Dagen idag 15 – 23 april

Sätt dig bekvämt i en skön stol. Ta en bok. Läs den. Låt dig själv försvinna in i boken, bort från denna ”takatalvi”, som det heter på andra inhemska när vintern gör återbesök. Köp dig en ros – om ingen annan gör det. Och helga dagen åt dagens tema: Bokens Dag. Bokens och Rosens Dag. Sankt Görans Dag.

Det var en gång ett kungadöme som terroriserades av en drake. Han krävde en ung och vacker flicka varje dag, som mat, för att hålla sig lugn. Till slut återstod endast den skönaste av dem alla, rikets prinsessa. Just när hon skall offras åt draken dyker Sankt Göran (George, Jordi, Jörgen, Örjan…) upp, slår ihjäl odjuret som blöder omåttligt – och i blodet växte upp en ros, som hjälten förstås förärade prinsessan. ”På riktigt” var han en romersk soldat som hade omvänt kejsarinnan Alexandra till kristendomen, varför maken, kejsaren Diocletianus, lär ha satt igång med sina grymma förföljelser. Både Sankt George och kejsarinnan led martyrdöden 23 april år 303.

St Jordi är bl.a Kataloniens skyddshelgon. 1926 kom en bokhandlare i Barcelona på att detta är dagen då kvinnorna ger sina (obildade) män en bok, och dessa svarar med att ge en ros i gengåva. Han förenade på så sätt helgonet med William Shakespeare och Miguel de Cervantes, som bägge avled 23 april 1606. Och Las Ramblas lär digna av bok- och rosförsäljare denna dag som den idag ännu är.

Unesco plockade upp idén 1995, och utlyste dagen till en dag för boken, alla författare och upphovsrätten. En dag då man sprider idéer och kunskap. OrdOdlaren firar med att läsa om rosor och om Sofie. Boken som fd eleven Mikaela Strömberg skrivit, boken där ”mycket är sant”. Och kanske lite Ville Vallgren.

Men: Sankt Göran är också en av de fjorton nödhjälparna, som särskilt åkallades i slutet av medeltiden. Listan på dem varierar i olika källor, men han finns med på alla. Han anropas vid fara, feber och ogynnsam väderlek, och man ber honom om mod och tapperhet. Härmed vänder sig OrdOdlaren i sina odlingsvåndor till denna hjälpare i nöden med önskan om tjänligt vårväder: värme och sol, tack! Måtte tomatplantorna i paviljongen, med lite konstgjord värme, klara av kommande kalla nätter! Eller hellre: gör nätterna varmare! Mod och tapperhet för (Ord)Odlaren!

 

Dagen idag 14 – 21 april

Jovisst ja! Klart att den här dagen skall firas och kommas ihåg. Sitter ju här med personliga minnen hur många som helst. Det är ju Terrakottakrukans dag! Men då när det begav sig, på 1960-talet, då talade vi enbart om blomkrukor, blåomborkan.  Senare med tillägget ”av lera”, när plastkrukorna började erövra marknaden.

Man gick som i trance: ta en lerklump, slå en liten fördjupning i den på en för det avseendet uppstående ”pigg”, lägg klumpen i fatet med tranolje-naftablandning, ta bort den färdigsvarvade krukan med båda händerna, flytta över den i vänstra handen, ta lerklumpen med höger hand, sätt den på krukans ställe (med en klick olja kvar i fördjupningen), maskinen gör jobbet medan du sätter den färdiga krukan på ett bräde, ta en lerklump… Oj, så systrarna har gått den lilla rundan. Hojtade åt pappa:”Mera bräder! Ta bort fulla bräder! Mera olja! Mera lerklumpar!” Man var liksom boss över honom, kavat så det förslog. – – – Och oj, vad det luktade. Oljeblandningens ”aromer” fastnade överallt, till och med i klockarmbandet. Helt skilda kläder från topp till tå för källarjobbet gällde.

Oj, så vi skrattade åt bilden ovan! Pappa demonstrerade kruktillverkningen för ett tidningsreportage, men han kunde ju inte det där! Hans händer var alltför klumpiga för den färska krukan. Det var vi två systrar, vi tonåringar som var mästare, tillräckligt lätta på handen. Han var den som visste var den bästa leran fanns, på vilket djup – och så kunde han sköta bränningen som ingen annan. Tegelbränning ingick också i hans kompetensområde. Och han var uppenbart road av titeln i telefonkatalogen: bonde, krukomakare. O-et var viktigt. OrdOdlare även han?

