354, 365, 384 eller 445?

Idag, för prick och precis och exakt och jämt 436 år sedan proklamerade påven en nyordning i världen: ny tideräkning! (om det nu är så säkert när du har tragglat dig genom den här krian). Gregorius VIII hette han, och förändringen gjorde att hans namn blev ”odödligt”. Men det gick inte över en natt, alla länder ville inte dåförtiden följa påvens order. Helt plötsligt hade västvärlden två kalendrar. Den ena, julianska, med 365,25 dygn per år och ”den nya stilen” med 365,2425 dygn per år, skottdag vart fjärde år utom utom vid jämna århundraden – förutom när seklet är jämt delbart med fyra. Lätt som en plätt? År 2000 var således storskottår, missade du det? Säkerställt med det astronomiska året? Hm, det blir ett dygn fel på 3000 år, men jorden lär ju bromsa in sin snurrning, så… Den som lever får se!

Det gick mera häftigt till när den julianska kalendern infördes, år 46 f.Kr (eller fvt, som OO föredrar). Julius Caesar hade hjälp från Egypten för att reda upp i kalendertrasslet som prästerskapet lär ha åstadkommit med att tillföra dagar här och där nu och då. Kalendern stämde bara inte med tidpunkter för sådd och skörd och för de fester som hörde till! Det blev ett annus confusionis av det hela, ett år som innehöll hela 445 dagar. Dessutom lär man ha placerat de nya skottåren fel, så man var i otakt nästan från början. Efter 1600 år hade även den tideräkningen gått närmast åt pipsvängen. Trots att både kejsar Augustus och kyrkomötet i Nicaea (325 evt) hade doppat sina fingrar i tideräkningssoppan.

Elva dagar slopades 1582, efter 4 oktober följde datumet 15.

Katolska länder som Spanien, Italien, Portugal anammade påvens order direkt. Värre var det med de protestantiska länderna, som dåförtiden var skarpt på kant med påven. Två tideräkningar i Europa fungerade dock inte så bra, så 1699 beslöt Sverige att gå med sådär lagom (!) sakteliga, genom att slopa de elva närmast kommande skottåren. Det gick bra år 1700, men sen glömdes det hela 1704 och 1708, på grund av det stora nordiska kriget, och kungen Karl XII flyktade till Turkiet. Men därifrån kom ett brev 1711, med skarp order om att återställa den julianska kalendern! Där blev det slut på den egna svenska tideräkningen, i otakt med allt. Det gick lätt att åtlyda konungens order: Hux flux bestämdes att februari år 1912 har 30 dagar. Frid och fröjd.

Fler och fler länder anammade dock den nya stilen (Storbritannien 1752), så Sverige ”kröp till korset” och beslöt att göra processen kort den här gången. Februari månad avbröts i och med den sjuttonde dagen år 1753, följande dag var det första mars. Någonstans har OO läst att detta ingalunda skedde utan sura miner och bittra protester; ”Staten har stulit elva dagar från oss!”

Ett roligt exempel serverar en källa. Carl von Linné föddes 13 maj 1707 enligt då gällande svensk tideräkning. 1732 skriver han själv att han är född 12 maj, ”gamla stilen”. Han avled 1778, och hans minnesdag firas numera på hans födelsedag – 23 maj.

354 dagar? Islamskt och judiskt månår. Muslimerna halkar alltid lite efter solåret, även om de flesta muslimska länder har s.a.s ”parallell årsbokföring”. Just nu lever de i år 1440. 384? Judarnas tideräkning har alltid fascinerat OO. Den judiska lunisolarkalendern innebär att på en period på 19 år finns sju år som är 13 månader långa, alltså 384 dagar. Allt här sagt i yttersta korthet. Judarna lever nu i år 5779.

Kalender för 2019, med femton egenfotograferade rosor, lokalt växande. Bl.a. OO saluför!

Diskussionen om sommartid eller ej ter sig onekligen något liten just nu. Värst är det för korna och mjölkproducenterna. Och det astronomiska året är 365,2422 dygn långt.

