Sommarens festival 1

Sommar x musik = opera + Nyslott. Det konceptet håller år för år. Personer som cirkulerar på liknande festivaler runtom i Europa hävdar att denna Finlands lilla avlägsna stad i södra Savolax finns i topp tre vad gäller operafestspel! Varje år gästspelar ett eller två utländska operahus, i år från Tyskland, 2016 från Italien. ”Kanske världens bästa plats för en utomhusfestival” yttrade kapellmästaren för Semperoperan i Dresden i en intervju i år.

Egna produktioner ger man också. Orkestern består av proffsmusiker från flera orkestrar i Finland, kören av sångstuderande från främst Finland, men även från grannländerna. Och solisterna plockas från världens alla hörn, ävenså finländska stjärnor, både etablerade och på uppåtgående. Sångtävling – Timo Mustakallio – ordnas vartannat år, och via den stiger nya stjärnor upp. Stjärnspäckat – om man känner igen dem, vilket inte är lätt alla gånger!

Platsen då? Jo, Olofsborg, nordens bäst bevarade medeltida borg, som byggdes i slutet av 1400-talet som skydd för plundringståg från öster. Gränsen öst-väst gick här i trakterna alltsedan freden i Nöteborg 1323, men det rådde lite olika uppfattningar om var den exakt gick. Svenskarna byggde borgen på en klippa på sitt område i det friskt forsande Kyrönsalmi, ryssarna hävdade att den stod på deras sida om gränsen. Men hur i friden de klarade av att forsla byggmaterialet dit på den tiden, över de strömmande smala sunden, det är en gåta. Det är inte så lätt ens idag, alla kulisser och övrigt material för operorna forslas både dit och därifrån på pråmar, och vattnet strömmar…

På väg till operan på pontonbron – på 1960-talet roddes publiken över…

… det strömmande sundet.

Borgens andra sida, den här vägen kommer alla kulisser, bl.a.

På 1500-talet såg både Johan III och Erik XIV till att borgen förstärktes, men Sverige växte österut på 1600-talet och borgen förlorade i betydelse. Under sisådär 300 år avlöste båda kungabesök, krigsincidenter, förfall, fängelse och till sist två eldsvådor 1868 och 1869 varandra. Sen blev det lite restaurering, och en av Finlands tidigaste stora operastjärnor, Aino Achté, såg potential i slottet och de första operafestspelen arrangerades 1912 i Storfurstendömet Finland. Från och med 1967 har det ordnats årliga festivaler. Den troligen största entusiasten var den stora bassångaren Martti Talvela (dog 22.07 1989). Han hade kontakter, han sjöng och spikade, han förhandlade, skaffade stjärnsångare – och såg till att det byggdes ett flygfält nära staden!

I år blev det fyra operor för oss. Först ut var Figaros bröllop i en härligt sprallig uppsättning från Tyskland och La Traviata där Violetta är nattklubbsvärdinna. Största intrycket gjorde dock Tosca, trots att jag sett/hört precis den iscensättningen en gång tidigare – men vår inhemska Johanna Rusanen gjorde Floria Tosca i ett härligt flow (så skrev hon själv på Facebook). Boris Godunov såg vi på Martti Talvelas dödsdag, därav denna något otydliga ljusprojicerade bild.

Finlands stora bas av idag, Matti Salminen, i huvudrollen, Ålands stora tenor Christian Juslin som den smått jäkliga, tvivelaktiga Šuiski (finsk stavning) Shuisky (engelsk), Leif Segerstam med taktpinnen i högsta hugg – det ni!

Här får ni orientera er i slottet…

Svårt att få kontakt…

Bloggaren fick en skrividé. den snurrade runt som en magnet i hjärnan, sög åt sig material härifrån och därifrån, uttalades, BJR bidrog med utvecklingar, det kliade i skrivfingrarna. Men i den stunden var det inte skrivläge. Några uppslag klottrades ner, på en s.k. lokaltidning som låg lämpligt till. Efter diverse skogs- och trädgårdsjobb, butiksresor, korsordsklurigheter, mat och disk skulle det skrivas. Men…

Dagstidningen försvunnen. ”Någon” (känner henne) hade i ett oväntat plockaundananfall förpassat den till pappersinsamlingspåsen. Lätt avhjälpt. Arbetsskede 1: Skissa, disponera. Skede 2: Skriva. I ett stort rutpapprigt häfte. Med blyertspenna, och med suddgummit inom räckhåll. 3. Paus, som den kreativa processen kräver, med te, ost, TV, enligt tidpunkt och behov. 4. Läsa, ändra, jämföra olika varianter, ”skärpa” texten. Allt under skrivarens egen kontroll.

