Ska vi säga tulipanaros?

Om fäderna på 1500-talet hade fått som de ville skulle världen vara fylld av jurister. Sönerna var snälla och försökte, men snart nog, så… Ja, så gick det i varje fall för flamländske Charles d´Écluse, som OrdOdlaren så många gånger snavat över i växtsammanhang. Han har gått latiniserad till historien, som Carolus Clusius.

Här är han 57 år gammal och har hunnit med en hel del. Studerade i Marburg och i Wittenberg, teologi och filosofi – och plockade växter. Till slut, som 25-åring, kom han ur skåpet och begav sig till Montpellier och blev läkare efter tre år. Någon annan ”växtutbildning” fanns inte då. Växter var hans liv. Han fick många likasinnade vänner och en hel del språk på köpet: flamländska (modersmål), tyska, latin, franska, spanska och grekiska. Dessutom lärde han sig portugisiska.

Hur vet man det? En stor mängd av hans korrespondens under åren 1560 – 1609 finns bevarad, det mesta på de sex förstnämnda språken. Cirka 1500 brev till och från 320 personer. Observera att då fanns varken kulspetspenna eller dator, frimärken eller logistik på hjul, skenor eller i luften som förde fram breven. Inte Facebook heller. Handen på hjärtat: ”korresponderar” du med alla dina facebookvänner?

Många av hans brevvänner var manliga akademiker, på latin. Flera av korrespondenterna var kvinnor, och då skrevs det på respektive modersmål. En av hans växtpassionerade väninnor (som samlade, odlade…) var Princess de Chimay, född Marie av Brimeu (grevlig släkt, ”prinsessa” blev hon senare, på något sätt…). 27 av hennes brev finns bevarade. Hon bodde på åtminstone sex platser (palats) i sitt liv, med trädgård på alla ställen. Hon lär ha påtat i rabatterna själv.

Det finns en hel del luckor i CC:s cv, OO borde kunna nederländska för att fylla dem. Det kan hon inte, så…

På 1560-talet levde och bodde CC i Augsburg, hos den stenrika familjen Fugger. Eventuellt som lärare, eventuellt för att få en resa till Spanien finansierad. Eller både och. Han noterade den naturliga floran i landet, men mest intresserade växterna från den ”nya världen”. Han lärde känna potatisen.

Hans följande drag? Vet inte, men 1573 fanns han vid Maximilians II mångkulturella hov i Wien, för att jobba med den medicinska trädgården. Senast där gjorde han två bekantskaper, Ogier Ghiselin de Busbecq och den turkiska tulpanen. Ogier hade tidvis vistats vid det Ottomanska hovet som diplomat, han var en ivrig odlare, iakttagare och samlare. Han är berömd för sin bok ”Turkiska brev”, ett värdefullt kulturellt-historiskt-språkligt dokument. Han gav CC tulpanlökar. Eventuellt hade CC sett någon lök tidigare.

Tulpanen blev Den Stora Passionen. Tyvärr avled Maximilian II 1576 och CC kunde inte fortsätta sitt arbete under den följande regenten. Varför? Ja, det vete fåglarna. CC levde vidare i Wien, lär ha haft en egen liten trädgård där han experimenterade med tulpaner och andra växter, ”slogs” med växttjuvar, han fick fram randiga tulpaner och kom underfund med att det torde handla om nån sorts sjukdom. Han reste också i det som nu är Österrike och är den förste som kartlagt floran i de trakterna. Men sen? Hm.

1587 hittar vi honom i Frankfurt am Main, i varje fall. Där beskrev han rosorna i staden som utan taggar. De fick senare namnet Francofurtana-gruppen. Utan taggar? Nää-ä. OO har tre av dem i rosbekantskapskretsen. Okay. Det finns taggigare rosor.

