Lantlollan och Kulturtanten

TE-ologen behövde ny apparat för favoritdrycken. Puzzlet med delar från de tre kasserade fungerade inte till tillverkarens och konsumentens fulla belåtenhet. Efter några googlemödor och lika många -besvär hittades två möjligheter. Den ena snarlik trotjänarna, den andra lyxversion med olika temperaturinställningar. Återförsäljare? Aha. Närmsta affär är köpladan bredvid butikspalatset österom – på den här sidan – hufvudstaden.

Tro nu inte att det sådär bara är att hoppa på allmänna kommunikationsmedel med månadsavgift. Nä. Tänka först. Kombinera med andra ärenden ditåt. Lördag, sångaren BJR bör vara i hufvudstaden då. OO startar med senare tidtabell, först rattas Lilla Mhy elva kilometer, placeras på lämplig pendelparkering. Invänta lämplig buss. Hoppsan, det blev snabbtur den här gången. Rutten finns inte ingjuten i hjärnkontoret. Precis. Köpladan susade förbi.

Avstigning en hållplats senare. Traska i snömodden, hitta den livligt trafikerade billedens gångövergång – och sen hitta gångingång till köpladan. Inte lätt. Bilingången syntes på lååångt håll. Stegräkningsarmbandet noterade drygt 2000 steg. Kalt och tomt och ogästvänligt innanför dörren, rullbacke uppåt till våning ett. Mat- och hemavdelningen. Fel. LantLollan tog sig ändå en förundrande sväng. Kände sig liten, fattig och dum men naturnära i matmassorna. Troligen WC- och hushållspapperkampanj på gång, mer än en halvtom hylla gapade med omkullkastade ratade förpackningar och mellanpapper kringslängt.

Följande rullbacke uppåt. LantLollan kände sig ännu mera ”bakom”, nästan antik. Sportavdelning. Behövs alla dessa rackerier, kläder, färger, material m.m. för att hållas i form? Tydligen. OrdOdlarens kondition är dålig. hon väntar på att höja den med skogsarbete. Redskap finns, träden är ännu ofällda (väntar på proffs) och gamla kläder som kastas efteråt är bästa ”träningsdräkt”. Men, men. Återvändsgränd. Ut, in genom en annan avdelningsöppning, elektronik. Sen var det som att köpa mjölk. Längst inne till vänster fanns den eftertraktade produkten. Det blir ändå inget experimenterande med grönt te. Ingen temperaturreglerbar fanns i hyllan, Lika så bra. Nöjd iväg till betalning, där den estniska kassörskan bjöd på trevligt småprat.

Hitta ut… Ett projekt för sig, verkligen. Alla dörrar bar till bilparkeringsvåningar. Fick ta till dataingenjörens standardlösning: Avsluta, dra ur kontakten, starta om. OrdOllaren/LantLollan passar definitivt bäst i medelstora och små affärer.

Något suddig, men detta är en karta över Helsingforsmetrons svängar…

Metrofärd. Ny biljettautomat sen senast (läs ‘för länge sen’). Klarade. I Helsingforsmetron (så heter den, inte tunnelbana) kan man inte åka vilse, den ser ju ut som en lång högaffel (tjuga). ”Lita på skyltarna fastän du tycker att tåget går åt fel håll!” Så får LantLollan med bevisligen överjordiskt gott orienteringssinne intala sig. I underjorden fungerar det tydligen inte. Steg av vid rätt station, klarade myllret av (rull)trappor och utgångar, skakande på huvudet: starten skedde ovan jord, var kom den här hiskeliga nedförsbacken?

På gatan. Va, här? Gått där många gånger, aldrig noterat metroupp-nedgången. Va, thairestaurang där? Aldrig sett den tidigare heller, men nu behövdes ett matställe att träffa BJR på. Tack och lov för mobiltelefoner. Gott. Ingefära, chili, räkor, anka…

Kulturtantens tur. Direktsänd opera från Metropolitan, Semiramide (Rossini). Sällan framförd,eftersom det ställs stora krav på sångarna, det är höjder och djup och drillar och koloraturer så det gnistrar. Fantastiska sångarprestationer. Ögon, öron – och mun – på vid gavel mest hela tiden. Kulturtanten bara njöt, njöt. LantLollan var som bortblåst. Hemfärd med BJR:s bil, Lilla Mhy väntade och startade snällt.

