Björken och stenen

OrdOdlaren säsongavslutar nu sin serie om större eller mindre planterade områden i Borgå. Det här ämnet har så starkt propsat på att knackas ner, så trots att det är november måste denna björk och denna sten få komma med. Varför denna rubrik? Tja, Topelius kom i tankarna när OO blev medveten om den här platsen för en knapp månad sedan…

Björken nämndes i inlägget om Albert Edelfelt, som den som skymde gamla rådhusets/muséets torn. Björken är vald med avsikt, symboliskt perfekt. Höga poäng till stadens parkavdelning! Och på en guidad promenad i mitten av oktober pekades på en sten där under. En minnessten.

Prästen, notarien, folklivsforskaren, m.m. Adolf Alarik Neovius (1858-1913) hamnade efter sin examen som pastorsadjunkt i Sakkola på Karelska näset 1885. Men, ja… han var verkligen mera intresserad av folkliv och folkdiktning än av sitt prästerliga kall. Han hade tur. Där, på det lilla torpet Larila, bodde Paraskovia, en cirka 50-årig kvinna, stor, stark och senig – och hon försökte klara av sin utkomst med att ta hand om föräldralösa barn, dra skutor på älven och bära ved. Troligtvis på olika sätt sjungande. Hennes man var 18 år äldre, sjuk och svag, avled 1888. OO inbillar sig att hon sjöng gråtkväden när den unga prästen kom på besök – och han återkom. Paraskovia sjöng och berättade på Kalevalamått (8 stavelser), serverade ordstäv, gåtor. OO ser hur Neovius skriver så pennan glöder, sitter i ett lyckorus, är imponerad, har svårt att hänga med…

Neovius gav ut sin första skrift med upptecknade sånger cirka 1890 och inledde sin anställning i Borgå vid samma tider som en berömd man. Han fungerade som biskop Alopaeus privatsekreterare, ”med rätt att bedriva historisk forskning”, verkar det som. Han samlade, ordnade och hade sig. Och han bjöd in denna märkliga kvinna från Karelska näset som gått till historien som Larin Paraske till Borgå, hon bodde hos honom 1891 – 94. OO har inte förrän nu begripit sig på hennes namn!

Albert Edelfelt målade porträtt av henne på ort och ställe, förstås. Den här tavlan återges i sin helhet – men Larin Paraske spelade inte kantele. Men händerna, blicken, tåren… Inte heller har hon sina vanliga kläder. Neovius hade köpt dem, med den traditionella karelska huvudbonaden, sorokka.

Edelfelts andra tavla är större än så här, och det lodräta strecket är bokens mitt… OO är helt tagen av blicken!

Likaså var Natalia Linsén framme med sin kamera. Nio år tidigare hade hon plåtat den 20 år gamla studenten Jean Sibelius (det var smalt byxmode då också…)

Sibelius besökte också runosångerskan, han höll på med sitt första storverk, Kullervo-symfonin. Han lade säkert melodier och betoningar på minnet.

Larin Paraske åkte tillbaka till sitt hem, men trots ett litet understöd från Storfurstendömet lyckades hon inte behålla sitt torp, hon avled i armod 1904.

Neovius fortsatte sin historiker-prästkarriär. Han var en av grundarna av Borgå museiförening, han kämpade för – och lyckades – få det gamla förfallna rådhuset som museum, han arbetade emot den nya stadsplanen som hotade utplåna de gamla stadsdelarna – och så flyttade han till Lojo.

Björken, här med den eminenta guiden Birgitta i mitten, är en tårbjörk, här har alltså stadens parkavdelning verkligen tänkt till, en tårbjörk vid minnesstenen över den mest kända gråtkvädesångaren i Finland. Ett verkligt minnesfenomen: 32 000 versrader, 3000 ordstäv och gåtor, 25 gråtkväden och några tiotal folksånger på nyare versmått serverade hon upptecknaren Neovius. Allt hade hon i sitt huvud, de första lär hon ha lärt sig som fyraåring…

En liten park för en berömd man

”Min största sorg är att jag inte vet om mina tavlor kommer att leva ens femtio år efter min död. Skall det bli deras öde att glömmas bort?” Sagt omkring år 1900 till Elli Tompuri, kanske när hon var ställföreträdande modell för honom. Hördu, Albert Edelfelt, om någon om tio år kommer ihåg något som OrdOdlaren, Runda Rabattkryparen eller Självutnämnda Växtologen skrivit, då är hon megastolt! Om hon har sitt eget minne kvar då…

Albert Edelfelt (1854 – 1905) har en egen liten ”park” i Borgå, på berget nära kyrkan, där inte mycket kan växa. Där finns bland annat mossflox, fetknopp och taklök. Ville Vallgren, jämnårig borgåbo, har skulpterat och bysten restes 1934.

