Levande landsbygd – Åland

Landsbygden lever! Och lever vidare, fortlever. Åtminstone på Åland. Bevistade den hela öriket omfattande Skördefesten för en vecka sedan och är imponerad av mångt och mycket:

Unga människor, och kunniga. Hon som sålde kött, hon som plockade pärtor, han som berättade om tillverkningen av havtornsmarmelad, hon som visade upp sin snygga islandshäst, och många, många fler. Alla utåtriktade, tjänstvilliga, pålästa. För att inte tala om den unga bonden som just byggt ett skinande blankt gårdsmejeri – nästa år tillverkas osten m.m. där och inte nattetid i den närbelägna skolan, som i år.

Pärtplockare, och pärthyvel anno dazumal

Parkeringsarrangemangen. Parkeringsvägvisare överallt, tog emot, anvisade bussplats. Ja, en blev så överraskad av bussens finska registerskylt att han försökte sig på en speciell engelska… Alla andra höll sig till sin egen åländska svenska. Vid varje gård fanns en röd fågelholk, ”parkeringsholk”. Huruvida den gällde för bussar förblev oklart. Och vår busschaufför backade som om han aldrig gjort annat än kört med ryggen före! ”Int´ ids jag vända här nu int´, jag backar i stället”…

Skyltningen. ”Avklädda” dinosaurieägg fanns som gemensam stor symbol, plus övriga skyltar, i egen gårdsdesign. Och äpplen, förstås.

En av många vägvisare

Samarbetet. En öppen gård var inte enbart EN gård, där fanns flera producenter samlade. På ”hästgården” såldes hemspunnet och hemfärgat garn, fisk, en nyutkommen kokbok, lokal almanacka – och den här fina svepeasken som nu inhyser pennor, medikamenter med mera på vårt stora köksbord. Och alla gårdar hade caféer och serveringar av olika slag. Mat, soppa, burgare av gårdens kött…

Utställningarna. Lammgården (och flera andra) visade upp gamla traktorer, jag njöt av att se dessa två exemplar jag och min syster kört i vår barndom/tidiga ungdom:

Valmet, taggtrådsspännare anno 1950-tal

Grålle, Ferguson med speciellt startsystem

Pärthyveln (man fick köpa färska pärtor). Ett hederligt tröskverk, dock inte i funktion. Brandbilar. För att inte tala om alla djur, förstås. Charolais, Highland, Hereford, Limousine, lantrasfår, hästar, kaniner… Man kan inte räkna upp dem alla, inte visa alla bilder heller.

Tjugotvå gårdar var öppna, och därutöver var femton restauranger/caféer engagerade. Därtill Ålands egen variant av pop up, Plåpp Åpp. Någon av de tre dagarna kunde man t.ex. se mjölkning, honungsslungning, kaninhoppning…. Och ”färgtanterna”, ja. Men de plåppade åpp bara på en gård. Farbror Blå hade ledig dag…

Enda tröttsamma: resan som startade klockan 03.50 fredag morgon. Resulterade i slöhet mot kvällen i form av kobörjan, fulla kor, svarta får, fårfrön, halta limousiner. Dock inga fårskallar.

Nä, man hinner inte med allt. Men våffla måste man….

Social läsning

I gymnasiet skulle vi all läsa en liten bok på engelska. Läraren Iris delade ut böckerna. Inget ”ja vil it ha denhäär” gällde. Så var det på 1960-talet. Min handlade om något som hände på ett mentalsjukhus. Jag började läsa på en lördag. Kom in i spänningen just när det var dags att snygga till sig och ta dansbussen till lördagsdansen i Jeppo uf:s lokal.

Läsandet fortsatte i bussen, den kurviga vägen till trots. Spänningen i boken steg allteftersom dansplatsen närmade sig. Väl inne satte jag mig på scenkanten och fortsatte att läsa. Orkestern spelade upp – och då blev läsaren ett eftertraktat ”byte”. Alla ville dansa med henne, fråga vad hon håller på med, vad det handlar om och om spänningen. Som bäst bjöd tre hugade kavaljerer upp på nästan samma gång. Hur det ”problemet” löstes kan minnet inte hitta. Boken ”tog slut” i bussen hem, och presentationen i klassen följande vecka blev bra, säger de som jobbar i minneskontoret.

Lika populär blev den ensamma sverigeresenären när hon bänkade sig i den lilla restaurangen på sverigebåten med en bok i näven. Det var på den tiden när ingen ens kunde komma på att stava till s-m-a-r-t-t-e-l-e-f-o-n. Servitörerna kom och pratade, ”maten kommer strax, vad läser du?”, folk vid grannborden visade intresse och vågade börja prata. Det har inte hänt vare sig förr eller senare vid solomiddagar å offentlig lokal.

