Korsord med följder

Ibland stannar korsordslösningen. Den tvärnitar, det går inte att komma vidare utan hjälp. Namn på okända kändisar, korsordkonstruktörsfabrikationsord, ord som används mera som slang mest i vårt grannland. Emellanåt möts bara inte konstruktörens och lösarens associationsvärld. Googla, sök bland synonymer, slangopedia, SAOL, SAOB…

Och då och då är det OrdOdlarens medfödda nyfikenhet som leder henne till datorn och farbror Google. Så denna gång:I det här korsordet måste OO bara klura ut rebusarna först, sätter sin personliga ära på spel. För första gången i världshistorien avslöjas nu denna hemliga ärolystnad. Sen måste hon bara skriva Andreas också (”inre” kom innan pennan hejdades för bilden). Inte för att just den unga mannen läser mosters skriverier, men ändå…

Varför har konstruktören valt dessa kvinnor? Vad har de gjort? Snart uppdagades att det också finns andra starka och spännande kvinnliga flygpionjärer också, men nu gäller det dessa tre. För i runda svängar 100 år sedan, då såg världen också annorlunda ut. Något att tänka på…Elsa Andersson, 1897 – 1922. Den käcka skånskan. Första kvinnan med aviatordiplom i Sverige, 30 juni 1920. Hon ville inte bara upp, hon ville ner också. Med fallskärm. Men se där var det stopp. I Sverige utbildade man inte kvinnor för sådant. Fördenskull blev det utbildning i Berlin: två hopp och teori. Låter lite lite… Två uppvisningshopp i hemlandet hösten 1921, hennes femte och sista hopp 22 januari 1922, från 650 meters höjd. Skärmens utlösningslina fastnade runt hennes arm.Lilian Bland, 1878 – 1971. England – Irland – Kanada – England. En för tiden ovanlig kvinna som gillade att gå i långbyxor, var journalist och fotograf, ägnade sig åt skytte, jakt och fiske – och rökte. Fotograferade fåglar och beundrade deras rörelsemönster, läste om bröderna Wright och ville upp i luften. Vad gör en handlingskraftig och kreativ kvinna då, med en portion humor i bagaget? Joho, hon börjar bygga själv. Lite ”man tager vad man haver”, kallade sitt tilltag Mayfly (=dagslända, men kan ju också uttolkas may fly, kanske flyger…). Och så fastnade OO igen! Det finns en www-sida fullspäckad med information, hennes foton – lilianbland.ie.

Ungefär 1909-10 höll hon på med sitt bygge som efter glidflygningsförsök försågs med motor, 20 hästkrafter. Byggmaterial var gran, bambu, canvas – rodret gjordes av ett cykelstyre, och den första bränsletanken var visst en whiskyflaska kompletterad med mosters hörlur, eller något ditåt. Hela härligheten vägde knappt 100 kilogram. Idag finns en modell av The Mayfly i en park i Newtownabbey nära Belfast, där hon bodde under konstruktionsperioden.

Fadern tyckte ändå att den manhaftiga dottern sysslade med farligheter, lovade köpa henne en bil om hon slutar med sitt flygande. Okay. Så det blev en dagslända. Hon gifte sig, flyttade till Kanada och ägnade sig åt nybyggarliv och odling. Hon återkom till England som skild 1930. Med flyg?En liten bild av Bessie Coleman, 1892 – 1926, Texas och Chicago. (hm, korsordskonstruktören: ColEman…). Ville flyga, men… En ”svart” kvinna hade alla odds emot sig. Mamman var född slav, pappan var 1/4 afroamerikan och 3/4 indian. Men hon var envis. Fick ett bättre avlönat arbete som föreståndare på ett chilicafé (!) och pluggade franska på kvällarna, eftersom hon fått veta att utbildning skulle lyckas i Frankrike. Det krävdes tre resor tur-retur (med flyg??) över Atlanten mellan 1919 och 1922 innan hon nått sitt mål: 7 månaders utbildning till pilot, kompletterad med utbildning till konstflygare.

