Från muser via Taube till vattenur

”Ni är en sångmö från Helikons berg…” OrdOdlaren började nynna på Evert Taubes ”Rosa på bal” när hon läste ett kåseri som tidningen rubricerat ”De dansanden muserna”. Förstod inte alls hjärnans reaktion. Vad följer? Jo, taredapå!

Muserna dansar med Apollo, Baldassare Peruzzi, tidigt 1500-tal. Vem är vem? OO gissar att Apollo har den kortaste kjolen. De återstående nio är alltså muserna, sångens, musikens och skaldekonstens gudinnor, döttrar till Zeus och Menmosyne, minnets gudinna.

Enligt den grekiska mytologin bodde dessa nio systrar på Olympens norra sluttning och deras viktigaste kultplats var berget Helikon. Där satt det! Outgrundliga äro hjärnvindlingskopplingarna… Helikon ligger 1749 meter över havsytan och där finns källorna Hippokrene (framkallad av ett hovslag av Pegasos) och Aganippe. Vattnet från dem ger poetisk inspiration.

Senare ansågs muserna också vara de gudinnor som inspirerade alla konstnärer, filosofer och intellektuella. De här livliga, festliga och sköna unga kvinnorna viskade kreativa idéer i konstnärernas öron. Främst följde de Apollo (Apollon), musikens och konstens gud. Han hade romantiska affärer med dem alla, i tur och ordning, och det blev barn i stora skaror…

Jacopo Tintoretto, 1578. Livligt och festligt, kan man tänka sig. Målningen lär nu finnas i Kensington Palace. Gissa varifrån orden musik och museum härstammar! Kan ni annars namnen på de nio? OO klarade av tre. Här kommer de: Kleio (latin Clio), Euterpe, Thaleia (latin Thalia), Melpomene, Terpsichore, Erato, Polymnia, Urania och Kalliopeia (latin Calliope).

Kleio, historiskrivningens, hjältediktningens och retorikens musa, är mest känd för OO. Ämnesföreningen för dem som studerar historiska vetenskaper vid Åbo Akademi heter så. OO:s rumskompis under de första studieåren var en i det gänget. Målningen gjord av Pierre Mignard, 1600-talet. Hennes epitet anses vara en papyrusrulle, lika ofta en bok när sådana blev ”modegrejor”. Dessutom en lur (syns bra här) och ett vattenur (?).

Hon lär ha tillrättavisat Afrodite för dennas kärlek till Adonis, Afrodite blev sur och gjorde Kleio förälskad i Pierus, resultatet var sonen Hyakintos, underdunderskön. Han levde sedan i ett kärleksförhållande med Apollo, västanvindens gud Zephyros var svartsjuk och blåste på Apollos diskus så att den träffade Hyakintos med dödlig utgång. Ur blodet växte en blomma upp – gissa vilken!

Vem trodde att såpor, invecklade kärleksaffärer, svartsjuka och homo- och bisexualitet är nutida påfund? Bitvis är gudamyterna roande, stora bitar på en gång blir en snårskog.

Vattenur hade OO aldrig hört om. En av de tidigaste tidmätarna, minst 3500 år gammal. Vatten tappades av eller fylldes på i ett kärl – nä, OO behöver inte veta mer. Betydligt äldre än timglaset. Fornfynd högre upp i bilden, rekonstruktion framme.

Nutida vattenur i Nordic Center i Berlin. Nu, precis nu, vill OO se det in natura! Det finns ett i Köpenhamn också, i Rödovre (danskt ö, tack!) centrum. Den franska fysikern och ingenjören Bernard Gitton (född 1935) hoppade av karriären 1979 och blev konstnär, utnyttjande sina kunskaper i fysik. Han torde ha konstruerat alla vattenur som idag finns i världen. Konstruktionen i Berlin är 13 meter hög och består av ett sinnrikt system av glasrör och kolonner med strömmande fluoriserande vätskor. Ett tar två timmar, ett annat 2 minuter. Det vore något att begapa det!

