Inte ännu officiell flaggdag

Idag, 19 juli, kunde flaggorna vaja i det nu 100-åriga Finland, anser flera forskare. OrdOdlaren sällar sig till skaran, och tycker att man kunde festa/fira/högtidlighålla/minnas dagen även på andra sätt. Det hände något betydelsefullt idag, för 208 år sedan.

Jo, krig, tänker de flesta efter avslutad räkneoperation. Krigshistoria är inte OO:s största intresse. Ändå har hon stått på krigsminnesmärket vid Juthas och skanderat vissa rader ur ”Döbeln vid Jutas” (inte alla 25 strofer med tio rader i varje, men ändå…). Likaså har hon stått vid monumentet vid Oravais slagfält och utbrustit ”Det var när Oravais blodiga dag till sorg gick opp…” och undrat över den tappre femtonårige Wilhelm von Schwerin. Det är nu bara så att Johan Ludvig Runeberg skrivit om människor i 1808-09-års krig i så härligt deklamervänliga rytmer. Dessutom var boken skolbok i mellanskolans nästsista klass på 1960-talet. Inköpt 1965 för 6 mark 65 penni, vältummad.

Och lantdag i Borgå. Krigshandlingarna pågick – den svenska och den ryska armén låg i vinterkvarter på var sin sida om Torne älv efter att ”de svenske” varit tvungna att lämna ”finskt” område i slutet av 1808. Den svenska armén gav sig i Kalix 23 mars 1809, när den hört att den svenska kungen blivit avsatt och fängslad – och samtidigt i Borgå: lantdagen öppnades (inte exakt samma dag, men lite ljuga pryder tal…). De finländska ständerna svor kejsar Alexander I trohet och han avgav sin regentförsäkran 29 mars 1809.

15 maj drabbade härarna (soldatantal okänt för OO) samman i Skellefteå, bygden var hela sommaren ockuperad av rysk armé. Slaget vid Sävar 19 augusti, sista slaget vid Piteå 25 augusti – vapenvilan slöts i Frostkåge gästgivargård i Byske socken 2 september. Det här torde vara rätt så okänt på östra sidan Bottenviken. Handlade det om arméspillror som slogs lite hipp som happ? Vilka umbäranden drabbades civilbefolkningen av? Bränder, försörjningsplikter, inkvartering? Vad lärs om detta i svenska skolor?

I Borgå var vinterarbetet intensivt, detaljerat och garanterat betungande. Folk – inkluderande kejsaren med följe – skulle inkvarteras, de fyra stånden lantdagsmän (75+8+20+28) behövde också sammanträdeslokaler, en ”rikssal” skulle hittas… Kärl och serviser, tyger, ceremoniella kläder, en tron till kejsaren. Fart på! Vid kejsarens första besök skulle all snö skottas bort. För att få en rak gata för hans följe togs det resolut bort en bit av lektor Pehr Johan Alopæus trädgård, den gamla biskopsgården naggades i kanterna, en del av kyrkogårdsmuren revs. Och så var det bal, och kejsaren dansade, det har skapats lite romantik av det…

18 juli återkom kejsaren för lantdagens avslutande. Planerat ridande från Lovisahållet, men han anlände i vagn. En timme tidigare anlände ett ridande följe, någon tog fel och dessa ryttare hälsades med klockringning, trumvirvlar och salut från Näsebacken. Den faderullan avbröts, och kejsarens vagn hälsades på samma högtidliga sätt. Det regnade. Hela dagen och kvällen. Bekant i juli?

På kvällen var det taffel och hyllande bal. Följande dag var det gudstjänst och högtidliga tal. Kejsaren talade franska, och det är det talet som är firansvärt, säger forskarna. För dessa ord:”Upphöjdt för framtiden ibland Nationernas antal, under sina lagars skydd, skall det (syftar på uttrycket ‘detta ädla och redliga folk’) ihogkomma sin fordna styrelse, blott för att så mycket fastare underhålla de wänskaps förbindelser som freden skall återföra.”

Freden slöts i Fredrikshamn 17 september 1809. Finlands väg mot självständighet hade börjat. Så säger de som forskat.

Allt har en historia…

Korsord. En sysselsättning som fängslat OrdOdlaren i – ja, det måste erkännas – i över 50 år. Allmän- och detaljbildande. Ofta ytligt, men man kan ju ”forska” vidare om man vill. Och det ville man häromdagen. Le bien-être (välgöraren). Soutien-gorge (nackstöd). Brassiere ⇒bra. Det där plagget som skall sköta sin uppgift, inte göra väsen av sig inte synas, inte kännas – enligt OO. På svenska så simpelt – BH. BeHå. Bysthållare. Rintaliivit, bröstväst.