Det plan hon fick sin utbildning i var enligt beskrivning ”en bräcklig farkost av trä, stålvajrar och aluminiumplåt som styrdes med en vertikal käpp och en träplatta under fötterna”. Väl hemma köpte hon, som så många andra, sig en CurtissJn-4 från arméns överskottslager, allmänt kallad Jenny. Med dessa plan gavs mycket populära flyguppvisningar på 1920-talet, med dykningar och svängningar och snurr och folk våghalsigt klängande ”här och där”. Brave Bessie ville få ihop pengar till en flygskola. Här en ”Jenny”:29 april 1926 åkte hon som passagerare i sin Jenny, mekanikern satt vid spakarna. De gjorde en testflygning inför följande dags uppvisning. En kvarglömd skiftnyckel ledde till krasch, båda omkom.

Piloter flyger numera lågt över hennes grav på dödsdagen och kastar ner blommor. Vägen till O´Hare flygplats i Chicago bär hennes namn.

Tänk, vad ett korsord ger upphov till. OrdOdlaren har inte svårt att få tiden att gå, speciellt när hon nu delar tid med Runda Rabattkryparen.

Få sitt lystmäte utan sorger

Carl Reinhold föddes 1779, kom till Åbo för att studera, blev magister 1802. Enligt tidens sed handlade det om många ämnen, och även om han också avlade licentiatexamen i medicin utnämndes han till professor i naturalhistoria och ekonomi 1816.

För naturen var hans grej. Redan tidigt i studierna visade han både kunnighet, intresse och förmåga att entusiasmera andra, han byggde upp ett nätverk av människor runtom i landet som sände honom växter och allsköns småkryp. Han gifte sig 1807 med Sofia, tre av deras barn, födda 1811 – 1824, nådde vuxen ålder. Familjens fritidsliv handlade troligtvis om besök i nöjesparken Surutoin. Den existerade ca 1815 – 1826 – Tivoli i Köpenhamn kom till först på 1840-talet…

OO har insupit sin lärdomar i psykologi mycket nära denna plats, den fanns där nu Klostergatan, Vårdbergsgatan, Sirkkalagatan och Kaskisgatan drar fram med sina kvarter. Hon minns dunkelt det konstiga ordet Surutoin, men sådana historiska roligheter stod inte högt i kurs i studerandesinnet.

I slutet av 1700-talet var det här ett område strax utanför stadskärnan, på berg och backe. Den berömda kemiprofessorn Johan Gadolin köpte området som då var en ca tre hektar stor åker och lär snabbt ha byggt upp en trädgård med växter av alla de slag, äppelträd och körsbärsträd, bland annat. Och ett kemilaboratorium. Han fick många erkännanden för ”parken”, men orsaken till denna gärning spekulerar man i. Kanske helt enkelt för att det var ”inne” att äga en herrgårdsliknande ”avkopplingsbyggnad med trädgård” en liten bit utanför stadskärnan, dit man kunde dra sig för en tid av sorglöst liv. Vem hittade på namnet? Ingen vet.

Det finns två kända sådana kungliga parkpalats: Sorgenfri i Danmark och Sanssouci i Potsdam, Tyskland. (Sans souci = inga sorger). Ta bort i-et i Surutoin och det blir suruton = utan sorg. Gadolin sålde hela härligheten 1811 till en apotekare – som åstadkom nöjesparken med gungor, karuseller, djur, spel, musik och paviljonger. Och konkurs om några år. Nystart med en kompanjon, ny konkurs ca 1826. Sen kom Åbo förödande brand, i september 1827.

