Bäriga tankar under eken

Pappa plockade inte blåbär. ”Det enda man får är ont i ryggen”, sa han. Hans bärkärl skulle fyllas snabbt. Så därför travade han gärna drygt en kilometer in i skogen, över några små bergsklackar och dito våta skogspartier till Nörrmåsan för att kolla in hjortronläget. När han kom hem med mössan full, då var det dags!

Femåringens första Nörrmåsa-färd bestod enligt andras vittnesmål av glatt gående dit, sittande ätande hjortron på en sten, hem på pappas arm. De egna minnesbilderna påstår att hon plockade litersmåttet fullt och gick hela tiden på egna ben, förutom de tyngsta bitarna. Ingen kan mera avgöra vad som är sant. Skönt med samtidigt hemskt.

Några år senare traskade Storasyster Mi och Lillasyster Ma iväg på egen hand, i sällskap med grannarna Hi och He. Vi kunde ju stigarna, bergsklackarna och vegetationen, pappa hade lärt oss, likaså att läsa skogens tecken. Vi hittade hjortron, kärlen blev fulla och tunga, så vi beslöt att pausa på den nästsista bergsklacken. Vi åt blåbär och kråkbär, och de fyra år yngre He och Ma busade och sprang omkring medan de gamla 12-åringarna ”samtalade”. Plötsligt hördes rop. Våra namn! Mamma, pappa och He:s och Hi:s föräldrar kom från olika håll och gastade. Åttaåringen med den starkaste rösten svarade, smått ilsket. De trodde att vi gått vilse. Vi visste precis var vi var och hur vi skulle fortsätta. Kompisarnas föräldrar hade blivit oroliga, så urskuldade sig mamma och pappa. ”Och ni tror mera på dem än på oss”, fräste vi och surade rätt så länge över deras misstroende…

”Man må då frysa in och sylta och göra hur som helst, men hjortron smakar bäst när man sitter på en sten på måsan trött och svettig, med bromsar, flugor och myggor surrande runt sig”, utbrast Storasyster vid vårt sista gemensamma måsabesök.Åkerbär, likaså smultron, smaskade vi i oss längs dikeskanterna. Idag hittas sällan vitittjor, som vi sa, eller vatikkor, enligt folk längre norrut. Absoluta favoritbäret, som inte kunnat inmundigas på åratal. Dikesrenarna har försvunnit. Plockade en gång en och en halv liter, det blev visst plättar med färsksylt den dagen… Bloggaren som står för den här bilden skrev i sitt inlägg att hon plockat 7 kilogram på en gång – men hon bor längre norrut, http://www.elinskitchen.blogg.se. Precis så kunde plockresultatet se ut för ca 60 år sen. Känner doften och det vattnas i munnen…Bär idag? Det är högsäsong just nu. OO hinner inte till skogs, trots att den finns på några stegs avstånd. Blåbär plockas i omgångar, men de ser ut så här och växer på buskar:Smaken är inte helt ”riktig”, men blåbärshallonblandning i frysburken är nami!

Hallonen är lite luriga. Förädlade har beblandat sig med ”vanliga”, och plockning av dem skall också ske var och varannan dag. De bären gömmer sig vid olika blickvinklar. Dessutom mognar de på momangen när man tror att man plockat alla!Den här plockningen är avslutad. Det finns människor som vägrar sätta det här bäret i sin mun, efter barndomsförkylningarna där svartvinbärssaft var universalbotemedel. Men de har inte provat med mörk choklad, glass, älg, hjort, kållåda – som sylt med en gnutta chili i!Krusbär, stickelbär (stittjilbärin) borde vara mer populära! Herrskapsbär på 1800-talet, fina, eleganta, smakliga, otaliga sorter – så kom krusbärsmjöldaggen i början av 1900-talet och importen av ”fint utländskt” från och med 1960-talet. I plantskolor hittas idag inte alltför mycket variation, trots att det uppskattas att det ändå finns 350 namnsorter bevarade i Norden. Barndomsbuskarna gjorde man inget av. Man låg under dem och ”syltade i magen”, som Faster uttryckte det. Men kom ihåg att krusbärssylt är inhemskare och mindre kolavtrycksskapande än fikondito på ostbrickan, t.ex… Och superlämpligt!Vinrankan behöver ytterligare minst en månad tid. Och däremellan kommer krikon och plommon och sötrönnbär och hoppeligen björnbär. Regn, tack!!… Och havtornen. Dem skulle pappa inte heller ha plockat. Den plockningen består av att man tar ett bär åt gången, en knapp liter på en timme. Också god med lite chili i, smakar nästan som hjortron då!