Dagen idag – 13 september (och lite 14)

Han låg i sängen i Nykarleby, febersjuk, men ur bädden skulle han, kommenderade den unge läkaren att ”…tänk nu ut en sats, min herre, som gör mig för i morgon sjufalt värre, men hjälper mig idag på mina ben.” Det blev ingen dundermedicin, men upp steg femtiåringen och red iväg, igenkändes på långt håll av sina mannar, på grund av det kännspaka pannbandet. Idag för prick 210 år sedan.

Och nu har alla ni läsare känt igen honom, Albert Edelfelts illustration till den långa dikten i J.L Runebergs Fänrik Ståls sägner. Georg Carl von Döbeln, 1758 – 1820. Här tilltalar han ”korpralen numro sju, Standar”, som saknar sko på sin blödande fot , den andra skon hänger med men är trasig. Sen vidtog slaget vid Jutas, någon kilometer söder om Nykarleby. von Döbeln ledde sin trupp till seger, den svenska härens reträttväg norrut säkrades.

Pannbandet var ju tufft, tyckte 1960-talets mellanskolelever. Tja, det bars inte av sådana skäl. von Döbeln fick ett muskötskott i pannan i Porrassalmi (söder om St Michel) sommaren 1789, kulan studsade ut, men det blev sår och hål och inre skador och en stundvis nästan outhärdlig värk. 1791 borrades pannbenet upp (trepanation) och en benbit plockades ut. Patienten lär ha följt med operationen via en handspegel. Såret läkte inte (lär ändå ha varit ”lugnare” 1808), benbitar plockades ut under flera år. Därför det svarta sidenbandet som hade sämskskinn på insidan. Byttes varje dag. Inget ”ramboband”, alltså…

von Döbeln var officer och ledare ut i fingerspetsarna, han hade känsla för strategi, var rättfram och omtyckt, uppskattade sina soldater – men kunde också vara lättretlig och nyckfull och brusa upp. Föga förvånande, han hade ju en frontallobsskada! Det är ju där som bl.a. impulskontrollen sitter. Dock hade han en hel del självkontroll kvar. Förkylningar och infektioner var troligen hans fasa, eftersom ingreppen hade gjort att det var ”öppen kanal” (OO:s tolkning) till näsan. Därför var han kanske ofta svårt sjuk med feber.

Runeberg har skapat en hjälte i dikten ”Döbeln vid Jutas”, men visst var von Döbeln en hjälte i det här kriget, även om diktaren torde ha tagit sig vissa friheter. Nu hävdar forskare att sjuksängen inte fanns i Nykarleby, att han forslades med hästkärra till Jutas (från Vasa/Vörå), och lyftes upp på hästryggen där. Alternativt insjuknade han först efter. Hans egna lakoniska dagboksanteckningar lyder:”18 (september) som sjuk till Gamla Karleby”. Alltså nuvarande Karleby (Gamlakarleb, Kokkola), staden längre norrut.

Hur som helst, idag är det dagen för detta korta och effektiva slag. von Döbelns manövrer tuggade sönder den ryska truppavdelningen. 38 av hans mannar sårades, 5 stupade. Den svenska hären blev inte inringad i Oravais, men där skedde den verkliga blodiga bataljen dagen efter, 14 september. Där stupade 33 officerare och 707 soldater på den svenska sidan, Rysslands förluster var i samma storlek.

Som tonåring trampade OrdOdlaren ofta i de här trakterna. Hon har stått på monumentet i Jutas och deklamerat valda delar av Runebergs dikt – men den är svår. 24 verser med tio rader i varje, det går bara inte utantill. Tog säkert några andra dikter till hjälp, huvudsaken att det var ”Fänrik Stål”. Monumentet i Oravais har också fått diverse besök med mer eller mindre högaktning för fädernas verk.

Krigsresultatet vet vi alla. 8 oktober 1809 höll von Döbeln ett känsloladdat tal på torget i Umeå, med det frigjorde han de finska styrkorna från tjänst. Han beklagade riksdelningen, sade ”finländare kan inte bli svenskarnas fiender. Ett flertal sekler gammalt förenande band är tillräckligt starkt för att hindra sådant”. Han hade också utarbetat en plan för återerövring av den östra riksdelen, men som alla förstår godkändes den inte, den ansågs för riskabel.