Snabbfoto i biografsalongen.

Nedtecknat efter några koppar nybryggt te i ny apparat. Slutet gott, allting gott.

Knarrsnö – men inget övrigt väderknarrande

Knarr, knarr, knarr… Det är nu ständigt kallare än -8, om vilken temperatur det nånstans stått skrivet att det är snöknarrgränsen. Ho vet. I skrivande stund sitter OrdOdlaren och småfryser i hemmet, eldar och huttrar. Bor man i eget hus kan man inte ringa disponenten och klaga. -18,2 utomhus på morgonnatten och nästan samma temperatur inomhus – på plussidan – vid niotiden på morgonen. Och vädergubbarna lovar mera kyla…

OS-skidtävlingar underhåller i TV. Värmer inte, trots att det då och då blir hjärtklappning och högt blodtryck. Skrek på Diggins idag… Sen beslöt sig OO för att idka en av sina favoritsporter: Kolla dagböckerna. Och brasan brassar på bakom den oputsade luckan:

Nej! Först dagens obligatoriska motion! Klabbarna klingar i kölden, de bör helst få lite rumsvärme innan de börjar göra sin plikt.

Blickar samtidigt upp mot två av de märkta björkarna: Om ett eller två år är det ni som värmer huset! Om du läsare tittar riktigt noga längst ner på stammarna syns det röda avverkningsmärket. Det skall bara bli lite varmare först innan det utegymmet kör igång.

Jovisst, solpanelerna försöker det bästa de kan

men de drabbas av rimfrost på natten, de behöver först ett värmande solmöte, så klarnar de och arbetar på

Solen har ju inte precis kommit så högt, så det blir inte många kWh per dag. Och knappt 12 av de 18 är snöfria. Det finns inte fritt snöfall från sex av dem, som kanske på bilden kan anas.

Temperaturstatistik, ja. 20-21-22 februari hamnar under granskningsblicken. Dagboksskrivaren har slarvat ibland, och hon började först 1991. Synnerligen svårt att överblicka, inga trender kan skönjas ur detta sydfinländska perspektiv. 1993, 1996, 2007 och 2010 sticker ut med tvåsiffriga köldgrader. 1991, plusgrader. 2001 plusgrader den tjugoförsta, -15 följande dag.

1993 handlade det enbart om en kortare tvåsiffrig köldknäpp, men minusgraderna höll i sig till mitten av mars. Föregicks av plusgrader i januari, då och då. De folkliga spåmännen hävdar att februarivädret förutspår julivädret. Jaha. Juli det året var fuktig, kall, regnig och bara lite varm.

1996 var det tvåsiffriga köldgrader under 21 av månadens 29 dagar. Tre olyckor mötte på jobbvägen: en långtradare med motorstopp i en uppförsbacke, två militärfordon på tvären på vägen, en krock mellan två personbilar. Och den egna bilen strejkade på grund av bromsvätskebrist. Den mest olycksdrabbade månaden under hela jobbkarriären. Juli? Regnig. Storm med trädfällning 13 juli. Domherre på fågelbrädet 14 juli. Första solstunden 23 juli. Och sommar i veckan efter det – som avslutades med en rejäl hagelskur 30 juli.

2007. Februari bestod av jobb, jobb, jobb… Bouppteckning i barndomshemmet i gnistrande smällkallt vinterväder – -23 alla tre granskade dagar. Plus andra köldknäppar. Juli då? Jo, ganska så varm…

2010 startade den tvåsiffriga kölden 26 februari, höll till 13 mars, även om solen verkar ha gjort sitt bästa för att höja dygnsmedeltemperaturen. Och julis första regn kom den 22, dock inga större värmeduster under den månaden – ja, i början fanns det några verkligt heta dagar. Midsommaren det året hölls värmen uppe med hjälp av frassen Tosca och eld i köksspisen.

