Tågen gjorde tiden i tiden…

Uukunniemi. Åk dit, sätt dig på kyrktrappan och ropa: ”Rätt! Här stämmer den! Klockan!” Bekymra dig inte om språket på den enspråkigt finska orten, du blir töntförklarad ändå. Men det stämmer! Längs den blå linjen, rakt österut från den vita punkt som tycks stå för Punkaharju, så nära riksgränsen mot Ryssland du nästan kan gå. Uukunniemi, som sagt.

OrdOdlaren har i dessa somriga dagar snöat in sig på tid, klocka och tidszoner. Allt prat och smågräl om sommartid, normaltid och det underliga vintertid väckte ett intresse. Så, gott folk, om det känns hemskt över att inte få ha sommartid mera, ägna då människorna i västligaste Kina en tanke. Där går solen upp tre timmar efter att den officiellt gått upp. Hela Kina följer samma klocktid sen 1949. Vad OO förstått hjälper inget annat än ett ordentligt mått bondförnuft förenat med ett halvt mått civil olydnad, och livet går vidare.

Sandford Fleming, ingenjör, uppfinnare m.m, försenade sig från ett tåg 1876. Hans kreativa hjärna började troligen gå på högvarv, och han kom med ett förslag utgående från de meridianer som sjöfarare i alla tider räknat med, tidszoner.

Nya, supersnabba kommunikationsformer hade utvecklats. Ohyggliga tågvidunder som drogs av ångande järnhästar började forsla folket i England på 1830-talet, i skyhöga farter på 30 – 40 kilometer i timmen. Man hann långt på kort tid, och förstås spred sig järnvägsidén. Varje stad av betydelse hade av tradition sin egen regionala tid – hur skriva tidtabellerna? I många länder infördes en skild järnvägstid, och klockorna på stationerna hade två minutvisare – en för den lokala tiden, en för järnvägstiden. Det blev råddigt, på ren och skär finlandssvenska. Tidigare gjorde det ju ingenting om två orter på några hundra kilometers avstånd från varandra hade olika klocktid. Ingen telefon, ingen radio, ingen el. Hellre var det ljus, mörker, värme, kyla, torka och väta som bestämde sysslorna. Inte ”halv åtta” eller ”kvart över tio”.

Tidszonerna i Ryssland idag

Sandford Fleming sände sitt förslag om att planeten skulle delas in i 24 tidszoner till generalguvernören i Kanada (det var där han bodde), och denne sände vidare till världens regeringar. Den ryska tsaren tände på idén – han hade väldeliga besvär med tiderna i sitt breda land – och kallade till ett möte i Venedig 1881. Ingen enighet uppnåddes, men fröet sattes i god jord. Tre år senare, 1884, godkände 25 länder idén vid en konferens i Washington; dock så att zonerna kunde kurva vid behov. Och kurvar, ja det gör de:

Observera grönfärgade Kina…

Det som man mest var oense om var var man skulle börja räkna. Var fanns nollan? Observatoriet i Greenwich, London, var etablerat som riktgivare för järnvägstiden i England sedan1847, och där sattes nollan. (Hoppas att du Lena kan bidra med en bild i ett kommande inlägg, OO har blivit fotograferad där för läänge sedan, och bilden finns bara inte…). Frankrike accepterade nollan först 1911. ”Ärkefiender”…

Men Sverige var först! I hela världen! Första januari 1879 infördes s.k. borgerlig tid i Svea Rike, enhetligt för hela landet. Skillnaden mellan Stockholmstid och Göteborgstid var/är 24 minuter, och det var det som orsakade debatter, t.o.m. gräl i riksdagens kamrar, i hela 15 år… Inte är det lätt med tid och prestige, inte… Kompromissen blev en timme från Greenwich Mean Time, som redan då var etablerad. Meridianen 15º östlig bredd valdes, och den går bl.a nära Örebro, Karlshamn, och Östersund. Där ser man, Jämtland rules (Hej, Ylva…)

