Besök, stölder – och Hilding

Hur många av dessa storstäder har du besökt? Ingen har besökt över 15 av dessa! Markera vilka länder du har besökt… En hel del sådant florerar på Facebook, vi fyller i, speciellt om vi besökt många. OO räknar, men fyller inte i…

Men vad är ett besök? var går gränsen? Har OO och BJR besökt Qatar när vi snurrat runt i buss på flygfältet i Doha läänge och väntat några timmar på nästa flyg? Hela sex gånger…

Tankarna går osökt till Hilding. En man med många talanger, intressen och idéer och glimtar i ögonen. Härmed redovisas första stölden, hans kusin Håkan har fotograferat och publicerat bilden i sin bok. Hilding traskade i skog och på fjäll med kikare, karta och kamera. Han paddlade och åkte långfärdsskridskor. Både i ”gamla landet”, i OO:s barndomstrakter, och i ”nya landet”, Flen i Sverige.

En av hans idéer vara att besöka alla kyrkor i svenska Österbotten. Besöket definierades: kolla in fatigobbin (här till vänster i bilden, en stationär insamlingsbössa där man kunde lämna bidrag till socknens fattiga), gå ett varv runt kyrkan, meditera en stund. Kanske ta en bild eller två. OO har fått hans lista på kyrkorna, och han har nogsamt noterat en hel del andra data, som byggår, storlek, med mera. OO tror att hon vet var listan finns, men söklusten försvann…

Kronoby kyrka i norra delen av svenska Österbotten ligger vackert vid ån/älven. Fattiggubben finns vänd mot densamma, på klockstapeln. Bilderna är inte stöld, OO har faktiskt fotat dem själv, våren 2016.

I ett skede beslöt sig Hilding för att besöka alla sjöar i Flen. Vet inte hur långt han hann, sjöarna där lär vara långt över hundra. Kriterium: gå till fots sista biten till stranden, öppna ryggsäck och tetermos och njuta en stund. Jovisst, ja. Hilding var OO:s sista riktiga brevvän, några brev per år utväxlades i bägge riktningarna. Njöt av hans beskrivna iakttagelser, hans självironi, hans funderingar. Riktiga pappersbrev handlade det om, mycket sällan skrivna på annat sätt än med penna. Snygg, driven handstil hade han.

Kriterium för att ha besökt en stad? Räcker knappast med flygfält eller ”kört igenom”. OO föreslår gått på några gator/vägar, besökt butik och café/matställe. Minst.

Hilding i farten! Men nu förflyttar sig OO till en dansrestaurang i Vasa, cirkus femtio år bakåt i tiden. Hilding var en superdansör. Och han ställde mer än gärna (?) upp när hans kusin Eivor och Märtha var danssugna. Två danser med den ena, två med den andra, två med den ena… Det fanns inte andra ”icke-par” i utrymmet… Plötsligt kom en 50-plussare fram till OO, bjöd upp till dans med orden med klar rikssvensk accent: ”Jag tycker synd om den unge mannen”. Och vilken dansör han var! Det blev åtskilliga varv på golvet, hans hustru var synbarligen road vid sitt bord. OO blev förvånad när han berättade att han spelat i Thore Ehrlings orkester, han blev förvånad över att OO kände till ”bandet”.

På 1980-talet inleddes en kul era i barndomsbyn, på Hildings barndomsgårdsplan, med skruvmejslar i en viktig roll. En mejsel markerar maxresultatet för varje stötare, och varje stötare stöter så länge han/hon orkar. Kulstötare. Kulkarneval.

Dessa två kompisar sen barndomen startade det hela som en kul grej. Och karnevalen växte. Firas ännu, trots att Hilding inte mera finns här på jorden. Sommarens största tillställning i byn. Folk träffas, umgås, skrattar, stöter, tittar på, dricker kaffe… En kul kulkarneval som OO endast läst finurliga referat av av formuleringskonstnären Hilding. De tre senaste bilderna är stölder från byns hemsida.

