Tavlor på en utställning

Modest Musorgskij (1839-81) ordnade tillsammans med sina vänner en konstutställning med den nyligen bortgångne vännens Viktor Hartmanns verk 1874. Dessutom skrev han pianosviten ”Tavlor på en utställning”, tio tavlor. ”Gå nu och se på Zelda”, sa amatörkonstnären i november 2020. Sagt och gjort, och idén var född! Borgå bildkonstamatörer höll sin första utställning 1980. Har sett en, förutom den senaste. Skäms. Lite.

OrdOdlaren kan inte skriva musik. Hon gör sina egna associationer, och de går både hit och dit. Har 30 sneda bilder på lager, efter besöket i lördags.

”Nattens drottning blommar”. OO har aldrig upplevt en sådan ennattsblomning. Förstås associerar hon i stället till Trollflöjten och koloraturarian där den kallsinniga drottningen uppmanar till hämnd med sin knivskarpa röst. Och det är vackert, det också!

Mera natt. ”Nattugglor”. Det är precis vad OO och BJR är. Varför rinner energi och idéer till efter midnatt? I ett huj är klockan två och OO sitter och söker upplysningar till något skriveri…

Mera djur. ”Ellis bergspredikan”. Mamma förklarar havet för de halvvuxna barnen, har svårt att göra sig hörd när vågorna brusar. OO befinner sig i sina tankar, utan hundar, vid Atlanten i västra Sydafrika och hör knappt sina egna tankar…

De här två är tysta. ”Första träffen”. Antingen blir det fräsande och användande av klor och tänder – eller så kurrkurr. Svansföringen är svårtolkad, men även om den ena är positiv så kan hårtussarna yra om en stund. OO är full av minnen av katterna i hennes liv…

”I trädgården”. Men OO tänker på en film hon sett, där en agent lärde upp en efterträdare och påpekade: Det finns speglar överallt. Stolpar, skyltar, bilar, skyltfönster… Och tavlor med glas. Ser ni fotografen? Ben, handväska, jacka… Så blev bilden som skall föreställa Marits vackra tavla.

”Zelda, the corgie”, vars matte och avbildare gav OO den avgörande sparken så att hon fick ändan ur vagnen och tog sig till utställningen. Men, Janica, OO har avbildat sig själv också, tavlan fanns i ett fönster! Effektiv, med både telefon och kamera. Coronaorsak. Lista på ”vem och vad” fanns endast fastlimmad på väggen, och i stället för att springa av och an och trängas med andra besökare fotade OO listan med telefonen och hade upplysningarna till hands i handen. Kände sig coronasmart och fotofiffig! Janicas gebit är minsann hundar, på flera sätt!

”Jag, student”. F.d. studiehandledaren OO tänker direkt på alla splittrade ungdomar som vill och inte vill det ena och det andra och det mesta men inte får ihop det. Nej, gå inte sönder, ge bitarna tid att falla på plats. Inte alltid så lätt, men…

”Orange”. Det knastrar och brakar i OO:s öron, gnistorna yr, rök- och eldlukten sticker i näsan. Har sett spår av skogsbrand på många ställen. Tack och lov ingen i full fart.

Från fara och hot till lugn och snöknarr. ”Vinterkväll”. OO minns tiderna när hon hölls på skidorna, hade bättre kondition och kunde susa (nåja…) fram i uppskidade spår. Maskinuppkörda, isiga spår och nutida skidor är inte något som OO föredrar.

”Mielenmaisema”. Ett inre landskap. Kommer nära en av Musorgskijs ”tavlor”, Huset på kycklingben, där den slaviska onda häxan Baba-Jaga bor. I OO:s tankar finns den häxans ”kusin”, tjeckiska Jezibaba, som bl.a. förekommer i Dvoraks opera Rusalka. Hon kokar där sin trolldryck som hjälper sjöjungfrun Rusalka att bli människa, men… Hur som helst, en härlig figur i operan. Lämpligt hus för henne.

OO gör kanske en dubbel. Många tavlor på utställningen. En god idé att skingra novembermörkret med att gå på utställning och associera fritt! Sista novemberinlägget, utlottning på tisdag bland alla som kommenterat!

