Spännande stenar i skärgård och skog (3)

Jätteungarnas lekskola? Kan man alls vandra i såna här skogar? Så gick OrdOdlarens tankar när hon första gången besökte det som sen kom att bli hennes nya hemtrakter, året var 1976… Skogarna är ju fulla av stenar, stora som små, och tätt!

Jättekast. De här som plåtades för någon dag sedan, en knapp kilometer från OO:s plats på jorden, är inte speciellt stora eller märkvärdiga. När människorna började bygga kyrkor irriterades jättarna och började kasta stenblock mot byggplatserna. Men trots att de övat här i trakterna sedan de var jätteungar var träffsäkerheten minimal.

395 meter missade jätten med här, eftersom Borgå medeltida kyrka var målet. Näse sten med Näse gård nedanför. Vykortet är över hundra år gammalt, då förstod man sig på dramatiska bilder. Tack för kontakten och bildsidan, helenius.net!

OO:s egna bilder av och från Näse sten, sommaren 2020. Förr fanns stenen, från staden sett, på andra sidan ån och på landet, numera i princip mitt i stadskärnan. OO kom inte på att ta någon mera dramatisk bild, men visst är stenen imponerande, ni ser en människa beundra utsikten som fastnade på bild när OO väl klivit uppför de byggda trapporna. Där har vi Borgå å som lite, lite längre bort i söder förenar sig med Finska viken. Längs och i ån finns många intressanta platser, vi beger oss fågelvägen cirka 20 kilometer norrut:

Kolla höjdkurvorna! Stava ihop de gröna bokstäverna: Rauh. hiidenkirnuja – fredade jättegrytor. Hiisi är ett ord som genomgått betydelseförändringar, oftast tänker man nuförtiden på en ond skogsande, någon som varit jätte förut – kolla ett tidigare inlägg. I branten där, ovanför bokstäverna ”nuja”, där har jättarna haft sitt kök, eller har kärnat smör, eftersom kirnu betyder kärna i den betydelsen.

Far och son Järvelä fick för sig att klättra uppför branten från åsidan år 1950, fadern tog tag i en ung gran som lossnade och blottade en välformad skål i berget, med rund botten. Det visade sig vara ett tungt och besvärligt arbete att lokalisera och gräva ut ”skräp” från de förmodade fördjupningarna, så 1964 tog man dit två ”tungviktare”, bröderna Jäntti. Den ena VD för bokförlaget WSOY, den andra VD för tidningshuset YK. Det ramlade in pengar direkt, geografiprofessor Veikko Okko bistod med kunskaper, och 1965 invigdes området med åtta grytor. Det hittades senare tolv till. Alla har namn. Istida formationer, det finns cirka 5000 i Finland. De här lär ha uppkommit under den senaste istiden, för 10000 år sedan, men det finns grytor som är äldre, t.ex i Helsingfors, Rönnbacka, 50000 år.

Så här såg entrén ut på 1990-talet. En fotar, två är på väg nerför trapporna och den fjärde har liksom lite flaxer för sig först…

En för oss okänd person beundrar den största grytan, 4,2 meter i diameter och 10,3 meter djup. Man kan gå ner i den via en stege. Namnet Jättiläisen Kuhnepytty, jättens Kühnekar, fick den troligtvis när Kühne-bad var ”inne”. OO kan inte förklara de baden med säkerhet.

Sommaren hade varit regnig. Hembygdsföreningen i kommunen sköter området och tömmer grytorna ordentligt på vårarna, men de frivilliga krafterna sinar kanske med ökade regnmängder. OO minns inte säkert, besöket torde ha gjorts i september. Man tar en liten inträdesavgift av besökare.

Vi rusar fågelvägen igen, knappt 350 kilometer, till Lillkyro (Vähäkyrö) i närheten av Vasa, snudd på OO:s barndomstrakter. Jättarnas väg, undersöktes på 1930-talet. Man har också hittat tre gamla gravrösen i närheten. Finlands äldsta väg, daterad till 500-talet. 49 meter lång stensättning med stenarna i stort sett på ett stegs avstånd från varandra. Troligtvis en ”spång” som ledde över ett vattensjukt område. Ligger nu 15 meter över havsytan, för 1500 år sedan låg Bottenhavets strandlinje två meter från vägen, nu ligger stranden på 20 kilometers avstånd. Häftigt!