Ja, så går OO:s associationer. Kåseri, Taube, muser, Kleio, vattenur… Taredapå om de övriga åtta pågår.

En drottnings korta liv

21 januari 1598 gravsattes änkedrottning Gunilla (Gun-nell) i domkyrkan i Uppsala. För exakt och precis 423 år sedan. Vem kommer ihåg henne? Kan någon klura ut vem som var ”hennes kung”?

Nja, det är inte så lätt, i det svenska riket fanns troligtvis fem mer eller mindre regerande kungar under 1500-talets andra hälft. Hon var exakt 29 år gammal när hon dog, på sin födelsedag 25 juni 1597. Så här såg hon ut:

I en del skrifter kallas hon Gunilla Johansdotter, i de flesta Gunilla Bielke. 1582, när hon var 14 år gammal och föräldralös, blev hon hovjungfru hos Katarina Jagellonika i Stockholm. Följande år, 16 september 1583, avled den 57-åriga drottningen. Hon var i sin tur elva år äldre än sin man Johan III, som alltså blev änkling vid 46 års ålder och snabbt ”behövde” en drottning vid sin sida. Alla rådgivare och förståsigpåare ansåg att han borde söka i utländska furstehus, men han hävdade att sådant kostar tid och pengar. En utländsk kvinna ställer krav (hade Katarina gjort det? Hon beskrivs som mycket – tja, lojal), en inhemsk kvinna av någorlunda börd ”en person som han själv sett haver” skulle enligt hans mening vara tacksam, lydig och tjänstvillig.

Han friade till Gunilla. Hon sa nej. Då blev han så uppbragt att han slog henne med handsken i ansiktet och gick därifrån! Just en snygg början… Men släkten övertalade henne att säga ja, en ära (och fördelar…) för släkten att ha en drottning! Ett påkostat bröllop hölls 21 februari 1585 (bruden knappt 18 år), och kröningen dagen efter var också prålig. Även vid de tillställningarna uteblev en och annan…

Johan hade klättrat på societetsstegen i och med giftermålet med Katarina Jagellonica. Hon kom från Polen till Åbo 1562 med folk och bohag och nymodigheter av alla de slag. Det var hon som införde gaffeln i det svenska riket, hon hade några med sig. Skulle gärna ha velat vara med och se tjänarnas miner när de såg det ”redskapet”…

Det hade hållits hov i några år före det i Åbo. Johan var bildad, språkkunnig, älskade det sköna och lät bygga och restaurera en hel del, bl.a. slottet. I dagens läge är många salar där satta i det skick som de gjordes då. Johan bodde där med sin frilla Karin Hansdotter 1556 – 61, de betraktades som ett par, fick fyra barn. Hon var förstås medveten om att hennes tid på slottet var utmätt. Hon fick en egendom att leva på när Johan började frottera sig med polska Katarina. Och Karin försvinner ur historien.

Pyttsan. Brödrastriderna ledde till att paret fängslades och levde sitt 1560-tal på Gripsholms slott – de fick dock röra sig relativt fritt. De tillverkade tre barn och blev kungapar 1569, dock med stor oro så länge som brodern Erik (XIV) levde. Han togs av daga 1577. Katarina påverkade Johan hon var ju katolik och riket stod och vägde mellan lutherdom och katolicism. Munnen fast på fd religionsläraren!

Johan var en ståtlig man, lång, klädd i dyrbara kläder, utan frillor. Ett verkligt undantag bland tidens stormän. Han var också mycket häftig, lär ha slagit med en ”hammare” som han alltid bar på sig eller slängt saker när något gick honom emot. Så Gunilla fick väl skatta sig lycklig. ”Bara” en handske…

En källa säger att äktenskapet ingicks ”för hennes skönhets skull”. Hon var inbiten lutheran, och nu påverkades Johan igen, nu åt det hållet. Hon fungerade som hans rådgivare, hade politiskt inflytande, lät grunda ett barnhus i Uppsala, ägnade sig åt välgörenhet (filantropi) och gynnade förstås sin egen släkt. Hon lät också bygga ett eget slott 1588-90, Bråborg. Dit kunde hon flytta med sin son 1595. Visst hade hon gott om förläningar, bl.a. Björneborgs stad (staden grundad av Johan III 1558 närmare kusten än den gamla staden Ulfsby, Finlands tredje äldsta stad) och gård med 3000 hemman, men 1590-talets regenter bromsade och begränsade hennes rättigheter.