Nu skall dagens saskatoonskörd i frysen. Hälsar uteliggaren inför fjärde natten under eken.

Språklåda på madrassen

Slott, borg, fästning, fäste, värn – några synonymord, flera finns. Svenskan är rik och mångsidig när det handlar om pompösa byggnader, speciellt i försvarssyfte. I OrdOdlarens finska språklåda finns inte lika många ord för samma byggnationer: linna duger för det mesta av ovanstående. Linnake (=fäste, mindre fästning) och linnoitus (befästning) finns, jo, men ordstammen är densamma. Dessutom används samma linna i talspråk som substitut för vankila – fängelse. Det är liksom tvärtom på finska, ett ord med många innebörder…

Det nyvunna intresset för (o)likheter finska- estniska serverar lossi (loss, från schloss, troligen) och linn. Men se nä, linn betyder i första hand stad, inte borg! Och på finska säger man lossi när man talar om en färja. Det blir bara rörigare…

Staden Tallinn – uttydarna har två förslag: vinterstaden (talvi = talv = vinter) eller Taani linn/Taanu linn = den danska staden/borgen. Historiskt betydande sidospår: Den redan den tiden gamla borgen på Domberget intogs av danskarna 15 juni 1219, i slaget vid Lindanäs (så har nämnda stad också kallats – obs lind, återkommer längre ned i texten…). Den dagen föll flaggan Dannebrogen ned från himlen. Firades stort i år. Sidospåret slut.

Vana linn är inte, som OO tidigare trodde, en fästning mitt inne i staden. Det är ju kort och gott Gamla stan, som där ännu delvis är omgiven av murar och befästningar och försvarstornet Paks Margareeta (paks = paksu = tjock) på synligt ställe. OO har besökt staden några snabba gånger, vill se mer i lugn och ro!Men så satt hon här, bakom kameran på café Lossiranta, en vändning drygt 90 grader åt vänster ger denna vyHon är inburad! Linnassa (i fängelse)? Njaää, det råkar nu bara finnas ett stadigt nätstaket mellan caféets/inkvarteringsställets gårdsplan och promenadstråket utanför (OO bodde inte där, dyrt ställe pga läget). Utsikt över Olofsborg/Olavinlinna i Nyslott/Savonlinna (rak svensk översättning skulle kunna bli Savolax borg/fäste/värn/fästning…). Lossiranta betyder visserligen Färjstranden, men med estnisk krydda blir det ju roligare, Slottsstranden, vilket också passar. Strand = ranta = rand.OO träffade en gång en i Norge bosatt estnisk kvinna på Island. ”Vet du vad som är skillnaden mellan en est och en finne”, frågade hon. ”Jo, vi ester hinner säga mycket mer per tidsenhet, eftersom vi har för vana att kapa av alla ord med några bokstäver, jämfört med finskan”. Hm, t.ex. 15 = viisitoista = viisteist! Fler exempel finns ju här ovan i texten. Och någon påstår också att det går lätt att få finska av svenska: sätt bara ett i i slutet av ordet! Hmhm, stol = tuoli, lite ditåt..

OO:s lingvistiska väninna påstår att finskan är svenskans kylskåp (och ryskan dess frysbox, men det klarar OO inte av). Bästa exemplet är kanske kynttilä (=ljus, levande ljus, stearinljus). Hur många av er talar om kyndel och firar Kyndelsmässodagen med att tända ljus?

