringen försvann kransen som jubilarens födelsedagstårta.

Det var alltid konfirmation på midsommar i hembygdens kyrka. 1966 hade man inte församlingsalbor, var och en bekostade kläderna själv. Mamma sydde en superbillig klänning av fodertyg, beklädd med spetstyg. Det var ont om pengar, och den blivande konfirmanden hade fått en idé. Klänningen rosafärgades och användes i flera år.

Det blev lite spets över, och Storasyster fick en överdel i samma design (fodertyget svagt rosa) till sin röda kjol. Systrarna fungerade som varandras frisörer. Då hade de hårväxt, minsann.

24 juni? Världsliga myndigheter utan känsla för religiösa minnesdagar flyttade 1953 (Sverige) och 1955 (Finland) Johannes Döparens dag till den lördag som infaller mellan 20 och 26 juni. Till exempel Estland, Lettland och Norge håller kvar 24 juni. Hur stor helgdag det där handlar om har OO ingen aning om.

Vilken natt är då den magiska? När skall man sätta de sju eller nio blommorna under huvudkudden, gå på den rituella nakenpromenaden baklänges för att se sin tillkommandes ansikte i en källa, äta salt så att man drömmer att Han kommer och bjuder på dricka i drömmen? Kanske sommarsolståndet vore en bättre natt? Detta med tanke på andra soldyrkande kulturer som skapat stensättningar och annat bestående, som Newgrange, Stonehenge, Machu Picchu…

”Solaltaret”, ”Solstenen” i Machu Picchu, tänk att OO varit där… 2 december 2014.

I varje fall. Ikväll badas bastu på otroligt många ställen i Finland. Man äter nypotatis och sill, rökt fisk, jordgubbar (odlade i tunnel, sällan egna), dricker varierande vätskor, grillar korv (kylskåpet 2,5 meter från skrivplatsen innehåller inte korv nu!)…

Midsommardagen är också Finlands flaggas dag. Det tar OO som en annan historia.

Glad Midsommar, alla läsare!!!!

Dagen idag (tja, igår…)

19 timmar, en minut och 26 sekunder. Så lång tid har vi haft på oss idag, 21 juni vid Borgås horisont, för att högtidlighålla Långsamhetens Dag, att göra en manifestation mot snabbheten och effektiviteten i samhället. Solen gick upp klockan 03.48, sommarsolståndet inträffade klockan 06.33 och solen gick ner 22.49. En stund därefter började OrdOdlaren skissa upp den här skriften.

Inga problem med att fira Långsamhetens Dag i över 30 plusgrader och med gårdagen, nästan lika het, tyngande i huvud och kropp. Öppen Trädgård.

Den käre maken vandrade runt med sammanlagt ett hundratal gäster i en jämn ström under nästan nio timmars tid. Här i ”arboretet”, inramad av rosen ‘Poppius’, klätterhortensian och en buske vars vardagsnamn må förbli onämnt. Asken nästan mitt i bilden verkar trivas bra, av tillväxten per år att döma. OO bjöd på äppelsaft, sålde produkter och plantor och var lite ”jokapaikanhöylä” – ett verkligt användbart uttryck. Lite här och där och överallt.

En programpunkt fanns inskriven sedan länge i denna långa långsamma dag. Spruta två av Pfizers vaccin, med 15 minuters ”övervakning” efteråt, med underhållning av två finska trubadurer på storskärm. Vaccineringen sker i Konstfabriken, en gammal fabrik som nu formats om och innehåller konsertsalar, biograf, restaurang, utställningslokaler, med mera. Just nu pågår en konsttriennal i staden. OO har inte fördjupat sig i den ännu, men de två plåtfigurerna utanför Konstfabriken illustrerar Långsamhetens Dag på sina sätt:

• 

• 

Den ena går och går och kommer aldrig till dörren, den andra siktar och siktar men kommer aldrig till skott…

Med allvar eller inte, Långsamhetens Dag instiftades 2001 i Quebec, utlösande orsak vet OO inte. Italien, med Slow Food-rörelsen (sen 1989), lär inte ha varit sen med att haka på. En dag då du skall andas djupt, ligga på rygg och se på ”molnens tåg” – kan ni Runebergs ”Källan”, då sitter ni vid källans rand och gör så… För en stund hotade några åskmoln, faktiskt. OO vill gärna ha regn – och inte. Natten i utesängen vill hon inte avstå ifrån:

En manifestation mot snabbheten… Den kan göras 22 juni också, hettan fortsätter. Låt telefonen och datorn vila mer än vanligt – men läs bloggar… Gå på en promenad. Nä. För hett. Ta en tupplur:

OO var tvungen att ”låna” bilden från gladakossan.se. Två kort har inhandlats av konstnären själv med det här motivet, men de har sänts iväg till personer som hoppeligen fått sig ett gott skratt.

