Dagen idag, 19 juni

19 juni. Rojalister gottar sig kanske i bernadottebröllop, en och annan annan släntrar iväg till frisören. Borde kanske göra allt detta idag – ”Nej!” skriker Runda Rabattkryparen…

2010, bröllop mellan Victoria och Daniel. 1976, Carl Gustaf och Silvia. Av någon lättförståelig anledning kommer OO i bägge fallen bättre ihåg galakonserterna kvällen innan. Kungliga TV-bröllop blir lätt småtråkiga. 1976 tittade hon en stund i ett skyltfönster i Helsingfors, 2010 var det en massa annat som kom i vägen. Kjerstin Dellerts ”Åh, Karl Gustav” kan väl ingen som sett och hört glömma, och finalen på galakonserten 2010 lämnade inte ett öga torrt. Plus allt annat.

Två tidigare bernadottar har också ingått äktenskap 19 juni, prins Karl (XV) med Lovisa av Nederländerna 1850 och prins Oscar (I) med Josefina av Leuchtenberg 1823. Men inga bröllopsbilder på dem kan hittas.

Släntra iväg, flanera till frisören? Nä, det är ännu inte riktigt dags för den varannanmånatliga upputsningen, och det är 34 kilometer motorväg dit, bil bör användas. För, gott folk, det är Frisörens Dag idag, för andra gången i världshistorien. Sveriges branschtidning Hair Magazine lanserade Dagen 2018, med lyckat resultat, enligt tidningen själv. Man uppmanar både frisörer och kunder att fika tillsammans, gå på afterwork många frisörer tillsammans, lägga upp bilder… OO lyckades t.o.m. informera den fd eleven, ”frissachefen” om Dagen idag!

OO började gå hos sin nuvarande frisör M-na när denna kom från mammaledigheten efter sin yngre son. Och den sonen – ja, han är ca 25 år nu! En gång, i Nyslott, har OO varit otrogen, dock inte här, men har flanerat förbi hårvårdsinrättningen ett flertal gånger. Monsieur.

Nöjd med otroheten? Nää-ä. M-na känner OO:s hår, vet hur kärringen vill ha det. Bara att sätta sig i stolen och blunda om så känns, och vara nöjd med resultatet. De mörka slingor som tillkommer då och då har beundrats av många. Lite galna blev vi senast när vi började spekulera i lite lila och fd eleven blev nästan överivrig!

Grand Hotel på Mackinac Island i Michigan, med världens längsta veranda, ca 200 meter. Wilmer T ”Bill” Rabe fungerade som PR-chef (sägs det) här på 1970-talet, en härligt innovativ figur, som ”gjorde galenskapen representabel”, enligt en bedömning. Han såg bekymrat på bekymrade stressade joggare, den nya trenden. Han gav igen med en halvgalen idé: han instiftade World Sauntering Day 1979, att firas 19 juni. Internationella flanerardagen. Kanske man började med flanerandet på verandan?

Flanera eller släntra eller strosa eller spankulera. Härliga ord, men hur gör man? OO föreslår att man ger sig ut till fots, utan egentligt mål, man ser sig lugnt omkring, doftar på blommor, lyssnar på fågelsång och andra ljud. Joggande med hörlurar varde förbjudet denna dag (och annars också, fingrarnas egna tillägg).

Kan du läsa människobokstäverna?

Det ville denna Bill också. Ta det lugnt, uppskatta och njut av världen omkring dig, håsa inte, för en gångs skull! Gör det hela lite galet, tänk inte på vad andra tänker. Det behövs fler människor som denna Rabe. Som hittar på små tokigheter som andra anammar. Filar på något eget, men genomslagskraften är ett problem. Den här dagen har funnits i 40 år, hur många vet om den? Man kan ju spexa till det också, när man spankulerar, lite i Mr. Bean-stil:

Lovar göra lite rörelser i den här stilen som Runda Rabattkryparen i Äppelgården idag, 19 juni. Välkomna på spontan föreställning mellan klockan 11 och 19 – men var förberedda på att det kan drickas antingen ettte, tvåte, trete eller femte, och då är det arbetspaus!