Vår man och hans familj utsattes inte så hårt. En rådig tjänarinna och några studenter räddade hans samlingar, själv var han troligen på sin gård (några tusen hektar…) som han köpt 1811, 50 kilometer norrut, i Yläne. Där jobbade han sommartid med trädgårdsuppbyggnad, och han gav den ett namn: Lystmettä. Trakten var finsk och vår humoristiske man klart tvåspråkig. Lystmäte (en mängd som är mer än tillräcklig för att tillfredsställa någons begär), eller finskans lysti = nöje, fröjd och mettä, dialektalt för metsä.

Redan då hade han länge funderat över hur han skulle kunna lyckas med bl.a. äppelträd, att få sådana att överleva svåra vintrar; ofta medan han fiskade i sjön Pyhäjärvi några kilometer norröver. Han byggde en fiskestuga på sina marker där. Men plikten kallade, han blev professor i botanik och zoologi vid det till Helsingfors förflyttade universitetet. Han jobbade flitigt, väckte naturintresse hos många, grundade botaniska trädgården i Kaisaniemi (han hade ju skött om den som fanns i Åbo också), grundade Societas pro Fauna et Flora Fennica – och en dag slog det honom att det sällan var frost vid hans fiskestuga. Han beslöt grunda en trädgård där – men först skulle träd fällas, en oändlig massa stenar skulle brytas bort. ”Sibirien”, sa torparna som slet med stenarna i åratal. ”Huvitus”, sa vår man. Och inom tio år fanns där några hektar mark att bygga hus och anlägga trädgård på. Huvitus = huvittelu = förlustelse, nöjesliv.

Hittade en sällsynt bild av det hus som byggdes på 1830-talet. Fotograferingstid okänd.

Efter ”pensioneringen” 1841 blev det experimenterande. Han köpte äppelträd främst från Sverige och Tyskland, ympade dem på inhemska rötter, sådde frön, planterade, fick frukt och sålde. Flera torpare blev skickliga trädgårdsmästare och bidrog till att växterna spreds i bygden. Med ”rohvessoris” (professorns) tillstånd. Knappt 20 år senare avled vår man, och verksamheten avstannade.

1895 fanns ännu flera av de 1200 äppelträden kvar, och torparen Juho sådde några kärnor av sin favorit. Småningom kunde han dela ut både äpplen och ympar. Gott, tidigt äpple. Det måste ha ett namn. ”Huvitus”, sa Juho, och namnet etablerades på 1930-talet, då ett ganska så spritt äpple.1958 var den äppelsorten med i ett äppelträdsförädlingsprojekt. Det gjordes korsningar, drygt 10 000 plantor planterades, ca 200 undersöktes vidare och resultatet var 16 nya sorter. I elva av dem var ‘Huvitus’ den ena föräldern.

Hemma hos OO och BJR, inte så fantastisk trädbild, men den enda som finns…

Här växer modern och sju av barnen, bl.a. mörka ‘Pekka’ och större ‘Sandra’År 2009 hittades moderträdet och mycket annat intressant i växtväg vid Juhos torp när skogsträden som vuxit upp fälldes och ljuset fick strömma in. Den knappt meterhöga äppelträdsstumpen gav skott 2010, nio äpplen 2011 och lever nu i en traditionellt byggd inhägnad och vårdas ömt. DNA-undersökning bekräftade.Carl Reinhold Sahlberg, främst insektforskare och -kännare, som också son, sonson och sonsonsson blev.

Bro, bord, elskåp och opera

Bro är bra. Speciellt om samhället – staden – är utströdd över flera öar, som Nyslott. Den här bron har folk vandrat över i över 100 år, från stadskärnan till Vääräsaari. Vi som inte behärskar finska i alla språkets nyanser tror att vi kommit till fel (väärä = fel) ö, men ordet betyder också krum, böjd, böljande.Till vänster syns en annan bro, till Verkkosaari (= Nätholmen, ingen bebyggelse, enbart vandringsstigar – har inte besökt). 1896 byggdes badhotellet på ön, 1898 kom restaurangbyggnaden Casino, och ön (med omgivande öar) verkar nu enbart kallas Casinoöarna, rätt och slätt. Badortslivet var livligt, gästerna tog sina kurer, umgicks, promenerade och en hel del underhållning av olika slag producerades. En gångbro byggdes till följande ö, Vasikkasaari (Kalvholmen), där byggdes krusidullvillor, bollplaner och promenadstigar, allt för gästerna. Ön begåvades också med ett nytt namn, Sulosaari (sulo = behag, charm…). Inga kalvar på grönbete där inte…