December ger andra små lustigheter… Vi ses!

Bilder i ett fotoalbum

Ett slumpmässigt fotoalbum. Handen valde ett av de röda, daterat 10.9 1992 – 13.7 1993. Uppgift: plocka ut cirka tio bilder, minnen av olika slag. Varför? Jo, för att det kommer en fortsättning. Det här riktigt roligt, bra novembersysselsättning, gör det och berätta i din blogg, för någon i en yngre generation…

20 december 1992. Äntligen forslades bilskrovet bort! OO hade tjatat länge. Men vädret är huvudsaken. Blött på gårdsplanen strax innan jul, också för 28 år sedan. Stallet till höger.

2 januari 1993, pappas begravning i Oravais. något norr om Vasa. Han som älskade skidåkning begrovs inte precis i skidföre. Regn, blöta, blåst och en svår halka har följt OO:s kärnfamilj på den sista resan. Bästa vädret hade Faster, i grått här på bilden, september 2006. Hon var en stor, något torr, humorist, vid kaffebjudningen efter hennes sista resa skrattade vi så vi grät!

7 februari. Vintern fortsatte snöfattig, men is hade bildats på sjön Veckjärvi. Här sjöng OO ”Så halkom vi nu gång på gång” när hon i egenskap av hästskötare var med när hästarna tränades på blankisen. Minns ljudet när isen ”sjöng”, men han som bott vid insjön hela sitt liv garanterade hållbarheten. En vacker, solig och lång dag!

Maj månad blev varm. Den sista varma dagen, 21 maj, firade lärarna i trakten sommarfest med utflykt och kvällssits vid Lovisaviken nära kärnkraftverket och 1700-talsfästningen Svartholm. Den nya gränsen vid freden 1743 drogs endast ca 20 kilometer öster om staden Degerby som egentligen grundades först 1745 och skulle bli en landfästningsstad. Stadsnamnet gav kung Adolf Fredrik när han besökte staden sju år efter grundandet – hans hustru/drottning var ju Lovisa Ulrika.

240 år senare får de festglada (vi drack mycket lite alkohol!) lärarkolleginnorna för sig att ta en roddbåt för att besöka begravningsholmen tillhörande Svartholm någon 100 meter från land. Men åror hittades inte. Två korta brädstumpar fick duga, och fram och tillbaks kom vi! Så vi skrattade i den varma majnattsskymningen! En fnittrig fotograf i en roddbåt är förutbestämd att få ett oskarpt foto av sin brädstumpspaddlande väninna, förstås. Minnena som bilden väcker är däremot guld värda!

Glad i hågen fortsätter OO till 29 juni, fölet/hästen Pojusans femårsdag. OO:s enda närstående som firat med krans på huvudet! Pojusan kunde buga på befallning, då föll kransen av och förvandlades i ett huj till födelsedagstårta. Den ridande flickan är två gånger så gammal som hästen.

Några dagar senare står OO vid den här ”hytten” i Norge, Lillehammer, med utsikt över staden vid den långsmala sjön Mjösa. Hytte, nej, den nybyggda hoppbacken inför vinter-OS 1994. Den var inte helt färdig, vi fick inte gå in, men OO ser med intresse på backhoppning därifrån än idag.

Det var fart på dryga 40-åringen den sommaren. Nu packas tandemcykeln för en tur Borgå – Kimito med diverse små mer eller mindre galna äventyr på vägen, 8 juli.

Bland annat måste vi ju bara stanna i småregnet norr om Helsingfors, vi såg ett hus med ett intressant namn på väggen!

Och här skrattade vi rejält! Lövö ligger mellan Dragsfjärd på Kimitoön och färjeläget i Kasnäs. ”Framtidens postkontor”, sade vi. Och – ja – hm – 27 år senare, postkontorsläget? Jo, vi postade kort, och de kom fram! (Lena i Wales, det kommer lite mer om postlådor i Finland snart…)

Datum och dagar i november…

OrdOdlaren har uppenbara svårigheter med att få datum och veckodagar att stämma överens. Ända tills skrivande stund trodde hon att det är 23 november idag tisdag. Tur att hon inte levde i såna illusioner under jobbtiden – 23 november är sista anmälningsdagen till vårens studentskrivningar. Men också internationella hattdagen. Även om ingen vet varför.

