Ordmanier

Hemmets Veckotidning, Eos och Boken om vårt land. Kanske inte precis i den ordningen, men alla har de varit inblandade i OrdOdlarens ordutveckling. Kryddat med en hel del sällskapslekar som man ägnade sig åt på 1950- och 60-talen.

Bland annat hängde vi varandra. Ett streck för varje bokstav i ett ord, en krok under. För varje ”fel” bokstav spelaren föreslog ritades en kroppsdel på kroken – en streckgubbe. Något ditåt. Sen var det ju också ”fågel eller fisk” eller ”tjugo frågor”. Eller något annat. Gick i varje fall ut på att en i sällskapet beskrev ett föremål i rummet, vanligtvis med färgerna.  De andra skulle sen ställa ja- och nej-frågor och lista ut vad som avses. Placeringen avslöjades med fågel eller fisk, om det bränns eller blir kallare. Den lilla flickan lär ha sagt ”Svart och vitt och katten”, men det vägrar hon erkänna. Det handlar om en skröna som någon tyckte om att sprida. Tänk, före TV, egna telefoner, Facebook, Twitter, Instagram och hela nätfaderullan.

Pappas lärobok i skolan, Zacharias Topelius Boken om vårt land, användes flitigt. Sextonde upplagan, tryckt 1926. De mest nötta sidorna innehåller gåtor. Vi tränade associationsförmågan utan att veta om det med att gissa gåtor. Visst fanns sådana samlingar även på annat håll? Klarar ni de här? Någon har skrivit in svar och sedan suddat ut…Eos. Tidning för barn, grundad 1893, lever ännu, har fått flera utmärkelser som barnkulturtidning. Utges av nykterhetsförbund, som nuförtiden heter Nykterhetsförbundet Hälsa och Trafik. Innehåller ”allt” som barn i årskurserna 1 – 6 kan vara intresserade av: knep, knåp, pyssel, frågespalt, djur, pyssel, vitsar, frågesporter, motionskampanjer… Där fanns starkt moralisk nykterhetspropaganda under många år, nu har den stöpts om i nutida, lättare form. Tyvärr hittade OO ingen tidningsbild från ”sin” tid. Vi fick den gratis i skolan, nykterhetsföreningen finansierade, kanske? Förstasideskillnaderna är uppenbara:Och sisådär 100 år senare…Via den tidningen blev det anagram, ordgåtor, ordflätor och mera ordvändningar. Vi umgicks kring tidningens klurigheter, försökte göra egna. Hängde över den ensam också, men spara ett exemplar för framtiden?, Nä, det gjordes inte.Mamma prenumererade i åratal på Hemmets Veckotidning. Hur hon som mest finskspråkig hittat på det, det får vi aldrig veta. Om det var hon som förklarade hur korsorden fungerar, det minns inte den yngre dottern. Kanske det var Storasyster i alla fall… Biten blev OO inte, men med stigande ålder växte korsordsintresset till återkommande epidemier.

Studietiden på 1970-talet. Rumskompisen och OO tillbringade flera nätter på golvet bland minst två korsord på samma gång, omgivna av högar med uppslagsböcker. När ett korsord låste sig tog vid det andra – och vips, dök en lösning till det första upp.

Andra epidemin kom i samband med upptäckten av den svenska eftermiddagstidningens roliga korsordsbilaga. Flera konstruktörer blev kära besvärliga utmanare, associationerna snurrade i yriga kullerbyttor. Måste som Pippi Långstrump knycka i den egna flätan för att inte fastna en helkväll i korsordsträsket. Hade ju ett utmanande lärarjobb att sköta, plus djur och odlingar, med mera.

Men nu! Nu lever pensionären i ett kroniskt korsordslösningsberoende. Enda trösten är att BJR är ännu mera drabbad. Delvis beror det kanske på att OO skriver så mycket annat. Och nu är ju hjälpmedlen av helt annan kaliber. Inte enbart Farbror Google, sajten webbkryss utnyttjas – och SAOL:s webbupplaga har korsordshjälp där man slår in bokstäver och tomrum och får förslag. Känns som fusk. Men ”farbror” behövs, speciellt för namn. OO hänger inte med i den svenska och internationella nöjesvärlden och är lite historiskt bunden. Nyckelordet ”Olof” associeras direkt till Skötkonung, men det var närhistoria: Palme. ”Jocke Berg” skrev hitlåten? Kretas mest berömda ravin?

