Filmarbetarfödelsedag 28 oktober

OrdOdlaren filmfreak, som varje år tittar på Oscar-galan från början till slut? Näädå. Ibland fastnar hon ändå. En handling, skådespeleriet, scenerna, kläderna… Blir det pangpang, bilkrossande och grymheter tröttnar hon. Snabbt bytande av sekvenser gör ögonen sjuka. Nyfikenheten vinner ofta om de övriga omständigheterna inte är frånstötande. Till exempel Hitchcockfilmer. Så hände nyligen.

Fönstret åt gården, 1954. OO missade de första minuterna, men upplägget verkade roligt: en fotograf har brutit benet och får finna sig i att sitta inomhus under en tryckande het vecka. Med fönster åt gården. Han ”spionerar”, fotograferar, misstänker och drar slutsatser. Den ampra vårdaren från försäkringsbolaget och flickvännen (som pratar typiskt pletut, förstå det ordet om ni vill, vågar och kan…Okay, så talade skönheterna i filmer på den tiden…) är först föraktande, sen dras de med med full iver. James Stewarts ögon kan man ju se på, och visst var Grace Kelly bildskön.

Och Edith. Edith Head. Född 28 oktober 1897. Observera bakgrunden på bilden: Åtta Oscars-statyetter. Hennes egna erövrade. Ingen annan kvinna har fått motta så många statyetter av det slaget, sägs det. Den första fick hon 1950, den sista 1974. Plus många andra utmärkelser tidigare. Hon började i branschen 1933. Hon skapade filmkläderna. I 700 filmer. För kläderna i den här filmen var hon nominerad, men vann inte.

Den ”berömda” scenen när flickvännen tänker övernatta – den här dressen kan man knappast kalla nattLINNE. James Stewarts replik: ”Preview of coming attractions…”. Design Edith.

En annan kreation, synnerligen opraktisk. Hur kom hon dit till pojkvännen? Knappast i en fullsatt buss. OO har varit med om många ”De gamlas dans-tillställningar” då hon fått plocka upp tyllbitar från golvet. Och en gång på ett bröllop dansade en av gästerna för nära bruden – nästan halva kjolen slets loss. OO rekommenderar inte, men allt är ju möjligt på film…

Edith H gjorde kläder åt de stora stjärnorna, hon blev vän med dem och lyssnade på deras önskemål. Bilden ovan förälskade sig OO omedelbart i, ur ”Prinsessa på vift” med Audrey Hepburn. Gregory Peck dög också att se på! Elisabeth Taylor, Betty Davies och Olivia de Havilland var andra giganter som Edith Head skapade kläder åt – och vann Oscars.

Audrey ”i hatten”, samma film – skapade Edith det här hattmodet? Man kan ju tänka sig att en sådan hatt hålls på huvudet när vindarna viner och håret är kort. OO skulle vilja prova en sådan hattmodell!

Alfred Hitchcock verkade i filmbranschen i 51 år, från 1925 – 76. Han levde 1899 – 1980. Han fick hela en Oscar för bästa film – det sägs att kritikerna på hans tid inte riktigt förstod hans storhet. Han var en föregångare i mångt och mycket. OO tror ändå att ”dagens ungdom” ser hans filmer som långdragna och tråkiga, det finns ju ingen action! När ögonen inte klarar snabba klipp och öronen blir tokiga av pangpang och ”grov” musik, när hela hjärnan inte begriper sig på bilskrotande i oändliga biljakter, då är Hitchcocks filmer som bomull, trots att spänningen byggs upp av små, nästan sataniska medel och överraskningar. Små stänk av humor finns här och där, filmerna fängslar.

Hitchcocks speciella signatur, att synas i en snabb sekvens som nån helt undviklig bifigur är också genial. Ofta i början av filmen, så att tittarna inte skall sitta och spana och undra när han skall dyka upp… I denna nämnda film förekommer han som ”klockuppdragare” i en av lägenheterna som ”granskas”.

”Fönster åt gården” slutar med att fotografen använder kamerablixten på ett kreativt sätt, han ”vinner” – men i slutscenen är han fortfarande invalidiserad. Båda benen brutna. Bra, lugn och fängslande underhållning som slutar med att tittaren får gapskratta.