Skall vi besluta oss för besök i Hilding-anda? Berg, byar, städer, kyrkor, stadshus, sjöar – känner en som denna sommar försökt bada i så många olika sjöar/bassänger som möjligt, till exempel. Har du besökt alla byar i din hemkommun? Om inte, ta fram en lista och pricka av, gör upp kriterier för dig själv! Nu skall OO räkna. Byar i barndomskommunen, jo. Men i den nuvarande? Tja…

600!

OrdOdlaren är förbluffad. Nästan förfärad. Hon har ju skrivit en bok! Tja, med bilder kanske två. Eller fler. Hon fick söka en god stund innan hon hittade en över 600 sidor tjock bok i bokhyllan. Hittade till slut.

Den roliga boken om opera innehåller lite över 600 sidor och väger drygt 1,2 kilogram. Så mycket skriverier! Måste bara ge ett ”bevis” till:

Nej, det finns inte, och blir inte heller, någon bok. En blogg vars tema är att inte ha något tema blir ingen lyckad bok. Blogginläggen svävar runt i cyberrymden och när bloggen avslutas är allt puts väck. OO trivs med den brokiga helheten, den verkliga skrivlekstugan. Ingen kollar att allt är korrekt enligt mediaspråkrekommendationerna, ingen klagar på blandspråk, överlånga ord, dialekt. OO får skriva och stava och göra snedsteg, felsteg och (o)logiska tankehopp precis som hon vill.

Det räcker. En blogg ger inga litteraturpris, utmärkelser eller ekonomisk vinst (jovisst finns det såna bloggar, men sådant ger sig inte OO in på). Hoppas någon läsare ler, skrattar och gillar och kommer ihåg eventuella gemensamma minnen.

OO tycker om statistik, men tvivlar alltid. I den här statistiken finns många motsägelser, men ändå… Antalet visningar per månad har parkerat kring tusenstrecket. OO:s strävan har aldrig varit att nå enorma läsar- och följarsiffror. En strävan fanns en tid, att bli lika regelbunden som Lena, nytt inlägg varje onsdag och fredag, men det går inte på grund av andra skriverier, självpåtagna uppdrag och den kära trädgården. När hon startade bloggen som relativt nybliven pensionär 5 februari 2015 som rätt så färsk pensionär var det helt enkelt för att få utlopp för skrivklådan. Varje kommentar, varje ”gilla”, varje läsare räknas som positivt bonus.

Och TACK, stort tack, alla läsare i Sverige! Ni är inte många som kommenterar eller gillar, men ni finns, tydligen. Ibland tror OO att det finns någon robot stationerad i grannlandet, en robot som automatläser. Det skulle verkligen vara roligt att få veta var några fler av er finns. Läsare i andra länder väcker också OO:s lättväckta nyfikenhet. Vem läser i Irland, t.ex? OO vet endast om en tillfällig läsare i USA. finns det fler? Hur klarar man språket?

Jovisst, det finns läsare i Svenskfinland, i ankdammen, att glädjas åt – och några med finska som modersmål (åtminstone några kusiner). Det finns några som läser ”allt” som OO skriver, kontakterna sköts via andra media. Ibland läser några ”klumpvis”, flera inlägg på en gång. Temabloggare av olika slag verkar vara rätt så vanliga i vårt hörn av världen, ”tantbloggare” och ”underhållningsbloggare” tror folk kanske bara att inte finns och har inte kommit på idén att söka ens (oj, så skönt att få formulera lite uppåt skogen…).

Roligaste stunderna har varit när OO pratat med någon flyktig bekant eller med nån bekant som hon inte har haft alltför mycket kontakt med, och denna utbrustit: ”Men det där vet jag, jag läser ju OrdOdlaren!”