Han tittar ungefär mot norr, mot Kiala gård där han tillbringade sin barndoms somrar. Fadern, arkitekten, avled när sonen var femton, medan modern, köpmansdottern från Borgå, amatörpoeten i kretsarna kring Runeberg, den viktigaste kvinnan i hans liv, levde till 1901. Från ungefär 1880 blev sommarvistet söder om Borgå, Haiko, där Albert lät uppföra sin lilla ateljé

1883, som fortfarande kan besökas.

Handen på hjärtat, hur många verk av Edelfelt kan du läsare dra dig till minnes? Hur känd är han i Sverige? OO tog sig en ordentlig funderare. Hon är ingen konstkännare, hon kan inte tavlors namn, men hon kom fram till sexton bildminnen, den här väl använda boken undantagen:

Illustrationerna till Fänrik Ståls sägner kom i tre häften, 1898, 1899 och 1900, långt över 100 bilder. Måste bara visa underbara Lotta Svärd i närbild:

Det är lätt att uttrycka känslor – när man kan… Förresten, 1894 kom illustrationerna till Carl Snoilskys ”Svenska bilder”. OO har aldrig sett. Hur är det med er i Sverige? Bekant?

”Drottning Blanka” (Rida, rida ranka…) och ”Hertig Karl skymfar Klaus Flemings lik” blev bekanta från historieböckerna i skolan. Edelfelt började sin karriär som historiemålare, ytterst noggrann sådan. Det tog honom tid att få fram riktiga, historiska detaljer och modeller som kunde ge riktigt uttryck. ”Gudstjänst i den nyländska skärgården” gjorde honom etablerad på Salongen i Paris, 1881. ”Vanligt folk” i Haiko ställde gärna upp som modeller, han betalade, han var trevlig och vänlig och pratade medan han målade. Motiven från Haiko med omnejd är många, uttrycksfulla, känslosamma…

Edelfelt var också porträttmålare. Han, som var så stor och berömd och samtidigt uppfattades som så vanlig, målade det officiella porträttet av kejsar Nikolai II för universitetet i Helsingfors. Då förundrades han i sin tur över att denna unga, vänliga och städade officer, som satt med honom och pratade och rökte – att han var härskare över 80 miljoner ryssar, storfurste till Finland, världens då mäktigaste person… Nä, inga paralleller till nutiden…

Sök fram porträttet av Louis Pasteur (1885). Denne var väldigt noggrann med att alla föremål på bordet skulle vara ”väsentliga ur ett vetenskapligt pespektiv”. För den tavlan belönades Edelfelt med Franska Hederslegionens riddartecken; den ägs av franska staten.

Tillbaka till Borgå, där många vyer har avbildats av AE. Här har fotografen OO plåtat AE-bystens utsikt mod sydsydväst, det numera röda diktarhemmet och gatan Flensborgsbrinken. Kolla in staketet till höger, där finns en ”fläck”:

Just det! AE:s målning av samma vy. Han fick med tornet på gamla rådhuset, numera museum, men på OO:s bild är en björk i vägen. Björken återkommer…

2004 – 05 hedrades Albert Edelfelt i Borgå av flera sådana här tavlor, Edelfelts vyer på ”sin rätta plats”. Väder, vind, klottrare (läs en svordom här) har gjort sitt, men den här

på Näsebacken är fortfarande fin, låt vara att tallarna stör utsikten över kyrkan (det vita till vänster om tallstammen) och de berömda strandbodarna. Läs gärna mera, titta på hans tavlor!

Jovisst, en park till!

”Jag gungar i högsta grenen, av Harjulas högsta ås, vitt skina de…” Hur många av er nynnade melodin, åtminstone inne i huvudet? Räck upp handen! Oj, så många? En verkligt känd sång, som handlar om Kangasala nära Tammerfors, skriven av Nykarleby-bördiga Zacharias Topelius i Helsingfors, tonsatt av en ung man i samma stad som nästan stod i beråd att flytta till Borgå då. Och han har en egen park i Borgå!

1959 såg samfundet Pro Borgoa till att Gabriel Linsén (1838 – 1914) fick en byst och en park i staden där han bodde i över 40 år. Parken finns mellan Berggatan och Kyrkogatan – se kartan i föregående inlägg. Kyrkogatan har där det fantasifulla namnet 1601, och parken täcks av bokstäverna a, B och halva o i ”Gamla Borgå”.