Arbetsskede 5: Öppna datorn. den vill inte. Visar mystiska figurer. Stäng av, nytt försök. Minut efter minut, tomt. Mera te! Stirrar på datorskrällets tidvis svarta ruta. Små röda kryss, varningstriangel längst nere, plus att det som skall lysa inte lyser. Ingen nätkontakt! Väser s-s S-a mellan tänderna, trappan upp till övre våningen, stänger modemet, sätter på på nytt. Ytterligare väntan…. Hurra! Kontakt!

Text uppenbarar sig:

S-U-C-K.

Äntligen. Loggar in på bloggsidan, ivrig… Nähä.

så går det när man är ivrig…

Nytt försök. Äntligen inne! Inlägg, skapa nytt… Skriver som besatt, nästan med flow.. Över för bilder från telefonen, kategori, nyckelord – och så ”publicera”! VA? Inget händer? Tryck, tryck, tryck… Text på skärmen:”Kontaktens bröts. Vi har sparat…” Nej nu jäkl…! Men bara att stiga upp från datorn, samma trappa, samma tryck, knäppa, klicka på ”publicera” på nytt. Allt far iväg. Suck av lättnad.

Kollar. 234 ord? Kategori allmän, inga nyckelord. Vad i… Scrollar. Hälften borta.

Gnolar småilsket: ”Börja om från hälften, börja om på nytt, varför skall man sörja…” Minns inte alla formuleringar. Skriver, skriver ändå. Stannar upp VAD står på skärmen egentligen? Någon konstig skrivautomatik påkopplad, gör orden klara efter några bokstäver? Egentligen ganska härlig rappakalja, men får bort den.

Det var inte precis bloggarens datordag. Men allt blev gjort till slut.

Följande dag skrev jag ett pappersbrev. Långt. Gammalt, men snyggt brevpapper, kulspetspennorna gled inte så bra. Övergick till blyerts. Mottagaren kommenterade inte pennvalet i sitt svar, bra så. För svar kom, än finns det pappersbrevvänner! Men för varje dag vinner blyerts, papper och suddgummi allt mera terräng hos mig  i dessa teknologiska tider. Tyvärr går det inte att blogga med de verktygen.

s-s s-a = grov svordom plus operatörens namn…

Bilar, bilar… En av de mer speciella!

Bilar var Reijos passion. Bilförsäljare (och -skojare på skoj), njöt bakom ratten, intresserad av alla möjliga tekniska finesser, reparerade, fixade, restaurerade, muttrade och putsade. Han kom över en Morris Mini årsmodell 1964, och började bygga upp den till sin dotter med ett villkor: hon skulle aldrig kalla honom ”iskä” mera. En dag kom hon glatt springande hem, slet upp ytterdörren ropandes ”kuuleppas, iskä” – och höll på att bita tungan av sig. Fadern Reijo gick lugnt till telefonen, ringde mig och erbjöd mig köpa, som han lovat tidigare, ifall… Det var på det sättet jag fick min första riktigt egna bil. Tidigt 1980-tal.

Namnet blev Alina, förstås, eftersom registerplåten var ALI-25. Och hon var klart en hon, fråga mig inte varför. Inga säkerhetsbälten (bilbälten), de hade gjort henne till en ryggsäck. Topphastigheten, i medvind, nedförsbacke och med hemlängtan, var sisådär 90 kilometer i timmen. Ingen bil att göra omkörningar med precis. Ypperlig tålamodstränare.