Hon blev änka som 24-åring, levde med sonen Johan (1589 – 1618) tills en fem veckor lång febersjukdom ändade hennes liv. Gravsattes i Vasa-koret i Uppsala domkyrka idag för 423 år sedan, alltså. Slottet Bråborg förstördes under stora nordiska kriget (som slutade med freden i Nystad 1721), stenarna användes till stor del till att bygga upp staden Norrköping som också härjades.

Sen kom drottning Anna (Sigismunds hustru), och drottning Kristina av Holstein-Gottorp (Karl IX:s hustru), sen Maria Eleonora av Brandenburg (Gustav II Adolfs hustru). Hur stort avtryck har dessa tre kvinnor lämnat i den skrivna historien? Men nu skall feministen vara tyst. Det var andra tider då.

Influerare under inflytande av influensa?

OrdOdlaren är ingen infuerare/influencer (bevare mig för det, säger tangentknäpparen). Ett visst inflytande hade hon troligtvis under sitt yrkesliv – men influensa har hon varit förskonad från, såvitt hon vet…

I 1500-talsskriften ”Om pestilenzien och hennes orsaker” står det att sjukdomar kunde bero på ”Himmelens onde Influenz”. Begreppet ‘Influens’ hörde till astrologins vokabulär – hur himlakropparna inverkar på jorden. En del källor som OO tittat på påstår att himlakropparna ansågs producera flytande ämnen i vissa konstellationer, människorna påverkades därav.

Influentia = flöda in, influera = påverka, inverka, ha inflytande… Influensa kom in i svenskan via italienska influenza 1783. Ryskans gripp (= ungefär heshet) exporterades till tyskan och franskan som die Grippe och la grippe. Språkkunniga må upplysa OO om hur vanliga dessa ord är i dagens läge.

Influerare/influencers uttalar sig i sociala medier, för oftast betalt för att uttala sig positivt om produkter av alla de slag. Nutida marknadsföring. Biter inte på gamla tanter som OO.

Pester, epidemier, pandemier och all slags influensor har drabbat och drabbar vår värld. Alldeles i denna pandemis början, i början av april 2020, ingick en intressant artikel om sådana i den ultralokala tidningen Nya Östis. OO bannade sig själv för att hon inte sparat tidningens innehåll. Skribenten är bekant till OO sen många år, så hon kontaktade denna Thomas R och bad om hans artikel. Vad tror ni? Jo, inte enbart artikeln kom, utan också hans källmaterial! Så OO satte igång med att läsa, och oj, så bekant det känns, speciellt om spanska sjukan (som inte alls var spansk). Den bröt ut under första världskrigets slut, på våren 1918, och alla vågor var inte över förrän på vintern 1920.

I Finland publicerades en kungörelse från myndigheterna hösten 1918, och den upprepades några gånger under de kommande åren. Här kommer den i tre bilder, så som den publicerades i lokaltidningen Östra Nyland:

Verkar textens början bekant? Den här pandemin minskade tilltron till läkarvetenskapen, som hade inget bot att servera. Bakteriologin hade börjat ge förklaringar och bot till bl.a. kolera och tuberkulos, nu förväntade folket sig att en influensabakterie skulle hittas. Nä. Virus upptäcktes först 1931. Och då hade det virus som förorsakade spanska sjukan gått hädan.

”Det är den sjukes skyldighet…”. Just det, ja. Folksamlingar, renlighet, vistas ute i det fria… Aktuellt?