Parken är ursprungligen anlagd av långvariga stadsingenjören Georg Christiernin (1887 – 1980), en färgstark figur, kanske på 1940-talet. Han samlade kvarnstenar från olika gårdar i trakten, placerade dem i parken, och det blev alltså Kvarnstensparken. Han var en av de ledande figurerna när samfundet Pro Borgoa skapades, hade troligen inget emot namnförändringen. I Berggatans ända finns den här kvarnstenspicknickplatsen.

En höstbild från en guidad vandring första oktober i år. Vi har en hel del kullersten i Borgå!

I andra ändan, där Prästgatan slutar/börjar mot Kyrkogatan finns en kvarnstensspringbrunn och syrenerna stod i full blom 22 maj 2018.

I kvarnstenarna på gräsmattan planterar man blommor och lökväxter. Hur många kvarnstenar som finns där? OO har inte räknat, det får ni läsare göra vid ett besök! Meddela sen…

Gabriel Linsén var en skicklig violinist, hade studerat i Leipzig 1856-60. En kort tid därefter fungerade han som musiker i Helsingfors och fick 1865 jobb i Borgå gymnasium som sånglärare. Han ledde olika musikgrupper i staden, komponerade, arrangerade, spelade – han var entusiastisk, hade scenutstrålning, idéer. Men han splittrade sig, lönemässigt var det inte så väl ställt. Och han var blyg på det privata planet, speciellt för det täcka könet. I granngården till hans hyreslya bodde Hon, satt ofta i syrenbersån nära tomtgränsen. Men hur få kontakt?

Natalia Borenius (1844 – 1919), hon som köpte den första symaskinen i staden. Till slut kom sig Gabriel för att sticka in ett papper i syrenhäcken ”Vill du komma med mig till den grönskande skog…” (J.J Wecksell) och hon ville!! 1872 stod bröllopet, och de flyttade in i hennes gröna barndomshem, som fortfarande finns lite uppför backen på Berggatan, och som är grönt ännu.

Hur många barn som föddes i äktenskapet har OO inte reda på, men det skrivs om ”sjukliga barn” och ekonomiska bekymmer. Då bestämde sig den begåvade och entusiastiska och positiva Natalia för följande drag: Hon skulle bli fotograf! Hon behövde makens tillstånd för utbildning och näringsidkande, det fixade sig. Ett års utbildning i Viborg, och sen satte hon upp sin ateljé i hemmet 1888. Hon fotograferade otaliga vyer i Borgå och i Lovisa, värdefulla tidsdokument.

Här har Natalia fotograferat hemmet, med sin skylt till höger. Hon placerade ofta ut folk på sina bilder, men modellerna skulle stå stilla rätt så länge, och det var synbarligen något svårt för den lilla till vänster. Hoppas på att få in fler bilder i det här forumet med Natalia bakom kameran…

Gabriel Linsén startade en tradition i Borgå som fortfarande lever kvar, att uppvakta J.L Runeberg med frivilliga brandkårens fackeltåg, musik och sång 5 februari. En fin tradition.

En bild av fackeltåget för några år sedan. Fotograf: Kristoffer Åberg, eminent plåtare på lokaltidningen. Nu har OO publicerat bilder av tre stora borgåfotografer: Natalia, Kristoffer och unga skickliga Nico (en bild av fullmånen en gång). Det var den parken…

Den femtonde – jovisst, en park!

Inte en traditionell park, men ändå en. En lämplig TV-allsångsplats? Jo. Som sådan upplevde OrdOdlaren platsen första gången, på förra årtusendet – minns inte säkert. En helt vanlig stadsbakgård? Jo. Nästan. Köpmansinnergård från 1760-talet, still going strong, som museum, efter diverse karriärer. Öppet för allmänheten.

Holmska gården i Borgå, byggd efter den förödande branden 1760, i sten, som man uppmanades till då. Byggherren, Johan Holm den äldre, hade redan då lagt grunden för sitt ”köpmannaimperium”. Redan 1748 var han en av de sammanlagt 21 personer i staden som drack te. Känner sympati… Förlåt, stiger upp från datorn, skall – – ta en mugg te…

Platsen, ja. Rådhustorget i gamla stan, kartmakaren har skrivit ”Holm huset”. Stadens centrum då. Kyrkan uppe i bilden, i mitten. Näse gård (tidigare omskriven, i framtiden också) nere till vänster. Rådhuset, som står vinkelrätt mot Holmska gården, byggdes samtidigt. Husen lever i symbios som muséer idag.