 

 

Ut i naturen 2

Telegrafberget heter Telegrafberget eftersom där har funnits en telegraf. Visserligen endast två somrar, under Krimkriget 1854 och 1855, men ändå. En optisk sådan. Telegraflinjen sträckte sig från Kronstadt till Hangö, andra sommaren t.o.m. till Nystad. Ca 500 ryska soldater skötte signalerna, kanske med svensken Edelcranz’  system med tio järnplåtar som möjliggjorde 1024 tecken. Sådana semaforer fanns på ungefär tio kilometers avstånd från varandra. Klumpigt och långsamt? Med dagens mått mätt eventuellt, men betydligt snabbare än med budbärare på hästryggen…

Fortfarande går huvudstråket upp till den högsta punkten från sydsidan. Rätt så brant att ta sig uppåt 50 meter (på ca 500 meter). Stentrappor byggdes lite här och där på 1850-talet, men underhållet har inte skötts. Ändå bekvämt för bilburna, eftersom Haiko gårds (hotell, spa, konferens) stora parkeringsplats brukar ha plats.

Väl uppe är utsikten över Haikofjärden mäktig, så tyckte också Albert Edelfelt med ateljé alldeles intill. Många av de vyer han målade i hemtrakterna har länge funnits som affischer på ”rätt plats”, så också här (1899):

På OrdOdlarens foto nästan exakt 120 år senare ser man hoppeligen vissa likheter?

Följande telegrafberg torde ha funnits i sydvästlig riktning, nu skymtar enbart dessa pipor och torn – Neste. (Klicka på bilden, den blir större och det syns bättre)

Oljeraffinaderi, stort som sjutton, ca 2000 anställda. Telegrafberget ägdes fram till 1976 av den koncern som var störst i Borgå för 100 år sedan, August Eklöf (trävaror, sågar, m.m.), 1200 anställda 1912. Området blev naturskyddsområde 1961 på initiativ av Klas Gustafsson (1905 – 95), en kulturell mångsysslare med långt vitt hår som OO träffat många gånger men aldrig fotograferat. Han vistades bland indianer i Nordamerika på 1950-talet, blev också upptagen i en indianstam. Han bodde vid den väg som numera heter Mohikanstigen – gissa varför. Det här var endast en av strängarna på hans fela – han var folkmusiker också. Minns fortfarande hans sirliga, konstnärliga handstil. Han var skicklig med penna och pensel också.

Vi höll paus vid nuvarande utsiktstornet, där också semaforen stått. Där finns också vackert ritade kartor över området i stort (obs bl.a. Svinö, tidigare inlägg)

och i smått. Den plast som de skyddas av påverkar bildkvaliteten här, förstås.

Vi gick upp och ner längs den vänstraste stigarna, men sen tresade (”äkta” östnyländska) vi längs de otaliga små stigarna över hala berg, stubbar, stenar, trädrötter, upp och ner och ibland med händer och aktrar som hjälp och undrade om vildvittror bor här:

Vi beundrade också tallarnas idérikedom vad gäller växtsätt.

Tidigare – till för ca 100 år sedan – gick boskap på bete här och höll markerna öppna. Nu har granskogen tagit över, med boplatser för allsköns rumpnissar.

Inga fler ordnade små vandringar nu, följande först i april. Nu får OO hitta på ”egna” platser att upptäcka. Kanske den bekanta tröskeln blivit lägre. Både natur och historia och kultur finns, men Lilla Mhy behövs också.

 

Parentes(en)

Kört in i, omkring i och ut ur. Med medvetna nutidshistoriska tankar – eller inte. Nuförtiden går det lätt att susa fram på Västerleden (Jorvasvägen) – stamväg 51 – utan att alls påminnas om hur det var för bara 62 år sedan. I mars svängde OrdOdlaren av orsak norrut från nämnda väg, och plötsligt möts bilisten av en sån här påle:Några tiotal meter söderut finns en likadan, men röd-grönfärgad. Blev ofotad i ”brådskan”. ”Aj, här gick gränsen! Tja, inte skulle man annars märka…” Porkalaparentesen.

