Väder och vind och riktningar

”Här har OrdOdlaren något att skriva om”, sa läraren i italienska med ett stort skratt. ”Mezzogiorno, Tramontana, Ponente och Levante”. Man skall lyda sin lärare tänker fd läraren, så hon gav sig in i snårskogen.

Settentrionale = Tramontana på bilden till vänster, meridionale = Mezziogiorno på mittersta bilden, ”alla” till höger. Det kändes lätt först, men… Väderstreck handlar om vindar och väder och vindriktning och sjöfart och Medelhavet och överförd bemärkelse. Så snårigt och roligt att OO grävde djupare och djupare.

Mezzogiorno – mitt på dagen, så kallas Syditalien, solen står där högt när den står högt (jo, så menar OO). Intressanta skriverier om historia kom också i OO:s väg. Den här delen av ”stöveln” koloniserades av grekerna för lääänge sen, de grundade en ny stad, Nea Polis där. Den har nu tappat ett e och ett s. Meridione då? Samma ordrot som meridian, från latinets meridies, middag. Alla orter på samma meridian har middag samtidigt, säger man gladeligen. Hälften, säger OO. Andra hälften sover, i stort sett…

Tramontana, tramonte, ”över bergen” (fra eller tra = mellan), ”från bergen”. En stark, kall vind. Men också norra Italien som också kallas Settentrione. Från latinets septem triones, ett forntida namn på stjärnbilden Stora Björn, som finns i norr. Karlavagnen är de sju ljusstarkaste stjärnorna i Ursa Major. Kunskapen om stjärnhimlen är i övrigt noll hos OO. Beundrar i det fallet också forntida sjömän.

Herakles stjäl gyllene äpplen från hesperidernas trädgård, mosaik från 200-talet. De här nymferna som omtalas i grekisk mytologi hade sin trädgård i yttersta västern, i Occidenten, Aftonlandet, västerlandet. Ordet kommer från latin (ja,ja, upprepas, hjälps inte…), ”falla ner, försvinna” – solen går ner i väster. Occinens = solnedgång. Ponente (poniente) är en västlig vind, verbet pono sägs betyda ”jag placerar”. En varm och torr vind från väst/nordväst som ger ”semesterväder”.

Ligurien, indelad i riviera di Ponente och riviera di Levante. I blåsvädersammanhang är levante också en varm vind, men mera fuktig, österifrån.

”Österlandet” kallades länge och väl Levanten, soluppgångens land, från levarsi, stiga/gå upp. Kanske det mest kända ordet av ovanstående. Agatha Christie både bodde i och skrev om trakterna, hon följde med sin arkeologman på utgrävningar.

Om de här orden inte räcker, så varsågoda, här kommer fler vindar och vindriktningar. Viktiga hjälpmedel för sjöfarare när de skulle planera sina rutter. Där står ordet Bora, till exempel. En torr och byig vind vid Adriatiska havet, i Trieste lär vissa gator vara försedda med handtag och rep att hålla sig i när Borans kastvindar når 40 meter i sekunden.

Repetition? Bilden för ändå OO:s tankar till sången ”Klockan tolv” som hon lärde sig i småskolan – tror hon:

En andra vers sitter också delvis i OO:s huvud, ”Kung vinter bor i norr, och regnet bor i öster…”. Trots förfrågningar hitådit om texten har ingen känt till den versen. OO har inte skrivit den, knappast hennes lärare på 50-talet heller. Känner någon till den? Tack, Brita, för bilden!

Olof Rudbeck d.ä (1600-talet) skapade kung Bore. Vi här i Norden lever i stort sett i den boreala zonen, barrskogsområdet. Boréas (grekiska, som omväxling) står för nordanvind. Det här känns som att gå i cirklar. Aurora Borealis, norrsken. Motsvarande på södra halvklotet är Aurora Australis, om sådant syns i Australien vet inte OO.

Den här Aurora Borealis-bilden från Borgå finns i den Nico Laurila-kalender som OO har inhandlat för att lotta ut bland dem som kommenterar 8-årsinlägget på söndag. Det händer ett och annat ändå innan det.