Åkte Underground i London nån gång ca 1990. Passagerare kom in läsande, satte sig läsande, steg upp läsande vid troligtvis rätt station. Hörde senare att en del har ficklampa i beredskap för att kunna fortsätta läsa vid eventuellt strömavbrott. Icke-socialt läsande.

Ovanstående undantag bekräftar regeln. Det är socialt att läsa också, inte enbart nyttigt och berikande, m.m. Tyvärr var det alltför lite förhandsreklam om läsandet på Läskunnighetens Dag 8 september i år, då folk uppmanades stå på rad på offentlig plats och läsa i tio minuter. Hade gärna deltagit. Har inte sett bilder efteråt heller, som det berättades att det skulle finnas. Synd på en god händelse. Mera mediaaktivitet, tack!

Mitt läsande inleddes tidigt, tacket går till storasyster som höll skola med mig som mer eller mindre villig elev. Jag var liten till växten, orädd, oblyg och lite väl stor i mun, och butikstanterna var fnittrande förvånade och bad mig läsa på burkar och påsar på hyllorna. Har man drygt fem år på nacken har man rätt att tycka att vuxna har konstiga och billiga nöjen. Kan de inte läsa själva?

Hemmets Veckotidnings serier avverkades i rask takt varje vecka. Men Ferdnand, utan text, var svår. Jag trakasserade familjen med tidningen i handen:”Birätt Ferdnand fy me!” Alla var inte alltid så villiga…

Första dagen i skolan öppnade läraren läseboken nånstans i mitten på måfå, och där fick jag börja. Tack vare den lilla byskolan med möjlighet till individualisering (undrar om det ordet fanns på 1950-talet…) behövde jag inte börja med ”Mor ror, far är rar” (så var det visst?) och trivdes i skolan. Det var ju lätt. Jag hade ju förhört storasyster på utantilläxorna och kunde dem redan. I stället kunde jag plöja genom skobiblioteket, vid sidan av sysslorna på familjejordbruket.

Nånstans här, eller på andra liknande hyllor, finns den första boken jag fått, om hästen Prins. Hittar inte…

Kungligt så det förslår…

Senaste vecka blev Elisabeth II den längsta regenten i Storbritannien – så tänkte jag skriva och så skriver jag. Det blev ju snabbt roligt. Då bör ju alla andra regenter ha varit synnerligen korta. Lång, kort, långvarig kortvarig. Jag såg dock en tidningsrubrik skymta förbi: Rekordlång regent…

Denna nu 89-åriga kvinna gick den nionde september förbi 1800-talets drottning Victoria i antal regeringsdagar, närmare bestämt 63 år och 213 dagar. Victoria regerade 1837-1901. Drottningmodern blev visst över 100, så det finns troligen att antal år kvar. Och kronprinsen är ”pensionär”…

Elisabeth blev regent i februari 1952, kröntes med pompa och ståt i juni 1953 – och televisionen fick därmed sitt genombrott i Storbritannien. Men hur kommer det sig att jag och andra som då var små har sett kröningen, kortegerna? Vi lekte nämligen ”drottning Elisabeths kröning” sisådär sommaren 1956, har jag räknat ut. I en rätt så tom lada av bräder spikades spikar upp i triangelform, och på dem hängdes blommor och blader, där var tronen. Men sen tar minnesbilderna slut. Tycker att leken lektes på andra ställen också, men vem var med? Vi var inte många barn i byn. Jag minns prat. Eller var det lilla jag som tjatade?

Kunglighetsintressemanin ebbade ut i takt med att åldern steg. Och så behagade denna drottning hedra mina sista studiedagar med ett besök i universitetsstaden Åbo i maj 1976. Mest följde vi med ståhejet veckorna före: staden skulle snyggas upp, folk skulle kunna uppföra sig. Främst längs gatorna där följet skulle dra fram. Rutten publicerades i förväg. Husägare uppmanades att snygga upp sina fasader mot gatan, åtminstone med målfärg. Förfulande objekt skulle gömmas undan. Och så vidare.

Allt detta föranledde den alltför tidigt bortgångna ordkonstnären Bosse Stenström (1945-95) att skriva ett av sina oförglömliga kåserier i tidningen Åbo Underrättelser. Han berättade att han skulle fungera som fotograf under besöket, därför hade han lämnat in sina byxor för tvättning och pressning. Endast på framsidan. Han planerade inte vända ryggen åt Henne.

Jag ställde mig inte längs kortegevägen. Tog tre foton (opublicerbara här) på lagom långt håll när celebriteterna stannade rätt nära domkyrkan, dit Hennes Höghet var på väg. Sen begav jag mig till akademikvarteren – och helt plötsligt, utan förvarning, såg jag Henne på riktigt nära håll. Hon var inte lång. Inte jag heller. Tolka det som ni vill.

 

Elisabeth II 1,63. Victoria 1,52. Skribenten rätt så exakt mittemellan.

