Hel helgdag i Helsingfors

Det var hundrastningstid, sen förmiddag. Aldrig har OO sett så många fyrfotingar på nästan exakt fyrtio minuter i hufvudstaden. Revir markerades för brinnkära livet, hussar och mattar stod med plastpåsebeklädd hand i högsta hugg. En matte hade hela sexton små tassar att hålla reda på. Borde ha räknat alla lurviga som syntes, men idén kom för sent.

Först vandring, sen kyrka och gudstjänst.

Johanneskyrkan med sina 74 meter höga torn byggdes 1888-91. I äkta strävande nygotik av tegel. Bara att kliva in:

Huh, här finns minsann krusiduller och kubikmetrar! 2600 platser (om man sitter tätt) hinner mer än väl till för en vanlig söndag. En populär konsertkyrka, har upplevt den ganska så smockfull när sådant ordnas.

En decimerad manskör sjöng, om det övriga är det inte mycket att orda. Korsordstidningen brände i väskan, men det var kanske inte riktigt läge att börja med sådant ändå…

Sen styrdes bilhjul och fotsteg till korsningen mellan Kaserngatan och Esplanaden. Målet var det s.k. industripalatset, byggt 1936. Äh. Valde hellre den här bilden, där endast ett hörn av den i det närmaste funktionella byggnaden syns. Visst är Wasa Aktie-banks (det har inträffat en hel del bankfusioner sen det namnet) hus stiligare! Den byggnaden togs i bruk 1899. Men hur hade man tänkt med ”balkongen”? Vem skulle tala till/se ut över vem därifrån? Tidsmaskin önskas!

Savoy-huset? Undrar vad helsingforsarna kallar byggnaden idag. Hur namnet kom till berättar inte historien, men i de två översta våningarna (7 och 8) fanns/finns den anrika och berömda festvåningen och likaså restaurangen Savoy. Inredningen skapades av Alvar och Aino Aalto, och den berömda blomvasen ”köptes in” av restaurangen. Arbetsnamnet för den var eskimåkvinnans skinnbyxa, nu heter den Savoy-vasen och kallas Aalto-vasen…

Husets stora Savoy-vas, lite konstifikt fotograferad

Men det var inte detta som skulle skrivas om… Och inte det här heller, men det finns bikupor på taket! Sommartid. Restaurangen odlar bl.a. örter och ett och annat annat och bina trivs och lär producera honung. Så var det sagt.

En bild av fd biografens (1937-86) skylt. Numera, efter ombyggnader är det alltså Savoy-teatern. Visst blir det en snygg bild när man klämmer objektivet mot dörrens glasruta?

Uppför trapporna och sen till vänster, där är ”gästspelsteaterns” salong. Nu gästspelade årets Karlebyrevy där:

Det blev närapå fyra timmars skrattfest och dialektprat. Två av de fyrtio (obs inläggets inledande promenad!) numren förtjänar att nämnas. Anders med den oföränderliga mustaschen som skymtar på programbladspärmen gick till domstol. Ärende: han har inte fått se en enda Karlebyrevy på femtio år! Dömdes till fortsättning. På så sätt firade han femtio år på revyscenen! Termenjemt! (Därmed jämt).

Och YMCA-låten har fått en ny dimension, en ny text: GDPR. Till exempel: ”Kan naan förklaar va er GDPR?// Int naa förstaar se på GDPR// Faanså dyyrt kan e vaal//int nu ba samvetskval//Om naanting sko rååk ti gaa feil…”

Lite motion, lite andlighet, mycket skratt = kultur på alla plan.

Tänkte och tände…

Helt plötsligt tände det: ett bra bloggämne! BJR kom hem från körövning och sjöng på ett ord: par-para-fi-i-i-i-neeer-adee, paraffi… OrdOdlaren satt och brottades med några tusen foton från Sydafrika och hade just kommit fram till !Khwa ttu, san-folkets kultur- och kunskapscentrum. Fortfarande pågår krympandet av bildantalet till en hanterbar mängd. Två bildvisningsberättandetillfällen förbereds som bäst. Roligt, intressant, svårt och tidskrävande.