Vad lära vi härav? Att spå väder enligt januari = juni o.s.v. fungerar inte så bra. Vädret kan man inte göra något åt. Bäst att anpassa sig, köpa mera ved och brassa på. Som nu. Och hoppas på lämpligt varma julidagar…

 

Bildande bildligt

OrdOdlaren skulle skriva om te – och skrev. När tipset kom reagerade planeringscellerna direkt med att plocka upp minnesbilder av bilder från Västeuropas enda teodling och -fabrik. Tidsbestämmarna ingrep: när då? Dagbokskollen blev enkel, eftersom minnet av de korta skuggorna var glasklart, det handlade om juni. Året var 2003. Följande anhalt

väckte ännu en gång samvetstanken:”Någon borde ta sig tid och sätta ordentliga årsetiketter på de här…”. Efter något plockande som lätt kunde jämföras med tyngdlyftning hittades rätt album, men inte ”rätt” bild. Va? Jovisst, OO levde ju i diabildsfotograferingseran då. Planen fick revideras, som observanta läsare redan märkt.

Diabildslagret i garaget. OO fick lov att reagera som en annan Pippi Långstrump, kommendera sig själv till aktiv handling. NU bör arbetet inledas. En snabb räkneoperation ger… minst 5-6000 bilder. Resor, bilder av katt, häst, hund, höns, kalkoner, bilder för att illustrera lektioner. Glädjande insikt: OO hade varit förutseende nog och optimistiskt plockat in några lådor redan i höstas (kalla bilder kan knappast skannas direkt). Det var alltså dags att ta julklappsskannern från 2016 i bruk för sitt rätta ändamål.

Och – det var verkligen Azorerna-lådorna som hade fått gotta sig i rumsvärmen. De nästan 15 år gamla minnena ploppade upp för varje bild, njutningsfullt! Fälten med tebuskar, de nostalgiskt gamla maskinerna (fullt gångbara , varför byta ut dem, tyckte tefabrikschefen), heta källor av olika slag, hortensior i massor, vulkaniska formationer och vandringar på desamma, havsdopp bland maneter…

”Kontoret” ser ju nästan proffsigt ut! Ett intressant, roligt, givande – och tålamodsprövande arbete. Det tar nästan fyra minuter att skanna in samma antal bilder. Lusten att ladda in alla lådor i Lilla Mhy och köra till fotoaffären flimrade förbi. Å andra sidan är det spännande att se hur många korsordsrutor som kan fyllas i under väntans minuter. Till exempel. Man hinner koka te. Fylla på ved i spisen. Upptäcka en ny intressant bok i bokhyllan. Med mera. Och deleteknappen kan användas redan i det första arbetsskedet.

Svarta lådan får sedan svälja hela härligheten. Här finns redan OO:s alla bilder sen 2008, långt, långt över 10000 stycken. Onekligen lättare att hantera, ryms i en hand, vikt under 200 gram. Ingen hylla bågnar av den tyngden.

Ändå… Största bild- och minnesnjutningen ger ändå ett album. OO var bra på sådant pysslande så länge det varade. Klippte, formade, monterade och klistrade i bästa scrapbookingstil redan innan ordet uppfanns. Även ”dåliga” bilder limmades in. Bildkvaliteten kompenserades av en finurlig text.

Kanske ”de efterkommande” har större utbyte av analogt än av digitalt material? Har själv kastat ärvda fotografier som inte åtföljts av minsta lilla text. Något att ta sig en funderare över?