Ännu roligare blir det när en engelsk webbsida berättar om National Hat Day, 15 januari. Men ingen vet varför…

OO halvlyssnade på radio, där en reporter aviserade ett samtal med två kvinnor som doktorerat efter avslutad arbetskarriär, samtidigt som han nämnde ”tortyrredskap”. Va? Vad har de doktorerat på?

Det här sätts på doktorandens huvud i god tid före disputationen, för att få exakt passform på doktorshatten. Så enkelt var det. Heter conformateur, patenterad på 1850-talet. Doktorshatten skall bäras så att man kan ha ett till brädden fyllt glas med vatten ovanpå. Rakt, alltså. Och alla huvudformer är olika. Då måste ju OO kolla doktorshattbilder – hoppsan!

Svarta, jo, men olika brätten. I Finland platt, i Sverige ”regnvattensamlande”, OO:s egenpåhittade term. Det här blev lite lustig layout, men…

En teknologiedoktor, även i Finland, har en hatt som den till höger. Kullen är 13 centimeter hög.

En hatt, speciellt en doktorssådan, symboliserar frihet och makt, med anor sen 1500-talet. Framtill finns ett guldspänne med fakultetens symboler. OO gillar den här ”stegen”. När man har disputerat för doktorsgrad i musik i Finland har man en sån här glad hatt. Medicine doktorer har djupmörk mossgrön hatt. Roligt med olika färger här i landet, det hade OO ingen aaaning om för en vecka sedan…

Den som doktorerar har också en värja vid disputationen. I Finland är den designad av Axel Gallen Kallela. Förklaringen är att en doktor försvarar sanningen, det rätta och det goda. Man får låna en sådan för högtidligheten, om man inte vill lägga ut några hundra euro på den. Tror inte att någon lånar hatt, men…

Den här kvinnans hatt sitter också bra, utan snören, klämmor eller kardborrband eller andra konstigheter. Håret är slätkammat, flätan på ryggen. Hon demonstrerade. La Paz, Bolivia, hösten 2014. Knappast används konformatör där…

Traditionellt hattmode hos en grupp troligtvis inhemska turister i det stora templet i Cusco, Peru. Hålls på plats av ett stadigt band, men torde inte rekommenderas i regn och snö…

Traditionell hatt i Finland, hör till många folkdräkter – för karlfolk. Bilden är 46 år gammal, hatten är ”lånad”. Folkdanslaget Otakts (vid Åbo Akademis studentkår) ettårsdag.

En hatt är en modegrej, hör till vissa ceremonier, ger skydd för sol och regn, visar social status och rang (militär). Hatt på huvudet vid ett vanligt butiksbesök? Hm. OO använder sommarhatt, också i butiken ibland. Se till exempel på trädkramarbilderna från i somras.

Den här lilla prydnadshatten bar OO på sin egen lilla tebjudning för fem år sedan. Nuförtiden ”pryder” den en lampskärm. Runda Rabattkryparen går omkring i en keps – men vilken lippis som helst passar inte på den här skulten. Den nuvarande slyarbetaren knyter en duk på huvudet, som en traditionell skurgumma. Värmer bra.

Hatt under vinterhalvåret? Tveksamt. Skulle gärna ha. Den här hatten har väntat på hyllan alltför länge, skaffades för ett bestämt ändamål. Funderade på att äntligen låta den debutera på nån konsert i en kyrka, men sådana får man allt vänta på just nu. Den är skön att bära, den nuvarande kortklippta frisyren klarar den, men… Tröskeln är något för hög. Ännu.

Foto via lindrigt ren badrumsspegel.

Skratta! Av hjärtat!

