Gamla glimtar från världen – lotus

Det var ett evinnerligt busskuskande av och an i Delhi på resans första dag i slutet av december 1995. Hela fyra religioner ”avklarades”, varav två utsattes för närmare granskning senare under resan. Men först något allmänt:

Vad i all världen kikar killarna på? När bilden skannats in förstod OO ingenting. VAD har hon fotat, egentligen? Sen håkade hon. Killarna jobbar med skor!

Här sköttes avmedskorna-systemet något mer systematiskt. Hela sällskapets alla skor samlades i en stor säck, vid avfärd hissades säcken upp och besökarna kunde i lugn och ro söka reda på sina persedlar. Vid andra tempel lämnades skorna oftast i ett litet rum och de stod sällan stilla utan sina ägare.. De flyttades, skuffades undan, bytte plats – en gång hade de flesta skodonen flyttats till ett annat rum och förtvivlan var stor. Barfota gick vi ändå inte. Vi hade ”order” att ha ”tempelstrumpor” i väskan, golven kunde vara både heta, kalla och smutsiga. Sällan våta.

Men var var vi?

Här. Det då relativt nya (invigt 24.12 1986) bahá’i-templet, Lotustemplet, Tillbedjans hus i Delhi. Den här takkonstruktionen passar inte hos oss, konstaterade nästan alla med en mun. Rabatterna var inte helt klara, gräset fick man minsann akta att betrampa. Tog man ett snedsteg på det gröna hördes direkt ett skarpt ljud från en visselpipa och en man kom fram och gav en åthutning – på engelska.

Utsikt ”tvärtom”. ”Skolådan” till höger, där en stor del av den finska gruppen ännu var kvar.

Bahá’i (obs, tre stavelser, som alla uttalas) som religion är lite svår att förklara. Ceremonier och riter finns egentligen inte. Uppfattningen att alla religioner är samstämmiga är central. Med olika mellanrum har det gudomliga manifesterat sig på jorden i form av budbärare (Buddha, Jesus, Muhammed…) som förkunnat på ett sätt som var anpassat till den tid och den plats som var aktuell då. Den sista av dessa var Bahá’u’lláh, som proklamerade religionen i Bagdad 1863 på basen av föregångarens, Bab, läror. Då ansågs att mänskligheten har nått en sån nivå att man inte mera behöver legender, liknelser och symboler, man kan tillämpa endräkt, rättvisa, jämlikhet och samförstånd utan sådant.

Förstås har bahá’i utsatts för förtal och förföljelse av ”renläriga” i olika system.

Varje tempel – det finns sju i världen – har nio ingångar, för att visa att alla religioner accepteras. Som ni ser så är den här lotusblomman inte precis liten… Inuti finns inga prydnader, bilder, statyer eller målningar. Endast stolar och talarstol. Besökare skall iaktta tystnad och respektera andras upplevelse av helighet och meditation. OO försökte dra upp blixtlåset till sin väska, och direkt fick hon hårda blickar och en åthutning med fingret av en vakt.

Trots dessa bestämda vakter låg ett lugn och en harmoni över hela platsen. Hade velat stanna där längre.

OO tog sig friheten att plocka en bild från nätet för att ni läsare skall få se. Fler bilder hittar ni om ni googlar. Visst är det vackert!

Nån gång på vårkanten 1996 fick kompisen AN lov att lyssna på OO:s Indien-berättelser, oberoende av om hon ville eller inte. Hon hade gjort några nya bekantskaper under en studieperiod hon beslutat sig för, och hon berättade vidare om detta fängslande tempel. ”Va?”, formligen skrek DM när hon hörde vad OO sett. ”Hur ser det ut där nu? Jag var på invigningen, då fanns inga rabatter ännu! Min kusin är arkitekt för hela komplexet!” DM har vuxit upp i Teheran inom religionen ifråga, fortfarande aktiv här i Norden. Hon fick förstås foton. På tal om hur liten världen ibland var/är, även i internets barndom.

Gamla glimtar från världen – sikhismen

Sikher bär turban, men alla som har turban är inte sikher. Och alla vuxna manliga sikher bär inte heller turban. Enkelt!

