Facebook, Kalevala och sälg

Facebook är en tidstjuv, det är farligt att vara med där, dina uppgifter används, du får riktad reklam, du och dina bilder hamnar i reklamer, ditt ansikte klistras in. Med mera. Träffa dina vänner live i stället! Ja, alla Anitor, Sivor, Birgittor, Caritor med flera – det skulle bli ett verkligt sjå. Visst finns det positivt med FB, och vem berättar ”allt” där?

Sen återstår att se var FB gör med den här påskdagsbilden (pga det tidigare inlägget, FB visade en blank ruta). OO var nämligen på sälgjakt den dagen. Märkte minsann att hon var ute lite, lite för tidigt för att fånga den bästa blomningen, men det var deadline på tisdag, så…

Den här randiga stubben är OO:s dåliga samvete (lite, lite har hon skaffat sig tröst, läs vidare!). Sälgen vid postlådorna, där man bakom busken i bakgrunden svänger in till BJR och OO, fälldes på denna skribents enträgna begäran och tjat i höstas. Den slängde ner torra grenar, försvagades ytterligare av hackspettar och såg allmänt sälgskräpig ut, som sälgar plägar börja göra med tilltagande ålder. Ett humlefrukostbord eliminerades, men – ja, det är biltrafik längs vägen, sälgen dög knappt till flis…

På en annan plats på domänerna upptäckte OO en ung sälg, eventuellt omgiven av sälgar av honkön. Den sälgen kommer att stå där så länge som den bara vill och kan och slänga gamla grenar när den tiden kommer, sticka upp nya… Dessutom har OO nu, i sälgens bästa blomningstid, upptäckt stora guldlika sälgar på många håll i näromgivningen. Hopp om att humlor överlever och fortlever finns! När drottningen vacklar ut ur sin vinterdvala behöver hon pollen för att utföra sin livsuppgift, bygga bo och lägga ägg. Pollen triggar igång henne – och nästan den enda som erbjuder dessa när hon sömndrucken surrar omkring är just sälgen.

Några dagar senare gick OO än en gång på kamerasafari med sin nya fotografiapparat, med nyare teknik och två objektiv – Canon EOS M50, där kom svaret, Anita! Och OO tappade hakan. Hon har aldrig identifierat en honsälg förr, och helt plötsligt ”snavar” hon över en sådan, full av diverse liv (här ovan ett oidentifierat flygande småkryp), och får nästan knivskarpa bilder! Glad som en lärka i vårsolens sken, som ett barn på julafton med mera skuttade hon, trots astman, hem, laddade in bilderna och sände iväg några till redaktionen, ringde chefredaktören som blev nästan lika glad. Tidningen kommer om cirka två veckor, få se…

En framförvarande kvist stör en aning, men skärpan hamnade rätt! De här två bilderna togs 21 april, men på påskannandagen var det skriverier som gällde. Läste i en svensk källa att man i Kalevala kan läsa att Väinämöinen sådde sälg, det måste OO bara kolla – va, saknas nationaleposet i bokhyllan! Nätet räddar, där finns alltihop. På finska. Raden lyder: ”raiat maille raikkahille”. Svenska? Nää-ä, hittade inte.

(Raita är sälg på finska. Raita betyder också rand, ränder. Det påstås att sälg heter så på finska på grund av randig bark. Kolla stubben)

Vad gör man när nöden är stor? Jo, upprop på Facebook, förstås. Grannen svarade inom någon minut. Konkret bok utlovades ”i morgon”. Någon minut senare hörde Maria från Liljendal, fd elev, av sig. Sände foton av boksidorna från Homéns översättning och förkortning från 1944, ”sälgar i fuktiga sänkor”. Skildringen finns i Kalevalas sång nummer två. Det som i originalet berättas på finska på 32 åttastaviga rader (Kalevalas versmått) klarar Homén av på 17 rader. Intressant.