Storfurstendömet? Första järnvägen mellan Helsingfors och Tavastehus invigdes 17 mars 1862, och för den gällde Helsingforstid. 1870 började trafiken Riihimäki – Petersburg, och första halvan följde Helsingforstid, i Kaipiainen byttes till Petersburgstid. Skillnad: 20 minuter. Världshändelserna bidrog kanske, eftersom kejsaren, storfursten Alexander III (på förslag av lantdagen) 1888 utfärdade ett påbud om att Helsingforstid måtte användas på alla Finlands järnvägar. Så skedde. Hur folk långt från järnvägen följde klockan är höljt i dunkel, men de klarade sig så bra, så bra…

Republiken från 1917 fick ju också lov att ta ställning till tidsfrågan, och 1921, första maj, beslöt riksdagen att följa meridianen 30º, och klockorna i landet ställdes om till 20 minuter och 10,9 sekunder före Helsingforstid. Så nu, inför stundande 100-årsjubileum borde turistorganisationerna sätta upp stenstolpar längs meridianen ifråga. Det är inte mycket av den som går genom republiken av idag. Kolla på kartan ovan, Lieksa, Joensuu, Kitee – och, som sagt, Uukunniemi kyrka… Roligt är ju också att meridianen går nära Kontiolahti. De stora skidskyttearenorna i grannländerna har något gemensamt. Klockan går rättare än rätt, nästan.

 

Kära hus och hem

OrdOdlaren har bott i hus i hela sitt liv. 1970-talet undantaget. Uteliggare? Nä, men inneboende, studentbostadsliggare, hyreshusboare. På en hel del varierande ställen, ett tiotal. Åbo, Karleby, Vasa, Lovisa, med mera… Och här, ”mellan varven”:

60 år gammalt fotografi. Därav kvaliteten.

Här började det. Tegelbyggnader, hemlagat material. Den lilla flickan var också med när teglen till ”nystugun” tillverkades. Eftersom inflyttningsåret var 1958, torde det ha varit en 5-6-åring som bredde ut sågspån på de nyslagna teglen.

Den långa allt-i-ett-längan stod klar 1948. Från höger till vänster, på ett ungefär: vedlider, sädesbod, hölada, vagnslider (man kunde köra genom, skjutdörrar på båda sidor), ladugård med halmskulle ovanpå, bostad på rum och och allrum/kök, under den källare med bastu och tvättstuga – och potatiskällare. Ovanpå kallvind, oinredd. Där, i rummet, föddes OO. 10-åringen och 14-åringen bodde där under några somrar tills storasyster av någon anledning behövde allt själv och nyfikna lillasysters närvaro blev högeligen oönskvärd.

Storasyster med man utvidgade kobeståndet och den forna bostaden blev en del av ladugården. ”Farstun” med två dörrar revs som skraltig och obehövlig. Därpåföljande generation har ändrat och byggt till och det blev både verkstad och lager och kontorsutrymmen och är fortfarande i fullt bruk. Likaså bostadshuset, som fått nya fönster och har moderniserats betydligt – och smakfullt.

Skolflickans ritande fritid handlade om hus. ”När jag blir stor skall jag bygga…” Det skulle vara något mera spännande än en fyrkant som delats in i fyra nästan likadana fyrkanter. Hus i vinkel fantiserades ihop, likaså ett litet hus i två våningar med modell från den gamla sädesboden hos Fasters. Dessutom levererade flickan fantasifyllda förslag till övervåningen i tegelhuset, pappa tog del, nickade, lovade – men något byggande blev det aldrig.

26.12 2007

Hem i så gott som 30 år. Ett på 1970-talet renoverat och tillbyggt sk frontmannahus, en fyrkant indelad i fyra fyrkanter igen, dock lite annorlunda. Alla ändringar gjorda innan OO flyttade in, hennes husdrömmar förverkligades inte. Änkan bytte fönster 2010, gjorde ytrenoveringar inomhus på egen hand. Sålde huset 2012, den nya ägarfamiljen har renoverat, utnyttjar varje vrå och alla byggnader. Skönt. Tomma hus mår inte bra.

Det nuvarande hemmet, något mer spännande till interiören, stämmer överens med en av flickdrömmarna: en skorstensmur i mitten, med två eldstäder plus bastu. Inflyttningsklart 1975, tillbyggt 1998 och 2005, långt innan OO flyttade in med pick och pack.