Så här ser OO en annan statistik som hon inte helt och hållet tror på. Hur kan ett inlägg som har en visning ha tre gillanden, till exempel. Såna finns, nämligen. Intressant. Synd att pärlinläggen inte verkar ha intresserat, OO vill ju att namnet Märtha skall synas på andra ställen än i dödsannonser nuförtiden. Det går trögt, trots prinsessa (Norge), politiker (Sverige) och radiopratare (Finland). Och bloggare…

Knapprande här, vid köksbordet, har så gott som alla inlägg sett dagens ljus. I sista skedet, alltså. Idéerna kommer precis var som helst, den hjärnverksamheten är det ingen som helst ordning på. Grovutformingen görs vid spisen, i rabatten, en sömnlös natt, dammsugande, vandrande – också oorganiserat. Få inlägg har skrivits ”direkt ur huvudet”, OO skriver för det mesta oftast åtminstone en skiss med blyertspenna (hurra för den!!) på papper. Ibland tar bildjakten alltför lång tid och bytet blir magert – då läggs inlägget ”på hyllan”, och OO kan tro att hon skrivit fastän hon inte skrivit eller glömma bort det hela.

Datorn är nummer tre under bloggartiden på drygt sex år! En dator lyckades OO söndra fysiskt, en annan fick helt enkelt feil i hovo. Klura ut det den som kan! OO har fångat en datorguru som har tålamod med tanter! Bloggmentorn Carita har inte behövt rycka ut på en tid.

OrdOdlaren fortsätter så länge som huvudet håller. Idéerna tryter inte – fördelen med att vara temalös. Däremot glöms idéerna lätt om de inte skrivs ner. Ibland skrivs de på nån papperslapp eller nån dagstidning som försvinner, som hittas – och då får OO allt skrapa sig i kalufsen och undra vad hon menat med de orden… Just nu blev det ett avbrott för att plita ner en idé… Kanske den utvecklas till inlägg 601, kanske inte… Tryck på ”gilla”, tack! Vi ses/hörs/skrivs/eller…

Rapport från ett marknadsbord

OrdOdlaren har i år tillbringat tio sommardagar mellan 19 juni och 18 september som torgtant, marknadsgumma – kalla det vad ni vill. Något hon absolut inte hade kunnat tänka sig i sitt förra liv. Kallas det personlighetsutveckling? Antalet timmar bakom burkbordet blir inte oerhört många, sisådär drygt trettio, men med packande, resor och iordningsställande på platsen blir det lätt lika många timmar till…

Senast nu i lördags utövades verksamheten, då hon vars mans namn enligt OO alltid är och förblir ”Tonas Tomas” (negligerar h-et) fotade en förklarande försäljare i sin nya värmande ytterrock. Arrangör var Borgå Trädgårdsförening (i praktiken OO själv till 80%), platsen nationalskalden J. L. Runebergs hem, gårdsplanen. Finlands äldsta hemmuseum, öppnat redan 1882. J.L. avled 1877, hustrun Fredrika flyttade bort 1878. Här ser ni gången ner till Fredrikas trädgård, en av Finlands bäst bevarade historiska stadsträdgårdar:

Några varubord syns, antalet försäljare var fjorton, plus föreningens flitiga förplägnadsskötare Margareta och Tarja som stod för ett lockbete: nygräddade våfflor. Doften kändes ända ute på gatan.

OO klev upp på hemmets höga trappa och fångade maken med varor på chiliduken, två våffelätare samt lockbete två: äppelutställning (på bilden ännu inte riktigt klar) och den färska äppelboken som Gun-Britt, i lila på bilden, jobbat med i några år, ett verkligt konstverk!

Bokens alla bilder är nogsamt tecknade för att bli så exakta som möjligt och möjliggöra identifiering. Ni kan bara inte ana så olika äpplen är, både på in- och på utsidan! Hela 110 äppelsorter som odlats/odlas på denna prick på världskartan (Östra Nyland) finns med.