OO brukar vanligtvis läsa en stump i sängen innan hon stänger sina brungröna (italienskt sidospår: OO ha letto a letto = har läst i sängen), men nuförtiden har hon ingen belysning, hon har blivit uteliggare och då rullar tankarna helt tokigt i den här stilen.Inte Unter den Linden, men nog under linden. Den optimala platsen har ännu inte hittats, solstrålkastaren träffade ansiktet i morse klockan 07.09. BJR skrattade, inne i den vanliga sängen inträffar samma fenomen på huvudkudden vid vidpass 07.50 sommartid. Sov själv då… Dock, denna något tunnare madrass på gräsmattan ute i den sköna luften är flyttbar. Nytt försök följer… Och nya tankar med konstiga associationer på rad…

Rabattrapport

Hacka och handskar och på huk i rabatten? Runda Rabattkryparen organiserar och laddar värre än så. Hon kryper, och det är roligare med allt som eventuellt behövs i närheten. Först: två bitar av ett gammalt liggunderlag och en – helst två – behållare för ogräs, gamla växtdelar, mossa, barr, kottar och annat som helst inte skall etablera sig i odlingarna.

Handskar, jo. Några stycken fungerande brukshandskar, handskreservdelar och roshandskar. När handskpekfingerändan är slutsliten klipps ett ring- eller långfinger av på en sliten handske, träs på pekfingret och sen handske på… Så sax behövs också, även till andra rabattklipp.

Hacka – nä. Lucko och därmed besläktade verktyg, här prydligt upphängda på väggen. De två korta används under största delen av krypartiden, de skaftiga används i ett senare skede när kryptillståndet inte är hyperaktuellt mera.

Saxen nämndes redan. Ofta, och mycket ofta, behövs också andra klippverktyg. Minsta lilla Silky sitter bäst i handen. En med större käftar kan också behövas. Och om längre skaft är av nöden. då är det bara att stiga upp och ta en av ”gäddorna” på bilden. För långa för att rymmas i korgen utan balansbesvär.

Diverse farligheter och styrkegivare strös ut där behovet är uppenbart. Bra att ha nära till hands, de små krypande krypen är inte snälla mot en stor krypande bostadsmarodör med mördarinstinkt. Minnena av tidigare anfall på händer och i knäveck är alltför påtagliga. Därför också alltid långa benkläder, oberoende av temperatur. Igelkotten och björnen fick komma med på bilden, platsen i rabatten är inte klar än.

”Målfärgspennor”. Behövs för att förbättra texten på namnskyltstenar. Stenarnas mineralsammansättning varierar, därmed också textbeständigheten. Olika tuscher har visat sig vara mer eller mindre hållbara; en del är fullt läsbara år efter år, andra klarar knappt en säsong. En del blir helt oläsbara, och minnet, det sviker. Skyltningen varierar, helt enkelt. inget att sörja alltför mycket över. Och en del stenar måste kasseras när växten dör. Så har nu hänt med pionen ‘Passionerad Älskare’ som stod bredvid rosen ‘Midsummer’. Den brukar blomma först i augusti-september, ingen oro för att den ännu är rätt så liten. Solen kom fram i knäppögonblicket!

När allt är samlat i den väl använda lilla korgen och vädret är ok (inte blåst efter 25 mm regn igår) är det bara att välja en rabatt med lämpligt mikroklimat, se till att telefonen är med, inne i en plastpåse, och sätta igång. På knä på den ena liggunderlagsbiten, fortsätt på den andra, ta sen den bakre och sätt den framför, kryp vidare på den… Superbra system, har kommit på det själv, alldeles själv…Trots de tidigare genomlidna vackervårvädret återstår en hel del krypande. Här har ännu inte Runda Rabattkryparen kommit till skott och fått syn på alla nya skott. Aklejor, maskrosor, dagliljor och den där förunderliga ”kvickrotsrabatten” är alltid raskare i sin tidtabell!