Ha ha. Minns den skylt som av nostalgiskäl (?) fanns kvar på en del gamla apotek ännu på 1970-talet: ”Spotta icke på golfvet”. Intag sängen stig upp först när du känner dig frisk. Jo. Bastubad ha visat sig vara skadliga. Ett snällt sätt att upplysa finländare om att talesättet ”Om inte bastu, tjära eller brännvin hjälper, då är loppet kört…” kanske inte alltid är värt att sätta sin fulla tilltro till.

Nya Östis utkommer i Lovisa. Där bor också Inge Löök, vida känd för sina kort med de två gummorna som roar sig på allehanda sätt. Redan i våras hade hon det här ”coronaisoleringskortet” klart. Gummorna har bosatt sig under coronahatten, gjort omgivningen mysig och får förnödenheter per lina. Förbise cirkeln i mitten, OO värnar om det som heter copyright och har plockat från Inge Lööks egen kopieringsskyddade sida. OO har redan spritt ut tio såna här kort i världen, lagret är slut här hemma. Fler skall köpas och utsändas. Hoppas diverse postverk sköter sig.

Fortsättning följer.

Korsord med följder

Ibland stannar korsordslösningen. Den tvärnitar, det går inte att komma vidare utan hjälp. Namn på okända kändisar, korsordkonstruktörsfabrikationsord, ord som används mera som slang mest i vårt grannland. Emellanåt möts bara inte konstruktörens och lösarens associationsvärld. Googla, sök bland synonymer, slangopedia, SAOL, SAOB…

Och då och då är det OrdOdlarens medfödda nyfikenhet som leder henne till datorn och farbror Google. Så denna gång:I det här korsordet måste OO bara klura ut rebusarna först, sätter sin personliga ära på spel. För första gången i världshistorien avslöjas nu denna hemliga ärolystnad. Sen måste hon bara skriva Andreas också (”inre” kom innan pennan hejdades för bilden). Inte för att just den unga mannen läser mosters skriverier, men ändå…

Varför har konstruktören valt dessa kvinnor? Vad har de gjort? Snart uppdagades att det också finns andra starka och spännande kvinnliga flygpionjärer också, men nu gäller det dessa tre. För i runda svängar 100 år sedan, då såg världen också annorlunda ut. Något att tänka på…Elsa Andersson, 1897 – 1922. Den käcka skånskan. Första kvinnan med aviatordiplom i Sverige, 30 juni 1920. Hon ville inte bara upp, hon ville ner också. Med fallskärm. Men se där var det stopp. I Sverige utbildade man inte kvinnor för sådant. Fördenskull blev det utbildning i Berlin: två hopp och teori. Låter lite lite… Två uppvisningshopp i hemlandet hösten 1921, hennes femte och sista hopp 22 januari 1922, från 650 meters höjd. Skärmens utlösningslina fastnade runt hennes arm.Lilian Bland, 1878 – 1971. England – Irland – Kanada – England. En för tiden ovanlig kvinna som gillade att gå i långbyxor, var journalist och fotograf, ägnade sig åt skytte, jakt och fiske – och rökte. Fotograferade fåglar och beundrade deras rörelsemönster, läste om bröderna Wright och ville upp i luften. Vad gör en handlingskraftig och kreativ kvinna då, med en portion humor i bagaget? Joho, hon börjar bygga själv. Lite ”man tager vad man haver”, kallade sitt tilltag Mayfly (=dagslända, men kan ju också uttolkas may fly, kanske flyger…). Och så fastnade OO igen! Det finns en www-sida fullspäckad med information, hennes foton – lilianbland.ie.

Ungefär 1909-10 höll hon på med sitt bygge som efter glidflygningsförsök försågs med motor, 20 hästkrafter. Byggmaterial var gran, bambu, canvas – rodret gjordes av ett cykelstyre, och den första bränsletanken var visst en whiskyflaska kompletterad med mosters hörlur, eller något ditåt. Hela härligheten vägde knappt 100 kilogram. Idag finns en modell av The Mayfly i en park i Newtownabbey nära Belfast, där hon bodde under konstruktionsperioden.

