Runebergsminnen, alltså m/s

OrdOdlaren är morgonoföretagsam. En tur med m/s J.L. Runeberg startar klockan 10 från Helsingfors, anlöper Borgå ca 13.30. Jovisst, man kan starta från Borgå klockan 16 och anlöpa Helsingfors 19.30, men när man bor i Borgå så behövs andra kommunikationsmedel också… Ni som bor i hufvudstadstrakten, använd er av möjligheten till en härlig skärgårdssommarutflykt tur retur med ett mysigt fartyg! Till sjöss hela vägen, tänk…

Men ännu får hon vänta på öppet vatten vid kajen i Borgå. OO har minnen av diverse slag från några resor. Hon behöver skaffa sig fler minnen och upplevelser, basta.

Ingmar Gustafsson (till höger) och Ted Lönnroos, den ena ungefär två gånger så gammal som den andra 1986, var och är stommen i bolaget som köpte och satte igång trafiken med det slitna skeppet samma år. Bilden från den intressanta och väl skrivna boken om fartyget, utgiven 2012. OO åkte en gång med skeppet före 1986. Inga kommentarer om den resan.

Bokstaven på skorstenen fick i början många frågor. Ingmars lakoniska svar var ”från Johan Ludvigs namnteckning”. ”Men hur fick ni till det?” ”Sidu, det finns såna där kopieringsapparater som man kan förstora med”, sa Ingmar med den ofta förekommande glimten i ögat. Den här tredje generationens skeppare talar alltid sin speciella borgådialekt. Att sitta ombord och lyssna på hans guidningar och kommentarer under resan var en fröjd för örat.

OO gjorde också en resa, 1999, med unga skånska tonåringen A, här precis utanför styrhytten/kommandobryggan. Dörren var öppen, vi ställde några frågor. Svaren dröjde inte, skepparen njöt av att svara och förklara. Snart nog stod A inne i hytten och följde med färden på sjökortet, skepparen guidade, förklarade, pekade och undervisade. Samspelet och samtalet mellan skånsk språkvariant och borgåensisk sådan bara flöt på, utan några svårigheter alls.

En 1980-talsvariant av OO, av frisyren att döma. Hon hade bilat iväg den rätt långa vägen hemifrån till Pellinge, där Runeberg anlöpte på väg till Lovisa. Nu bor hon betydligt närmare den skärgårdsbygden. Klockan 13.10 från Pellinge, cirka klockan 16 framme i jobbstaden där väninnan/kollegan tog emot med kamera, picknickkorg och man. OO var tydligen kameralös, hur i alla dagar? Den resan gör OO gärna om. Bilden ovan är skannad av en kopia, därav en viss grynighet. Så roligt vi hade!

Ungefär sju kilometer söder om Borgå ligger hotell Haiko gård, ett badhotell med en huvudbyggnad (till vänster) som påbörjades 1911 och färdigställdes som hotell på 1960-talet. m/s J. L. Runebergs hemmabrygga ungefär 1965 – 1986.

Runeberg och A-Forden mofa. Runebergs fördäck skall agera vigsellokal och pryddes i en hast med björkar. Vigseln skedde till havs medan fartyget strävade mot Hammars, cirka fem vägkilometer till sjöss. Mofa puttrade iväg sju vägkilometer till lands, mötte vid bryggan och skjutsade de nyvigda till festlokalen.

Tyvärr finns inget foto av bilbisittarens storverk den dagen. Det låg (ligger) en hel del gamla stockar i vattnet vid bryggan i Hammars, det var svårt för skepparen Ted att lägga till. Till slut drog OO och ”några andra karlar” hela fartyget den sista metern med långsidan mot bryggan så att både fäst- och festfolk kunde ta sig i land. Hon kände sig sååå duktig och tuff!

Fartyget ”seglar” in i Borgå å, en liten bit kvar. Skånska A och OO har sett sig nästan mätta på skärgården för den här gången, A har lärt sig en massa om sjökort, farleder och styrning av en eminent lärare. Den svarta rektangeln vid ”masten” är kyrkans tak, som ofta förvillar betraktaren.

OO måste verkligen knycka sig i flätan och ta sig i kragen i sommar. Massor av år sen landkrabban har kunnat betrakta skärgården öster om Helsingfors. Ja, ingen annan skärgård heller. Tack att m/s J.L. Runeberg finns! Nästan alla delar har förnyats sen 1986. Fartyget håller. Och har charm.