Bilden lånad från lokaltidningen

Idag funderas det i Borgå. Stora skolhuset, forna flickskolan, nu utdömd högstadieskola (för 13-15-åringar) tas ur bruk. Problem med inneluften, tomten sluttar mot ån och botten är lera, lera… Vad göra? Riv rasket! Fult! Huset är ju urgammalt (byggt ca 1958-62), inte funktionellt, nedslitet, i uruselt skick! Bygg fina bostäder på den centralt belägna och attraktiva tomten, ett kvarter från torget! Renovera! Gör om till ämbetshus för stadens anställda! Bevara festsalen! Gör till ett konstmuseum, perfekt! Bevara allt! Berömd arkitekt, professor Hilding Ekelund!

Buden är många. Vem har pengar nog att göra vad? Ingen multimiljardär torde finansiera. OO har besökt byggnaden två korta gånger för rätt så länge sedan. Intryck: dystert, nedslitet, ”typisk 60-talssskola”. Ett viktigt arkitekturminnesmärke, säger museifolket. Saa sii, som en fd journalist uttrycker sig på Facebook. (Får se).

Ett pyttefrimärke. Det drygt 200-åriga gästgiveriet som den ensamlevande ”ungkarlen” tröttnade på på 1970-talet, för stort, för gammalmodigt. Hela rasket revs och karlen byggde ett litet platt enplanshus åt sig själv, samma årtionde. Fortsatte med djuren i den lika gamla stenladugården, vad han använde stallet av stock till vet OO inte. Följande generation gjorde kreativt helt tvärtom! I dagens läge är 70-talshuset bilförvaring och verkstad (för generationen född på 1980-talet) och stenladugården och stallet  är bostad. Härlig sådan! Kornas foderbord fungerar som kontor (ägaren gillar att planera både det ena och det andra, jordbruket kräver en ansenlig mängd pappersarbete) mellan det umgängesutrymmet kring ett rustikt matbord och det moderna köket. Därifrån går man via gödselstaden – vars ena ända är garage – till stallet, där skoningsutrymmet nu är sovrum, dörren utåt är panoramafönster mot gården, och en 1700-talsdörr skiljer rummen åt.

Höskullen i andra ändan är den yngre generationens sovrum. Där man förr körde in med häst och hölass är nu ett panoramafönster med utsikt över åkrarna. Dessutom finns ytterligare tre-fyra rum. Foton? Nej, ägarna önskar inte publicering. Förstår dem. Men underbart, beundrar både planeringen (utan arkitekt) och resultatet!

Hus i Dresden. Tänk, att bo i ett sådant här halvslott! OO tänker direkt på städning och hur man hittar från rum till rum… Restaurerat efter Tysklands återförening, när de ursprungliga ägarfamiljerna återfick sina förfallna hus. Fotat från bussfönstret. OO:s kommentar 21.04: byggt 1895. Årtalet på väggen.

Föredrar det egna hemmet – och får besöka gästgiveriladugårdshemmet fler gånger, hoppeligen.

För mycket och för litet…

… skämmer allt, så citerade mamma ofta sin mamma. OrdOdlaren får lov att hålla med. Två klockor tickar i otakt, luftvärmepumpen håller tyst, kylskåp/frys för stillsamt liv. Njuter. Viftar med öronen; inga andra ljud hörs. Oj, så skönt. Men är ytterst medveten om att hela denna ljudmiljö känns olidlig om den pågår i alltför många timmar.

Gårdagen: sällskap och prat, mest på finska, i sju timmar. Nästan enbart nya bekantskaper. Full rulle, inte en lugn stund. Kvällens TV-program – även det som till innehållet var intressant – kändes nästan outhärdliga. OO led helt enkelt av ljudövermättnad, social övermättnad. Hon är ju van vid att mest vara ensam! Magen var inte heller riktigt harasjå, till följd av matintag vid fel klockslag, men det hör liksom inte hit. Kanske. Försöker låta bli att störa den nu också. Lite svårt… Vatten.

