Operett, dans och sot förenas

Franz Lehár blir 151 år gammal på valborgsmässoafton. Han med Glada änkan Hanna Glawari, Greven av Luxemburg, Leendets land – operetter. Nä, OrdOdlaren planerade inte skriva om honom, men han gav en idé: OO skulle berätta om sin operetterfarenhet, visa att hon hyllat muserna Thalia (komedi) och Terpsichore (dans och sång) på scenen. Ägnade timmar åt att söka kuvertet med foton från Lurens sommarteater där hon åbäkade sig 1978-79. Förgäves. Hittade bara en massa damm på helt och halvt bortglömda ytor. Stal en bild från Lurens webbplats:

Bilden passar ju idag, 29 april, på Dansens Dag. Börje Lampenius regisserade ”Vita Hästen” och den 8 – 9-åriga dottern Linda stod på scenen i några föreställningar och sjöng med i körpartierna. Just hon, violinisten, numera gift och bosatt i Sverige. Undrar verkligen om hon är med här, den mest blonda på balkongen…

OO är också med på bilden. Gissa vem! Svar kan ges i någon form.

Tillbaka till nutiden. Solen sken, tanten borde ta sig ut. Hon stod utrustad på trappan och konstaterade att aprilvädret visade sin styrka. Bäst som solen sken regnade det, om det inte kom hagel eller snö. Eftersom OO dagen innan ”sotat” håret,

(foto via en prickig badrumsspegel) så kunde hon ju gott sätta igång med dammförorsakaren vintertid, spisen. Sota och putsa spisen. När hon väl var i full gång och avbrytande var omöjligt – då värmde aprilsolen så skönt genom fönstren. Hela tiden. Spisen var fylld med sot och aska, det var bara att sota, såtta, sopa och skura.

Här är handen redan tvättad ordentligt en gång. Efter fullgjort värv åkte kläderna in i tvättmaskinen, svarta på de mest märkliga ställen. OrdOdlaren hostade och snöt bort mörkfärgat slem…

”Såtta” betyder ungefär att man skräpar ner, med både vått och torrt. Minsann. Det svarta pianot kunde man skriva anteckningar på , men dammtorkning hade varit helt lönlöst om ivern att putsa spisen hade kommit efter den verksamheten. Sotet dansade i solskenet.

Spiselkransen är ännu inte ordnad, men det blev bra till slut! Här står vedkorgar på parad vintertid och det brinner i spisen, elden värmer vattnet som cirkulerar i elementen. En ambition som OO haft i flera år är fullföljd. När det blir aktuellt, om ett halvår eller så, är det enkelt att tända en brasa. Skönt.

Eftermiddagsemperaturen steg oväntat högt. OO hann faktiskt fixa till gullregnet och tre hortensiabuskar också. Alla var något påbörjade, men gullregnet krävde stege och balanseringskonst. OO är nu både hel och ren. Ramlade inte från stegen. Återstår att ta några danssteg idag, för den goda sakens skull. ”I Salzkammergut, där kan man jämt roligt ha…” Mazurka, kanske…

Knivolycka eller olyckskniv?

OrdOdlaren har lyckats med konststycket att skrämma sig själv flera gånger den senaste veckan. Tänk, vad en rödfärgad nagel kan ställa till med!

Många gånger har tanken ”Va, varifrån kommer blodet?” dykt upp, likaså ”Har jag doppat fingret i vinbärsgelén?” Inom två sekunder rättar OO sig: ”Det var ju löken!”

OO skulle hacka en lök och och beslöt att utföra arbetet med den relativt nya kroksabeln i stället för med trotjänaren sen något år, den övre på bilden. Ovanan med knivens vinkel gjorde att en pikupikuliten lucka uppenbarade sig på pekfingernageln. Nagelfilen fick jobba, men ett störande hack blev ändå kvar. Gjorde sig påmint alltför ofta, kändes obehagligt. Nagellacksflasksökning resulterade i en klarröd. Det skall finnas en färglös också, men var, säg det.