Till exempel en av OO:s favoriter, ‘Tohuku’ eller ‘Fuji’. Sägs att det är en av de 15 populäraste i världen. Modelläpplet från – ja, gissa! Trädet nästan dignar av frukt som precis i dagarna blir ätmogna. Mmmmmmm….

Fler försäljare fångade från trappan. Bondostarna försvann i köparnas kassar i ett nafs, Heikkis spenat likaså. Plus plantor, just nu är det ju bästa planteringstid. OO hade förhandlat på förhand med Ari, längst till höger i bilden, och han levererade en fin syrenplanta som heter ‘Holger’, precis som OO:s barndomslekkamrat! Vitblommande prestonsyren, som ofta i Finland av någon anledning kallas isabellasyren. Den kanadensiska förädlaren hette Isabella Preston.

Lämpligt höstväder med någon regndroppe då och då (dem hade vi inte beställt!), men ändå mest sol. Lämpligt antal köpglada kunder. ”Märthas Makalösa” försvann snabbt – kållåda säger vi, kålpudding heter det visst i Sverige. ”Bernts bästa Äppelkaka” fick bagaren och hans hustru inte smaka på, alla såldes. Annat populärt på OO:s och BJR:s burkbord var förstås olika produkter med chili i, t.ex svartvinbärssylt och djävulssylt (kokad av fd religionsläraren…). En trevlig dag med trevliga möten och kontakter som folk verkar ha saknat en längre tid.

Sju heta sommartorgsdagar tillbringades vid en havsvik på Emsalö, en av de stora sommarstugerika öarna i Borgå. Nuförtiden åker man dit via en bro som invigdes 1992. (Färjan före det gav en mera exotisk känsla). En mersmakande erfarenhet, en gång hängde dock en deadline som ett damoklessvärd över OO (eller RR eller VL), strandstenarna blev skrivmiljö. Hur många växter runt skribenten kan ni känna igen? I nuskrivande stund behövs fler klädesplagg än då. De va då de…

Till Olles minne, del två

”Identifiera och kommentera”. Konrad och Elvira. Bellman. Ukaser. Halvfylld kaffekopp. Teater. Revy. Alla över en viss ålder i östligaste Östnyland vet direkt att det handlar om Olle, även om de senare uttrycken kan vara något mer okända ”för den stora massan”.

Den här bilden får ni fundera på en stund… Mannen i kostym är Olle, 1984.

Inledningscitatet lär ofta ha förekommit som provfråga, åtföljt av ett citat som ingick i litteraturen till det avsnitt som provet – tentan – omfattade. När Olle skulle uppvaktas med anledning av uppnådda 60 år (1986) tyckte rektor Stig att den 24 år yngre kollegan skulle hålla talet. Det fanns inte på kartan att hon skulle få tacka nej, det var bara att finna sig i uppgiften, och en sen kväll eller tidig morgon tände det. Hon hade en aning, sökte i Bellmans skrifter, hittade ett lämpligt citat och inledde talet med ”identifiera och kommentera”, plus två rader ur en viss epistel. Olle gick bet på uppgiften. Identifikationen innebar att han skulle säga diktens/sången namn; ”Gubben är gammal”. Undrar än idag om han spelade teater…

Olle på lärarfotot 1976, nyss fyllda 50. ”Här står jag för att jag måste, må så vara…”. Olle använde alltid Konrad och Elvira som subjekt och objekt i till exempel satsanalys. Psykologiläraren försökte hålla liv i namnen i sina exempel, och en gång kommenterade eleven Eva: ”Du använder alltid så gamla namn!” ”Ska du säga”, replikerade läraren i ett sällsynt anfall av ‘svar på tal’, och hela klassen brast ut i ett rungande skratt. Efter tio sekunder insåg Eva vad hon heter – och så var den lektionen ”förstörd”. Hon, inkluderande skrattet, blev sedermera rikskändis som boxaren Eva Wahlström, och – ja, de som har hört hennes skrattanfall vet bara. Det går i vågor och håller på… OO vet inte om Konrad och Elvira lever kvar i skolan. De BORDE göra det! Uppmanar psykologiläraren, modersmålsläraren…

