Det första jag såg

Idén är lånad, stulen, kopierad. Men så pass bra och användbar så jag tror att uppfinnaren tillåter ytterligare kopiering/lån/stölder. Kan användas hur många gånger som helst. Det första jag såg, det första jag såg som kunde bli en bild, det första jag lade märke till… Fyra morgnar:

Tavlan vid sängens fotända. Lite sned, men den är fotad liggande, så här ser OrdOdlaren den när hon slår upp sina brungröna. Lovisa stad begick 250-årsjubileum 1995, och beställde en bild av gymnasiets rektor, bildkonstläraren, konstnären Jasse. Bilden skulle bli en plansch som skulle delas ut till stadens officiella gäster. Vi lärare hade möjlighet att köpa provtryck av konstnären själv, bilden är rolig, speciellt när man sett staden. Jasse har avbildat många hus, placerat dem godtyckligt här och där, och över det hela flyger drottning Lovisa Ulrika som gett staden sitt namn. Gymnasiet, blekgult med grönt tak finns nästuppe till höger. Kyrkan tronar nästan i mitten, och stadens simstrand, fint kallad Plagen, med sina blå badhytter är med. De lär numera vara mera färgstarka de också, precis som gymnasiet. Söndagens första. Innenatt.

Måndag. Även här liggande fotograf. Utenatt. Kan ligga länge på morgnarna och lyssna till vindens sus i träden, följa myggnätets rörelser, känna den sköna morgonluften, njuta. Den morgonen packades sängen ihop, det utlovades regn till följande natt. Pyttsan. Inte en droppe kom, och OO var något sur på ”vädergubbarna” som tydligen vill göra alla odlare till viljes och lova regn. Kommer osökt att tänka på bonden som utbrast ett ”Satans Biström!” på lantbruksaffärens trappa när en häftig regnskur överraskade. Biström var finlandssvensk TV:s kändismeteorolog på den tiden. Hur som helst, ostadig väderlek gör att OO sover inne nu och i några nätter framåt. Åtminstone.

Det första OO gör, nästan 365 morgnar per år, är att öppna dörren och kolla morgonluften. Så också tisdagen den tolfte juli. Och leveransen fanns på trappan! Inhemsk honung. Det är till att ha service… Biodlarna hade kommit i arla morgonstund för att sköta de tre bisamhällena som är sommararbetare här, och levererade beställningen på samma gång. Trappan är annars belamrad med allt och lite till som har att göra med trädgårdsskötsel. Honungsåtgången är stor i dessa tedrickares hushåll.

Dagen var annars tung och åsktryckande, både räddningsverket och meteorologiska institutet gick ut med varningar: plocka in utemöbler, fäll ner eventuella parasoll, kolla allt löst som ligger ute… Jo, det började faktiskt regna sent på tisdagskvällen.

Nästan pinfärsk onsdagsbild. Tre hela millimeter visar regnmätaren. Regnet kom rakt ner. Inte en droppe på trappan som har tak. Alla utemöbler stod orubbade, det uppfällda solparasollet likaså. Alla växter står raka som statyer, om de inte vissnat i brist på vatten. Nu utlovas sisådär en millimeter regn per dygn. Gissa vad OO gör idag – vattnar. Efter ett dygn vankas två bortanätter, få se om det regnar här då…

OO måste bara knäppa en bild till, för att återknyta till Lovisa – pelargonen i ampeln köptes där för nästan exakt ett år sen, bara för färgens skull. Kolla en av krukorna till höger – samma färg. Nu skall alla krukor få vatten, i två omgångar. På bilden syns också det runda gårdsberget, som ännu inte fått ett fyndigt namn. Två stolar och två specialbänkar finns där, på marken ligger ett rep som man kan ta till hjälp för att ta sig upp. De två ensidiga enarna är inte vackra, de återhämtar sig kanske inte efter att ha levat åtklämda av den stora fällda granen. Tre sneda smala rönnar bör också avverkas. Är ändå inte så akut som vatten för växterna.

Fritidsproblem? Vem sa så?

År två. Eller tre. Eller…

Dyk ner i smyckeskrinet, alla ”tanter”! Det är dags för Pärldag ett, 13 mars, i morgon! Pärhalsbanden, örhängena, ringarna skall bäras – ta bild och sätt på Facebook… OrdOdlaren lanserade den här dagen och sakteliga sex stycken till under år 2021. Allvarligt försök att skapa en tradition..

