Bilist före bilismen

Egentligen gjorde hon sitt stordåd i augusti 1888. Men hon föddes idag, 3 maj,i Pforzhim, Baden-Württenberg, för exakt 168 år sedan. Cäcilie Bertha Ringer.

Hon var 23 år när hon gifte sig och bytte efternamn till Benz. Sin mans affärskumpan blev hon något tidigare; hon köpte ut en opålitlig partner för sin hemgift. Allt detta hände 1872. Mannen, Carl Benz, drömde redan på 1860-talet om en hästlös vagn, som kunde underlätta det ständiga cyklandet som han då var tvungen att ägna sig åt. Karln hade idéer, men finanserna var det si och så med. Tills hustrun kom. Typiskt?

1885 kom den. Makens första hästlösa vagn, Benz Patent Motorwagen Nr. 1. Man körde korta teststräckor, men inte sågs vagnen som någon allvarlig konkurrent eller alternativ till den pålitliga hästdroskan. Folk var inte intresserade. Men Bertha såg möjligheterna. Så vad gjorde då denna resoluta kvinna den där augustidagen 1888? Jo, hon utförde historiens första bilstöld. Utan mannens vetskap tog hon hans nyaste nybygge, Nr 3, placerade de två sönerna, 13 och 15 år gamla i (på) vagnen och körde hem till mamma! (Döttrarna lämnades hemma). Utan tanke på skilsmässa, snarare reklamkupp. Mannheim – Pforzheim, en sträcka på sisådär 106 kilometer på dåtida vägar. Den första personen i världshistorien som kört bil en längre sträcka!

Nummer 3.

Alla problem med fartvidundret löste hon. Hon köpte bränsle på ett apotek längs vägen. Tanken rymde 4½ liter, men den lilla motorn kunde knappast vara någon större suput. Ligroin anges som bränslets namn, nån sorts petroleum som bara fanns just på apotek. Hon putsade en tilltäppt bränsleslang med sin hattnål. Hon använde ett strumpeband som isolering nånstans i motorn. Maskinen behövde en ny kedja under resan, hon hittade en smed som löste det problemet. Bromsarna började krångla, en skomakare tillverkade hjälp av läder, historiens första bromsklossar! Sönerna fick skuffa på i de största uppförsbackarna, vagnens två växlar hade inte kapacitet nog. Vatten för avkylning behövdes också, det lär nästan ha varit heltidsjobb att fylla på under resan…

Från gryning till skymning var de på väg, men fram till mamma kom de. Då sände Bertha ett telegram till sin man. Efter några dagar anträddes hemfärden, och väl hemma kom förbättringsförslagen på löpande band från denna modiga tekniska problemlösare. Bland annat en lågväxel för uppförsbackar… Och resan väckte uppståndelse, precis som Bertha räknat med. En kvinna och två pojkar på en vagn som rörde sig utan häst – Djävulens påfund! Tyvärr har OO inte hittat uppgifter om hastigheten – inte ens i nerförsbacke, i medvind, på väg hemåt…

Fritt översatt i hastigheten:”Endast en person stod vid min sida i den lilla båt som kallas livet just när den höll på att sjunka. Det var min hustru. Modigt och bestämt hissade hon hoppets segel”. Med de orden lär Carl Benz ha hyllat sin livskamrat. Han avled redan 1929, hon 1944. Gottlieb Daimler konstruerade sin första bil 1886. 1926 fusionerades företagen.

2008 invigdes Bertha Benz Memorial Route. Ett monument finns i Wiesloch, ”världens första bensinstation”. Där fanns apoteket där bränslet inhandlades.

Flaggningsdag

Bomarsund. Bo-mar-sund. Bommar-sund. OrdOdlaren är inte ortnamnsforskare. Landkrabba, nästanpacifist, krigsnolla är några av de bättre epiteten. Med rätt att vända och svänga på, dela in och undra över ord.

Den lilla skolflickan – redan då karttokiga – begrep inte. En rysk fästning ”inne i” Åland, halvfärdig, sprängdes sönder och samman under Krim-kriget 1854? Hon visste att Krim låg/ligger långt borta från Åland. Visste också att öriket togs, liksom resten av Sveriges östra rikshalva, av Ryssland 1809, men vad hade Frankrike och Storbritannien för intressen? Krig är komplicerat.

Bomarsund innanför den ritade ”guldringen” på den i hast fotograferade turistkartan.

Sammanhanget klarnar betydligt om man fördjupar sig i denna eminenta bok, utkommen 2004, äntligen inlemmad i OO:s boksamling 2016.

Bomarsund har visserligen drabbats av OrdOdlaren flera gånger, redan innan mycket av senare tiders forskning har dokumenterats.