Vi går in på gården. Den gula brevlådan till höger stör lite, hoppas turister köper kort och skickar – ännu idag… Ett äppelträd står välkomnande, det som en grupp australienska turister blev helt bedårade av, enligt ”vår kära musei-Hannele”.

Och så vänder vi blicken mot höger. Här har museifolket och staden skapat en ”typisk stadsinnergård” med växter i 1700-talsstil. Kullerstenarna har funnits på plats i sisådär 250 år. Två rosenbuskar, en pion, en örtagård med medicinalväxter och annat ”smått och gott”.

Örtagården är något vildvuxen i oktober, det vet varje odlare. Hur mycket som växte där i slutet av 1700-talet vet man inte. Någon form av stadsträdgårdar fanns före branden, blev vanligare mot slutet av århundradet. En fru Holm ägde en trädgårdsbok vid den tiden.

Här syns i princip hela gården uppifrån. Sluttning, stenar, terrasser… De gula byggnaderna ”kryddas” av en Hannele-historia: Hon var ung och ny på muséet, en gammal målarmästare höll på och målade uthusen. En sen fredag eftermiddag kom han in med två ämbar (spannar): ”De här skall vara fyllda med urin på måndag morgon, för att kunna blanda beständig, gammaldags gul färg”. Hur göra? Hannele föreslog att kontakta en svingård. Nej, människoprodukt skulle det vara, punkt. Vem som kom på tanken att vända sig till stadens åldringshem berättade Hannele inte… Men färgen håller bra.

I en bouppteckning från 1789 berättas det att det på gården fanns ”ett hemligt rum” (hemlighuset). Här, med dörren högt ovanför marken?

Det fanns också bodar, dubbelbodar, ett stall ett fähus och vedlider. Där fanns en ko, tre svin och en häst. Bakom de här vackra dörrarna? Även en kryddgård nämns – samt tio fågelburar inomhus.

Bagarstugan? Snygga dörrar även här. Även en mangelbod nämns.

Släkten Holm ägde gården till 1867. Men redan på 1820-talet hyrdes nedre våningen ut till schweizaren Kästli, som öppnade ett konditori, Borgås första. Flera landsmän till honom följde. En inhemsk bagarmästare köpte hela härligheten ovannämnda år och lät bl.a. göra en dörr mot torget. 1919 förvärvade Borgå museiförening huset. 100 år i taget… En grundlig renovering gjordes 2006-07, nedre våningen är nu museibutik och utställningsutrymme, övre våningen visar ett köpmanshem på 1700-talet. Besöksvärt även inomhus!

Park nummer fjorton

Träddödare, asiatiska månfröankor och gabioner. Sådant finns i den här parken i Borgå ,det börjar ju nästan låta farligt och mystiskt! Klematisparken säger de flesta om dagens park, om de säger något. Den av staden aviserade Engelparken kommer troligen att sjunka i minnenas djup. Här syns de första husen som byggdes på västra åstranden, i folkmun kallades de fågelholkar…

Här har vi parken från söder. Troligen ‘Summer Snow’, sidenklematis, till vänster. OrdOdlaren är mycket okunnig inom ämnet klematis. Började söka, och hittade två böcker på nätet, beställde direkt på sittande skinka. Den ena är skriven av – vågar OO påstå – Finlands klematisguru, Börje Fri. Han har haft ett stort finger med i planeringen av den här parken. OO har en gång hört honom guida här. De foton hon då tog är bortblåsta! Och det mesta av vad han berättade är också puts väck. Harmar.

Just den här platsen kommer hon ihåg. Den var ordentligt angripen av levermossa. Sådant slet OO med hemma också. Nu har man tydligen skalat bort den ”förorenade” myllan och planterat nya klematisar. Namnskyltar? Nejdå, sådant har man inte. ”Gå inte på planteringarna”. Endast på finska…

Här syns dessutom lite av byggmaterialet längs med hela parken, gabioner = stålkorgar, fyllda med sten. Så enkelt var det. Från italienskans gabbion = stor bur, sägs det.

I parken finns två (eller tre?) båtformade rabatter med stålkonstruktioner för klematis att klättra på. Här är ”seglet” inte ännu fullt utvecklat, men här

blåser det på för fulla segel! Och visst är båtarna på vattnet, omgivna av duvblå penséer!

