Parentes(en)

Kört in i, omkring i och ut ur. Med medvetna nutidshistoriska tankar – eller inte. Nuförtiden går det lätt att susa fram på Västerleden (Jorvasvägen) – stamväg 51 – utan att alls påminnas om hur det var för bara 62 år sedan. I mars svängde OrdOdlaren av orsak norrut från nämnda väg, och plötsligt möts bilisten av en sån här påle:Några tiotal meter söderut finns en likadan, men röd-grönfärgad. Blev ofotad i ”brådskan”. ”Aj, här gick gränsen! Tja, inte skulle man annars märka…” Porkalaparentesen.

19 september 1944 ingicks vapenstilleståndsavtal mellan Finland och Sovjetunionen. För invånarna i nästan hela Degerby, i två tredjedelar av Kyrkslätt och en fjärdedel av Sjundeå innebar det här att de hade tio dagar på sig att lämna sina hem, allt. Många var jordbrukare med både djur och bärgad/obärgad skörd för hela vintern. Området, 380,7 kvadratkilometer, skulle utarrenderas på 50 år till Sovjet. Med vattenområden blev det närmare 10 000 kvadratkilometer. Militären bistod vid flyttningen.

En åttaårig motor- och djurintresserad pojke satt vid vägkanten något längre västerut-norrut, i Virkby, så ofta han kunde de dagarna, kring 29 september. Han satt där och räknade och fröjdade sig över lastbilarna, hästfororna och djurkaravanerna. Han förstod ingalunda vidden av det hela. Staten gav en liten ersättning för alla de 7200 som måste lämna sina hem, de flesta fick ett annat litet jordområde att bebruka. De som var över 30 år gamla var övertygade om att de aldrig mer i livet kommer att se sin hemby, sitt hemställe. Området tömdes på tio dagar!

Snabbt befolkades området av ca 30 000 militärer och ca 10 000 tjänstemän. Det byggdes om, byggdes nytt och det revs. Historiskt-kulturella värden fanns inte. Båda kyrkorna på området, Kyrkslätt (bilden) och Degerby, användes som biografer och samlingslokaler. Gravstenarna användes som byggmaterial.

Kanonbunkrar, flygfält, kaserner, lager för krigsmaterial, vägar, vakttorn, flottbas med mera byggdes. En del personer utanför arrendeområdet kunde lägga märke till en grusväg som gick längs hela gränsen. Den lär ha krattats varje kväll.

Kommunikationerna i Finland, till huvudstaden, försvårades, eftersom nämnda Jorvasväg samt järnvägen var avskurna. Efter förhandlingar tilläts trafik längs järnvägen 1947. Dörrarna till tågvagnarna låstes, luckor sattes för vagnsfönstren i Täkter och i Köklax, strax norr om Majvik, se kartan (och låstes upp och plockades bort, beroende på riktning). Så skapades ”världens längsta tunnel”, ca 40 kilometer. Det här lockade turister, men fotograferingsförbudet övervakades minutiöst.

På 1950-talet minskade den stora militärbasens strategiska betydelse, hösten 1955 beslöts att återlämna hela området. Sovjetisk militär fick nu order att riva, spränga och förstöra. Man kunde konstatera att ca 50% av områdets gamla bostadsbyggnader skattade åt förgängelsen, 70% av ekonomibyggnaderna. W:s pappa skrev i sin dagbok på senhösten:”När jag får komma hem, då skall jag springa till kyrkan, klättra upp i klocktornet och ringa i kyrkklockorna!” När han som tidigare invånare fick besöka området innan den officiella överlåtelsedagen 26 januari 1956 skrev han:”Idag har jag besökt min hemby”. Punkt. Tror det var så att han fick besöka rykande ruiner av sitt forna hem. Björkar växte på hans åkrar.

De ursprungliga invånarna fick kämpa för att få sin egendom tillbaka, de hade ju fått ersättning, och många hade inte behövliga papper som bevisade äganderätten. De flesta lyckades. Statsmakten tvångsinlöste flottbasen, den före detta byn Obbnäs.