En penni per kruka, det var förtjänsten. Man orkade göra ca 1000 per dag om inget krånglade. Och det gjorde det för det mesta. Suck. Och efter tre – fyra dagars tillverkning var torkutrymmena fulla. Paus i två veckor, sen blev det att jobba med timlön. Ta ner krukorna, putsa kanterna – det dammade! Varsamhet gällde även där, bäst som det var hade du bara skärvor i handen om du var för hårdhänt. Sen skulle hela härligheten brännas i drygt 900 graders värme i en liten vecka, ca 10000 krukor åt gången. Pustande hett arbete att ta ut dem ur ugnen (den öppnades försiktigt, var sisådär bastuvarm när arbetet började) göra kvalitetskontroll med tjocka handskar på… Arbetstimmarna skrevs nogsamt upp i ett häfte, utbetalning av lön utkrävdes med ojämna mellanrum, när det upplevdes att behov fanns.

Några krukor och fat av olika ålder, fotograferade för ett inlägg i tidskriften ”Orvas” 2006. Det dialektala uttalet av hemkommunen Oravais.

Roligt? Njaäää, inte då, inte så värst. Men roligt med egna pengar för en ung tonåring på landet. Det gicks till urmakaraffären redan vid tolv års ålder för att inköpa en egen armbandsklocka, för införtjänta markor. Det ni! Barnarbete? Det ordet fanns bara inte på 60-talet.

I dagens läge verkar det inte vara lönsamt att tillverka lerkrukor (terra = jord, lera, cotta = bränd) i Norden. Har hittat en tillverkare i Sverige. Men längre söderut…. Mmmmm… Färger, former, storlekar, materialvariation… Njutbart, men svårt att ta hem flygvägen. Tyvärr.

OrdOdlarens favoritkrukeform, specialtillverkad enligt en blomodlares önskemål av pappa och smeden i grannsocknen.

Njut av en äkta blomkruka 21 april! Med eller utan blomma. Det gör vi. Bland annat annat.

Trotjänare

Första sommaren med sommarlov, som lärare… Ja, det var en tid sedan. Minnesbilden är ändå klar som korvspad: Vandrade omkring på torget i jobbstaden, solen sken, en skön bris kom från havsviken. och helt plötsligt stod den bara där. Tilltalande i form, färg och hantverksskicklighet. Korgen. Att köpa den tog inte alltför många sekunder. Lite svårare var det att hitta den ultimata mattpiskan – men nej, det är en helt annan historia.

”Snygg! Den ser ju lite, liksom, ja, vaskajasäja – lite hembränd ut”, kommenterade en bekant. Jovisst. Det var något visst med färgen. Några nyanser av brunt. Men som skolväska dög den definitivt inte. Det går inte att knyckla dit en styv mapp för papper i A4-storlek. Men det var inte alls meningen heller. Den är född till butikskorg. Och som sådan blir den 40 år om lite på ett år… Det är också rätt så länge sedan den blev förstärkt och lappad med ståltråd och den där vanliga skyddande grå tejpen ovanpå, och även den reparationen bara håller och håller.

Färgen har bleknat och flätningen glesnat, och senast tjänstgjorde den idag. Men kardemumma i tunna rör (finns det sådana mera?) håller den inte. Inte pennor heller. Dock finns där alltid en 30 gram tung grön tygkasse (vann den för fem år sedan i ett lotteri, fylld med matprodukter) om det till äventyrs förköps sig i matbutiken. Själva korgen väger nu 766 gram. Torr som fnöske. Som upplysning: här bärs det inte hem plastkassar i alltför stor mängd.

I OrdOdlarens förra liv rördes den inte i onödan. Det hades nämligen hund som reagerade som en pavloviansk sådan om matte flyttade på korgen:”Butiksresa! Jag får åka bil! Tjohiii…!” Och så kutades det till ytterdörren, till matte, till ytterdörren igen… Inga förklaringar bet. Några år senare satt stora tuffa frassen på pass när korgen tömdes. Elegant hoppade han i och tittade uppfordrande:”Gunga!” Och matte svingade korgen…

Nuförtiden får den extraknäcka på annat sätt. Fröpåskorg, bönkorg, äppelkorg, chilisåsburkskorg, garnkorg – men inte långa stunder, inte alltför tunga bördor. Den skall få åldras med värdighet, inte krascha. Snart njuter även den ett ljuvt pensionärsliv som – – tja? Inte som bränsle, det är då säkert.