Hus med historia (3)

Här har hon tultat, hoppat och spatserat, Siri von Essen. Och här gormade hennes farfar, Odert Reinhold von Essen, åt sin dräng Mats, enligt J.L. Runebergs dikt i Fänriks Ståls Sägner. Jackarby gård, belägen endast fem kilometer från OrdOdlarens hem.

Flygelbyggnaden. Här stod von Essen, på en då öppen trappa.

Runebergs dikt om den buttre och stränge och häftige generalmajoren blev OO bekant med i mitten av 1960-talet, En härlig, dramatisk komposition. Och i en lärobok i historia fanns en murrig svartvit bild: ”Jackarbysalen i Nationalmuséet”. ”Varför flytta en sal till ett museum?” Den frågan har förbryllat i många år. När OO för ungefär 40 år sedan besökte byns ungdomsföreningslokal undrade hon om det handlar om samma Jackarby som hon tidigare hört om. Svaren var svävande. Så småningom klarnade ett och annat, och mest nu, när hon för några dagar sedan fick besöka gården. Ibland är det faktiskt bra med nyfikenhet och naturlig fräckhet…

Gården har ett långt förflutet. Den här trappan är gjord av importerad sandsten från Estland, uppskattningsvis för 500 år sedan. Markerna här donerades till kyrkan i Borgå, och Padis (Padise) kloster i Estland härskade över traktens kyrkliga liv mellan åren 1351 och 1428. Här har kanske en och annan munk trampat upp och ner, men till och från och för vad? Spännande att fantisera om vad de sysselsatte sig med här.

Gårdens baksida (sydsidan) har två synliga våningar, framsidan en. Källarvåningen är av olika ålder, delen mot norr är uppbyggd av bastanta synliga valv, golven är av sten och nötta av flitig användning. Bilder? Nej. Man fotar inte folks privata syltburkar, saftflaskor, vinförråd och diverse gammalt ”bråte”, även om det bland det sistnämnda fanns musealt intressanta saker. Mot söder finns ordentliga köksutrymmen och en vardagsmatsal (”Där satt krigsfångarna och åt, jag smög mig ner i trappan för att titta på Viktor, han hade så snälla och glada ögon”, berättade vår värdinna som då var en tulta under skolåldern), och en rymlig bagarstuga, bland annat.

Husen som de ser ut idag härstammar i huvudsak från 1760-talet. Släkten Ramsay kom i besittning av gården 1671, och under stora ofreden (1713-21, Ryssland ockuperade) förstördes en hel del, och återuppbyggnaden tog tid, men fint blev det! Bl.a. med målade tapeter i stora salen, oljefärg på linne, okänd mästare. Ovan nämnda generalmajor ingick sitt andra äktenskap med Juliana Maria Ramsay († 1812), fyra barn föddes mellan 1801 och 1810. 1813-14 var han på papperet gift med mytomspunna unga Ulla Möllersvärd, men hur det blev så är – myter. Sade hon nej vid altaret, blev hon bortrövad under bröllopsfesten, var det hela ett spel för pengar… Ho vet.

Äldsta sonen, Siris far, tog över. Men snart nog hände något. Ena flygeln brann ner, och med den värdefulla böcker. Så berättar Siris dotter i sina minnen att mamma sagt. Blev det droppen som? I varje fall såldes gården, familjen med 19-åriga dottern flyttade till Stockholm och hon inledde snart sitt synnerligen omskrivna liv med August Strindberg.

Kapten ett köpte, sen köpte kapten två. 1907 kom en som gjorde pengar på allt, sålde virke från de stora skogarna, styckade gården i ett 60-tal lägenheter, sålde lösöret och annonserade också ut tapeterna med lantliga motiv. Föregångaren till dagens nationalmuseum var tydligen på alerten. och hade tillräckligt med pengar.

Huruvida kakelugnen i salen där tapeterna fanns också fanns på försäljningslistan eller om den är av senare datum, det är okänt för OO.

1916 köpte ”farfar” Nymark gården. Senare fick sonen några gamla kartor i examenspresent, numera inom glas och ram (=svårfotograferade), men nog så intressanta att betrakta.