Åttaåringen och Runeberg, m/s

Åttaårsdag! Vem hade trott att OrdOdlaren skulle bli så seglivad? Smällkall morgon, men sådant hör till, Runebergsdagen brukar anses vara en av vinterns kallaste. Väckning 07.15, då -14,1. Sen gick det bara uppåt. I skrivande stund -1,3, vid 17-tiden.

Här ligger hon i sin vinterhamn i isen i Borgå å, mitt i stan, nästan. m/s J.L. Runeberg. Den andra bilden visar Runebergs hem (skaldens hem från 1837 till 1877), det gula huset. Fotografen stod på samma plats, hon svängde sig cirka 90 grader och zoomade lite. Hem-muséet Runebergs hem satsade förstås också idag, men dit går OO en annan gång.

Fartygets historia i katalogstil: Byggd 1912, seglade som s/s Helsingfors skärgård till 1937. Damen övertogs då av Borgå Ångfartygs Ab och fick namnet s/s J.L. Runeberg. Tjänade som kamouflerat krigsfartyg nummer 758 från 1939. Efter krigsåren, 1945, var hon grå och sliten, Helsingfors stad köpte. Tyst och stilla stod hon, under ombyggnad och renovering. Några småturer på vatten blev det först under OS-sommaren 1952. Följande ägare blev Suomen turistilaivat och hon började gå bland annat på Borgå, även med last.

”1961 förlorade hon sin oskuld”, skriver en fartygshistoriker. Ångmaskinen byttes mot dieselmotor. 1966 aviserades försäljning och i Borgå arbetades intensivt för att ”få hem” fartyget. Vuoristo-koncernen köpte, den ägde redan hotell Haiko gård vid farleden något söder om Borgå. Den eran varade i tjugo år, sen bestämde sig skepparsonen Ingmar för köp, fick Ted och några andra med sig och bildade rederi m/s J.L. Runeberg, bland andra Gun-Maj:

Idag är fartyget i högsta grad alla borgåbors ”egendom”, något man slår vakt om. Idag hade chefsstuert Gun-Maj bunkrat upp med Runebergstårtor – ”Vi brukar ha 800 besökare den här dagen”, sa hon. Kaffe, te, dragspelsmusik och trevligt sällskap bjuds det på ända till klockan 19. OO var där före den största rusningen.

Fartyget har en egendesignad servis, målad lokalt med lokala penslar, Tia T, numera ägnar hon sig mest åt att fotografera. OO noterade med tillfredsställelse att tekoppar också ingår. Festfikan intogs i röda salongen med dragspelsmusik och snygg bordsskiva.

OO lämnade den gemytliga stämningen efter lite småprat med Gun-Maj, bekant sen många år. Tårthugade traditionshyllande borgåbor anlände i en strid ström redan före klockan tio, kommersen pågår till klockan 19. Undrar hur serveringspersonalen känner sig då…

Kaptenen Ted kämpade med att få igång en fackla i fören. Den syntes knappt i det klara vädret, men är garanterat en bra lanterna för besökarna när mörkret faller på.

OrdOdlaren klädde sig i hatt, dagen till ära. Hon vill så gärna använda hatten, men tycker den är för fin för resten av klädseln och för bäraren. I förmiddagskylan var den verkligen bra, nästan bättre än en stickad mössa.

En runebergstårta är cylinderformad, med hallonsylt på toppen, kantad av en vit florsockerring. Många bagare vill göra sina egna varianter, både i färg, mjölblandning och fuktighet. OO:s favorit till vänster är torr, nästan hård på ytan men med en ordentlig ”syltgrop” som gör den nästan fuktig i munnen. Naminami!

Sist, men ingalunda minst: födelsedagsutlottning! Alla som kommenterar på wordpress eller på Facebook med minst ett ord (tummen upp räknas inte) senast onsdag kväll klockan 23.59 finsk tid deltar. På grund av postporto ”tävlar” finländare om boken om fartyget (den väger mer). Den fina Nico Laurila-väggkalendern går till en vinnare utanför Finland.

OrdOdlarens Runebergsvecka fortsätter, tydligen…

Konsert på en tisdag

Tänk er, en konsert som besöks av festföremålet självt på sin etthundrafemtisjätte födelsedag. Fotografen, som avporträtterat festföremålet några gånger, 178 år, var också där, likaså den 188-åriga tungt kroppsarbetande sångerskan, dessutom också den 215-åriga strävsamma hustrun till sin tids kultfigur, nationalskalden. Guiderna i Borgå kan!