OO rörde sig en del i området på 1970-talet, då kunde en oinitierad inte se spår av parentesen. Men en kvinna med gott minne visade och berättade, andra teg. Såren hade inte läkts. Först 20 år senare var tiden mogen för att systematiskt börja samla in föremål och minnen och gräva i arkiv – de sovjetiska öppnades på 1990-talet. Flera ryska personer som tillbringat sin barndom på området har kunnat besöka och berätta. I Degerby finns ett museum, Igor. Obesökt av OO. Skäms. Skall göra bättring.

Åttaåringen 1944? Han fick lov att som gårdsanställd tillbringa den enligt honom blöta hösten 1956 med att plöja upp en stor åker i gränsområdet, delvis använd av pansarvagnar. Han slet, backade och tog fart med den med dagens mått mätt lilla traktorn, plockade taggtrådsbitar som släpades med plogen i leran. En inte så glad 19-åring.

Läs mera t.ex. på porkkala.net. Finska namnet är Porkkala, svenska Porkala. Ingen vet varifrån namnet härstammar.

Något stort i väster

Vad har ett järnvägsföretag, ett fartyg, en ros, en bank och ett sällskapsspel gemensamt? Listan kunde kanske göras ännu längre, men det här får räcka. Svar: namnet. Great Western.

1833 grundades Great Western Railway. Syftet var att förena städerna Bristol och London med det nya påfundet järnväg. Med frustande ånglok som dragare. Men det är ju inte bara att lägga ut räls i en rak linje, 172 kilometer fågelvägen. Finansiering, folk, material, undersökning av naturen och marken därunder, planering av sträckningen innefattande kurvor, stationer, utjämning av kullar, broar, eventuella tunnlar, planera för framtida förgreningar… Ingen omöjlig uppgift, speciellt inte eftersom man hade en av ingenjörskonstens största genier i spetsen: Isambard Kingdom Brunel. Första sträckan, i London-ändan, var klar 1838, och två år senare torde tågen ha tuffat hela sträckan. Lena i Wales, du kan säkert det här!

Tåget som avgick från perrong 9¾ på Kings Cross Station drogs av ett av loken från Great Westerns storhetstid – Hogwartsexpressen.

IK Brunel hade större planer än så. ”Mina projekt är de största, de vackraste och de dyraste”, sa han, så sant så. Kassakistorna tänjdes till bristningsgränsen – han var alltid några steg före sin tid. Följande projekt var att man skulle kunna resa med en enda biljett från London till New York, alltså behövdes en atlantångare. Där gick också jobbet snabbt undan, med Brunels nya innovationer. Andra bolag byggde också, rena rama tävlingen! Great Western avseglade (fyra master, främst till för att balansera fartyget och hålla båda skovelhjulen i vattnet) till London för att få ångmaskinerna installerade – på återvägen utbröt en brand i maskinrummet, Brunel föll i tumultet som utbröt och missade  jungfrufärden till New York. Det konkurrerande bolaget chartrade ss Sirius (54,4 meter lång), som startade från Cork på Irland på avtalad dag, 4 april 1838. Great Western (72 meter lång, förlängdes senare med några meter), av ek men järnförstärkt, kunde starta först 8 april (på pricken på dagen för 180 år sedan!). Det går en mängd nästan mytiska skrönor om tävlingen i den dag som i dag är. Sirius kom fram efter en atlantfärd på 18 dagar, 4 timmar och 22 minuter. Great Western kom dagen efter. Såå…

Därefter knegade GW på över Alanten i åtta år – en del källor säger 45 t-r-resor, andra 64. Hennes snabbaste resa västerut gick på 13 dagar, snabbast österut (hemlängtan, medvind och nerförsbacke?) på 12 dagar plus sex timmar. Hon hann sen också tjänstgöra med att transportera trupper i Krimkriget innan hon höggs upp som omodern 1856. Då hade redan den första atlantångaren i stål Great Britain, med propeller, trafikerat en tid, 98 meter lång. Gissa vem som konstruerat… En liten jämförelse: Viking Grace som trafikerar Åbo – Stockholm är 218 meter lång…

The Steamer Great Western. H.R. Robinson.