Låneinstitut? Svar: sparbank, det var ju lite roligt. ”Dambas” och ”Ryssja” är lite uttjatat. Alt och Da. Men ”ses i ring” krävde tänkande i flera led, blev ananas!Sudoku? Nä, ger inga roliga ordassociationsupplevelser att smaka på. Den delen sköter mer logiska BJR. Krypto är inte heller stor höjdare, men går. Sommartid ratas varannan korsordsbilaga bort, men vintertid blir det ibland nästan för lite. Hufvudstadsbladets kryss? Dem sköter också BJR, de korsord som finalndsvenskar verkar älska att hata…

När månen vandrar på fästet blå…

Idag, 15 augusti, är det – nej, var det – fullmåne. De flesta läsare ser troligen det här en senare dag, men det är inte därför OO använder imperfekt (preterium heter det visst nuförtiden, suck…). Det var fullmåne. Klockan 15.29 finsk tid. Rätt skall vara exakt. Vem såg månen då? Inte hon som rensade sötrönnbär, i varje fall.

Sover bra? Jo, peppar, peppar, hela sommaren, utom då det var för hett (uteliggaren sov bra). Inte mångalen? Njaääee, förr. Har faktiskt flera gånger stigit upp ur sängen under flera sömnlösa nätter och kollat i almanackan och hittat förklaringen. Fullmåne, eller nästan. Oberoende av om månen skymts av moln.Skyller på den här, som levde ca 1958 – 1969. En trogen kompis med en hel del egna påhitt, mycket läraktiga Tuttan. Mest finsk spets, men något annat fanns också i släkten. Hon skällde på fullmånen som en toka. Höll unga OO vaken. Trodde länge att det skett en kombination – betingning – i lillmattes hjärna, men hörde senare i livet att det finns många andra som reagerar med oro, obehagligheter och sömnlöshet vid fullmåne.OO ger sig inte ut på fullmånejakt med kamera i hand. Bättre jaga på nätet, och bäst det var så hittade hon Bilden, tagen i april i år. Mästerfotografen Niko Laurila i Borgå har avbildat vår drabant rakt över Borgås gamla rådhus, byggt 1764. Numera museum. Dessutom hade bilden text: saa jakaa = får delas. Tack för det! När man ser hans bilder har man allt lust att dra nåt gammalt över sig och kasta alla egna kameror i Borgå å!Varulvar. Hur många historier har skapats, hur många filmer har inte gjorts på det temat? En människa som vid fullmåne förvandlas till en blandning av blodtörstig varg och människa, begår fasansfulla dåd som han är fullständigt omedveten om på morgonen. Biter andra människor, som då också blir varulvar. I flera filmer som OO sett serveras det ändå någon sorts lösningsmöjlighet, och en viss medvetenhet om varulveböjelsen. Filmmakare… (och tittare…)

Sjukdomsattacker, brottslighet, olyckor, många häftiga barnfödslar, större oro hos mentalt störda – och större inspiration hos kreativa människor? Varför inte, säger förespråkarna, om havsvattnet påverkas av månen, så varför inte människan? Nonsens, säger andra, och påstår bl.a. att sömnlösheten beror på att det är för ljust när månen brassar på. Höpö höpö, säger OO. Gammalt skrock säger förresten att man kan få svåra utslag om man sover med månbelyst ansikte. Och tittar men på fullmånen, då blir man blind!OO har under sina många ådopparår (bodde vid en simbar å i ca 30 år) prickat in några augustimånesimturer. Kändes magiskt, minsann, att tyst glida fram i ljummet vatten i mörker på ”mångatan”, omgivningen var så tyst, så tyst…Romantik… Förälskade par sitter ljuvt omslingrade av varandra på en bänk i fullmånens sken… Om man inte är lagd åt annat håll, så att säga. ”Åh, titta på månen, älskling, så underbar…” suckade hon. ”Skåda sjölv”, sa den jordnära pojkvännen nånstans i Österbotten, sägs det.