Här drog RR fram för två dagar sedan. Bäst att njuta innan ogräset hunnit ikapp:

Hälsningar från OrdOdlaren, som inte heter Barbara Rapaport. Då hade rubriken blivit mera svårläst: Barbararapaportsrabattrapport. Nu endast RR:s rabattrapport. Räcker. Lämpligt krypväder ute, dags igen!

 

Tågen gjorde tiden i tiden…

Uukunniemi. Åk dit, sätt dig på kyrktrappan och ropa: ”Rätt! Här stämmer den! Klockan!” Bekymra dig inte om språket på den enspråkigt finska orten, du blir töntförklarad ändå. Men det stämmer! Längs den blå linjen, rakt österut från den vita punkt som tycks stå för Punkaharju, så nära riksgränsen mot Ryssland du nästan kan gå. Uukunniemi, som sagt.

OrdOdlaren har i dessa somriga dagar snöat in sig på tid, klocka och tidszoner. Allt prat och smågräl om sommartid, normaltid och det underliga vintertid väckte ett intresse. Så, gott folk, om det känns hemskt över att inte få ha sommartid mera, ägna då människorna i västligaste Kina en tanke. Där går solen upp tre timmar efter att den officiellt gått upp. Hela Kina följer samma klocktid sen 1949. Vad OO förstått hjälper inget annat än ett ordentligt mått bondförnuft förenat med ett halvt mått civil olydnad, och livet går vidare.

Sandford Fleming, ingenjör, uppfinnare m.m, försenade sig från ett tåg 1876. Hans kreativa hjärna började troligen gå på högvarv, och han kom med ett förslag utgående från de meridianer som sjöfarare i alla tider räknat med, tidszoner.

Nya, supersnabba kommunikationsformer hade utvecklats. Ohyggliga tågvidunder som drogs av ångande järnhästar började forsla folket i England på 1830-talet, i skyhöga farter på 30 – 40 kilometer i timmen. Man hann långt på kort tid, och förstås spred sig järnvägsidén. Varje stad av betydelse hade av tradition sin egen regionala tid – hur skriva tidtabellerna? I många länder infördes en skild järnvägstid, och klockorna på stationerna hade två minutvisare – en för den lokala tiden, en för järnvägstiden. Det blev råddigt, på ren och skär finlandssvenska. Tidigare gjorde det ju ingenting om två orter på några hundra kilometers avstånd från varandra hade olika klocktid. Ingen telefon, ingen radio, ingen el. Hellre var det ljus, mörker, värme, kyla, torka och väta som bestämde sysslorna. Inte ”halv åtta” eller ”kvart över tio”.

Tidszonerna i Ryssland idag

Sandford Fleming sände sitt förslag om att planeten skulle delas in i 24 tidszoner till generalguvernören i Kanada (det var där han bodde), och denne sände vidare till världens regeringar. Den ryska tsaren tände på idén – han hade väldeliga besvär med tiderna i sitt breda land – och kallade till ett möte i Venedig 1881. Ingen enighet uppnåddes, men fröet sattes i god jord. Tre år senare, 1884, godkände 25 länder idén vid en konferens i Washington; dock så att zonerna kunde kurva vid behov. Och kurvar, ja det gör de:

Observera grönfärgade Kina…

Det som man mest var oense om var var man skulle börja räkna. Var fanns nollan? Observatoriet i Greenwich, London, var etablerat som riktgivare för järnvägstiden i England sedan1847, och där sattes nollan. (Hoppas att du Lena kan bidra med en bild i ett kommande inlägg, OO har blivit fotograferad där för läänge sedan, och bilden finns bara inte…). Frankrike accepterade nollan först 1911. ”Ärkefiender”…