Skolhuset, ritat av Magnus Schjerfbeck (med en mycket känd syster, Helene Schjerfbeck), fyllde 75 år 1984. Väninnan och bästa kollegan R fick en idé om hur det kunde firas och började uppvakta Olle om att skriva ett manus. Han var något svårflirtad, men R var ”påflugen” och återkom gång på gång med idéer och uppslag som hon hittat i gamla straffböcker och andra historiska dokument. Till slut upplevde hon att det tändes en glimt i hans ögon. Bäst som det var levererade han ett manus som fick R och psykologiläraren att vika sig sjudubbla av skratt. Sen började jobbet.

Scenen var delad. Till vänster fanns ”Före 1909”, där Konrad med något kort avstånd mellan öronen fick ordovett så det small av den stränga kvinnliga läraren (hon var totalt svartklädd, ni får ingen bild på henne). Elvira delade pulpet med honom, båda i sjömanskostym:

Scenens högra halva, ”Efter 1984”, var befolkad av nästan futuristiska varelser. Då. Blomman till Olle på bild nummer ett överräcks av en av dem. Eleverna gick in i sina roller med själ och hjärta, vi lärare också. Ett verkligt lyckat samarbete! Sammanlagt medverkade ungefär 60 personer, bejublade föreställningar gavs.

Liksom lite skillnader i stil och uppträdande…

Olle hade ett långt förflutet i teatersammanhang. Inte på scenen, det hade man svårt att tänka sig. Olle var alltid Olle, organisatör, idéspruta, kunskapsbank och skribent på många sätt. Han var engagerad när Lurens sommarteater grundades. Han hade teaterklubb i skolan (1960-talet?), förstås med betydligt fler flickor än pojkar. Dilemmat löste Olle elegant. Han bearbetade en känd pjäs, den fick namnet ”Prins Snövit och de sju djärva damerna”. Pjäsen gavs en gång under OO:s lärartid, och idag fick hon kontakt med huvudrollsinnehavaren då (förstås via Facebook), manuset finns hos honom, skolans exemplar tycks ha omkommit. OO utövar påtryckningar på nutida skolfolk…

Olle hade ett eget arbetsrum i skolan, sådana fanns inte inplanerade i arkitekturen förr. Huvudorsak var att han var den sista läraren som rökte, snart nog upphörde han med den ovanan, men han som omväxlande var stadsstyrelseordförande och fullmäktigeordförande, dessutom forskande historiker, fick ha rummet kvar. Ibland kom han in i lärarrummet, tog sikte mot anslagstavlan: ”Några nya ukaser”? Så lärde sig OO det ordet.

En annan gång klev han in med ett mycket snedare leende än vanligt: ”Har någon möjligen ett tio pennis frimärke på sig?” Psykologiläraren sade kort: ”Ett ögonblick”, och öppnade frimärksfacket i sin väska (hon var minsann flitig brevskrivare…), ”varsågod!” ”Går omkring med tio pennis frimärken i väskan….”, muttrade han, förvånad och förtjust – och försvann.

Olles kafferumsbeteende är också värt ett omnämnande. Han serverade sig en kopp svart, smuttade i sig hälften, gick till lektion och återkom efter 45 minuter, fyllde koppen med het dryck och drack. ”Bästa sättet att få lämplig temperatur”, gav han som förklaring.

OO saknade honom som kollega. Hans kunskaper, hans egenheter, hans små men väl inpassade skämt, hans ordvändningar. Saxar ytterligare en bild från lärarfotot, av en ny inte ännu fullt utbildad lärare, 26 år gammal. Hon beundrade bland annat Mireille Mathieu…

Och Olle hade ett plåster på vänstra handens pekfinger…

Till Olles minne, del 1

Unnade du dig en läsk igår, åttonde september? Det var ju läsk-unnighetens dag… Sen omsider gick det ljuset upp för OrdOdlaren, och tack och lov fanns det en flaska äkta limonad i skåpet:

Läsken verkar vara helt ofärgad, men ingalunda smak- och doftlös. Otroligt gott med tjära, utomordentlig törstsläckare. Fabriken ligger bara så långt borta, även om en kär ”gammal” väninna bor nästan granne med den.