Dagen idag 13

GT:s dag idag! Upp och hoppa och fira! Och om du till äventyrs läser det här för sent och inte hinner med så har du en ny chans 19 oktober. Då firas GT igen. Och nu är det inte religionsläraren som skriver. Inte heller hyllar hon sin ämneskollega GT i södra Österbotten – även om den godhjärtade kvinnan är värd en lovsång allt emellanåt.

För ungefär 40+ år sedan var GT mera aktuellt för OrdOdlaren, som ännu då närde vissa journalistdrömmar (och det har inte med saken att göra, inte alls). Då var inte bokstavsbenämningar i ropet, man kallade saker och ting vid sina rätta namn – och beställde en gin och tonic, en gintonic, på krogen. Dags idag 9 april igen!

Servitören gick, skramlade in någon isbit i ett cylinderglas, slängde en skvätt gin dit, hällde en dito skvätt tonic på, klämde fast en slarvig citronskiva på glaskanten. Kom sen fram till bordet, smällde glaset framför en, tonicflaskan bredvid. Styrkan fick man då bestämma själv. En riktigt bra danskväll resulterade ofta i att glaset tömdes först strax innan hemfärden – som kanske blev gladare på det sättet.

Världens enklaste drink. Extremt svår att misslyckas med. Uppkom enligt allvetande Wikipedia när brittiska soldater i Indien måste dricka bitter kininstark tonic som skydd mot malaria. Något ljushuvud kom på att medicinen slinker bättre ned om man blandar i gin. Förresten, gin var medicin från början också. Bra mot njurproblem, gallsten och gikt. Två flugor (malariamyggor) i en smäll? Drinkhistoria från 1800-talet, ginhistoria från 1600-talet.

Men gin skall serveras i en liten flaska, basta!

Och så finns det gin och gin. Smaksatt med, förutom enbär, koriander, apelsin, citron, kanel… Och otaliga fabrikat, verkar det. Och det vimlar av GT-recept. Den sortens gin eller den sorten. Mera gin, mindre tonic – eller tvärtom. Citronskivor eller lime. Eller både och. Skivor eller halvor eller urklämda i vätskan. Eller gurka. Egenodlad, helst. Massvis med is eller två bitar. Gå ett steg längre, och pryd drinken med gurkmejablommor. Låt dig inspireras av kryddorna ovan, pryd drinken med en kanelstång! Allt enkelt kan krånglas till – om man vill.

Glaset? Cylinderglas, eller finare, highballglas – eller ballongglas, för aromernas skull? Ett rejält Humpsvakarglas hålls bra i handen, rymmer tre deciliter – även om det ser ynkligt ut bredvid shirazglaset på fot. Det enda som lite påminde om en ballong i glasskåpet:

OrdOdlarens nuvarande smaklökar är minst barnbarnsbarnbarnsbarn till de organ som smakade en GT senast. Idag skall de små få smaka – även om klockslaget troligtvis börjar på 00 och dagen blivit söndag när den historiska citron, lime,kininhändelsen går av stapeln/bardisken.

Jo, jo, vet att religionslärarens hjärnhjälpredor skriker i kör: Michael Agricola, Michael Agricola! Han dog ju 9 april 1557 (kanske)! Lugn, lugn, återkommer. Han passar så bra under rubriken språk precis när som helst… Eller om exakt ett år.

Humpsvakar? Teknologorkester, på sedvanligt vis…

Ett PS, tillagt 10 april:

Vi hann! Inhemsk gin, innehåller 17 ingredienser förutom råg. Gjord av ett litet bryggeri/bränneri i Storkyro, vid Kyro älv. Har namn efter platsen där ett stort slag mellan Sverige och Ryssland utkämpades 1714. Sverige under CG Armfelt förlorade. Perioden efteråt kallas Stora Ofreden…

Dagen idag 12

Oh! Det höll på att bli panik i OrdOdlarlyan. Av förekommen anledning blev det ett städningsanfall, sen sken solen och snödrivan med motorsågssågspån på skulle skyfflas bort medan tid var, och skottkärrans hjul var tomt (fick ta fram kompressorn, wau..), och så var det bäst att kratta bort lite skräp, och sen… Höll på att missa den Viktiga Dagen idag, Morotens Dag! Den har firats i flera länder alltsedan 2003, och 2012 rapporterades firande i minst sju länder, dock inte i Finland. Dags nu?