Under årens lopp har en hel del omändringar inomhus gjorts, och glasverandan byggdes i ett tidigt skede. Numera är det de sex barnbarnen och deras efterkommande och släktingar som äger det hela som ett aktiebolag. Alla har sina privata bostäder: två i huvudbyggnaden, två i flygelbyggnaden (där generalmajoren huserade), och två i drängstugan (där bodde väl diktens dräng?), i det huset har också vår värdinna sina rum. Alla är inte fast bosatta där.

Gården lever, och det är säkert alla ”ramsayar” där uppe glada åt. OO tackar för att hon fått besöka, räta ut frågetecken och njuta av miljön!

Pollineringsfunderingar

Vindpollinering, hamnar en sådan lite snett? Eller sker den strax under taket, på vinden? OrdOdlarens av hettan uppmjukade högra hjärnhalva började alldeles på egen hand skena på temat pollinering, det förra inlägget hade troligen blivit kvar i något skrymsle. Bäst som det var så damp den här tidningen ner i postlådan:OO:s f.d. elev, naturmänniskan i kubik, chefredaktören Magnus Östman tar upp pollinering och pollinerare i några skriverier. Läsningen ledde till att det som nedtecknas här är hälften lånat (Povel Ramel). Dessutom är Magnus en hängiven fotograf, med kameror och objektiv och stativ och andra grejor. Att själv ge sig ut på pollinerarjakt i det perspektivet känns som att jaga en formelettbil med cykel. Lyckas inte.Träd och gräs av alla sorter försäkrar sig om att pollineringen inte skall gå snett eller vint med vinden och producerar därför pollen i överstora mängder, till ”glädje” för allergiker och utesittare och uteplatsstädare. Och i den med lock försedda vattentunnan bildas stora sjok.De här växterna kan annars ta det lugnt. Har du nånsin sett en kornblomma? Havreblomma? Andra växter, som vi är beroende av för att överleva, måste kämpa för att bli pollinerade. Stora, färggranna blommor, små i klasar, grant färgade kronblad, dofter – och belöning. Allsköns insekter lockas för att insupa nektar och frömjöl och sköter samtidigt befruktningen med sina ludiga kroppar och ben. Tack vare dessa små varelser kan vi frossa i bland annat bär och frukter. Om blomningen och fruktsättningen inte störs av väder och vind, förstås.

Den lilla figur som störs minst av vädret i sitt arbete mänskligheten till fromma är ändå humlan. Den som inte ens borde kunna flyga, eftersom kroppen är tung och vingarna små – men de jobbar desto effektivare! Så därför flyger den, humlan. Sent på kvällen, tidigt på morgonen är den igång, sådant har OO sett med egna ögon. Den kan flyga när det blåser, i vindstyrka upp till 4 meter per sekund. Tambiet får flygsvårigheter och strejkar vid ca två meter i sekunden. Den jobbar i kallare väder, håller sig rätt nära hemmet, vanligtvis inom en kilometer. Tambin kan flyga lite längre – om de ids. Har flygarna av båda sorterna mat i hemknutarna hålls de där. Bra att tänka på…

Den här vallmon blommar högst 50 meter från bikuporna, som av bilden synes…

Humlan, bestämd form, singularis? Nähej. Enligt ovannämnda tidning finns det 37 arter i Finland (likaså i Sverige), och det vetenskapliga namnet är underbart: Bombus. Engelskans Bumblebee är också beskrivande. Samhällena är små, från några tiotal invånare till trehundra, som den övervintrade drottningen föder i omgångar. Sin första kull samlar hon nektar och pollen till själv (”humlorna är stora på våren”). Sen stannar hon ”hemma”, föder nya kullar vars mat samlas ihop av äldre humlor. ”Hemma” är gamla sorkbon i marken, musbon, ihåliga murkna stubbar, lövhögar, stenmurar. Håligheter i träd eller isoleringen i hus (på vinden?) fungerar också bra.