OO halkade sen in på knivfunderingar. Har hört att stjärnkockar bär med sig sina egna knivar vart än de reser. Och visst finns det favoriter till olika köksjobb även här. Bullaknivar (brödknivar), till exempel. Den övre på bilden är OO:s andra av samma sort. Kommer fortfarande ihåg lyckan när den hittades i en liten butik under en kursvecka. Då fick den fungera både som bröd-, ost- och smörkniv. Den stora fasan när hundvalpen låg och gnavde på den förstas träskaft finns som starkt känslominne, men hur det egentligen gick till har starka hjärnkrafter lyckligtvis raderat. Vinklingen mellan kniv och skaft fungerar, men sågtänderna är utnötta. Den nedre svarta knivens sågegenskaper har inte hittat vägen till OO:s hjärta.

En fantastisk tasmansk brödsåg, inköpt på Salamanca market i Hobart. Sådana här fanns i vart och vartannat försäljningsstånd, av olika trädslag. OO tvivlade först på systemet och sågbladet, men åsikten har ändrats. Försäljerskan/tillverkaren hade rätt. OO valde en i Huon pine (Lagastrobos franklinii), ett träd som växer i sydvästra Tasmaniens regnskogar, och endast där. Träden får inte fällas sen 1970-talet, men hantverkare får använda virke som fallit ner eller avverkats av andra orsaker. Lär hålla ”hur länge som helst”, innehåller nån sorts eteriska oljor och är lätt att bearbeta. Nej, kniven doftar inte. Men passar i handen när bröd skall skivas.

Fler användbara redskap. Blåskaftad ostkniv. Bra, speciellt för mjukare ost. Hålen hjälper. Tomatkniven som själv berättar vad den är köptes mest på skoj, fungerar bra – när OO kommer ihåg att den finns under tomatsäsongen. Båda passar mycket väl i handen.

Fler, fler och ännu fler finns i lådorna och i stativen. Varför finns så många? Tja, man vill prova sig fram, hitta bästa handtaget, den som hålls bäst i handen, som känns bäst och mest stabil. Nej, OO har inte räknat. vill inte heller. Men en gammal japansk favorit är försvunnen, å andra sidan fick den fungera som reservhammare en gång, så den har mist sin skärpa. Vila i frid.

Hacket i nageln växer bort allteftersom nageln växer, men det tar tid. Det blir fler varv med penseln. Nämnas bör att nagellacket ströks i OO:s bruksvaruutbud för cirka 50 år sedan. Dock finns alltid en flaska eller två i skåpet, för eventuella eventualiteters skull. Visserligen ägnar sig inte OO åt att stoppa rinnande strumpmaskor nuförtiden, men det finns fler användningsområden.

Acetonflaskan är försvunnen. Troligen förbrukad som etikettborttagare. Butikslistan är påbörjad.

Och så blev det andra bullar. Bullor.

Bulla, något som påven skickar ut, pluralis bullor (så tjatade Tschombe och alla andra modersmålslärare). Javisst, men bulla är bulle, och dessutom i bredare perspektiv. Pluralis bullar. Säg nu det på nån finlandssvensk dialekt: ”Nåmen ta no in bulle å!” Nej. Går int. ”Ta no in bullo til, höödo! Elo mang bullor”. Så blir det. Förstås spelar finskans pulla in lite, men bullo är genuint. ”Pullakahvit” sägs inte rakt översatt ”bullkaffe”. Snarare ”kaffe med dopp”. Munkkikahvit = kaffe med munk. Fram för ordet fika! (OO är ju dessutom TE-olog…).

Dallasbulle. Varför – ingen aning, men en helt god snurrbulle med lite fyllning, här i genomskärning.

Sen har vi ju grisar! Possu, munkkipossu eller posso, som denna sockrade munkdegs”bulle” kallas i trakterna kring Kotka där den är utnämnd till landskapsgodis. En fyrkant av munkdeg fylls med äppelmos, viks dubbel och så ”skruvar man till” fötter/öron, och så heter det gris. Svar på frågorna när, hur och varför det här bakningssystemet har uppkommit har OO inte hittat.

Efter några köpförsök fick OO tag i en gris med nästan perfekt innandöme. I ungdomen sa vi ”Den som inte tycker om rödlemonad och grisar, han låtsas”. Och bäst i trakten var bageriet Lillkungs grisar. De finns ännu. Åk till Oravais och köp!

