Effektfulla effekter

Ljud, ljud. Ju mer, desto bättre. Mera decibel betyder tuffare, större, starkare. Det gäller i tonårsvärlden, och tydligen också i filmbranschen. Och motorer i allmänhet, oberoende av ålder på både apparat och användare. Då man är som mest irriterad är det väl bäst att gå till sig själv…

Visst är det en speciell känsla när Lilla Mhy går igång. Hon låter precis som det hon är, en dieselbil. Whrooommm… Wau. Och hon verkar större än sig själv. Det är just det som är poängen. Större än vad man är. Som små vilt skällande hundar.

Dessa ”japanska kusiner” är också större än sig själva (linjalen endast som jämförande objekt, obs…), trots att de är tysta. När skogsuppsnyggarskovet anfaller själen är det bara för kroppen att traska iväg med såg och sekatör i fickorna. Sågen är ihopvikbar. Sekatören biter på det mesta som dess käftar kan omsluta, och sågen sågar även i dragläge. Gissa vem som kände sig mäktig när tre meter höga ogrässälgar med nästan tio centimeter i diameter vid avsågningspunkten stalp – som furor. Bland annat sly som avverkats och lagts i högar i hopp om igelkott.

Högtryckstvätten! Min är rätt liten, men ljudet är bra och tufft och vi skurade ett hobbyväxthus modell större (24 kvadratmeter) för inte så länge sedan. Den sist och slutligen jämförelsevis lilla vattenmängden är också större än sig själv då den yr runt. Signatur genomblöt.

Kompressorn! ”Inte utan min kompressor”, var svaret när en person av hankön visade intresse för köp. ”Kompressorn flyttar dit jag flyttar!” Lätt att fylla ett skottkärrshjul med luft på ett ögonblick, få känna sig viktig (och kunnig!) när man kollar (och eventuellt ökar) lufttrycket i Lilla Mhys däck, rengör gräsklippare av varierande storlek och smutsighetsgrad. Putsade soptunnehusets filttak rent från begynnande mossa också, av bara farten. Och mera sådant. Och ljudet när den laddar sen… Decibel, decibel…

För att inte tala om bultsax, hovtång, kofot, vesur, järnspett, kofot, klyvaryxa, skruvtvingar och alla skruvmejslar av varierande typ. Fanns i mitt gamla hem, finns nu i mitt nya, i minst dubbel upplaga. Används. Oftast bra med två exemplar.

Och nu sitter jag och pillar loss en hemvirkad spets från ett lakan från förra århundradets första hälft. Allt på bilden är större än sig självt, med enorm effekt!

Effekt = bl.a. ägodel, tillhörighet.

Vallfartsorten Medjugorje

En hand med jungfru Maria som ryms i min hand… Tyvärr är det brist på bilder från resan i juni 2005. De finns ju, men i en diabildslåda bland andra liknande lådor med bristfälligt klassificeringssystem. Någon gång blir det digitalisering av de ”viktigaste”. Kanske. Hittade EN pappersbild som en trevlig medresenär skickat. Alltid något…

Herzegovina. Den sydligare delen av landet BiH, med hela 24 kilometer kustremsa vid adriatiska havet. Genomrinns av den turkosfärgade, klart ”lysande” floden Neretva, livsnerven. Över den floden går bron Stari Most – och andra broar – i Mostar. Krigsminnena var tuffa då, 2005. Träd växte ur f.d. fönsteröppningar på f.d. bankbyggnader. Parkerna hade blivit begravningsplatser. Efter kriget blev staden obehagligt uppdelad i ”vi” och ”de”. Hoppas det är något bättre nu.

Sydväst om Mostar, va 2o kilometer, ligger byn/staden Medjugorje. Starkt troende kristen stad, där invånarna år 1934 reste ett kors på berget Krizevac (alla extra krumelurer ovanför bokstäverna bortlämnade) för att hedra minnet av Jesu korsfästelse 1900 år tidigare. Alltsedan dess har bysbor och andra mer eller mindre regelbundet vandrat uppför berget i ur och skur, via fjorton stationer, Kristi lidande.