Vad hände sen? Det blev betydligt lugnare på badgästfronten när Storfurstendömet klippte av banden till tsardömet i öster och förklarade sig republik. De snickarglada villorna förföll, revs – på Sulosaari finns endast ett hus kvar, fungerar som plättcafé, mums! Den ståtliga badhotellbyggnaden med två torn (det ena lär fungera som lusthus nånstans) förstördes i en brand 1964, revs, och upp kom en ny i tidens anda – en 60-talslåda. Se till vänster på bilden.Lite gammalt finns kvar, casinobyggnaden. Bakom, ihopbyggd med det 121-åriga huset, finns Finlands första helt i trä byggda konserthus, 800 platser i Savonlinnasali. Dagens operafestivalgäster avnjuter konserter där, och tar sig en svalkande eller värmande (vädret avgör) dryck i pausen under parasoll på gården (OO skulle helst riva den svarta ”barlådan”…). Men sen: medan man dricker och umgås kan man betrakta och beundra historiska vyer på bordsytorna:Jämför de här två bilderna med den första…På andra håll i staden har muséet och stadens elverk gjort samarbete. De ”förhatliga” elskåpen har här och där försetts med historiska vyer, och dagens turist och stadsbo kan se (och fotografera) samma utsikt idag. Inte alltid från samma höjd, men försöka duger:

Hamnen med de typiska insjöångbåtarna nån gång för länge sen, och OO:s försök sommaren 2018, inte riktigt på samma höjd. Några hus finns kvar, och ångbåtarna (och mera moderna turistbåtar) brukar vara fler. Bilarna är svåra att undgå, suck…

På den här bilden kan Olofsborg skymtas vid gatans slut:

Samma vy idag. Om du förstorar upp bilden kan ett kännspakt torn skönjas:

Vi närmar oss borgen

Och går över bron, nuförtiden till operaföreställning (eller på museibesök)

Intressant mönster på skjortan till vänster, förresten…

Idag, lördagen den 3 augusti, avslutas den 31 dagar långa operafestivalen i Nyslott. Tack vare Facebook har vi kunnat följa med de unika operadagsöppningarna från en restaurang med stor terrass klockan tio så gott som varje dag vid köksbordet. Verkligt trevliga tillställningar, ledda av alltid spirituella och artiga Aarno Cronvall som intervjuar med glimt i ögonvrån. Varje dag öppnas av en prominent person, en eller flera sångarstjärnor uppträder, ackompanjerade av en speciell parkpianist, i år Virpi Vähäpassi. Tack till er alla, och Tack till Juuso Koski, videoproducenten! Nyslott i mitt hjärta, vi ses om ca 330 dagar!