Och så förs OO:s tankar in på något annat spännande… Landhöjningen. Om 2000 år går det landsväg mellan Vasa och Umeå…

Spännande stenar i skärgård och skog (2)

OrdOdlaren googlade, gick neråt i resultatlistan och hittade en bekant person som skrivit om jungfrudanser. Blev lite överraskad, den mannens intressen tycks gå från a till ö. Vet ju att det han skriver är genomtänkt, utforskat och pålitligt, så efter en kort översikt blev det både print och e-post med förfrågan om materialet får användas.

Thomas Rosenberg, sociolog och skriftställare. Han och OO blev bekanta under studietiden, trots ytterst gles kontakt under åren möts vi när vi råkas och pratar om vi har tid, skriver e-post när vi har ärende. Och framför allt läser OO mycket av det han skrivit under årens lopp – han läser ett och annat av OO:s alster också. Nu har han länge bott i OO:s jobbstad Lovisa, och där finns den här nyanlagda jungfrudansen, foto Thomas. Originalet finns på Svartviran, en ö några tiotal kilometer sydsydost om staden, på grannkommunens vatten. Den här byggdes upp och invigdes 2004. Svartvirans jungfrudans består av 1100 stenar, här något färre. Bakom husen i bakgrunden ligger den populära gästhamnen samt lovisabornas öppna sommarvardagsrum. Bogserbåten Onni till vänster.

Och varför har Thomas snöat in på jungfrudanser då? Enkelt. Han har varit ”sambo” med en under alla sin levnads somrar, på familjens sommarholme en lämplig bit västerut.

Hans granne fotade uppifrån i somras. OO är helt tagen. Visst är det vackert, snudd på sakralt! Holmen, 17 hektar stor, har inhyst tre lotshemman fram till 1902, med andra ord har vattnen däromkring utgjort farleder av olika slag. Men en plats för rituella danser, ungdomars lekande? Man rörde sig visserligen på annat sätt på sjön förr, men låter ändå otroligt. OO kommer inte ens ihåg när hon senast suttit i en fritidsbåt.

Forskarna i Finland började intressera sig för stenlabyrinterna för sisådär 150 år sedan, när man ville stärka nationalkänslan och söka ”folkets djupa rötter”. Slutsatserna var ”fordom lekplatser för nejdens ungdom”, ”innerst skall en jungfru hafva haft sin plats”, ”de med mossa öfvervuxne stenarnas insjunkna läge tyder på att en ganska lång tid förflutit sedan anläggningen”. Knappast jättars verk, men mycket tyder på 1300 – 1700-talen, säger forskarna nu.

Skisser i arkeologen JR Aspelins artikel från 1877. Uppe till vänster ett labyrintmönster på ett stenåldersspänne. Till höger OO:s favorit, Thomas sambo. Favorit för att man kommer både in och ut med samma fart, så att säga. Men Svartviran, nere till vänster, där blir man ju fast? Måste man vända? OO har inte provgått i Lovisa-varianten, skall åtgärdas. Den sista, längst västerut av de tre, inte så långt från Hufvudstaden (men tydligen betydligt äldre än staden, en håla som upphöjdes till huvudstad för knappt 200 år sedan) är både regelbunden, invecklad och spännande, har ännu inte lyckats komma genom (kommer man genom alls?) med en penna, måste förstora och printa…

Favoriten, än en gång. Spekulationerna är många. Nånting med navigation, sjöfart? Heliga/helgade platser som visar på gravsättningar? Var dådå, uppe på ett berg? Byggda av sjöfarare i väntan på bättre väder? Rena rama tidsfördrivet? Och när de var byggda gjorde man riter för jakt- och fiskelycka där då? Hur?

OO stod en gång i ett då relativt nyöppnat museum i Rom, ”en vanlig romares hem”. Guiden förklarade de målade figurerna på väggarna, hur de hängde ihop, vad de betydde, från vilka tider. En figur passade inte in i sammanhanget, arkeologerna var förvirrade. OO hörde sig själv säga: ”Tänk om den målats dit på skoj, folk på den tiden hade väl humor också? Har ni alla helt stilenliga hem där allt hänger ihop tidsmässigt? Tycker inte ni om att göra folk överraskade, göra små galenskaper?” Hela sällskapet förfärades över detta dumbommens uttalande. Och hon lät sig roas av deras reaktioner.