OO gillar inte sälg, men har nyligen lärt sig att blommande sälg är viktig föda åt humlornas första generation, så… Nä. Den gamla fula sälgen vid postlådan skall ändå få skatta åt förgängelsen.

Humlor är en av våra allra viktigaste pollinerare för bärskörden i skogarna. Även om den kollar in rhododendron också, här ‘P.M.A Tigerstedt’, fångad av BJR.

Bisaker med biprodukter

Han ville imponera när han bjudit hem henne, spela musik och hade flera förslag: Bee-bop, Bee-thoven, Bee-yonce, Justin Bee-ber, Bee-ach Boys, Bee-atles eller Bros-bee, Stills and Nash. Men hon förblev smått stingslig: ”Har du inget med sting?” OrdOdlaren myser och smakar på ordkaramellerna, även om det knappast går så till i bivärlden…

Det blev två bisamhällen – bikupor, sa vi – på hemgården, riktade mot sydost och åkrarna. Dessutom, förstås, nödvändig knapphändig utrustning. De små husen, röda med vita knutar, skymtar på ett foto från 1959. Närmare bestämt enbart det första.

Nästan så här, men mera lutande tak och de stod inte på stolpar.

Pappa hade huvudansvaret, men den lilla flickan stack näsan i allt, blev själv sällan stucken. En favoritsysselsättning var att ligga bredvid kupan och titta på trafiken på flustret. Bara att kolla vindriktningen först, från kupan till människan. Sen var det lugnt.Skattlådan fylldes. Rökpusten laddades (näver, mossa, stickor – det var roligt. Idag finns färdiga briketter. Fusk), någon puffade på och pappa lyfte upp ramarna, en efter en, och granskade cellerna – var det lock på de flesta, kändes ramarna lämpligt tunga…

Dags att slunga? Spännande, sött och lite kliddigt jobb. Bina sopades bort med en mjuk borste av gräsvippor, vaxlocken och eventuellt andra byggnationer utanför ramarna skars bort (och allt tuggades som ”tuggummi”, sött godis) och sen centrifugerades ramarna i en tunna som vägrade stå stilla. Trots lagersystem och utväxling var den tung att veva. Uppfinnarjocke-pappa konstruerade en ny som drevs med elmotor, men prototypen förstörde ramarna. Pappa skrattade (och funderade på förbättringar), mamma reagerade hundraprocentigt tvärtom.

Honung fick vi, bästa höbärgningstörstsläckardrycken för pappa och dotterdrängen, två liter honungsvatten – per person. Ringlad honung gav vetebrödsskivan nya dimensioner. Likaså pannkakan, gröten, teet…

Så även idag. I te, i vissa maträtter och i andra kombinationer. Bin finns i trädgården. Biodlaren (varför ”odlare”, förresten?), biägaren, biskötaren har sina samhällen utspridda på många olika platser, därför enkla och flyttbara ”bon”:Bin svärmade ofta förr. En svärm var nästan flera byars angelägenhet, folk kom cyklande flera kilometer för att åse infångningsskådespelet. Svärmbin väljer inte alltför ofta enkelt åtkomliga platser. Den som lyckades placera svärmen i en säck var dagens hjälte. Men svärmande bin är upptagna med annat, de sticks inte i första hand.

Fart vid flustret. Tjugo bin sitter inte snällt och poserar.

Äppelgårdskrypande OO tyckte härom året att surret i träden var lite väl starkt, med tanke på att blomningen var över. Tittade upp, och hast du mir gesehen:Där hänger en bibyllo i ett av de största träden – ser ut som en påse med knutna handtag. Snabbt telefonsamtal till biägaren, som fick avbryta midsommardagskaffedrickandet hos svärmor, hoppa in i bilen med en låda, och anlände en knapp halvtimme senare.

Uppförstoring av svärmen. Det gröna i mitten är en del av äppelträdsgrönskan.