Manskörskonsert om en knapp månad, ‘Romantik och Revolt’ är rubriken. Minst en av ”låtarna” är komponerad av Richard Strauss (1864-1949), som med den anrättningen ville visa att man kan skriva fin musik på vilken text som helst. Så blev ”Utan svafvel och fosfor” till 1889. Återstår att höra hur fint det blev. Den åhörda basstämman berättar inte allt om ett fyrstämmigt verk. Texten från tändsticksasken på bordet, förstås.

Tände en brasa. Med gaständare. Tittade på fotot av san-mannen Andries som tvinnade två pinnar av olika trädslag mot varandra, på mångtusenårigt sätt:

Ötzi, han som hittades i Alperna 1991 och visade sig ha omkommit ordentligt 5000 år tidigare, han hade elddon med sig. Flinta och något annat, men också två bägare för förvaring av glödande kol. Den gåva som Prometheus enligt grekisk mytologi gav till människorna har alltid förvaltats väl. Och det brann (och brinner i skrivande stund) med fart i spisen:

Tändstickor? Nu har OO lärt sig att svavelstickor har funnits ”sen urminnes tider”, men de krävde kontakt med ett glödande föremål för att antändas. En alkemist presenterade vit fosfor (fråga inte OO mer om det…) på 1670-talet, det ämnet höll man i en flaska och doppade en svavelsticka i och vips – så hade man eld. Inget för tanten i stugan på landet, tror OO.

Undrar om det blev ännu farligare och ”eldfängt” 1805, när man började med stickor som hade en sats av svavel, gummi arabicum och stärkelse som doppades i en behållare med koncentrerad asbest (!), varvid antändningen skedde. Tror att tanten vid spisen på landet ändå höll sig till stål och flinta och fnöske och täckte över glöden på kvällen med aska, blåste liv i högen på morgonen.

Nya stickor konstruerades. Gul eller vit fosfor, blydioxidsvavel och små doser av andra tungmetaller. De fick namnet alltändartändstickor, eftersom de kunde antändas genom att man skrapade dem mot en grov yta. De där tuffa männen i westernfilmerna använde visst stövelsulan, elegant och smått nonchalant svängde de upp benet och tände sitt rökverk… Tyvärr kunde stickorna antändas bara av att de skrapade mot varandra i asken. En och annan häftig olycka inträffade säkert, så tanten i stugan på landet, hon… ja.

1844 kom patentet. I Sverige. Säkerhetständstickan. NU, äntligen, förstår OO innebörden av ordet ifråga. Tänds, då som nu, mot askens plån. Ingen ytterligare utveckling har behövts. Industrin blev stor och viktig i Sverige.

Tändsticksasksinventering. Askarna har reklam, hemknåpade prydnader, tänkespråk… Tillsammans med den av OO numera favoriserade gaständaren blev det ju något att tänka (och tända) på:

Vad har ni gjort med tändstickor? Sparat och samlat lådor och etiketter? Lekt plockepinn? Byggt lättraserbara pinnhus? Löst problem i stil med ”flytta endast en sticka för att få…”? Gjort mer hållbara konstverk? OO har gjort allt, men försöken med hållbara konstverk blev allt annat än hållbara och konst….

 

Och idag är det…

… Valentin! Nä, nu får det verkligen vara nog med döa gubbar. OO vänder på steken, det passar bättre med en kvinna som föddes idag. Två, förresten. Får se var vi landar, pennan och OO. Kanske t.o.m. tre…

Dagens 197-åring föddes som åttonde och yngsta barn i Jakobstad (ser hur BJR myser…). Alla syskon förblev barnlösa. Totalt tre av systrarna ägnade sig åt musik, och denna yngsta blev sångare. Betty Boije af Gennäs, 1822 – 54. Hört om henne? Tyvärr, ingen bild går att uppbringa. En av de tidigaste operastjärnorna. Mezzosopran eller alt.