Enkel var hon också. Nä, dubbel på sina sätt. Hon gick förstås igång med att nyckeln vreds om i startlåset, men sen skulle motorn startas med att man tryckte med höger tumme på en knapp nästan på golvet – men ändå bekvämt placerad. Växling mellan hel- och halvljus skedde med vänster fot. Två små vipur  på instrumentbrädan, den ena för belysning, den andra för… för… för vad? Det har varit en och annan bil sen dess…

Men hon tog mig hem i väder som väder. Snöyran efter en julfest där min folkdansgrupp uppträtt var värst. Några minusgrader, full storm, tätt snöfall vågrätt. Att stiga ut ur bilen i folkdräkt (fållvidd 2,8 meter) för att skaka vindrutetorkarna fria från issörja var mer än ett äventyr, dock nödvändigt några gånger. Resan var ungefär femtio kilometer i längd, det blev nästan två timmar i tid. På den några kilometer långa rakan genom platta åkrar försökte jag placera Alinas ena hjulsida i ett knappt märkbart tidigare hjulspår, men var ändå inte säker på om jag fanns på åkern eller på vägen. Hon var ju smalare än andra bilar.

Det var förstås före mobiltelefonernas tid, min man väntade otåligt, öppnade garagedörrarna på direkten när han skymtade bilens lyktor, jag körde in och pustade ut. Öppnade motorhuven. Där var vitt. Packad snö. ”En sån här bil kan bara inte gå!” Men Alina, hon gick hon!

Inser att jag gick fram med osanning för några rader sedan. Snön 26 april gillade hon inte. Hon stod med nosen i vindriktningen och strömfördelaren sög i sig fukt för brinnkära livet. Då gav hon upp. Inte ett liv förrän hon blev torkad och omskött på bästa sätt, vila på plats över natten.

Någon bild på henne hittar jag inte! Blunda, tänk på Mr Bean i bil, och där har ni Alina, om ni i stället för grönt tänker er mörkrött, en nyans som kanske inte alls finns mera, en ”reijoblandning”. Hon stod länge och väntade på den rätta entusiasten, och han uppenbarade sig i början av 2000-talet. Känner inte till hennes senare öden, men en kämpagod, rymlig kaveri var hon!

 

iskä = ungefär ”farsan”     kuuleppas iskä = ungefär ”hörru, farsan”    vipu = ett reglage, som en liten spak   kaveri = kamrat

Två och EN cykel. Gamla glada äventyr…

Nyslott, med den vackra senmedeltida borgen Olofsborg (finska Savonlinna, Olavinlinna). En verklig sommarstad under några intensiva veckor i juli och början av augusti varje år, när Operafestspelen pågår. Snart är det dags igen, för sjätte sommaren i rad, tillsammans med min käraste BJR. Dags att sitta på torget och bonga kändisar, gissa nationaliteter, hitta bekanta. Koppla av före och efter föreställningarna på en av flera utekrogar, stifta bekantskaper –  eller sitta och prata dialekt, såint naan ska fystaa. Kanske. En härlig sommarsemester!

En flytande pontonbro går över det strömmande Kyrönsalmi till borgen

Mitt livs andra besök i sommaroperastaden skedde för ungefär tjugo år sedan. Med cykel. Tandem. Lite fusk, tåghjälp i bägge ändar. Där stod vi sen, två kvinnor och en cykel på bangården i Parikkala, lite rådvilla ”åtvilkethåll”. En öronbedövande tutning från tågloket fick oss att hoppa högt – och så såg vi en storskrattande lokförare som påkallat vår uppmärksamhet på detta något grymma sätt, han pekade ut vår färdriktning. Vi bockade artigt och skuffade iväg vårt långa fordon, som av någon bestämd anledning fått namnet GötaBirgittaKöping. Sen bar det av via Punkaharju, via övernattningar på trevliga bondgårdars bed-and-breakfast, det var vinterkallt först, sen högsommarvarmt. Damm, gropiga småvägar, varningar för björn och varg, med mera… Och operan var Trollflöjten. Min medcyklande bakomtrampande väninna ville lära sig lite om opera, och just detta Mozart-verk är en bra inkörsport. ”Sisäänheitto-ooppera”, ”inkastningsopera”. I sanningens namn visste jag själv inte så mycket heller, men mera än hon, i varje fall. Vi gottade oss i borgen/slottet. Operafestspelens sceneri till den operan är unikt.