Grattis, Edith, 124 år fyllda (men hon e döö – för att travestera på en finlandssvensk mysterieroman som OO köpte idag, som present). Edith var en av filmvärldens giganter.

Mästarnas Robinson

OrdOdlaren och dokusåpor? Ett förr helt icke-fungerande koncept. ”Förnedringstelevision”, har hon fnyst upprepade gånger. Tycker inte om avsiktligt paktande och ryktesspridande, utröstande. Program som ”Hela Finland (Sverige) bakar”, olika mästerkocktävlingar i olika länder är helt ”inom toleransgränserna”, men sen…Och nu sitter OO nästan klistrad och missar inget avsnitt av ”Expedition Robinson”, där folk paktar och vrider och vänder och säger ”jag litar inte på nån”. Påminner om den klassiska filosofiska frågan ”Hur fungerar en värld där man måste utgå från att alla ljuger?”Micke, förstås (här med bästisen Fabian). Mästerkocken, ägaren av Smakbyn på Åland (och lite till i resaturangväg här och där), han som gör arkipelagen synlig i varje program (i den mån han syns) – med kläderna som frun skickade med (säger han). Har träffat honom flera gånger, han har varit här i trädgården – som ”bevis” återanvänder OO en bild från augusti 2018:Men hur länge kan han vara med? Alla vill troligen ha honom kvar tills spelet blir ännu tuffare. Han gör det som han gillar mest: lagar mat. Han är inte den som vill lägga sig på stranden, vara sysslolös. Så han samlar ved och söker sånt som går att äta där på ön (Cruise var bra på det också, berättade Micke). Han ger oss mer och mer information om livet på ön, i och med att han och hustrun gör videosnuttar där han berättar om livet, svarar på frågor – och gör det trevligt och sakligt, utan fnitter och fniss, ibland med två taxar stökande snällt kring husse. Bara en sån sak att filmningarna på ön pågick 15 timmar per dag, och vi tittare ser ca 20 minuter av det, drygt 2%…

”Jag är tydligen född snäll”, sa han i en videosnutt. ”Det var ett bra träningsläger”. ”En del led mera av matbristen än andra”. ”Några framställs i TV som sura och negativa, inte upplevde jag det så”. ”Jag hoppas att flera av dem kan komma till Smakbyn snart”. ”Jag fick skäll av hustrun när jag kom hem, för mager!” Förresten, då och då har han och några andra kockar i Smakbyn bantningsprojekt på gång; vägningen en gång per vecka redovisas på Facebook!Robinson-konceptet, Survivor, skapades i UK (hej, Lena) 1994 av Charlie Parsons, men ingen nappade förrän den svenska produktionen satte igång 1997. Nu har minst 20 länder anammat projektet, även i Finland några gånger: Selviytyjät (varsågod och uttala så att alla bokstäver hörs…). Nä. OO har inte tittat. Vet ingenting om andra länders produktioner. Om och när Micke röstas ut, så svalnar OO:s intresse.Mästarnas Mästare, som ursprungligen heter Eeuwige Roem, skapades i Belgien. Det programmet har OO följt mera regelbundet. Intrigerna är få och deltagarna har vinnarskalle, fd toppidrottare. Man får se en hel del av deras karriärer, lära sig lite om nya sporter – i år t.ex friåkning, Henrik Windstedt. Bilden av idrottaren breddas. OO har alltid hejat på Michel Tornéus och Sanna Kallur – om ingen finländare varit med. Och Frida Hansdotter. Hennes rekord i jägarvila, 26 minuter var suveränt!Hon slog ju med det Magdalena Forsberg, en annan av OO:s favoriter. En annan legend, Ingemar Stenmark och jämfotahoppet 2011 inte att förglömma. Han hoppade så där annars bara jämfota upp på en 130 cm hög mur, och blev stående på den, 55 år gammal – förlåt, ung! Det är något speciellt med slalomåkare och deras ben…

I söndags, 10 maj, var det final. Av de fyra sista eliminerades två, sen stod det mellan längdhopparen och slalomåkaren. Feministen i OO hejade som sjutton på Frida, men Michel vann. Men ynkligt liten marginal.Micke Leijnegard har tydligen varit programledare under alla dessa tolv år. Känner en viss gemenskap. Gråare och gråare…Fångarna på Fortet – inte än. Operan Tannhäuser på en annan kanal vann i den obetydliga kampen. Men – får vi sådana här program 2021? Vem vinner Robinson – nä, hur länge är Micke kvar? De tittare som inte känner honom har ju ”spolat” honom redan, av en del kommentarer att döma. OO har inte läst alla.

