Himmel i halmen – halm i himmeln?

Jag vill ha en egen himmel… OrdOdlaren har under en dryg veckas tid travesterat Ted Gärdestad. Nu kan hon konsten, hon har varit på kurs. Övningsmaterialet var (för) tjocka sugrör och (för) tjock metalltråd, men det fungerade till belåtenhet:

Onekligen något konfunderad – ska dehär bli ti någå? Jo, det blev. Faktiskt. Det här blir himmeli-grundfiguren Onni, Lycka. Ger lycka eller håller lyckan kvar när den rör på sig. OO hoppas att knixen med det hela är inpräntad i hjärnan och hålls där tills det finns råghalm. Äntligen ett litet hum om det hon redan som liten flicka beundrade i ett hus i byn. Kursen var på Postbacken, förstås.

Här sitter tre kursdeltagare och pynjar. OO i sin solblekta sommarhatt, inte av halm, inköpt på Korcula i Kroatien för en tid och några år sedan.

Hurra! OO lyckades med halm och bomullsband också. Kände sig allt lite stolt… Idag kom den intressanta boken på posten, ”Himmeli”, skriven av världens enda himmelist, Eija Koski. Hon är bosatt nära Vasa och reser runt i världen och lär ut konsten, riktit redit finskt hantverk.

På Postbacken finns kanske världens enda halmmuseum, i den här lilla röda stugan. Av någon anledning verkar halmarbete ha varit populärt i trakten, i Illby (det är bara så roligt att skriva ordet: I-L-L-B-Y som blivit Ilola på finska, ilo betyder glädje. Minns busskonduktören som alltid kommenterade ”Ai, sinne Riemukylään”, när någon köpte biljett dit. Riemu betyder fröjd, ungefär. Alltså ”Aj jaha, dit till byn där man fröjdar sig”). Den här parentesen var liksom en liten avvikelse från ämnet, som ni kanske förstår… 🙂

I varje fall, 1888 grundades en handarbetsskola i Borgå, och där var ett obligatoriskt ämne halmflätning. Läraren bodde på Postbacken, förstås. Fyra år senare grundade Milma Schildt (igen ett trevligt namn) en halmhattsfabrik i staden. Halmhattar tillverkades av cirka 50 kvinnor, som bäst 20 000 hattar per år! De populära hattarna såldes i hela landet, också i St. Petersburg. Materialet i hattarna var halmflätor som både gammal och ung flätade ihop, många flätare bodde just på Postbacken. Tyvärr tog sagan slut 1925, då var det inte pop med halmhatt på skulten mera.

Ett foto i halmmuseet visar hantverket. ”Precis som att fläta en bullalängd”, skulle Storasyster ha sagt. Minst femton meter per dag kunde till och med 7 – 8-åringar fläta ihop. Man samlades i någon stuga och berättade spökhistorier medan fingrarna jobbade, sägs det… De skickliga kvinnorna flätade nästan dubbelt längre, och kunde få ihop en dagsförtjänst på 70 – 80 penni. I dagens valuta blir det ungefär tre euro, men kostnadsnivån var ju en helt annan för över 100 år sedan. Stor inkomst för en kvinna! (Och för en karl också).

Flätorna manglades släta, och hattmakerskorna sydde remsorna till hattar. När fabriken upphörde fanns ju skickligheten kvar, men ingen lätt tillgänglig historia berättar om halmfläterskorna då började ägna sig åt annat halmhantverk. Dock, kurser hölls och både himlar, bockar, stjärnor, prydnadsföremål och väskor (!) tillverkades. Alla halmflätor var inte så här ”enkla”, verkligt sinnrika flätor finns på en tavla i halmmuseet, men tavlan är omöjlig att fota på grund av det skyddande glaset och ljusreflexerna i det. Varsågoda, res till Postbacken och titta själva!

En himmeli i den här stilen borde OO kunna åstadkomma, med lite funderande och med hjälp av boken som kom idag. Men halm… Råghalm, skall skördas vid midsommar, skall torka i solen. Tamme sjutton, OO skall så en kvadratmeter råg i höst, måste få tag i utsäde av någon gammal sort.