Tystnad, bristvara idag, minsann. Tänker med förfäran på folk som är drabbade av tinnitus. En del av dem ”stänger” det inre ljudet med hjälp av yttre ljud; vet om en kvinna som alltid sover med radion på, annars infinner sig inte sömnen. Andra påstår sig kunna ”stänga av” ljudet där inne och inte låta sig störas.

Stänga av yttre ljud? I den konsten är OO rent ut sagt dålig. Det går bara inte. Nästan. Det gamla rådet ”Om man inte lyssnar så mycket hör man inte så mycket” fungerar inte så bra. Nåja, de politiska debatter som körts upp och ned om och om igen i våra media den senaste tiden brukar hon kunna stänga av. Tills minst halva gänget halvskriker i mun på varandra. Och sådana hetsiga gaphalsar vill med hela sitt hjärta (?) styra landet. Hm. Skönt att det är slut på det. Förstås skall valresultatet analyseras upp och ner i några veckor, men då är det lugnare tongångar och inte på påträngande i alla TV-kanaler. Och så blir det EU-val…

Ibland skulle OO vilja se en film utan ljudeffekter, utan ”musik”. Visst, det finns sådana. Undrar om det här med musiken är ett oifrånkomligt arv sen stumfilmernas tid… Okay, väl ”inne” i filmen märks knappast musiken (synd om musikskaparna?), men den påverkar ju ändå. ”Förnimmelser vi inte märker, men som ändå påverkar oss är… usch, magisterns psykologikunskaper finns under en tung lucka i hjärnkontoret … subliminala”. Åstadkommer bl.a. priming (primning på ”svenska”) och förbereder hjärnan på att vara mera uppmärksam och reagera snabbare på händelser ”i samma ton”, s.a.s.

Som skvalmusiken i butikerna som ändras enligt vad som t.ex. skall inhandlas inför helger och högtider. De skyltfönster som ännu finns kvar och som vi knappt ser, men… Färger… En gång påstods det att mörkorangerött stimulerar matsmältningen; sitter du länge i en sådan miljö äter du mera! Högljudd musik ökar alkoholintaget, hävdas det. Därför märker kanske inte OO just nu denna flaska med ädel dryck, även om den står på bordet

Idag har det tysta och allvarliga stället besökts. Vallokalen. Sällan prat där, knappt hälsningar, inga leenden, enbart mummel. En gång funderade kanske någon på att kalla på polisen, när OO efter förrättat röstningsvärv  frågade en av valfunktionärerna:”Vad är jag skyldig nu då?” Personen – partitillhörig – hickade till, sen kom svaret, något undvikande:”Jag vet inte, måste kolla därhemma…”. Sen drog vi två till med ett befriande skratt, de övriga allvarstyngda stämde försiktigt in, OO gick ut med ett leende på läpparna. Vilka förklaringar som serverades efteråt vet inte OO; kanske funktionären blev ”avsatt”… Nyfiken? Kommentera med en fråga…

Om fyra timmar blir det ljud, mera behagligt sådant. Konsert, Joseph Haydns ”Nelsonmässa”, Missa in Angustiis, nr 9, d-moll. Mässa i kristider – av krigsekonomiska orsaker skriven för reducerad instrumentalensemble; stråkar, trumpeter, orgel och pukor. Hoppas att det inte blir så mycket dunder, och att öronen och hjärnans ljudbehandlingscentrum är i mottagningstillstånd.

Nä, Haydn visste inte om att Lord Horatio Nelson några dagar före mässans urpremiär hade besegrat Napoleons styrkor vid Nilen, 1798. Så egentligen hyllas inte denna enögda och enarmade engelska krigshjälte i mässan, men ändå…

Mastigt mässande

Det var torsdag, och torsdag, fredag och lördag. Och lördag, ja lite söndag också. På 16 dagar, en aning olika avsikter. Men roligt, intressant, givande, lärorikt, med mera. I viss mån tröttsamt för ben och fötter. Likaså för huvudet, som fick kämpa med många språk och språkvarianter.