Rita och riita

Nyårsafton 2006. Piazza Santa Maria Maggiore i Rom,  en liten katolsk ”souvenirbutik” invaderades av ett gäng finländska religionslärare. En finskspråkig ämneskollega gav ett tips: ”En sån här figur behöver varje studiehandledare! De omöjliga fallens skyddshelgon”. Det blev köp, och helgonfiguren ”tjänstgjorde” i nästan 8 år. Placerade henne på bordet när någon elev kom med ett knivigt problem. Sen löste vi det tillsammans, vi tre, med ett leende på läpparna.Rita av Cascia. Figuren har nu gått i arv till följande studiehandledare, som snällt ställde upp och tog en bild och skickade för användning här. Vem var denna Rita – Margherita? Det har faktiskt gjorts två filmer om hennes liv, 1943 och 2004, och hon förekom också i filmen ”The Rookie” från 2002 (men kanske lite fel, som de omöjliga önskningarnas skyddshelgon). Hon levde 1381 – 1457, avled 22 maj, så det är hennes dag idag. Ja må hon leva – hennes kropp i sin sarkofag lär vara intaktoch den finns förstås i kyrkan tillägnad henne, basilikan Santa Rita i staden Cascia.Hon blev saligförklarad 1627, helgonförklarad 1900. Inga snabba ryck i sådana processer, nej. Och inte var det lätt för henne att vinna inträde i kloster heller, hon fick nej tre gånger! Redan som liten flicka drömde hon om ett liv som nunna, men hennes föräldrar arrangerade äktenskap med en äldre man. Så var brukligt på den tiden. Hon var knappt tolv år då, och födde sin första son innan hon fyllde tretton. Hennes man var våldsam och häftig, och hon ägnade mycken tid till att lugna ner hans eldiga temperament, lyckades delvis. Han var tyvärr insyltad i en lång blodshämndshistoria med en annan familj, och han mördades. Rita förlät den andra familjen, och bad sina söner att inte fortsätta med hämnden. Tyvärr tog pojkarnas farbror över deras uppfostran, men det ses som ett svar på Ritas böner att pojkarna dog i dysenteri innan de gått vidare i hämndaktionerna. Rita blev familjelös vid lite på 30 års ålder.

Tredje gången hon bankade på klostrets dörr fick hon en uppgift (klostret ville inte bli inblandat i familjefejden). Hon skulle åstadkomma fred mellan familjerna. Hon lyckades, trots att det var en mission impossible. Samtidigt idkade hon välgörenhet, som fortsatte när hon blev en innerlig bedjande nunna, förblev så i 40 år. Hon tillbeds förstås också av folk med äktenskapsproblem. Dessutom åkallas hon av våldsoffer, änkor, kroppsligt illamående och sjuka människor. Ofrivilligt ensamma människor ser henne också som skyddshelgon.Ett av hennes attribut är ett sår i pannan. Illustreras här ovan, hon fick det när hon var försjunken i bön inför ett krucifix, ett törne från Kristi törnekrona sköts rakt emot henne. Rosor finns ofta på avbildningar. Det berättas att hon fick besök av en släkting i klostret, och hon bad om att få en ros från barndomshemmet. Och det fanns en blommande ros där, i januari. Idag, 22 maj, får de som besöker mässan i hennes basilika alla en av prästerna välsignad ros med sig hem.

Ser ni flygfän på bilden ovan? Bin. När hon låg i vaggan svärmade vita bin runt henne, men gjorde inget illa. Sågs som ett gott omen.

Mireille Mathieu håller Rita som sitt personliga skyddshelgon, säger att hon utvecklat psykisk styrka och målmedvetenhet tack vare Rita.

Men Rita kunde inte finska. Riita (långt i, kort t, kort a) betyder bråk, gräl. Egentligen ett passande ord i det här sammanhanget. Finska kvinnor bär även samma namn, men då stavas det Riitta. Och uttalas med långt i och långt t.Den heliga Rita med Cascia i bakgrunden. Vet inte vad pelaren föreställer.

354, 365, 384 eller 445?

Idag, för prick och precis och exakt och jämt 436 år sedan proklamerade påven en nyordning i världen: ny tideräkning! (om det nu är så säkert när du har tragglat dig genom den här krian). Gregorius VIII hette han, och förändringen gjorde att hans namn blev ”odödligt”. Men det gick inte över en natt, alla länder ville inte dåförtiden följa påvens order. Helt plötsligt hade västvärlden två kalendrar. Den ena, julianska, med 365,25 dygn per år och ”den nya stilen” med 365,2425 dygn per år, skottdag vart fjärde år utom utom vid jämna århundraden – förutom när seklet är jämt delbart med fyra. Lätt som en plätt? År 2000 var således storskottår, missade du det? Säkerställt med det astronomiska året? Hm, det blir ett dygn fel på 3000 år, men jorden lär ju bromsa in sin snurrning, så… Den som lever får se!