Informationstavla i Bomarsund, fotad i maj 2016. Mörkbrunt = byggda konstruktioner, gult = påbörjat, grått = planerat. Plus 1950-talsvägen.

Ålands första stad fanns t.ex. här, Skarpans. Syns nuförtiden som husgrunder här och där i skogarna. En äldre åländsk farbror berättade om detta för tandemcyklande  semesterfiraren 1985, och fantasin sattes i rörelse. Mariehamn? Grundad 1861, med namn av tsar Alexander II:s hustru Maria Alexandrovna, född af Hessen-Darmstadt, 1824-80. Fästningsbygget som fick ett dånande slut 1854 inleddes  sisådär småningom med början redan 1812. 1830 tog byggandet fart, då satte man visst igång med huvudfästet, här en datorsimulerad rekonstruktion (fotograferad informationstavla, inte bästa kvalitet) som är placerad på ett foto från nutiden. Vägen rakt genom fästningen byggdes hundra år efter smällandet. Storfurstendömets största byggnad, 290 meter lång, i två våningar. Plus kaserner och ortodox kyrka, med mera.

Varför detta idag? Jo, flaggorna vajar, hyllande Ålands demilitarisering, som först deklarerades genom en särskild konvention mellan Frankrike, Storbritannien och Ryssland 30 mars 1856. Kort sagt: inga nya befästningar, militära eller marina anläggningar får finnas i öriket. Visserligen bröts det mot detta i viss mån under de två världskrigen, men demilitariseringen fastslogs på nytt 1947, för 70 år sedan, och alla spår av militär aktivitet har suddats ut. Nästan.

För ungefär hundra år sedan – republiken Finland fyller 100 i år – ville Åland bli en del av Sverige, och det ledde till en viss osämja med den nya republiken. Självstyrelsen under Finland fastslogs 1921 av Nationernas Förbund.

Finland har idag sex officiella flaggdagar (plus de dagar när vi väljer dem som får styra oss), då är officiella byggnader skyldiga att hissa vår blåvita. Därutöver finns elva vedertagna flaggdagar – det hör till god sed att hedra dessa, om man äger flaggstång och flagga. Som tillägg till de här minst sjutton dagarna kommer då de tre åländska och sju samiska. Ber att få återkomma. OO äger inte/har aldrig ägt vare sig flagga eller flaggstång.

En del av ruinerna, fotograferad i maj 2016.

Historia och turism, bl.a.

Kungsvägen, Stora Strandvägen – – 1300-talsvägen mellan Åbo och Viborg. Längs den färdades borgare och bönder, hertigar  och kungar, kurirer och arméer i århundraden. Gästgiverier, byar, städer, stora gårdar, ”slott” och bruksorter kantade vägen. Samt vackra vyer. Allt fortfarande.

Idag är det mesta motorväg, E18, dock inte med samma sträckning. Citius, altius, fortius? Nä-jo. Snabbare, garanterat. Starkare? Jovisst, vägbyggningskunskaperna är garanterat av annan kaliber nuförtiden. Högre? På kartan, ja, oftast mera norrut. Men E18 spränger sig genom berg som tunnlar och djupa skärningar, över åkrar på höga bankar eller på höga broar, stänger dessutom bort eventuell utsikt med höga stängslen. Citius…

Alla trevliga minnesmärken bara försvinner för resenären. Någon kyrka och herrgård, något ”slott” skymtar i fjärran, men utan namn, utan historia. Tur att det just nu görs ivrigt arbete för att återuppliva turiststråket Kungsvägen!

Men visst finns det intressant historia på, vid, i och under E18 också! Titta bara här! Här går vägbron över byavägen och Illby ådal, knappt tre kilometer från OO:s nuvarande hem. Där uppe susar trafiken, här nere – snarare västerut och vänsterut i bilden kan man förnimma historiska vingslag. Bakom träden till höger rinner Illby å fram, med knappt fem kurviga kilometrar kvar till den nuvarande grunda men dock havsviken.

Här en bild från vägens norrsida, uppe vid himlaranden kan vägen anas. Det är lite svårt att peka ut en exakt plats, en hel del istidsgrus har förts bort under århundradena (en del ligger under OO:s hem…), men det handlar verkligen om ett gammalt, gammalt område (kanske en hektar stort). En av de viktigaste inkörsportarna till fångstområdet norrom vattnet (Finska Viken), joo-o!