Årets – det ena och det andra

Årets pelargon? Årets naturprodukt? Årets ros? Årets kulturarvsväxt? Årets karelska maträtt? Årets by? Årets, årets… Undrar om Finland har världsrekord i att utse ”årets”, utan att det görs något mer. Skulle vara roligt med motiveringar, förklaringar, historier, synlighet i media – varför inte jippon. Nu känns det som ”de va de, nästa år en ny”, lite som på rutin

Årets ros i Finland, utnämnd av Finska Rosensällskapet, är Malvarosen, en mycket speciell ros som uppkommit i trakterna kring Uleåborg. Dess blad ser nästan ut som smultronblad. Den blommar rikligt redan i unga år. Men var får man tag i den? OO översatte en artikel om den för Finska Rosenbladet, men inte en endaste tidning, inte ens någon trädgårdstidning, har uppmärksammat den. Marknadsföring? Exemplen är fler. Vet ni i Sverige/Norge/Danmark/Island vilken ros som är årets ros hos er? OO vet…

Foto: Saila Routio, Maatiainen ry

Lika energiskt mediainriktad är Maatiainen – Det lantliga kulturarvet. Årets kulturarvsväxter är Sandlök och Skogslök. Sällsynta, men lär ha kommit hit med vikingarna. Organisationen påstår sig sälja frön, men sådana hittas inte på webbplatsen. Intressant är dessutom att skoglöken heter Ormlök (Käärmeenlaukka) på finska – och på Gotland är det Kajp. OO fick några plantor för ett år sen, undrar vad vintern har gjort… Ett glest informationsblad på finska har producerats, inget mediauppbåd att tala om har iakktagits.

Hönan på bilden är årets lantrassort, från Savitaipale, rätt nära Villmanstrand (Lappeenranta), och då hamnade vi i Karelen och steget är inte långt till

Uukunniemi, en kommun som delades i en pytteliten finsk och en stor rysk del efter vinterkriget 1940 (30.9 1939 – 13.3 1940, 105 dagar. Ihärdigt motstånd från finsk sida, pappa var med alla dagar…). Karelska Förbundet (Karjalan Liitto) värnar om karelska seder och utser varje år årets karelska maträtt och karelska bakverk. I år Syyssadon Lihapata (Höstens skördegryta) från nämnda kommun. Bakverket är mera spännande, Rotinakukko på bilden ovan. Gissa vem som började gräva i ett så intressant ord… Kukko betyder visserligen tupp, men i det här fallet handlar det med största möjliga sannolikhet om ett ord som är närmare besläktat med kukkaro, börs. Något man gömmer något i. (Kalakukko, känd maträtt, liknar inte precis en tupp heller…) Rotina kommer från ryskans rudiny = förlossning, barnsäng. Ett bakverk man förde till den nyblivna mamman (tillsammans med nyttiga gåvor). En vanlig vetedeg kavlas ut, inne i den ”gömmer” man ris och russin, kokta var för sig. Kan också göras liknande karelska piroger, som av bilden ovan synes. Michaela, snart får du som mormor baka…

Årets pelargon har också anknytning till situationen i världen idag. Viipurin evakko betyder evakuerad från Viborg. Känner till många som 1940 tog med sig en kär växt från det karelska hem de kanske aldrig skulle återse. Här är en av dem. Mera om den, kanske, i ett senare skede.

Arktiset Aromit – Arktiska Aromer utser årets naturprodukter. AA vill uppmärksamma vilda bär, svampar, örter och annat som naturen producerar åt oss. I år är Svart Trumpetsvamp den ena. OO hade i sitt förra liv ett årligen återkommande bestånd vid bastun, tre kvadratmeter, ungefär. Ibland kunde hon skörda över tio liter på en gång. Torkades, smulades och användes bl.a. i köttfärs eller tillsammans med annan svamp. Härlig, stark smak. Den andra är blåbär, kräver ingen större presentation, finns på den egna tomten, i grannskogen, som odlade… Men årets ört är kirskål, och den äter inte OO. Borde förstås, för sådant som man tycker om och ärligt prisar, det brukar minska. Tyvärr. OO sliter bort i rabatterna och svär och domderar…

Årets grönsak är förresten tomat. Den har det skrivits om minst en gång i varje trädgårdstidning som finns i landet, plus i dagstidningar. Paprika, betor och bönor har också varit årets grönsak, men mediauppbådet har varit betydligt mindre de åren.

