Årets – det ena och det andra

Årets pelargon? Årets naturprodukt? Årets ros? Årets kulturarvsväxt? Årets karelska maträtt? Årets by? Årets, årets… Undrar om Finland har världsrekord i att utse ”årets”, utan att det görs något mer. Skulle vara roligt med motiveringar, förklaringar, historier, synlighet i media – varför inte jippon. Nu känns det som ”de va de, nästa år en ny”, lite som på rutin

Årets ros i Finland, utnämnd av Finska Rosensällskapet, är Malvarosen, en mycket speciell ros som uppkommit i trakterna kring Uleåborg. Dess blad ser nästan ut som smultronblad. Den blommar rikligt redan i unga år. Men var får man tag i den? OO översatte en artikel om den för Finska Rosenbladet, men inte en endaste tidning, inte ens någon trädgårdstidning, har uppmärksammat den. Marknadsföring? Exemplen är fler. Vet ni i Sverige/Norge/Danmark/Island vilken ros som är årets ros hos er? OO vet…

Foto: Saila Routio, Maatiainen ry

Lika energiskt mediainriktad är Maatiainen – Det lantliga kulturarvet. Årets kulturarvsväxter är Sandlök och Skogslök. Sällsynta, men lär ha kommit hit med vikingarna. Organisationen påstår sig sälja frön, men sådana hittas inte på webbplatsen. Intressant är dessutom att skoglöken heter Ormlök (Käärmeenlaukka) på finska – och på Gotland är det Kajp. OO fick några plantor för ett år sen, undrar vad vintern har gjort… Ett glest informationsblad på finska har producerats, inget mediauppbåd att tala om har iakktagits.

Hönan på bilden är årets lantrassort, från Savitaipale, rätt nära Villmanstrand (Lappeenranta), och då hamnade vi i Karelen och steget är inte långt till

Uukunniemi, en kommun som delades i en pytteliten finsk och en stor rysk del efter vinterkriget 1940 (30.9 1939 – 13.3 1940, 105 dagar. Ihärdigt motstånd från finsk sida, pappa var med alla dagar…). Karelska Förbundet (Karjalan Liitto) värnar om karelska seder och utser varje år årets karelska maträtt och karelska bakverk. I år Syyssadon Lihapata (Höstens skördegryta) från nämnda kommun. Bakverket är mera spännande, Rotinakukko på bilden ovan. Gissa vem som började gräva i ett så intressant ord… Kukko betyder visserligen tupp, men i det här fallet handlar det med största möjliga sannolikhet om ett ord som är närmare besläktat med kukkaro, börs. Något man gömmer något i. (Kalakukko, känd maträtt, liknar inte precis en tupp heller…) Rotina kommer från ryskans rudiny = förlossning, barnsäng. Ett bakverk man förde till den nyblivna mamman (tillsammans med nyttiga gåvor). En vanlig vetedeg kavlas ut, inne i den ”gömmer” man ris och russin, kokta var för sig. Kan också göras liknande karelska piroger, som av bilden ovan synes. Michaela, snart får du som mormor baka…

Årets pelargon har också anknytning till situationen i världen idag. Viipurin evakko betyder evakuerad från Viborg. Känner till många som 1940 tog med sig en kär växt från det karelska hem de kanske aldrig skulle återse. Här är en av dem. Mera om den, kanske, i ett senare skede.

Arktiset Aromit – Arktiska Aromer utser årets naturprodukter. AA vill uppmärksamma vilda bär, svampar, örter och annat som naturen producerar åt oss. I år är Svart Trumpetsvamp den ena. OO hade i sitt förra liv ett årligen återkommande bestånd vid bastun, tre kvadratmeter, ungefär. Ibland kunde hon skörda över tio liter på en gång. Torkades, smulades och användes bl.a. i köttfärs eller tillsammans med annan svamp. Härlig, stark smak. Den andra är blåbär, kräver ingen större presentation, finns på den egna tomten, i grannskogen, som odlade… Men årets ört är kirskål, och den äter inte OO. Borde förstås, för sådant som man tycker om och ärligt prisar, det brukar minska. Tyvärr. OO sliter bort i rabatterna och svär och domderar…

Årets grönsak är förresten tomat. Den har det skrivits om minst en gång i varje trädgårdstidning som finns i landet, plus i dagstidningar. Paprika, betor och bönor har också varit årets grönsak, men mediauppbådet har varit betydligt mindre de åren.