Jungfrudanserna är knappast humor, inte byggda av jättar heller. Skulle ni själva klara av att bygga ihop en? Göra ritning, bära stenar, få ihop det? OO kan tänka sig långdanser i dem, men till det är de cirka 10 metrarna i diameter ändå för små. Gjorda för småfolk? Alltså riktiga småfolk, vättar, pysslingar, tomtar, dvärgar, vildvittror och rumpnissar? Tack, Thomas!

Jättetemat är inte slut än…

Spännande stenar i skärgård och skog (1)

Jatulintarha? Ögonen blev runda, i hjärnan verkade en stavmixer jobba. OrdOdlaren skulle bara kolla en översättning från finska till svenska, men på grund av det här ordet utvecklade sig intresset åt alla håll, tog upp en massa tid, ledde till intressant material från en entusiast – och det kommer att bli ett och annat inlägg här.

Tarha är slutleden i puutarha, trädgård, i ruusutarha och andra namn på odlingsplatser. Tarha används numera också som förkortning av lastentarha, dagis. Men jatuli??? Aldrig hört. Google och Allvetande Wikipedia serverade de första svaren, sen bara rasade det in, och OO skrek: Jungfrudans! Ett test visade att många människor inte verkar ha det ordet i sin vokabulär. Bilden är från 1975, den tillfälliga radioredaktören kröp med kameran och de andra i sällskapet gick runt i jungfrudansen på Valsörarna, nästan mitt i Kvarken mellan Vasa och Umeå. OO var redan då fascinerad över dessa stenläggningar – vem, var, när och varför?

En i nutiden uppbyggd jungfrudans finns på Brages friluftsmuseum i Vasa, jungfrudansen på Valsörarna är modell, ovan till höger. Lite mer verklighet till vänster. I den modellen traskade och trampade OO flera gånger under sin radiosommar, ibland nästan i trance, funderande på namnet. Bland annat. En teori är tydligen att unga män skall försöka nå fram till jungfrun i mitten. Men vad händer efter att han nått mitten? Traska samma väg tillbaks?

Jatuli är jätte, ordet lär komma från. trakterna kring Kemi. På norska pratar man om jutuler, på nordsvensk dialekt jatuler. Fornsvenska jotun – Jotunheim och området Jotunheimen, där verkar dessa giganter ha trivts. Flera eller många eller flest sådana här stenkonstruktioner finns runt Bottenviken, och det passar bra med myterna om jättarna som bodde här innan människorna (samer och finnar) och kristendomen kom (går det liksom ihop?). Jatulerna ansågs ofta vara klumpiga och något ”korta mellan öronen”, de roade sig med att kasta och annars rumstera om med stenar. Hur många av er har hört historier om kyrkor och jättar och stenar, till exempel? Jatulerna drog sig tillbaka till bergen, utvecklades till allt mer onda andar, bodde i mörka hålor och förvandlades till stenar om de drabbades av solljus. Men tränade de sin finmotorik med att bygga stenlabyrinter som är 8 – 11 meter i diameter?

Tragliatella oinochoe. En etruskisk vinkanna, cirka 2500 år gammal, hittades i Cerveteri, inte så långt från Rom 1878. Mönstret åtföljs av de uttydda bokstäverna TRVIA, som blir Troja, och de här labyrinterna kallas därför Troytown (stad??? Stadsplan för Troja?), och det blir trojaborg eller trojeborg på svenska. (OBS, OO vet vad Trolleborg är, något helt annat). Använder ni som bor vid Bottenvikens kust i Sverige det ordet? Verkar vara en universell symbol, som inte ”börjat” nånstans och exporterats vidare, till exempel till folk långt i norr från kända kulturer i söder. Forskningen, om än svår och svajande, hävdar att de flesta av våra jungfrudanser (ca 300 i Sverige, ca 200 i Finland) härstammar från 1300-talet och framåt. De anses ha en kraftig, magisk betydelse. Sant för denna tangentknäppare/pennförare.

OO sugs in i bilder av jungfrudanser. I andra labyrinter också, redan som barn skulle hon lösa alla små ”vem-kommer-fram-till-målet”-labyrinter i diverse tidningar. Roslabyrinten på halvön Mornington nära Melbourne var spännande, men rosorna gjorde ju att OO och BJR irrade runt av och an med var sin kamera och kom fram till mitten helt i misstag. Mitten syns som en sorts naken pyramid på bilden. Blir kanske snyggare när den täcks av klätterrosor.