Nej, nu bör OO skärpa sig och läsa ordet ordentligt: läs-kunnighetens dag. Borde åtminstone ha bläddrat lite i den här digra samlingen, som författaren (till alla böcker utom en) med sitt kännspaka sneda leende kallade sitt ”livstids straffarbete” på en direkt fråga av kollegan OO:

OO hade stora planer på att läsa enligt den engelska ”Read Hour”-tiden, sisådär klockan 22 – 23, men var allt för upprymd för det. När den officiella finländska tiden för lästimmen började, klockan sju på kvällen, då

…tog hon sig en vals-svängom till levande blåsmusik för att hedra Olle, med fd rektorn Stig, 91. Påpassliga maken plåtade, och ni kan se skolklockan visa just den rätta tiden. Före detta eleverna Leif och Timo myser till vänster (deras titlar är lite längre, lägre eller högre än kulturchef respektive bildningschef i Lovisa, men så får det räcka här), talarstolen av det bastanta slaget som invigdes som ett minnesmonument över professor Olle Sirén till höger.

Professors titel fick han 1991, bilden här är från festen för att han fått titeln pensionär, 1989. Samtidigt pensionärshedrades också vår ”Hälso-Brita”, skolans omtyckta och hurtiga hälsovårdare. Vad hade de i flaskan???

Olle var skolans och traktens språkuppslagsbok, även om han tog det elegant med lugnt överseende ibland: ”Olle, heter det en fil eller ett fil?” Olle svarade lakoniskt, liksom i förbifarten: ”Filmjölk”.

Talarstolen mellan Lovisavikens skola och Lovisa Gymnasium invigdes på dagen sex år efter Olles bortgång, på läskunnighetens dag. Perfekt. Alla kvällens talare stod på en låda, men gymnasiets nuvarande resliga rektor Anders (också fd elev till OO) lyfte helt sonika undan lådan med orden ”Äntligen en talarstol anpassad för mig”. Undrar om han hade ett finger med i höjdspelet…

Barnbarnet Bille Sirén, journalist, hade kvällens bästa klädsel: den vita munkjackan med texten Lovisa Gymnasium (han hade ett år kvar i skolan när OO fick titeln pensionär, när OO höll sin sista lektion var han en av eleverna), och den blå ytterblusen var ursprungligen morfar Olles. Lyckat val!

Kvällen avslutades med att vi (inomhus) fick lyssna på en bandinspelning av ett föredrag som Olle hållit om gatunamnen i Lovisa. 1960 – 90 hade staden en gatunamnskommitté på tre personer, ledd av – Olle. Han förklarade på åtta minuter varför stadsingenjörens gatunamnsförslag ”Bryggeribacken” hyvlades om till ”Bryggarebrinken”. Och förstås sammanfattade han det i tre punkter: ”Brink är ett äldre ord för backe. Allitteration: Br — br BRyggareBRinken. Med e-et i mitten blir det poesi, inte simpelt Bryggarbrinken, utan BryggarEbrinken”. I dagens läge talar man nästan med vördnad om ”det Sirénska e-et” i gatunamnen i Lovisa, det finns flera gatunamn med e i mitten. 1960 hade Lovisa 46 gatunamn, 1990 270 stycken. Över 200 bär Olles signatur, med andra ord. Nu skall det också bli en ”Olle Siréns gata” mellan gymnasiet och Lovisavikens skola, men det verkar som om en arbetsgrupp ännu filar på namnet – en gågata – i Olles anda. OO skriver mera…

Jag litar inte mera på min hatt!