Årets nyländska by kan man ansöka om att bli utsedd till. Byn skall ha samvaro, vara innovativ och idérik – OO:s tolkning av vissa kriterier. I år är det Bromarf i Västra Nyland. Vid sitt senaste besök där hittade OO denna underbara jugendvilla, Villa Mechelin, byggd 1903. Donerades till byns Marthaförening 1950. Gillar arkitekturen, skulle vilja se insidan!

Syys = höst, sato = skörd, liha = kött, pata = gryta.

Facebook, Kalevala och sälg

Facebook är en tidstjuv, det är farligt att vara med där, dina uppgifter används, du får riktad reklam, du och dina bilder hamnar i reklamer, ditt ansikte klistras in. Med mera. Träffa dina vänner live i stället! Ja, alla Anitor, Sivor, Birgittor, Caritor med flera – det skulle bli ett verkligt sjå. Visst finns det positivt med FB, och vem berättar ”allt” där?

Sen återstår att se var FB gör med den här påskdagsbilden (pga det tidigare inlägget, FB visade en blank ruta). OO var nämligen på sälgjakt den dagen. Märkte minsann att hon var ute lite, lite för tidigt för att fånga den bästa blomningen, men det var deadline på tisdag, så…

Den här randiga stubben är OO:s dåliga samvete (lite, lite har hon skaffat sig tröst, läs vidare!). Sälgen vid postlådorna, där man bakom busken i bakgrunden svänger in till BJR och OO, fälldes på denna skribents enträgna begäran och tjat i höstas. Den slängde ner torra grenar, försvagades ytterligare av hackspettar och såg allmänt sälgskräpig ut, som sälgar plägar börja göra med tilltagande ålder. Ett humlefrukostbord eliminerades, men – ja, det är biltrafik längs vägen, sälgen dög knappt till flis…

På en annan plats på domänerna upptäckte OO en ung sälg, eventuellt omgiven av sälgar av honkön. Den sälgen kommer att stå där så länge som den bara vill och kan och slänga gamla grenar när den tiden kommer, sticka upp nya… Dessutom har OO nu, i sälgens bästa blomningstid, upptäckt stora guldlika sälgar på många håll i näromgivningen. Hopp om att humlor överlever och fortlever finns! När drottningen vacklar ut ur sin vinterdvala behöver hon pollen för att utföra sin livsuppgift, bygga bo och lägga ägg. Pollen triggar igång henne – och nästan den enda som erbjuder dessa när hon sömndrucken surrar omkring är just sälgen.

Några dagar senare gick OO än en gång på kamerasafari med sin nya fotografiapparat, med nyare teknik och två objektiv – Canon EOS M50, där kom svaret, Anita! Och OO tappade hakan. Hon har aldrig identifierat en honsälg förr, och helt plötsligt ”snavar” hon över en sådan, full av diverse liv (här ovan ett oidentifierat flygande småkryp), och får nästan knivskarpa bilder! Glad som en lärka i vårsolens sken, som ett barn på julafton med mera skuttade hon, trots astman, hem, laddade in bilderna och sände iväg några till redaktionen, ringde chefredaktören som blev nästan lika glad. Tidningen kommer om cirka två veckor, få se…

En framförvarande kvist stör en aning, men skärpan hamnade rätt! De här två bilderna togs 21 april, men på påskannandagen var det skriverier som gällde. Läste i en svensk källa att man i Kalevala kan läsa att Väinämöinen sådde sälg, det måste OO bara kolla – va, saknas nationaleposet i bokhyllan! Nätet räddar, där finns alltihop. På finska. Raden lyder: ”raiat maille raikkahille”. Svenska? Nää-ä, hittade inte.