En annan oförklarlig bulle. Örfil. Samma på finska, korvapuusti. Någon källa påstår om att den påminner ett öra (eller två ihopväxta). Degen kavlas ut, smör, socker och kanel breds på, sen rullas det hela ihop som en rulltårta och skärs i sneda bitar, med topp och bas. Bitarna ställs på plåten med toppen uppåt, och så trycker man till med ett lämpligt redskap i mitten av toppen. Pärlsockret är kronan på verket. Om OO har bakat? Näädå. Örfilar var ett av Storasysters bravurnummer, och lillasyster beundrade hantverket. Och åt.

OO tycker att det nästan är en skymf att säga kanelbulle om en örfil. Formskillnaden är påtaglig. Smaken kanske densamma, men man äter ju också med ögonen!

OO är ingen bullabakare (bullebakare?). En och annan kaka kan hon dock svänga ihop emellanåt. Ett säkert kort är en kryddkaka som hon hade bakat när svågerpretendenten kom på sitt första besök. Den dög i hans mun. Det är över 50 år sedan. Ovanstående är nutida favorit, en amerikansk romkaka (receptet står svågersonens/systersonens hustru för). Den dränks ordentligt i en blandning av rom, socker och smör och smakar därefter. Det finns folk som bara behöver ett sms om att den är nygräddad så hittas tid för en testund. Väntar dock denna vår tills snöberget på altanen har smultit. I april! Då, VASJS!

Sista inlägget

En närmast arkeologisk utgrävning resulterade i att de nygamla leksakerna – motionsredskapet – kom i dagen. Efter en del kråkel med skostorlek och fastspänning och lite balansövningar var OO redo för det som var avsikten: en inspektionsrunda i minus 13-gradig härlig köld. Nästan vindstilla, ingen nordan blåser här.

Knirr knarr, knurr knorr… Knarrsnö. Lite bredare än vanligt skall man gå. OO hade vissa initialsvårigheter, sen gick det ingalunda som en dans, men det gick. Och blev roligare och roligare.

Här står linden och lyser (?) i sin snöskrud, bakom till vänster står gårdens äldsta ek (och ändå kan den inte skryta med sin ålder bland sina gelikar), OO:s gårdagssnöskospår går mot rosenporten. I förgrunden ligger området för våffelkalaset för ett halvt år sedan.

Krukan får hålla sina blåvita femtungor kvar över vintern, nu bruna med vit snö. Solen gör att det ser ut som ett fönster på lilla garagets gavel, men här gäller verkligen ”skenet bedrar”!

Grönsaksodlingslådorna ser ut som skönt bäddade sängar. Vintersömn råder, likaså i chilihuset närmast och i tomathuset längre bakom. Dammen till höger. Några dagars blidväder gjorde att taken befriades från de värsta snömassorna, tack och lov.

Äppelgården är omgiven av, som snöskotraskaren kunde konstatera, ett harsäkert nätstängsel. De skuttande djuren har inte ens tittat ditåt, av deras spår att döma. Skönt. Ett oskyddat prydnadsäppelträd i ett annat hörn av tomten har de däremot smaskat på. Och på en ros!

Antonovkaträdet har vacker form! Det har inte OO märkt så väl förr, eftersom en hel del gröna grenar går om varandra – och på hösten dignar trädet av gröna mosäpplen.

Kan ni se sex krusbärsbuskar? Fyra är gamla och spretiga, två relativt nya plantor. De spår som syns är OO:s, hon trampade över harspåren som verkade ha hafsat förbi.

Sen då? Jo, funktionsoduglighet. Nej, inte som ni tror. OO stöp inte i snön. Telefonen. Lärdom: se till att telefonen är fulladdad när du går ut i kylan. Minustemperaturer verkar äta batteri, speciellt om filmfunktionen används. Inga närbilder av dammen, trevligt snöformade buskar, hararnas väl upphoppade väg mellan buskar och träd – inte heller av snöskospåren som liknar en autostrada när OO traskat fyra gånger på samma rutt. Kommer onekligen att tänka på nästangrannarna i OO:s förra liv. De snöskotraskade kors och tvärs i skogen och skapade spännande stigar för oss andra.