Han fick en stege, klev upp med lådan och skakade lite, de flesta ramlade lydigt ner. De som blev kvar i trädet fick snällt bege sig ”hem” igen och tjäna den nya drottningen. Det är den gamla som ger sig iväg när en ny kläckts.Mycket i ett bisamhälle har OO alltid varit imponerad av, men arbetsbiets yrkeskarriär slår det mesta:

Honan (förstås) kläcks, och börjar direkt jobba som putsbi, sköter om och städar efter larver. Vid ca sju dagars ålder är hon ambi, matar larverna, även drottninglarverna som får specialföda. Ett steg högre upp är att passa upp, tvätta och mata visen, drottningen. Orienteringsflygning får hon göra vid tio dagars ålder. Sen börjar byggbi-karriären. Följande skede är att göra nektar till honung, fungera som fläktbi (hålla lämplig temperatur för fabriken i kupan) eller vaktbi: sitta vid flustret och jaga bort inkräktare. Det verkliga hårdjobbet börjar vid tjugo dagars ålder, dragbi eller fältbi. Hon flyger dagarna i ända, samlar nektar, pollen, vatten, kåda… Ut och in, visa var det finns bra platser att samla på för de andra, tömma, ut igen. Tills arbetsskadan infinner sig. Vingarna slits ut, hon faller till marken och dör. Bin som föds sent på sommaren lever över vintern.

Och mycket annat intressant sker i kupan, i samarbetet mellan bin och människor!

 

Ritande skolminnen – och lite annat

Den nya läraren kom med en frisk fläkt till byarna i slutet av 1940-talet. Så berättade OO:s sageskvinna, som då var tonåring. Han var social, hade motorcykel och kamera, han målade tavlor – och hittade snabbt hustru åt sig (eller hade han spanat in henne tidigare?) i byn. OO minns motorcykeln på 1950-talet, ”plastcylindern” för ansiktet, ljudet när cykeln startades, for iväg… Garanterat den första motoriserade tvåhjulingen den lilla flickan kom i kontakt med.

Om läraren målar, då blir det sådant för eleverna också. Vi lärde oss en hel del om hur man komponerar och gör bilder. När vi fick vattenfärger var den gröna färgplattan bortpetad. ”Grönt blandar man själv, det finns så många olika sorters grönt”, sa Kempe och lärde oss att iaktta olika gröna färger i naturen. Blått, gult och en gnutta rött i olika proportioner var det som gällde. Ibland svängdes pulpeterna mot fönstret med uppmaningen ”måla något av det ni ser”. Storasyster klarade det betydligt bättre än lillasyster. Hon, storasyster, fick minst 85% av ”handens och ögats skicklighet” som delades ut i familjen. Minns många av hennes vattenfärgsmålningar, beundrade dem, då de egna försöken… Nåja. Hon sydde, broderade, stickade, virkade, vävde (både mattor och ”konstväv”) och hantverkade i hela sitt liv. Här är berlocken och broschen i min ägo. Skulle aldrig klara av att så konstifikt arrangera ihop minimala tygbitar med nål och tråd (inte lättfotograferade!):

Vi hade smörpapper på våra skolböcker. Under lektionerna fick vi sitta med penna i hand och rita, ”klottra”, på de stängda böckerna, sen sudda ut, börja på nytt… Kempe förstod redan då att många lyssnar bättre om handen får syssla med något. Genialt.

Vi hade också ett vanligt rutigt häfte som ”uppgiftshäfte”. Då och då (en gång i veckan?) dikterade Kempe en hemläxa där: ”skriv om” (skönt!) eller ”rita” (suck…) något från historia, biblisk eller världs-. ”Martin Luther spikar upp de 95 teserna…”. Ni får inte se OO:s stela och fula gubbar, även om de finns kvar. En del människor minns bilder bra, speciellt dem man gjort själv, det hade Kempe tydligen insett och inlemmade i pedagogiken. Klasskamratens bilder var av helt annan kaliber. Han har ägnat en stor del av sitt liv åt att teckna och måla, ivrigt påhejad bl.a. av min Faster. Den här teckningen – inte riktigt klar – har fångat henne på pricken:Och stränga farmor ritade han från ett fotografi:Båda tavlorna hänger nu lite besvärligt för fotografering, men eftersom ”vinkelrätt, vågrätt och lodrätt” inte är det roligaste enligt OO så blev bilderna såhär.