(Raita är sälg på finska. Raita betyder också rand, ränder. Det påstås att sälg heter så på finska på grund av randig bark. Kolla stubben)

Vad gör man när nöden är stor? Jo, upprop på Facebook, förstås. Grannen svarade inom någon minut. Konkret bok utlovades ”i morgon”. Någon minut senare hörde Maria från Liljendal, fd elev, av sig. Sände foton av boksidorna från Homéns översättning och förkortning från 1944, ”sälgar i fuktiga sänkor”. Skildringen finns i Kalevalas sång nummer två. Det som i originalet berättas på finska på 32 åttastaviga rader (Kalevalas versmått) klarar Homén av på 17 rader. Intressant.

”Pling”! Lasse i Onsala, bekant sen 1970-talet, meddelade:”Jag har Huldéns översättning, är det det här du behöver?” Åtföljd av bild på de rätta raderna. Ordsnickaren Lars Huldén (professor, poet, med mera) och hans likaså ordsnickrande son Mats gjorde översättningen 1999, trogen originalet: ”han sår sälg i sura sänkor”. Men: det är inte Väinämöinen som sår! Det är (Huldéns översättning) ”Pojken Pellervoinen, Sampsa, som är son till själva åkern”. Obs, två rader, två gånger åtta stavelser.

Bara att buga och tacka alla inblandade – och Facebook, den onödiga och farliga tidstjuven.

Som bonus: Lasse tipsade också om ”glassförsäljarnas kampsång”. Nä, det där var snudd på fult sagt om Jarl Hemmers dikt ”Sälg i sol” som ju sägs som sälj i sol. Enda poetiska hyllningen till livets viktigaste frukost?

PS: Sälgen bjuder kost och logi åt hundratals småkryp – och älg äter mycket gärna ung sälg.

Spännande stenar i skärgård och skog (3)

Jätteungarnas lekskola? Kan man alls vandra i såna här skogar? Så gick OrdOdlarens tankar när hon första gången besökte det som sen kom att bli hennes nya hemtrakter, året var 1976… Skogarna är ju fulla av stenar, stora som små, och tätt!

Jättekast. De här som plåtades för någon dag sedan, en knapp kilometer från OO:s plats på jorden, är inte speciellt stora eller märkvärdiga. När människorna började bygga kyrkor irriterades jättarna och började kasta stenblock mot byggplatserna. Men trots att de övat här i trakterna sedan de var jätteungar var träffsäkerheten minimal.

395 meter missade jätten med här, eftersom Borgå medeltida kyrka var målet. Näse sten med Näse gård nedanför. Vykortet är över hundra år gammalt, då förstod man sig på dramatiska bilder. Tack för kontakten och bildsidan, helenius.net!

OO:s egna bilder av och från Näse sten, sommaren 2020. Förr fanns stenen, från staden sett, på andra sidan ån och på landet, numera i princip mitt i stadskärnan. OO kom inte på att ta någon mera dramatisk bild, men visst är stenen imponerande, ni ser en människa beundra utsikten som fastnade på bild när OO väl klivit uppför de byggda trapporna. Där har vi Borgå å som lite, lite längre bort i söder förenar sig med Finska viken. Längs och i ån finns många intressanta platser, vi beger oss fågelvägen cirka 20 kilometer norrut:

Kolla höjdkurvorna! Stava ihop de gröna bokstäverna: Rauh. hiidenkirnuja – fredade jättegrytor. Hiisi är ett ord som genomgått betydelseförändringar, oftast tänker man nuförtiden på en ond skogsande, någon som varit jätte förut – kolla ett tidigare inlägg. I branten där, ovanför bokstäverna ”nuja”, där har jättarna haft sitt kök, eller har kärnat smör, eftersom kirnu betyder kärna i den betydelsen.

Far och son Järvelä fick för sig att klättra uppför branten från åsidan år 1950, fadern tog tag i en ung gran som lossnade och blottade en välformad skål i berget, med rund botten. Det visade sig vara ett tungt och besvärligt arbete att lokalisera och gräva ut ”skräp” från de förmodade fördjupningarna, så 1964 tog man dit två ”tungviktare”, bröderna Jäntti. Den ena VD för bokförlaget WSOY, den andra VD för tidningshuset YK. Det ramlade in pengar direkt, geografiprofessor Veikko Okko bistod med kunskaper, och 1965 invigdes området med åtta grytor. Det hittades senare tolv till. Alla har namn. Istida formationer, det finns cirka 5000 i Finland. De här lär ha uppkommit under den senaste istiden, för 10000 år sedan, men det finns grytor som är äldre, t.ex i Helsingfors, Rönnbacka, 50000 år.