Hon debuterade i Åbo 1847 i operan Tancredi (Rossini, lyssna på Teresa Berganza: Tu che accendi…), gav konserter bl.a. i Helsingfors innan hon flyttade till Stockholm och sjöng två mycket rosade roller på operan 1850-51: Nancy i ”Martha” och Cherubino i ”Figaros bröllop” (lyssna på ”Voi, che sapete…”). Sen gifte hon sig med sin sånglärare, barytonen Isidor Dannström, lämnade operan och sjöng enbart konserter. Tyvärr tog det snabbt slut, under deras stora konsertresa till USA (med ena systern som pianist) insjuknade hon och avled vid hemkomsten.

Märkligt? Jo, det passade sig inte med ett liv på scenen för en ”kvinna av börd”. Hennes man nämner inget om hennes tid på operan när han skrev sina minnesanteckningar. Var det liksom mer acceptabelt att sjunga konserter? Livet bakom scenen som var opassande, troligen.

Varför har OO fastnat för det här då? Hon har haft en elev med detta efternamn, denna flicka var något irriterad över svansen ”af Gennäs”, lämnade oftast bort den, ville inte höra… Nu, igår, sökte OO och fastnade i en stor släkt med förgreningar ”hit och dit”; Sverige, Livland, Ryssland… Massor av orts- och gårdsnamn här i trakterna swishade förbi. Än Gennäs? Jo, finns i Pojo, längre västerut. Anders Karlsson (Bjurböle, Borgå!) ärvde frälsegodset och sköldmärket av sin svärfar på 1500-talet. På detta märke fanns och finns tre elliptiska figurer, bojar:

På 1980-talet, när OO ännu var bussig, åkte tre beskäftiga unga pojkar då och då de sista tio kilometrarna in till staden. Härliga, glatt pratande och förklarande för alla och envar. ”Vi” gör det och det, ”vi är trillingar!” Boije av Gennäs. Åtminstone en av dem bor kvar i barndomshemmet, Illby gård (i-l-l-by), ca fem kilometer från denna skrivplats. Skönt att ha en förklaring på namnet, som i flera år känts skönt gungande…

En annan kvinnlig artist, allkonstnär, Britt G Hallqvist, föddes idag, för 105 år sedan. Avled 1997. Hört om henne? Bilder sällsynta på nätet. Kommer ni på något av hennes otaliga verk? ”Var bor du lilla råtta? I din hatt….. Vad har du i din ficka? Fyra hål!” En av systerdotterns favoriter på 1970-talet.

Britt G Hallqvists verklista är ”lång som fatiååre”. OO har alltid beundrat hennes ordpåhittighetsförmåga; det verkar så lätt. Barnböcker, musik, psalmer, kyrkodiktning… Psalmerna ”Måne och sol” och ”Det finns djup i Herrens godhet” har knappast undgått någon. Men ett saknas:

En bild av noterna på pianot här i huset. Laci Boldemann, född i Helsingfors, död i München, tonsatte dikter av James Krüss, Britt G översatte. Underbara, roliga texter, borde framföras mera!

OO:s favorit är Tanten och papegojan, som träter varje torsdag vid tedags. Tanten vill lyssna på marschmusik, papegojan föredrar svepande vals. Gojan röker pipa, tanten en rysk papyross. Så spelar de kort, gojan fuskar, tanten bannar och gojan skäms…

Tredje kvinnan: Renée Fleming, amerikansk sopran, född 1959. Verksam inom flera musikgenrer. Lyssna gärna…

Tågar på spår(et)

”Karis är en viktig järnvägsknutpunkt”. Skolflickan undrade. Järnväg, jo, hon hade sett spår och t.o.m. åkt på skolutflykt till Helsingfors en gång. Men knut och punkt av järnvägar? Hon skapade sig underliga bilder av ihoptrasslade järnvägsspår. Att i vuxen ålder se ”stationsbackan” i Karis var inte riktigt det hon tänkte sig som ung…

Karis. Järnvägar till och från fyra håll

Under studietiden på 1970-talet blev tåg det vanligaste färdmedlet. Åbo (Turku), Vasa, Seinäjoki, Karis (Karjaa), Helsingfors – och Karleby (Kokkola) och Voltti var de mest frekventerade stationerna. Den lilla sistnämnda syns inte på kartan här.