I den här himmelin finns nybörjarutmaningar av ett annat slag. OO har annars länge undrat varför halmhantverket endast är museivara i trakten med sådana halmtraditioner. Det borde ju finnas hantverkare, halmodlare, kurser, en ”halmstuga” där man har regelbundna möten, hantverkar, lär sig av varandra, utvecklar sin skicklighet och sin kreativitet, där man tillverkar allsköns föremål under historiens vingslag…

OO skall försöka göra de geometriska figurerna en och en – när hon får tag i material. Sugrör låter så simpelt, dessutom är ju de av plast borttagna. Vass kan användas, och himmelisten Eija tipsar också om att rulla sidor ur en uttjänt bok kring grillpinnar. OO vill ha halm! Och de här ”takkronorna” heter numera även internationellt himmeli, det har Eija Koski sett till. Enda tillverkaren i Borgå säljer sina alster på Postbacken, förresten.

Men nu är vattning, bärplockning, infrysning, syltning med mera på gång. OO drömmer. Om halm…

Några backstugor på Postbacken

Nu bär det upp till Postbacken igen! Lite historialektioner… I den färska republiken Finland stiftades 1919 torparlagen, som innebar att torpare och backstugusittare hade möjlighet att inlösa sina stugor och små torvor och på så sätt bli självägande. Så skedde i hög grad, även på Postbacken. Vissa stugor bytte ägare några gånger, en del stugor blev tomma med tiden, förföll – medan andra beboddes, renoverades eller hölls i ursprungligt skick.

På 1960-talet tyckte folk i branschen (musei-) och i byn att Borgå landskommun skulle ta över ansvaret för backen, bygga upp ett musei- och festområde. Det blev, superkort sagt, inget av det. Entusiaster i ungdomsförbundet gjorde slag i saken, och numera sköts backen av en garantiförening. OrdOdlaren är med, på ett av de minsta av alla hörn…

Till stugorna: Smedens stuga ligger idylliskt inbäddad. Troligtvis tack vare Lina Sandström, halvsyster till sista smeden (och lite nutida backskötare). En smed var ansedd (lite av en magiker), hade ofta rätt goda och stabila inkomster. Lina var halvsyster till sista smeden i stugan. Hon dog 1960, 82 år gammal, och idag är stugan precis som hon lämnade den.

”Stugan”, allrummet. Hon tog hand om sin far och en annan äldre man på backen, ”skötte till döds”, som OO:s Faster uttryckte det. (Faster tog också hand om några äldre människor i deras hem på 1960-talet).

Kammaren. OO uppskattar skrivbordet. Blir nyfiken på Lina. Skrev hon, vad? Läste hon mycket? Vad? På bilden av huset kan ni se taket och lite av bakväggen till ett annat hus. Här är framsidan:

Här, med ingång genom dörren till höger, bodde Fanny Ingelin som blev änka efter sista skomakaren på backen 1957 och levde sedan ensam i 30 år tills hon avled som 99-åring. Hon lär inte alltid ha varit alltför förtjust i den nya verksamheten på ”sin” backe. Aktiviteterna var många på 1970-talet med renoveringar, byggen, teater, sångkvällar, caféverksamhet…

Knyppeldynan på bordet och vävstolen (ett hörn av den syns på bilden längst till vänster) var i flitigt bruk i stugan, alstren gick åt. I rummet till vänster finns nu en fullständig skomakarverkstad, fotograferad genom fönstret:

OO vet inte om skomakaren ”alltid” har jobbat i de utrymmena, stugan har bebotts av tre generationer skomakare Lönnfors innan Ingelin tog över. Många läster, och en präktig lädersymaskin, en Singer!

Eva-mosters stuga har använts som hölada och var svårt förfallen på 1960-talet. Den pietetsfulla restaureringen blev klar 1981. Ytterdörren leder direkt in i det snygga köket, och i ”rummet”, kammaren, höll Eva, Eva Sofia Seising (1814 – 96) skola för backens barn.

OO misstänker att den gamla skolpulpeten är ”för ny”, Eva-mosters elever satt runt bordet. Hennes karriär gick från piga till hushållerska till småbarnslärare. Även här bli OO nyfiken på hennes livsöde. Det sägs att hon kunde siffror, men att hon inte kunde räkna.