Skrivattiraljer

Köksredskapet mandolin är oumbärligt när man skall göra kållåda. Och det skulle man. Men, men, mandolinen är farlig också. Vilket tydligen skulle bevisas. De flesta olyckor sker alltså hemma, i köket. Hur mycket blod kan det strömma genom ett pekfinger? Svar: mycket. Om en stor lucka i fingerspetsen öppnas. Här sitter man nu och är invalid i höger pekfinger och lite mindre i densamma högerhandens tumme!

Föranleder minnen av maskinskrivning, ingalunda skribentens starkaste sida. Inga kurser i något fingersystem, bara att börja. Så har ju många andra också. Fortfarande tittas det alltför mycket på tangenterna, inte på den framlöpande texten. Och försök själv skriva utan att använda höger pekfinger… Vissa invanda pekfingerbokstäver utelämnas, och det gör ont när fingret självt vill hjälpa till. Stickande ont. Aj!

Börjat utan kurs hade säkert också radioredaktören som jag arbetade vid sidan av på 1970-talet. Han slog säkert alla i pekfingermaskinskrivningssnabbhet. Med de övriga fingrarna mer eller mindre knutna hamrade han på med sina pekfingrar som en kulspruta. Och åstadkom text. Massor av text. Utan att använda tiofingerssystemet: tio söker, två skriver…

Och ungdomsledaren som blev kommunal ungdomssekreterare och plötsligt befann sig vara tjänsteman med skrivmaskin. ”Som gammal dragspelare skall det väl inte bli så svårt med den här – bara man lär sig att hitta basarna, förstås”. Medges att ha var – och är fortfarande – en spjuver av stora mått. Medges även att orgellektionerna i tonåren bidragit till att fler fingrar än två är i användning i skrivande stund.

Ett stort framsteg var el-skrivmaskinen, med en fantastisk manick: syndernasförlåtelseknappen. Den som raderade felskrivningarna. Undrar hur många unga som idag förstår vitsen ”Hur vet man att en blondin använt datorn? Jo, det finns korrigeringslack på skärmen”. Obs, psykologiläraren vet att hårfärg inte är en indikation på sk intelligens…

Förresten, vid inköp av en aktielägenhet för sisådär tre år sedan blev jag förd till ett heligt rum i fastighetsförmedlingens byrå. Där tronade en el-skrivmaskin i eget högt  majestät. För införande av nytt ägarnamn i aktiebrevet. Kändes högtidligt med den ritualen!

Manuella skrivmaskiner används ännu, även i Finland. Apparatur torde det finans en uppsjö av, det är ju svårt att göra sig av med en pålitlig trotjänare. Men färgband? De har ju en benägenhet att torka.  Som illustration ett ”gatukontor i La Paz, Bolivia.

Två youtubeillustrationer värda att ta en titt på: Skriv in ‘What happens when a typewriter user uses Pc’. fem sekunder lång snutt. Eller Leroy Andersons musikstycke ‘The Typewriter’, som finns i olika skrattretande versioner. Varje symfoniorkester behöver en manuell skrivmaskin!

Kållådan? Den blev färdig, även om den gjordes med vänster hand blev den god. Eventuellt en liten snutt röd extrakrydda. Jag var ensam hemma vid tillverkningen – och olyckan.

Sibelius och jag

Det började 27 januari i år. Nästan av misstag. Två väninnor som ses sällan skulle träffas i hufvudstaden, där ingendera är bosatt. ”Ät lunch på Ateneum”, hade den ena fått som tips. Sagt och gjort, och vad hände? Jo, vi formligen snavade över utställningen ”Sibelius och konstens värld”. Bara att betala pensionärsinträdesbiljetten, kliva in och gotta sig åt tavlor, musik, avbildningar av Den Stora Kompositören i många olika material, noter, skivor, konsertprogram – och lyfta en telefonlur och åhöra Maestron himself  när han gav order åt en kapellmästare.

Konkret saldo: en bok och Sibelius och mat (och annan trevlig information om hushållet på Ainola, kompositörens hem), några små anteckningshäften med Sibelius´ bild… Museibutiker frestar… Men vi åt nog lunch också. Stiftade dessutom bekantskap med denna smarta logo för första gången, ingalunda sista:

”En park med bara träd och gräsmattor är tom. Plantera blommor där, och den blir levande. En kompositörs stora verk, symfonier o.dyl., är träden, de små styckena är blommorna”. Så sade Folke Gräsbeck, sibeliuskännare ända ut i fingerspetsarna (rent konkret i detta fall), samma kväll, när han presenterade och spelade små pianostycken av Sibelius. Få kan berätta som Folke, han har studerat, spelat, och doktorerat m.m. på Sibelius. Det serverades anekdot på anekdot, på tre språk, sällan översättningar. Han underskattar inte publikens språkförståelse. En mycket givande konsert – och jag tyckte att jag redan började bli övermätt på 150-åringen efter denna rejäla dagsdos.