”Pling”! Lasse i Onsala, bekant sen 1970-talet, meddelade:”Jag har Huldéns översättning, är det det här du behöver?” Åtföljd av bild på de rätta raderna. Ordsnickaren Lars Huldén (professor, poet, med mera) och hans likaså ordsnickrande son Mats gjorde översättningen 1999, trogen originalet: ”han sår sälg i sura sänkor”. Men: det är inte Väinämöinen som sår! Det är (Huldéns översättning) ”Pojken Pellervoinen, Sampsa, som är son till själva åkern”. Obs, två rader, två gånger åtta stavelser.

Bara att buga och tacka alla inblandade – och Facebook, den onödiga och farliga tidstjuven.

Som bonus: Lasse tipsade också om ”glassförsäljarnas kampsång”. Nä, det där var snudd på fult sagt om Jarl Hemmers dikt ”Sälg i sol” som ju sägs som sälj i sol. Enda poetiska hyllningen till livets viktigaste frukost?

PS: Sälgen bjuder kost och logi åt hundratals småkryp – och älg äter mycket gärna ung sälg.

Besatt och bedårad av björkar

OrdOdlaren har flera alter egon. Ett av dem har syltat in sig på björkar, har läst och studerat och skrivit en halvkåserande artikel som nu är förpassad till vidare öden. ”Björk” blev så pass fascinerande att OO:s säkerhet som bilförare ifrågasattes (av alter egots ägare): intressant – så snygg – vilken sort kan det där vara – borde stanna och ta en bild… Det finns ju individuella björkar överallt!Glasbjörk (Betula pubescens) och vårtbjörk (Betula pendula), inte så enkelt att skilja dem åt som på bilden av årets tillväxt i slyskogen bakom växthusen som skall glesas ut bara… Hur länge kan man bygga på en mening?? Carl von Linné ansåg att alla björkar är en och samma sort. Och 1759 gjorde en ung man från svenska Österbotten en avhandling (på svenska, i Åbo) om björken, påpekade att finnarna skiljer på björkarna: Hicki-Koiwu (numera hieskoivu, glasbjörk) och Rauwus-Koiwu (numera rauduskoivu, vårtbjörk). Linné som avled 20 år senare läste kanske inte alls…Redan 1767 upptäckte ägaren till Lilla Ornäs i Dalarna den här speciella björken. Linné fick brev om den följande år, och han täcktes begära att björken skulle grävas upp och skickas till Uppsala! Därav blev intet, men något år senare sändes en planta (en avläggare lyckades) iväg, den verkar ha omkommit på vägen. Fler historiska detaljer från den här ingående lilla boken som OO har fotograferat bilder ifrån serveras inte här. Ornäsbjörken, som är steril, är Sveriges riksträd, men har ofta förväxlats med formen ”Laciniata”, Flikbjörk, som torde ha upptäckts i Tyskland:Dessutom finns också Fransbjörken, ”Crispa”. Den har också påträffas i naturligt tillstånd i Loimaa knappt 100 kilometer nordost om Åbo, och kallas följaktligen Loimaankoivu här i landet.Värre hände 1862, när en björk fälldes nära Tammerfors. Först när man klöv den till ved märkte man dess speciella lövform. De sorgsna stubbgranskarna fick vänta ända till 1904 innan fyra ynkliga stubbskott behagade växa fram. Ett av dem gick till den naturintresserade överläkaren vid mentalsjukhuset i trakten, och det trädet är nu stammoderträd till alla birkalabjörkar (Pirkkalankoivu) som säljs i var och varannan plantbutik. Men OO:s och BJR:S exemplar behagade inte utvecklas, grävdes upp och slängdes. Därför en kapad bild från nätet:I grannstaden står detta träd som ett glatt utropstecken mitt i ett grönområde. Jo, en björk, fotograferad 29 augusti härom året.Vitvit stam och röda löv, som redan till en del fallit av. Björkens ursprung är Ylikiiminki några mil rakt öster om Uleåborg, den är anpassad till en kortare växtperiod. En jordbrukare på orten upptäckte den vid sin åkerkant, dottern visade den för sin biologilärare som förde uppgifterna vidare till universitetet i Uleåborg. Ett sterilt träd, men mikroförökning lyckades och de första träden planterades och fick namnet Rödbjörk 1988. Betula pubescens f. rubra. Som sagt steril, men vissa avkommor gör frön!