1593 kallas den då mycket berömde botanisten till Leiden, där universitetet byggde upp en Hortus Botanicus, men resultatet var inte tillfredsställande. CC var 67 år gammal, hade en skada i höften som gjorde att han inte kunde delta i det praktiska arbetet. Den kunniga hjälpredan. Dirck Cluyt, var apotekare som inte hade den formella utbildning som befattningen krävde. Men han har gett ut världens första bok om biodling! Tillsammans skapade de en liten (19 x 40 meter enligt vissa källor) botanisk trädgård med över 1000 växter. Numera lär den vara återskapad, tack vare noggranna listor.

Cluyt avled redan 1598, och efter det deltog CC inte i det praktiska arbetet, han hade fullt upp med sina tulpaner och sitt skrivande. Han producerade en hel del andra skrifter än brev under sitt liv, både översättningar och eget. Ett av hans viktigaste verk heter Exoticorum libri decem, quibus animalium, plantarum aromatum, alio rumque pere grinorum fructum historiae describuntur. Varsågoda!

Tulpan på turkiska: lale.

Turban på turkiska: tulipant.

Med en enkel tulipan, upppå bemärkelsedan… Tulipant skulle bli ganska så roligt…

Hyacint och herbarium och lite historia

Gudaa, på er alla, nu skall jag berätta om en karl och hans resa vars spår syns än idag… Nja, kanske inte så tydligt för alla, men det handlar om 1500-talet, en intressant tid. Det också.

OrdOdlaren har varit insyltad i hyacinter nu en tid, och väljer att illustrera med en tidig avbildning av växten, ritad av Basilius Besler som levde 1561 – 1629. Men det är inte honom OO skall skriva om, utan den här ”gubben”:

Leonhard Rauwolff, född i Augsburg 1535, död 1596 när han fick för sig att gå med i (det eviga) kriget mot ottomanerna (kolla den historien…), kanske ändå utövande sitt yrke, läkare. Men vi tar det liksom lite från början:

Leonhard kallas växtsamlare, botaniker, resenär och förstås läkare. Han var aktiv under den tid som en del kallar botanikens guldålder. Folk reste, samlade växter, upptäckte, försökte klassificera, hade kontakter, bytte växter, experimenterade… Alltså. Leonhard studerade i Montpellier och Valence (södra Frankrike), samlade och pressade växter ”som sjutton” där på 1560-talet. Han träffade Carolus Clusius 1564. (Vem? Kommer senare). 1565 började han med sin läkarpraktik i Augsburg. Och nu kommer det ”roliga”: Källorna nämner att han gifte sig samma år. Punkt, slut. Hustruns namn? Nä. Barn? Nä. Men svågern är nämnd vid namn! Han var tydligen apotekare och skickade ut och bekostade Leonhards stora resa ”genom Levanten och Mesopotamien”, 1573 – 1575:

Först reste han till Marseilles, tog sen båt till Tripoli, därefter besöktes Aleppo, Bagdad, Mosul (orter som vi hör om i tråkiga sammanhang idag) och Jerusalem. Hur han tog sig hemåt berättas inte. Alltså, för sisådär 450 år sedan! Hur långt 100 kilometer är kan ni se längst ner i högra hörnet. Hur reste han? Kamelrygg? Åsna? Till fots? Antecknade, skrev, samlade och ritade, hur såg de verktygen ut? Hoppas svågern blev nöjd.

Intrycken samlade han i sin bok, den kom 1582, en engelsk översättning 1693 på 340 sidor.