Läs en bok. Jo, avklarat. Tillred och njut av din mat. Självklart, enkelt med det, nypotatis och fisk. Lokalt, förstås. Kontakta gamla vänner. Två telefonsamtal idag, torde vara tillräckligt. Skriv ett pappersbrev – nää, det blev inte…

Se dig omkring. Jo. Efter vaccineringen (inget känns nånstans) körde OO till rosariet vid sjukhuset. Många rosor blommar, en del är klara för i år. Torrt på torra området. Den röda är ‘Rose de Rescht’, den vita ‘Nevada’. Åskan efterlämnade noll droppar och drog förbi. Det blir utenatt, den sjätte i obruten följd denna sommar. Ny långsamhetsdag 22 juni. Troligen med vattenslang, enligt hur skuggan rör sig.

Fjärdedag Pärla idag!

Idag, tisdagen den 15 juni, firar vi Skuggpärldagen. Fram med pärlorna och fira! Visst känns det lite konstigt – jobba i rabatterna iklädd pärlhalsband, men är det Pärldag så är det, basta. Till och med Ispärldag. Men inte hagel, nej tack!

Margit och Margot har namnsdag i Sverige idag (Monika och Mona i Svenskfinland, grattis till er!). Namnen kommer förstås från Margareta (via franskan, troligen). Marjit hette kvinnor i Norden redan på 1400-talet. Hur många levande Margit känner du? OO:s alla Margit-or finns nu i en annan dimension…

Någon ”dagens Margareta” gick inte att uppbringa, däremot dök denna kvinna upp efter en tids funderande:

Bekant? Nähä. Som vanligt, ungdomsbilder av konstnärer av olika slag är mindre vanliga. Av stilen att döma en bild från 1940-50-talet. Margit Sandemo, 1924 – 2018. Norsk-svenska, bodde än i Norge, än i Sverige. Drabbades av omåttlig skrivklåda vid 40 års ålder, då hon enligt egen utsago hade 30 böcker klara i huvudet. Hon skrev på svenska, böckerna gavs dock först ut på norska, hemlandet för hennes förlag. Så har OO förstått det när hon sökt och läst på nätet. MEN: OO har inte läst en enda bok av henne! Hur många av er läsare har läst?

Första boken i Sagan om Isfolket kom 1980, och det blev sammanlagt 47 böcker i denna släktsaga om ättlingarna till Tengel den onde, som placerats i mitten av 1500-talet. Bok 47 utspelar sig 400 år senare. (OO har läst på!) Tengel sålde sin själ till djävulen genom en häxbrygd, sen grävde han ner kitteln. Genom historien drabbas en person i varje generation av det onda arvet. Han/hon har speciella krafter eller ett särpräglat utseende (extremt snygg eller ett monster), ibland ont sinnelag. Förbannelsen hävs först när kitteln hittas.

Varför OO inte läst? Hon var upptagen med annat på 1980-90-talen – måste läsa facklitteratur så det kom ut genom öronen, hann med högst en roman per år. Om ens det. Och sen den hårda kritiken: Böckerna ansågs vara alltför lättillgänglig kiosklitteratur, enkel litteratur för uttråkade kvinnor, tantsnusk – många lär ha slukat böckerna i smyg. ”Sandemo” fanns inte i bibliotekshyllorna, ”sådant” köptes inte in.

Själv sa hon att hon skrev äventyr för vuxna. ”Den som säger att det är trams har inte förstått någonting”, sa hon som 90-åring 2014.

En underbar författarbild! Nuförtiden lär det vara svårt att få tag i en del böcker. Hela isfolksserien torde finnas som ljudböcker (som OO inte ännu fastnat för). OO tar gärna emot tummade exemplar från när och fjärran!