Årets nyländska by kan man ansöka om att bli utsedd till. Byn skall ha samvaro, vara innovativ och idérik – OO:s tolkning av vissa kriterier. I år är det Bromarf i Västra Nyland. Vid sitt senaste besök där hittade OO denna underbara jugendvilla, Villa Mechelin, byggd 1903. Donerades till byns Marthaförening 1950. Gillar arkitekturen, skulle vilja se insidan!

Syys = höst, sato = skörd, liha = kött, pata = gryta.

Gudaa på er alla, mitt namn är…

Hej, moro, morjens, moikka, ciao,, tjenare, näämen sidu, e du här å? Hur går det, hyvää päivää/iltaa/huomenta, ciao, salve, tere, terve, till och med namaste ibland. OrdOdlaren känner sig verkligt ordfull av alla hälsningasfraser hon nån gång använder. Frågan ‘hur hälsar du på folk’ ställer en ofta mot väggen. Tjoflöjt!

I korsord har OO lärt sig att även tja används som hälsning. Tja… Sen kan man ju ha specialhälsningar. På gamla goda trådtelefonens tid ringde M och G rätt ofta till varandra, när den ena svarade sa den andra ”God Jul”. Klart att sätta igång med ärendet direkt, om sådant fanns.

Det där med att svara i telefon har ju ändrats med tekniken. Visst finns det fortfarande folk som hojtar ett ensamt ”hallå”, trots att de kan se vem som ringer och lika väl kunde svara ”Hej, Andreas!” Då behöver han inte presentera sig…
OO praktiserade på 1970-talet på Vasa stads uppfostringsrådgivningsbyrå. Vilket monsterord, både i längd och betydelse. Kasvatusneuvola på finska. Det kom order frånstaden att vi i telefon bör svara ”Vasa stads…” i stället för endast ”kasvatusneuvola – uppfostr…”, med tillägget ”hur kan vi hjälpa”, på båda språken. Tar ungefär tio sekunder…

Och sen, hur presenterar man sig i telefonen? Vanligtvis hör den som svarar inte de första orden som uppringaren uttalar. Minns en som alltid sa ”De här är från [byns namn], goafton”. Hans efternamn var lite svårt att minnas, så i husets vokabulär fick han heta – goafton.

Finland hade ett duktigt curlinglag för något år sedan. Lagledaren hette Markku Uusipaavalniemi, vanligen kallad M15. OO ville en tid heta Pa Ek. På tal om ingenting.

När man möts, hm. Fortfarande förbjudet? Opassande? OO har inte vuxit upp i någon ”handskakarkultur”, inte svårt att avstå. Har ansetts oartig för att hon inte sträckt fram handen, ”i tid och otid”.

Däremot gillar OO ”namaste”, den indiska hälsningen med händer och en lätt bugning som brukar uttolkas som ”jag bugar för dig”. Mycket, mycket vackrare än ett utslängt ”mojn” utan ögonkontakt. Speciellt nu, när både OO och hennes umgänge börjar nå/har nått teflonåldern (=inget fastnar), uppskattar OO alltmer det hälsningssätt som praktiseras på många håll – man använder personens namn. En bekanting som bodde några månader i sydligare trakter lärde sig, enligt egen utsago, att känna ”hela byn och andra vinterfåglar” på grund av den seden, uppskattades. ”Miss Marple”.

OO hoppade alltid jämfota av irritation när folk i skolan pratade om ”städerskan, kanslisten, vaktmästaren…” ”De har ett namn!” Precis som folk i föreningsvärlden talar om och skriver sekreteraren, kassören, ordföranden… Utan att sätta namnet efter. Eller använda enbart namnet.

Hälsar sekreteraren Märtha. Inte mera om tre veckor. Tjoflöjt!

Bänkidrottaren filosoferar

OS är över för den här gången. Så vad skall man göra nu då? Rättare sagt: vad skall man hitta på att skylla overksamhetslusten på? Några veckoslut är räddade, men… Nej, så illa är det inte. Men OO gillar att titta på idrott, dock inte allt.