Så här såg entrén ut på 1990-talet. En fotar, två är på väg nerför trapporna och den fjärde har liksom lite flaxer för sig först…

En för oss okänd person beundrar den största grytan, 4,2 meter i diameter och 10,3 meter djup. Man kan gå ner i den via en stege. Namnet Jättiläisen Kuhnepytty, jättens Kühnekar, fick den troligtvis när Kühne-bad var ”inne”. OO kan inte förklara de baden med säkerhet.

Sommaren hade varit regnig. Hembygdsföreningen i kommunen sköter området och tömmer grytorna ordentligt på vårarna, men de frivilliga krafterna sinar kanske med ökade regnmängder. OO minns inte säkert, besöket torde ha gjorts i september. Man tar en liten inträdesavgift av besökare.

Vi rusar fågelvägen igen, knappt 350 kilometer, till Lillkyro (Vähäkyrö) i närheten av Vasa, snudd på OO:s barndomstrakter. Jättarnas väg, undersöktes på 1930-talet. Man har också hittat tre gamla gravrösen i närheten. Finlands äldsta väg, daterad till 500-talet. 49 meter lång stensättning med stenarna i stort sett på ett stegs avstånd från varandra. Troligtvis en ”spång” som ledde över ett vattensjukt område. Ligger nu 15 meter över havsytan, för 1500 år sedan låg Bottenhavets strandlinje två meter från vägen, nu ligger stranden på 20 kilometers avstånd. Häftigt!

Och så förs OO:s tankar in på något annat spännande… Landhöjningen. Om 2000 år går det landsväg mellan Vasa och Umeå…

Spännande stenar i skärgård och skog (2)

OrdOdlaren googlade, gick neråt i resultatlistan och hittade en bekant person som skrivit om jungfrudanser. Blev lite överraskad, den mannens intressen tycks gå från a till ö. Vet ju att det han skriver är genomtänkt, utforskat och pålitligt, så efter en kort översikt blev det både print och e-post med förfrågan om materialet får användas.

Thomas Rosenberg, sociolog och skriftställare. Han och OO blev bekanta under studietiden, trots ytterst gles kontakt under åren möts vi när vi råkas och pratar om vi har tid, skriver e-post när vi har ärende. Och framför allt läser OO mycket av det han skrivit under årens lopp – han läser ett och annat av OO:s alster också. Nu har han länge bott i OO:s jobbstad Lovisa, och där finns den här nyanlagda jungfrudansen, foto Thomas. Originalet finns på Svartviran, en ö några tiotal kilometer sydsydost om staden, på grannkommunens vatten. Den här byggdes upp och invigdes 2004. Svartvirans jungfrudans består av 1100 stenar, här något färre. Bakom husen i bakgrunden ligger den populära gästhamnen samt lovisabornas öppna sommarvardagsrum. Bogserbåten Onni till vänster.

Och varför har Thomas snöat in på jungfrudanser då? Enkelt. Han har varit ”sambo” med en under alla sin levnads somrar, på familjens sommarholme en lämplig bit västerut.

Hans granne fotade uppifrån i somras. OO är helt tagen. Visst är det vackert, snudd på sakralt! Holmen, 17 hektar stor, har inhyst tre lotshemman fram till 1902, med andra ord har vattnen däromkring utgjort farleder av olika slag. Men en plats för rituella danser, ungdomars lekande? Man rörde sig visserligen på annat sätt på sjön förr, men låter ändå otroligt. OO kommer inte ens ihåg när hon senast suttit i en fritidsbåt.

Forskarna i Finland började intressera sig för stenlabyrinterna för sisådär 150 år sedan, när man ville stärka nationalkänslan och söka ”folkets djupa rötter”. Slutsatserna var ”fordom lekplatser för nejdens ungdom”, ”innerst skall en jungfru hafva haft sin plats”, ”de med mossa öfvervuxne stenarnas insjunkna läge tyder på att en ganska lång tid förflutit sedan anläggningen”. Knappast jättars verk, men mycket tyder på 1300 – 1700-talen, säger forskarna nu.