Fest hos/vid Runeberg

Tjo, vad det var livat i parken i fredags! Matlagningsstandup åtföljt av matbordssittande och -ätande vid långbord. Och över alltihopa vakade J.L Runeberg (statyn i bakgrunden, långborden framför), han hade säkert trivts i sällskapet!

Plats: Runebergsparken i Borgå. Anledning: Avslutningen på Michael Björklunds och Mathias Jungars matodyssé i Östra Nyland. där de tillrett och inmundigat endast lokala råvaror i fem dagars tid. Allt baserat på tips från östnylänningar. Området de fick röra sig i var en cirkel med 30 kilometers radie. Nu kan då OrdOdlaren upplysa om att hon bor i centrum! Cirkelns mittpunkt var nästan exakt denna skrivplats.

Michael är en kreativ kock som inte drar sig för att blanda spännande saker. Sallad på tomater och svartvinbärssylt spetsad med chili, vad sägs? Blygsamheten hindrar OO att upplysa om varifrån de varorna härstammade. Även vaktel fanns inom området, lika väl som sik, betor (röda, gula, randiga, vita), äkta småbageribakat bröd, Hereford-kött, emmer (som blev en smaklig pilaff med rödlök och bönbitar), med mera, med mera. Siken snabbgravades med socker och salt – med tillsats av havtornssaft (härlig färg!) och – chili (alldeles för lite, tyckte OO och BJR). Kokta betbitar svängdes i salt, olja och – ja, ja, en ynklig snutt chili.

Bästa äventyret bjöd kanske borgåsnäckan (Fläckig lundsnäcka) på. Den snäcka som är ett gissel i otaliga trädgårdar. Blötare somrar kan de som drabbats plocka upp till 1000 per dag (om de alls orkar plocka). Denna torra sommar har snäckan tydligen inte orkat föröka sig med rekordfart. M&M fick en donation på ca 100 stycken, placerade lådan på sin balkong. Följande morgon fanns spektaklen överallt, men inte i lådan. Stressig inplockning, inhandlande av blöjtyg och silvertejp var lösningen. Snäckorna skall svältas (de skall skita ut allt de har i tarmen, förklarade Mathias) och sköljas i minst två dagar. Sen kokades de, sniglarna pillades ur (ett petigt jobb), sen stektes de i Michaels favoritingrediens, smör. Lär ha varit gott. (Mycket skrik för lite ull, konstaterar OO).

Rödlökshackning. Med eller utan avsikt träffade kniven Mathias hand.

Och pratet, det flyter mellan de två, även om manuset på fredagskvällen bestod av en papperslapp med några punkter. Kan man så kan man. Mathias med sin mångåriga erfarenhet av TV-jobb håller spåret och skär sig i fingret, medan Micke spårar ur, berättar skrönor och hanterar redskapen med elegans. Ett av hans varumärken har blivit en egen finska, dokumenterad i många videoklipp. Han behövde bara hosta fram några ord åt det hållet, och publiken vred sig i vrålskratt. Vi skrattade mest hela tiden…

Den lokala osten aningen utanför den tillåtna radien grillades. Det gick inte såå bra, som av bilden torde synas. De bitar som räddades undan nedsmältning och eld smakade gott med en klick lokal honung på.

Lokalt odlade vattenmeloner lyckades bättre på grillen. Den söta smaken lär ha koncentrerats, berättade bl.a. odlaren på plats.

Sen blev det mat för alla som bidragit vid långborden. Inga sniglar, ingen grillad ost, men så mycket och så gott att bilden av tallriken (en av dem…) blev suddig.