Men. Om du besöker ett sikh-tempel, en gurdwara, då bör du ha huvudet täckt på något sätt. Gurdwaran Bangla Sahib i Delhi har en uppsättning med huvudtäckningsmaterial att låna ut åt turister.

Stora och små, ”heltäckt hår” gäller tydligen inte. Det blev en hel del fnitter, och en manlig resenär ville verkligen inte vara ”skurgumma”, men övertalades. När vi sen såg två män med typiska kökshanddukar hängande på huvudet, då – då brast fnittret ut igen. Vi besökte faktiskt den här gurdwaran två gånger. Första gången rådde smogväder

Bangla Sahib var ursprungligen ett palats, men omvandlades till gurdwara kanske på 1600-talet, eftersom den sista gurun varit gäst där. Entrén i mitten av bilden är verkligt pampig. Visst var vi inne också, men bilderna därifrån, med boken Adi Granth i centrum, är helt opublicerbara. I varje tempel finns också sovsalar för pilgrimer, matsal och kök – vem som helst får komma dit och få mat. Gratis. Studiesalar finns också, samt vatten.

Sikhismen är en religion som uppkom på 15- 1600 talet, nästan som en blandning av islam och indiska trossystem. Hyllar monoteism och återfödelseprincipen, men motsätter sig kastsystemet och betonar jämlikhet.

OO har inte blivit på det klara med om vattnet är till av enbart estetiska skäl, om det är till för heliga bad, om det är speciellt helande, men den här bassängen med byggnationerna runt omkring är en verkligt harmonisk helhet. Skulle säkert ha konkurrerat med solen i strålglans, om det inte varit för den obehagliga smoggen.

Jo, jo, karln (turbanen) är kapad i skanningen, OO fattade inte skanningsgaloppen, och diabilden har åkt i råskis (soporna). En vuxen sikh följer de fem K-na: Kesh, att inte klippa hår eller skägg (andlighet), Kangha, alltid ha en kam av stål (disciplin, hygien) – jo, en sådan behövs garanterat morgon och kväll, vid på- och avsnurrning av tre meter underturban och sisådär sju meter överturban… Kirpan, en liten dolk (värdighet, självrespekt). Kaccha, korta byxor (nu fnittrar OO, men klädesplagget lär symbolisera sexualmoral), samt till slut Kara, en armring av järn (evighet, monoteism, gemenskap vågrätt och lodrätt).

Karln på bilden, ja. Han poserar. Han fattade tydligen tycke för OO, hängde i hasorna (vid vårt andra besök, med klarare väder), tog kontakt om och om igen, trots att OO gjorde allt för att försöka skaka honom av sig. Han frågade om religionen tilltalar, bjöd in till Gyllene templet i Amritsar där han sade sig bo… Ni kan precis ana hur mycket de andra resenärerna fnittrade och småretades… ”Märtha, nu är din beundrare här igen…”

Kameran är OO:s vapen. Bad honom ställa upp på ett foto och bad om betänketid. ”Sänd fotot till mig, här är min adress”, sa han (jo, Amritsar ingick i adressen). OO gjorde så, men sin egen adress berättade hon inte. Slut på den ”romantiska” historien!

Folk utanför gurdwaran, variationerna i klädsel och utseende kan betraktas länge…

OO nämnde av någon anledning om sina möten med sikher för N, som bodde en tid i byn. Hon berättade att hon i sitt andra nordiska hemland hade haft en sikh inneboende hos sig i några veckor på 1970-talet. Hennes söner, då i den ärligt vetgiriga och nyfikna åldern cirka fem frågade mycket om turbanen. Sista kvällen beslöt han visa vad som döljer sig där under. En sikh lär annars inte visa sig utan turban för andra än för sin hustru, har OO förstått. Han virade och virade, pojkarnas ögon blev större och större, deras munnar likaså. När hans hår, som ”nådde till knäna” enligt N, föll ut blev det tyst. Till slut utbrast den ena av pojkarna: ”Är du en kvinna?”