Födelsedagsbarnet i två skepnader. Till vänster guiden Jenny Törnroos som spel – nej, VAR Alva Forsius (1866 – 1935) på konserten, till höger fröken ackuschörskan själv, avbildad av fotografen som nämndes, Natalia Linsén (1844 – 1919). Barnet på bilden är en av hennes tre fosterdöttrar.

Ska vi ta det från början? Eller nysta upp i någon hängande ända? Alva Forsius livsverk höll på att falla i glömska, men föreningen Alva Forsius Minne grundades 2013 och började arbeta synligt och aktivt. Alvakören grundades genom körsammanslagning 2018 och guiderna i Borgå – ja de har funnits länge och jobbar för högtryck.

Föreningens största synliga arbete: staty över Alva, invigd 2016. Hon växte upp på Åby gård, en stor gård i Borgå (fågelvägen 9,5 kilometer från denna skrivplats), nästäldst av en barnaskara på tolv. Med betyg från fruntimmersskolan i staden begav hon sig som 18-åring till Helsingfors och utbildade sig till handarbetslärarinna, gick även ritskola och vävskola. Hon drevs av ett starkt socialt hjälpintresse och blev en av de tre finländare som reste till London och hämtade organisationen Frälsningsarmén till Finland 1889. Det arbetet kändes kanske inte riktigt rätt för henne, 1895 hittar vi henne som fullt utbildad barnmorska (ackuschörska), hon ville starta ett barnbördshus i sin hemstad, först i hyrd lokal 1899, sen fick hon medel att bygga hus, som stod inflyttningsklart 1902:

Arkitekt var Signe Hornborg, Finlands, kanske världens första kvinnliga arkitekt med akademisk utbildning. De tolv platserna var ständigt fyllda, det fanns också platser för medellösa, unga ogifta kvinnor som ofta var olyckliga och inte ville eller kunde ta hand om ett barn. Alva tog hand om sin första nyfödda fosterflicka år 1900. Hon ville lära föderskorna sköta sina barn, älska dem, så det blev ett hus till:

Solhem, med plats för 20 förstagångsmammor, där de fick bo i ett halvt år och lära sig bl.a. hantverk för att kunna försörja sig själva och barnet. Därefter hölls kontakt med mamman i tre år. Bygget höll på att stranda på grund av ekonomin, Alva fick Frälsningsarmén att ta över ansvaret redan i byggnadsskedet, i dagens läge driver FA ett privat daghem i huset. ”Röda huset” blev senare ”vanligt sjukhus”, senare elevhem och är nu stadens omtyckta snygga vandrarhem – med simhallen som närmsta granne.

En misslyckad bild? OrdOdlaren lutade sig mot simhallens vägg och fick delar av Alvas tre hus på samma bild: barnbördshuset, Solhem och Alvas eget hus i mitten, Tomtebo. Hon bodde där med sina tre fosterdöttrar Anna Sofie (1900), Marta Bernhardine (1905) och Eva Elisabeth (1912). MAn kunde kalla på Alva genom att knycka i ett snöre, då plingade en klocka i Tomtebo.

Alvakören, ledd av Nina Fogelberg (som jobbade 1994 – 2005 på Gotlands folkhögskola i Hemse) samarbetade med guiderna och föreningen för att fira Alvas födelsedag, något som görs årligen på olika sätt. Vårt fina kulturhus Grand i alla ära, men allt på scenen är svart och belysningsmästaren ”leker” med färger under tillställningarnas gång. En mardröm för amatörfotografer.

De framförda sångerna var smart valda, om längtan, kärlek, ”kärlekens” följder, svek, försoning… En sjungande fyr från svenska västkusten, ”Trilo”, blev direkt OO:s favorit. Kotkan ruusu (Kotkas ros) handlar om köpt ”kärlek”, en kärleksdikt ur Kanteletar, Gabriellas sång (som vi alla ”kan”), samt några av nationalskalden Runebergs tonsatta dikter där han skrivit om sina talrika kvinnoförtjusningar framfördes. OO:s andra favorit blev ”Bulgarisk skärgårdsvals”, med text av en av hennes favoritordsvängare, Lasse Huldén. OO vill läsa texten och se noterna, där finns en och annan finurlighet att smaka lite mera på.