Runebergsparkskockandet filmades och finns på yle.fi/arenan. Vid matbordet uttalade sig dessutom M&M i direktsändning i TV-nytt vid sina tallrikar. Nyhetssändningen finns också på arenan, 31 augusti.

”Stångkameran” till vänster i bild

Lyssnarminnen före VM

Folkskolläraren i Brännars på 1950-talet hade en stor radioapparat. Den stod på lagom höjd på ett skåp i hans arbetsrum (den lilla flickan var imponerad, motsvarande apparat i det egna hemmet fanns betydligt högre upp, onåbar för barnahand). Några gånger per år kånkade han det säkert tunga teknikundret genom det privata köket och sovrummet via slöjdsalen till skolsalen. Där placerades den på den skrivvänligt något lutande katedern, och läraren rattade in rätt station på rätt tid. Den lilla skolflickan och hennes skolkamrater lyssnade andäktigt. Program för oss!

Nej, så här såg inte radioapparaten ut. Bara lite ditåt.

”Skolradiofarbrorn” inledde alltid programmet. Lugnt, med sin kännspaka röst. Men vad sade han? OrdOdlarens starka visuella preferens ger en tydlig bild av radion, den starka kinestetiska böjelsen ”hör” den speciella rösten, men ordalydelsen? ”God morgon, här är skolradion”? ”Skolradion, god morgon”? Passar inte. Hoppas någon minns bättre! Därtill minns OO precis noll vad gäller programmens innehåll. Men häftigt var det med den stora apparaten. Som lutade.

Religionsläraren i yngre medelålder deltog flitigt i fortbildningsdagar för sin yrkeskategori på 1980-talet. Traditionellt sista veckoslutet i januari, ofta isande kallt, med otaliga roliga upptåg på eller utanför programmet. Plötsligt, det torde ha varit 1984, stelnade hon till – inte av kyla, men av rösten! Skolradiofarbrorn! Han, Nils Göran Engström, var djupt engagerad i skolvärlden i hela sitt liv och missade inte en chans att delta i intressanta evenemang. De visuella bilderna i huvudet är så pass tydliga att OO ikväll har tillbringat en lång stund bland sina fotoalbum. Resultatlöst. Inte heller kommer hon ihåg hur kontakt skapades, men oj, så trevligt sällskap! Vi förlorade (och försenade) oss i diskussioner om idrott, inför förestående olympiska spel i Sarajevo. ”Om du har ärende till mig under de kommande veckorna kan du hitta mig här”, lär han ha deklarerat för sin hustru inför alla stortävlingar, visande på TV-stolen. ”Vad intresserar dig mest”, frågade OO. ”Allt”, var det korta svaret. En verkligt bildad gentleman med bred intressesfär och glimten i ögat.

Vi pratade också om den punktlighet och den tidsuppfattning som ett långvarigt jobb inom radion gav. Han och hans kolleger kunde lita på varandra:”jag kommer kvart över” stämde alltid på sekunden. Klockan kollades mot radions tidssignal varje dag. Men när man pratar idrott på matpausen med en lika idrottstokig, då glöms den inre klockan…

Skolradiofarbrorn dyker alltid upp i OO:s tankar varje gång hon bänkar sig för att se idrott i TV. Tyvärr hittas väldigt lite information om honom, den enda bilden på nätet duger inte för OO. Levde 1914-99. Troligtvis utbildad folkskollärare. Och finlandssvensk skolradiohistorik verkar inte finnas. Inte på nätet. Inte med OO:s sökkunskap.

Ja, sådant, i väntan på kvällens…

…, med rätt att…

Ibland behöver man inte säga alltför många ord förrän ”alla” vet vad man menar. Förutsatt att ”man” är av någotsånär samma årgång och delar någorlunda samma erfarenheter. Och även om OrdOdlaren inte sett alltför många filmer före sextio års ålder så kunde hon ändå ovanstående fras för länge sedan.