Start i Sverige. Mål? Tja, mest tradition. Kan bara inte missa mässan ”Nordiska trädgårdar” så länge som benen bär och huvudet håller. Glömde räkna hur många svenskspråkvarianter som klarades av, men de sträckte sig från den sydligaste skånskan via stockholmska och jämtska till ”pedisi”. Så visst fick de små språkgrå arbeta redan där.

Trädgårdsmässa med stor T. Organiserad i områden, inte – i huvudsak – pioner bredvid korvar och klippverktyg vid gödselsäckar. Rådgivningsavdelningen vore något för andra mässarrangörer att studera. Pionologi, chiliologi, pelargonologi, rosologi, pomologi – bonsai och bin och koloniträdgård och Riksförbundet Svensk Trädgård, med mera. Råd, tips, nyheter, skrifter, broschyrer och möjlighet att bli medlem. Allt i anslutning till allt, inga kommersiella typer insprängda. Gillar. I kvadrat. Även ”firmorna” serverar nyheter och demonstrationer. Idéträdgårdar (roligast: inte utan min trädgård – gör husvagnen till flyttbar odlingsyta!), balkongtävlingar, SM i fågelholk…

Sånt som inte hör till ”trädgård” försöker OO traska förbi, men ibland fångas uppmärksamheten. Gladakossan. Skratt och aha, och här gick det åt i euro, det kan OrdOdlaren intemed. Något senare fastnade ögonen på en skylt där det stod ”Brännas”. Och hon som gått i Brännars folkskola som liten måste ju gå dit. Oj, i Bränna i Jämtland kan en hel del kvinnor laga ost och korv! Sådant planerade ju OO inte att köpa (heller)…

Lite spionerande blev det också, eftersom OO var medveten om vad som snart komma skulle, så hon tittade och lyssnade på några fina och givande föredrag med ”det” örat. Sen drogs det till Dresden. Mål: Dresden Ostern-mässa. Huvudmål: Orchidéer. Den väldiga hallen (ca en tredjedel av mässområdet) är nästan ofattbar, en bild ger inte precis rättvisa – och knappt hälften rymdes på en bild.Förstås, där fanns en massa påskpilipali (påskbjäfs) också. Och kastruller, massagestolar, alpackor, leksaker – och lite, lite trädgård. Språk: den rostiga tyskan, engelska (en ren kunskapsfråga), finska (estnisk försäljare i en tysk firma!) – och gärna också ryska och bulgariska, hade varit roligt att kunna diskutera traditionell påskäggsdekoration. Om OO bara hade kunnat… Mer orchidéer:

Resan inrymde också historia, kyrkohistoria och kulturramar. Vad sägs om den berömda Frauenkirche, som låg som en stenhög i sisådär 50 år, och har nu puzzlats ihop till ursprunget, invigdes visst 2005…Eller Semperoperan (arkitekt, Gottfried Semper), som återuppstår om och om igen efter bränder, bombningar och förfall:Här har flera finländare stått på tiljorna. Just nu mest Tuuli Takala, men också Dan Karlström, Jukka Rasilainen och framför allt vår stora finlandssvenska sopran, Camilla Nylund, som förmodligen har staden som sin fasta punkt när hon turnerar mellan olika operascener i Europa.

Tredje mässan, Helsingfors. Mål: Finska Rosensällskapets lilla plats, stå och prata med folk, tipsa, visa på litteratur, rekommendera medlemskap… Trevligt, tack och lov skötte en van kvinna det mesta. Mest på finska, men lite på svenska också. Mot kvällen var det dags att äntra scenen, iklädd mikrofon och tjugo minuters prat om kära gamla buskrosor. På finska. Barndomsvännen B oväntat i lyssnarskaran – skönt att kunna koppla av efteråt med ordentligt grundspråk, barndomens dialekt!Dagen kändes som ett maratonlopp. K och A som gick förbi och snällt försedde OO med några bilder (tack, tack!) fick också med en skärmbild på två exemplar av rosarieboken, tillkommen vid OO:s dator…Mässa och mässa… Bachs kantat nr 131 och Gabriel Faurés underbara Requiem med genomtänkt orgelmedverkan avrundade mässandet på söndag. Och valvet i Esbo domkyrka såg ut som guld i kvällssolen under övningen. Korsord och äpple hör till när kören övar…