Fadern tyckte ändå att den manhaftiga dottern sysslade med farligheter, lovade köpa henne en bil om hon slutar med sitt flygande. Okay. Så det blev en dagslända. Hon gifte sig, flyttade till Kanada och ägnade sig åt nybyggarliv och odling. Hon återkom till England som skild 1930. Med flyg?En liten bild av Bessie Coleman, 1892 – 1926, Texas och Chicago. (hm, korsordskonstruktören: ColEman…). Ville flyga, men… En ”svart” kvinna hade alla odds emot sig. Mamman var född slav, pappan var 1/4 afroamerikan och 3/4 indian. Men hon var envis. Fick ett bättre avlönat arbete som föreståndare på ett chilicafé (!) och pluggade franska på kvällarna, eftersom hon fått veta att utbildning skulle lyckas i Frankrike. Det krävdes tre resor tur-retur (med flyg??) över Atlanten mellan 1919 och 1922 innan hon nått sitt mål: 7 månaders utbildning till pilot, kompletterad med utbildning till konstflygare.

Det plan hon fick sin utbildning i var enligt beskrivning ”en bräcklig farkost av trä, stålvajrar och aluminiumplåt som styrdes med en vertikal käpp och en träplatta under fötterna”. Väl hemma köpte hon, som så många andra, sig en CurtissJn-4 från arméns överskottslager, allmänt kallad Jenny. Med dessa plan gavs mycket populära flyguppvisningar på 1920-talet, med dykningar och svängningar och snurr och folk våghalsigt klängande ”här och där”. Brave Bessie ville få ihop pengar till en flygskola. Här en ”Jenny”:29 april 1926 åkte hon som passagerare i sin Jenny, mekanikern satt vid spakarna. De gjorde en testflygning inför följande dags uppvisning. En kvarglömd skiftnyckel ledde till krasch, båda omkom.

Piloter flyger numera lågt över hennes grav på dödsdagen och kastar ner blommor. Vägen till O´Hare flygplats i Chicago bär hennes namn.

Tänk, vad ett korsord ger upphov till. OrdOdlaren har inte svårt att få tiden att gå, speciellt när hon nu delar tid med Runda Rabattkryparen.

Få sitt lystmäte utan sorger

Carl Reinhold föddes 1779, kom till Åbo för att studera, blev magister 1802. Enligt tidens sed handlade det om många ämnen, och även om han också avlade licentiatexamen i medicin utnämndes han till professor i naturalhistoria och ekonomi 1816.

För naturen var hans grej. Redan tidigt i studierna visade han både kunnighet, intresse och förmåga att entusiasmera andra, han byggde upp ett nätverk av människor runtom i landet som sände honom växter och allsköns småkryp. Han gifte sig 1807 med Sofia, tre av deras barn, födda 1811 – 1824, nådde vuxen ålder. Familjens fritidsliv handlade troligtvis om besök i nöjesparken Surutoin. Den existerade ca 1815 – 1826 – Tivoli i Köpenhamn kom till först på 1840-talet…

OO har insupit sin lärdomar i psykologi mycket nära denna plats, den fanns där nu Klostergatan, Vårdbergsgatan, Sirkkalagatan och Kaskisgatan drar fram med sina kvarter. Hon minns dunkelt det konstiga ordet Surutoin, men sådana historiska roligheter stod inte högt i kurs i studerandesinnet.

I slutet av 1700-talet var det här ett område strax utanför stadskärnan, på berg och backe. Den berömda kemiprofessorn Johan Gadolin köpte området som då var en ca tre hektar stor åker och lär snabbt ha byggt upp en trädgård med växter av alla de slag, äppelträd och körsbärsträd, bland annat. Och ett kemilaboratorium. Han fick många erkännanden för ”parken”, men orsaken till denna gärning spekulerar man i. Kanske helt enkelt för att det var ”inne” att äga en herrgårdsliknande ”avkopplingsbyggnad med trädgård” en liten bit utanför stadskärnan, dit man kunde dra sig för en tid av sorglöst liv. Vem hittade på namnet? Ingen vet.