Skisser i arkeologen JR Aspelins artikel från 1877. Uppe till vänster ett labyrintmönster på ett stenåldersspänne. Till höger OO:s favorit, Thomas sambo. Favorit för att man kommer både in och ut med samma fart, så att säga. Men Svartviran, nere till vänster, där blir man ju fast? Måste man vända? OO har inte provgått i Lovisa-varianten, skall åtgärdas. Den sista, längst västerut av de tre, inte så långt från Hufvudstaden (men tydligen betydligt äldre än staden, en håla som upphöjdes till huvudstad för knappt 200 år sedan) är både regelbunden, invecklad och spännande, har ännu inte lyckats komma genom (kommer man genom alls?) med en penna, måste förstora och printa…

Favoriten, än en gång. Spekulationerna är många. Nånting med navigation, sjöfart? Heliga/helgade platser som visar på gravsättningar? Var dådå, uppe på ett berg? Byggda av sjöfarare i väntan på bättre väder? Rena rama tidsfördrivet? Och när de var byggda gjorde man riter för jakt- och fiskelycka där då? Hur?

OO stod en gång i ett då relativt nyöppnat museum i Rom, ”en vanlig romares hem”. Guiden förklarade de målade figurerna på väggarna, hur de hängde ihop, vad de betydde, från vilka tider. En figur passade inte in i sammanhanget, arkeologerna var förvirrade. OO hörde sig själv säga: ”Tänk om den målats dit på skoj, folk på den tiden hade väl humor också? Har ni alla helt stilenliga hem där allt hänger ihop tidsmässigt? Tycker inte ni om att göra folk överraskade, göra små galenskaper?” Hela sällskapet förfärades över detta dumbommens uttalande. Och hon lät sig roas av deras reaktioner.

Jungfrudanserna är knappast humor, inte byggda av jättar heller. Skulle ni själva klara av att bygga ihop en? Göra ritning, bära stenar, få ihop det? OO kan tänka sig långdanser i dem, men till det är de cirka 10 metrarna i diameter ändå för små. Gjorda för småfolk? Alltså riktiga småfolk, vättar, pysslingar, tomtar, dvärgar, vildvittror och rumpnissar? Tack, Thomas!

Jättetemat är inte slut än…

Spännande stenar i skärgård och skog (1)

Jatulintarha? Ögonen blev runda, i hjärnan verkade en stavmixer jobba. OrdOdlaren skulle bara kolla en översättning från finska till svenska, men på grund av det här ordet utvecklade sig intresset åt alla håll, tog upp en massa tid, ledde till intressant material från en entusiast – och det kommer att bli ett och annat inlägg här.

Tarha är slutleden i puutarha, trädgård, i ruusutarha och andra namn på odlingsplatser. Tarha används numera också som förkortning av lastentarha, dagis. Men jatuli??? Aldrig hört. Google och Allvetande Wikipedia serverade de första svaren, sen bara rasade det in, och OO skrek: Jungfrudans! Ett test visade att många människor inte verkar ha det ordet i sin vokabulär. Bilden är från 1975, den tillfälliga radioredaktören kröp med kameran och de andra i sällskapet gick runt i jungfrudansen på Valsörarna, nästan mitt i Kvarken mellan Vasa och Umeå. OO var redan då fascinerad över dessa stenläggningar – vem, var, när och varför?

En i nutiden uppbyggd jungfrudans finns på Brages friluftsmuseum i Vasa, jungfrudansen på Valsörarna är modell, ovan till höger. Lite mer verklighet till vänster. I den modellen traskade och trampade OO flera gånger under sin radiosommar, ibland nästan i trance, funderande på namnet. Bland annat. En teori är tydligen att unga män skall försöka nå fram till jungfrun i mitten. Men vad händer efter att han nått mitten? Traska samma väg tillbaks?