Rosförädlaren Jean Laffay i Paris tog fram flera odlingsvärda rosor under sin aktiva tid, ca 1837-62. OO känner två av dem mycket väl. ‘Great Western’ heter den ena, växer sig stor trots att de delar som inte täcks av snö ofta måste klippas bort. Enligt en del källor introducerades rosen 1838, andra säger 1840. Hur som helst, rosen fick garanterat sitt namn för att hedra detta fantastiska fartyg.

Fotograf OO, sommaren 2017

Bank? Jo, i USA. Närmare historia obekant. Grundades 1934, huvudkontor enligt Allvetande Wikipedia i Sioux Falls, South Dakota.

Sällskapsspelet är inte gammalt. OO blinkade och kollade, men resultatet kvarstod: 2016. Konstruerat av Alexander Pfister, 47-årig spelkonstruktör i Österrike. ”Ett spel om det hårda livet som ranchägare”. 2-4 spelare köper och säljer boskap, anställer folk, väljer mer eller mindre riskfyllda vägar på sina resor. Verkar intressant, tycker hon som återupplivade barnaminnen och spelade ”Afrikas stjärna” för inte såå länge sedan…

I Sannäs för 100 år sedan…

29 mars 1918. Långfredag, en strålande vinterdag. Vid fyratiden går en hästtransport från Sannäs gård mot Borgå. Gårdens hästkusk kör, bredvid på kuskbocken sitter den knappt 11-åriga Eric Silfverhjelm, hans mamma sitter fängslad med handbojor i släden, tillsammans med tillfångatagaren. Eventuellt gick färden alldeles förbi OrdOdlarens nuvarande hem (som inte alls fanns då), en liten kilometer från Sannäs gård.

Sannäs gård från ”åsidan” går att fota tack vare gårdens för allmänheten öppna motionsslinga. Ritad av CG Engel, ”arkitekten som skapade Helsingfors” under 1800-talets första årtionden

Anledningen? Inbördeskriget som rasade. I Borgå härskade ”de röda” sedan 8 februari, och förstås ville de komma åt ”de vita”, bl.a. skyddskåren. Friherre Gustav Silfverhjelm på Sannäs hade tidigare varit skyddskårschef. Både han och hustrun Elsa von Born (uppvuxen på Stor-Sarvlaks, se tidigare inlägg) var politiskt intresserade, aktiva och engagerade. Den s.k. Militärkommittén som s.a.s. förberedde för frihetskriget/inbördeskriget sammanträdde hösten 1917 flitigt på Sannäs gård. Elsa von Born var en av de många kvinnor som smugglat förbjudna tidskrifter från Sverige (många i hennes släkt verkar ha varit inblandade på ett eller annat sätt), hösten 1917 användes en skyddad vik av hennes ”Sarvlaksarv”, ön Hudö söder om Lovisa för hemliga motorbåtsexpeditioner, och vintern 1918 ordnade hon med proviant och utrustning till de spridda skyddskårsmedlemmarna i skärgården söder om Borgå.

Hon var bevakad, en del av gårdens boskap och lager (även en fin vinkällare) beslagtogs – och denna långfredag var tydligen måttet rågat. På morgonen försågs hon med handbojor i sitt sovrum, och mitt på dagen hade gårdens folk och de flesta omkringboende sammankallats, och Elsa von Born förhördes. Ordet ”du” användes, och på frågan om hon godkänner landets nya regim svarade hon ett diplomatiskt ”nej” med ca 20 0rd, i övrigt teg hon. På väg till Borgå ombads hon hålla händerna under fällen för att dölja bojorna – då svarade hon: ”För dessa skäms jag ej”.