Winters stuga är backens äldsta bostadshus, byggt 1783 och beklätt med pärtor, både tak och väggar. Inte alltför vanligt. Karl Winter levde 1858 – 1924, och det sägs att hustrun Anna Lovisa grät så mycket i sin sorg att hon blev blind. Observera att ytterdörren öppnas inåt. Huset ligger i en rätt brant brant, där kunde verkligen snö packas vintertid och då öppnar man ingen dörr utåt. Ett rum, 3 x 3 meter.

Två stugor återstår, den ena synnerligen museal, den andra mindre. Följande inlägg finns redan i OO:s högra hjärnhalva.

Visor, fars och spännande små hus

Sex och en halv kilometer från denna skrivplats. Rutten går längs en väg som slingrat sig fram på samma ställen som den gjort nästan hur länge som helst. Vägrenar utan lupiner och vresrosor, endast ”genuina” växter som älggräs, rölleka, renfana och en massa gräsväxter. OrdOdlaren åker där alltför sällan. Tyvärr. Målet är hur intressant som helst. Postbacken.

Den gamla Kungsvägen/Stora Strandvägen från Åbo till Viborg, använd sen 1300-talet av hög som låg, budbärare och arméer, gick och går precis vid den ovala backens södra kant. När ett postväsende utvecklades i det svenska riket 1638 blev Nikus hemman vid backen ett posthemman, med skyldighet att omedelbart föra postväskan vidare till följande ”station” så fort som den uppenbarade sig. Så uppkom backens namn, sägs det.

Stora (ca 1710 – 21) och Lilla (1742 – 43) Ofreden förstörde området, hela landsdelen fick lida under allsköns härjningar, plundringar och eldsvådor. Efter freden i Åbo 1743 byggdes backen upp på nytt. Hemmanen var troligen tre: Krauvas på backens högsta punkt, Jontas nere vid vägen och Ehrs ”nånstans”. I mitten av 1850-talet bodde cirka 50 människor här; familjer, pigor, drängar och inhysingar/backstugusittare/hantverkare. De sistnämnda ”tog över” och blev fler när hemmanen (och de flesta ”bondehusen”) flyttades ut i och med storskiftesregleringen 1889.

En backstugusittare hade sin stuga på en annans mark, med rätt till några kvadratmeter för bärbuskar och grönsaksland. Stugan var liten, backstugusittarna var ofta ”tillfällighetsarbetare” eller hantverkare – på Postbacken fanns smed, skräddare, skomakare, sömmerskor och väverskor. Samt halmfläterskor för Borgå hattfabrik som verkade 1892 -. ca 1925. Dessa fingerflinka kvinnor anpassade sig till den nya situationen när fabriken gick omkull, började tillverka bland annat korgar och prydnader av halm. OO betraktar i skrivande stund nummer tre från höger på bilden ovan, det gick bara inte att låta bli att inhandla den. Hänger numera granne med mobiler från Peru.

Jo, den är förstås av nutida tillverkning. Det lär inte finnas många som behärskar konsten – det lär vara lätt, men man måste få tag i lämplig halm och bearbeta den först. Dagens bönder vill inte odla halm, strået skall vara kortkort.

Hopp i historien: OO lockades till backen av hatt- och kakfest i den utblommade syrenbersån, BJR av artisten. trubadurinnan Cara Hjelt, som han känt i sisådär 50 år.

Cara skulle sjunga några visor, skyddad för solen av ett parasoll, men… Ett lokalt regnmoln dök upp. Verkligt lokalt, 6,5 kilometer söderöver var det kruttorrt. Snabbt samlade vi ihop servis och duk, och kalaset fortsatte i kaffestugan, som troligtvis är det förra boningshuset på Jontas.

Cara vid den stora spisen – den mer moderna cafédisken finns till höger, borklippt. Hon har samlat på sig en stor visskatt med åren, speciella låtar med knorr och klurighet, svåra att hitta på annat håll. En om en person som körde bil och spelade dragspel samtidigt, för att en älg sprang taktfast bredvid, eller hur det nu var. En samlingsvisa om alla kvinnor och flickor i alla visor, ”den evigt väntande”. Cara kan ta sin publik, efter år efter år med gitarren i hand.