OS-avslutning, TV-bild av snöstjärnan. Strama långa idrottarinmarscher är inte OO:s favoritprogram, och även här blev de fria klungorna av idrottare långa. Den ena finlandssvenska TV-kommentatorn frågade den andra: ”När kommer Finland?” Svar: ”De har redan kommit”. Inte många idrottare att välja på, ishockeykillarna var kanske inte riktigt representativa, Kerttu skulle få medalj och Krista bar Finlands flagga. Tre musketörer (masketörer?) eller de tre sista mohikanerna var ändå på plats:

Gladögda skidskytten Tero Seppälä, frispråkiga längdskidsdebutanten Remi Lindholm och sympatiska längdskidåkaren Perttu Hyvärinen representerade med stil. Bilden är förmedlad av Facebook-vännen Glenn, far till Remi. Denna östnylänning är nu tränare, som bäst för Kinas landslag, men har också varit expertkommentator i TV i skidsammanhang. Den något år gamla minnesbilden är tydlig för OO: Jessie Diggins spurtar mot mål och Glenn kommenterar i sin lugna stil: ”Hon kommer som en helikopter”. Han fäste också tittarnas uppmärksamhet på teknikdetaljer, OO lärde sig en hel del. Tack, Glenn!

Ett idrottsnegativt inlägg på Facebook fick OO att ta sig en funderare på varför hon ser på sport överhuvudtaget. För egen del är hon ingen tävlingsmänniska, visst är det trevligt när Finland är i topp, men även annat är fängslande. OO måste SE, inte enbart höra. Så småningom gick det berömda ljuset upp: Rörelse, harmoni, elegans, teknikbehärskande, viljans seger över fysikens lagar, människor som tränat och finslipat detaljer, idrottarens liv – allt fascinerar. Att se Iivo Niskanen skida i klassisk stil, som på bilden ovan, är njutningsfullt. Det ser så lätt ut, är rytmiskt och går undan…

Pyroteknik i världsklass. OO är ingen större vän av ishockey och andra lagsporter. Skönheten kan diskuteras. Visst, skicklighet och kroppsbehärskning, men… Curling? Fysiskt ensidigt och tungt, samtidigt lite som schack och snooker, inte superintressant för OO. Alla möjliga ”åka ner och hoppa och snurra”-idrotter är vackra – speciellt i reprisen i slowmotion när man vet att landningen lyckats och kan räkna antalet snurr. Hur hinner de med alla vändningar i luften? Likaså konståkning och backhoppning. De tävlingarna har OO inte följt med lika ivrigt som längdåkning, skidskytte och nordisk kombination.

Först var det Geiger, sen var det Graabak, och så kom Kerttu. Vadå? Jo, dessa tre gjorde alla en enorm upphämtning på sin skidsträckas sista kilometrar. Tysken G och norrmannen G i nordisk kombination och Kerttu Niskanen på 30 kilometer i söndags. Hon som för ett knappt år sedan fick lära sig gå på nytt efter ett oförklarligt vadbensbrott i en världscuptävling. Avgörande var kanske det som hennes man och tränare ropade:”Du kan om du bestämmer dig för det!” Kerttu har eventuellt världsrekord i fjärdeplatser, ”ta inte en till!” Så hon tog i allt vad tygen höll, trots att skating är hennes ”sämre” teknik.

Efteråt fick hon igen göra ett av sina berömda medaljskutt (det här är av äldre modell). Dessa två syskon Niskanen lär ha en fantastisk syreupptagningsförmåga. Och en person från Borgå var ansvarig för deras skidors skick…

Kerttu med sin man Juho Mikkonen på självständighetsbal 2017. Snygg kreation? Storasyster är kläddesigner. Lillasyster är konditor, hon levererade medaljtårtor till OS-studion i TV. Syskonens huvudsponsor arrangerar ikväll, 22 februari, medaljfest i Vieremä – sådär lagom slarvigt sagt i mitten av Finland, 200 kilometer sydost om Uleåborg. OrdOdlaren skickar härmed sina personliga hyllningar till syskonparet som tillsammans kammade hem fem OS-medaljer.