Här är bilden och frågan i korsordet, det som fick OO att börja googla av och an.

Visst väcks nyfikenheten. Men vem skall vi ge äran för plagget i modern utformning? Mary, Herminie eller Ida (Itel) eller måhända någon annan? Herminie Cadolle (1845-1926), specialist på måttbeställda underkläder, var i varje fall först på plan. Hon kom med sin tvådelade korsett (som kvinnor i generationer pinats i) 1889, med en övre del med axelband – le bien être. Soutien-gorge (se ovan) började senare säljas separat. Hennes företag, Cadolle Company, grundades i Buenos Aires samma år, flyttade 1910 till Paris och tillverkade underkläder för bl.a. Mata Hari. Företaget existerar i den dag som idag är.

Mary då? Partyprinsessa, verkar det som. En kväll 1910 var det igen dags för fest, men klänningen hon ekiperat sig i verkade lite väl genomskinlig. Det fixade hon med två näsdukar och några band. Kort sagt så väckte uppfinningen uppmärksamhet, hon ansökte om – och fick – patent i USA, grundade firma. Och sålde hela härligheten, patent och allt, nån gång på 1920-talet. Mary Phelps Jacob föddes 1891 och avled efter ett synnerligen omväxlande liv som Caresse Crosby 1970. Den intresserade får googla… Företaget gick under.

Ida då? Itel Rosenthal, född 1886, judisk kvinna från Vitryssland som emigrerade till USA 1902, gifte sig 1907 och öppnade en klädaffär 1921, Maiden Form. ‘Maiden Form bra’ var först enbart en accessoar för bättre klädpassform, men den blev så pass populär att den snart såldes separat. Unikt? Två kupor som stödde och lyfte brösten, inkluderande axelband. Inte enbart pushade upp eller plattade till dem, som var högsta mode på 1920-talet. En kurvigare era var tydligen på gång, och Ida R var med. Även hennes man, det var han som utvecklade det måttsystem som fortfarande används med A, B, C och så vidare. Maiden Form var känt för sina reklamslogans, levde kvar i familjen, existerar än.

Ett enormt utvecklingsarbete har gjorts under knappt hundra år. Vem tänker på det? Vem kan räkna alla varianter? Och nuförtiden är plagget självklart för de flesta. Alla brännanden och feministrörelser till trots. En BeHå lär bestå av 20 – 48 delar, det är inte materialet som gör att den kostar, det är tydligen hantverket. Och de flesta kvinnor lär ha fel storlek. De flesta har inte besökt ”OO”:s affär i Finlands nästäldsta stad. Grundaren och den förra ägaren kunde med tre ögonkast avgöra omfånget och plockade fram rätt storlekar även om kunden hade vinterkappa på sig. Ja, så kändes det. Och goda, handfasta råd kom på köpet. Dottern har övertagit den lilla butiken, men ”man blir inte av med henne”, sa hon med ett humoristiskt ögonkast på mamman, som skuffade henne milt hårdhänt i sidan… OO har inte köpt BeHå från annan butik på ca 40 år…

Bilist före bilismen

Egentligen gjorde hon sitt stordåd i augusti 1888. Men hon föddes idag, 3 maj,i Pforzhim, Baden-Württenberg, för exakt 168 år sedan. Cäcilie Bertha Ringer.

Hon var 23 år när hon gifte sig och bytte efternamn till Benz. Sin mans affärskumpan blev hon något tidigare; hon köpte ut en opålitlig partner för sin hemgift. Allt detta hände 1872. Mannen, Carl Benz, drömde redan på 1860-talet om en hästlös vagn, som kunde underlätta det ständiga cyklandet som han då var tvungen att ägna sig åt. Karln hade idéer, men finanserna var det si och så med. Tills hustrun kom. Typiskt?

1885 kom den. Makens första hästlösa vagn, Benz Patent Motorwagen Nr. 1. Man körde korta teststräckor, men inte sågs vagnen som någon allvarlig konkurrent eller alternativ till den pålitliga hästdroskan. Folk var inte intresserade. Men Bertha såg möjligheterna. Så vad gjorde då denna resoluta kvinna den där augustidagen 1888? Jo, hon utförde historiens första bilstöld. Utan mannens vetskap tog hon hans nyaste nybygge, Nr 3, placerade de två sönerna, 13 och 15 år gamla i (på) vagnen och körde hem till mamma! (Döttrarna lämnades hemma). Utan tanke på skilsmässa, snarare reklamkupp. Mannheim – Pforzheim, en sträcka på sisådär 106 kilometer på dåtida vägar. Den första personen i världshistorien som kört bil en längre sträcka!