Det finns två kända sådana kungliga parkpalats: Sorgenfri i Danmark och Sanssouci i Potsdam, Tyskland. (Sans souci = inga sorger). Ta bort i-et i Surutoin och det blir suruton = utan sorg. Gadolin sålde hela härligheten 1811 till en apotekare – som åstadkom nöjesparken med gungor, karuseller, djur, spel, musik och paviljonger. Och konkurs om några år. Nystart med en kompanjon, ny konkurs ca 1826. Sen kom Åbo förödande brand, i september 1827.

Vår man och hans familj utsattes inte så hårt. En rådig tjänarinna och några studenter räddade hans samlingar, själv var han troligen på sin gård (några tusen hektar…) som han köpt 1811, 50 kilometer norrut, i Yläne. Där jobbade han sommartid med trädgårdsuppbyggnad, och han gav den ett namn: Lystmettä. Trakten var finsk och vår humoristiske man klart tvåspråkig. Lystmäte (en mängd som är mer än tillräcklig för att tillfredsställa någons begär), eller finskans lysti = nöje, fröjd och mettä, dialektalt för metsä.

Redan då hade han länge funderat över hur han skulle kunna lyckas med bl.a. äppelträd, att få sådana att överleva svåra vintrar; ofta medan han fiskade i sjön Pyhäjärvi några kilometer norröver. Han byggde en fiskestuga på sina marker där. Men plikten kallade, han blev professor i botanik och zoologi vid det till Helsingfors förflyttade universitetet. Han jobbade flitigt, väckte naturintresse hos många, grundade botaniska trädgården i Kaisaniemi (han hade ju skött om den som fanns i Åbo också), grundade Societas pro Fauna et Flora Fennica – och en dag slog det honom att det sällan var frost vid hans fiskestuga. Han beslöt grunda en trädgård där – men först skulle träd fällas, en oändlig massa stenar skulle brytas bort. ”Sibirien”, sa torparna som slet med stenarna i åratal. ”Huvitus”, sa vår man. Och inom tio år fanns där några hektar mark att bygga hus och anlägga trädgård på. Huvitus = huvittelu = förlustelse, nöjesliv.

Hittade en sällsynt bild av det hus som byggdes på 1830-talet. Fotograferingstid okänd.

Efter ”pensioneringen” 1841 blev det experimenterande. Han köpte äppelträd främst från Sverige och Tyskland, ympade dem på inhemska rötter, sådde frön, planterade, fick frukt och sålde. Flera torpare blev skickliga trädgårdsmästare och bidrog till att växterna spreds i bygden. Med ”rohvessoris” (professorns) tillstånd. Knappt 20 år senare avled vår man, och verksamheten avstannade.

1895 fanns ännu flera av de 1200 äppelträden kvar, och torparen Juho sådde några kärnor av sin favorit. Småningom kunde han dela ut både äpplen och ympar. Gott, tidigt äpple. Det måste ha ett namn. ”Huvitus”, sa Juho, och namnet etablerades på 1930-talet, då ett ganska så spritt äpple.1958 var den äppelsorten med i ett äppelträdsförädlingsprojekt. Det gjordes korsningar, drygt 10 000 plantor planterades, ca 200 undersöktes vidare och resultatet var 16 nya sorter. I elva av dem var ‘Huvitus’ den ena föräldern.

Hemma hos OO och BJR, inte så fantastisk trädbild, men den enda som finns…

Här växer modern och sju av barnen, bl.a. mörka ‘Pekka’ och större ‘Sandra’År 2009 hittades moderträdet och mycket annat intressant i växtväg vid Juhos torp när skogsträden som vuxit upp fälldes och ljuset fick strömma in. Den knappt meterhöga äppelträdsstumpen gav skott 2010, nio äpplen 2011 och lever nu i en traditionellt byggd inhägnad och vårdas ömt. DNA-undersökning bekräftade.Carl Reinhold Sahlberg, främst insektforskare och -kännare, som också son, sonson och sonsonsson blev.