Margit Sandemo skrev massor, andra serier, fristående böcker. En gång tog hon semester, reste bort och klarade två dagar utan att skriva. 1999 hade hon skrivit 105 böcker på 19 år. Det, ni! Sammanlagt blev det 185 romaner som sålts i över 40 miljoner exemplar. När hon lämnat jordelivet skrev en journalist om sin tonårsfascination för isfolket. ”Alla” läste, lite i smyg, någons storasysters väl tummade exemplar. Man fick en inblick i den förbjudna vuxenvärlden. Sandemo skrev på ett just förbjudet sätt, om övernaturligheter. I dagens läge sorterar hon kanske i genren fantasy?

Margit Sandemo beskrevs som en kvinna med en drastisk humor, med en sprudlande personlighet och med en berättarglädje som få. På med pärlorna och tänk på henne, på isfolket, Häxmästaren, Legenden om Ljusets rike… JO, OO skall läsa, garanterat. Men ännu är hälften av ”kappsäcksböckerna” (de var 84) olästa… Lässemester från och med 21 juni…

Kyrkokonsert med lotteri

Ikväll, torsdagen den 10 juni 2021, vill OrdOdlaren flyga. Till en viss byggnad och hovra över den en stund, mellan halv sju och sju. Hit, alltså:

Eftersom OO inte är en kamerautrustad fågel och inte äger en dron/drönare så – – blir det en bild lånad av Lauri Leino, ivrig drönarfotograf (kan man säga så?) i Borgå. OO har tillstånd. Observera den lilla plutten till höger på kyrktaket: en människa. Taket har fått en omgång tjära i maj.

Egen bild från i höstas: här går man in i kyrkan. Hur många går in där ikväll för en orgel-cembalokonsert? Bland besökarna lottas sju flaskor kökstvål av ett renommerat märke ut. Kommer folk av längtan efter musik eller tvål? Högst 150 personer tillåts. Blir det fullsatt?

Annonsen om konserten blev berömd i ett nafs. Flera tusen gillanden på Twitter, Facebook, nyhetssidan Reddit. Flera delningar, kommentarer. Omskriven i lokaltidningarna och i en finsk eftermiddagstidning, omtalad i en finsk TV-kanal.

Här är den, annonsen. Den lila ringen är ditritad i efterhand. Församlingens kantor Anne Hätönen och organisten/cembalisten Markku Mäkinen framträder – men vad spelar de? Nya kompositioner för kantorer?

3581, hudbalanserande gelkräm. Jovisst, en kantor behöver balans på alla sätt där han/hon glider frampå orgelpallen, likaså 3066, ansiktskräm. Mycket inomhusarbete, dessutom går ju kantorn nästan in i den dammiga orgeln emellanåt. För att inte tala om notarkivet.

Ett intressant perspektiv på orgeln i Borgå domkyrka. Här är det kantor Mikael som sitter på pallen. Det krävs ju fotarbete i orgelspelandet också, hälarna bör vara i skick. 3689, karbamidstick speciellt för torra nariga hälar är bra att ha!

Inga kantorsfötter här i gröngräset, inga nariga hälar heller. Höger fot avviker i utseende, det är den som lite krånglar i OO:s framfart per fot. Däremot skulle ni ha sett OO:s armbågar innan hon botade dem – med en salva gjord på grankåda! Ojdå – det blev en avvikelse från ämnet. Händerna tar också stryk, både hos en kantor, hos en rabattkrypare, ja, hos alla handarbetare. 9781, vitamin E handkräm måste bara vara bra. För alla.

3595 som på finska heter kökshandtvål, kökstvål på flaska, lär ta bort alla kökslukter från händerna. Tänk er en dirigerande kantor spridande fisklukt…

Här fick OO med Jonas Rannila, en närapå demondirigent, sin ungdom till trots. Han är inte kantor, en mycket trevlig typ. Som de flesta multimusiker, kantorer.

Nä. Det handlar inte om en komposition i fem delar som beskriver kantorernas vedermödor. Tyvärr. Även om det verkligen vore på plats med lite mer kreativa musikverkstitlar. Lite finns, mera önskas. Det var församlingens informationssekreterare som tydligen hade för många dokument i urklippsarkivet på datorskärmen, plus en mycket överhängande deadline för annonsen. Så listan som en kollega skulle ha för församlingskansliets gemensamma ”smörjbeställning” hamnade i annonsen i stället.

