Sådd, skörd och knopp

Sax, pincett, en liten burk med lock, vessapapper (=toalettpapper) och en sprayflaska med vatten. Det behövs när OrdOdlaren sår morötter på sitt speciella sätt. så satt hon i allsköns ro och placerade ut frön idag, med solen i ryggen. Plötsligt mörknade det, och…

nederbörd dimpade ned. Häftig, kall, tät, med fart. Hagelsnöregn. Något kallt, vitt och löst, dock inte klara snöflingor. Tillräckligt mycket för att få OO att besluta sig för att föredra tak över huvudet, temugg och knäckebröd (med smör på). Förstås upphörde eländet rätt snabbt, men småfröpillande fungerar inte så bra i nyblöt miljö. Det artade sig till bra fotograferingsväder. En liten runda i jakt på våren beslöt hon unna sig, med varmare skor och varmare jacka. Varsågoda:

Nästa man till rakning! Gissa vad! OO inspirerades av en bild på Facebook, tagen med makro-objektiv som OO inte har, men försöka duger! Lärkträdsblommor. Hittade inga röda på de två träd som finns på gångavstånd. OO skall göra närstudier på sibirisk lärk i sommar, intressant!

Byns skogar – åtminstone i den här delen – är tibastrika. De flesta på OO:s domäner har blommat över. Den här har något mindre soltillgång, och kunde glädja kamerakvinnan än i dag. OO vaktar på sina tibastbuskar som bara den! De är så vackra på våren, innan de ”försvinner” i den allmänna grönskan.

Nykomlingen, hängalmen, har lite för lång stam för OO:s höjd över marknivån, den blir hoppeligen mer tillgänglig med åren när/om grenarna växer. Vi är inte så bekanta ännu, försöker träffas flera gånger i veckan, nu när ”alma” verkligen överlevt sin första vinter här!

Äppelgården är nästan översköljd av nunneört, blandad med vitsippor. De verkar verkligen gilla Gyllenkroks Astrakan, som trädet heter. Hoppas nunnorna hinner ge mat till alla möjliga små flygare innan gräsklipparen surrar fram. Jo, hinner nog. Klippande här är inte aktuellt på långe.

Bakom äppelgården prunkar en stor hägg, som ännu inte drabbats av häggspinnmal, trots att lilla röda kusinen (rödhägg, med röda blad) anfölls i somras. OO plockade bort eländet, rödkusinen är ännu liten. Den stora trädbusken i urskogskanten är minsann beredd inför varmare tider!

Här har det redan serverats mat en tid! OO hade redan nästan verktyg i handen, beredd att avverka ”skräpet”, men insåg i tid buskens nyttighet. Den stör ingen där den står, serverande välbehövlig frukost åt vårpigga flygare. Sälgar finns dessutom i närheten. En riktig frukostrestaurang – men oj, så många stora sälgar det finns inom en radie på en kilometer! OO blir riktigt glad åt det gula och gulgröna!

Blåbärsbuskarna var inte så givmilda senaste säsong. Nu ser det bättre ut, en odlare hoppas ju alltid att nästa skördeperiod blir bättre. De som nu ligger och matas med näring från sälg och vide är välkomna!

OO schavade runt med kameran medan BJR arbetade i sitt anletes svett med en stor odlingslåda, i jakt på besvärliga rotogräs. han gjorde några övervintrade matnyttiga fynd också. Fynden sköljdes och borstades rena och hamnade i grytan som sen middag.

Middagen, ja, den blev en kornotto på köttrester, ytterligare en morot, fjolårs röd- och gullök. Lite nedanom mitten syns en liten potatisbit från bilden ovan. Den gröna sist tillsatta kryddan är färsk kajp, härligt stark. Den trivs bra på sin plats, skall snart få sällskap av andra löksorter. Ramslöken växer på annan plats. Grön lök hör våren till. Mums.