En dag såg han – hos Faster – ett foto av OO. ”Får jag måla…?”, frågade han. Smarta Faster svarade: ”Jo. Om hon får köpa tavlan sen!” Nu har den hängt på OO:s vägg i nästan exakt 40 år. Något narcissistiskt att ens enda oljemålning föreställer en själv, men…Fotot togs av lärarens mellandotter, en av OO:s bästa vänner, vid Aura å i Åbo. Instruktionerna var noggranna: ”Glasögonen bort! Ryggen rak! Hakan upp! Nej, inte sååå högt! Två centimeter nedåt!” Och så vidare.

Sång hade vi också i skolan. Psalmer inledde och avslutade skoldagen. ”Bred dina vida vingar” hade två melodier. Ofta önskade vi att få sjunga den, och nästan lika ofta började Kempe spela ”fel” melodi, den vi inte gillade. Då åstadkom vi en unison protest, läraren log och tog rätt melodi. ”Vår sångbok” sjöng vi ur på sångtimmarna, OO föll för ”Under rönn och syren” (Blommande sköna dalar), favorit än idag. En stammande skolkamrat fick ofta sjunga solo, då stammade han inte. Körsångare ännu idag. Minns majkvällen då han vältade pappas åker med häst, sjöng ”Jag svävar, å-åå…” så hela byn hörde och undrade hur vältresultatet blev…

Dejoursystem hade vi också. Uppgifterna var att ringa in från rasten med ”koskällan”, stå i skolsalen och vänta tills läraren kom, och då ge ordern ”intåg”. De andra eleverna hade stått i kö och väntat. Under ”intåget” ställde sig dejouren framför katedern, när alla nått fram till sin plats serverades ordern ”sitt ned”. Sen började lektionen. Samma system på matrasten, men alla stod då med sina mjölkflaskor och smörgåspaket och väntade tills lärarn kom och sade ”intåg”. Stående lästes bordsbönen i tur och ordning av en elev – tarantatantaranta taa – varpå maten intogs sittande under ganska så stor tystnad.

Då och då ordnades kvällsföredrag med ”ljusbilder” för allmänheten. Ofta Kempe själv, men en minnesvärd gång var det en biodlare. Binas sociala liv fängslade den lilla flickan (troligen hennes pappa också) totalt. Det blev två bikupor hemma, med lärarens hjälp. Det är följande historia.

Modern pedagogik förr i tiden

”Årskursintegrerad undervisning, årskurslös nybörjarundervisning”… OO läste i lokalbladet om att lärare informerats om sådana nymodigheter. ”Oj, så fina ord”, tänkte OO, ”sådant var man ju med om som skolelev på 1950- och 60-talen, och det var inget annat än vanlig skoldag!” Undrar om läraren Martin Kempe hade gått på kurs och lärt sig allt det där, eller…?

I Brännars folkskola följdes en reducerad läroplan – tja, hette det så? Ingen skolchef av idag kan näppeligen förklara ordets innebörd. Men det fungerade. Vi hade ingen finska under våra 6 eller 7 skolår, men Kempe dunkade i stället i oss svensk grammatik. Och den sitter kvar, många torde vara överdängare i den dag som idag är!

14 augusti 1957 inledde tre 7-åringar sin skolgång. De två pojkarna hade sällskap av sina mammor första skoldagen, medan flickan fick nöja sig med fyra år äldre storasyster. Ingen av de två var överförtjust i arrangemanget. Lilla OO hade helst gått ensam, men hon kunde inte cykla och de dryga två kilometrarna var den dagen för långa för att gå ensam. Klass två bestod av en pojke. Vi var på fyra olika nivåer från första början. Kempe öppnade läseboken ”Vi på Solgård” på måfå nånstans i mitten, och där fick den lilla flickan börja läsa. Pojkarna började på sida ett, ”mor ror och far är rar” (det var visst så det stod där? 🙂 ) och fick sen avancera i egen takt. Lika med skrivning, räkning. Fyra elever, fyra olika ”individuella läroplaner”, årskurslös nybörjarundervisning.