Jatuli är jätte, ordet lär komma från. trakterna kring Kemi. På norska pratar man om jutuler, på nordsvensk dialekt jatuler. Fornsvenska jotun – Jotunheim och området Jotunheimen, där verkar dessa giganter ha trivts. Flera eller många eller flest sådana här stenkonstruktioner finns runt Bottenviken, och det passar bra med myterna om jättarna som bodde här innan människorna (samer och finnar) och kristendomen kom (går det liksom ihop?). Jatulerna ansågs ofta vara klumpiga och något ”korta mellan öronen”, de roade sig med att kasta och annars rumstera om med stenar. Hur många av er har hört historier om kyrkor och jättar och stenar, till exempel? Jatulerna drog sig tillbaka till bergen, utvecklades till allt mer onda andar, bodde i mörka hålor och förvandlades till stenar om de drabbades av solljus. Men tränade de sin finmotorik med att bygga stenlabyrinter som är 8 – 11 meter i diameter?

Tragliatella oinochoe. En etruskisk vinkanna, cirka 2500 år gammal, hittades i Cerveteri, inte så långt från Rom 1878. Mönstret åtföljs av de uttydda bokstäverna TRVIA, som blir Troja, och de här labyrinterna kallas därför Troytown (stad??? Stadsplan för Troja?), och det blir trojaborg eller trojeborg på svenska. (OBS, OO vet vad Trolleborg är, något helt annat). Använder ni som bor vid Bottenvikens kust i Sverige det ordet? Verkar vara en universell symbol, som inte ”börjat” nånstans och exporterats vidare, till exempel till folk långt i norr från kända kulturer i söder. Forskningen, om än svår och svajande, hävdar att de flesta av våra jungfrudanser (ca 300 i Sverige, ca 200 i Finland) härstammar från 1300-talet och framåt. De anses ha en kraftig, magisk betydelse. Sant för denna tangentknäppare/pennförare.

OO sugs in i bilder av jungfrudanser. I andra labyrinter också, redan som barn skulle hon lösa alla små ”vem-kommer-fram-till-målet”-labyrinter i diverse tidningar. Roslabyrinten på halvön Mornington nära Melbourne var spännande, men rosorna gjorde ju att OO och BJR irrade runt av och an med var sin kamera och kom fram till mitten helt i misstag. Mitten syns som en sorts naken pyramid på bilden. Blir kanske snyggare när den täcks av klätterrosor.

I Serbien har slingrande långdanser kallats trojanka, liknande danser har funnits i Frankrike. Är stenarna förstenade jättar, som placerat en människojungfru i mitten och små- och storjäklas med människoynglingen som åtrådde henne, och så bröt solen fram… Föredrar en ringdans som går i labyrinten, men man bör då komma ut en annan väg. Fortsättning följer!

Möten på mässan

Vad sägs om skylten? OrdOdlaren skrek förstås i nästan högan sky: ”Min butik!” Upptäckt på trädgårdsmässan Nordiska Trädgårdar i Stockholm, torsdag 31 mars.

Nja, OO är inte den som kräver i alltför hög grad. Flickorna i montern blev något förlägna. ”Det är felstavning”, förklarade de. Där skall stå KRAV-MÄRKTA… Tyvärr fanns där inte några lämpliga frön för odlaren OO. Inget köp.

OO & co lyssnade på några föredrag. ”Vår” Leif från Österbotten, Blomqvists plantskola, berättar varje år om spännande och nyttiga bär. I år hade han tagit ”sidekick” av sin kunniga och trogna medarbetare Nina. Ett upplägg OO njöt av, deras samspel fungerade lika bra på scenen som i plantskolan. På den andra bilden tar Lars-Åke Gustavsson sats för att presentera boken ”Rosor i Nationella genbanken” – boken väger 2,2 kg… OO hade en givande pratstund med honom efteråt, vi hade faktiskt ”stämt träff” på förhand! Likaså hade hon avtalat med Kålrotsakademien om ett möte. Tyvärr ingen bild, men ack så trevlig och skrattig pratstund. Trevligt att ses, Hans!