Snö, regn, blommor och gubbar

Det är 22 mars. Snöfall i plusgrader hela dagen, Då sitter OrdOdlaren hellre inomhus och tänker på blommor och på gubbar! Hon har fastnat i en bok som inte direkt tilltalade först, men sen…

Författaren är illustratör, Annika Silander Hökerberg. OO vet absolut inget om henne i övrigt, men en baddare på att rita är/var hon! Boken är utgiven år 2000. Hon gjorde ett illustrationstema för att kunna ställa ut på The Royal Horticultural Society i London 1998, vann guldmedalj och så kom boken till ”på köpet”. Växter som Carl von Linné (1707 – 78) namngett för att hedra män i sin omgivning. På pärmen Thunbergia grandiflora, efter Carl Petter Thunberg (1743 – 1828).

Först den fantastiska bilden av linnean, Linnéa borealis, släkt med paradisbusken (se förrföregående inlägg). Såna växte i skogen vid vilken OO växte upp, en hel del. Har inte sett linneor på länge. Liten, krypande, smått försiktig – men ack så vacker. Beundra nu hantverket i alla bilder!

Rudbeckiorna gäckar OO. Vad är rudbeckia, vad är solhatt, vad är läkerudbeckia? Torde bli nån ordning snart, nyfikenheten är väckt. Olof Rudbeck d.y, 1660 – 1740 fortsatte sin faders verk med botaniska trädgården i Uppsala och var en av de första som upptäckte Linnés botaniska begåvning och hjälpte honom på vägen. Rudbeckian härstammar från Nordamerika.

Alstromeria, eller inkalilja, som den nu ofta kallas. Också namngiven efter ”en stor mans stora son”, Clas Alströmer (1736 – 94), son till ”potatis-Alströmer”. Studerade också för Linné, satt på pengakistor och finansierade resor ut i världen. Han reste själv också 1760 till Spanien för att studera ullkulturen, såg en vacker växt på den svenske konsulns bord, beskrev den och skickade frön till Linné. Naturlig hemvist för den här liljan är Sydamerika. OO har haft den några somrar, i kruka. Vacker och blomvillig.

Kalmia latifolia, namngiven efter Pehr Kalm (1716 – 79). Växten växer vild i Nordamerika och på Kuba. Pehrs föräldrar var från Korsnäs och Vasa i Österbotten, de flydde till Sverige, bort från det stora nordiska kriget. Pappan dog i Sverige och mamma återvände med sin lilla son och han växte upp i Vörå (OO:s hemtrakter), gick i skola i Vasa, sen i Åbo, och 1740 träffade han Linné i Uppsala.

Pehr hade rest runt i den östra rikshalvan, han reste i den västra och Linné hade en plan: Kalm ska till Nordamerika! Enligt Linné var han ”nu i sina bästa åhr, då varken ambition eller wekligt lefwere försvagat honom”. Han kom sig dit, han träffade Benjamin Franklin, hämningslystna urinvånare, hittade en hustru, hade ögon och öron på skaft och pennan i högsta hugg, beskrev ”allt”. New York var enligt honom ”en stor underbar trädgård med anmärkningsvärt krokiga gator”. Han kom hem fullastad med erfarenheter och frön och skrev reseskildringar som blev verkliga bestsellers. Det gjorde han i Åbo, där han också grundade en ordentlig botaniska trädgård 1758 – och där står nu bland annat Sibeliusmuseum. En stor ek torde finnas kvar av hans planteringar.

Den grå långa rektangeln är muséet, fotograferat från andra sidan ån. När OO besökte platsen för några år sedan fanns där också en hel del kalmior, trots att de egentligen inte klarar klimatet så bra. Döm om OO:s förvåning när hon upptäckte kalmior i botaniska trädgården i Hobart, Tasmanien! Tänk, namngivna efter en som trampat i Vörå, bland OO:s förfäder…