Och dessutom hade han med sig några hyacintlökar, några av dem fick ovannämnda spännande person CC. OO har snavat över honom otaliga gånger angående växter. Hyacinten då var blå med ett femtontal klockor på en stängel. Leonhard beskrev också folket, seder och bruk, trädgårdar, och

han var en av de första européerna som beskrev kaffedrickande, här i OO:s snabba översättning från engelska: ”En mycket god dryck som de kallar Chaube som är nästan så svart som bläck och är mycket bra vid sjukdomar, speciellt i magen (!!). Den här dricker de tidigt på morgonen på öppna platser inför vem som helst, utan rädsla eller hänsyn ur kinesiska koppar, så het som det bara går, i små slurkar om och om igen”. Intressant. OO dricker inte kaffe, så…

Han beskriver också trädgårdarna i Tripoli, omgivna av häckar av bland annat en form av hagtorn, bocktörn, granatäpple och hallonsläktingar. I dem odlades till exempel olika kålsorter, lök, vitlök, sparris, selleri, fänkål, sallad av olika slag, meloner, citrusfrukter… Dessutom noterar han att vattenbrist inte råder, många vattendrag når staden från bergen.

Boken finns kvar, tyvärr har OO inte hittat uppgifter om hur många exemplar eller tryckår, till exempel på det här exemplaret. Inte heller nämns det var det finns. OO tycker det är häftigt. Men sen blev det ännu häftigare:

Leonhards herbarium med minst 600 växter från 1560-talet finns kvar! Trots en hel del äventyr.

Leonhard var Luther-anhängare. Staden Augsburg proklamerade sig som katolsk 1588, och läkarpraktiken blev omöjlig. Han flyttade bort från staden och sålde sina fyra herbarieböcker. De hamnade hos habsburgaren Rudolf II i Prag och bevarades där tills svenskarna försökte inta staden 1648 (sista året av trettioåriga kriget). När den svenska hären inte lyckades inta staden plundrade soldaterna i stället slottet och lade beslag på bland annat herbarierna (och Silverbibeln). Drottning Kristina fick herbarierna. När hon abdikerade 1654 gav hon dem till sin lärare i grekiska, Isaac Vassius, född i Leiden, Nederländerna. Hans arvingar sålde herbarierna till universitetet i Leiden, där de fortfarande finns och utforskas med varsamhet. En superviktig källa till växtvärlden och dess utveckling.

Så kan det gå.

Spännande stenar i skärgård och skog (3)

Jätteungarnas lekskola? Kan man alls vandra i såna här skogar? Så gick OrdOdlarens tankar när hon första gången besökte det som sen kom att bli hennes nya hemtrakter, året var 1976… Skogarna är ju fulla av stenar, stora som små, och tätt!

Jättekast. De här som plåtades för någon dag sedan, en knapp kilometer från OO:s plats på jorden, är inte speciellt stora eller märkvärdiga. När människorna började bygga kyrkor irriterades jättarna och började kasta stenblock mot byggplatserna. Men trots att de övat här i trakterna sedan de var jätteungar var träffsäkerheten minimal.

395 meter missade jätten med här, eftersom Borgå medeltida kyrka var målet. Näse sten med Näse gård nedanför. Vykortet är över hundra år gammalt, då förstod man sig på dramatiska bilder. Tack för kontakten och bildsidan, helenius.net!

OO:s egna bilder av och från Näse sten, sommaren 2020. Förr fanns stenen, från staden sett, på andra sidan ån och på landet, numera i princip mitt i stadskärnan. OO kom inte på att ta någon mera dramatisk bild, men visst är stenen imponerande, ni ser en människa beundra utsikten som fastnade på bild när OO väl klivit uppför de byggda trapporna. Där har vi Borgå å som lite, lite längre bort i söder förenar sig med Finska viken. Längs och i ån finns många intressanta platser, vi beger oss fågelvägen cirka 20 kilometer norrut:

Kolla höjdkurvorna! Stava ihop de gröna bokstäverna: Rauh. hiidenkirnuja – fredade jättegrytor. Hiisi är ett ord som genomgått betydelseförändringar, oftast tänker man nuförtiden på en ond skogsande, någon som varit jätte förut – kolla ett tidigare inlägg. I branten där, ovanför bokstäverna ”nuja”, där har jättarna haft sitt kök, eller har kärnat smör, eftersom kirnu betyder kärna i den betydelsen.