OO får återvända till de andra kvinnorna på något sätt. Det är svårt att skriva kort om stora människor. Tack för att Alva Forsius väckts ur den slummer som hon av olika olika orsaker försatts i. OO samarbetar med detta inlägg med både guiderna och föreningen, utan att ha haft någon större kontakt med dem. I Borgå finns nu också Alvahemmet, ett servicehem för unga nyblivna föräldrar och för krisplacerade unga. Konsertens intäkter gick helt oavkortat dit. ”Om du ser någon som behöver hjälp, hjälp då”, avslutade Alva/Jenny sin andra taltur för kvällen.

Himmel i halmen – halm i himmeln?

Jag vill ha en egen himmel… OrdOdlaren har under en dryg veckas tid travesterat Ted Gärdestad. Nu kan hon konsten, hon har varit på kurs. Övningsmaterialet var (för) tjocka sugrör och (för) tjock metalltråd, men det fungerade till belåtenhet:

Onekligen något konfunderad – ska dehär bli ti någå? Jo, det blev. Faktiskt. Det här blir himmeli-grundfiguren Onni, Lycka. Ger lycka eller håller lyckan kvar när den rör på sig. OO hoppas att knixen med det hela är inpräntad i hjärnan och hålls där tills det finns råghalm. Äntligen ett litet hum om det hon redan som liten flicka beundrade i ett hus i byn. Kursen var på Postbacken, förstås.

Här sitter tre kursdeltagare och pynjar. OO i sin solblekta sommarhatt, inte av halm, inköpt på Korcula i Kroatien för en tid och några år sedan.

Hurra! OO lyckades med halm och bomullsband också. Kände sig allt lite stolt… Idag kom den intressanta boken på posten, ”Himmeli”, skriven av världens enda himmelist, Eija Koski. Hon är bosatt nära Vasa och reser runt i världen och lär ut konsten, riktit redit finskt hantverk.

På Postbacken finns kanske världens enda halmmuseum, i den här lilla röda stugan. Av någon anledning verkar halmarbete ha varit populärt i trakten, i Illby (det är bara så roligt att skriva ordet: I-L-L-B-Y som blivit Ilola på finska, ilo betyder glädje. Minns busskonduktören som alltid kommenterade ”Ai, sinne Riemukylään”, när någon köpte biljett dit. Riemu betyder fröjd, ungefär. Alltså ”Aj jaha, dit till byn där man fröjdar sig”). Den här parentesen var liksom en liten avvikelse från ämnet, som ni kanske förstår… 🙂

I varje fall, 1888 grundades en handarbetsskola i Borgå, och där var ett obligatoriskt ämne halmflätning. Läraren bodde på Postbacken, förstås. Fyra år senare grundade Milma Schildt (igen ett trevligt namn) en halmhattsfabrik i staden. Halmhattar tillverkades av cirka 50 kvinnor, som bäst 20 000 hattar per år! De populära hattarna såldes i hela landet, också i St. Petersburg. Materialet i hattarna var halmflätor som både gammal och ung flätade ihop, många flätare bodde just på Postbacken. Tyvärr tog sagan slut 1925, då var det inte pop med halmhatt på skulten mera.

Ett foto i halmmuseet visar hantverket. ”Precis som att fläta en bullalängd”, skulle Storasyster ha sagt. Minst femton meter per dag kunde till och med 7 – 8-åringar fläta ihop. Man samlades i någon stuga och berättade spökhistorier medan fingrarna jobbade, sägs det… De skickliga kvinnorna flätade nästan dubbelt längre, och kunde få ihop en dagsförtjänst på 70 – 80 penni. I dagens valuta blir det ungefär tre euro, men kostnadsnivån var ju en helt annan för över 100 år sedan. Stor inkomst för en kvinna! (Och för en karl också).

Flätorna manglades släta, och hattmakerskorna sydde remsorna till hattar. När fabriken upphörde fanns ju skickligheten kvar, men ingen lätt tillgänglig historia berättar om halmfläterskorna då började ägna sig åt annat halmhantverk. Dock, kurser hölls och både himlar, bockar, stjärnor, prydnadsföremål och väskor (!) tillverkades. Alla halmflätor var inte så här ”enkla”, verkligt sinnrika flätor finns på en tavla i halmmuseet, men tavlan är omöjlig att fota på grund av det skyddande glaset och ljusreflexerna i det. Varsågoda, res till Postbacken och titta själva!

En himmeli i den här stilen borde OO kunna åstadkomma, med lite funderande och med hjälp av boken som kom idag. Men halm… Råghalm, skall skördas vid midsommar, skall torka i solen. Tamme sjutton, OO skall så en kvadratmeter råg i höst, måste få tag i utsäde av någon gammal sort.