Pärlhalsbandet, inhandlat i Nelspruit, Sydafrika 2011, har nu fått sällskap av ett filigranhjärta, inhandlat i Lima, Peru, 2014. Årets ”pärla” på altanen är imponerande. Inlägget för ett år sedan hade visst rubriken Dag ett av sju. Greta har namnsdag, i Norge.

12 mars 2022 i morgonsolen till vänster och 12 mars 2021, klockslaget oklart, till höger. Det blev vår och sommar för ett år sedan också… Nu tänker OO ta till lite bilder av varierande slag,

liksom som metaf(o)årer. Hoppas få träffa konstnären 31 mars i år, firmanamnet Gladakossan.

OO har köpt minst ett dussin kort med det här motivet sen det utkom, för sisådär 18 månader sen. Alla har sänts till olika håll, så nu fick hon lov att knycka kortet från ”tantkonstnärens” webbplats. En tripp till grannstaden där korten ritas och den förträffliga bokhandeln har det bästa urvalet kommer att företas i veckan. OO kan publicera på nytt, utan cirkel i mitten. Motivet står för ”tvåårsjubiléet”. Det var visst 11 mars 2020 som pandemin utlystes, och begränsningarna ramlade över oss.

OO har inte åkt tåg på över två år. Eventuellt om en vecka blir det en sväng, första trippen till grannlandet per sjöfartyg tas också inom knappa tre veckor, om inget oförutsett inträffar. Inte har hon talat i telefon alltför mycket heller. Satte som motto att prata med en gammal vän per vecka för två år sedan, men tyvärr finns det folk som inte svarar i telefon när numret inte är bekant. En del svarar att de just nu inte har tid att prata. Ännu färre ringer själva. ”Tantkonstnären” själv, Inge Löök, och hennes väninnor har för vana att ringa den som har födelsedag och sjunga. Många av hennes tantbilder har faktiskt verklighetsbakgrund.

Besöken i hufvudstaden har inte heller blivit många på två år, här syns domkyrkan i Helsingfors i bakgrunden. Egentligen har dessa besök inskränkt sig till två-tre konsertbesök. Hoppas det blir fler inom kort…

Evi Engström, naivistisk amatörkonstnär och mångsysslare i barndomstrakterna, ritade det här kortet 2001, ”Hembygdsfesten”. Här finns minsann detaljer att betrakta! Konsert på långfredagen finns inprickad.

Snart syns kanske vårtecken här också. Bakgrunden här är Borgå, kyrkan, ån, strandbodarna och gamla bron som nu skall renoveras ordentligt. Tallen är också berömd den fanns på asken med färgkritor som vi använde förr i världen. Kritorna tillverkades i Borgå.

Ytterligare förberedelser bör alla tanter sätta igång med. Det är fullmåne på påsklördag i år. Då ställer vi oss och skriker – hoppeligen av glädje. Det håller vi alla tummar, tår och tänder för!

Helgfröjder – en julsaga (?)

Julegranen vår, den är så fin i år… Den är köpt, odlad, klippt och formad av odlaren, jämn, snygg – och dricker som bara den. Här står den och förgyller tillvaron. För cirkus två personer i cirkus två veckor. Eller tre.

Förr i världen hade man julfrämmande, främmand med klart ä på barndomsspråket. Man gästade sina bästa bekanta, kände varandra väl… Inbjudningarna skedde enligt ett visst mönster. På något sätt. ”De bjöd först förra julen, nu är det vår tur”, och så vidare. Kaffe, te, kakor, småbrö (småkakor) och fyllkako (tårta). Allt hembakt. Julgran, julklappar och eventuella nyförvärv inspekterades och diskuterades, nya recept likaså. Föräldrarna umgicks i ett rum, barnen lekte, spelade Svarte Petter och brädspel, gjorde anagram, frågesporter och annat till diverse åldrar hörande skoj.