Men det gjorde inte vi. Vi knegade uppför ett annat berg, Podbrdo, också via fjorton stationer längs en stig som bestod/består av väl nötta stenar (det skall inte vara lätt!). Vår unga guide, nybliven mamma, skuttade barfota som en annan bergsget. ”Barfota varje vecka, året om, man har bättre fäste då”, sade hon. Vi andra pustade i sommarhettan, och var glada över pausen vid varje station. Vi uppmanades be ‘Fader vår’ och ‘Ave Maria’ vid varje koppartavla, som ömsom berättade om Marias fröjder, ömsom om hennes sju sorger. Svårt för en ensam finlandssvensk att rabbla de bönerna, speciellt som Ave Maria är bekant endast på latin. Bet mig i läppen och försökte mumla något obegriplig, jag också. Guidens bönespråk fattade jag ju inte.

Pustande tant på Podbrdo, slättens byar i bakgrunden

I juni 1981 uppenbarade sig Jungfru Maria för sex tonåringar vid och på berget. platsen flyttades, eftersom detta inte alls var populärt bland de jugoslaviska myndigheterna, representerade av bestämda poliser. Tvivlarna var många, ännu idag har inte den officiella katolska kyrkan godkänt uppenbarelserna och miraklen. Men de sex lär få uppenbarelser, korta sådana, än i den dag som idag är. ”Be för mänskligheten”, ”be för fred”…

Souvenirindustrin är enorm. Vi uppmanades att gå förbi alla försäljningsstånd och handla det vi ville vid kyrkan, för munkarnas hjälparbete. Där inhandlades denna bifogade lilla figur. Flickan i kassan pratade flytande italienska, sen franska, sen tyska – och engelska med mig. Jag bad henne säga mitt namn, efter att jag sagt det först. Det lät hur klingande finlandssvenskt som helst. ”Vi har alla ljud i vårt språk, vi kan uttala vilket språk som helt – och lära oss det också”, sa hon. Men vad kallar vi deras språk? Serbiska? Kroatiska? Bosniska? Slovenska? Jugoslaviska (sydslaviska)? Förr var det politiskt rätt att säga serbo-kroatiska, men nu lär varje land hålla på ”sitt”. Säger guideböckerna. Och alla förstår alla, och dialekterna är lika allmänt förekommande som i andra språk här i världen. Och kunnigheten i andra språk verkar stor.

 

Spontan skyltsöndag 3

Hmmm… problemet? Vem skall gå vart, varför? Människoflödesfördelning? Den övre världen, den vanliga nutida och den undre världen? Unga åt ett håll, medelålders åt ett annat, seniorer åt ett tredje? Har jag gått fel, borde jag gå nedåt? Om jag går uppåt, hurudan skylt möter jag då? Eller är jag just nu, vid den här skylten felplacerad och felorienterad?

Någon lösning på problemet har jag inte kommit på. Tror inte jag har varit på platsen sen jag tog bilden ifråga. Nöden var lite större hos min väninna och mig när vi ångade runt i kulturhuset ifråga i jakt på ”det där rummet där man får vara ensam” nån gång i våras. Det roliga var att manssymbolen visade endast en pil, i en riktning.

Egentligen är det ju riktigt rätt. Tre stationer för kvinnor, färre för män. Så gott som alla offentliga byggnader har tänkt sig att behoven uträttas lika snabbt av bägge könen. De som planerar hus har kanske inte sett vessaköer (på äkta finlandssvenska) och reflekterat över kvinnor i kö, inte män. Hörde om en idrottsarena nånstans (i Sverige, tror jag) där man har rörliga toaväggar. Är det en mässa av något slag där, så förskjuts väggarna så att det finns fler inrättningar för kvinnor. Vid t.ex. ishockeymatcher är fördelningen mera jämlik.