Nummer 3.

Alla problem med fartvidundret löste hon. Hon köpte bränsle på ett apotek längs vägen. Tanken rymde 4½ liter, men den lilla motorn kunde knappast vara någon större suput. Ligroin anges som bränslets namn, nån sorts petroleum som bara fanns just på apotek. Hon putsade en tilltäppt bränsleslang med sin hattnål. Hon använde ett strumpeband som isolering nånstans i motorn. Maskinen behövde en ny kedja under resan, hon hittade en smed som löste det problemet. Bromsarna började krångla, en skomakare tillverkade hjälp av läder, historiens första bromsklossar! Sönerna fick skuffa på i de största uppförsbackarna, vagnens två växlar hade inte kapacitet nog. Vatten för avkylning behövdes också, det lär nästan ha varit heltidsjobb att fylla på under resan…

Från gryning till skymning var de på väg, men fram till mamma kom de. Då sände Bertha ett telegram till sin man. Efter några dagar anträddes hemfärden, och väl hemma kom förbättringsförslagen på löpande band från denna modiga tekniska problemlösare. Bland annat en lågväxel för uppförsbackar… Och resan väckte uppståndelse, precis som Bertha räknat med. En kvinna och två pojkar på en vagn som rörde sig utan häst – Djävulens påfund! Tyvärr har OO inte hittat uppgifter om hastigheten – inte ens i nerförsbacke, i medvind, på väg hemåt…

Fritt översatt i hastigheten:”Endast en person stod vid min sida i den lilla båt som kallas livet just när den höll på att sjunka. Det var min hustru. Modigt och bestämt hissade hon hoppets segel”. Med de orden lär Carl Benz ha hyllat sin livskamrat. Han avled redan 1929, hon 1944. Gottlieb Daimler konstruerade sin första bil 1886. 1926 fusionerades företagen.

2008 invigdes Bertha Benz Memorial Route. Ett monument finns i Wiesloch, ”världens första bensinstation”. Där fanns apoteket där bränslet inhandlades.

Flaggningsdag

Bomarsund. Bo-mar-sund. Bommar-sund. OrdOdlaren är inte ortnamnsforskare. Landkrabba, nästanpacifist, krigsnolla är några av de bättre epiteten. Med rätt att vända och svänga på, dela in och undra över ord.

Den lilla skolflickan – redan då karttokiga – begrep inte. En rysk fästning ”inne i” Åland, halvfärdig, sprängdes sönder och samman under Krim-kriget 1854? Hon visste att Krim låg/ligger långt borta från Åland. Visste också att öriket togs, liksom resten av Sveriges östra rikshalva, av Ryssland 1809, men vad hade Frankrike och Storbritannien för intressen? Krig är komplicerat.

Bomarsund innanför den ritade ”guldringen” på den i hast fotograferade turistkartan.

Sammanhanget klarnar betydligt om man fördjupar sig i denna eminenta bok, utkommen 2004, äntligen inlemmad i OO:s boksamling 2016.

Bomarsund har visserligen drabbats av OrdOdlaren flera gånger, redan innan mycket av senare tiders forskning har dokumenterats.

Informationstavla i Bomarsund, fotad i maj 2016. Mörkbrunt = byggda konstruktioner, gult = påbörjat, grått = planerat. Plus 1950-talsvägen.

Ålands första stad fanns t.ex. här, Skarpans. Syns nuförtiden som husgrunder här och där i skogarna. En äldre åländsk farbror berättade om detta för tandemcyklande  semesterfiraren 1985, och fantasin sattes i rörelse. Mariehamn? Grundad 1861, med namn av tsar Alexander II:s hustru Maria Alexandrovna, född af Hessen-Darmstadt, 1824-80. Fästningsbygget som fick ett dånande slut 1854 inleddes  sisådär småningom med början redan 1812. 1830 tog byggandet fart, då satte man visst igång med huvudfästet, här en datorsimulerad rekonstruktion (fotograferad informationstavla, inte bästa kvalitet) som är placerad på ett foto från nutiden. Vägen rakt genom fästningen byggdes hundra år efter smällandet. Storfurstendömets största byggnad, 290 meter lång, i två våningar. Plus kaserner och ortodox kyrka, med mera.