I den här himmelin finns nybörjarutmaningar av ett annat slag. OO har annars länge undrat varför halmhantverket endast är museivara i trakten med sådana halmtraditioner. Det borde ju finnas hantverkare, halmodlare, kurser, en ”halmstuga” där man har regelbundna möten, hantverkar, lär sig av varandra, utvecklar sin skicklighet och sin kreativitet, där man tillverkar allsköns föremål under historiens vingslag…

OO skall försöka göra de geometriska figurerna en och en – när hon får tag i material. Sugrör låter så simpelt, dessutom är ju de av plast borttagna. Vass kan användas, och himmelisten Eija tipsar också om att rulla sidor ur en uttjänt bok kring grillpinnar. OO vill ha halm! Och de här ”takkronorna” heter numera även internationellt himmeli, det har Eija Koski sett till. Enda tillverkaren i Borgå säljer sina alster på Postbacken, förresten.

Men nu är vattning, bärplockning, infrysning, syltning med mera på gång. OO drömmer. Om halm…

Några backstugor på Postbacken

Nu bär det upp till Postbacken igen! Lite historialektioner… I den färska republiken Finland stiftades 1919 torparlagen, som innebar att torpare och backstugusittare hade möjlighet att inlösa sina stugor och små torvor och på så sätt bli självägande. Så skedde i hög grad, även på Postbacken. Vissa stugor bytte ägare några gånger, en del stugor blev tomma med tiden, förföll – medan andra beboddes, renoverades eller hölls i ursprungligt skick.

På 1960-talet tyckte folk i branschen (musei-) och i byn att Borgå landskommun skulle ta över ansvaret för backen, bygga upp ett musei- och festområde. Det blev, superkort sagt, inget av det. Entusiaster i ungdomsförbundet gjorde slag i saken, och numera sköts backen av en garantiförening. OrdOdlaren är med, på ett av de minsta av alla hörn…

Till stugorna: Smedens stuga ligger idylliskt inbäddad. Troligtvis tack vare Lina Sandström, halvsyster till sista smeden (och lite nutida backskötare). En smed var ansedd (lite av en magiker), hade ofta rätt goda och stabila inkomster. Lina var halvsyster till sista smeden i stugan. Hon dog 1960, 82 år gammal, och idag är stugan precis som hon lämnade den.

”Stugan”, allrummet. Hon tog hand om sin far och en annan äldre man på backen, ”skötte till döds”, som OO:s Faster uttryckte det. (Faster tog också hand om några äldre människor i deras hem på 1960-talet).

Kammaren. OO uppskattar skrivbordet. Blir nyfiken på Lina. Skrev hon, vad? Läste hon mycket? Vad? På bilden av huset kan ni se taket och lite av bakväggen till ett annat hus. Här är framsidan:

Här, med ingång genom dörren till höger, bodde Fanny Ingelin som blev änka efter sista skomakaren på backen 1957 och levde sedan ensam i 30 år tills hon avled som 99-åring. Hon lär inte alltid ha varit alltför förtjust i den nya verksamheten på ”sin” backe. Aktiviteterna var många på 1970-talet med renoveringar, byggen, teater, sångkvällar, caféverksamhet…

Knyppeldynan på bordet och vävstolen (ett hörn av den syns på bilden längst till vänster) var i flitigt bruk i stugan, alstren gick åt. I rummet till vänster finns nu en fullständig skomakarverkstad, fotograferad genom fönstret:

OO vet inte om skomakaren ”alltid” har jobbat i de utrymmena, stugan har bebotts av tre generationer skomakare Lönnfors innan Ingelin tog över. Många läster, och en präktig lädersymaskin, en Singer!

Eva-mosters stuga har använts som hölada och var svårt förfallen på 1960-talet. Den pietetsfulla restaureringen blev klar 1981. Ytterdörren leder direkt in i det snygga köket, och i ”rummet”, kammaren, höll Eva, Eva Sofia Seising (1814 – 96) skola för backens barn.

OO misstänker att den gamla skolpulpeten är ”för ny”, Eva-mosters elever satt runt bordet. Hennes karriär gick från piga till hushållerska till småbarnslärare. Även här bli OO nyfiken på hennes livsöde. Det sägs att hon kunde siffror, men att hon inte kunde räkna.