Faster odlade morötter en tid i sin fantastiska mull-sandrika åker. Fräsch och färsk vara var hennes valspråk, och morötter som skulle levereras till uppköparen vid åttatiden på morgonen skulle skördas strax före. Brorsdottern, hjälparen i den dagens storleverans, anlände sömndrucken på cykel vid femtiden. Fullt arbetande Fasters morgonhälsning:”Jaha, så e´ passar ti kåma no?” Sen var det bara att sätta igång och dra, försiktigt och länge, rakt uppåt. Rotlängden var inte fy skam, 20-25 centimeter, ibland mer. Skulle sen ordnas i snygga jämnstora knippen, fem stiliga orange rötter i varje.

Sibbo-odlade morötter på Borgå trädgårdsförenings höstmarknad 2015

Blast och icke-säljbara morötter tog finsmakarna till kor hand om. En del åt enbart rötterna, andra enbart blasten, några var duktiga och tuggade i sig allt. Vi tvåbenta åt lättkokta tärnade morötter – med sill! Gott! Och den här munnen älskar morötter den dag som i dag är! Äter flera gånger i veckan, i stället för potatis.

Oskarp och kissnödig…

Afganistan anges som ursprungsland, i Europa torde odling ha pågått åtminstone under vår tideräknings tid. Ursprungliga färger lär ha varit purpur, gul och vit. De orange förädlades fram för sisådär 500 år sedan – i Holland. Morotsfärgen och Oranien har inte något samband, hävdas det dock. Ho vet. Men den orange moroten visade sig vara sötare och höll färgen bättre vid kokning, och de andra färgerna försvann. Nu kommer de starkt igen, och alla färger och nyanser finns i OrdOdlarens odling varje sommar. ‘Deep Purple’ (längst till höger nedan) är lite besvärlig, den blöder, färgar sällskapet vid kokningen och blir själv lite väl daskig. Så den får ett hastigt uppkok i en egen kastrull och ätes mest al dente.

Avlånga, konformade, långa, korta, stubbiga, krokiga, förgrenade. Råa, rivna, kokta, i kakor, i gröt, i risotto – som marmelad, sylt… Allt går. I ett EU-direktiv klassas moroten t.o.m. som frukt, eftersom morotssylt är en delikatess i Portugal… Betakarotenet, förstadiet till A-vitamin, tas bättre upp i kroppen om roten är kokt. Men visst är det underbart att knycka upp en morot och smaska i sig! Det tyckte airedaleterriern Tuttan också…

Så här kan det också bli…

Det finns ett morotsmuseum. Virtuellt. http://www.carrotmuseum.co.uk. Helt gratis att titta in, intressant läsning!

Lite väl sent att ställa till med morotsparty med morotsrätter och morotsklädsel ikväll. Men du som har födelsedag idag får härmed ett tips till temafirande, t.ex. 2018…

Våren är på gång!

”Do ska int´ la så do vaal vingland å falldä i fåssin!” Det var verkligen nära. Yrsel, svindel – det gäller att hålla stadigt i räcket! Lusten att kasta sig i är stor, vattnet lockar, på samma gång är det förfärligt farligt där det forsar fram i fasansfull fart!

Skylten är garanterat på rätt plats. Och följande skylt är lite äldre.

Försökte köra förbi platsen häromdagen, men Lilla Mhys ratt vreds utan större ansträngning till vänster, den lilla röda parkerades, och föraren steg ut. Solen sken, fåglarna sjöng, snön smälte så det syntes – och vattnet brusade. Vinterjacka och tjockbottnade vinterskor kändes helt olämpliga. (Sen blev det råkall dimma några dagar, plaggen är inte förpassade till sommarförvaring än).

Malmgård i fd Pernå kommun (numera en del av Lovisa) är en av de många herrgårdarna i trakten. Unik på så sätt att den har ägts av samma släkt i så gott som exakt 400 år. Den är också en av de gårdar som klivit in i en aktiv nutid, med ekologiska odlingar, ölbryggeri, gårdsvisningar för grupper sommartid, populära närproducentmarknader – och gårdsbutik för sina produkter. Det var dit Lilla Mhy egentligen styrdes. Dags för påfyllning i skåpet, spelt (dinkel) och lantvete. I grynform. Råg och havre och korn och emmer fanns det tillräckligt av i förrådet. Och nu skall det malas, bakas och säljas på basar och ätas. Chilisemlor, mums!

Och bron vid f.d. kvarnen, som sommartid är café, är bara så stilig! Nästan som ett inkabygge. Bilden med alla fyra spannen blev lite rörig, så det blev en till… Snyggt jobb i tiden – vet inte hur gammal bron är. Javisst, vattnet åstadkommer en hel del elektricitet också.