Men Sverige var först! I hela världen! Första januari 1879 infördes s.k. borgerlig tid i Svea Rike, enhetligt för hela landet. Skillnaden mellan Stockholmstid och Göteborgstid var/är 24 minuter, och det var det som orsakade debatter, t.o.m. gräl i riksdagens kamrar, i hela 15 år… Inte är det lätt med tid och prestige, inte… Kompromissen blev en timme från Greenwich Mean Time, som redan då var etablerad. Meridianen 15º östlig bredd valdes, och den går bl.a nära Örebro, Karlshamn, och Östersund. Där ser man, Jämtland rules (Hej, Ylva…)

Storfurstendömet? Första järnvägen mellan Helsingfors och Tavastehus invigdes 17 mars 1862, och för den gällde Helsingforstid. 1870 började trafiken Riihimäki – Petersburg, och första halvan följde Helsingforstid, i Kaipiainen byttes till Petersburgstid. Skillnad: 20 minuter. Världshändelserna bidrog kanske, eftersom kejsaren, storfursten Alexander III (på förslag av lantdagen) 1888 utfärdade ett påbud om att Helsingforstid måtte användas på alla Finlands järnvägar. Så skedde. Hur folk långt från järnvägen följde klockan är höljt i dunkel, men de klarade sig så bra, så bra…

Republiken från 1917 fick ju också lov att ta ställning till tidsfrågan, och 1921, första maj, beslöt riksdagen att följa meridianen 30º, och klockorna i landet ställdes om till 20 minuter och 10,9 sekunder före Helsingforstid. Så nu, inför stundande 100-årsjubileum borde turistorganisationerna sätta upp stenstolpar längs meridianen ifråga. Det är inte mycket av den som går genom republiken av idag. Kolla på kartan ovan, Lieksa, Joensuu, Kitee – och, som sagt, Uukunniemi kyrka… Roligt är ju också att meridianen går nära Kontiolahti. De stora skidskyttearenorna i grannländerna har något gemensamt. Klockan går rättare än rätt, nästan.

 

För mycket och för litet…

… skämmer allt, så citerade mamma ofta sin mamma. OrdOdlaren får lov att hålla med. Två klockor tickar i otakt, luftvärmepumpen håller tyst, kylskåp/frys för stillsamt liv. Njuter. Viftar med öronen; inga andra ljud hörs. Oj, så skönt. Men är ytterst medveten om att hela denna ljudmiljö känns olidlig om den pågår i alltför många timmar.

Gårdagen: sällskap och prat, mest på finska, i sju timmar. Nästan enbart nya bekantskaper. Full rulle, inte en lugn stund. Kvällens TV-program – även det som till innehållet var intressant – kändes nästan outhärdliga. OO led helt enkelt av ljudövermättnad, social övermättnad. Hon är ju van vid att mest vara ensam! Magen var inte heller riktigt harasjå, till följd av matintag vid fel klockslag, men det hör liksom inte hit. Kanske. Försöker låta bli att störa den nu också. Lite svårt… Vatten.

Tystnad, bristvara idag, minsann. Tänker med förfäran på folk som är drabbade av tinnitus. En del av dem ”stänger” det inre ljudet med hjälp av yttre ljud; vet om en kvinna som alltid sover med radion på, annars infinner sig inte sömnen. Andra påstår sig kunna ”stänga av” ljudet där inne och inte låta sig störas.

Stänga av yttre ljud? I den konsten är OO rent ut sagt dålig. Det går bara inte. Nästan. Det gamla rådet ”Om man inte lyssnar så mycket hör man inte så mycket” fungerar inte så bra. Nåja, de politiska debatter som körts upp och ned om och om igen i våra media den senaste tiden brukar hon kunna stänga av. Tills minst halva gänget halvskriker i mun på varandra. Och sådana hetsiga gaphalsar vill med hela sitt hjärta (?) styra landet. Hm. Skönt att det är slut på det. Förstås skall valresultatet analyseras upp och ner i några veckor, men då är det lugnare tongångar och inte på påträngande i alla TV-kanaler. Och så blir det EU-val…

Ibland skulle OO vilja se en film utan ljudeffekter, utan ”musik”. Visst, det finns sådana. Undrar om det här med musiken är ett oifrånkomligt arv sen stumfilmernas tid… Okay, väl ”inne” i filmen märks knappast musiken (synd om musikskaparna?), men den påverkar ju ändå. ”Förnimmelser vi inte märker, men som ändå påverkar oss är… usch, magisterns psykologikunskaper finns under en tung lucka i hjärnkontoret … subliminala”. Åstadkommer bl.a. priming (primning på ”svenska”) och förbereder hjärnan på att vara mera uppmärksam och reagera snabbare på händelser ”i samma ton”, s.a.s.