Nä. OrdOdlaren tänker inte nu börja redogöra för skrattets hälsoeffekter. Det räcker med att konstatera att de finns. Aktuellt nu är att nordligaste delen av det sammanhängande svenskfinland fått ”hela Sverige” att skratta. Helt ofrivilligt. Många av er har kanske sett det:

En helfinsk designer gjorde en gullig ”reklam” för staden Karleby (Kokkola på finska, vi är många finlandssvenskar som använder det ordet). En reklam om en barnvänlig stad, med bland annat en knubbsöt säl som symbol. Bokstäverna O ersattes av hjärtan, som kan läsas som U. Skrattorsak! TV4 i Sverige uppmärksammade det i sitt Sverige-svep, och all heder och många pluspoäng åt programledaren Axel Pileby som uttalade stadsnamnet korrekt! I skrivande stund bad han Finland om ursäkt (fredag kväll), men det behövde han inte. Vi skrattar gott, allihopa! Hans och Paula de Tilde Ebys fnitter blev ännu värre när de visade en karta över staden:

Ursprungliga Gamlakarleby grundades 1620 och sammanslogs med landskommunen runtomkring 1977, det är den nedre ”bullen”. Den övre densamma är Lohtaja (svenska Lochteå) och ”resten” är Kälviä (svenska Kelviå) och Ullava – de här tre f.d. numera helfinska kommunerna anslöt sig till staden 2009.

”Vi har tidigare ofta blandats ihop med med andra städer på K – men vi har den mest vitala bilden på kartan. Och vad är bättre än lite attraktionskraft?”. Så säger marknadsföringschef Päivi Korpisalo. Reklamen togs bort omedelbart, men till följd av otroligt många reaktioner på sociala media och med den berömda karlebyhumorn i botten funderar man nu på en uppföljning, riktad till ”F 18”. Bland annat en t-skjorta har efterlysts. Kokkola är en humorstad!

OO har bott i staden i ungefär ett år, för läänge sedan. Hon var med i Karleby ungdomsförening och kunde följa med stora delar av revyproduktionen den vintern. Föreningen har det finska rekordet i antal nyårsrevyer. OO har sett minst ett tiotal och har skrattat åt otaliga lyckade skämt i dessa. Antar att revymakarna nu gnuggar händerna och önskar alla samlingsrestriktioner med vidhängande virus så långt pepparn växer. Revyns premiär varierar numera, januari – februari.

Kokkolahistorier vimlar det av. Invånarna serverar dem på löpande band, ibland som självklarheter, underbart. OO har en hel del på lager, men de måste berättas på den speciella dialekten. Vi tar lite av det språket först. Varsågod och läs:

Det här är ett utdrag ur häftet ”Fälthandbok för Kokkola-ornitologer å aadär såm skådar oppååt”. Enligt den här skriften finns det ”tri sårts fågla: småfågla, sjöfågla å krååkå”. Alternativ stavning fugla eller fuula. Inget -r i pluralis. Ein fågäl.

Manskören i Kokkola ger ut en Valborgstidning, ”Nattens Dagblad”. Där ingick en gång följande notis: ”Tjänsten som fanbärare i kören har sökts av fem personer, av vilka två vill förbli anonyma, nämligen Hagström och Fredriksson”.

Det stod inte Fredriksson i notisen, han är en åsnebrygga. I revyn för två år sedan fanns ett nummer där man kunde framföra klagomål. Anders Fredriksson klev fram och framförde sitt: ”Jag har inte fått se någon karlebyrevy på 50 år!” Han har nämligen alltid stått på scenen. Han och två andra i revygänget behöver bara visa sig på scenen så håller publiken andan. Det finns värdiga efterträdare.

Men en kvinna av det rundare slaget har slutat. Ett av hennes nummer – utan ett enda ord – är för OO oförglömligt. Hon tog ett par strumpbyxor ur förpackningen och började dra dem på sig, med perfekt tajmning i alla rörelser och små pauser. Gör det inför en hemmapublik, om ni klarar av det innan ni kiknar av skratt!

Lånat från komikern Alfred Backas facebooksida. Skrattigt veckoslut, önskar OrdOdlaren!

