Jätteungarnas lekskola? Kan man alls vandra i såna här skogar? Så gick OrdOdlarens tankar när hon första gången besökte det som sen kom att bli hennes nya hemtrakter, året var 1976… Skogarna är ju fulla av stenar, stora som små, och tätt!
Jättekast. De här som plåtades för någon dag sedan, en knapp kilometer från OO:s plats på jorden, är inte speciellt stora eller märkvärdiga. När människorna började bygga kyrkor irriterades jättarna och började kasta stenblock mot byggplatserna. Men trots att de övat här i trakterna sedan de var jätteungar var träffsäkerheten minimal.
395 meter missade jätten med här, eftersom Borgå medeltida kyrka var målet. Näse sten med Näse gård nedanför. Vykortet är över hundra år gammalt, då förstod man sig på dramatiska bilder. Tack för kontakten och bildsidan, helenius.net!


OO:s egna bilder av och från Näse sten, sommaren 2020. Förr fanns stenen, från staden sett, på andra sidan ån och på landet, numera i princip mitt i stadskärnan. OO kom inte på att ta någon mera dramatisk bild, men visst är stenen imponerande, ni ser en människa beundra utsikten som fastnade på bild när OO väl klivit uppför de byggda trapporna. Där har vi Borgå å som lite, lite längre bort i söder förenar sig med Finska viken. Längs och i ån finns många intressanta platser, vi beger oss fågelvägen cirka 20 kilometer norrut:
Kolla höjdkurvorna! Stava ihop de gröna bokstäverna: Rauh. hiidenkirnuja – fredade jättegrytor. Hiisi är ett ord som genomgått betydelseförändringar, oftast tänker man nuförtiden på en ond skogsande, någon som varit jätte förut – kolla ett tidigare inlägg. I branten där, ovanför bokstäverna ”nuja”, där har jättarna haft sitt kök, eller har kärnat smör, eftersom kirnu betyder kärna i den betydelsen.
Far och son Järvelä fick för sig att klättra uppför branten från åsidan år 1950, fadern tog tag i en ung gran som lossnade och blottade en välformad skål i berget, med rund botten. Det visade sig vara ett tungt och besvärligt arbete att lokalisera och gräva ut ”skräp” från de förmodade fördjupningarna, så 1964 tog man dit två ”tungviktare”, bröderna Jäntti. Den ena VD för bokförlaget WSOY, den andra VD för tidningshuset YK. Det ramlade in pengar direkt, geografiprofessor Veikko Okko bistod med kunskaper, och 1965 invigdes området med åtta grytor. Det hittades senare tolv till. Alla har namn. Istida formationer, det finns cirka 5000 i Finland. De här lär ha uppkommit under den senaste istiden, för 10000 år sedan, men det finns grytor som är äldre, t.ex i Helsingfors, Rönnbacka, 50000 år.
Så här såg entrén ut på 1990-talet. En fotar, två är på väg nerför trapporna och den fjärde har liksom lite flaxer för sig först…
En för oss okänd person beundrar den största grytan, 4,2 meter i diameter och 10,3 meter djup. Man kan gå ner i den via en stege. Namnet Jättiläisen Kuhnepytty, jättens Kühnekar, fick den troligtvis när Kühne-bad var ”inne”. OO kan inte förklara de baden med säkerhet.
Sommaren hade varit regnig. Hembygdsföreningen i kommunen sköter området och tömmer grytorna ordentligt på vårarna, men de frivilliga krafterna sinar kanske med ökade regnmängder. OO minns inte säkert, besöket torde ha gjorts i september. Man tar en liten inträdesavgift av besökare.
Vi rusar fågelvägen igen, knappt 350 kilometer, till Lillkyro (Vähäkyrö) i närheten av Vasa, snudd på OO:s barndomstrakter. Jättarnas väg, undersöktes på 1930-talet. Man har också hittat tre gamla gravrösen i närheten. Finlands äldsta väg, daterad till 500-talet. 49 meter lång stensättning med stenarna i stort sett på ett stegs avstånd från varandra. Troligtvis en ”spång” som ledde över ett vattensjukt område. Ligger nu 15 meter över havsytan, för 1500 år sedan låg Bottenhavets strandlinje två meter från vägen, nu ligger stranden på 20 kilometers avstånd. Häftigt!
Och så förs OO:s tankar in på något annat spännande… Landhöjningen. Om 2000 år går det landsväg mellan Vasa och Umeå…