Winters stuga är backens äldsta bostadshus, byggt 1783 och beklätt med pärtor, både tak och väggar. Inte alltför vanligt. Karl Winter levde 1858 – 1924, och det sägs att hustrun Anna Lovisa grät så mycket i sin sorg att hon blev blind. Observera att ytterdörren öppnas inåt. Huset ligger i en rätt brant brant, där kunde verkligen snö packas vintertid och då öppnar man ingen dörr utåt. Ett rum, 3 x 3 meter.

Två stugor återstår, den ena synnerligen museal, den andra mindre. Följande inlägg finns redan i OO:s högra hjärnhalva.

Visor, fars och spännande små hus

Sex och en halv kilometer från denna skrivplats. Rutten går längs en väg som slingrat sig fram på samma ställen som den gjort nästan hur länge som helst. Vägrenar utan lupiner och vresrosor, endast ”genuina” växter som älggräs, rölleka, renfana och en massa gräsväxter. OrdOdlaren åker där alltför sällan. Tyvärr. Målet är hur intressant som helst. Postbacken.

Den gamla Kungsvägen/Stora Strandvägen från Åbo till Viborg, använd sen 1300-talet av hög som låg, budbärare och arméer, gick och går precis vid den ovala backens södra kant. När ett postväsende utvecklades i det svenska riket 1638 blev Nikus hemman vid backen ett posthemman, med skyldighet att omedelbart föra postväskan vidare till följande ”station” så fort som den uppenbarade sig. Så uppkom backens namn, sägs det.

Stora (ca 1710 – 21) och Lilla (1742 – 43) Ofreden förstörde området, hela landsdelen fick lida under allsköns härjningar, plundringar och eldsvådor. Efter freden i Åbo 1743 byggdes backen upp på nytt. Hemmanen var troligen tre: Krauvas på backens högsta punkt, Jontas nere vid vägen och Ehrs ”nånstans”. I mitten av 1850-talet bodde cirka 50 människor här; familjer, pigor, drängar och inhysingar/backstugusittare/hantverkare. De sistnämnda ”tog över” och blev fler när hemmanen (och de flesta ”bondehusen”) flyttades ut i och med storskiftesregleringen 1889.

En backstugusittare hade sin stuga på en annans mark, med rätt till några kvadratmeter för bärbuskar och grönsaksland. Stugan var liten, backstugusittarna var ofta ”tillfällighetsarbetare” eller hantverkare – på Postbacken fanns smed, skräddare, skomakare, sömmerskor och väverskor. Samt halmfläterskor för Borgå hattfabrik som verkade 1892 -. ca 1925. Dessa fingerflinka kvinnor anpassade sig till den nya situationen när fabriken gick omkull, började tillverka bland annat korgar och prydnader av halm. OO betraktar i skrivande stund nummer tre från höger på bilden ovan, det gick bara inte att låta bli att inhandla den. Hänger numera granne med mobiler från Peru.

Jo, den är förstås av nutida tillverkning. Det lär inte finnas många som behärskar konsten – det lär vara lätt, men man måste få tag i lämplig halm och bearbeta den först. Dagens bönder vill inte odla halm, strået skall vara kortkort.

Hopp i historien: OO lockades till backen av hatt- och kakfest i den utblommade syrenbersån, BJR av artisten. trubadurinnan Cara Hjelt, som han känt i sisådär 50 år.

Cara skulle sjunga några visor, skyddad för solen av ett parasoll, men… Ett lokalt regnmoln dök upp. Verkligt lokalt, 6,5 kilometer söderöver var det kruttorrt. Snabbt samlade vi ihop servis och duk, och kalaset fortsatte i kaffestugan, som troligtvis är det förra boningshuset på Jontas.

Cara vid den stora spisen – den mer moderna cafédisken finns till höger, borklippt. Hon har samlat på sig en stor visskatt med åren, speciella låtar med knorr och klurighet, svåra att hitta på annat håll. En om en person som körde bil och spelade dragspel samtidigt, för att en älg sprang taktfast bredvid, eller hur det nu var. En samlingsvisa om alla kvinnor och flickor i alla visor, ”den evigt väntande”. Cara kan ta sin publik, efter år efter år med gitarren i hand.

Högst uppe på backen, där Krauvas mangårdsbyggnad stod före 1889, tronar nu arenateatern som byggdes 1979. Där satt OO och BJR i söndags och roades av farsen ”Ett underbart bröllop” Kameran var då helt plötsligt inte med på noterna. Fortsättning följer.