Varför detta idag? Jo, flaggorna vajar, hyllande Ålands demilitarisering, som först deklarerades genom en särskild konvention mellan Frankrike, Storbritannien och Ryssland 30 mars 1856. Kort sagt: inga nya befästningar, militära eller marina anläggningar får finnas i öriket. Visserligen bröts det mot detta i viss mån under de två världskrigen, men demilitariseringen fastslogs på nytt 1947, för 70 år sedan, och alla spår av militär aktivitet har suddats ut. Nästan.

För ungefär hundra år sedan – republiken Finland fyller 100 i år – ville Åland bli en del av Sverige, och det ledde till en viss osämja med den nya republiken. Självstyrelsen under Finland fastslogs 1921 av Nationernas Förbund.

Finland har idag sex officiella flaggdagar (plus de dagar när vi väljer dem som får styra oss), då är officiella byggnader skyldiga att hissa vår blåvita. Därutöver finns elva vedertagna flaggdagar – det hör till god sed att hedra dessa, om man äger flaggstång och flagga. Som tillägg till de här minst sjutton dagarna kommer då de tre åländska och sju samiska. Ber att få återkomma. OO äger inte/har aldrig ägt vare sig flagga eller flaggstång.

En del av ruinerna, fotograferad i maj 2016.

Historia och turism, bl.a.

Kungsvägen, Stora Strandvägen – – 1300-talsvägen mellan Åbo och Viborg. Längs den färdades borgare och bönder, hertigar  och kungar, kurirer och arméer i århundraden. Gästgiverier, byar, städer, stora gårdar, ”slott” och bruksorter kantade vägen. Samt vackra vyer. Allt fortfarande.

Idag är det mesta motorväg, E18, dock inte med samma sträckning. Citius, altius, fortius? Nä-jo. Snabbare, garanterat. Starkare? Jovisst, vägbyggningskunskaperna är garanterat av annan kaliber nuförtiden. Högre? På kartan, ja, oftast mera norrut. Men E18 spränger sig genom berg som tunnlar och djupa skärningar, över åkrar på höga bankar eller på höga broar, stänger dessutom bort eventuell utsikt med höga stängslen. Citius…

Alla trevliga minnesmärken bara försvinner för resenären. Någon kyrka och herrgård, något ”slott” skymtar i fjärran, men utan namn, utan historia. Tur att det just nu görs ivrigt arbete för att återuppliva turiststråket Kungsvägen!

Men visst finns det intressant historia på, vid, i och under E18 också! Titta bara här! Här går vägbron över byavägen och Illby ådal, knappt tre kilometer från OO:s nuvarande hem. Där uppe susar trafiken, här nere – snarare västerut och vänsterut i bilden kan man förnimma historiska vingslag. Bakom träden till höger rinner Illby å fram, med knappt fem kurviga kilometrar kvar till den nuvarande grunda men dock havsviken.

Här en bild från vägens norrsida, uppe vid himlaranden kan vägen anas. Det är lite svårt att peka ut en exakt plats, en hel del istidsgrus har förts bort under århundradena (en del ligger under OO:s hem…), men det handlar verkligen om ett gammalt, gammalt område (kanske en hektar stort). En av de viktigaste inkörsportarna till fångstområdet norrom vattnet (Finska Viken), joo-o!

Redan 1949 påträffades tusentals stenåldersfynd här, några utgrävningar gjordes tack vare den påpassliga bonden som ägde markerna. Men då var mycket redan spolierat av sandhämtare, ingen visste ju vad som fanns gömt där. Därför gjordes ordentliga utgrävningar i början av 1980-talet, när vägen skulle byggas. OO var nyinflyttad och bodde ca 20 kilometer västerut, läste i tidningarna och var inte säker på var området låg… Men var nyfiken så det förslog. Nu har hon forskat. Tack, Östnyland, fd Borgåbladet!

Här fanns en ö, formad av istiden. Troligen inte bebodd året om, men en viktig utpost för jakt, fiske, handel. Platsens storhetstid torde ha varit ca 3350-2800 före vår tideräknings början. Kamkeramikskärvor, snörkeramikskärvor, flinta, bärnsten (tyder på handel, sånt fanns inte här), huggredskap, nätsänken, pilspetsar – nästan 30 000 fynd har katalogiserats. Fynd från senare tid, bronsålder och järnålder, har också hittats. Längre upp längs Illby å och i trakterna omkring finns också rikliga fyndplatser från äldre tid.

Vem tänker på det när man susar fram – inte OO alla gånger heller, hon kör ju och åker flera gånger i veckan över det här historiska området… Men lite hisnar man när man tänker:”Redan för 5000 år sedan…”

Bilderna togs i maj 2016. De har bara väntat på publicering i telefonen…