En massa PR fick både konsert och församling, och företag, som donerar handtvålsflaskorna i utlottningen. Alla gillar, skrattar och är glada – även informationssekreteraren. Och garanterat kyrkoherden, domprosten, också. Han har humor han med.

OO tar ännu en flygtur tillsammans med Lauri Leino, från motsatt håll och i vårvintrigt landskap. OO har tydligen varit fågel i sitt tidigare liv, eftersom hon vill se allt ”lite grann från ovan”.

Junirosen

Nästan precis 200 år. Så gammal är ‘Williams´ Double Yellow’, rosen som illustrerar juni månad i Borgå Trädgårdsförenings roskalender. Den har spritts över Europa, fått nya namn, varit namnlös, hittats på nytt… Rätt så typisk historia för en ros i den ålderskategorin.

1820, 1828 eller något år däremellan gäller som lanseringsår. Förädlare är John Williams (1773 – 1853) i Pitmaston nära Worcester i England (jo, här är ”England” rätt…). OO hittade denna man med ett alltför vanligt namn på nätet efter åtta mödor och elva besvär. Att han skulle ha ägnat sig åt rosor nämns inte alls. I några få korta meningar berättas att han var en avancerad odlare, systematisk och noggrann. Han undersökte bland annat hur vindruvor och meloner påverkas av att odlas under glas. Mest tycks han ha ägnat sig åt att förädla fruktträd, päron och äpplen.

I Frankrike heter rosen ‘Jaune de William’ (Williams!!), i Skottland ‘Prince Charlie´s Rose’, i Norge ‘Namdalsrosen’. Den ”dalen” ligger ungefär nästan i jämnhöjd med Skellefteå och Brahestad (Raahe på finska), och då blir det riktigt roligt: En gul ros har vuxit och spridits i den staden åtminstone sen 1890-talet och har följaktligen kallats ”Raahen keltainen ruusu”, ”Brahestads gula ros”, främst i stadsdelen Katinhäntä. Den identifierades senare som just ‘Williams´Double Yellow’. Och stadsdelens namn lär komma från svenskan, ”gatans ända”, omvandlad i finskspråkig mun. Inget om katt och svans, nä.

I Helsingfors botaniska trädgård i Kaisaniemi har det också i drygt hundra år vuxit en gul ros, som först fick heta ”Kaisaniemi” tills den också visade sig vara just ”Williams…”. Nu tycker finskspråkiga växtexperter att den kan heta ”Viljaminkeltaruusu” på finska. Aldrig, säger Aldrig, i OO:s mun eller skrifter. Den räknas som ett kulturarv, eftersom den har en lång historia och kan odlas i en stor del av Finland.

Rosen är med störstaste sannolikhet en korsning mellan persisk ros (Rosa foetida) och pimpinellros (Rosa pimpinellifolia). Den är taggig som få… ”Bildar rotskott i någon mån”, står det i litteraturen. ”Kom hit och se”, säger OO som river upp rotskott i dussintal varje år, de kommer upp som svampar efter regn. Alla bilder här i inlägget är knäppta vid den egna ägandes garageknuten. Rosen i rosariet har en något torr och annars också besvärlig växtplats, planterades 2016.

Busken vid garagehörnet vid vattentunnan (bildens bakgrund) kommer inte att blomma alltför mycket i år. Vi kapade den rejält i höstas, och som så många andra rosor i spinosissimagruppen (så kallas numera de rosor som härstammar från Rosa piminellifolia) blommar den på fjolårets skott. Årsskotten nu är minsann kraftiga, så…

Rosen har en amerikansk kusin, som enligt källor troligen uppstått spontant i advokaten George Folliott Harisons trädgård i utkanterna av New York city. Det nämns dock att både George och hans far var passionerade och kunniga odlare. Den rosen lanserades 1830 som ‘Harisons Yellow’, men den har också smeknamn som ”The Yellow Rose of Texas” och ”The Oregon Trail Rose”. Den ”reste västerut” med guldrushare och andra nybyggare, över hela den amerikanske kontinenten. OO har ingen bild av den.

Kusinerna liknar varandra. en del experter säger att det finns skillnader, andra experter är av annan åsikt. OO gissar att skillnader och likheter i mångt och mycket också beror på miljön. Dagens John Williams skulle högst troligen placera en ”Harison” och en ”Williams” bredvid varandra och dokumentera i ord och bild.