En gång kom en familj med häst och släde, familjens döttrar i vita pälsar (äkta eller fusk okänt, oomdebatterat på den tiden) och muffar! Den lilla flickan blev överförtjust. En muff, det vore något det, vill ha, vill ha… År 2021 läste hon i pensionärstidningen om en kvinna som stickar muffar som är bra för folk som t.ex. sitter i rullstol. OO började med ett eget projekt. Utan beskrivning, utan att veta hur långt garnet räcker, utan att veta om det finns mer av samma sort, utan att minnas från vilken butik nystanet är köpt, utan att veta om det blir något som kan användas överhuvudtaget. Roligt. Lek…

En ung och glad marknadsförsäljare/glasblåsare har gjort snurror av glas En av mänsklighetens äldsta leksaker. Den här är dessutom vacker. Snurrar bra. Heter hyrrä på finska. Den kan OO snurra om och om igen, titta, ta tid, snurra på nytt, om och om igen på en tallrik. Roar. Lek…

Äntligen, efter årtionden av väntan, har OO ett eget fortunaspel. Spelet som sådant är ungefär 200 år gammalt. Inspirerad av Tour de ski har OO hittat på egna ensamspelvarianter: Masstart = alla kulor körs iväg på samma gång. Jaktstart: kulorna skjuts iväg en och en, med cirka tre sekunders mellanrum – det var kreativt lite knepigt att få ihop en jaktstart på basen av intervallstart som innebär att hon låter en kula landa i ett bo (eller missa totalt) innan följande kula får sig en knuff. OO har funderat på att försöka få ihop tio olikfärgade kulor, men vet inte hur. Tips? Btw, intervallstart har hittills gett bäst resultat. Med hälsning till FIS. Roligt.

OO kan stirra på stjärnor även under dygnets ljusa tid – de är nästan vita, men via kameralinsen blir de gulare. Föremål för fysiskt filosoferande. Inga fåglar ville ha förplägnad i fotograferingsstunden. Men snö finns. Skottdag idag, säsongens andra.

Och undret har skett! Tydligen hjälpte nothäftet med basarior. De har fått till det på pianot, tomtepojken och tomteflickan! Vi ska gå hand i hand… OO lovade att icke-jultiden i påsen får tillbringas på tumanhand, hand i hand eller mer. Spännande att se vad som har hänt julen 2022…

Till och med stjärnorna rodnade av tanken mot kvällen, den ena blev till och med lite darrig…

Aphelenchoididae, Pratylenchus, Meloidygne, arbuskulär mykorrhiza, mycel, Yggdrasil och andra askar – det finns mycket man kan roa sig med i helg- och efterhelgtider. Om nu rundmaskar och svamprötter och trädkåserier räknas till sådant. Det blir roligare om man tänker så: lek som roar… God fortsättning på 2022, alla läsare!

Operett, dans och sot förenas

Franz Lehár blir 151 år gammal på valborgsmässoafton. Han med Glada änkan Hanna Glawari, Greven av Luxemburg, Leendets land – operetter. Nä, OrdOdlaren planerade inte skriva om honom, men han gav en idé: OO skulle berätta om sin operetterfarenhet, visa att hon hyllat muserna Thalia (komedi) och Terpsichore (dans och sång) på scenen. Ägnade timmar åt att söka kuvertet med foton från Lurens sommarteater där hon åbäkade sig 1978-79. Förgäves. Hittade bara en massa damm på helt och halvt bortglömda ytor. Stal en bild från Lurens webbplats:

Bilden passar ju idag, 29 april, på Dansens Dag. Börje Lampenius regisserade ”Vita Hästen” och den 8 – 9-åriga dottern Linda stod på scenen i några föreställningar och sjöng med i körpartierna. Just hon, violinisten, numera gift och bosatt i Sverige. Undrar verkligen om hon är med här, den mest blonda på balkongen…

OO är också med på bilden. Gissa vem! Svar kan ges i någon form.

Tillbaka till nutiden. Solen sken, tanten borde ta sig ut. Hon stod utrustad på trappan och konstaterade att aprilvädret visade sin styrka. Bäst som solen sken regnade det, om det inte kom hagel eller snö. Eftersom OO dagen innan ”sotat” håret,

(foto via en prickig badrumsspegel) så kunde hon ju gott sätta igång med dammförorsakaren vintertid, spisen. Sota och putsa spisen. När hon väl var i full gång och avbrytande var omöjligt – då värmde aprilsolen så skönt genom fönstren. Hela tiden. Spisen var fylld med sot och aska, det var bara att sota, såtta, sopa och skura.