 

 

Påsar och påsminnen

Signe på Brännars Bolagshandel var korrekt och mån om sin värdighet. Hon tog en påse, placerade den öppen i vänster hand, öppnade långsamt den stora lådan – låren – bakom disken, fyllde påsen med socker, vände sig om mot kunden. Påsen hamnade på vågen, Signe kollade vikten och fyllde sakta på med socker från ”sleven”, precis på grammet. Sen veks överdelen av påsen ihop några varv, skakades lite om, och sen knöts ett papperssnöre runtom. Knut och rosett. Färdig för hemtransport.

Hur påsen forslades hel hem i väskan på cykelns styrstång är en gåta. Sen stod den i skåpet till vänster, tills den var tom. Då skakades den ordentligt ur, veks ihop och sattes i påshållaren på skåpdörren, i väntan på nytt uppdrag. Den kunde bli mjölpåse för det mjöl som producerades hemma, och fick då tillbringa en tid till höger i samma skåp. Smörgåspåse till skolan eller till höåkern var ett alternativ. Ytterligare en gång veks den ihop, togs hem, hamnade på basen av renhetsgrad antingen i påshållaren på nytt eller i vedlåren och användes som tände i spisen. Näst sista användning kunde vara att fyllas med luft och – poff!

Plastpåsens starka intåg kom under den tiden då OO kallade sig studerande. Påsminnena är dunkla. Inköpen var få, och det värsta var nästan att vedspisen saknades. Allt avfall hamnade på samma ställe, och efter att det placerats i stora soptunnan engagerade det inte mera. Apelsinskal och tomma tandkrämstuber, mjölkpåsar (såna fanns på den tiden!) och fullklottrade papper hamnade alla på samma plats.

Sommaren 1977 inhandlade OO en butikskorg på Lovisa torg. Den tjänade i nästan 40 år, nu har den med ålderns rätt fått lättare uppgifter och är ersatt av en yngre kollega i vilken bor en tygpåse. Åndå kommer en och annan plastkasse (så säger vi, jo) med varor i från någon butik. Triangelviks och väntar på sin uppgift som råskpåse (så säger vi, jo), en ny behövs varannan vecka, för blandavfallet. De små är inte lika elegant vikbara, men återanvänds för någondagsinfrysning av bröd eller bullar, som skydd för matvaror i kylskåpet, i väskan som skydd för ett äpple…

Påsfilosoferandet tog fart när OO packade upp efter det årliga besöket på trädgårdsmässan i Älvsjö, Stockholm. Några större bruna, kraftiga kassar kommer att användas som dagstidningssamlare och-transportörer (de nu förefintliga börjar sönderfalla av ålder och användning). De mindre bruna på bilden används i diverse växtsammanhang, plastpåsen i mitten är för rolig och kan i något sammanhang glädja folk. De mer speciella stadiga papperspåsarna får kanske vänta länge på nyanvändning, till exempel som presentpåsar. Och potatisen finns i tygpåsar.

Förstås, påsar är reklam. Ibland kan de till och med innehålla produktinformation, som här om orchidéer. På tyska. Som synes har påsen redan varit triangelviken. OO och BJR är just hemkomna från Dresden, en mässa där hälften av det stora utrymmet handlade om orchidéer. Oj, säger OO. Oj och OJ och OJ. Vad de kan! Såna massor! Oj, så OO fotade…

Det blev också en tre timmars rundtur i staden, där finns mycket att uppleva. Till exempel världens vackraste mjölkbutik. Med fotograferingsförbud. Helt vackerkakelbelagd, otroligt. Meissen ligger ju nära… Men inköpen placerades i papperspåsen nedan, och den skall bevaras på något sätt. Mjölk säljs inte mera, av förekommen anledning. Turistsevärdhet av rang.

Fyra orchidéer transporterades hem som handbagage i flyget. Gick bra. En blommar, andra skall blomma inom någon månad.

Miltonia. En sådan står nu i hoppeligen lämpligt fönster.