Undrar över rubriken? OrdOdlaren som bestämt sig för att på första bästa vanliga vinterkonsert i en kyrka bära sin gröna hatt, tvivlar hon? Nä. En titel på en härlig visa, skriven av ingen mindre än Tove Jansson (1914 – 2001). Hon var betydligt mer än ”muminmamma”. Mycket mer. Åtskilligt.

Emma Klingenberg, mångkunnig sångare och skådespelare, kan nu också titulera sig forskare, snart också författare (går man bakåt och åt sidorna i hennes släkt finns det otaliga musiker och ordanvändare). Emma började på begäran arbeta fram en konsert med Tove Janssons sångtexter våren 2018, märkte att det inte var lätt. Det fanns lite här och lite där, bristfälligheter, antydningar, förändringar, motsägelser – och Emmas forskarsjäl vaknade. Hon har, kort sagt, fått bekanta sig med originalmaterial, sökt och ”lyssnat in stämningarna” i konstnärens ateljé/bostad.

Och så blev det en konsert. Och vilken konsert sen! Smart ihopplockad, både glatt och oanständigt, ironi, vemod, kärlek och lite till. Konsertserien började på Svenska teatern, avbröts av coronapandemin och ges inom kort på nytt på nämnda teater. Borde köpas in av arrangörer Norden runt. Vi trogna pellingemusikdagarsbesökare fick avnjuta konserten i söndags.

Oanständigt? Stora mymmelvisan till Povel Ramels melodi ”Titta det snöar”. Beskriver hejdlöst festande med sexuella toner och ironiska uddar och ord. Från ett opublicerat häfte med 39 kärleksvisor, ursprungligen inspirerade av den starka förälskelsen i Vivica Bandler i slutet av 1940-talet, som utmynnade i – ingenting. Tove började i stället måla, till exempel för Helsingfors stadshus. Skrev en sång om att hon målar en glad dansande kvinna, och runtomkring ”det svartaste svart”. Tröstade också sig själv där hon stod i kylan och ”donade”, ett verb hon själv använde för sitt arbete: ”måla, måla flickan lill, måla fastän du fryser” – ni kan kanske ana den lånade melodin.

En verkligt långsmal bild, ”lånad” från Svenska Teaterns programhäfte. Tove Jansson – vad får du för bild i huvudet? Knappast en sån här, på havet, med dragspel… Hon älskade att resa, påstod att det enda som behövs på resan är ”blommor, whisky och musikkassetter”. Musiksmaken var minst sagt bred. I Spanien fascinerades hon av manliga flamencodansare, ”stramt återhållen ilska”, om nu OO:s minne inte har förvanskat citatet alltför mycket.

Ett annat citat, troligen något förenklat av nämnda bristfälliga minne: ”En lag är stor och mäktig och de som skriver lagar är mycket, mycket små”. Ironiskt så det förslår. Emma uppträdde nu för första gången inför publik på drygt tio månader. Coronabegränsningslagar… Ursprungligen var udden i uttalandet troligtvis riktad mot lagarna om homosexualitet. Tove levde tillsammans med grafikern Tuulikki Pietilä från mitten av 1950-talet till sin död, enligt vad OO förstått med ateljéer/bostäder intill varandra. Homosexualitet var kriminellt till 1971, avklassificerades som psykisk sjukdom först 1981. No further comments, annars blir det här en myndighetsanklagande roman…

Emma kan också kalla sig tonsättare. Konsertens avslutningssång, Novembervisa, har hon själv tonsatt. En kort visa om hur ett telefonsamtal kan ändra stämningen. Nyfiken? Sök upp Emmas hemsida, klicka på ”Tove Jansson – visdiktaren”, sen på ”konserten” – där finns visan.

Inte lita på hatten? En visa om strikt klädsel kontra färggrann och fri. OO försöker återkomma när hon fått texten, den är bara så bra och passar OO perfekt!