Gamla glimtar från världen – Rishikesh

OrdOdlaren och rumskompisen IK kunde lätt smälta att besöksmålen i Rishikesh inte var husen där Maharishi Mahesh lärde ut transcendental meditation eller där killarna i Beatles huserade 1968. Det fanns så mycket annat mera genuint – då. Kommersialiseringen av denna ”världens meditations- och yogacentrum” började i slutet av 1990-talet, sägs det. OO:s besök inföll vid årsskiftet 1995-96.

Ett viktigt besöksmål var gångbron över Ganges, Lakshman Jhula, under vilken det simmar ”tama fiskar” som matas. Den finns på det ställe där Lakshman tog sig över floden med hjälp av juterep. Han som är son till Dasharatha och Sumitra, tvillingbror till Shatrugha, styvbror till Rama – ni har visst full koll på den enkla mytologin i Indien…

På vägen dit mötte vi ett och annat, men synnerligen få människor i västerländska kläder. Bron skymtar till höger.

IK hade varit febrig någon dag, var trött och hängig. Men bot fanns. En helig man ledde en offerceremoni, han läste vissa ”ramsor” och gjorde en hel del magiska riter över en kokosnöt. Därefter skulle alla i sällskapet hålla i nöten med sina båda händer en stund. IK fick den sist, och hon lade den varsamt i Ganges, stödd av Harsh.

Redan på kvällen ”rann” febern av henne, hon kände sig betydligt piggare, samtidigt som religionsläraren i henne både tvivlade och skämdes över att berätta.

Flodstränderna var kantade av ghats, trappor som oftast har några trappsteg under vattenytan och ibland kättingar att hålla sig i när man utför sina heliga bad. Heligt eller oheligt, de här karlarna tog sig rejäla simtag som morgondopp. Killen då? Jo, han jagade vår offrade kokosnöt, fick tag i den och rusade troligtvis hem. ”Vi ger till gudarna, gudarna ger till honom, och du blir frisk”, sa Harsh till IK. Tro så!

Vi besökte flera ashrams, både planerat och oplanerat. OO kommer tydligt ihåg de pigga ögonen som kikade på oss över ett staket, Harsh tilltalade mannen ifråga och porten öppnades med en artig och välkomnande gest. När han fick höra att vi var från Finland ville han visa sitt rum och sina böcker.

Bilden är mörk, men ett dunkelt rum med ljusa väggar skulle kräva lite mer fototeknik… Han tog fram en kartbok och bläddrade snabbt upp Finland. Andra vi träffade på hela resan var betydligt mindre kunniga i Europas geografi. För tillfället bodde endast han, den äldre då bortresta ledaren och en märklig, mystisk, mörk man på det stora och vackra området. Stranden nedanför var också vacker:

Undrar hur exploaterad den är idag… OO läste länge på nätet igår, sorgsna skriverier om hur kommersiellt allt i Rishikesh blivit, mest folk i västerländska kläder på gatorna. Det stränga förbudet mot tobak, alkohol och kött tycks ha luckrats upp. För 25 år sedan fanns en ”frizon” mellan grannstäderna Rishikesh och Haridwar, en några hundra meters vägsträcka kantad av ”kiosker” som sålde dessa varor. Jovisst, vi skålade i bubbel vid tolvslaget i staden, men hela middagen intogs i ett slutet rum med egna servitörer.

Hotellet, då mycket nybyggt, finns kvar, men den vackra svastikan på väggen har bytts ut till ett ”nonfigurativt” konstverk. ”Några års missbruk i några små länder ändrar inte på den minst 3000-åriga lyckosymbolen” – det fick vi ofta höra.

OO måste alltid dokumentera utsikten från hotellfönstret, var än i världen hon är med kameran i hand. En liten biflod till Ganges kan anas, och bergen/kullarna var en fröjd för ögat. Parabolantennen möjliggjorde ”internationell TV” på rummet –

och de gamla metoderna för tröga apparater fungerade: några knytnävsslag på bestämda ställen. När bilden kommit fram efter åtskilliga ”myrornas krig” låg OO i skrattkramper på sängen i minuter. Det första som visades var ”The Bold and the Beautiful”, i Finland ”Kauniit jag rohkeat”, i Sverige ”Glamour”. Tablå och ridå!