Telefon och telefonprat

Telefon. Så här ”skall” den ju se ut, men borde vara grön eller gräddfärgad:

Ordet kommer från grekiskan, téle (avlägsen, fjärran) och phone (ljud, jfr. t.ex. fonetik). Dagens apparater borde kanske hellre kallas teleikon (eikōn, ikon = bild). Handen på hjärtat: uppskatta den tid du använder på din mobil, smartmobil, smarttelefon, bärtelefon (OO associerar mera på förleden…), ficktelefon. Hur många procent av tiden pratar du med någon via den? Är den din PRATmaskin? PDA, personlig digital assistent, är nästan bättre…

Telefon är telefon på en stor mängd kända språk. I finskan fram till 1897, då telefoni (alla vokaler och konsonanter uttalas korta, o som å) ersattes med puhelin i tidningen Uusimaa – och accepterades. Hur fort nämns inte. Puhe = tal, -lin hänvisar, enligt OO:s heimlaga etymologi till nån sorts apparat. Och så har vi islänningarna, som oftast vill skapa egna ord, som kallar apparaten sími (som ursprungligen betydde tråd).

Och sen då, när vi tar loss apparaten från väggen, då har finskan den överlägset bästa benämningen: kännykkä. Åtminstone för blomstervänner… 1977 hade Nokia utvecklat en ny radiotelefon, SV1500, och gjorde reklam för den till företag och myndigheter med bl. a. ritade bilder och text. Försäljningsingenjören Aarne Visuri lär ha kläckt det hela:

Bild ett: Kevään kukka on kämmekkä (vårens blomma är…. tja, nu blir det lite besvärligt. Orkidé. Kommer från att orkidéerna i handnyckelsläktet har rotknölar som liknar två händer, t.ex. Jungfru Marie nycklar. Kämmen betyder hand eller tass, oftare i sammansatta ord numera. Annars heter nog orkidé i allmänhet orkidea på finska, och hand är käsi). Bild två: Kevään tuote on kännykkä (Vårens produkt är  – kännykkä). Namnet registrerades av Nokia som varumärke 1987, men nu är det ett fritt och allmänt ord (Källa: Helsingin Sanomat 31.08 2003). Och en del förkortar numera: känny. Ordet har alltså med hand att göra, precis som det urtyska (?) Handy. Ordet Cell Phone användes redan vid det första publika mobila telefonsamtalet 1973 mellan Motorolas vice VD Marty Cooper och hans ”ärkerival” Joel Engel vid Bell Labs. Telefonen då vägde lite över ett kilo, var 23 cm lång. För att kunna prata i 35 minuter behövdes en laddning på 10 timmar. OO ringde mobilt första gången från en gräsmatta i Hilleröd 1991 med Nokias ”handväska” (lånad, flera kilo tung), något i den här stilen:

Island då? Farsími för den du tar med dig (fara = resa), snjallsími om det är en ”smart” en, spjallsími om du enbart kan prata med hjälp av den. Och den fasta trådtelefonen har blivit snúrusími, där snúru betyder snöre, inte snurra, Smarta ord!

Och den farliga mojängen bärs av yngre människor i jeansfickan, en tydlig rektangulär utbuckling skall uppenbarligen synas. Vuxna karlar bär den ofta närmast hjärtat eller vid bältet. Och vi vuxna kvinnor börjar gräva i handväskan när det piper till. Men ibland i fickan, till exempel när OO skottar snö och har en sorts ”Health”-app…

Farlig? Det blå ljuset och den osynliga strålningen, stressen när vi anser oss behöva vara tillgängliga 24/7 (och har den som sängkamrat), det känner vi alla till och beter oss därefter eller inte. Plus alla faror som lurar ute på nätet, speciellt på Facebook, där våra personliga uppgifter stjäls och där vi snärjs oftare än vi hinner andas. TV:n var faarlig när den kom. Mikrovågsugnarna skulle ta livet av oss. Och vilket krig det var mot videoapparaterna på 1980-talet!

Den där biskopen i England på 1850-talet hade kanske rätt. ”Om människan börjar röra sig i hastigheter på över 10 kilometer (om OO minns rätt) i timmen, ja då – då blir nog själen efter!” Järnvägen skulle leda till fördärvet och ytterst till helvetet.