Till råga på allt kan OO servera en pangnyhet! Nästa sommar kommer en namnsort som en isländsk forskare tagit fram, den heter ‘Hekla’. Han har korsat den med isländsk björk. I artikeln sägs dvärgbjörk, men OO misstänker i sin vishet att det handlar om fjällbjörk. Få se om den blir rätt lågvuxen och med knotig stam… Leif Blomqvist, också välkänd i Sverige för sin plantskola nära Jakobstad (i Finland, svenska Österbotten), har ensamrätt på den. Han sa också en gång att när en busslast svenskar kommer på besök, då försvinner alla rödbjörksplantor med en gång…Närbild av OO.s och BJR:s lilla rödbjörksbörjan. Av bladets form ser man att det är en variant av glasbjörk. I närheten av den här står en rödhägg med nästan samma färg på bladen…OO:s färskaste björkförtjusning är tårbjörk, Betula pendula ‘Youngii’. Den kan bli en koja, som på den här bilden från en av idéparkerna i staden St Michel (Mikkeli på finska, vi uttalar namnet ”sant mickel”). Det latinska tilläggsnamnet kommer från den som hittat björken med det här speciella växtsättet – men OO har inte hittat den mannen eller kvinnan. Sägs vara engelsk. OO har en liten, liten början, får vänta ännu i många år på att få en koja…Men oj så glad OO blev när hon nästan snavade över några unga tårbjörkar vid Lemlands kyrka under sitt Ålands-besök! De har planterats för två år sedan. I långtidsplanerna ingår förmodligen ett besök på samma plats om ca 10 år…

Äppel päppel, såga klipp!

Kycklings hembygdsgård i Lappträsk har ”alltid” haft en speciellt dragningskraft på OrdOdlaren. Det finns bildbevis på att hon var där redan ca 1980, men de bilderna har placerats på ett säkert ställe, tydligen. Fråga inte vem som tillfälligt drabbats av ordningssinne…Här har OO dansat och lett folkdans, besökt hembygdsmarknader, ätit nyrågsgröt, beundrat och begrundat äpplen på utställning och hästar på parad. Nu senast har hon fotograferat krusbär, bevistat Saras namnsdagskaffe (med te) – och nu har OO lärt sig lite om äppelträdsbeskärning. Mest använde hon ögon, öron och kamera. Inte såg och sekatör, nä. Gruppen började med Sara:Namnet kommer från Sara Hastig (1898 – 1977), som bodde här i hela sitt liv, sen 1959 som änka. Hon ville att hennes hem i hjärtat av kyrkbyn skulle bli hembygdsgård. Saras höstfrisyr, från ett annat håll:Under det här årtusendet har Gun-Britt sökt, samlat, ympat, uppfött och planterat cirka 100 äppelträd med lokalt ursprung på gården. Och det är inte klokt så de flesta växer och bär frukt, speciellt i år. Beskärning av äppelträd innebär alltid att trädet får skador – men får det växa fritt så minskar äppelmängden, sådär kort sagt.

Här pekas och förklaras, sen grep sig de flitigaste verket an:En klippare på långt skaft närmar sig ovan hotfullt från vänster… Alla träd fick inte behandling. Gun-Britt förklarade grundprinciperna: tänk ”vinglas”, överväg borttagning av grenar som växer rakt uppåt, inåt, i kors, såga så att barken inte fläks upp, lämna grenkragen där trädet producerar läkning och allsköns nyttigheter:Äppelträdsbeskärning på sensommaren (JAS-månaderna) innebär att det regnar äppel. Det måste man stå ut med. Här var det en hel del frukter som åkte iväg i diverse påsar för att sen landa i moskastrull, i paj eller utan krusiduller i munnen. I övrigt påmindes OO om receptet för att sko en glad, ung och egensinnig häst: det behövs 12 människor. En som jobbar och elva som ger goda råd.I brist på stege gör den vigulante så här, även om det inte rekommenderas alltför helhjärtat, av säkerhetsskäl. Ska man så ska man…Den här bilden vill OO kalla ”föreningssamarbete på avstånd”. Lappträsk hembygdsförening med långt skaft till vänster, Borgå Trädgårdsförening med handsåg till höger. Corona-anpassat…