I morgon styrs snöskornas steg mot skogen – kanske någon följer OO:s upptrampade stigar? Skall bli intressant.

Sista inlägget? Som femåring, ja. Följande inlägg skrivs av en sexåring! Kommentera och delta i utlottningen, även om du inte gillar rosor. Kanske grannen blir glad åt en kalender eller en tidning om rosor…

Influerare under inflytande av influensa?

OrdOdlaren är ingen infuerare/influencer (bevare mig för det, säger tangentknäpparen). Ett visst inflytande hade hon troligtvis under sitt yrkesliv – men influensa har hon varit förskonad från, såvitt hon vet…

I 1500-talsskriften ”Om pestilenzien och hennes orsaker” står det att sjukdomar kunde bero på ”Himmelens onde Influenz”. Begreppet ‘Influens’ hörde till astrologins vokabulär – hur himlakropparna inverkar på jorden. En del källor som OO tittat på påstår att himlakropparna ansågs producera flytande ämnen i vissa konstellationer, människorna påverkades därav.

Influentia = flöda in, influera = påverka, inverka, ha inflytande… Influensa kom in i svenskan via italienska influenza 1783. Ryskans gripp (= ungefär heshet) exporterades till tyskan och franskan som die Grippe och la grippe. Språkkunniga må upplysa OO om hur vanliga dessa ord är i dagens läge.

Influerare/influencers uttalar sig i sociala medier, för oftast betalt för att uttala sig positivt om produkter av alla de slag. Nutida marknadsföring. Biter inte på gamla tanter som OO.

Pester, epidemier, pandemier och all slags influensor har drabbat och drabbar vår värld. Alldeles i denna pandemis början, i början av april 2020, ingick en intressant artikel om sådana i den ultralokala tidningen Nya Östis. OO bannade sig själv för att hon inte sparat tidningens innehåll. Skribenten är bekant till OO sen många år, så hon kontaktade denna Thomas R och bad om hans artikel. Vad tror ni? Jo, inte enbart artikeln kom, utan också hans källmaterial! Så OO satte igång med att läsa, och oj, så bekant det känns, speciellt om spanska sjukan (som inte alls var spansk). Den bröt ut under första världskrigets slut, på våren 1918, och alla vågor var inte över förrän på vintern 1920.

I Finland publicerades en kungörelse från myndigheterna hösten 1918, och den upprepades några gånger under de kommande åren. Här kommer den i tre bilder, så som den publicerades i lokaltidningen Östra Nyland:

Verkar textens början bekant? Den här pandemin minskade tilltron till läkarvetenskapen, som hade inget bot att servera. Bakteriologin hade börjat ge förklaringar och bot till bl.a. kolera och tuberkulos, nu förväntade folket sig att en influensabakterie skulle hittas. Nä. Virus upptäcktes först 1931. Och då hade det virus som förorsakade spanska sjukan gått hädan.

”Det är den sjukes skyldighet…”. Just det, ja. Folksamlingar, renlighet, vistas ute i det fria… Aktuellt?

Ha ha. Minns den skylt som av nostalgiskäl (?) fanns kvar på en del gamla apotek ännu på 1970-talet: ”Spotta icke på golfvet”. Intag sängen stig upp först när du känner dig frisk. Jo. Bastubad ha visat sig vara skadliga. Ett snällt sätt att upplysa finländare om att talesättet ”Om inte bastu, tjära eller brännvin hjälper, då är loppet kört…” kanske inte alltid är värt att sätta sin fulla tilltro till.

Nya Östis utkommer i Lovisa. Där bor också Inge Löök, vida känd för sina kort med de två gummorna som roar sig på allehanda sätt. Redan i våras hade hon det här ”coronaisoleringskortet” klart. Gummorna har bosatt sig under coronahatten, gjort omgivningen mysig och får förnödenheter per lina. Förbise cirkeln i mitten, OO värnar om det som heter copyright och har plockat från Inge Lööks egen kopieringsskyddade sida. OO har redan spritt ut tio såna här kort i världen, lagret är slut här hemma. Fler skall köpas och utsändas. Hoppas diverse postverk sköter sig.

Fortsättning följer.

Hälsa hälsosamt!