Sträckan Voltti – Karleby, ca 70 kilometer, avverkades med ”lättähattu”, rälsbuss, nästan varje vecka under ett års tid.

En lättähatturesa har stannat i minnet. Alla i det fullsatta tåget tittade långt och länge när yrkesvalspsykologpraktikanten (YPP) steg ombord. Inte fult, nej, snarare glatt nyfiket. Det började bli pinsamt, besvärande. Till slut gick det upp ett ljus: korgen!

Den ovan avbildade är nummer två, numera sykorg. Nummer ett fungerade perfekt för de här resorna, lagom stor, allt synligt. Men det fanns en annan likadan korg i tågvagnen. I den tronade två unga katter, kollande in omgivningen med pigga ögon, söta som sjutton. YPP öppnade något förläget sin korgs lock och tog fram sin stickning… Ägde ingen transporterbar katt….

På 70-talet köptes platsbiljett som tillägg, och en studerande sparade och försökte klara sig utan, fick ofta därför flytta på sig. Biljetterna va små, ca 3 x 7 centimeter, av papp. Den barska gubben till konduktör klippte ett hål i biljetten vid granskningen. Många, även YPP, gjorde draperier genom att hänga upp dem i trådar – men knäppte inga bilder av skapelsen.

Passagerarna stirrade dåförtiden tomt framför sig, sov (låtsades sova, så att en eventuell platsbiljettinnehavare skulle förbarma sig och låta sovandet fortsätta…), umgicks med bekanta – och obekanta! Under en oförglömlig resa flyttade sig en ung man från plats till plats och pratade med så många som möjligt ”Oj, vad jag har lärt mig mycket på den här resan”, utbrast han när denna resenär undervisat honom i hur man stickar irländskt mönster – flätor och allsköns figurer.

Tågen drogs av luktande diesellok, konduktören vandrade runt i vagnarna och ropade ut meddelanden i stil med ”seuraava Tampere”. Då som då stannade tåget mitt i skogen, och där stod vi längre eller kortare tid utan att veta varför. Inte ens efteråt kom någon förklaring.

Bloggens födelsedag 5 februari (och dagen innan) tillbringades till stor del på tåg. De flesta resenärer medförde dator, åtminstone smarttelefon. Det spelades, surfades och skrevs. En pappa såg på film, stördes ideligen (replikerade ”hmm..”) av hustrun som läste och kommenterade meddelanden från andra försenade resenärer – tills dottern började undervisa henne om hur man använder den elektroniska ritplattan. OO och en annan kvinna löste korsord på papper. Den senare stickade också.

Slutmålet Vasa nåddes med 40 minuters försening, med buss. ”Fordonsbrist” var den enspråkigt finska förklaringen, den svenskspråkiga busschauffören uttryckte det klarare: ”Lokomotiven fryser och nedisas, de måste tinas upp i värme då och då. Därför ersätts vissa ‘enkla’ sträckor med buss”. Mellan Seinäjoki och Vasa, ca 80 kilometer, löper lands- och järnväg så gott som parallellt.

Informationen på tåget var exemplarisk. På finska. Inte ett ord på svenska. Några kortfattade snuttar på knackig engelska. Håhå. ”Vi måste stå här och vänta på ett tåg”, ”vi väntar några minuter på passagerare som kommer med ett annat tåg”, ”tåget till XXX väntar på spår nummer YY, vi stannar på spår Z”. Och så vidare. Tur att man är tvåspråkig…

Betydligt mera snö i början av februari i år…

Konduktören på ditresan var en pratvänlig, sympatisk medelålders man med extremt hängande uniformskostymbyxbak. På återresan tjänstgjorde först en ung pigg omtänksam kvinna med nästan Lilla My-frisyr, och från Tammerfors söderut ledsagades passagerarna av en dunderskön ung man av utländsk härkomst. De bistra gubbarna från 70-talet finns inte mer. Tack och lov.

Bloggstatistik

  • 33 694 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.