19 september 1944 ingicks vapenstilleståndsavtal mellan Finland och Sovjetunionen. För invånarna i nästan hela Degerby, i två tredjedelar av Kyrkslätt och en fjärdedel av Sjundeå innebar det här att de hade tio dagar på sig att lämna sina hem, allt. Många var jordbrukare med både djur och bärgad/obärgad skörd för hela vintern. Området, 380,7 kvadratkilometer, skulle utarrenderas på 50 år till Sovjet. Med vattenområden blev det närmare 10 000 kvadratkilometer. Militären bistod vid flyttningen.

En åttaårig motor- och djurintresserad pojke satt vid vägkanten något längre västerut-norrut, i Virkby, så ofta han kunde de dagarna, kring 29 september. Han satt där och räknade och fröjdade sig över lastbilarna, hästfororna och djurkaravanerna. Han förstod ingalunda vidden av det hela. Staten gav en liten ersättning för alla de 7200 som måste lämna sina hem, de flesta fick ett annat litet jordområde att bebruka. De som var över 30 år gamla var övertygade om att de aldrig mer i livet kommer att se sin hemby, sitt hemställe. Området tömdes på tio dagar!

Snabbt befolkades området av ca 30 000 militärer och ca 10 000 tjänstemän. Det byggdes om, byggdes nytt och det revs. Historiskt-kulturella värden fanns inte. Båda kyrkorna på området, Kyrkslätt (bilden) och Degerby, användes som biografer och samlingslokaler. Gravstenarna användes som byggmaterial.

Kanonbunkrar, flygfält, kaserner, lager för krigsmaterial, vägar, vakttorn, flottbas med mera byggdes. En del personer utanför arrendeområdet kunde lägga märke till en grusväg som gick längs hela gränsen. Den lär ha krattats varje kväll.

Kommunikationerna i Finland, till huvudstaden, försvårades, eftersom nämnda Jorvasväg samt järnvägen var avskurna. Efter förhandlingar tilläts trafik längs järnvägen 1947. Dörrarna till tågvagnarna låstes, luckor sattes för vagnsfönstren i Täkter och i Köklax, strax norr om Majvik, se kartan (och låstes upp och plockades bort, beroende på riktning). Så skapades ”världens längsta tunnel”, ca 40 kilometer. Det här lockade turister, men fotograferingsförbudet övervakades minutiöst.

På 1950-talet minskade den stora militärbasens strategiska betydelse, hösten 1955 beslöts att återlämna hela området. Sovjetisk militär fick nu order att riva, spränga och förstöra. Man kunde konstatera att ca 50% av områdets gamla bostadsbyggnader skattade åt förgängelsen, 70% av ekonomibyggnaderna. W:s pappa skrev i sin dagbok på senhösten:”När jag får komma hem, då skall jag springa till kyrkan, klättra upp i klocktornet och ringa i kyrkklockorna!” När han som tidigare invånare fick besöka området innan den officiella överlåtelsedagen 26 januari 1956 skrev han:”Idag har jag besökt min hemby”. Punkt. Tror det var så att han fick besöka rykande ruiner av sitt forna hem. Björkar växte på hans åkrar.

De ursprungliga invånarna fick kämpa för att få sin egendom tillbaka, de hade ju fått ersättning, och många hade inte behövliga papper som bevisade äganderätten. De flesta lyckades. Statsmakten tvångsinlöste flottbasen, den före detta byn Obbnäs.

OO rörde sig en del i området på 1970-talet, då kunde en oinitierad inte se spår av parentesen. Men en kvinna med gott minne visade och berättade, andra teg. Såren hade inte läkts. Först 20 år senare var tiden mogen för att systematiskt börja samla in föremål och minnen och gräva i arkiv – de sovjetiska öppnades på 1990-talet. Flera ryska personer som tillbringat sin barndom på området har kunnat besöka och berätta. I Degerby finns ett museum, Igor. Obesökt av OO. Skäms. Skall göra bättring.

Åttaåringen 1944? Han fick lov att som gårdsanställd tillbringa den enligt honom blöta hösten 1956 med att plöja upp en stor åker i gränsområdet, delvis använd av pansarvagnar. Han slet, backade och tog fart med den med dagens mått mätt lilla traktorn, plockade taggtrådsbitar som släpades med plogen i leran. En inte så glad 19-åring.

Läs mera t.ex. på porkkala.net. Finska namnet är Porkkala, svenska Porkala. Ingen vet varifrån namnet härstammar.