Far och son Järvelä fick för sig att klättra uppför branten från åsidan år 1950, fadern tog tag i en ung gran som lossnade och blottade en välformad skål i berget, med rund botten. Det visade sig vara ett tungt och besvärligt arbete att lokalisera och gräva ut ”skräp” från de förmodade fördjupningarna, så 1964 tog man dit två ”tungviktare”, bröderna Jäntti. Den ena VD för bokförlaget WSOY, den andra VD för tidningshuset YK. Det ramlade in pengar direkt, geografiprofessor Veikko Okko bistod med kunskaper, och 1965 invigdes området med åtta grytor. Det hittades senare tolv till. Alla har namn. Istida formationer, det finns cirka 5000 i Finland. De här lär ha uppkommit under den senaste istiden, för 10000 år sedan, men det finns grytor som är äldre, t.ex i Helsingfors, Rönnbacka, 50000 år.

Så här såg entrén ut på 1990-talet. En fotar, två är på väg nerför trapporna och den fjärde har liksom lite flaxer för sig först…

En för oss okänd person beundrar den största grytan, 4,2 meter i diameter och 10,3 meter djup. Man kan gå ner i den via en stege. Namnet Jättiläisen Kuhnepytty, jättens Kühnekar, fick den troligtvis när Kühne-bad var ”inne”. OO kan inte förklara de baden med säkerhet.

Sommaren hade varit regnig. Hembygdsföreningen i kommunen sköter området och tömmer grytorna ordentligt på vårarna, men de frivilliga krafterna sinar kanske med ökade regnmängder. OO minns inte säkert, besöket torde ha gjorts i september. Man tar en liten inträdesavgift av besökare.

Vi rusar fågelvägen igen, knappt 350 kilometer, till Lillkyro (Vähäkyrö) i närheten av Vasa, snudd på OO:s barndomstrakter. Jättarnas väg, undersöktes på 1930-talet. Man har också hittat tre gamla gravrösen i närheten. Finlands äldsta väg, daterad till 500-talet. 49 meter lång stensättning med stenarna i stort sett på ett stegs avstånd från varandra. Troligtvis en ”spång” som ledde över ett vattensjukt område. Ligger nu 15 meter över havsytan, för 1500 år sedan låg Bottenhavets strandlinje två meter från vägen, nu ligger stranden på 20 kilometers avstånd. Häftigt!

Och så förs OO:s tankar in på något annat spännande… Landhöjningen. Om 2000 år går det landsväg mellan Vasa och Umeå…

Spännande stenar i skärgård och skog (2)

OrdOdlaren googlade, gick neråt i resultatlistan och hittade en bekant person som skrivit om jungfrudanser. Blev lite överraskad, den mannens intressen tycks gå från a till ö. Vet ju att det han skriver är genomtänkt, utforskat och pålitligt, så efter en kort översikt blev det både print och e-post med förfrågan om materialet får användas.

Thomas Rosenberg, sociolog och skriftställare. Han och OO blev bekanta under studietiden, trots ytterst gles kontakt under åren möts vi när vi råkas och pratar om vi har tid, skriver e-post när vi har ärende. Och framför allt läser OO mycket av det han skrivit under årens lopp – han läser ett och annat av OO:s alster också. Nu har han länge bott i OO:s jobbstad Lovisa, och där finns den här nyanlagda jungfrudansen, foto Thomas. Originalet finns på Svartviran, en ö några tiotal kilometer sydsydost om staden, på grannkommunens vatten. Den här byggdes upp och invigdes 2004. Svartvirans jungfrudans består av 1100 stenar, här något färre. Bakom husen i bakgrunden ligger den populära gästhamnen samt lovisabornas öppna sommarvardagsrum. Bogserbåten Onni till vänster.

Och varför har Thomas snöat in på jungfrudanser då? Enkelt. Han har varit ”sambo” med en under alla sin levnads somrar, på familjens sommarholme en lämplig bit västerut.