Högst uppe på backen, där Krauvas mangårdsbyggnad stod före 1889, tronar nu arenateatern som byggdes 1979. Där satt OO och BJR i söndags och roades av farsen ”Ett underbart bröllop” Kameran var då helt plötsligt inte med på noterna. Fortsättning följer.

Björken och stenen

OrdOdlaren säsongavslutar nu sin serie om större eller mindre planterade områden i Borgå. Det här ämnet har så starkt propsat på att knackas ner, så trots att det är november måste denna björk och denna sten få komma med. Varför denna rubrik? Tja, Topelius kom i tankarna när OO blev medveten om den här platsen för en knapp månad sedan…

Björken nämndes i inlägget om Albert Edelfelt, som den som skymde gamla rådhusets/muséets torn. Björken är vald med avsikt, symboliskt perfekt. Höga poäng till stadens parkavdelning! Och på en guidad promenad i mitten av oktober pekades på en sten där under. En minnessten.

Prästen, notarien, folklivsforskaren, m.m. Adolf Alarik Neovius (1858-1913) hamnade efter sin examen som pastorsadjunkt i Sakkola på Karelska näset 1885. Men, ja… han var verkligen mera intresserad av folkliv och folkdiktning än av sitt prästerliga kall. Han hade tur. Där, på det lilla torpet Larila, bodde Paraskovia, en cirka 50-årig kvinna, stor, stark och senig – och hon försökte klara av sin utkomst med att ta hand om föräldralösa barn, dra skutor på älven och bära ved. Troligtvis på olika sätt sjungande. Hennes man var 18 år äldre, sjuk och svag, avled 1888. OO inbillar sig att hon sjöng gråtkväden när den unga prästen kom på besök – och han återkom. Paraskovia sjöng och berättade på Kalevalamått (8 stavelser), serverade ordstäv, gåtor. OO ser hur Neovius skriver så pennan glöder, sitter i ett lyckorus, är imponerad, har svårt att hänga med…

Neovius gav ut sin första skrift med upptecknade sånger cirka 1890 och inledde sin anställning i Borgå vid samma tider som en berömd man. Han fungerade som biskop Alopaeus privatsekreterare, ”med rätt att bedriva historisk forskning”, verkar det som. Han samlade, ordnade och hade sig. Och han bjöd in denna märkliga kvinna från Karelska näset som gått till historien som Larin Paraske till Borgå, hon bodde hos honom 1891 – 94. OO har inte förrän nu begripit sig på hennes namn!

Albert Edelfelt målade porträtt av henne på ort och ställe, förstås. Den här tavlan återges i sin helhet – men Larin Paraske spelade inte kantele. Men händerna, blicken, tåren… Inte heller har hon sina vanliga kläder. Neovius hade köpt dem, med den traditionella karelska huvudbonaden, sorokka.

Edelfelts andra tavla är större än så här, och det lodräta strecket är bokens mitt… OO är helt tagen av blicken!

Likaså var Natalia Linsén framme med sin kamera. Nio år tidigare hade hon plåtat den 20 år gamla studenten Jean Sibelius (det var smalt byxmode då också…)

Sibelius besökte också runosångerskan, han höll på med sitt första storverk, Kullervo-symfonin. Han lade säkert melodier och betoningar på minnet.

Larin Paraske åkte tillbaka till sitt hem, men trots ett litet understöd från Storfurstendömet lyckades hon inte behålla sitt torp, hon avled i armod 1904.

Neovius fortsatte sin historiker-prästkarriär. Han var en av grundarna av Borgå museiförening, han kämpade för – och lyckades – få det gamla förfallna rådhuset som museum, han arbetade emot den nya stadsplanen som hotade utplåna de gamla stadsdelarna – och så flyttade han till Lojo.