I Serbien har slingrande långdanser kallats trojanka, liknande danser har funnits i Frankrike. Är stenarna förstenade jättar, som placerat en människojungfru i mitten och små- och storjäklas med människoynglingen som åtrådde henne, och så bröt solen fram… Föredrar en ringdans som går i labyrinten, men man bör då komma ut en annan väg. Fortsättning följer!

Från muser via Taube till vattenur

”Ni är en sångmö från Helikons berg…” OrdOdlaren började nynna på Evert Taubes ”Rosa på bal” när hon läste ett kåseri som tidningen rubricerat ”De dansanden muserna”. Förstod inte alls hjärnans reaktion. Vad följer? Jo, taredapå!

Muserna dansar med Apollo, Baldassare Peruzzi, tidigt 1500-tal. Vem är vem? OO gissar att Apollo har den kortaste kjolen. De återstående nio är alltså muserna, sångens, musikens och skaldekonstens gudinnor, döttrar till Zeus och Menmosyne, minnets gudinna.

Enligt den grekiska mytologin bodde dessa nio systrar på Olympens norra sluttning och deras viktigaste kultplats var berget Helikon. Där satt det! Outgrundliga äro hjärnvindlingskopplingarna… Helikon ligger 1749 meter över havsytan och där finns källorna Hippokrene (framkallad av ett hovslag av Pegasos) och Aganippe. Vattnet från dem ger poetisk inspiration.

Senare ansågs muserna också vara de gudinnor som inspirerade alla konstnärer, filosofer och intellektuella. De här livliga, festliga och sköna unga kvinnorna viskade kreativa idéer i konstnärernas öron. Främst följde de Apollo (Apollon), musikens och konstens gud. Han hade romantiska affärer med dem alla, i tur och ordning, och det blev barn i stora skaror…

Jacopo Tintoretto, 1578. Livligt och festligt, kan man tänka sig. Målningen lär nu finnas i Kensington Palace. Gissa varifrån orden musik och museum härstammar! Kan ni annars namnen på de nio? OO klarade av tre. Här kommer de: Kleio (latin Clio), Euterpe, Thaleia (latin Thalia), Melpomene, Terpsichore, Erato, Polymnia, Urania och Kalliopeia (latin Calliope).

Kleio, historiskrivningens, hjältediktningens och retorikens musa, är mest känd för OO. Ämnesföreningen för dem som studerar historiska vetenskaper vid Åbo Akademi heter så. OO:s rumskompis under de första studieåren var en i det gänget. Målningen gjord av Pierre Mignard, 1600-talet. Hennes epitet anses vara en papyrusrulle, lika ofta en bok när sådana blev ”modegrejor”. Dessutom en lur (syns bra här) och ett vattenur (?).

Hon lär ha tillrättavisat Afrodite för dennas kärlek till Adonis, Afrodite blev sur och gjorde Kleio förälskad i Pierus, resultatet var sonen Hyakintos, underdunderskön. Han levde sedan i ett kärleksförhållande med Apollo, västanvindens gud Zephyros var svartsjuk och blåste på Apollos diskus så att den träffade Hyakintos med dödlig utgång. Ur blodet växte en blomma upp – gissa vilken!

Vem trodde att såpor, invecklade kärleksaffärer, svartsjuka och homo- och bisexualitet är nutida påfund? Bitvis är gudamyterna roande, stora bitar på en gång blir en snårskog.

Vattenur hade OO aldrig hört om. En av de tidigaste tidmätarna, minst 3500 år gammal. Vatten tappades av eller fylldes på i ett kärl – nä, OO behöver inte veta mer. Betydligt äldre än timglaset. Fornfynd högre upp i bilden, rekonstruktion framme.

Nutida vattenur i Nordic Center i Berlin. Nu, precis nu, vill OO se det in natura! Det finns ett i Köpenhamn också, i Rödovre (danskt ö, tack!) centrum. Den franska fysikern och ingenjören Bernard Gitton (född 1935) hoppade av karriären 1979 och blev konstnär, utnyttjande sina kunskaper i fysik. Han torde ha konstruerat alla vattenur som idag finns i världen. Konstruktionen i Berlin är 13 meter hög och består av ett sinnrikt system av glasrör och kolonner med strömmande fluoriserande vätskor. Ett tar två timmar, ett annat 2 minuter. Det vore något att begapa det!

Ja, så går OO:s associationer. Kåseri, Taube, muser, Kleio, vattenur… Taredapå om de övriga åtta pågår.