Hans granne fotade uppifrån i somras. OO är helt tagen. Visst är det vackert, snudd på sakralt! Holmen, 17 hektar stor, har inhyst tre lotshemman fram till 1902, med andra ord har vattnen däromkring utgjort farleder av olika slag. Men en plats för rituella danser, ungdomars lekande? Man rörde sig visserligen på annat sätt på sjön förr, men låter ändå otroligt. OO kommer inte ens ihåg när hon senast suttit i en fritidsbåt.

Forskarna i Finland började intressera sig för stenlabyrinterna för sisådär 150 år sedan, när man ville stärka nationalkänslan och söka ”folkets djupa rötter”. Slutsatserna var ”fordom lekplatser för nejdens ungdom”, ”innerst skall en jungfru hafva haft sin plats”, ”de med mossa öfvervuxne stenarnas insjunkna läge tyder på att en ganska lång tid förflutit sedan anläggningen”. Knappast jättars verk, men mycket tyder på 1300 – 1700-talen, säger forskarna nu.

Skisser i arkeologen JR Aspelins artikel från 1877. Uppe till vänster ett labyrintmönster på ett stenåldersspänne. Till höger OO:s favorit, Thomas sambo. Favorit för att man kommer både in och ut med samma fart, så att säga. Men Svartviran, nere till vänster, där blir man ju fast? Måste man vända? OO har inte provgått i Lovisa-varianten, skall åtgärdas. Den sista, längst västerut av de tre, inte så långt från Hufvudstaden (men tydligen betydligt äldre än staden, en håla som upphöjdes till huvudstad för knappt 200 år sedan) är både regelbunden, invecklad och spännande, har ännu inte lyckats komma genom (kommer man genom alls?) med en penna, måste förstora och printa…

Favoriten, än en gång. Spekulationerna är många. Nånting med navigation, sjöfart? Heliga/helgade platser som visar på gravsättningar? Var dådå, uppe på ett berg? Byggda av sjöfarare i väntan på bättre väder? Rena rama tidsfördrivet? Och när de var byggda gjorde man riter för jakt- och fiskelycka där då? Hur?

OO stod en gång i ett då relativt nyöppnat museum i Rom, ”en vanlig romares hem”. Guiden förklarade de målade figurerna på väggarna, hur de hängde ihop, vad de betydde, från vilka tider. En figur passade inte in i sammanhanget, arkeologerna var förvirrade. OO hörde sig själv säga: ”Tänk om den målats dit på skoj, folk på den tiden hade väl humor också? Har ni alla helt stilenliga hem där allt hänger ihop tidsmässigt? Tycker inte ni om att göra folk överraskade, göra små galenskaper?” Hela sällskapet förfärades över detta dumbommens uttalande. Och hon lät sig roas av deras reaktioner.

Jungfrudanserna är knappast humor, inte byggda av jättar heller. Skulle ni själva klara av att bygga ihop en? Göra ritning, bära stenar, få ihop det? OO kan tänka sig långdanser i dem, men till det är de cirka 10 metrarna i diameter ändå för små. Gjorda för småfolk? Alltså riktiga småfolk, vättar, pysslingar, tomtar, dvärgar, vildvittror och rumpnissar? Tack, Thomas!

Jättetemat är inte slut än…

Spännande stenar i skärgård och skog (1)

Jatulintarha? Ögonen blev runda, i hjärnan verkade en stavmixer jobba. OrdOdlaren skulle bara kolla en översättning från finska till svenska, men på grund av det här ordet utvecklade sig intresset åt alla håll, tog upp en massa tid, ledde till intressant material från en entusiast – och det kommer att bli ett och annat inlägg här.