Tur att man inte är antroposof, boende på Jupiter… Kring den jätteplaneten cirkulerar 79 månar, allt mellan 1 och 5262 kilometer i diameter (vår måne, ca 3500 km). Då skulle det bli svårt med sådd- och skördekalender. OO fick förresten under sitt sista studieår en 50 cm hög julgran, som enligt givaren skulle placeras i en flaska och ”glömmas” kvar under jullovet. I januari hade den över 10 cm långa nya skott och hade inte barrat ett enda barr. Givaren hade knipsat av den på den optimala dagen, enligt antroposoferna kalender.

Tro på månens kraft som man vill! Gonatt, gonatt, sov gott!

Fira och fest(ival)

Jobb i hölador hela dagen. Pappa och traktorn vid en (av fyra), dottern i en annan. ”Du ser ut som en sotare”, var kommentaren när far och dotter sågs mot kvällen, när ladorna var fulla av saltat torrhö och dottern sticklig och skitig av svett, damm, grovt hö och hösalt. Och ett år äldre.

Målat ett hustak. Kokat svartvinbärssylt. Hållit teparty. Kluvit ved. Simmat ofta och länge. Cyklat tiotals kilometer. Hållit Öppen Trädgård. Släntrat i butiker. Ätit på restaurang. Med mera. Man kan fira födelsedag på många sätt!

På sista sextitalsårets första dag ramlade Facebook-gratulationerna in, som de gjort de senaste åren. Undrar hur många som skulle höra av sig om denna ansiktsbok inte fanns? Fyra via telefonens sms, fem kort per snigelpost, en e-post – och knappt 150 via den världsvida ”boken” – en och annan någon dag försenad.Efter någon timmes slöande, korsordslösning och vasrosbetraktande (BJR, jo) blev det bilfärd, fem minuter landsvägsfärjadärefter 500 meter smal grusväg, bilparkering på åkerplätt, uppförsbackepromenad fram till festivalskonsertslokalen, som rymmer knappt 150 personer.Har skrivit om dessa mysiga Pellinge musikdagar förr, och gör det igen!Förfriskningsförsäljningsdisken är uppdukad i god tid, födelsedagsbärkaka avnjöts. De förföriskt goda laxsmörgåsarna inmundigades i konsertpausen.Och här gäller inga festivalsöverpriser!

Konserten, den gick minsann inte av för hackor. Det var kraft och intensitet så det blixtrade. Musikerna var inte sådana vars namn fanns direkt på OO:s läppar – det är nu bara så att Finland har en stor mängd skickliga, engagerade och världenruntfarande klassiska musiker. Det här pensionärshuvudet har ingen chans att komma ihåg alla namn. Dock, Paavali Jumppanen, pianist i övre världsklass, kommer OO att minnas. Hans händer(Han spelade ju fyrhändigt med sig själv, blank flygel minsann), hans närvaro, hans sätt att göra musik och ”tända” andra musiker. OO och alla andra var förstummade. Även om OO:s galna associationer säger att han borde vara lärare i religion och gymnastik…

Konsertens mest imponerande verk, höjdpunkten, var Robert Schumanns Quintett für Klavier, som han skrev för sin skickliga pianisthustru Clara 1842. Där behövs fingrars vighet och snabbhet och träffsäkerhet. Stråkgruppen Uusi Helsinki kvartetten (namnet torde kunna diskuteras, bildades av unga musiker 1982, en av ursprungsmedlemmarna kvar) filade på med själ och lust, minsann. Medlemmarna är alla konsertmästare eller soloartister i Radions Symfoniorkester, RSO. Flera dagar efteråt blir OO ännu helt matt när minnesbilderna plockas fram. Energi…Tala om att ge sitt allt! OO:s galna association: hur många violinistbyxbakar nöts blanka per år? Första violinisten, som satt nästan i famnen på BJR var allt annat än orörlig på sin stol!

Och, förstås, festivalmästaren själv, Monica Groop, delade med sig av sin sköna mezzostämma i några sånger som ingick i det valda temat.Bild från avtackningen: Paavali Jumppanen, altviolinisten, UHK-ursprungsmedlemmen Ilari Angervo och festivalmästaren Monica Groop.

Allt-i-allon, den äkta maken, medicinforskarprofessorn m.m. har många festivaltitlar: harproadare, diplomsopare, stolbärare och bladvändare (diplombladvändartiteln innehas av Jonas Rannila, kapellmästare, kör- och orkesterdirigent m.m. fr.o.m. 14.07 2019).