Redan 1949 påträffades tusentals stenåldersfynd här, några utgrävningar gjordes tack vare den påpassliga bonden som ägde markerna. Men då var mycket redan spolierat av sandhämtare, ingen visste ju vad som fanns gömt där. Därför gjordes ordentliga utgrävningar i början av 1980-talet, när vägen skulle byggas. OO var nyinflyttad och bodde ca 20 kilometer västerut, läste i tidningarna och var inte säker på var området låg… Men var nyfiken så det förslog. Nu har hon forskat. Tack, Östnyland, fd Borgåbladet!

Här fanns en ö, formad av istiden. Troligen inte bebodd året om, men en viktig utpost för jakt, fiske, handel. Platsens storhetstid torde ha varit ca 3350-2800 före vår tideräknings början. Kamkeramikskärvor, snörkeramikskärvor, flinta, bärnsten (tyder på handel, sånt fanns inte här), huggredskap, nätsänken, pilspetsar – nästan 30 000 fynd har katalogiserats. Fynd från senare tid, bronsålder och järnålder, har också hittats. Längre upp längs Illby å och i trakterna omkring finns också rikliga fyndplatser från äldre tid.

Vem tänker på det när man susar fram – inte OO alla gånger heller, hon kör ju och åker flera gånger i veckan över det här historiska området… Men lite hisnar man när man tänker:”Redan för 5000 år sedan…”

Bilderna togs i maj 2016. De har bara väntat på publicering i telefonen…

Etermedia-aktiviteter

Finlands radio firar. 90 år. De första sändningarna från AB Finlands Rundradio (OY Suomen Yleisradio) gick ut i etern 9 september 1926. Två år senare kunde man lyssna på radio i hela landet.

”…att befordra folkbildningen, att utbreda nyttiga meddelanden, att förskaffa förädlande och oskyldigt tidsfördriv. Vid sammansättandet av programmen skall landets vardera språkgrupp beaktas.” Så sade direktör Viherjuuri 1926.

Väder, musik, diskussioner, idrott, språkkurser i engelska, barnprogram, gudstjänster, radioteater… Bredare och minsann mera lössläppt i dagens läge. De som var med då när det begav sig skulle inte känna igen sig alls idag. Inte i studion, inte tekniken – eller i ordval. Tyvärr blir det lite väl flamsigt i dagens flödesradio.

Logo

OO:S mamma traskade i tioårsåldern till handelsmannen i byn för att lyssna till underverket, tillsammans med hela halva byn. Byns enda radioapparat var lite knepig att ställa in, morfar lär ha klarat det. OO cyklade i samma ålder till olika grannar för att se på TV. Sveriges TV, med prinsessbröllop och olika trevliga ”shower”. Ibland var vi över tjugo personer i Gerdas och Ragnars vardagsrum i början av 1960-talet. När OO var tolv kunde hon få se på TV hemma. Den hette Monark och kom med i flyttlasset till sydligare nejder fjorton år senare. Då behövde apparaten ett kraftigt slag i höger sida för att gå igång med myrornas krig. Efter en dryg halvminut klarnade bilden.

Fota vardagsföremål, som TV-apparater? Nej, här var den livliga katten huvudsaken, zoom fanns inte 1970, så Monarken och lite till fick komma med…

Verkligt radioaktiv var OO en sommar, som sommarfågel på lokalradion i Vasa. Rattade en bil med rattväxel (aldrig tidigare, aldrig senare i livet), parkerade på smala ställen, intervjuade bönder, 4H-ledare och ringde polisen om heta tips. Och TV-fotografens arbete fascinerade allt mer. Men nej – den killen övertygade:”Studera färdigt! Fota och filma och klippa kan du göra på fritiden!” OO åkte till studiestaden, fick sin fil.mag – och blev lärare. För första lönen köptes bästa radiogrammofonen i affären!

TV-erfarenhet? Några. Den första i slutet av samma gyllene årtionde, med namn och titeln ”dansdemokrat” i rutan. Intervjuades av Kalle Sahlgren, lång som en stör och lite till. OO, då som nu, 1,58 i strumplästen. Vi stod på samma golv, och det märktes när intervjun kunde beskådas i burken. Logistiken till inspelningsplatsen, dansbanan i Rejpelt, sköttes av en vänlig bysbo. Han var, som alla andra i byn, på bröllop i Maxmo den kvällen. OO:s familj hade inte bil. Så var det då. Och att vara med i TV var stort. Mycket stort.

Radioaktiviteten i form av lyssnande är mindre nuförtiden, synd nog. Därtill finnes många orsaker, bl.a. se ovan. TV-apparaten dominerar. På gott eller ont. Nåja. Man behöver inte stirra på skärmen hela tiden. Man kan samtidigt t.ex. skriva blogg, handarbeta, lösa korsord, diska – nästan. Men inte när Hercule Poirot löser mysterier! Lyssna på radio och köra bil, det går. Så göres alltid. Och en radio kan man lämpligen ha med sig när man skurar krukor, städar i vinterträdgården, putsar lök, ordnar till med dahliarötter m.m. inför vintern. Inte TV då, inte.