Trots äppelmängden hemma kom två frukter med i bilen. Båda sorterna har välkänd proveniens, men hur det blivit så här och vad som är grunden kan man spekulera om.Bernhard till vänster, ”något mindre än medelstort”, 119 gram. Leos Kavlås till höger (ursprung Sverige, landskapsäpple i Västergötland), 377 gram. Absolut inga sura äpplen att bita i, men magen ville inte ha mer på grund av överfyllnad…

Åttonde kramen – bonuskram!

Lönn + ask = asklönn? Riktigt så enkelt verkar det ändå inte vara. Asklönn har tydligen fått sitt namn för att bladen påminner om askens blad, men släktnamnet Acer berättar att experterna anser den vara mera en lönn. Ursprungligt hemland är Nordamerika, men den är spridd i alla delar av norra halvklotet, åtminstone. I Nederländerna fick man till det på 1970-talet och resultatet var ‘Flamingo’, brokbladig asklönn.Härdig i zon 1 – 2 i Sverige, sägs det. 2 – 4 meter hög. lika bred. I en plantskola mellan Skövde och Skara, som påstår sig ligga på gränsen till zon 4, finns en 6 meter hög ”buske”. Lika bred. Särkän perennataimisto (perennplantskola) norr om Kokkola, Karleby, har den i sitt sortiment, i Finlands zon fem. Minns inte varifrån det här exemplaret kommer, kanske från en plantskola i Björneborg.OOBJR:s ‘Flamingo’ inköptes 16 juni 2017. Bilden är från 5 juni 2018 och visar rätt så typiskt vårutseende. Den växer på höjden under hela sommaren, och de längsta grenarna fryser ofta på vintern. Det är bara att använda sekatören, med sorg i hjärtat. Sorter som förädlats fram till att bli brok- eller rödbladiga kan ge enfärgade blad, de skall klippas bort. Men med flamingon får man vara försiktig.I år, 20 juni, efter att frusna och döda grenar klippts bort, såg den ut så här. Full av livskraft, ganska så grön. Men sen händer det!En närbild från 6 augusti talar sitt tydliga språk. Blommor har OO inte sett, de anses vara obetydliga. Vad gör det, hela busken blommar hela sommaren! Här, i Finlands zon Ib (ett b), verkar den inte nå alltför högt, den liksom ”krymper” på vintern, men överlever. Hittills.Kram på dej! Vintern 20-21 är planen att experimentera med frosttäcke.

Sjunde kramen

Cer-cidi-phyllum. Vi svänger iväg till Japan för dagens kram! Japan och en del av Kina. Även om en kram där kan bli något övermäktig, eftersom trädet ifråga kan bli 40-45 meter högt och i genomskärning två meter. OO håller sig hemma. Katsuran, Cercidiphyllum japonica, inköptes 2 juni 2018 och avbildades någon dag senare:Den lilla katsuran satte direkt igång med sitt eget tillväxtprojekt, och efter några veckor syntes redan skillnad. En rolig grej med henne/honom – den är tvåbyggare, OO vet inte könet – är att bladfärgen ändrar genom säsongen. Tre veckor senare:Så tar vi en bild när den varit nästan ett år på plats, 21 maj 2019, tidig vårskrud. Verkligt rödgulorange små blad. Blommor har inte noterats, men ho vet? Sommartid är löven grönare, sen uppenbarar sig färger i gul-purpur-ljusröd-aprikos! Beror förstås på väder och värme och växtplats och näring och… Redan nu har bladen trevliga röda kanter. Betrakta:Katsura har funnits i Finland i flera år, dock rätt så sparsamt. I våra förhållanden lär maxhöjden bli blygsamma 5 – 8 meter – men bredden kan bli lika i metertal, eftersom den gärna utvecklar sig åt de hållen också. Känslig för torka, här är platsen rätt så vattengenomrinnande. Hårda vintrar är inte riktigt bra för den, så om det blir en smällkall vinter… Det går som det går.