Kom sen och säg att området klassisk musik är tråkigt och elitistiskt! Pyttsan.

 

Fotnot: Paavali är den finska formen av namnet Paulus. Och en del pratar om gympa, andra om jumppa när det skolämnet kommer på tal…

Bro, bord, elskåp och opera

Bro är bra. Speciellt om samhället – staden – är utströdd över flera öar, som Nyslott. Den här bron har folk vandrat över i över 100 år, från stadskärnan till Vääräsaari. Vi som inte behärskar finska i alla språkets nyanser tror att vi kommit till fel (väärä = fel) ö, men ordet betyder också krum, böjd, böljande.Till vänster syns en annan bro, till Verkkosaari (= Nätholmen, ingen bebyggelse, enbart vandringsstigar – har inte besökt). 1896 byggdes badhotellet på ön, 1898 kom restaurangbyggnaden Casino, och ön (med omgivande öar) verkar nu enbart kallas Casinoöarna, rätt och slätt. Badortslivet var livligt, gästerna tog sina kurer, umgicks, promenerade och en hel del underhållning av olika slag producerades. En gångbro byggdes till följande ö, Vasikkasaari (Kalvholmen), där byggdes krusidullvillor, bollplaner och promenadstigar, allt för gästerna. Ön begåvades också med ett nytt namn, Sulosaari (sulo = behag, charm…). Inga kalvar på grönbete där inte…

Vad hände sen? Det blev betydligt lugnare på badgästfronten när Storfurstendömet klippte av banden till tsardömet i öster och förklarade sig republik. De snickarglada villorna förföll, revs – på Sulosaari finns endast ett hus kvar, fungerar som plättcafé, mums! Den ståtliga badhotellbyggnaden med två torn (det ena lär fungera som lusthus nånstans) förstördes i en brand 1964, revs, och upp kom en ny i tidens anda – en 60-talslåda. Se till vänster på bilden.Lite gammalt finns kvar, casinobyggnaden. Bakom, ihopbyggd med det 121-åriga huset, finns Finlands första helt i trä byggda konserthus, 800 platser i Savonlinnasali. Dagens operafestivalgäster avnjuter konserter där, och tar sig en svalkande eller värmande (vädret avgör) dryck i pausen under parasoll på gården (OO skulle helst riva den svarta ”barlådan”…). Men sen: medan man dricker och umgås kan man betrakta och beundra historiska vyer på bordsytorna:Jämför de här två bilderna med den första…På andra håll i staden har muséet och stadens elverk gjort samarbete. De ”förhatliga” elskåpen har här och där försetts med historiska vyer, och dagens turist och stadsbo kan se (och fotografera) samma utsikt idag. Inte alltid från samma höjd, men försöka duger:

Hamnen med de typiska insjöångbåtarna nån gång för länge sen, och OO:s försök sommaren 2018, inte riktigt på samma höjd. Några hus finns kvar, och ångbåtarna (och mera moderna turistbåtar) brukar vara fler. Bilarna är svåra att undgå, suck…

På den här bilden kan Olofsborg skymtas vid gatans slut:

Samma vy idag. Om du förstorar upp bilden kan ett kännspakt torn skönjas:

Vi närmar oss borgen

Och går över bron, nuförtiden till operaföreställning (eller på museibesök)

Intressant mönster på skjortan till vänster, förresten…

Idag, lördagen den 3 augusti, avslutas den 31 dagar långa operafestivalen i Nyslott. Tack vare Facebook har vi kunnat följa med de unika operadagsöppningarna från en restaurang med stor terrass klockan tio så gott som varje dag vid köksbordet. Verkligt trevliga tillställningar, ledda av alltid spirituella och artiga Aarno Cronvall som intervjuar med glimt i ögonvrån. Varje dag öppnas av en prominent person, en eller flera sångarstjärnor uppträder, ackompanjerade av en speciell parkpianist, i år Virpi Vähäpassi. Tack till er alla, och Tack till Juuso Koski, videoproducenten! Nyslott i mitt hjärta, vi ses om ca 330 dagar!

Bäriga tankar under eken

Pappa plockade inte blåbär. ”Det enda man får är ont i ryggen”, sa han. Hans bärkärl skulle fyllas snabbt. Så därför travade han gärna drygt en kilometer in i skogen, över några små bergsklackar och dito våta skogspartier till Nörrmåsan för att kolla in hjortronläget. När han kom hem med mössan full, då var det dags!