Gamla glimtar från världen – Haridwar

Nyårsafton 1995. De finska religionslärarna hade anlänt till Rishikesh sent i mörka kvällen, OO hade tillbringat en god stund i receptionen med att förklara att två kvinnor som känt varandra i en knapp vecka vill ha var sin filt i dubbelsängen. De första svaren hon fick var ”Why?” Till slut ordnade det sig.

Solen sken från en klar himmel på morgonen, vi såg början av det som sen utvecklar sig till bergskedjan Himalaya från rumsfönstret. Årets sista dag skulle tillbringas i Haridwar, en av de sju heliga städerna i Indien. Reseledaren Harsh hade klätt sig i mer traditionella kläder, kastmärket – brahmin – var målat i pannan. Nej, nej, inte präst. Han var ”miljöingenjör” och frilansade för oss genom sonens resebyrå.

Han demonstrerade för oss hur en ”rättrogen indier” gör när han kommer till Ganges: tar vatten i den kupade handen och häller ner i strupen – renande och helande, sa han. Obs hans högklassiga kamera!

Vi besökte en plats där man bränner avlidna och några karlar reagerade på OO:s nyfikenhet, berättade och frågade sen vad vi gör med våra döda. De stod länge och gapade. ”Gräver ner i jorden???”

Vi träffade också heliga män av olika kategorier. Den här killen oljade in sin kropp varje morgon, hällde sen aska över sig och ägnade dagen åt att offra till Shiva genom att hälla vatten över denna lingam, en symbol för just den guden. En sympatisk ung man. Det fanns andra sorter.

”Allmoseönskare” fanns överallt, invalidiserade på olika sätt. De anföll inte oss. Helt plötsligt förstod vi varför Harsh så strängt krävde att vi skulle hålla oss nära honom de första två timmarna i staden. ”De där västerlänningarna är i sällskap med en brahmin…”

Sen fick vi fritid när Harsh bedömt att vi var igenkända i affärskvarteren. OO hittade sjalar, inhandlade denna färggranna (flitigt använd under åren) plus en åt Storasyster och lite mera i tygväg. Den glada manliga försäljaren tyckte att OO borde köpa fler sjalar. ”Nej, jag behöver inte fler”. ”Har du ingen man?”. ”Jovisst”. ”Men köp åt honom!” ”Karlar i Finland använder inte sjalar”. Tyst. Tyst… ”Men vad har de då på sig när det är kallt????”

OO:s rumskamrat ville köpa rött ”färgpulver” som såldes av en kvinna. hon hade en prydlig hög på marken, vi gick ner på hyklorna (på huk) och OO skötte förhandlingarna, eftersom kompisens engelska inte var så bra. Plötsligt hördes en röst från ovan: ”Tänker ni köpa det där? Vet ni vad det används till?” OO svarade jakande och tittade upp

Oj, ett så vänligt och harmoniskt ansikte! OO steg upp, kvinnan sjönk, huvudet kortare ön OO:s 1.58. Jaswinder Kaur från Punjab. Sikh. Hon reste med sin och sin svågers familj, åtta personer. OO berättade att vi var lärare på studieresa, med mera. Jaswinder sade sig också vara lärare. I psykologi. Nu var det OO:s tur att bli stum i några sekunder, Jaswinder började förklara vad psykologi är, tills OO fick mål i mun: ”Jag är också lärare i psykologi!” Stort jubel och pladder i familjegruppen. Vi bytte adresser. Vi skrev flera brev till varandra, sen meddelade hon att familjen skall emigrera till Kanada, och så kom det inga fler brev.

På kvällen, efter vår festliga nyårsmiddag, ville Harsh att vi skulle berätta om våra största upplevelser under dagen. OO berättade om Jaswinder. Harsh hoppade nästan jämfota – han var annars en mycket behärskad man. ”Det är någon mening med det här mötet! Du måste absolut hålla kontakten!” Ja, OO gjorde sitt bästa, men…

OO har inte gjort sitt bästa när hon har skannat in diabilderna. Kort tagna på höjden skall skannas in liggande. Men först nu har hon insett det.