En drottnings korta liv

21 januari 1598 gravsattes änkedrottning Gunilla (Gun-nell) i domkyrkan i Uppsala. För exakt och precis 423 år sedan. Vem kommer ihåg henne? Kan någon klura ut vem som var ”hennes kung”?

Nja, det är inte så lätt, i det svenska riket fanns troligtvis fem mer eller mindre regerande kungar under 1500-talets andra hälft. Hon var exakt 29 år gammal när hon dog, på sin födelsedag 25 juni 1597. Så här såg hon ut:

I en del skrifter kallas hon Gunilla Johansdotter, i de flesta Gunilla Bielke. 1582, när hon var 14 år gammal och föräldralös, blev hon hovjungfru hos Katarina Jagellonika i Stockholm. Följande år, 16 september 1583, avled den 57-åriga drottningen. Hon var i sin tur elva år äldre än sin man Johan III, som alltså blev änkling vid 46 års ålder och snabbt ”behövde” en drottning vid sin sida. Alla rådgivare och förståsigpåare ansåg att han borde söka i utländska furstehus, men han hävdade att sådant kostar tid och pengar. En utländsk kvinna ställer krav (hade Katarina gjort det? Hon beskrivs som mycket – tja, lojal), en inhemsk kvinna av någorlunda börd ”en person som han själv sett haver” skulle enligt hans mening vara tacksam, lydig och tjänstvillig.

Han friade till Gunilla. Hon sa nej. Då blev han så uppbragt att han slog henne med handsken i ansiktet och gick därifrån! Just en snygg början… Men släkten övertalade henne att säga ja, en ära (och fördelar…) för släkten att ha en drottning! Ett påkostat bröllop hölls 21 februari 1585 (bruden knappt 18 år), och kröningen dagen efter var också prålig. Även vid de tillställningarna uteblev en och annan…

Johan hade klättrat på societetsstegen i och med giftermålet med Katarina Jagellonica. Hon kom från Polen till Åbo 1562 med folk och bohag och nymodigheter av alla de slag. Det var hon som införde gaffeln i det svenska riket, hon hade några med sig. Skulle gärna ha velat vara med och se tjänarnas miner när de såg det ”redskapet”…

Det hade hållits hov i några år före det i Åbo. Johan var bildad, språkkunnig, älskade det sköna och lät bygga och restaurera en hel del, bl.a. slottet. I dagens läge är många salar där satta i det skick som de gjordes då. Johan bodde där med sin frilla Karin Hansdotter 1556 – 61, de betraktades som ett par, fick fyra barn. Hon var förstås medveten om att hennes tid på slottet var utmätt. Hon fick en egendom att leva på när Johan började frottera sig med polska Katarina. Och Karin försvinner ur historien.

Pyttsan. Brödrastriderna ledde till att paret fängslades och levde sitt 1560-tal på Gripsholms slott – de fick dock röra sig relativt fritt. De tillverkade tre barn och blev kungapar 1569, dock med stor oro så länge som brodern Erik (XIV) levde. Han togs av daga 1577. Katarina påverkade Johan hon var ju katolik och riket stod och vägde mellan lutherdom och katolicism. Munnen fast på fd religionsläraren!

Johan var en ståtlig man, lång, klädd i dyrbara kläder, utan frillor. Ett verkligt undantag bland tidens stormän. Han var också mycket häftig, lär ha slagit med en ”hammare” som han alltid bar på sig eller slängt saker när något gick honom emot. Så Gunilla fick väl skatta sig lycklig. ”Bara” en handske…

En källa säger att äktenskapet ingicks ”för hennes skönhets skull”. Hon var inbiten lutheran, och nu påverkades Johan igen, nu åt det hållet. Hon fungerade som hans rådgivare, hade politiskt inflytande, lät grunda ett barnhus i Uppsala, ägnade sig åt välgörenhet (filantropi) och gynnade förstås sin egen släkt. Hon lät också bygga ett eget slott 1588-90, Bråborg. Dit kunde hon flytta med sin son 1595. Visst hade hon gott om förläningar, bl.a. Björneborgs stad (staden grundad av Johan III 1558 närmare kusten än den gamla staden Ulfsby, Finlands tredje äldsta stad) och gård med 3000 hemman, men 1590-talets regenter bromsade och begränsade hennes rättigheter.

Hon blev änka som 24-åring, levde med sonen Johan (1589 – 1618) tills en fem veckor lång febersjukdom ändade hennes liv. Gravsattes i Vasa-koret i Uppsala domkyrka idag för 423 år sedan, alltså. Slottet Bråborg förstördes under stora nordiska kriget (som slutade med freden i Nystad 1721), stenarna användes till stor del till att bygga upp staden Norrköping som också härjades.