OrdOdlaren har vuxit upp med få handskakningshälsningar, ännu färre hejpådejkramar och utan några som helst kindpussvördnadsbetygelser. På 1950- och 60-talen sa man ”Hej” när man sågs och ”Hejdå” när man skiljdes åt, inga större krumelurer med det. Men hälsade, det gjorde man. Om inte annat så slängde man hurtigt och käckt upp handen när man passerade med bil (de var inte många i byn, man kände igen alla), med traktor (dem kände man också), från skördetröskan eller om man satt vid fönstret och såg någon komma förbi. Så fort man såg liv nånstans tog man till en hälsning, det hörde bara till.

Så gör Runda Rabattkryparen också. Hon hojtar ”Hej” när nån går förbi eller höjer handen till hälsning om det passar bättre. En del blir förskräckta. Det kan ju förstås bero på att en buske skymde sikten…

På 1970-talet blev OO på ett och annat håll ansedd som oartig och ouppfostrad när hon inte gick laget runt och tog alla i hand – speciellt på höstens skolplaneringsdag, när många inte hade setts på drygt två månader. Sakteliga vande hon sig vid tassandet (och att komma tidigt, så behövde man inte gå runt alltför länge…), även om det inte alltid var förknippat med ögonkontakt och en del händer var ”hafsiga” och inte gav det minsta tryckmotstånd. ”Hej”, ”Välkommen”, ”Trevligt att ses”, ”Så roligt” och liknande halvtomma fraser mumlas fram.

Senare kom kramarna. Ibland kändes det bara fel. Vill int! Speciellt de där kramarna som bara är rutin, ”hör till” – kalla, slafsiga, synnerligen snabba, nästan kontaktlösa. Men många var/är ju så att man först tar in hela människan med blicken, sen kommer händerna, den stadiga, hårda tvåarmarskramen – och huvudet hamnar där det hamnar.

Kindpussar hör till i vissa kretsar. Ska de vara så ska de vara tre, tycker förra religionsläraren, eftersom ursprunget ligger i treenigheten. Därom råder ju olika åsikter, och ibland slutar den ceremonin med fnissande, huvudkrockar och andra tassigheter – ”Jag tänkte två, du tänkte tre…”

Hur som helst, bättre att hälsa flera gånger per dag än ingen gång alls! OO vill visa att hon noterat och uppskattar den andra och ger kontaktmöjlighet. De allmänna reglerna om att man hälsar först på kvinna, yngre först på äldre osv kan kringgås – men om det inte blir en spontan ögonkontakt först är det lite knepigt. Alla gör inte som R, som med låg men hörbar röst sa ”Hej, Märtha” på stort avstånd i butiken häromsistens. Och de fd eleverna som jobbar där hälsar alltid så glatt…

Nu lever vi i högsmittoriskens tid, och OO har inga problem med att hälsa utan kroppskontakt. Men andra har små svårigheter. En lågstadielärare i Sundom utanför Vasa har länge lärt ut alternativa sätt, som visades i en kort video: armbåge mot armbåge, höft mot höft (Boomps-A-Daisy), fot mot fot, high five där händerna åker glatt uppåt på 30 centimeters avstånd från varandra. just den sista blev OO:s favorit, men på skoj hälsade kurskompisen och OO på varandra i den skolösa skolan så här:En av de vackraste hälsningarna i världen är enligt OO ändå namaste. Man bugar lätt av vördnad för den man möter, efter att ha sett varandra i ögonen och de egna handflatorna håller man vackert mot varandra. Passar i alla sammanhang och lägen och också på längre avstånd. Bildbrist ledde till lite poserande:Sen blev OO slö och började fotografera vissa dammsamlare på hyllorna:

Man kan kramas sött, man kan smälta in i varandra (den senare är ett ljus!)Jo, här står vi och gömmer händerna på vårt sätt, men välkomna in bara, bordet är dukat…Jo, serni, ja krafsar lite på min gumma jag, hon e så gooer och lagar så gooa smörgåsar, å snart blir e kaffe också (Å tu ska nu allti pota på mej, tänker hon…)Och den snälla ängeln vakar över allt och alla, ”Jag har just tvättat händerna, gör så och allt blir bra inom några veckor…”

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 62 657 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.