Dag ett av sju

Prolog i morgon, lördag 13 mars! Förbered er! Greta har namnsdag, nämligen. I Norge. I Finland och i Sverige är det karlfolk som firas, Ernst, Ernesti och Greger, men dem sätter vi åt sidan. Vädret erbjuder tyvärr inte möjligheter att fira på altanen,

men man kan ju se högen som en stor pärla. Färsk bild, avfyrad i skrivande stund, fredag förmiddag 12 mars.

OrdOdlarens mamma hette Helmi. Storasyster fick det uttänkta namnet Marita, och när mamma drygt tre år senare befanns vara gravid på nytt var arbetsnamnet Martin. Tills lillasyster till en viss besvikelse dök fram. Fel kön.

Vad skall flickungen heta? Mamma föreslog Margareta. Nej, farmor protesterade. Hon kände en kvinna med det namnet, och hon ansågs vara en trollpacka. Så blev det Märta, ingen har förklarat hur det namnet diskuterades fram. En ”tant” som gillade ungen sände ett födelsedagskort när denna just hade lärt sig läsa. Hon skrev ”Märtha”, och det såg så vackert ut så ungen anammade det direkt. OO har aldrig skrivit sitt namn utan h, myndigheterna får säga vad de vill.

Vad föräldrarna inte visste var att Märtha är en nordisk kortform av Margareta, som i sin tur är av persiskt ursprung och betyder pärla, juvel. Helmi är det finska ordet för pärla. Vi hade alltså samma namn, men det tog inte OO reda på förrän för några tiotal år sedan. Och, OO ber er: skriv inte eller säg inte Marta. Det ordet är arameiskt till ursprunget och betyder matmor, hustru. En omedveten orsak till att OO inte har haft lust att se på ‘Atlantic crossing’, crown princess Martha… Two missing small dots betyder mycket.

Hur många flickor, födda på 2000-talet, har namnet Margareta eller någon form av det: Margit, Marit, Märit, Margot, Märtha, Greta, Merete, Marketta, Reetta (estniska Reet)? Räck upp handen och ropa ”pärla” om ni känner någon ung människa som heter så! – – – Oj, så tyst det blev… OO ser oftast namnet Märtha i dödsannonser. En utdöende art?

Det är tydligen dags för en uppryckning, och nu skall vi börja fira sju årliga dagar för alla dessa pärlor! Gräv fram pärlhalsbandet, pärlörhängena och annat som liknar pärlor, bär dem i morgon, lördag! Tag dig gärna ”en pärla” också. Skål! Följande dag kommer 7 maj.

Och tänk på Greta. Greta Gunhild Lovisa Molander, född Ohlson i Ystad 23.8 1908, dog i Sandefjord, Norge 20.3 2002. Bekant? Nähä? Lite plock: rallyförare, reseskildrare, illustratör, kåsör, stuntkvinna, översättare. En äventyrlig kvinna med en underfundig humor och modig livsstil. Älskade äventyr. Premiärkörde Saabs nya bilmodell 92 i Monte Carlo-rallyt 1950.

Hon körde den vita, förstås (pärlan, säger OO). Karlarna är visst Saabs egna testförare, OO har tappat bort anteckningen om namnen. OO är svag för kvinnor som gjort något ovanligt, något nytt (”gått sin egen väg” är uttjatat). Gretas föräldrar, hotellägare, avled 1930, och Greta sålde det mesta, men höll kvar bilen, en LaSalle (kolla märket på nätet!). Hon hade lärt sig köra i tonåren, och gasfoten var bevisligt tung. Hon ställde upp i rallytävlingar med penningpris, var verkligt framgångsrik. Hon reste runt i Europa med sin väninna eller ensam. Jobbade en tid som stuntkvinna i Hollywood, blev vän med Clark Gable, var ute och fiskade med Ernest Hemingway… Förälskade sig i den norska författaren Kaare John ”Petrus” Barth och levde med Norge som bas från 1938. Det ordnas ett veteranbilsrally för kvinnor till hennes ära årligen, i augusti.