Efter avnjuten OS-avslutning blev det vandring längs sparkstöttingslämpliga vägar. Och det blev phi i kilometrar! Idag blev det 880 steg. Det kallas 45 minuter snöskottning. Det kom en rejäl dos igen, ungefär 25 cemtimeter på ett dygn. Tokodii e ja leid.

Helgfröjder – en julsaga (?)

Julegranen vår, den är så fin i år… Den är köpt, odlad, klippt och formad av odlaren, jämn, snygg – och dricker som bara den. Här står den och förgyller tillvaron. För cirkus två personer i cirkus två veckor. Eller tre.

Förr i världen hade man julfrämmande, främmand med klart ä på barndomsspråket. Man gästade sina bästa bekanta, kände varandra väl… Inbjudningarna skedde enligt ett visst mönster. På något sätt. ”De bjöd först förra julen, nu är det vår tur”, och så vidare. Kaffe, te, kakor, småbrö (småkakor) och fyllkako (tårta). Allt hembakt. Julgran, julklappar och eventuella nyförvärv inspekterades och diskuterades, nya recept likaså. Föräldrarna umgicks i ett rum, barnen lekte, spelade Svarte Petter och brädspel, gjorde anagram, frågesporter och annat till diverse åldrar hörande skoj.

En gång kom en familj med häst och släde, familjens döttrar i vita pälsar (äkta eller fusk okänt, oomdebatterat på den tiden) och muffar! Den lilla flickan blev överförtjust. En muff, det vore något det, vill ha, vill ha… År 2021 läste hon i pensionärstidningen om en kvinna som stickar muffar som är bra för folk som t.ex. sitter i rullstol. OO började med ett eget projekt. Utan beskrivning, utan att veta hur långt garnet räcker, utan att veta om det finns mer av samma sort, utan att minnas från vilken butik nystanet är köpt, utan att veta om det blir något som kan användas överhuvudtaget. Roligt. Lek…

En ung och glad marknadsförsäljare/glasblåsare har gjort snurror av glas En av mänsklighetens äldsta leksaker. Den här är dessutom vacker. Snurrar bra. Heter hyrrä på finska. Den kan OO snurra om och om igen, titta, ta tid, snurra på nytt, om och om igen på en tallrik. Roar. Lek…

Äntligen, efter årtionden av väntan, har OO ett eget fortunaspel. Spelet som sådant är ungefär 200 år gammalt. Inspirerad av Tour de ski har OO hittat på egna ensamspelvarianter: Masstart = alla kulor körs iväg på samma gång. Jaktstart: kulorna skjuts iväg en och en, med cirka tre sekunders mellanrum – det var kreativt lite knepigt att få ihop en jaktstart på basen av intervallstart som innebär att hon låter en kula landa i ett bo (eller missa totalt) innan följande kula får sig en knuff. OO har funderat på att försöka få ihop tio olikfärgade kulor, men vet inte hur. Tips? Btw, intervallstart har hittills gett bäst resultat. Med hälsning till FIS. Roligt.

OO kan stirra på stjärnor även under dygnets ljusa tid – de är nästan vita, men via kameralinsen blir de gulare. Föremål för fysiskt filosoferande. Inga fåglar ville ha förplägnad i fotograferingsstunden. Men snö finns. Skottdag idag, säsongens andra.

Och undret har skett! Tydligen hjälpte nothäftet med basarior. De har fått till det på pianot, tomtepojken och tomteflickan! Vi ska gå hand i hand… OO lovade att icke-jultiden i påsen får tillbringas på tumanhand, hand i hand eller mer. Spännande att se vad som har hänt julen 2022…

Till och med stjärnorna rodnade av tanken mot kvällen, den ena blev till och med lite darrig…

Aphelenchoididae, Pratylenchus, Meloidygne, arbuskulär mykorrhiza, mycel, Yggdrasil och andra askar – det finns mycket man kan roa sig med i helg- och efterhelgtider. Om nu rundmaskar och svamprötter och trädkåserier räknas till sådant. Det blir roligare om man tänker så: lek som roar… God fortsättning på 2022, alla läsare!