Femåringens första Nörrmåsa-färd bestod enligt andras vittnesmål av glatt gående dit, sittande ätande hjortron på en sten, hem på pappas arm. De egna minnesbilderna påstår att hon plockade litersmåttet fullt och gick hela tiden på egna ben, förutom de tyngsta bitarna. Ingen kan mera avgöra vad som är sant. Skönt med samtidigt hemskt.

Några år senare traskade Storasyster Mi och Lillasyster Ma iväg på egen hand, i sällskap med grannarna Hi och He. Vi kunde ju stigarna, bergsklackarna och vegetationen, pappa hade lärt oss, likaså att läsa skogens tecken. Vi hittade hjortron, kärlen blev fulla och tunga, så vi beslöt att pausa på den nästsista bergsklacken. Vi åt blåbär och kråkbär, och de fyra år yngre He och Ma busade och sprang omkring medan de gamla 12-åringarna ”samtalade”. Plötsligt hördes rop. Våra namn! Mamma, pappa och He:s och Hi:s föräldrar kom från olika håll och gastade. Åttaåringen med den starkaste rösten svarade, smått ilsket. De trodde att vi gått vilse. Vi visste precis var vi var och hur vi skulle fortsätta. Kompisarnas föräldrar hade blivit oroliga, så urskuldade sig mamma och pappa. ”Och ni tror mera på dem än på oss”, fräste vi och surade rätt så länge över deras misstroende…

”Man må då frysa in och sylta och göra hur som helst, men hjortron smakar bäst när man sitter på en sten på måsan trött och svettig, med bromsar, flugor och myggor surrande runt sig”, utbrast Storasyster vid vårt sista gemensamma måsabesök.Åkerbär, likaså smultron, smaskade vi i oss längs dikeskanterna. Idag hittas sällan vitittjor, som vi sa, eller vatikkor, enligt folk längre norrut. Absoluta favoritbäret, som inte kunnat inmundigas på åratal. Dikesrenarna har försvunnit. Plockade en gång en och en halv liter, det blev visst plättar med färsksylt den dagen… Bloggaren som står för den här bilden skrev i sitt inlägg att hon plockat 7 kilogram på en gång – men hon bor längre norrut, http://www.elinskitchen.blogg.se. Precis så kunde plockresultatet se ut för ca 60 år sen. Känner doften och det vattnas i munnen…Bär idag? Det är högsäsong just nu. OO hinner inte till skogs, trots att den finns på några stegs avstånd. Blåbär plockas i omgångar, men de ser ut så här och växer på buskar:Smaken är inte helt ”riktig”, men blåbärshallonblandning i frysburken är nami!

Hallonen är lite luriga. Förädlade har beblandat sig med ”vanliga”, och plockning av dem skall också ske var och varannan dag. De bären gömmer sig vid olika blickvinklar. Dessutom mognar de på momangen när man tror att man plockat alla!Den här plockningen är avslutad. Det finns människor som vägrar sätta det här bäret i sin mun, efter barndomsförkylningarna där svartvinbärssaft var universalbotemedel. Men de har inte provat med mörk choklad, glass, älg, hjort, kållåda – som sylt med en gnutta chili i!Krusbär, stickelbär (stittjilbärin) borde vara mer populära! Herrskapsbär på 1800-talet, fina, eleganta, smakliga, otaliga sorter – så kom krusbärsmjöldaggen i början av 1900-talet och importen av ”fint utländskt” från och med 1960-talet. I plantskolor hittas idag inte alltför mycket variation, trots att det uppskattas att det ändå finns 350 namnsorter bevarade i Norden. Barndomsbuskarna gjorde man inget av. Man låg under dem och ”syltade i magen”, som Faster uttryckte det. Men kom ihåg att krusbärssylt är inhemskare och mindre kolavtrycksskapande än fikondito på ostbrickan, t.ex… Och superlämpligt!Vinrankan behöver ytterligare minst en månad tid. Och däremellan kommer krikon och plommon och sötrönnbär och hoppeligen björnbär. Regn, tack!!… Och havtornen. Dem skulle pappa inte heller ha plockat. Den plockningen består av att man tar ett bär åt gången, en knapp liter på en timme. Också god med lite chili i, smakar nästan som hjortron då!