Hon ställdes inför revolutionsdomstolen i staden, men ”målet” fick uppskov och hon fick återgå till sina sysslor på gården, under ständig bevakning. Ungefär två veckor senare var ”de rödas” maktperiod i Borgå över. Allt detta berättat av Eric i denna lilla bok:

Livet på Sannäs gård fortsatte, Elsa von Born tog initiativ till Lotta Svärd-rörelsen i Borgå, var dess ordförande. Tyvärr var Silfverhjelms tvungna att lämna gården 1924. Då hade fru friherrinnan bott där sen 1901, hon hade ordnat och utvecklat, skött – med bl.a. en kvinnlig trädgårdsmästare – en handelsträdgård där hon som den första i Borgå odlat bl.a. tomater, sparris och meloner. Känner en viss gemenskap, över 60 tomatsorter är på gång nu, 100 år senare. Men sparrisen är ännu täckt av snö.

Elsa von Born levde som frånskild i ca 30 år, till 1956. Hon reste i Finland, bodde och reste i Italien, vistades ”mellan varven” på sin lilla gård Lappnor, några kilometer söder om barndomshemmet. Hon försörjde sig genom skrivande, publicerades i tidningen Östra Nyland, på finska i Suomen Kuvalehti, bl.a. Hon skrev reseskildringar, böcker, gjorde intervjuer (bl.a. med Ingrid Bergman), hon höll föredrag runt om i Finland. För sina insatser för Italien belönades hon med en hög italiensk orden. Hon beskrivs av många som anspråkslös, arbetsam, rättrådig och givmild både vad gällde erfarenheter och presenter, med en stillsam humor.

Gården idag? Det sägs enbart ”flera privata ägare” under 1900-talet. På 1970-talet köptes gården av ett ledarskapsinstitut, och där skolades då chefer på mest högre nivå. Sen 2010 har gården ägts av Aalto-universitetet, och här hålls kurser och fester av olika slag. OO:s pensioneringsfest i september 2014 hölls i en liten sal här, och i januari 2017 var OO ”dansmästare” på en privat fest i barockstil i gårdens salar. Det var, minst sagt, roligt! Nu är gården till salu, så…

OrdOdlaren och/med/om anor

Anor? Det har vi väl alla. Förfäder i en lång räcka, även om vi inte känner till dem. Ingen av oss har väl ännu ploppat fram genom nån sorts könlös förökning. Men om vi går till orden inom parentes vid förklaringen i SAOB, då så… De orden är ”förtjänstfull” och ”adlig”.

OrdOdlarens familj brydde sig inte så mycket om vare sig historia eller släkt bakåt i tiden. Kusiner fanns, och andra ”släktingar” – men hur man egentligen var släkt, det berättades inte så den lilla flickan förstod. Och ”adel”, ja det var ett helt okänt begrepp utanför historieböckerna. I barndomslandskapet fanns inga stora gårdar eller herrgårdar. Sant!

Och vad hände sen? OO hamnade i en synnerligen tät herrgårds- och adelsbygd, stod med förvånadens finger i häpnadens mun när vissa personer ännu på 1980-talet behandlades annorlunda för att de var ”av börd”. Den unga prästen berättade att han sittandes i sakristian innan mässan skulle börja hörde att folk reste sig i kyrkorummet. Kikade genom dörrspringan – den grevliga familjen kom in. Ojdå. En av OO:s elever, på studiebesök i samma kyrka, vägrade sätta sig längst fram:”Jag sitter inte i adelsbänkarna, jag är en vanlig människa!”

Nu har OO lärt sig mera. Och hon blir allt gladare över att ha levt och får leva ett liv utan förpliktande traditioner, utan stor förgrenad släkt och släktgods av alla sorter. Visserligen har hon fått tjäna ihop varje tallrik, kastrull, lakan, stol och bok själv – men då är hon också fri att kasta dem när hon vill.