Som skvalmusiken i butikerna som ändras enligt vad som t.ex. skall inhandlas inför helger och högtider. De skyltfönster som ännu finns kvar och som vi knappt ser, men… Färger… En gång påstods det att mörkorangerött stimulerar matsmältningen; sitter du länge i en sådan miljö äter du mera! Högljudd musik ökar alkoholintaget, hävdas det. Därför märker kanske inte OO just nu denna flaska med ädel dryck, även om den står på bordet

Idag har det tysta och allvarliga stället besökts. Vallokalen. Sällan prat där, knappt hälsningar, inga leenden, enbart mummel. En gång funderade kanske någon på att kalla på polisen, när OO efter förrättat röstningsvärv  frågade en av valfunktionärerna:”Vad är jag skyldig nu då?” Personen – partitillhörig – hickade till, sen kom svaret, något undvikande:”Jag vet inte, måste kolla därhemma…”. Sen drog vi två till med ett befriande skratt, de övriga allvarstyngda stämde försiktigt in, OO gick ut med ett leende på läpparna. Vilka förklaringar som serverades efteråt vet inte OO; kanske funktionären blev ”avsatt”… Nyfiken? Kommentera med en fråga…

Om fyra timmar blir det ljud, mera behagligt sådant. Konsert, Joseph Haydns ”Nelsonmässa”, Missa in Angustiis, nr 9, d-moll. Mässa i kristider – av krigsekonomiska orsaker skriven för reducerad instrumentalensemble; stråkar, trumpeter, orgel och pukor. Hoppas att det inte blir så mycket dunder, och att öronen och hjärnans ljudbehandlingscentrum är i mottagningstillstånd.

Nä, Haydn visste inte om att Lord Horatio Nelson några dagar före mässans urpremiär hade besegrat Napoleons styrkor vid Nilen, 1798. Så egentligen hyllas inte denna enögda och enarmade engelska krigshjälte i mässan, men ändå…

Namnlekar

Nu strandar det snart, efter att ha strömmat i nästan femtio år – med ett litet strandhugg mellan två av strömmarna. Och före det forsade det värrigare, det som i början var en ”bonsk” by med en ros på en kvist!

Nä, nu tycker du säkert att OrdOdlaren är ute och seglar. Javisst, det är svårnavigerat för en äkta landkrabba. Saken är den, att Borgå stift skall välja sig en ny biskop inom kort. Och Borgå stift är det geografiskt splittrade svenskspråkiga stiftet inom Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Varför egentligen det här inlägget? Jo, OO är fascinerad av efternamn. Har länge undrat vilken backe i väster farfarsfar tittade på på 1870-talet när han övergav namnet Jäppil, ”gårdsnamnet” för platsen han bott på, och hävdade (enligt kyrkobokens anteckning) ”vill heta Westerback”. Å andra sidan får OO väl bara tacka. Svårt att uttala (jeppil, korta vokaler), svårt att skriva. När samma orts namn Nickull i Sveriges system blev Nickell redan på 1960-talet…

Stiftet bildades på 1920-talet, första biskopen var von Bonsdorff. Betyder knappast bondens by, men något skall man ju ta till när kunskaperna sviker. Han var biskop i 31 år! Sen kom rosen på kvisten, Rosenqvist. Sen var det slut på lugnet, det började forsa ordentligt – följande biskop var Forssell. Den unga flickan som gick i skriftskolan för att bli konfirmerad fick hans namnteckning i sin gudstjänstsbok. Han höll pennan mellan pekfingret och långfingret…

John Wikström

Efter forsen började det strömma, och det med besked. Först kom den intellektuella och samtidigt mycket folkliga John Wikström, 1970-82 – sen blev han ärkebiskop i landet. En stor personlighet, en underbar och mycket klok människa. Han efterträddes av lillebror Erik, som hölls på posten i över 20 år. I yngre år var han negativt inställd till kvinnliga präster, men han ändrade sig och blev förespråkare och prästvigde de första kvinnorna 1988.