Tänk på Greta, ta på dig pärlsmyckena, ta en pärla och fira PärlPrologDagen 13 mars! Sätt gärna upp en bild på ditt firande som kommentar på Facebook – eller här, om det går!

Knivolycka eller olyckskniv?

OrdOdlaren har lyckats med konststycket att skrämma sig själv flera gånger den senaste veckan. Tänk, vad en rödfärgad nagel kan ställa till med!

Många gånger har tanken ”Va, varifrån kommer blodet?” dykt upp, likaså ”Har jag doppat fingret i vinbärsgelén?” Inom två sekunder rättar OO sig: ”Det var ju löken!”

OO skulle hacka en lök och och beslöt att utföra arbetet med den relativt nya kroksabeln i stället för med trotjänaren sen något år, den övre på bilden. Ovanan med knivens vinkel gjorde att en pikupikuliten lucka uppenbarade sig på pekfingernageln. Nagelfilen fick jobba, men ett störande hack blev ändå kvar. Gjorde sig påmint alltför ofta, kändes obehagligt. Nagellacksflasksökning resulterade i en klarröd. Det skall finnas en färglös också, men var, säg det.

OO halkade sen in på knivfunderingar. Har hört att stjärnkockar bär med sig sina egna knivar vart än de reser. Och visst finns det favoriter till olika köksjobb även här. Bullaknivar (brödknivar), till exempel. Den övre på bilden är OO:s andra av samma sort. Kommer fortfarande ihåg lyckan när den hittades i en liten butik under en kursvecka. Då fick den fungera både som bröd-, ost- och smörkniv. Den stora fasan när hundvalpen låg och gnavde på den förstas träskaft finns som starkt känslominne, men hur det egentligen gick till har starka hjärnkrafter lyckligtvis raderat. Vinklingen mellan kniv och skaft fungerar, men sågtänderna är utnötta. Den nedre svarta knivens sågegenskaper har inte hittat vägen till OO:s hjärta.

En fantastisk tasmansk brödsåg, inköpt på Salamanca market i Hobart. Sådana här fanns i vart och vartannat försäljningsstånd, av olika trädslag. OO tvivlade först på systemet och sågbladet, men åsikten har ändrats. Försäljerskan/tillverkaren hade rätt. OO valde en i Huon pine (Lagastrobos franklinii), ett träd som växer i sydvästra Tasmaniens regnskogar, och endast där. Träden får inte fällas sen 1970-talet, men hantverkare får använda virke som fallit ner eller avverkats av andra orsaker. Lär hålla ”hur länge som helst”, innehåller nån sorts eteriska oljor och är lätt att bearbeta. Nej, kniven doftar inte. Men passar i handen när bröd skall skivas.

Fler användbara redskap. Blåskaftad ostkniv. Bra, speciellt för mjukare ost. Hålen hjälper. Tomatkniven som själv berättar vad den är köptes mest på skoj, fungerar bra – när OO kommer ihåg att den finns under tomatsäsongen. Båda passar mycket väl i handen.

Fler, fler och ännu fler finns i lådorna och i stativen. Varför finns så många? Tja, man vill prova sig fram, hitta bästa handtaget, den som hålls bäst i handen, som känns bäst och mest stabil. Nej, OO har inte räknat. vill inte heller. Men en gammal japansk favorit är försvunnen, å andra sidan fick den fungera som reservhammare en gång, så den har mist sin skärpa. Vila i frid.

Hacket i nageln växer bort allteftersom nageln växer, men det tar tid. Det blir fler varv med penseln. Nämnas bör att nagellacket ströks i OO:s bruksvaruutbud för cirka 50 år sedan. Dock finns alltid en flaska eller två i skåpet, för eventuella eventualiteters skull. Visserligen ägnar sig inte OO åt att stoppa rinnande strumpmaskor nuförtiden, men det finns fler användningsområden.

Acetonflaskan är försvunnen. Troligen förbrukad som etikettborttagare. Butikslistan är påbörjad.