Det gick mera häftigt till när den julianska kalendern infördes, år 46 f.Kr (eller fvt, som OO föredrar). Julius Caesar hade hjälp från Egypten för att reda upp i kalendertrasslet som prästerskapet lär ha åstadkommit med att tillföra dagar här och där nu och då. Kalendern stämde bara inte med tidpunkter för sådd och skörd och för de fester som hörde till! Det blev ett annus confusionis av det hela, ett år som innehöll hela 445 dagar. Dessutom lär man ha placerat de nya skottåren fel, så man var i otakt nästan från början. Efter 1600 år hade även den tideräkningen gått närmast åt pipsvängen. Trots att både kejsar Augustus och kyrkomötet i Nicaea (325 evt) hade doppat sina fingrar i tideräkningssoppan.

Elva dagar slopades 1582, efter 4 oktober följde datumet 15.

Katolska länder som Spanien, Italien, Portugal anammade påvens order direkt. Värre var det med de protestantiska länderna, som dåförtiden var skarpt på kant med påven. Två tideräkningar i Europa fungerade dock inte så bra, så 1699 beslöt Sverige att gå med sådär lagom (!) sakteliga, genom att slopa de elva närmast kommande skottåren. Det gick bra år 1700, men sen glömdes det hela 1704 och 1708, på grund av det stora nordiska kriget, och kungen Karl XII flyktade till Turkiet. Men därifrån kom ett brev 1711, med skarp order om att återställa den julianska kalendern! Där blev det slut på den egna svenska tideräkningen, i otakt med allt. Det gick lätt att åtlyda konungens order: Hux flux bestämdes att februari år 1912 har 30 dagar. Frid och fröjd.

Fler och fler länder anammade dock den nya stilen (Storbritannien 1752), så Sverige ”kröp till korset” och beslöt att göra processen kort den här gången. Februari månad avbröts i och med den sjuttonde dagen år 1753, följande dag var det första mars. Någonstans har OO läst att detta ingalunda skedde utan sura miner och bittra protester; ”Staten har stulit elva dagar från oss!”

Ett roligt exempel serverar en källa. Carl von Linné föddes 13 maj 1707 enligt då gällande svensk tideräkning. 1732 skriver han själv att han är född 12 maj, ”gamla stilen”. Han avled 1778, och hans minnesdag firas numera på hans födelsedag – 23 maj.

354 dagar? Islamskt och judiskt månår. Muslimerna halkar alltid lite efter solåret, även om de flesta muslimska länder har s.a.s ”parallell årsbokföring”. Just nu lever de i år 1440. 384? Judarnas tideräkning har alltid fascinerat OO. Den judiska lunisolarkalendern innebär att på en period på 19 år finns sju år som är 13 månader långa, alltså 384 dagar. Allt här sagt i yttersta korthet. Judarna lever nu i år 5779.

Kalender för 2019, med femton egenfotograferade rosor, lokalt växande. Bl.a. OO saluför!

Diskussionen om sommartid eller ej ter sig onekligen något liten just nu. Värst är det för korna och mjölkproducenterna. Och det astronomiska året är 365,2422 dygn långt.

Dagen idag – 13 september (och lite 14)

Han låg i sängen i Nykarleby, febersjuk, men ur bädden skulle han, kommenderade den unge läkaren att ”…tänk nu ut en sats, min herre, som gör mig för i morgon sjufalt värre, men hjälper mig idag på mina ben.” Det blev ingen dundermedicin, men upp steg femtiåringen och red iväg, igenkändes på långt håll av sina mannar, på grund av det kännspaka pannbandet. Idag för prick 210 år sedan.