De här två dök upp helt oväntat. Fem ord och två kameraskott med/mot John Taylor, TV-kändis från bl.a. ”Trädgårdstider”. Fler ord och färre skott med/mot Jimmy Guo, finalist i Sveriges mästerkock. Det blir spännande på onsdag, vinner han eller Adam Thulin? Han fick förstås inte berätta. OO överdriver inte, de här två killarna segertippade vi redan efter första tävlingen, plus Anja Allvin, som tyvärr åkte ut. En mycket sympatisk ung man, men vad smakar han på? Jo,

Forbondekorv från Färila i Hälsingland, fylld av underbara smaker. Nu hänger den här på väggen med två andra hantverkskorvar. En av dem från smakrika Bränna gårdsmejeri i Valsjöbyn, Jämtland, som står för produkterna till höger. Har köpt därifrån förr, och… ja, kort sagt, mmmm… De här produkterna får OO bara inte på nåt annat håll, så det gäller att passa på!

Många personer har OO lärt känna genom åren. Till exempel upplänningarna Martin, Mats och Margareta. Den förstnämnda tjoade glatt när hans ”marknadsförare” dök upp och än en gång började förklara för andra kunder hur fantastiska redskap här finns. Martins produkter på bilden går OO aldrig i trädgården utan (jo, måste bara få publicera en sån här meningsuppbyggnad!). Omtyckta gåvor till personer med trädgård.

Mats och Margareta med Pelargonfönstret hade tänkt avstå från mässan i år, ”men så blev elen så dyr så vi insåg att vi måste försöka få ihop pengar att betala räkningen med”, skrattade Margareta. För något år sedan fick OO en pelargon på köpet av Mats. Den heter Bernt. Sköter den omsorgsfullt.

På föreningsområdet trivs OO, gillar att alla finns i samma ända av utställningshallen. Pratstunden med Lars-Gunnar med flera hos Svenska Rosensällskapet resulterar hoppeligen i en ros, om allt lyckas. En ros som finns i den tidigare nämnda tunga boken. Okulering utlovades, tack för det! Pomologiska sällskapets monter besöktes för kursen BJR deltar i som assisterande lärare i i skrivande stund. Ympkvistar och broschyrer. Starka saker behandlas med Jonas Borssén, chiliprofil – ont om plantor i år, många har inte vågat satsa i dessa tider. Han skulle gärna ha önskat att BJR hade haft plantor med sig, men tyvärr… Entomologerna har alltid ett stort bord med sådant som OO klassificerar som skråttar, med det nästan ännu mer härliga namnet ötökkä på finska. Varje år undrar hon över att någon har skrivit en bok om bärfisar… Nu kunde den bästa träffen, systerdottern, inhandla affischer på ett nyvaknat intresse, fjärilar.

Några undringar: pionsällskapets monter är belamrad av kvinnliga entusiaster, rosensällskapets av karlfolk. Och nästan alla som säljer växter säljer dahlior. Dahliaboom på gång? Och det där svenska betalningssystemet Swish. Det är inte världsomfattande. ”Nej, det går inte med kort, vi tar ogärna emot kontanter. Men du kan swisha!!”. Nä. Vi använder mobilepay som lär vara mera känt i fler länder…

Spännande och udda sättpotatis hör till de traditionella inköpen. Tre intressanta dahliaknölar från Dahliasällskapet. Bilden blev nästan mystisk, knölar i plastpåsar i en papperspåse. De gottar sig i kruka nu. En liten syren från den nu mycket stora montern med E-plantor, där hittar OO alltid något att prova på. Har åtminstone fem rosor därifrån från förr. Nu blev det en syren. Frön, hösthallon, några sparrisrötter till hålen i den odlingsbänken, några små nya pelargoner, några böcker, pelargongödsel… Mycket fanns, trots att dessa tider med pandemi, krig, elpriser, bränslepriser med mera hade decimerat antalet deltagare och utbud. Kunder fanns, Blomqvists plantskola liknade som vanligt en myrstack.

Och OO var också glad åt att få träffa Glada Kossan, kreativa Elisabeth Ingvarsson. Hon åstadkommer verkligt många glada skratt med sina bilder och sin ordkreativitet!

Påsken närmar sig… Måtte snön smälta och med den alla krigsaktiviteter…