Sparrmannia africana, en krukväxt som kallas rumslind. Den är en malvaväxt som växer vild i Sydafrika, och växer vilt som rumsväxt, påstår bokförfattaren, den fantastiska illustratören. Anders Sparrman (1748 – 1820), född i Tensta norr om Uppsala (OO har kollat på kartan!). Studerande vid Uppsala universitet som 11-åring, reste iväg som skeppsläkare till Kina som 17-åring 1765 – 1767, skrev bok om det 1768, sen reste han på något sätt till Kap-området i Sydafrika och fick erbjudande om att åka med James Cook på upptäcktsfärd 1772. Redan nu undrar man…

Med James Cook blev det Södra ishavet, Nya Zeeland, Tahiti (där han blev rånad) och Tonga, resesällskapet såg kannibaler och undkom, reste på hårdstormigt hav och nådde Påskön och sen Kaplandet igen. Slut där? Nähä. Med oxkärra reste han in i Afrika tillsammans med en ”annan galning”, lovade att de inte skulle klippa hår eller skägg förrän de träffat kristna flickor eller en flodhäst. Det blev flodhäst, Sparring var den första som beskrivit det djuret, likaså noshörning.

Tro det eller ej, han återkom till Sverige 1776 och hans insamlade material finns numera på Naturhistoriska riksmuséet och på Etnografiska muséet i Stockholm. Han skulle ansvara för Vetenskapsakademiens naturaliekabinett, han som rest på äventyr i drygt elva år. Nähä. 1787 blev det Afrika igen, resultatet var att han blev en hård motståndare till slaveri och slavhandel. Till slut blev han fattigläkare i Stockholm. Hans sista 30 år innehöll säkert äventyr och farligheter också. Häftig karriär.

Elias Tillandz, född Tillander (1640 – 93) levde inte på Linnés tid. En epifyt från Ecuador bär hans namn, Tillandsia cyanea. Namnet av Linné, förstås. Den här Elias färdades inte på haven, endast på Östersjön mellan Uppsala och Åbo. Efter ett skeppbrott beslöt han, aldrig mer på havet. Han red i stället runt Bottenviken, sägs det. Och ändrade sitt namn – till lands!!!

Han räknas som den finska botanikens fader, gav ut den första växtförteckningen i Finland, 1673, med 496 växter. Här ovan är den andra upplagan 1683 avbildad, med 536 växter med vetenskapliga namn, namn på svenska och på finska. Han grundade också en botanisk örtagård (den fanns en bit norrut från dagens Sibeliusmuseum, där lutherska ärkebiskopen i Finland numera bor). Här får ni stava på titelbladet!

Häftiga gubbar. Som egentligen var unga pojkar.

Garn, papper och rosor

Nu får OrdOdlaren allt tacka de så kallade algoritmerna, eller vad det nu kan handla om. Hon undrade över de små blombuketterna som medaljörerna i OS fick. Hon sökte på nätet. Hon fick ingen träff. Hon hörde ingen reporter i vår TV säga något om dem.

En tid senare hände något. I flödet på Facebook visades en artikel från veckotidningen Allas – sådant brukar verkligen inte dyka upp! Hur rubriken var utformad kommer OO inte ihåg. En beskrivning till rosen på bilden ovan fanns bifogad. Viktigare dock:

En OS-medaljbukett och en av tillverkarna. Den franska nyhetsbyrån AFP (världens tredje största) hade tydligen gjort forskning och Allas nappade på. Olika handarbetsföreningar i Kina, pensionärer, har suttit och virkat olika blommor. Den här kvinnan var med och tillverkade 4400 rosor. Gruppen köpte och formligen dissekerade rosblommor för att få till det. En ros virkades inte ens på en timme.

Andra grupper virkade olivkvistar, lagerblad, hortensior och liljor – så berättar artikeln. OO inbillar sig se andra blommor i buketterna, men säger ingalunda emot.

Det var svårt att få tag i en tillräckligt tydlig medaljbukett, här en som bärs av en svensk medaljör. Här skulle Storasyster ha haft en utmaning, hon var betydligt bättre på sånt här än lillasyster. Sammanlagt lär 1200 buketter ha tillverkats, OO har inte kollat vad medaljörerna i Paralympics får. Hoppas bara att medaljörerna förstår att uppskatta hantverket och inte så där annars bara slänger sina buketter. Sammanlagd arbetstid för en bukett uppges ha varit 35 timmar.