Björken, här med den eminenta guiden Birgitta i mitten, är en tårbjörk, här har alltså stadens parkavdelning verkligen tänkt till, en tårbjörk vid minnesstenen över den mest kända gråtkvädesångaren i Finland. Ett verkligt minnesfenomen: 32 000 versrader, 3000 ordstäv och gåtor, 25 gråtkväden och några tiotal folksånger på nyare versmått serverade hon upptecknaren Neovius. Allt hade hon i sitt huvud, de första lär hon ha lärt sig som fyraåring…

En liten park för en berömd man

”Min största sorg är att jag inte vet om mina tavlor kommer att leva ens femtio år efter min död. Skall det bli deras öde att glömmas bort?” Sagt omkring år 1900 till Elli Tompuri, kanske när hon var ställföreträdande modell för honom. Hördu, Albert Edelfelt, om någon om tio år kommer ihåg något som OrdOdlaren, Runda Rabattkryparen eller Självutnämnda Växtologen skrivit, då är hon megastolt! Om hon har sitt eget minne kvar då…

Albert Edelfelt (1854 – 1905) har en egen liten ”park” i Borgå, på berget nära kyrkan, där inte mycket kan växa. Där finns bland annat mossflox, fetknopp och taklök. Ville Vallgren, jämnårig borgåbo, har skulpterat och bysten restes 1934.

Han tittar ungefär mot norr, mot Kiala gård där han tillbringade sin barndoms somrar. Fadern, arkitekten, avled när sonen var femton, medan modern, köpmansdottern från Borgå, amatörpoeten i kretsarna kring Runeberg, den viktigaste kvinnan i hans liv, levde till 1901. Från ungefär 1880 blev sommarvistet söder om Borgå, Haiko, där Albert lät uppföra sin lilla ateljé

1883, som fortfarande kan besökas.

Handen på hjärtat, hur många verk av Edelfelt kan du läsare dra dig till minnes? Hur känd är han i Sverige? OO tog sig en ordentlig funderare. Hon är ingen konstkännare, hon kan inte tavlors namn, men hon kom fram till sexton bildminnen, den här väl använda boken undantagen:

Illustrationerna till Fänrik Ståls sägner kom i tre häften, 1898, 1899 och 1900, långt över 100 bilder. Måste bara visa underbara Lotta Svärd i närbild:

Det är lätt att uttrycka känslor – när man kan… Förresten, 1894 kom illustrationerna till Carl Snoilskys ”Svenska bilder”. OO har aldrig sett. Hur är det med er i Sverige? Bekant?

”Drottning Blanka” (Rida, rida ranka…) och ”Hertig Karl skymfar Klaus Flemings lik” blev bekanta från historieböckerna i skolan. Edelfelt började sin karriär som historiemålare, ytterst noggrann sådan. Det tog honom tid att få fram riktiga, historiska detaljer och modeller som kunde ge riktigt uttryck. ”Gudstjänst i den nyländska skärgården” gjorde honom etablerad på Salongen i Paris, 1881. ”Vanligt folk” i Haiko ställde gärna upp som modeller, han betalade, han var trevlig och vänlig och pratade medan han målade. Motiven från Haiko med omnejd är många, uttrycksfulla, känslosamma…

Edelfelt var också porträttmålare. Han, som var så stor och berömd och samtidigt uppfattades som så vanlig, målade det officiella porträttet av kejsar Nikolai II för universitetet i Helsingfors. Då förundrades han i sin tur över att denna unga, vänliga och städade officer, som satt med honom och pratade och rökte – att han var härskare över 80 miljoner ryssar, storfurste till Finland, världens då mäktigaste person… Nä, inga paralleller till nutiden…

Sök fram porträttet av Louis Pasteur (1885). Denne var väldigt noggrann med att alla föremål på bordet skulle vara ”väsentliga ur ett vetenskapligt pespektiv”. För den tavlan belönades Edelfelt med Franska Hederslegionens riddartecken; den ägs av franska staten.

Tillbaka till Borgå, där många vyer har avbildats av AE. Här har fotografen OO plåtat AE-bystens utsikt mod sydsydväst, det numera röda diktarhemmet och gatan Flensborgsbrinken. Kolla in staketet till höger, där finns en ”fläck”:

Just det! AE:s målning av samma vy. Han fick med tornet på gamla rådhuset, numera museum, men på OO:s bild är en björk i vägen. Björken återkommer…

2004 – 05 hedrades Albert Edelfelt i Borgå av flera sådana här tavlor, Edelfelts vyer på ”sin rätta plats”. Väder, vind, klottrare (läs en svordom här) har gjort sitt, men den här

på Näsebacken är fortfarande fin, låt vara att tallarna stör utsikten över kyrkan (det vita till vänster om tallstammen) och de berömda strandbodarna. Läs gärna mera, titta på hans tavlor!