Tarha är slutleden i puutarha, trädgård, i ruusutarha och andra namn på odlingsplatser. Tarha används numera också som förkortning av lastentarha, dagis. Men jatuli??? Aldrig hört. Google och Allvetande Wikipedia serverade de första svaren, sen bara rasade det in, och OO skrek: Jungfrudans! Ett test visade att många människor inte verkar ha det ordet i sin vokabulär. Bilden är från 1975, den tillfälliga radioredaktören kröp med kameran och de andra i sällskapet gick runt i jungfrudansen på Valsörarna, nästan mitt i Kvarken mellan Vasa och Umeå. OO var redan då fascinerad över dessa stenläggningar – vem, var, när och varför?

En i nutiden uppbyggd jungfrudans finns på Brages friluftsmuseum i Vasa, jungfrudansen på Valsörarna är modell, ovan till höger. Lite mer verklighet till vänster. I den modellen traskade och trampade OO flera gånger under sin radiosommar, ibland nästan i trance, funderande på namnet. Bland annat. En teori är tydligen att unga män skall försöka nå fram till jungfrun i mitten. Men vad händer efter att han nått mitten? Traska samma väg tillbaks?

Jatuli är jätte, ordet lär komma från. trakterna kring Kemi. På norska pratar man om jutuler, på nordsvensk dialekt jatuler. Fornsvenska jotun – Jotunheim och området Jotunheimen, där verkar dessa giganter ha trivts. Flera eller många eller flest sådana här stenkonstruktioner finns runt Bottenviken, och det passar bra med myterna om jättarna som bodde här innan människorna (samer och finnar) och kristendomen kom (går det liksom ihop?). Jatulerna ansågs ofta vara klumpiga och något ”korta mellan öronen”, de roade sig med att kasta och annars rumstera om med stenar. Hur många av er har hört historier om kyrkor och jättar och stenar, till exempel? Jatulerna drog sig tillbaka till bergen, utvecklades till allt mer onda andar, bodde i mörka hålor och förvandlades till stenar om de drabbades av solljus. Men tränade de sin finmotorik med att bygga stenlabyrinter som är 8 – 11 meter i diameter?

Tragliatella oinochoe. En etruskisk vinkanna, cirka 2500 år gammal, hittades i Cerveteri, inte så långt från Rom 1878. Mönstret åtföljs av de uttydda bokstäverna TRVIA, som blir Troja, och de här labyrinterna kallas därför Troytown (stad??? Stadsplan för Troja?), och det blir trojaborg eller trojeborg på svenska. (OBS, OO vet vad Trolleborg är, något helt annat). Använder ni som bor vid Bottenvikens kust i Sverige det ordet? Verkar vara en universell symbol, som inte ”börjat” nånstans och exporterats vidare, till exempel till folk långt i norr från kända kulturer i söder. Forskningen, om än svår och svajande, hävdar att de flesta av våra jungfrudanser (ca 300 i Sverige, ca 200 i Finland) härstammar från 1300-talet och framåt. De anses ha en kraftig, magisk betydelse. Sant för denna tangentknäppare/pennförare.

OO sugs in i bilder av jungfrudanser. I andra labyrinter också, redan som barn skulle hon lösa alla små ”vem-kommer-fram-till-målet”-labyrinter i diverse tidningar. Roslabyrinten på halvön Mornington nära Melbourne var spännande, men rosorna gjorde ju att OO och BJR irrade runt av och an med var sin kamera och kom fram till mitten helt i misstag. Mitten syns som en sorts naken pyramid på bilden. Blir kanske snyggare när den täcks av klätterrosor.

I Serbien har slingrande långdanser kallats trojanka, liknande danser har funnits i Frankrike. Är stenarna förstenade jättar, som placerat en människojungfru i mitten och små- och storjäklas med människoynglingen som åtrådde henne, och så bröt solen fram… Föredrar en ringdans som går i labyrinten, men man bör då komma ut en annan väg. Fortsättning följer!

Från muser via Taube till vattenur

”Ni är en sångmö från Helikons berg…” OrdOdlaren började nynna på Evert Taubes ”Rosa på bal” när hon läste ett kåseri som tidningen rubricerat ”De dansanden muserna”. Förstod inte alls hjärnans reaktion. Vad följer? Jo, taredapå!