(Lite orolig bakgrund, men flytta nu på en parkeringsautomat…) 13 maj 2017 var det dags att fira rosariets (vid Borgå sjukhus) 20-årsjubileum. Någon månad tidigare producerade de små grå i OO:s hjärna minnen av de rosor av kräpppapper (jo, fem p!) som mamma och Storasyster gjorde på 1950- och 60-talen. Snabb telefonkoll, införskaffning av nämnda papper – och OO fick ihop något som kunde likna en ros.

Övning gav färdighet, och OO började känna sig mogen att lansera idén för styrelsen, lära ut hantverket för var och en som var villig att delta i ett rostillverkartalko. Ett tiotal föreningsmedlemmar (Borgå Trädgårdsförening) deltog och tillverkade rosor i olika stilar som OO sen sydde fast på ett långt tygband som en skicklig sömmare tillverkade. Bandet förvaras i en tillsluten låda och kunde användas på nytt 20 november 2021.

Bild från festens ”bjudningsbord” 13 maj 2017, med de snyggaste rosorna, verkligt superskickligt tillverkade av hantverkskunniga Mia. Hon använde lite tusch som sista touch i rosornas yttersta kanter. Birgittas rosbakelser med jordgubbar var en fröjd för både öga och gom.

(Bandet är klippt, men svävar ändå vågrätt i luften, vilken tajmning av fotografen – inte OO). De här snygga Mia-rosorna fick en speciell uppgift, de syddes fast på ett speciellt snyggt band och blev återinvigningsband som dåvarande sjukhusdirektör Leena Koponen klippte av. Hon har nu flyttat bort till andra uppgifter, undrar om hon tog sin halva av klippbandet med sig. Den andra halvan finns i tryggt förvar hos bakelsebagaren och kan beundras av bandhållarna på bilden, hennes barn.

Det långa bandet kommer ännu att användas vid sjuttiårsreprisutställningen på kulturhuset Grand 9 april. Välkomna, ni som kan! Tillverka gärna rosor och blommor av garn, olika sorters papper…

Närgånget 2

Runda Rabattkryparen är ogräsexpert. Ogräsfixerad. Känner växtsätt, växtplatser, spridningssätt, rotsystem, med mera. Ogräsdefinition? ”En växt som växer på fel plats”. Då blir det svårt. Aquilegia, akvileja, akleja. RR:s största svaghet är oförmågan att rycka upp just den växten. Som ganska ofta är på fel plats.En rabatt framför ett dussintal pioner är deras egen. Gissa vad de gör? Och vad RR inte… (blåsig fotograferingsdag…)

Aklejaskogen. I och utanför rabatten. I gången. Inne i en ros, en pion, en funkia, hur som helst. RR går försiktigt förbi.

Nedanför rabatten har de bildat sin alldeles egna lilla färgmix i krossgruset.

De är blå, mörkare, röda, helröda – för att inte tala om alla rosa och gula färgnyanser. En del har inga sporrar ”i ändan”, andra har raka, krokiga, korta, långa… Vad sägs om de här skönheterna, tänker de flyga i väg?

Namn är besvärliga. Enligt Allvetande Wikipedia finns det 70-80 olika odlade sorter. De är ju bra på att göra nytt själva, utan mänsklig inblandning, så man kan verkligen inte vara säker.  Aquilegia longissima med långa sporrar, guldakleja, alpakleja, med mera.

Men det här är ‘Nora Barlow’, kanske RR:S största favorit. Aquilegia stellata, stjärnakleja. Får växa precis var som helst. I frökataloger verkar den här vara den ”äkta”. Inga sporrar. Men sen:

Nora Barlow levde 1885-1989. Botaniker, expert på växternas genetik. hon har förädlat växter, skrivit böcker – och var barnbarn till Charles Darwin. Hon hittade en unik färgsammansättning i sin trädgård, gav några frön till en trädgårdsmästare som gav namnet.