Och så har man allt i den där apparaten i fickan som fortfarande kallas telefon. Om man ids installera appar, knappra fram… Annat var det med etermedierna för 90 år sedan!

 

Nyslott-medley 3: operafestspelen

100-årsjubileum år 2012 och sen 50-årsfest 2017! Och egentligen också 30-årsjubileum. Så kan man också fira, och så gör man om det handlar om Operafestspelen i Nyslott. Och det är helt rätt, fastän det låter lite konstigt. Det hela började 1912, men också 1967. Här följer en kort berättelse med vissa utvikningar:

1907 deltog den finländska sopranen på den europeiska stjärnhimlen, Aino Ackté (1876 – 1944) i en fest på Olofsborg, och idén om opera i borgen började ta form. Hon hade då börjat flytta hemåt från de stora arenorna och hade köpt ett stort sommarhus inom vår nuvarande huvudstads gränser. Intressant om henne: hon fick sin sångliga utbildning av föräldrarna, som hade grundat Helsingfors´ klockar- och organistskola 1882. Aino studerade vidare i Frankrike, där hon strax efter att hon anlänt 1894 ändrade stavningen av sitt efternamn från Achté till Ackté. Det franska ordet acheté betyder köpt…

Aino Ackté som Tosca 1905. Vilken hatt!

Tillsammans med Edvard Fazer och Oskar Merikanto grundade hon Inhemska Operan (→ Finlands opera → Finlands nationalopera) 1911, men där blev det snart gräl. 1912 ordnade hon till den första operan i Olofsborg som följdes av operor somrarna 1913, 1914, 1916 och 1930. Mer blev det inte. Grälet i Helsingfors – vad det nu handlade om – ebbade ut, och hon jobbade sen för operan där. Dessutom vill många framhålla att hon är förebild för Bianca Castafiore i serierna om Tintin, bl.a. för att slottet Kropow liknar Olofsborg – kolla själv på allvetande Wikipedia…

Paus i offentliga regelbundna musikbegivenheter i Nyslott fram till 1955, då inleddes stadens musikdagar, och några entusiaster fick för sig att framföra Fidelio i Olofsborg som ett sorts examensarbete från operaklassen 1967 – Woila! De nutida operafestspelen föddes i denna stund! Publiken roddes över till borgen, som också på Aino Acktés tid. Först i slutet av årtiondet kom en tillfällig bro för operadagarna. Dagarna som blev en vecka, mot slutet av 1970 tre veckor, numera ganska exakt fyra veckor.

Martti Talvela, bestämd björn?

På 1970-talet roddes operafestspelsskutan av den världskända bassångaren Martti Talvela (1935 – 89), på fritiden sedermera bonde och fårfarmare i grannkommunen Juva. OO får lätt en bild av en stark respektingivande brumbjörn med stort hjärta och en stor vision: Nyslott som Nordeuropas Salzburg, Bayreuth. Han fick strida som en  don Quijote mot väderkvarnar i form av bl.a väl tillslutna statliga kassakistor och, förstås, Museiverket. T.ex för att få ett tak till skydd för publiken krävdes en hel del myndighetsrundor (ett ”delvis-tak” kom 1973). Det var nästan enklare att få flygfältets landningsbana  förlängd! Men då hade den andliga jordmånen redan mjukats upp en hel del.

1973 blev en helomvändning för alltihop. Scenen flyttades 180 grader. Regissören, August Everding,  för den speciella uppsättningen av Trollflöjten tyckte så. Den operan har getts i flera olika repriser, varje gång lika populär med rörliga träd, en eldsprutande drake och en enorm trappa för Nattens Drottning. Ja, scenen är numera alltid på samma plats. Fram till 1979 satt publiken på träbänkar utan ryggstöd, numera sitter man på stolar. 2200 människor per gång. Och allt, intill minsta lilla skruv, skall plockas bort när festspelen är slut. Så har Museiverket bestämt. Även taket.

Kurser, sångtävlingar med mera har varierat under årens lopp. Penningproblemen har dock funnits med hela tiden. Vi besökare står för en mycket stor del av finanserna. Alltsedan 1987 – där har vi 30-årsjubiléet – gästas också festspelen av ett annat operahus i en vecka eller så. I år trodde man tidvis att man hamnat i Italien, så mycket pladdrade gästerna från Torino och Ravenna. Bara nyttigt för OO! OO som har tioårsjubileum 2017; då åttonde året i följd och två ”gästspel” i det tidigare livet.