Här är handen redan tvättad ordentligt en gång. Efter fullgjort värv åkte kläderna in i tvättmaskinen, svarta på de mest märkliga ställen. OrdOdlaren hostade och snöt bort mörkfärgat slem…

”Såtta” betyder ungefär att man skräpar ner, med både vått och torrt. Minsann. Det svarta pianot kunde man skriva anteckningar på , men dammtorkning hade varit helt lönlöst om ivern att putsa spisen hade kommit efter den verksamheten. Sotet dansade i solskenet.

Spiselkransen är ännu inte ordnad, men det blev bra till slut! Här står vedkorgar på parad vintertid och det brinner i spisen, elden värmer vattnet som cirkulerar i elementen. En ambition som OO haft i flera år är fullföljd. När det blir aktuellt, om ett halvår eller så, är det enkelt att tända en brasa. Skönt.

Eftermiddagsemperaturen steg oväntat högt. OO hann faktiskt fixa till gullregnet och tre hortensiabuskar också. Alla var något påbörjade, men gullregnet krävde stege och balanseringskonst. OO är nu både hel och ren. Ramlade inte från stegen. Återstår att ta några danssteg idag, för den goda sakens skull. ”I Salzkammergut, där kan man jämt roligt ha…” Mazurka, kanske…

Knivolycka eller olyckskniv?

OrdOdlaren har lyckats med konststycket att skrämma sig själv flera gånger den senaste veckan. Tänk, vad en rödfärgad nagel kan ställa till med!

Många gånger har tanken ”Va, varifrån kommer blodet?” dykt upp, likaså ”Har jag doppat fingret i vinbärsgelén?” Inom två sekunder rättar OO sig: ”Det var ju löken!”

OO skulle hacka en lök och och beslöt att utföra arbetet med den relativt nya kroksabeln i stället för med trotjänaren sen något år, den övre på bilden. Ovanan med knivens vinkel gjorde att en pikupikuliten lucka uppenbarade sig på pekfingernageln. Nagelfilen fick jobba, men ett störande hack blev ändå kvar. Gjorde sig påmint alltför ofta, kändes obehagligt. Nagellacksflasksökning resulterade i en klarröd. Det skall finnas en färglös också, men var, säg det.

OO halkade sen in på knivfunderingar. Har hört att stjärnkockar bär med sig sina egna knivar vart än de reser. Och visst finns det favoriter till olika köksjobb även här. Bullaknivar (brödknivar), till exempel. Den övre på bilden är OO:s andra av samma sort. Kommer fortfarande ihåg lyckan när den hittades i en liten butik under en kursvecka. Då fick den fungera både som bröd-, ost- och smörkniv. Den stora fasan när hundvalpen låg och gnavde på den förstas träskaft finns som starkt känslominne, men hur det egentligen gick till har starka hjärnkrafter lyckligtvis raderat. Vinklingen mellan kniv och skaft fungerar, men sågtänderna är utnötta. Den nedre svarta knivens sågegenskaper har inte hittat vägen till OO:s hjärta.

En fantastisk tasmansk brödsåg, inköpt på Salamanca market i Hobart. Sådana här fanns i vart och vartannat försäljningsstånd, av olika trädslag. OO tvivlade först på systemet och sågbladet, men åsikten har ändrats. Försäljerskan/tillverkaren hade rätt. OO valde en i Huon pine (Lagastrobos franklinii), ett träd som växer i sydvästra Tasmaniens regnskogar, och endast där. Träden får inte fällas sen 1970-talet, men hantverkare får använda virke som fallit ner eller avverkats av andra orsaker. Lär hålla ”hur länge som helst”, innehåller nån sorts eteriska oljor och är lätt att bearbeta. Nej, kniven doftar inte. Men passar i handen när bröd skall skivas.

Fler användbara redskap. Blåskaftad ostkniv. Bra, speciellt för mjukare ost. Hålen hjälper. Tomatkniven som själv berättar vad den är köptes mest på skoj, fungerar bra – när OO kommer ihåg att den finns under tomatsäsongen. Båda passar mycket väl i handen.