Bro, bord, elskåp och opera

Bro är bra. Speciellt om samhället – staden – är utströdd över flera öar, som Nyslott. Den här bron har folk vandrat över i över 100 år, från stadskärnan till Vääräsaari. Vi som inte behärskar finska i alla språkets nyanser tror att vi kommit till fel (väärä = fel) ö, men ordet betyder också krum, böjd, böljande.Till vänster syns en annan bro, till Verkkosaari (= Nätholmen, ingen bebyggelse, enbart vandringsstigar – har inte besökt). 1896 byggdes badhotellet på ön, 1898 kom restaurangbyggnaden Casino, och ön (med omgivande öar) verkar nu enbart kallas Casinoöarna, rätt och slätt. Badortslivet var livligt, gästerna tog sina kurer, umgicks, promenerade och en hel del underhållning av olika slag producerades. En gångbro byggdes till följande ö, Vasikkasaari (Kalvholmen), där byggdes krusidullvillor, bollplaner och promenadstigar, allt för gästerna. Ön begåvades också med ett nytt namn, Sulosaari (sulo = behag, charm…). Inga kalvar på grönbete där inte…

Vad hände sen? Det blev betydligt lugnare på badgästfronten när Storfurstendömet klippte av banden till tsardömet i öster och förklarade sig republik. De snickarglada villorna förföll, revs – på Sulosaari finns endast ett hus kvar, fungerar som plättcafé, mums! Den ståtliga badhotellbyggnaden med två torn (det ena lär fungera som lusthus nånstans) förstördes i en brand 1964, revs, och upp kom en ny i tidens anda – en 60-talslåda. Se till vänster på bilden.Lite gammalt finns kvar, casinobyggnaden. Bakom, ihopbyggd med det 121-åriga huset, finns Finlands första helt i trä byggda konserthus, 800 platser i Savonlinnasali. Dagens operafestivalgäster avnjuter konserter där, och tar sig en svalkande eller värmande (vädret avgör) dryck i pausen under parasoll på gården (OO skulle helst riva den svarta ”barlådan”…). Men sen: medan man dricker och umgås kan man betrakta och beundra historiska vyer på bordsytorna:Jämför de här två bilderna med den första…På andra håll i staden har muséet och stadens elverk gjort samarbete. De ”förhatliga” elskåpen har här och där försetts med historiska vyer, och dagens turist och stadsbo kan se (och fotografera) samma utsikt idag. Inte alltid från samma höjd, men försöka duger:

Hamnen med de typiska insjöångbåtarna nån gång för länge sen, och OO:s försök sommaren 2018, inte riktigt på samma höjd. Några hus finns kvar, och ångbåtarna (och mera moderna turistbåtar) brukar vara fler. Bilarna är svåra att undgå, suck…

På den här bilden kan Olofsborg skymtas vid gatans slut:

Samma vy idag. Om du förstorar upp bilden kan ett kännspakt torn skönjas:

Vi närmar oss borgen

Och går över bron, nuförtiden till operaföreställning (eller på museibesök)

Intressant mönster på skjortan till vänster, förresten…

Idag, lördagen den 3 augusti, avslutas den 31 dagar långa operafestivalen i Nyslott. Tack vare Facebook har vi kunnat följa med de unika operadagsöppningarna från en restaurang med stor terrass klockan tio så gott som varje dag vid köksbordet. Verkligt trevliga tillställningar, ledda av alltid spirituella och artiga Aarno Cronvall som intervjuar med glimt i ögonvrån. Varje dag öppnas av en prominent person, en eller flera sångarstjärnor uppträder, ackompanjerade av en speciell parkpianist, i år Virpi Vähäpassi. Tack till er alla, och Tack till Juuso Koski, videoproducenten! Nyslott i mitt hjärta, vi ses om ca 330 dagar!