Flygeln väntar på Folke, under en projicerad bild av Eila Hiltunens Sibeliusmonument.

Men nej. Nu på lördag blir det att åhöra den symfoniska dikten ”Kullervo” i Lovisa, några stenkast från huset där Sibelius arbetade med kompositionen, sommarbosatt i staden som han ofta var i ungdomen. Nationaloperans konstnärliga ledare Lilli Paasikivi är den ena solisten, Ville Rusanen, superb ”Kullervo-veteran” den andra. Och BJR i kören…

Svenskspråkig sibeliussångpublik samtalar bakom en speciell saxofon

Senaste sibeliusmötet: Sibeliushuset i Lahtis, ”Sibelius på söndag morgon”, nitton sånger och två pianostycken. Erica Back, tvåa i Sibeliustävlingen i våras, sjöng, och vi satt bland ca 500 andra och njöt. Hennes föräldrar, syster, pojkvän, lärare, BJR och jag. Denna behagliga – både till sångröst, sätt och utseende – unga dam är i startgroparna på en karriär som kommer att bära långt!

Lättad lycklig lyrisk mezzosopran efter konserten

Min bild av Sibelius har under långa tider varit en äldre man med stramt utseende. Bilden av en sprallig ung krogsittande musiker, charmerande unga damer tillsammans med muntra kompisar serverades inte precis i skolans läroböcker. Den bilden tas mera fram nu, 58 år efter hans död. Som här, på Akseli Gallen-Kallelas (Axel Gallén fram till 1905…) berömda målning, även han 150 år i år. Munter? Nåja, ett ”symposium” för unga män har alltid innehållit diverse drycker.

När det slutar? Ja Sibelius´ födelsedag är 8 december…

 

Skitprat

Den som har gjort en resa (eller fler) har något att berätta. Och nu skall skribenten förtälja eder. Om skit. Tyvärr finns inte alltid bildbevis, trots att bloggaren knäpper som bara den. Men en del resor har begåtts på diabildstiden (och de bilderna är i tryggt förvar i väl tillslutna lådor i förråd), och några nyss kollade bilder visade inte så klart det som skall visas.

Tror ni att det handlar om mänskliga exkrementer och utrymmen för sådana nödvändiga aktiviteter? Då tror ni fel. Helt fel:

En mörk kväll i Indien, norrom Delhi. Bussen med finska religionslärare stannar, på resenärernas enträgna begäran. Den indiske reseledaren Harsh går ut, och får en småbutter nick som svar på frågan om fotograferingstillstånd. Därpå börjar det blixtra kring kvinnan som sitter på marken och och bakar kakor, liknande våra runda limpor, av koskit och sockerrörshalm. Kakorna radas för torkning som höga torn, och i sinom tid används de som bränsle eller som byggmaterial. Bild: En. En diabild som ligger – se ovan.

En glad och galen dag med en äkta och en inflyttad isländska, på en caférestaurang vid Myvatn i norra delen av landet. Meny: bröd som bakats i ett hål i marken med gratis värme från underjorden. Pålägg: lokal fisk som rökts med torkad hästskit som bränsle. Inte enbart ”man tager vad…”, en delikat arom!

markugnar

brödetikett

En varm och solig 3 januari sydost om Rom, klostret Casamari, cistercienser. En starkt humoristiskt lagd munk (måste skriva senare om honom och hans gelikar i världen) guidar främst kvinnliga finska religionslärare, men på samma gång några mexikanska noviser, ‘eftersom de inte får se så många kvinnor senare i sitt liv’… Han ber oss känna med händerna över ett nättäckt hål i golvet: varm luft strömmar upp. Han ber oss lukta, snusa – vi lyder snällt. ”Nej, det luktar inte”. Men huset värms med kreatursskit. Oklart om det handlade om kor, får, hästar eller vattenbufflar. Även processen förblev oklar. Min pappa hade liknande idéer på 1970-talet, och folk skrattade gott. Munkarna har hållit på lääänge…

guide i sitt esse

Tjugofyra år som hästägare gör att bloggaren har starka synpunkter på hur man bäddar för hästar, vad man använder för strö och hur mycket, hur och hur mycket man mockar ut ur boxen, och hur man ser till att den ”brinner” till perfekt gödsel och jordförbättring. Fråga på bara!

Producenten Pikuli emotsätter sig mattes order…

Och nu kommer den stora nyheten i dagstidningen i veckan: energibolaget Fortum vill i experimentsyfte börja bränna hästskit. En hästägare påpekar att det som då bränns är till största delen strö. Bra så. Sån hästskit är inte gödsel. Jag har en egen garanterad skitleverantör nuförtiden.