Fler, fler och ännu fler finns i lådorna och i stativen. Varför finns så många? Tja, man vill prova sig fram, hitta bästa handtaget, den som hålls bäst i handen, som känns bäst och mest stabil. Nej, OO har inte räknat. vill inte heller. Men en gammal japansk favorit är försvunnen, å andra sidan fick den fungera som reservhammare en gång, så den har mist sin skärpa. Vila i frid.

Hacket i nageln växer bort allteftersom nageln växer, men det tar tid. Det blir fler varv med penseln. Nämnas bör att nagellacket ströks i OO:s bruksvaruutbud för cirka 50 år sedan. Dock finns alltid en flaska eller två i skåpet, för eventuella eventualiteters skull. Visserligen ägnar sig inte OO åt att stoppa rinnande strumpmaskor nuförtiden, men det finns fler användningsområden.

Acetonflaskan är försvunnen. Troligen förbrukad som etikettborttagare. Butikslistan är påbörjad.

Och så blev det andra bullar. Bullor.

Bulla, något som påven skickar ut, pluralis bullor (så tjatade Tschombe och alla andra modersmålslärare). Javisst, men bulla är bulle, och dessutom i bredare perspektiv. Pluralis bullar. Säg nu det på nån finlandssvensk dialekt: ”Nåmen ta no in bulle å!” Nej. Går int. ”Ta no in bullo til, höödo! Elo mang bullor”. Så blir det. Förstås spelar finskans pulla in lite, men bullo är genuint. ”Pullakahvit” sägs inte rakt översatt ”bullkaffe”. Snarare ”kaffe med dopp”. Munkkikahvit = kaffe med munk. Fram för ordet fika! (OO är ju dessutom TE-olog…).

Dallasbulle. Varför – ingen aning, men en helt god snurrbulle med lite fyllning, här i genomskärning.

Sen har vi ju grisar! Possu, munkkipossu eller posso, som denna sockrade munkdegs”bulle” kallas i trakterna kring Kotka där den är utnämnd till landskapsgodis. En fyrkant av munkdeg fylls med äppelmos, viks dubbel och så ”skruvar man till” fötter/öron, och så heter det gris. Svar på frågorna när, hur och varför det här bakningssystemet har uppkommit har OO inte hittat.

Efter några köpförsök fick OO tag i en gris med nästan perfekt innandöme. I ungdomen sa vi ”Den som inte tycker om rödlemonad och grisar, han låtsas”. Och bäst i trakten var bageriet Lillkungs grisar. De finns ännu. Åk till Oravais och köp!

En annan oförklarlig bulle. Örfil. Samma på finska, korvapuusti. Någon källa påstår om att den påminner ett öra (eller två ihopväxta). Degen kavlas ut, smör, socker och kanel breds på, sen rullas det hela ihop som en rulltårta och skärs i sneda bitar, med topp och bas. Bitarna ställs på plåten med toppen uppåt, och så trycker man till med ett lämpligt redskap i mitten av toppen. Pärlsockret är kronan på verket. Om OO har bakat? Näädå. Örfilar var ett av Storasysters bravurnummer, och lillasyster beundrade hantverket. Och åt.

OO tycker att det nästan är en skymf att säga kanelbulle om en örfil. Formskillnaden är påtaglig. Smaken kanske densamma, men man äter ju också med ögonen!

OO är ingen bullabakare (bullebakare?). En och annan kaka kan hon dock svänga ihop emellanåt. Ett säkert kort är en kryddkaka som hon hade bakat när svågerpretendenten kom på sitt första besök. Den dög i hans mun. Det är över 50 år sedan. Ovanstående är nutida favorit, en amerikansk romkaka (receptet står svågersonens/systersonens hustru för). Den dränks ordentligt i en blandning av rom, socker och smör och smakar därefter. Det finns folk som bara behöver ett sms om att den är nygräddad så hittas tid för en testund. Väntar dock denna vår tills snöberget på altanen har smultit. I april! Då, VASJS!

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 84 216 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Skogsträdgårdsbloggen

Odla ätbart överallt

gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales, Spanien, Sverige och lite överallt

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från Wales, Spanien, Sverige och lite överallt, på ställen jag bott och arbetat i. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.