Något stort i väster

Vad har ett järnvägsföretag, ett fartyg, en ros, en bank och ett sällskapsspel gemensamt? Listan kunde kanske göras ännu längre, men det här får räcka. Svar: namnet. Great Western.

1833 grundades Great Western Railway. Syftet var att förena städerna Bristol och London med det nya påfundet järnväg. Med frustande ånglok som dragare. Men det är ju inte bara att lägga ut räls i en rak linje, 172 kilometer fågelvägen. Finansiering, folk, material, undersökning av naturen och marken därunder, planering av sträckningen innefattande kurvor, stationer, utjämning av kullar, broar, eventuella tunnlar, planera för framtida förgreningar… Ingen omöjlig uppgift, speciellt inte eftersom man hade en av ingenjörskonstens största genier i spetsen: Isambard Kingdom Brunel. Första sträckan, i London-ändan, var klar 1838, och två år senare torde tågen ha tuffat hela sträckan. Lena i Wales, du kan säkert det här!

Tåget som avgick från perrong 9¾ på Kings Cross Station drogs av ett av loken från Great Westerns storhetstid – Hogwartsexpressen.

IK Brunel hade större planer än så. ”Mina projekt är de största, de vackraste och de dyraste”, sa han, så sant så. Kassakistorna tänjdes till bristningsgränsen – han var alltid några steg före sin tid. Följande projekt var att man skulle kunna resa med en enda biljett från London till New York, alltså behövdes en atlantångare. Där gick också jobbet snabbt undan, med Brunels nya innovationer. Andra bolag byggde också, rena rama tävlingen! Great Western avseglade (fyra master, främst till för att balansera fartyget och hålla båda skovelhjulen i vattnet) till London för att få ångmaskinerna installerade – på återvägen utbröt en brand i maskinrummet, Brunel föll i tumultet som utbröt och missade  jungfrufärden till New York. Det konkurrerande bolaget chartrade ss Sirius (54,4 meter lång), som startade från Cork på Irland på avtalad dag, 4 april 1838. Great Western (72 meter lång, förlängdes senare med några meter), av ek men järnförstärkt, kunde starta först 8 april (på pricken på dagen för 180 år sedan!). Det går en mängd nästan mytiska skrönor om tävlingen i den dag som i dag är. Sirius kom fram efter en atlantfärd på 18 dagar, 4 timmar och 22 minuter. Great Western kom dagen efter. Såå…

Därefter knegade GW på över Alanten i åtta år – en del källor säger 45 t-r-resor, andra 64. Hennes snabbaste resa västerut gick på 13 dagar, snabbast österut (hemlängtan, medvind och nerförsbacke?) på 12 dagar plus sex timmar. Hon hann sen också tjänstgöra med att transportera trupper i Krimkriget innan hon höggs upp som omodern 1856. Då hade redan den första atlantångaren i stål Great Britain, med propeller, trafikerat en tid, 98 meter lång. Gissa vem som konstruerat… En liten jämförelse: Viking Grace som trafikerar Åbo – Stockholm är 218 meter lång…

The Steamer Great Western. H.R. Robinson.

Rosförädlaren Jean Laffay i Paris tog fram flera odlingsvärda rosor under sin aktiva tid, ca 1837-62. OO känner två av dem mycket väl. ‘Great Western’ heter den ena, växer sig stor trots att de delar som inte täcks av snö ofta måste klippas bort. Enligt en del källor introducerades rosen 1838, andra säger 1840. Hur som helst, rosen fick garanterat sitt namn för att hedra detta fantastiska fartyg.

Fotograf OO, sommaren 2017

Bank? Jo, i USA. Närmare historia obekant. Grundades 1934, huvudkontor enligt Allvetande Wikipedia i Sioux Falls, South Dakota.

Sällskapsspelet är inte gammalt. OO blinkade och kollade, men resultatet kvarstod: 2016. Konstruerat av Alexander Pfister, 47-årig spelkonstruktör i Österrike. ”Ett spel om det hårda livet som ranchägare”. 2-4 spelare köper och säljer boskap, anställer folk, väljer mer eller mindre riskfyllda vägar på sina resor. Verkar intressant, tycker hon som återupplivade barnaminnen och spelade ”Afrikas stjärna” för inte såå länge sedan…