Jovisst, en park till!

”Jag gungar i högsta grenen, av Harjulas högsta ås, vitt skina de…” Hur många av er nynnade melodin, åtminstone inne i huvudet? Räck upp handen! Oj, så många? En verkligt känd sång, som handlar om Kangasala nära Tammerfors, skriven av Nykarleby-bördiga Zacharias Topelius i Helsingfors, tonsatt av en ung man i samma stad som nästan stod i beråd att flytta till Borgå då. Och han har en egen park i Borgå!

1959 såg samfundet Pro Borgoa till att Gabriel Linsén (1838 – 1914) fick en byst och en park i staden där han bodde i över 40 år. Parken finns mellan Berggatan och Kyrkogatan – se kartan i föregående inlägg. Kyrkogatan har där det fantasifulla namnet 1601, och parken täcks av bokstäverna a, B och halva o i ”Gamla Borgå”.

Parken är ursprungligen anlagd av långvariga stadsingenjören Georg Christiernin (1887 – 1980), en färgstark figur, kanske på 1940-talet. Han samlade kvarnstenar från olika gårdar i trakten, placerade dem i parken, och det blev alltså Kvarnstensparken. Han var en av de ledande figurerna när samfundet Pro Borgoa skapades, hade troligen inget emot namnförändringen. I Berggatans ända finns den här kvarnstenspicknickplatsen.

En höstbild från en guidad vandring första oktober i år. Vi har en hel del kullersten i Borgå!

I andra ändan, där Prästgatan slutar/börjar mot Kyrkogatan finns en kvarnstensspringbrunn och syrenerna stod i full blom 22 maj 2018.

I kvarnstenarna på gräsmattan planterar man blommor och lökväxter. Hur många kvarnstenar som finns där? OO har inte räknat, det får ni läsare göra vid ett besök! Meddela sen…

Gabriel Linsén var en skicklig violinist, hade studerat i Leipzig 1856-60. En kort tid därefter fungerade han som musiker i Helsingfors och fick 1865 jobb i Borgå gymnasium som sånglärare. Han ledde olika musikgrupper i staden, komponerade, arrangerade, spelade – han var entusiastisk, hade scenutstrålning, idéer. Men han splittrade sig, lönemässigt var det inte så väl ställt. Och han var blyg på det privata planet, speciellt för det täcka könet. I granngården till hans hyreslya bodde Hon, satt ofta i syrenbersån nära tomtgränsen. Men hur få kontakt?

Natalia Borenius (1844 – 1919), hon som köpte den första symaskinen i staden. Till slut kom sig Gabriel för att sticka in ett papper i syrenhäcken ”Vill du komma med mig till den grönskande skog…” (J.J Wecksell) och hon ville!! 1872 stod bröllopet, och de flyttade in i hennes gröna barndomshem, som fortfarande finns lite uppför backen på Berggatan, och som är grönt ännu.

Hur många barn som föddes i äktenskapet har OO inte reda på, men det skrivs om ”sjukliga barn” och ekonomiska bekymmer. Då bestämde sig den begåvade och entusiastiska och positiva Natalia för följande drag: Hon skulle bli fotograf! Hon behövde makens tillstånd för utbildning och näringsidkande, det fixade sig. Ett års utbildning i Viborg, och sen satte hon upp sin ateljé i hemmet 1888. Hon fotograferade otaliga vyer i Borgå och i Lovisa, värdefulla tidsdokument.

Här har Natalia fotograferat hemmet, med sin skylt till höger. Hon placerade ofta ut folk på sina bilder, men modellerna skulle stå stilla rätt så länge, och det var synbarligen något svårt för den lilla till vänster. Hoppas på att få in fler bilder i det här forumet med Natalia bakom kameran…

Gabriel Linsén startade en tradition i Borgå som fortfarande lever kvar, att uppvakta J.L Runeberg med frivilliga brandkårens fackeltåg, musik och sång 5 februari. En fin tradition.

En bild av fackeltåget för några år sedan. Fotograf: Kristoffer Åberg, eminent plåtare på lokaltidningen. Nu har OO publicerat bilder av tre stora borgåfotografer: Natalia, Kristoffer och unga skickliga Nico (en bild av fullmånen en gång). Det var den parken…

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 67 429 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.