Jovisst, det går! Läs vidare i texten…

Följande anhalt för tungt lastade tandemen var Rantasalmi. ”Aj, ni har en sån där vinthundsmodell”, hälsade den frispråkiga värdinnan på sängfrukoststället. Vi suckade över den gropiga och dammiga grusvägen. ”Nej, inte skall ni cykla där när ni åker iväg på er kvällsutfärd”, sa hon. ”Ta lite till höger, gå genom den smala skogsremsan till vänster, och ni har asfalt hela vägen!” Intet ont anande lydde vi – och märkte efter en stund att vi befann oss på ett flygfält! Lekhumöret kopplades på, och vi övade oss i att cykla ensamma. Det är lätt, blott man håller linjen… Efter en stund beslöt vi oss för att fortsätta, trampade iväg. Och – ett flygplan på väg att lyfta kom emot. Inte en DC9 precis, men ändå. Ingen av oss fick upp lilla kameran, alltid till hands i en bröstficka, i häpenheten. ”Visade han knytnäven?” frågade värdinnan när vi berättade. Det såg vi inte. ”Han vet nog vem som lotsat er dit”, fortsatte hon, storskrattande. Vi tog grusvägen när vi lämnade det trevligaste av alla övernattningsställen.

Bron borta! Ett stort fartyg skulle passera innan vi kunde gå till Trollflöjten

With help from little friends…

Nätverk. samarbete. Kompanjoner. Medhjälpare. Medarbetare. Kolleger. Budbärare. Underhållare. Med mera, med mera. Utan arbetsavtal, utan förhandlingar, även om jag gärna skulle föra sådana – men gemensamt språk saknas. Tack och lov är mina samarbetspartners ganska så små, på gott och ont på många sätt.

De mest entydiga först. Otvivelaktigt kommer humlor på plats nummer ett. det lär finnas över 40 olika arter, större och mindre, rundare och mera smala. Känner en viss släktskap med de runda… Enligt kroppskonstruktionen skall de inte kunna flyga, men gör det ändå, i väder som väder. Söta att se på. Tacksamma. Har flera naturliga boplatser i vår trädgård med omgivning, behöver inte bygga eller köpa bostäder åt dem enligt senaste modefluga (fluga…).

Humla in action på akleja

Tvåa är kanske maskar, daggmaskar. Kryper, bearbetar, skapar lufthål, gör mylla. Tacksamma medarbetare. Inte såå söta, men även de jobbar så flitigt att jag är verkligt rädd om varje individ, lyfter undan dem där jag ångar fram i ogräsfart med Lucko i högsta hugg.

Bin. De sticker om man irriterar dem, men jag sticker undan innan det händer. Kan stå och betrakta dem länge – i motvind. Intressanta med sin dans och sitt sociala liv. Lite latare än humlor vad flygvädret beträffar, men eftersom de är många blir arbetsresultatet oftast bra. För närvarande jobbar tre samhällen åt oss, biodlaren avgör antalet.

Fotograferade i motvind

Nyckelpigor. Men då blir det genast mer komplicerat. Då åker också såpasprutflaskan fram, för många svartprickiga pigor betyder oftast bladlöss, t.ex. Dessa små varelser kunde verkligen föröka sig lite flitigare. Även här värnar jag om varje individ så gott jag kan.

Grodor. Inte alltid så behagliga, bra på att skrämmas. En av min pappas favoritsporter var att kasta grodor på sin solbadande yngre dotters rygg… Det oaktat, grodor äter bra, och tål till och med att blir överkörda av gräsklipparen, vilket jag minsann gjort. Och när de hoppar fram hoppar också oftast jag. Sävliga paddor äter bra, men är absolut inte söta…

Flugor, myggor, bromsar (positiv, komparativ, superlativ…). Försöker tänka att de utgör mat för underhållarna, fåglarna, men ofta sviker den tanken när det inar och surar runt rabattkryparen och hon slänger mylla eller sand efter dem, d.v.s. på sig själv. Inte heller så smart att rikta bevattningsslangen mot dem… Folk bränner diverse medel för att hålla dem borta, så icke här. Vad vore världen utan fåglar? Just nu håller nyfikna rödhaken sällskap i rabatterna. Och flugsnappare, svalor, trastar (men inte bärätare…), diverse sångare… Även de behöver mat och gör så gott de kan!

Ännu har ingen övertygat mig om att de över 80 arterna av myror är medarbetare i trädgården. Ni skulle bara ha sett mina knäveck när jag jobbade i shorts i ett myrborikt område. Tydligen gillar de inte att bli i kläm i knäveck och försvarar sig då med sina medel. Inte heller hör liljebaggen till favoriterna – flera tiotal i fjol, hittills i år enbart sex stycken. De kläms direkt i två bitar, om de inte hinner undan. Gör de nytta alls?