En av OO:s trevligare vuxenbekanta, V, tillbringar en del av sina somrar i den här sommarbostaden (13 km från OO:s nuvarande hem), byggd 1863-67:

Första stora bostadsbyggnaden på den ärorika gården, Tjusterby, byggdes på 1550-talet, en liten bit från denna plats (och där övernattade Gustav II Adolf i fem nätter 1612). Den smarta mamman till nio barn ordnade för 100 år till det så att alla barn med ättlingar skulle ha tillgång till gården, ett aktiebolag. ”Hela släkten” öppnar och stänger sommarbostaden varje år, med dukar och mattor och blomvaser och hela faderullan, en familj bor där sommartid (V ungefär vart sjätte år) och ansvarar för fester, bjudningar, guidningar, m.m. Nästan varje litet föremål har sin egen historia. OO, som vill se allt som bara går att se uppifrån, skulle förstås upp i tornet. Även om den sista trappavsatsen till det sluttande plåttaket inte är så bekväm:

Väl uppe ser man den intressanta stigvägkonstruktionen. Stort eller litet glas? Plus att utsikten åt andra håll också tilltalar.

Någon kilometer längre norrut finns den här gården, Tervik säteri, tidigare bebodd av en annan numera god bekant, J, – men hon har flyttat till ett annat hus inom samma gårdsområde. Byggd 1710, omändrad följande århundrade. J har guidat runt och berättat om alla stora män i staten och deras fantastiska kvinnor som bott där. På gården finns också en fatabur (förråd för dyrbarheter) ”av svensk typ”, liknande den som lär finnas på Skansen i Stockholm. OO har ännu inte stiftat sig en närmare bekantskap med den, intresserar verkligen… Har inget foto heller! Härmed utfärdas varning, J: jag kommer i sommar…

                                                                                           ”Lånat” foto…

Stor-Sarvlaks, Finlands äldsta bebodda barockslott, ca 30 kilometer dit. I ett kommande inlägg snuddar OO vid det här igen. Gården med stora jordegendomar ägs nu av en ”stiftelse”, men året om bebos slottet av en ättling till den sista privata ägaren, Ernst von Born. Har besökt och guidats runt inomhus tillsammans med en lärargrupp. Började byggas på 1600-talet, förstördes en hel del under ofrederna på 1700-talet. Landskapsparken formades på 1850-talet.

”Lånat” foto, vill ju se allting uppifrån…

Malmgård, på 24 kilometers avstånd. Aldrig besökt parken och den pompösa byggnaden från 1880-talet. Skulle vilja! Tillhör grevliga ätten Creutz sen århundraden. Där odlas ekologiskt, bl.a. emmer, lantvete, spelt – och bryggs öl. Butiken med gårdens och andra närprodukter besöks av OO några gånger per år. En gång var det lapp på dörren: ”Ring så öppnar vi!” OO ringde, greven själv svarade, öppnade och betjänade. Rattande Lilla Mhy hemåt undrade OO om detta hade varit möjligt för 30 år sedan – att greven, den mest högvälborne i hela landet, skulle ha betjänat en vanlig LantLolla., småpratat och varit så trevlig. Men det är han. Trevlig.

”Lånade” bilder blir inte alltid så stora…

Här finns OO:s anor samlade. Större och smärre bönder, torpare, egendomslösa, drängar, soldater, backstugusittare – men många hade intressanta bisysslor, t.o.m. några riksdagsmän för några 100 år sedan. Dryftmakare, skjutsrättare, nämndeman, kyrkvärd, kyrkobyggare (1700-talet)… Uppgifterna är knapphändiga, förstås. Äldsta spårade/omnämnda är generation aderton, mormorsmormorsmormorsmorfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfar Peder Ruths, född ca 1440, häradsnämndeman. Om inte farfars far bytt efternamn hade OO hetat Jäppil idag. De flesta bodde inom en radie på ca 30 kilometer genom alla dessa dryga 500 år. Anor?

 

 

 

Lazarus, Bartholomeus, Markus – och karantän

Ett TV-program väckte nyfikenheten. Handlade om italienska städer, på engelska (”amerikanska”? Tog inte reda på produktionslandet). ”Forskaren” OO vaknade. Googla hit, googla dit – tack och lov, många http://www.xxx.it finns också på engelska. Italienskans vändningar är ännu lite för krummelbuktiga trots frivillighetsstudier i några år.