Något för arkitekter att fundera på?

Historien om ett brev

Min kollega H träffade för länge sedan en språklärarkollega från Jugoslavien. Tycke och brevväxling uppstod, och de sammanstrålade visst några gånger senare också. Sen kom statens sönderfall, kriget, pensionering och väninnans hemort vid Bosninen-Herzegovinas (BiH) nordliga gräns blev allt mer svårtillgänglig.

Brev från Finland nådde inte adressaten. Och om så hände, ibland mer än en månad efter avsändandet var de oftast öppnade och länsade. Telefonkontakt var svårt, ”linjerna” var tidvis dåliga och samtalen dyra (därifrån) och följaktligen korta. Livet i den bosniska byn verkade svårt. Berättade för H – av en händelse – att jag skulle besöka bl.a. Sarajevo. Detta var år 2005. Vår plan var enkel: hon skriver ett brev och bifogar de foton hon ville väninnan skulle få se, jag postar brevet någonstans i BiH. Helt enkelt bra så långt, brevet åkte med i bagaget. Men sen?

Frågade vår guide i Dubrovnik. Svar:”När ni kommer till Mostar, gå då till turistbyrån och prata med föreståndaren där. Hon har brunt hår.” Jaha, så enkelt att känna igen någon på enbart hårfärgen? Inget annat än att försöka. In på byrån ifråga, massor av folk av alla de slag. Den mest brunhåriga pratade franska som rinnande vatten, men bytte snabbt till klar engelska efter några ord från mig. Jo, hon var föreståndaren. Jo, hon kände guiden i Dubrovnik. Jo, brevet – absolut inget problem, torde kosta det-och-det i porto i kilometerpengar (hoppsan, så sade hon inte. Vi resenärer kallade valutan Konvertibel Mark, KM, helt enkelt så…). Gav den lilla summan. Tablå! Brevet fanns inte i min väska, utan i den låsta bussen med bortsprungen chaufför…

Inga problem! ”När reser ni vidare?” ”Jag sänder en flicka till bussen, du kan ge henne brevet, vi sköter resten!” Så hände. Klämde in en extra slant i flickans jeansficka, även hon vägrade prompt och absolut ta emot någon extra ersättning för servicen/besväret.

Efter dryga två dygn i Sarajevo blev det tid för paus på återvägen i just Mostar. ”En blå bil körde…” vi valde det caféet, de övriga i ressällskapet valde ett annat. När vi väl satt oss med våra te- och kaffemuggar pekade min rumskamrat:”Där sitter den brunhåriga!” Gick fram och hälsade, hon kom direkt ihåg och började rota i sin väska: ”Portot var ca 20 cent billigare än jag trodde, du skall få…” Det krävdes en kraftig dos övertalning av det större slaget för att få henne att avstå från slantsökande.

Vi var i Sarajevo tisdag, onsdag och lite torsdag. På fredag (tror jag, vi minns inte säkert) ringde H sin väninna. Denna formligen skrek i telefonen:”Har du varit i Mostar utan att…” H förklarade att postningen skett via ombud. Det blev gråt och skratt i luren, glädje över ord, över foton… Och väl hemkommen kunde jag berätta ovanstående historia för H.

”Turismen och vänligheten mot turisterna är vår viktigaste port till resten av världen”, sa den brunhåriga.