Parken från norr. Här syns fler av de metallkonstruktioner som är byggda som klematisklätterställningar. Ja även andra klängväxter:

Bågen på bilden är bevuxen med något som kan vara träddödare. Märkvidunderligt namn på en växt, men kanske den verkligen dödar träd om den börjar söka sig upp längs stammen – tänker i varje fall inte plantera hemma. Celastrus orbiculatus, (cirkelrund, från subtropiker), Japanin kelasköynnös på finska. Kan växa tolv meter på en säsong…

Eventuellt kan det vara den andra klängväxten, Sinmenium acutum (=tillspetsad, från Ostasien), kilpiliaani, alltså asiatisk månfröanka – ankor som har kommit till av frön från månen? Spännande med den är att den innehåller alkaloider (”naturligt förekommande kvävehaltiga och basiska ämnen”) som i traditionell kinesisk medicin används mot reumatism och artrit. Vem har hittat på att plantera den växten, och varför? Hm.

I förbifarten läste OO att alkaloider används av växter i försvarssyfte, t.ex. använder tobaksplantan nikotin för att hämma tillväxten hos andra växter. Det där med växters kommunikation och revirhävdande är också intressant!

En bild från första oktober – de övriga är tagna 15 augusti. Med både gabioner, klematis och de andra häftiga växterna. Och promenadgänget som efter avslutad vandring tar sig tillbaks till utgångspunkten och sina bilar.

Den trettonde parken

Arbetsnamnet var troligen Engelparken (arkitekten bakom 1800-talsstadsplanen). När planerna framskred blev det lantdagsparken, eftersom den skulle invigas 2009 (1809 blev vi Storhertigdöme under Ryssland, lantdag hölls i Borgå, och Sverige hade förlorat sin östra riksdel). Borgåborna protesterade angående parkens namn: Parken skall hedra August Eklöf, stormagnaten med sågar och fartyg och fabriker, mycket av detta fanns just här. Så blev det.

OO hittade en bild som utvecklingsföretaget Posintra har publicerat. Årtal hittade hon inte, men eftersom bron över ån uppe i bilden invigdes 1957 kan det ju handla om ca 1960. Här ses en hel del av den Eklöfska verksamheten, på äldre bilder finns än fler lagerbyggnadstak. Observera gården, Näse gård, uppe till vänster – har funnits länge och finns i den dag som idag är. Kävelysilta betyder gångbron. Den invigdes 1967.

En äldre kartbild. Eftersom den av Eklöf initierade järnvägen syns (uppe till vänster) handlar det nu om 1870-talet. Näse gård är den bruna plutten till höger om och lite ovanom G-et, och den stora raka långa gatan mot ån fick sin förlängning i bron som nämns ovan cirka 80 år efter att kartan ritades. Söderut fanns endast åker, skog och berg…

Nästan dagsläget. Än en gång takfyllt, bostadshus. Mera har byggts i nedre kanten av kartbilden nu. Längst uppe Näse gård, omgiven av grönt. Gång-cykelbron som ett glänsande vitt streck över ån, den övergår i Eklöfska parken i väster, som fortsättning på Runebergsparken öster om ån. Gångstigarna skall på ett modernt sätt anknyta till stigarna i den äldre parken. Och en ”staty” finns även här i mitten; Lantdagstriptyken av Ylva Holländer och Kirsti Kaulanen. OO fotade den bakfram, inifrån, för bästa tydlighet. Sverige mot väster,

Ryssland mot öster,

och Finland norrut:

Douglasgranar finns nära triptyken, de blir åtminstone 40 meter höga i våra förhållanden, den som lever får se…

Kottarna ser roliga ut. Orsaken är en indianhövding som satt och mediterade under en gran, han stördes av möss. Han röt till, mössen blev rädda och ilade in i grankottarna så att endast svansen och bakbenen förblev synliga. Sant!

Parken i sin helhet, fotad mot öster. Genom hela dess längd rinner en konstgjord bäck. 15 augusti började sensommarsedumen visa sig. Staden presenterar en växtlista på nätet, i alfabetisk ordning, över 70 olika växter. Först på våren kommer purpuräppelträden, sen blommar vita syrener…

Första oktober fotograferade OO parken från gångbron. Höstfärgerna dominerar, husen verkar ju också höstfärgade!

Egentligen fortsätter parken norrut, mellan ån och Näse-Juttes gata, men det tar vi en annan gång. Den heta dagen i augusti var uteserveringarna på åns östra sida fullbefolkade. Segelbåten Gluckauf är också restaurang. Och alltihop ingår i nationalstadsparken.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 52 907 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Gotlandsnytt

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.