Orden lasarett och karantän snurrade runt i hjärnan och behövde bekräftelse. Quarantaine (franska), quarantena (”italienska”) = en period på 40 dagar (quaranta = fyrtio). Utanför Venedig var fartygen tvungna att vänta på redden så många dagar för att man skulle kunna vara säker på att de inte förde någon pestsmitta med sig. Detta sattes i system i Dubrovnik (Ragusa) under digerdödens tid på 1300-talet, sägs det. Ändå kunde man inte undvika pest på pest under de kommande århundradena.

Lazzaretto Vecchio. Venedig i bakgrunden.

Man kan ana holmen från Markusplatsen (jo, jo, evangelisten Markus, symboliseras av ett lejon som blev symbol för hela venetianska republiken) i Venedig. Lazzaretto Vecchio, nära ön Lido di Venezia. Där byggdes världens första lasarett (pestsjukhus, snarare förvaringsplats för pestmittade på den tiden…) i början av 1400-talet. Den lilla ön var ursprungligen helgad åt Santa Maria di Nazareth och anläggningen började kallas Nazarethum →Nazzaretto. Och sen blev det Lazzaretto, eftersom (troligtvis) Lazarus, Martas och Marias bror i NT som uppväcktes från döden av Jesus, är de sjukas, speciellt de spetälskas skyddspatron. Lasarett, alltså.

Lazzaretto Nuovo

Vecchio = gammal. 1486 byggdes Lazzaretto Nuovo (=ny), tre kilometer nordost om Venedig vid den livligt trafikerade vattenvägen. Där hölls fartyg, varor och senare människor i karantän, renades vid behov med rök innehållande bl.a. cypress och rosmarin. Människor som tydligt var pestsmittade förpassades till Lazzaretto Vecchio. Förvaringen där avslutades i massgravar. Rester av 1500 människor har påträffats, men dödligheten kunde under vissa perioder vara 500 – per dag. Verksamheten på bägge öarna tog slut efter några hundra år, det militära tog över, och nu är holmarna nästan övergivna. Det kostar alltför många icke-alltid-existerande pengar att restaurera dem till museiskick, men försök görs.

Vigna Murata (= ungefär ‘ingärdad vingård’) hette Lazzaretto Nuovo på 1000-talet, ägdes då av benediktinerorden, och där byggdes en kyrka tillägnad Jesu lärjunge Bartholomeus. Annars var salttillverkning öns huvudnäring. Bartholomeus nämns enbart i lärjungenamnförteckningar i NT, men enligt traditionen missionerade han österut och led martyrdöden i Armenien. Flåddes (det fanns hemskheter förr också…). Därför, troligtvis, är han skyddspatron för garvare, läderarbetare, bokbindare, skomakare…

Bartolomeus har namnsdag 24 augusti i Sverige. I Svenskfinland är han beblandad med Bertil, Bertel och Berta, namn med tyskt ursprung som betyder ljus, glänsande. Bartolomeus är arameiska och betyder t.ex. son till en plöjare – och då halkar vi in på Bondepraktikan. Höstarbetena börjar. Om det inte regnar den dagen, då blir skördeåret gott.

Sååå… Ut och plocka in malörten till brännvinet, humlet till ölet! Slakta bocken, slunga honungen – 25 augusti är det för sent för sådana sysslor. Och du har väl sått höstsäden, det skall vara gjort före Barsmäss/Bertilsmäss. Ärter och bönor bör också vara under tak. Pyttsan. OO har ätit och äter ärter i förbifarten när hon har ärende till grönsakslandet, men bönorna är små, klena och ynkliga. Rena rama barnarovet att plocka in dem ännu. Detta sena år.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 27 595 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
På Gång

- Steg för steg mot FramGång - det är aldrig försent för nya steg

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.