Sen kom drottning Anna (Sigismunds hustru), och drottning Kristina av Holstein-Gottorp (Karl IX:s hustru), sen Maria Eleonora av Brandenburg (Gustav II Adolfs hustru). Hur stort avtryck har dessa tre kvinnor lämnat i den skrivna historien? Men nu skall feministen vara tyst. Det var andra tider då.

Influerare under inflytande av influensa?

OrdOdlaren är ingen infuerare/influencer (bevare mig för det, säger tangentknäpparen). Ett visst inflytande hade hon troligtvis under sitt yrkesliv – men influensa har hon varit förskonad från, såvitt hon vet…

I 1500-talsskriften ”Om pestilenzien och hennes orsaker” står det att sjukdomar kunde bero på ”Himmelens onde Influenz”. Begreppet ‘Influens’ hörde till astrologins vokabulär – hur himlakropparna inverkar på jorden. En del källor som OO tittat på påstår att himlakropparna ansågs producera flytande ämnen i vissa konstellationer, människorna påverkades därav.

Influentia = flöda in, influera = påverka, inverka, ha inflytande… Influensa kom in i svenskan via italienska influenza 1783. Ryskans gripp (= ungefär heshet) exporterades till tyskan och franskan som die Grippe och la grippe. Språkkunniga må upplysa OO om hur vanliga dessa ord är i dagens läge.

Influerare/influencers uttalar sig i sociala medier, för oftast betalt för att uttala sig positivt om produkter av alla de slag. Nutida marknadsföring. Biter inte på gamla tanter som OO.

Pester, epidemier, pandemier och all slags influensor har drabbat och drabbar vår värld. Alldeles i denna pandemis början, i början av april 2020, ingick en intressant artikel om sådana i den ultralokala tidningen Nya Östis. OO bannade sig själv för att hon inte sparat tidningens innehåll. Skribenten är bekant till OO sen många år, så hon kontaktade denna Thomas R och bad om hans artikel. Vad tror ni? Jo, inte enbart artikeln kom, utan också hans källmaterial! Så OO satte igång med att läsa, och oj, så bekant det känns, speciellt om spanska sjukan (som inte alls var spansk). Den bröt ut under första världskrigets slut, på våren 1918, och alla vågor var inte över förrän på vintern 1920.

I Finland publicerades en kungörelse från myndigheterna hösten 1918, och den upprepades några gånger under de kommande åren. Här kommer den i tre bilder, så som den publicerades i lokaltidningen Östra Nyland:

Verkar textens början bekant? Den här pandemin minskade tilltron till läkarvetenskapen, som hade inget bot att servera. Bakteriologin hade börjat ge förklaringar och bot till bl.a. kolera och tuberkulos, nu förväntade folket sig att en influensabakterie skulle hittas. Nä. Virus upptäcktes först 1931. Och då hade det virus som förorsakade spanska sjukan gått hädan.

”Det är den sjukes skyldighet…”. Just det, ja. Folksamlingar, renlighet, vistas ute i det fria… Aktuellt?

Ha ha. Minns den skylt som av nostalgiskäl (?) fanns kvar på en del gamla apotek ännu på 1970-talet: ”Spotta icke på golfvet”. Intag sängen stig upp först när du känner dig frisk. Jo. Bastubad ha visat sig vara skadliga. Ett snällt sätt att upplysa finländare om att talesättet ”Om inte bastu, tjära eller brännvin hjälper, då är loppet kört…” kanske inte alltid är värt att sätta sin fulla tilltro till.

Nya Östis utkommer i Lovisa. Där bor också Inge Löök, vida känd för sina kort med de två gummorna som roar sig på allehanda sätt. Redan i våras hade hon det här ”coronaisoleringskortet” klart. Gummorna har bosatt sig under coronahatten, gjort omgivningen mysig och får förnödenheter per lina. Förbise cirkeln i mitten, OO värnar om det som heter copyright och har plockat från Inge Lööks egen kopieringsskyddade sida. OO har redan spritt ut tio såna här kort i världen, lagret är slut här hemma. Fler skall köpas och utsändas. Hoppas diverse postverk sköter sig.

Fortsättning följer.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 75 685 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Skogsträdgårdsbloggen

Odla ätbart överallt

gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.