Fram till mitten av september tillbringade de fyra varje dag i skolan, sex dagar i veckan, fyra timmar per dag. Då tog ”storskolans” elever vid, klasserna 3-7, och tillbringade fem dagar per vecka i skolan. Ettorna och tvåorna hade då enbart lördagsskola. I mitten av maj ändrades ordningen igen, och skolavslutning med betygsutdelning skedde i mitten av juni. En enda lärare för alla, Martin Kempe, född 1907.

Inne i skolsalen ca 1960. Biblioteksskåpet bakom unga OO. Pulpeterna flyttade närmare varandra för fotograferingens skull.

Men det var inte riktigt sant. Hans hustru Edit var också lärare, och arbetade i en annan skola, men handarbete (syslöjd) höll hon för oss flickor. Och pojkar, åtminstone första året. Alla tre stickade vi en pannlapp. OO:s liknade en kjol, med linning och allt. Sen fick vi flickor kämpa med korsstygn, broderi på lakan och dynvar, hålsöm på ett vitt förkläde, en stor docka med utstyrsel… Och pojkarna höll till i slöjdsalen.

Elevantalet i hela skolan var alla OO:s år cirka 20. Något år efter att OO gått sitt sjätte år drogs skolan in. Men hur klarade Kempe av fem klasser på en och samma gång? En nioåring skiljer sig ändå från en trettonåring vad gäller tänkande och intressen. Årskursintegrerad undervisning, förstås. Växelkurser. Tyst arbete varvat med ”läraren berättar, undervisar, föreläser och förklarar. Klasserna 3-4 bildade en grupp, 5-7 (senare 5-6) en annan. Först introduktion till tyst arbete, sen var det bara att koncentrera sig på sitt och stänga öronen för alla intressanta geografi-historialektioner. Svårt. Ibland hade någon i ”tysta gruppen” svårigheter med något, t.ex. i räkning, då fick en som hunnit längre order att hjälpa och förklara. Ibland hjälpte man varandra utan att Kempe inblandades. Han torde ha noterat det i positiv anda.

Skolfoto framför skolan 1962. Lärarbostaden rakt bakom eleverna, slöjdsalens tre fönster och skolsalens fönster längre till höger.

Ibland var det naturlära ute, då var alla likvärdiga. Nja, en del var bättre och mer intresserade; svårigheterna bestod oftare i att hitta rätt ord på ”högsvenska”. ”Brännheksla”, kläckte en elev – det heter ju ”brännheksLo” på dialekt (klart ä, tjockt L). Kempe hade svårt att hålla sitt ansikte neutralt. Kempe förstod inte dialekt, han skulle alltid tilltalas på normalspråk. När han väl blivit pensionerad hörde OO honom tala precis samma språk som alla andra bysbor i butiken. Hans sätt att lära oss att skilja på språkvarianterna.

Gymnastiken var ingalunda könsindelad. Kalla dagar avbröts lektionerna av ett ”håll värmen”-rörelsepass. Skolans gårdsplan var stor, och där spelades en enkel variant av boboll. Alla var med, OO hörde till de sämsta. Bollsport har alltid varit konstigt. Vi lekte i ”Elviras hagan”, sluttningen mot bäcken som ledde till träsket. På vintern gjorde vi skidspår i skogen. Kempe skidade först, sen kom alla elever och spåren blev lämpligt hårda på en gång.

Kempe hade bin också, kuporna fanns precis utanför bilden nedan, längst till vänster. Vi lärde oss lite om dem också. Undrar om sådant skulle tillåtas inom en skolgård idag… Bin blir en annan historia här, i ett senare skede.

Brännars folkskola, invigd 1925, avvecklad 1964. Den gamla kärrvägen och Elviras hagan syns bra. Bilden ur Oravais sockens historia.

Den lilla skolan på landet gav en mångsidig fostran, den var årskursintegrerad, nästan årskurslös, var och en hade sin inofficiella läroplan, långt innan sådana ord introducerades i pedagogiken. Och OO hann lösa sista uppgiften i räkneboken aningen före pojken i den högre klassen.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 36 104 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.