Målsättning i en kappsäck

Planera, ställ upp mål, fyll kalendern – och vill en vän träffa dig så kan du hitta en lucka på fredag eftermiddag om två månader, mellan barnbarn ett och barnbarn två… Och nu suckar folk över att kalendern är tom. Men den är ju fylld med tillfälliga stunder! Kom att tänka på den glada dalmasen, som sålde sina egentillverkade knivar. OO uttryckte sin beundran, varpå han sa: ”Serdu, jag har kommit till den åldern att jag har framtiden bakom mig och fritiden framför mig, så jag gör bara det som faller mig in varje dag!”

Inte hans kniv, men en av OO:s käraste när fisk skall angripas. Har hängt med i minst 40 år. Finsk produktion. Bäst som det var drabbades pennfäktaren av en utmaning: Hur många knivar (förutom bordsknivar) finns det i det här hushållet, i köket? Av hur många nationaliteter? ”Uteknivar” räknas ej. Där fick ni alla en novemberutmaning! OO ger sitt svar i ett kommande inlägg. Först skriva, sen räkna… (alla ni som ser Sveriges TV känner kanske igen reklamen: först schamp…)

Halkade iväg bort från ämnet? Jo, men allt det där med planer, mål, målsättning, drömmar är tråkigt. I slutet av OO:s arbetskarriär dök ett nytt ord upp i psykologin: elämänhallinta. Även finska kolleger rasade mot ordet: att vara sitt livs härskare, styra sitt liv. OO pratade för ”livskonst” i stället, konsten att hantera livet, och struntade i vad diverse viktigpettrar ansåg.

En av de slöaste illustrationerna. En mahoniabärsfärgad hand på en åländsk sten. Fundera ut associationerna själv…

I studiehandledningen skulle man göra en livsplan med eleverna. Gör lagom, när det egna livet styrdes och styrs av tillfälligheter. OO skulle bo i östra Nyland i två år. Nu är hon inne på sitt fyrtiofemte (va tycks: neljättäkymmenettäviidennettä; i partitiv, på finska…). För tolv år sedan var inte planen att krypa i en hektarstor trädgård, det fanns inga planer alls! Som barn drabbades hon av drömmen att se Gamla Valamo i Ladoga. Uppfylldes av en tillfällighet cirka 30 år senare, liksom drömmen om Taj Mahal ytterligare tio år efteråt. Ingick ingalunda i någon livsplan, handlade endast om att se ett tillfälle, fånga det i flykten – och ha möjlighet därtill, förstås.

Därför fångade OO en helsikes tung kappsäck i veckan som gick:

Bilden på Facebook pockade på åtgärd, OO agerade och kom snart hem med hela härligheten. Böckerna är senast sedda och lästa på 1970-talet. OO kände sig som ett snällt barn med en godispåse, sorterade och satte i högar, sen i honungsburkslådor:

För en dryg månad sedan lånade OO en biblioteksbok skriven av Agatha Christie (miss Marple), läste och gillade. Av en händelse kom en filmatisering av boken i TV något senare. Sjutton också! Många intressanta helheter och detaljer fanns inte med, förstås. Även om miss Marples gestalt kompenserar för det mesta var det ändå roligare att läsa. Filmerna har ju gjort att OO har tydliga bilder av Hercule Poirot, kapten Hastings och söta tanten Marple och andra figurer i huvudet.

Därför fångades kappsäcken, och den befanns innehålla 29 Agatha Christie, främst Poirot. Därutöver cirka 50 andra, främst lätta deckare. Nu fick november (och december, januari…) en ny målsättning: läs och njut och gräv ner dig i bokens miljö, och de blekgrå novemberdagarna flyter snabbt förbi.

Soffan, läslampan, kuddarna, pläden, temuggen är redo. Läsaren bakom kameran tillsvidare. Men läsningen är påbörjad och vad bättre är: böckerna går sen vidare till följande läsare. Tack, alla inblandade, ingen nämnd, ingen glömd!

Novembermatematik på olika sätt

Dags för hjärngymnastik! Räkna. Nej, nej, sluta inte läsa nu! Kan du räkna till tio på japanska? Det är verkligen lätt som en plätt – om man engagerar sina sinnen och sin kropp.

