Kört in i, omkring i och ut ur. Med medvetna nutidshistoriska tankar – eller inte. Nuförtiden går det lätt att susa fram på Västerleden (Jorvasvägen) – stamväg 51 – utan att alls påminnas om hur det var för bara 62 år sedan. I mars svängde OrdOdlaren av orsak norrut från nämnda väg, och plötsligt möts bilisten av en sån här påle:
Några tiotal meter söderut finns en likadan, men röd-grönfärgad. Blev ofotad i ”brådskan”. ”Aj, här gick gränsen! Tja, inte skulle man annars märka…” Porkalaparentesen.
19 september 1944 ingicks vapenstilleståndsavtal mellan Finland och Sovjetunionen. För invånarna i nästan hela Degerby, i två tredjedelar av Kyrkslätt och en fjärdedel av Sjundeå innebar det här att de hade tio dagar på sig att lämna sina hem, allt. Många var jordbrukare med både djur och bärgad/obärgad skörd för hela vintern. Området, 380,7 kvadratkilometer, skulle utarrenderas på 50 år till Sovjet. Med vattenområden blev det närmare 10 000 kvadratkilometer. Militären bistod vid flyttningen.
En åttaårig motor- och djurintresserad pojke satt vid vägkanten något längre västerut-norrut, i Virkby, så ofta han kunde de dagarna, kring 29 september. Han satt där och räknade och fröjdade sig över lastbilarna, hästfororna och djurkaravanerna. Han förstod ingalunda vidden av det hela. Staten gav en liten ersättning för alla de 7200 som måste lämna sina hem, de flesta fick ett annat litet jordområde att bebruka. De som var över 30 år gamla var övertygade om att de aldrig mer i livet kommer att se sin hemby, sitt hemställe. Området tömdes på tio dagar!
Snabbt befolkades området av ca 30 000 militärer och ca 10 000 tjänstemän. Det byggdes om, byggdes nytt och det revs. Historiskt-kulturella värden fanns inte. Båda kyrkorna på området, Kyrkslätt (bilden) och Degerby, användes som biografer och samlingslokaler. Gravstenarna användes som byggmaterial.
Kanonbunkrar, flygfält, kaserner, lager för krigsmaterial, vägar, vakttorn, flottbas med mera byggdes. En del personer utanför arrendeområdet kunde lägga märke till en grusväg som gick längs hela gränsen. Den lär ha krattats varje kväll.
Kommunikationerna i Finland, till huvudstaden, försvårades, eftersom nämnda Jorvasväg samt järnvägen var avskurna. Efter förhandlingar tilläts trafik längs järnvägen 1947. Dörrarna till tågvagnarna låstes, luckor sattes för vagnsfönstren i Täkter och i Köklax, strax norr om Majvik, se kartan (och låstes upp och plockades bort, beroende på riktning). Så skapades ”världens längsta tunnel”, ca 40 kilometer. Det här lockade turister, men fotograferingsförbudet övervakades minutiöst.
På 1950-talet minskade den stora militärbasens strategiska betydelse, hösten 1955 beslöts att återlämna hela området. Sovjetisk militär fick nu order att riva, spränga och förstöra. Man kunde konstatera att ca 50% av områdets gamla bostadsbyggnader skattade åt förgängelsen, 70% av ekonomibyggnaderna. W:s pappa skrev i sin dagbok på senhösten:”När jag får komma hem, då skall jag springa till kyrkan, klättra upp i klocktornet och ringa i kyrkklockorna!” När han som tidigare invånare fick besöka området innan den officiella överlåtelsedagen 26 januari 1956 skrev han:”Idag har jag besökt min hemby”. Punkt. Tror det var så att han fick besöka rykande ruiner av sitt forna hem. Björkar växte på hans åkrar.
De ursprungliga invånarna fick kämpa för att få sin egendom tillbaka, de hade ju fått ersättning, och många hade inte behövliga papper som bevisade äganderätten. De flesta lyckades. Statsmakten tvångsinlöste flottbasen, den före detta byn Obbnäs.
OO rörde sig en del i området på 1970-talet, då kunde en oinitierad inte se spår av parentesen. Men en kvinna med gott minne visade och berättade, andra teg. Såren hade inte läkts. Först 20 år senare var tiden mogen för att systematiskt börja samla in föremål och minnen och gräva i arkiv – de sovjetiska öppnades på 1990-talet. Flera ryska personer som tillbringat sin barndom på området har kunnat besöka och berätta. I Degerby finns ett museum, Igor. Obesökt av OO. Skäms. Skall göra bättring.
Åttaåringen 1944? Han fick lov att som gårdsanställd tillbringa den enligt honom blöta hösten 1956 med att plöja upp en stor åker i gränsområdet, delvis använd av pansarvagnar. Han slet, backade och tog fart med den med dagens mått mätt lilla traktorn, plockade taggtrådsbitar som släpades med plogen i leran. En inte så glad 19-åring.
Läs mera t.ex. på porkkala.net. Finska namnet är Porkkala, svenska Porkala. Ingen vet varifrån namnet härstammar.