Och nu har alla ni läsare känt igen honom, Albert Edelfelts illustration till den långa dikten i J.L Runebergs Fänrik Ståls sägner. Georg Carl von Döbeln, 1758 – 1820. Här tilltalar han ”korpralen numro sju, Standar”, som saknar sko på sin blödande fot , den andra skon hänger med men är trasig. Sen vidtog slaget vid Jutas, någon kilometer söder om Nykarleby. von Döbeln ledde sin trupp till seger, den svenska härens reträttväg norrut säkrades.

Pannbandet var ju tufft, tyckte 1960-talets mellanskolelever. Tja, det bars inte av sådana skäl. von Döbeln fick ett muskötskott i pannan i Porrassalmi (söder om St Michel) sommaren 1789, kulan studsade ut, men det blev sår och hål och inre skador och en stundvis nästan outhärdlig värk. 1791 borrades pannbenet upp (trepanation) och en benbit plockades ut. Patienten lär ha följt med operationen via en handspegel. Såret läkte inte (lär ändå ha varit ”lugnare” 1808), benbitar plockades ut under flera år. Därför det svarta sidenbandet som hade sämskskinn på insidan. Byttes varje dag. Inget ”ramboband”, alltså…

von Döbeln var officer och ledare ut i fingerspetsarna, han hade känsla för strategi, var rättfram och omtyckt, uppskattade sina soldater – men kunde också vara lättretlig och nyckfull och brusa upp. Föga förvånande, han hade ju en frontallobsskada! Det är ju där som bl.a. impulskontrollen sitter. Dock hade han en hel del självkontroll kvar. Förkylningar och infektioner var troligen hans fasa, eftersom ingreppen hade gjort att det var ”öppen kanal” (OO:s tolkning) till näsan. Därför var han kanske ofta svårt sjuk med feber.

Runeberg har skapat en hjälte i dikten ”Döbeln vid Jutas”, men visst var von Döbeln en hjälte i det här kriget, även om diktaren torde ha tagit sig vissa friheter. Nu hävdar forskare att sjuksängen inte fanns i Nykarleby, att han forslades med hästkärra till Jutas (från Vasa/Vörå), och lyftes upp på hästryggen där. Alternativt insjuknade han först efter. Hans egna lakoniska dagboksanteckningar lyder:”18 (september) som sjuk till Gamla Karleby”. Alltså nuvarande Karleby (Gamlakarleb, Kokkola), staden längre norrut.

Hur som helst, idag är det dagen för detta korta och effektiva slag. von Döbelns manövrer tuggade sönder den ryska truppavdelningen. 38 av hans mannar sårades, 5 stupade. Den svenska hären blev inte inringad i Oravais, men där skedde den verkliga blodiga bataljen dagen efter, 14 september. Där stupade 33 officerare och 707 soldater på den svenska sidan, Rysslands förluster var i samma storlek.

Som tonåring trampade OrdOdlaren ofta i de här trakterna. Hon har stått på monumentet i Jutas och deklamerat valda delar av Runebergs dikt – men den är svår. 24 verser med tio rader i varje, det går bara inte utantill. Tog säkert några andra dikter till hjälp, huvudsaken att det var ”Fänrik Stål”. Monumentet i Oravais har också fått diverse besök med mer eller mindre högaktning för fädernas verk.

Krigsresultatet vet vi alla. 8 oktober 1809 höll von Döbeln ett känsloladdat tal på torget i Umeå, med det frigjorde han de finska styrkorna från tjänst. Han beklagade riksdelningen, sade ”finländare kan inte bli svenskarnas fiender. Ett flertal sekler gammalt förenande band är tillräckligt starkt för att hindra sådant”. Han hade också utarbetat en plan för återerövring av den östra riksdelen, men som alla förstår godkändes den inte, den ansågs för riskabel.