OrdOdlaren fick en gång träffa en ung finsk flicka som vuxit upp i Japan och bad henne räkna till tio. Genast när hon slutat upprepade OO räknandet på japanska. Flickan såg ”något” förvånad ut. ”Så är det när man är specialist i inlärningspsykologi och i pedagogik, så…”. Ichi – ni – san – shi – go – roku – scichi – hachi – kyu (ku) – ju (det borde vara ett uppochnervänt v på bokstaven u, men…). Lugn, lugn, hon fick veta sanningen. Tillägnad roliga Ingemar Svantesson, som berättade följande på en kurs en gång:

Jag, en karl, berättar: Jag (Ich, ichi – lägg handen på bröstet) är blyg, går oftast och tittar på mina knän (gör det – knee, ni). En dag sken solen (titta upp, ansiktet mot solen – sun, san) jag tittade upp, och då såg jag Henne (le, glittra – she, shi). Hon gick (gå på stället – go, go) längs vägen, skulle tydligen på dans (ta små danssteg – rock, roku). Det blev för mycket för mig, jag kunde inte hjälpa det (lägg dina händer på din bak, knäa litet – shichi, det förstår du…). Hon stannade, tittade, jag försökte dölja ljudet med ett annat (nys, med handen i ”nysställning” – hachi), hon såg ännu mer konstig ut. Jag såg några kreatur på en äng, pekade (gör det – ko, ku). Hon tittade dit jag pekade, nickade (gör det – jo, ju), hon kunde ju bara se att där var en ko. Ch uttalas som tj.

De kära japanska redskapen, alltid med i trädgården, som av arbetsspåren synes

Såå – nu kan du! Dags att kolla sig själv, med story, kroppsrörelser och ljud!

Italien, italienska. Vi fortsätter från tio till tjugo på det språket. Italienskan vänder lite upp och ner på de äldre tonåringarna, så måste OO tänka för att mala in räkneorden: dieci – undici – dodici – tredici – quattordici – quindici – sedici – diciasette (17) – diciotto – diciannove – venti (skönt att vara i mål med 20!) Roligt, men kräver lite krokar, minnesregler och tokigheter. 6, 7 och 8 är sei (obehagligt nära sju, men…), sette (ligger närmare 8) och otto (nästan som åtta). Hängde ni med?

En ”lånad” bild som skall föra tankarna till – Danmark. OO har besökt landet flera gånger under 1970- och 80-talet, och presterat dåliga bilder, få bilder – och diabilder. Och under en tid behärskade hon de högre tiotalen också! Hon visste direkt vad dansken menade när han/hon rullade fram tre og halvtreds. Nu får hon tänka till: ”Upp till hälften av det tredje när grundenheten är 20, både fingrar och tår…”, det blir 50. Halvfjerds är följaktligen 70, halvfems 90. Nä, automatiken i hjärnan fungerar inte så bra. Behövs kanske inte heller mera.

På väg in till en lummig trädgård på alvaret på Ösel, Estland

OO träffade en gång en kvinna från Norge på Island. Hon hälsade ”tere, tere” på kvinnan från Finland som svarade ”terve!” Född i Estland, och hon frågade: ”Vet du vad det är för skillnad mellan ester och finnar?” OO hade kunnat skrivas ”??” då. ”Jo”, sade hon, ”vi ester har alltid så mycket att berätta att vi hugger av orden, medan finnar har mindre att berätta, tänker, och drar ut på orden!” Den svensktalande finländskan blev först nästan sur, men sen… Vi tar räkneorden 15 – 18 som exempel. Estniska: viisteist, kuusteist, seitseteist, kaheksateist – – och på finska: viisitoista, kuusitoista, seitsemäntoista, kahdeksantoista – det ligger något i det!

Kommer osökt att tänka på killen som ombads att räkna upp de tio buden, i valfri ordning. Svaret: 7, 10, 2, 5, 1, 6, 4, 8, 3, 9. Smart och rätt!

Som tidigare: En kommentar här eller på Facebook ger en lott i den kommande utlottningen av en roskalender mot slutet av månaden. Det kommer åtminstone två inlägg till i ”serien”…

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 68 534 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.