Men nu har hon. sett alla 24 filmer (tror hon) om/med 007, ”My name is Bond, James Bond”. En del några gånger, dessutom. Vissa TV-kanaler kör så gärna de filmerna som sommarrepriser – och lite däremellan också, för säkerhets skull. Och vi beter oss som barn som vill höra samma saga om och om igen. Sitter och glor och kommenterar:”Hur var det nu det här slutade?” ”Aj, filmen där dvärgen är med…” ”Aah, Oddjob!” ”Han med ‘tänderna’ som blir förälskad i följande film…” Och allt är så tryggt. Vi vet ju att 007 klarar sig, alla gånger. Med en sekunds marginal, skotten träffar inte, han är alltid en meter före explosionen. Och så ligger han i en lyxig räddningsbåt med den sköna bruden i slutet, och M och andra dignitärer kan se och ”förfäras”.

14 böcker skrev Ian Fleming, och Broccolis filmer har ett och annat att göra med böckerna. Åtminstone lite ditåt. Och visst kan man kritisera kvinnosynen, rasismen, snobbismen och att det onda oftast fanns åt ett visst håll – men ids man? Allt är ju roligt, för det mesta. Q:s manicker (och besöken i hans ”verkstad”), Moneypenny (redan namnet…), hattkastandet, ”shaken, not stired”. Och den småironiska humorn och replikskiftet som åtminstone OO uppfattar bättre när hon ser filmen andra eller n-te gången.

Och filmerna är ett bra samtals- och diskussionsämne. Bästa Bond? Bästa bruden? Bästa bovar? Bästa manicken (gillar den mångfunktionella armbandsklockan)? Judi Dench som M är en av OO:s favoriter, skarp och bestämd i en värld av män! Men bondarna, då? Nu följer högst privata åsikter.

Sean Connery (född 1930, sex filmer 1962-71). Bondbilden grumlas för OO av rollfigurer han gjorde senare i livet. Framstår som en slagsbult, fantastiskt då? Men roliga detaljer här och var. Och rösten…

George Lazenby (född 1939, en film 1969). Stelt agerande, men han var väl inte van heller. Tackade nej till fler filmer, ansåg att gentlemannaagenten blir gammalmodig på det ”frigjorda” 70-talet.

Sen kom ”Helgonet”, Roger Moore (1927-2017, Bond i sju filmer, 1973-1985). Tre av hans filmer är nyligen sedda, märker mer och mer hans ögonuttryck, han fick fram mycket med dem! Gillar replikskiftet, humorn, kläderna – han bar upp det skräddarsydda mycket bra. Sen sa han nej, och visst blev han lite väl gammal i de sista filmerna.

Timothy Dalton (född1946, två filmer 1987 & 1989). Han ansågs torr i rollen, men OO tycker att han inte ser torr ut – men ser inte ut som en hemlig agent heller. Rollen skulle tuffas till. Repriserna kommer snart, OO skall begrunda. Filmerna lär ha fått en hel del negativ kritik.

Pierce Brosnan (född 1953, fyra filmer 1995 – 2002). Lär ha erbjudits agentrollen flera gånger, men var bunden av TV-kontrakt. Enligt kritikerna kombinerade han det bästa av Roger Moore och Sean Connery. Repriserna kommer om en månad, OO minns denna Bond efter fångenskap i Nordkorea (?), skäggig, långhårig, utmärglad och oförmögen till tjänst enligt M – och så satte han sig upp och ”började härja”. Sen sades PB upp av produktionsbolaget. För gammal? För dyr?

Daniel Craig (född 1968, fyra filmer hittills, 2006-15, kontrakt på den femte). OO ger inte tummen upp, vet att en presumtiv läsare skriker, men smak och tycke är olika. Agenten är i första hand en vältrimmad elitsoldat, det ses och hörs och nästan känns. Handlingen och replikskiftet kommer i bakgrunden. Men Moneypenny har fått en ljuvlig hudfärg, Q liknar närmast en ung nörd och den kvinnliga M dog med ålderns rätt och är nu ersatt – av en karl igen. Och någon sa att i en kommande film kommer JB att vara kvinna (som vältrar karlar i säng?)

Men en sak finns att förbättra. Enligt Allvetande Wikipedias karta har JB ännu inte besökt Norden (förutom Island). Skärpning!