 

Reflexivt reflekterande

Köra bil i mörker trots stumpvis vägbelysning. Inte precis en favoritsport som förorsakar glada leenden och dompaminkickar i hjärnans belöningscentrum. Förutom på hemvägen från matbutiken/staden, med ca 7 av 8,5 kilometer kvar att köra. En fiffikus till husägare har hängt upp reflexbrickor i en en – åtminstone ser det ut som nån sorts barrträdsbuske.  Det glimtar i varje fall färgrikt och glatt en stund när bilens lyktor träffar installationen. Svårt att stanna och fotografera, tyvärr.

Och OrdOdlaren reflekterar över reflexer. Allvetande Wikipedia roar. På svenska: Den klassiska reflexbrickan utvecklades av Alvar Thorson, 1954. På 1930-talet fanns en form av reflex i USA, en metallbåge med en röd reflex som skulle spännas över axeln. På finska: jordbrukaren Arvi Lehti i Pertteli (St Bertils) ville i slutet av 1940-talet få större synlighet för sina hästkärror, tillverkade reflexer av hushållsplast. Sonen utvecklade konceptet och tillverkningen, bl.a. den traditionella snöflingereflexbrickan (slutgiltig design: Kalervo Suomela). Största industrin på orten, numera inkorporerad i staden Salo, tillverkar – reflexer. Världens största tillverkare finns också i Finland. Såå… Finsk eller svensk ära?

Urvalet fotat utan blixt

Med blixt, fungerar!

Modellerna är många, här blott ett i en hast ihoprafsat sortiment. Brickor, armbindlar, västar, ”bröst-ryggremmar”… Man kan köpa reflexgarn och sticka reflekterande vantar, halsdukar, mössor. Kanske bra för medlemmar i tankesmedjor… Däremot hävdar Wikipedia att denna billiga livförsäkring är i användning endast i våra nordiska länder, relativt okänd annorstädes. Sant?

Sen undrar ju blilisten om reflexer är kända överhuvudtaget. 40% av fotgängarna lär vara reflekterande (reflexiva?) i Finland, knappt 30% i Sverige. Siffror för övriga länder hittas inte. Notationer under de senaste utflykterna med Lilla MHY: Hur många barn som helst i mörka kläder utan en endaste en liten reflekterande prick. En mörk skugga dök upp framför bilnosen – en mörkklädd mamma med mörk barnvagn. En liten, lite halvskymd reflekterande prick kunde skönjas i vagnens främre hörn. En helmörk cyklist med en ynklig framåtriktad lampa korsade vägen, inga reflexen på hjulen, som torde vara lagstiftat. Tvärbromsning! En släntrande (oreflekterande?) yngling vars ansikte lystes upp eftersom telefonkollen troligen var viktigare än trafikkollen. Och så vidare.

Mörk matte med hund med intensivt blåblinkande halsband. 50% bra. Ett par med var sin hund, alla fyra med olika former av reflexvästar. 100%! De vuxna motionärerna lunkar ofta med både pannlampa, reflexvästar och något reflekterande på benen. Tacksamt! En fotgängare med reflexer kan bilisten med halvljus se på ca 130 meters avstånd, fotgängaren med mörka kläder utan reflex upptäcks först vid 20-30 meter. Och reflexerna lär ha en livstid på tre år – vilket inte verkar stämma på busken i inledningen. Om brickorna inte bytts ut, förstås.

Ex-psykologiläraren kan förstås inte tänka ”reflex” utan att associationskedjan Pavlov-hund-betingad reflex-klocka-salivavsöndring aktiveras i hjärnan. Guiden i St Petersburg som i förbifarten nämnde ”i de här husen höll Pavlov sina hundar” hörde knappast hur historiens vingslag klafsade i den tillfälliga turistens hjärna. Något för dej, radio-Kerstin?

Den frivilliga fritidsitalienskastuderanden reagerar också mer reflexivt än på svenska: mi sveglio, mi alzo, mi lavo, mi faccio la doccia, mi vesto, mi metto la maglia, mi lavo i denti, mi trucco, lui si rade – – mi addormento. Gonatt, sköna reflexiva verb…

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 28 823 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
På Gång

- Steg för steg mot FramGång - det är aldrig försent för nya steg

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.