Inköptes för några år sedan, som metkroksakleja. Färgen vacker och speciell, men inte är nu sporrarna så värst extra… Andra har likadana. Nästan.

Aklejor har funnits i trädgårdar länge, länge. Vid stugor och torp, förvildad och envis. Varje blomma åstadkommer massvis med frön som sprids lätt, det vet vi som har dem i trädgården. Enligt mytologin var den tillägnad gudinnan Freja. Användes som medicinalväxt, mot bl.a. gulsot och gallbesvär. Även bra mot skabb och sår, och vem nynnar inte just nu på ”Uti vår hage, där…. kom liljor och akvileja,..”. Där antyds ju att den ingår i en mixtur, i en kärleksdryck!

Den här växer i rabatten, år nummer två på gång. Någon säger hallonakleja, någon annat något annat. Liten och låg. Nickar inte som de flesta andra, skall betraktas uppifrån, vilket ju är rätt så lätt.

Sommaren 2016 dök den här lilla skönheten upp i rabatten. Nu är hon borta. Bilden blev inte bra, men RR-OO skall minsann försöka få ny, fler… (Som om inte det som redan finns skulle vara nog…)

Närgånget 1

Vattna, vattna, vattna… Vad kan man annat göra när solen gassar dagarna i ända och vinden bidrar mer än välvilligt till uttorkningen? Ett regn på några millimeter skulle ge ungefär en kubikmeter vatten från taken i våra regntunnor, men nä. Inget regn i sikte. Å andra sidan kan då Runda Rabattkryparen i lugn och ro studera växterna på nära håll, betrakta och förundras. Rhododendron, till exempel. Ytliga rötter som gör att den är känslig för torka. Rotbevattning följd av dusch! Närbildskavalkad:Den ”vanliga”. Heter den kanske ‘Grandifolia’? Har stått här på sin plats i över 20 år. Överlägset äldst och växer på bredden och på höjden vid granen som den enligt expertisen inte är ”bästis” med.‘P.M.A. Tigerstedt’. Från Mustila Arboretum, 58 kilometer från denna skrivplats. Farfadern AF Tigerstedt grundade arboretet 1902, omfattar nu 120 hektar, äldst och störst i Finland. Han började sakteliga ersätta av svampsjukdom angripna träd med mer exotiska – i dagens läge finns där ca 100 barrträdsarter, över 200 lövträdsarter, hundratals buskar och andra perenner. Plus, förstås, plantbutik. Fadern utökade med buskarna, och sonen Axel (avled 2010) fortsatte. Sonen Peter M.A. (nu 82 år) innehade befattningen som professor i växtförädling vid Helsingfors Universitet 1970-2000, och han koncentrerade sig bland annat på att få fram härdiga rhododendronsorter. 1931 hade man nämligen fått frön från Pungsan i Nordkorea, av dem växte upp en kraftig rhododendronbuske, den enda som överlevde de hutlöst kalla krigsvintrarna. Den här korsningen ”döptes” redan 1974. Den har moderns speciella egenskap: rullar ihop bladen vid minsta köldknäpp. Då ser den döfärdig ut, men den överlever!Troligen ‘Axel Tigerstedt’. Lanserades vid Mustilas 100-årsjubileum 18 juni 2002. Lägre än de två hittills nämnda, blommar först av alla. Knopparna är rosa, blommorna likaså – men bleknar till vitt nästan inom en timme. Bilden från 20 maj i år.‘Hellikki’, en spontan korsning i Mustila. Vår egen är lite krasslig i år, bilden tagen i skuggan i Mustila 11 juni 2015.‘Nova Zembla’, en av de mest sålda rhododendronen i kallt klimat. Knopparna klarar ner till -27 grader. Växer lågt, täcks ofta av snö – men halva busken ”gick bort” vintern 2010…‘Fantastica’, illa trängd och något skadad av kraftigare sorter – eller av människoframfart, vinterväder… Supersöt!Okänd, vit, låg. Glöms ofta bort eftersom den ligger bakom de två förstnämnda, som nu har uppnått ca två meters höjd.Specialiteten, den gula med rundare blad än de andra. Visar inte sin rätta färg på bild, den är starkare gul i verkligheten. Varken BJR eller OO har någon aning om hur eller varifrån den förstnämnda har fått tag i den. Wardii-gruppen, som beskrivits i sydvästra Sichuan, har just den här formen på sina blad.