Muserna dansar med Apollo, Baldassare Peruzzi, tidigt 1500-tal. Vem är vem? OO gissar att Apollo har den kortaste kjolen. De återstående nio är alltså muserna, sångens, musikens och skaldekonstens gudinnor, döttrar till Zeus och Menmosyne, minnets gudinna.

Enligt den grekiska mytologin bodde dessa nio systrar på Olympens norra sluttning och deras viktigaste kultplats var berget Helikon. Där satt det! Outgrundliga äro hjärnvindlingskopplingarna… Helikon ligger 1749 meter över havsytan och där finns källorna Hippokrene (framkallad av ett hovslag av Pegasos) och Aganippe. Vattnet från dem ger poetisk inspiration.

Senare ansågs muserna också vara de gudinnor som inspirerade alla konstnärer, filosofer och intellektuella. De här livliga, festliga och sköna unga kvinnorna viskade kreativa idéer i konstnärernas öron. Främst följde de Apollo (Apollon), musikens och konstens gud. Han hade romantiska affärer med dem alla, i tur och ordning, och det blev barn i stora skaror…

Jacopo Tintoretto, 1578. Livligt och festligt, kan man tänka sig. Målningen lär nu finnas i Kensington Palace. Gissa varifrån orden musik och museum härstammar! Kan ni annars namnen på de nio? OO klarade av tre. Här kommer de: Kleio (latin Clio), Euterpe, Thaleia (latin Thalia), Melpomene, Terpsichore, Erato, Polymnia, Urania och Kalliopeia (latin Calliope).

Kleio, historiskrivningens, hjältediktningens och retorikens musa, är mest känd för OO. Ämnesföreningen för dem som studerar historiska vetenskaper vid Åbo Akademi heter så. OO:s rumskompis under de första studieåren var en i det gänget. Målningen gjord av Pierre Mignard, 1600-talet. Hennes epitet anses vara en papyrusrulle, lika ofta en bok när sådana blev ”modegrejor”. Dessutom en lur (syns bra här) och ett vattenur (?).

Hon lär ha tillrättavisat Afrodite för dennas kärlek till Adonis, Afrodite blev sur och gjorde Kleio förälskad i Pierus, resultatet var sonen Hyakintos, underdunderskön. Han levde sedan i ett kärleksförhållande med Apollo, västanvindens gud Zephyros var svartsjuk och blåste på Apollos diskus så att den träffade Hyakintos med dödlig utgång. Ur blodet växte en blomma upp – gissa vilken!

Vem trodde att såpor, invecklade kärleksaffärer, svartsjuka och homo- och bisexualitet är nutida påfund? Bitvis är gudamyterna roande, stora bitar på en gång blir en snårskog.

Vattenur hade OO aldrig hört om. En av de tidigaste tidmätarna, minst 3500 år gammal. Vatten tappades av eller fylldes på i ett kärl – nä, OO behöver inte veta mer. Betydligt äldre än timglaset. Fornfynd högre upp i bilden, rekonstruktion framme.

Nutida vattenur i Nordic Center i Berlin. Nu, precis nu, vill OO se det in natura! Det finns ett i Köpenhamn också, i Rödovre (danskt ö, tack!) centrum. Den franska fysikern och ingenjören Bernard Gitton (född 1935) hoppade av karriären 1979 och blev konstnär, utnyttjande sina kunskaper i fysik. Han torde ha konstruerat alla vattenur som idag finns i världen. Konstruktionen i Berlin är 13 meter hög och består av ett sinnrikt system av glasrör och kolonner med strömmande fluoriserande vätskor. Ett tar två timmar, ett annat 2 minuter. Det vore något att begapa det!

Ja, så går OO:s associationer. Kåseri, Taube, muser, Kleio, vattenur… Taredapå om de övriga åtta pågår.