Ett foto från en guidebok över Mostar, i brist på annat bildmaterial. Den brunhårigas byrå längst till vänster, den berömda bron Stari Most till höger, gatuvy från den turkiskinfluerade gatan…

 

Glashistorier

Jovisst, ja. Jag har verkligen arbetat på ett glasbruk! Flera gånger har jag helt trollbunden följt med glasblåsare som utövat sin konst/sitt yrke. Blev en gång helt tagen av en mästare och hans lärling på Konstindustriella Högskolan i Helsingfors. Måste bara följa med hur arbetet framskred. Tappade bort min grupp och mitt lokalsinne, irrade runt och fann en datorstyrd vävstol som såg helt knasig ut – trampor gick, skäl kom upp, skytteln gick, alla orörda av människohand och -fot. Men jag hittade då en ny grupp att ansluta mig till…

Nä, nädå. Glasbruket jag jobbade på på 1970-talet var nedlagt då. Blott en hel del glasbitar fanns kvar – på sommarkolonin i Munsala, Vexala by. Åtta halvvuxna tjugoplussare och ett drygt dussintal lågstadiebarn virvlade runt där i vatten och sand, sov och åt under några soliga sommarveckor. Vi började samla på mera och mindre farliga glasbitar som låg överallt i sanden, under grästuvor, under trädrötter, och någon kom snart på att vi skall börja göra glaskonstverk av olika slag. Vi limmade på stadiga träskivor, på burkar och på flaskor. Bra pysseljobb under de få regniga dagarna, alla deltog.

Den här vasen byggdes upp kring en pulverkaffeburk. Den är nu en av mina dammsamlande dyrgripar. Det tog tid att göra den. Halvfärdig vas, stor glasbitspåse och halvfull limburk flyttade med hem från kolonin. Minns inte hur lång tid förfärdigandet tog, men klar blev den, och tung nog att hålla kvastar av alla de slag.

Glas i alla färger (helst bleka, ”vattenstarka”) och former kunde jag samla på hur mycket som helst, och gör det också. Nästan. Placera i alla tillgängliga fönster, sitta och följa med hur ljus av olika slag reflekteras. Men allt har sin begränsning. Det går inte att släpa med sig vad som helst från resor. Därför blev jag verkligt glad när min ”gå-vilse-i-Venedig”-kompis fick syn på det här eleganta erotiska paret i miniformat (ca 10 cm).

Själv såg jag enbart större, tills vi kom in i en affär nära kyrkan där Sankta Lucia finns – våra lagvigda sjöng en konsert där. Köpet avklarades snabbt, inga transportproblem och inga placeringsproblem heller. Nu placerad inom synhåll från den mest frekventerade sittplatsen!

Hittade följande trevliga uppgifter på nätet: Sandnäs (ha! Ta bort en bokstav och du har min nuvarande hemby…) glasbruk verkade 1847 – 1890, tillverkade främst fönsterglas, men även burkar och flaskor. Och på Finlands Nationalmuseum finns ett stiligt champagneglas som tillverkats i Sandnäs! Sommarkolonin verkade där 1951 – 2001, även den byggnaden är nu riven. Nu har det byggts snygga uthyrningsvillor (med mycket glas) där på den lilla vackra sluttningen med underbar sandstrand. ”Jussilabyggnaden” finns nog inte kvar heller (Se ‘Dass med humor och konst’).

Spontan skyltsöndag 2

Spankulerade omkring i Gamla Stan i Borgå nån gång i vårvintras, tittade lite högre uppåt och såg detta fönster. Inte någon skylt nuförtiden, fönstret fanns på ett vanligt äldre bostadshus.

Varifrån kommer glaset? Har det funnits inne i en butik, har det varit ”mjölkskåpsdörr? Eller har glaset visat den förbivandrande att i det här huset eller i den här ”kiosken” finns mjölkvaror till salu?

Hursomhelst är det roligt att de nutida invånarna i huset bevarat glaset och placerat det så att den som går längs gatan kan se det. Om man tittar lite uppåt, förstås. Jag har gått där ett antal gånger, kört förbi med bil ännu fler, men uppmärksammade det först när jag en dag i lugn och ro strosade gata upp och gata ner.

Jag tog bilden med telefonen, glömde bort den. Bäst som det var meddelade den lilla apparaten att det börjar bli fullt. Nu har jag ‘bara’ 470 bilder kvar i telefonen. De är så bra att ha med sig och visa, om någon är intresserad…