Erik Wikström

Sen höll strömmarna en kort paus, det blev ett strandhugg bland björkar i tre år. Gustav Björkstrand, som varit både kulturminister och rektor för Åbo Akademi (det  svenskspråkiga universitetet i Finland) satte sig på biskopsstolen. Som ung trivdes han på traktorsitsen på svärfaderns lilla jordbruk i OO:s barndomsbys grannby. En trevlig prick med liten namnteckning, god humor och snabb hjärna.

Gustav Björkstrand

Efter honom har stiftet strömmat i ytterligare tio år – Johns son Björn. Sin faders son, både på insidan och på utsidan. Vid sitt tillträde lovade Björn att han ger stiftet tio år, och nu går han – till Åbo Akademi.

Björn Wikström

Nu i dagarna blev det inte så enkelt i första valomgången när det försöktes med både ström och strand. Lisa Enckell och Harry Backström fick minst antal röster och eliminerades. Nu återstår att se hur de ca 700 röstar i andra omgången. Å eller ek? Vilken strand? Bo-Göran Åstrand eller Sixten Ekstrand.

Lite av stora salen i biskopsgården i Borgå, byggd som Borgå gymnasium för lite mer än 250 år sedan.

Finlands vanligaste efternamn är Korhonen och Virtanen. Det första är ”urgammalt”, det finns många förslag på vad ”korho” kan betyda. Men ”virta”, det betyder ström det… -nen är en diminutiv ändelse, men det tänker säkert få på i dagens läge. Roligast var det när en kvinna i telefon svarade OO: ”Nej, nej, jag är samma kvinna som förr, jag har nu gift mig och heter Leskinen!” OO kunde inte hålla sig, började gapskratta. Leski betyder änka… Lilla änkan… En lista på de tio vanligaste efternamnen på finska består av åtta som slutar på -nen, plus Mäkelä och Laine.

Vanligaste finlandssvenska efternamn är Nyman och Johansson, tätt följda av Lindholm och Karlsson. Sju av det tjugo vanligaste har förleden Lind. -holm, -ström, -roos, -kvist, -berg, -fors, -gren. De flesta av dem är mera sällsynta i Österbotten, vanligare i södra Finland. Lindlund finns inte, inte Tallund heller…  Däremot nog Eklund (nr 13), Granlund, Asplund, Björklund, Hägglund, Rönnlund…

Gårdslinden och gårdseken. Bakom eken skymtar björk och gran. Åtminstone.

En gång satt Söderlund, Österholm och Vesterback (vi hade ingen t.ex Norrgård) i ett kansli och skulle troligtvis ”körarbeta”. In kom dirigenten Gräsbeck – ”Nä, nu blir det bara gräs av det hela!”, utbrast Söderholm. Gräsbeck efterträdde Rosas, och nu är det Långbacka som för taktpinnen i studentkörerna vid Åbo Akademi. Tänk inte på personerna, tänk på namnen! Det växer troligtvis både gräs och rosor i en lång backe…

 

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 38 515 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Jag hoppas du ska trivas med mina ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året-runt eller någon gång varit här på besök. Förhoppningsvis kan jag få dig att längta tillbaks. Givetvis skulle det varit mysigt om jag kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Jag tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att drabbas av samma känslor som jag fått varje gång, som jag varit här på semester. Här skulle jag gärna vilja stanna kvar. Välkommen önskar Bosse Lidén

Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.