Nu skall dagens saskatoonskörd i frysen. Hälsar uteliggaren inför fjärde natten under eken.

Språklåda på madrassen

Slott, borg, fästning, fäste, värn – några synonymord, flera finns. Svenskan är rik och mångsidig när det handlar om pompösa byggnader, speciellt i försvarssyfte. I OrdOdlarens finska språklåda finns inte lika många ord för samma byggnationer: linna duger för det mesta av ovanstående. Linnake (=fäste, mindre fästning) och linnoitus (befästning) finns, jo, men ordstammen är densamma. Dessutom används samma linna i talspråk som substitut för vankila – fängelse. Det är liksom tvärtom på finska, ett ord med många innebörder…

Det nyvunna intresset för (o)likheter finska- estniska serverar lossi (loss, från schloss, troligen) och linn. Men se nä, linn betyder i första hand stad, inte borg! Och på finska säger man lossi när man talar om en färja. Det blir bara rörigare…

Staden Tallinn – uttydarna har två förslag: vinterstaden (talvi = talv = vinter) eller Taani linn/Taanu linn = den danska staden/borgen. Historiskt betydande sidospår: Den redan den tiden gamla borgen på Domberget intogs av danskarna 15 juni 1219, i slaget vid Lindanäs (så har nämnda stad också kallats – obs lind, återkommer längre ned i texten…). Den dagen föll flaggan Dannebrogen ned från himlen. Firades stort i år. Sidospåret slut.

Vana linn är inte, som OO tidigare trodde, en fästning mitt inne i staden. Det är ju kort och gott Gamla stan, som där ännu delvis är omgiven av murar och befästningar och försvarstornet Paks Margareeta (paks = paksu = tjock) på synligt ställe. OO har besökt staden några snabba gånger, vill se mer i lugn och ro!Men så satt hon här, bakom kameran på café Lossiranta, en vändning drygt 90 grader åt vänster ger denna vyHon är inburad! Linnassa (i fängelse)? Njaää, det råkar nu bara finnas ett stadigt nätstaket mellan caféets/inkvarteringsställets gårdsplan och promenadstråket utanför (OO bodde inte där, dyrt ställe pga läget). Utsikt över Olofsborg/Olavinlinna i Nyslott/Savonlinna (rak svensk översättning skulle kunna bli Savolax borg/fäste/värn/fästning…). Lossiranta betyder visserligen Färjstranden, men med estnisk krydda blir det ju roligare, Slottsstranden, vilket också passar. Strand = ranta = rand.OO träffade en gång en i Norge bosatt estnisk kvinna på Island. ”Vet du vad som är skillnaden mellan en est och en finne”, frågade hon. ”Jo, vi ester hinner säga mycket mer per tidsenhet, eftersom vi har för vana att kapa av alla ord med några bokstäver, jämfört med finskan”. Hm, t.ex. 15 = viisitoista = viisteist! Fler exempel finns ju här ovan i texten. Och någon påstår också att det går lätt att få finska av svenska: sätt bara ett i i slutet av ordet! Hmhm, stol = tuoli, lite ditåt..

OO:s lingvistiska väninna påstår att finskan är svenskans kylskåp (och ryskan dess frysbox, men det klarar OO inte av). Bästa exemplet är kanske kynttilä (=ljus, levande ljus, stearinljus). Hur många av er talar om kyndel och firar Kyndelsmässodagen med att tända ljus?

OO brukar vanligtvis läsa en stump i sängen innan hon stänger sina brungröna (italienskt sidospår: OO ha letto a letto = har läst i sängen), men nuförtiden har hon ingen belysning, hon har blivit uteliggare och då rullar tankarna helt tokigt i den här stilen.Inte Unter den Linden, men nog under linden. Den optimala platsen har ännu inte hittats, solstrålkastaren träffade ansiktet i morse klockan 07.09. BJR skrattade, inne i den vanliga sängen inträffar samma fenomen på huvudkudden vid vidpass 07.50 sommartid. Sov själv då… Dock, denna något tunnare madrass på gräsmattan ute i den sköna luften är flyttbar. Nytt försök följer… Och nya tankar med konstiga associationer på rad…