Från muser via Taube till vattenur

”Ni är en sångmö från Helikons berg…” OrdOdlaren började nynna på Evert Taubes ”Rosa på bal” när hon läste ett kåseri som tidningen rubricerat ”De dansanden muserna”. Förstod inte alls hjärnans reaktion. Vad följer? Jo, taredapå!

Muserna dansar med Apollo, Baldassare Peruzzi, tidigt 1500-tal. Vem är vem? OO gissar att Apollo har den kortaste kjolen. De återstående nio är alltså muserna, sångens, musikens och skaldekonstens gudinnor, döttrar till Zeus och Menmosyne, minnets gudinna.

Enligt den grekiska mytologin bodde dessa nio systrar på Olympens norra sluttning och deras viktigaste kultplats var berget Helikon. Där satt det! Outgrundliga äro hjärnvindlingskopplingarna… Helikon ligger 1749 meter över havsytan och där finns källorna Hippokrene (framkallad av ett hovslag av Pegasos) och Aganippe. Vattnet från dem ger poetisk inspiration.

Senare ansågs muserna också vara de gudinnor som inspirerade alla konstnärer, filosofer och intellektuella. De här livliga, festliga och sköna unga kvinnorna viskade kreativa idéer i konstnärernas öron. Främst följde de Apollo (Apollon), musikens och konstens gud. Han hade romantiska affärer med dem alla, i tur och ordning, och det blev barn i stora skaror…

Jacopo Tintoretto, 1578. Livligt och festligt, kan man tänka sig. Målningen lär nu finnas i Kensington Palace. Gissa varifrån orden musik och museum härstammar! Kan ni annars namnen på de nio? OO klarade av tre. Här kommer de: Kleio (latin Clio), Euterpe, Thaleia (latin Thalia), Melpomene, Terpsichore, Erato, Polymnia, Urania och Kalliopeia (latin Calliope).

Kleio, historiskrivningens, hjältediktningens och retorikens musa, är mest känd för OO. Ämnesföreningen för dem som studerar historiska vetenskaper vid Åbo Akademi heter så. OO:s rumskompis under de första studieåren var en i det gänget. Målningen gjord av Pierre Mignard, 1600-talet. Hennes epitet anses vara en papyrusrulle, lika ofta en bok när sådana blev ”modegrejor”. Dessutom en lur (syns bra här) och ett vattenur (?).

Hon lär ha tillrättavisat Afrodite för dennas kärlek till Adonis, Afrodite blev sur och gjorde Kleio förälskad i Pierus, resultatet var sonen Hyakintos, underdunderskön. Han levde sedan i ett kärleksförhållande med Apollo, västanvindens gud Zephyros var svartsjuk och blåste på Apollos diskus så att den träffade Hyakintos med dödlig utgång. Ur blodet växte en blomma upp – gissa vilken!

Vem trodde att såpor, invecklade kärleksaffärer, svartsjuka och homo- och bisexualitet är nutida påfund? Bitvis är gudamyterna roande, stora bitar på en gång blir en snårskog.

Vattenur hade OO aldrig hört om. En av de tidigaste tidmätarna, minst 3500 år gammal. Vatten tappades av eller fylldes på i ett kärl – nä, OO behöver inte veta mer. Betydligt äldre än timglaset. Fornfynd högre upp i bilden, rekonstruktion framme.

Nutida vattenur i Nordic Center i Berlin. Nu, precis nu, vill OO se det in natura! Det finns ett i Köpenhamn också, i Rödovre (danskt ö, tack!) centrum. Den franska fysikern och ingenjören Bernard Gitton (född 1935) hoppade av karriären 1979 och blev konstnär, utnyttjande sina kunskaper i fysik. Han torde ha konstruerat alla vattenur som idag finns i världen. Konstruktionen i Berlin är 13 meter hög och består av ett sinnrikt system av glasrör och kolonner med strömmande fluoriserande vätskor. Ett tar två timmar, ett annat 2 minuter. Det vore något att begapa det!

Ja, så går OO:s associationer. Kåseri, Taube, muser, Kleio, vattenur… Taredapå om de övriga åtta pågår.