Köpt från samma skattkammare, Mustila, vars träd kommer från en okänd mellaneuropeisk stam. En annan ”import” finns i botaniska trädgården i Göteborg, och ”barn” från den platsen har klarat sig i Uleåborg. I Sverige rekommenderas zonerna I – III, OO:s plats på jorden torde motsvara IV – V. Gränsfall, zontänjning…Helbild från början av augusti i år .Grönt och stort, med tanke på drygt två års ålder här. Ögonmåttet utan skaft säger 2,5 meter, drygt.

Det mest spännande händer på hösten, men OO:s dåliga luktsinne är inte att lita på. Inte heller har hon höstbilder. Tydligen tar skördearbetet bort fotograferingsenergi… Men åtminstone skall BJR:s mera känsliga kemistnäsa sändas ut på expedition. När löven faller och vissnar avger de en sötaktig doft. Vanilj, bränt socker, kanel och pepparkaka föreslås. Spännande!

”Trädbetraktare” anser att katsura är ett av de mest förtjusande träden som finns. Vackert och sen nästan ut som spets på längre håll, och är intressant och detaljrikt när man kommer i närkontakt. Kramdags!OO lovar härmed, i vittnens närvaro, att hålla koll på höstfärger och dofter. Visst vill hon ha en ”ordentlig” vinter nu, men hon vill ha katsuran kvar! Som vanligt vad gäller odlande, det går som det går…

Sjätte kramen

Allt är större i Amirika. Större förpackningar, större hamburgare, större vägar, större hus, större biffar, större pizzor, större spisar, större… Sant? OO vet inte. Hon har inte ens på allvar försökt ta reda på. Men ett bevis har hon. Eklöv.Knyckte ett löv från äldsta ”vanliga” eken på tomten och la det på rödekens större blad med spetsiga uddar. Visst är det skillnad. Quercus rubra, hemland Amerika, ungefär samma områden som gulbjörken. Jättelika blad/löv. Symbol för staten New Jersey. Om ni läsare tror att OO söker effekter och plockade det minsta eklövet hon hittade, så… har hon i varje fall inte förminskat sin hand. Sant, sant.

Rödeken växer snabbare än andra ekar, gillar bördig och aningen sur mark – tror den har rätt bra plats i det avseendet. Den blir ca 30 meter hög, brösthöjdsdiameter ca 50 centimeter – om cirkus 80 år, tralallallaa…Rödeken inköptes 14 augusti 2014, babybilden är från 20 juli 2017. Det blev liksom inte till att plåta den tidigare, enligt väl genomsnokat bildarkiv.  Det sägs – och kan besannas av OO – att bladen/löven har en aning rött i sig. Men på hösten händer det. Färgen lär vara helt otrolig – rödlila! Det har OO endast sett på bild. Från Mustila, där rödek länge funnits, berättas att höstfärgen blir mest rödbrun i Finland. OO hoppas på att det kunde bli höstfärg här på tomten också… Hittade en bild från Skogsforsks plantskola i Ekebo (visst bör man forska i ekar där!) i Skåne, och färgen på de höstlöven, det är något det! Tydligen har färgen också med jordmån och värme att göra.

De gamla Mustila-träden förbereder sig sent inför vintern, vilket tyder på att ursprunget inte är nordligast möjliga. En nyplantering finns, med fröer insamlade på 1990-talet. Vackraste höstfärgen serverar en rödek som härstammar från Wisconsin.

Ekens ca 3 centimeter långa ekollon är symbol för föreningen Arboretum Mustilas Vänner, som – förstås – arbetar för arboretet och för att trädsorterna i Finland skall utökas med fler arter. Kort sagt. OO bör ansluta sig. Ännu kortare sagt.

Visst har rödeken vuxit på tre år, och den spretar lite hit och dit. Det lär vara naturligt.Den får växa helt fritt, kanske det ordnar upp sig någorlunda med tiden. Det kan ju ta länge. Kramdags!Det ser ju ut som om OO våldför sig på trädet, men nähä. Bildvinkeln blev bara sådan. Den är fortfarande helt oförstörd. Och detta var kram nummer sex. Ha en bra dag!