Här finns också fyra azaleor. Två av dem har tagit ett gemensamt beslut om att blomma på sensommaren, vill kanske lysa med egen kraft och inte i skuggan av andra, ho vet.Det här torde vara ‘Aamurusko’, ”Morgonrodnad”, nu i slutet av sin årsblomning. Ibland visar den också lite mer gula toner.Den verkliga brasan, ‘Gibraltar’. Här om året trodde vi att elden var lös när den brassade på med blommor överallt. I kvällssolen såg det faktiskt ut så…

Rosor, rosor än en gång…

När det är brist på rosor – då tillverkar man. Och så gjorde vi. Hundratals. Bilden visar endast en del, ytterligare fylldes två korgar. Den som bäst behärskade tyg och symaskin sydde två långa band, och sen trodde OrdOdlaren att det  ”bara” var att sy fast rosorna på de två långa banden. ”Bara”, hm. Det tog tid och tråd och trädande och nålfingrarna protesterade till slut…

Ett drygt halvdussin människor snurrade ihop rosorna, av kräppapper. Importerat från Kina, inhandlat i stadens mest varierande butik (varusortimentet omspänner allt från spikar och skruvar via elektronik till knäckebröd och mera därtill..). Idén dök upp hos OrdOdlaren i en av hennes få men dock ljusa stunder, storasyster kunde bekräfta att konsten lärdes ut  i barndomshemmet för sisådär 60 år sedan. OO befann sig nu vara något skickligare än då. De nutida rossvarvarna utvecklade alla sin egen stil, den mest kreativa skickliga hantverkaren i gänget använde inte enbart sax och fingrar och ståltråd och strumpsticka, utan även tusch som tonade kronbladens kanter. Hennes rosor – och några till – användes till återinvigningsklippbandet, här i väntan på sin uppgift:Resterande rosor blev en lång orm på ett ca åtta centimeter brett tygband, ungefär fyra meter långt. Bilden på köksgolvet blev mer än lovligt suddig, så här kommer en bild av ormen som den portal den skulle blifva, med bordsdekorationen, rosstaven på stativ från ett upprensat buskage härom året, med stöd av ett keramikfat, i förgrunden:

På serveringsbordet låg sen halva återinvigningsklippbandet, och rosinspirerade morotsbakelser-cupcakes gick raka vägen in i gästernas munnar. Hann aldrig fråga den kreativa fritidsbakaren vad hon kallade dem.

Allt detta ståhej föranleddes av att Rosarium Hospitalis Borgoensis, som sköts av trädgårdsföreningen i staden, återinvigdes exakt och precis på sin tjugonde födelsedag. En hel del omställningar i, om och kring rosorna gjordes sommaren 2016, och allt detta föranledde en fest.

 

Sjukhusets direktör klippte bandet och talade,

barbershopgruppen Just4Fun sjöng med munnar, fingrar och kroppar – BJR, trädgårdsföreningens ordförande, ”basar” i den välklingande kvartetten,och även OO höll sin muntur (förevigad av den ena av två CC i kvartetten), för dagen iklädd rostunika. Boken om rosariet utkom, den lilla folkhopen trivdes och kunde uppleva att mera vårvärme äntligen aviserade sin ankomst. Följande dag kom den, åtföljd av smått regn i skrivande stund, därpåföljande dags morgon. Allt väl bland rosenbuskarna som nu kan börja öppna sina bladknoppar och producera blomsterprakt i midsommartider. Så hoppas vi.