Sol över Solhälla

Söndag morgon, 12 augusti. Vaknade till regnsmatter. Blandade känslor. Naturen behöver vareviga droppe, men varför just idag? Smattret tilltog, tio millimeter på en liten stund. Denna dag skulle vi ju fira En Fauns Eftermiddag, den två kvinnor och två män starka stödtruppen. I konsertform.

Solhälla på Lillpellinge

EN fauns eftermiddag? När solen sken över Solhälla och det ösregnade och haglade ca 35 kilometer nordväst om denna plats i skärgården. Okay, med tilltagande mystik ökade molnigheten och det kom lite småregn, men i skogen på udden verkade det krylla av fauner (människoöverkropp med getabocks ben, svans och klövar), där smög Pan (halvgud med lurviga ben och bockfötter) omkring med sina lättjefulla satyrer med små horn i pannan och och stor sexlust, en massa nymfer (naturväsen som personifierar aktiviteter i naturen, hos Bellman glädjeflickor) med Syrinx i spetsen svävade omkring, även en och annan najad (färskvattennymf). Mitt i det hela Bilitis, en kurtisan.

Hälften var musiksatt av Claude Debussy (1862-1918), resten av Gabriel Fauré (1845-1924). Den förstnämnda inspirerades av dikten ”En fauns eftermiddag”, men hur det musikaliskt hängde ihop får OO nu högtidligen strunta i, kan bara konstatera att än en gång hade Monica Groop lyckats skapa en helhet som hette duga tillsammans med musiker och sångsolisten, operasångaren Erica Back. Vi fyra njöt och fångades av stämningen tillsammans med de andra åhörarna, även kulturdirektören Sören satt och myste.

Erica tackar. Solros är blomman på Solhälla!

Visst har OO snurrat ihop det ordentligt nu? Skall vi ta det lite från början? Konserten började med att en flöjt tog sig ton, osynlig för publiken (Debussy: Syrinx), Erica och fingerflinka pianisten Kiril Kozlovsky stod framför publiken, andäktigt lyssnande – och ”klämde i” direkt när flöjten tystnat. Salen fylldes av skön, varmt och klart klingande mezzozopran i tre (underförstått) erotiska sånger där kurtisanen Bilitis berättar. ”Hur känns det när du hör dotterns sjunga?”, frågade OO. ”Jaa-a, många gånger tänker jag: har jag verkligen fött henne”, var första delen av svaret.

Erica fick tomater, BJR:s och OO:s tradition på Solhälla

Monica Groop bidrog till den starkt förtätade stämningen genom att deklamera ‘Six épigraphes antiques’ (översatta till finska/svenska) med innerligt flöjtmellanspel av Mikael Helasvuo (Debussy). ”För att åkalla Pan, sommarvindarnas gud”, ”Må natten gynna oss”, om kvinnors intensiva dans, om Bilitis… Vid den sista titeln log OO, ”För att tacka morgonregnet”.

Flöjtist och dagens deklamatör delvis skymd av publikhår

Erica sjöng om dröm i stjärnenatten, om serenadsångare (som skrev ömsinta dikter åt elaka kvinnor, bl.a.), lika väl som en kärleksförklaring till ”min vildkatt, min rebell” och som avslutning ‘Chanson d´amour’ (Fauré, inget ”rattatattataa” efter…). Puh. En rejäl fransk dos nummer två denna sommar. Tack och lov, texterna fanns på papper, på franska, svenska och finska.

Ljuv musik avslutade det hela, utrymmet här medger inte ytterligare ordutsvävningar. OO var berörd, omtumlad. Musiken, magin, flöjten, flygeln, cellon, rösterna. Alla övriga uppträdande väletablerade, Erica kliver stadigt iväg i början av sin karriär. Hjärtat känner starkt för henne, förstås. Var finns hon i framtiden? På hur stora scener?

Med blicken stadigt framåt…

Det blev Rossini (1792-1868), ‘Petite Messe Solennelle på kvällen. Men det är värt en annan mässa.

OO fotograferar inte artister under uppträdandet, en helig princip. Därför blir bilderna som de blir…

En ”dag” idag också, 9 augusti!

”Har du sett herr Kantarell, bort i enebacken? Han kom dit i förrgår kväll” – – – Kom han? För tillfället verkar det inte vara alltför svamprikt i den torra naturen, men den som lever får se…

OrdOdlaren är inte särskilt flitig svampplockare. Visserligen bets hon ordentligt av svampflugan nångång på förra årtusendet, när hon en gång i blåbärsskogen undrade vilken björk som fällt alla sina löv på några kvadratmeter. Tills hon insåg att det var hela halva släkten kantarell som var på utflykt. Treliterskärlet fylldes, blåbären fick bli kvar i skogen. Återvände någon dag senare med större kärl, fyllde, åkte hem och fotograferade bytet. Optimistiskt skulle hon nu söka fram fotot, men tremetersraden med fotografialbum avskräckte, eftersom det inte finns några som helst minnesbilder av årtalet. Och i gamla album kan man förlora sig i timmar.

Så här såg det ut i korgen, bilden ”stulen” från nätet…

Fler och fler svampställen dök upp, visan småsjöngs och ögonen öppnades för svamp. Svampböcker inhandlades. Flera sorter kunde identifieras. Sen gick det som det gick. Närmsta svampstället (kantareller, trattkantareller) såldes, hus byggdes. Sammalunda med följande skogsbacke, som hyste flera sorter. Vi var åtminstone tre som delade på bästa trattkantarellstället – tills skogsägaren kalhögg. Intresset avtog. Förutom det sista stället, svart trumpetsvamp på några kvadratmeter, några meter från bastun på den egna tomten – ja, lite på grannens tomt också, men det berättades aldrig. Den platsen är inte ”egen” mera. Nya ägaren informerad, om intresset vets inget.

Skogstraskandet har avtagit, de nya skogarna är inte riktigt lika lockande, och den stora trädgården, den högre åldern, den lilla astman och den tilltagande lättjan (?) inverkar. Började fundera på textskrivaren, Jeanna Oterdahl. Hur uttalas namnet? OOter, ÅÅter, Otter, Åtter… DZjeanna, Jeanna, Janna…? Har aldrig hört, aldrig försökt. Och – hon har födelsedag idag! Fyller jämt och exakt och precis 139 år. Lärare, föredragshållare, har författat ungdoms- och barnböcker, barnvisor, några psalmer, noveller, vuxenromaner. Listan är lång. Feminist på sitt sätt, med stark förankring i den kristna tron och moralen, vilket kommer väl fram i det skrivna. Det sägs att hon vandrade i Z Topelius´ fotspår i sina moraliska berättelser.

Oterdahl står inte högt på författarlistorna idag. Det verkar som att hon endast är ”berömd” för denna kantarellvisa och den mycket vackra julvisan ‘När det lider mot jul’, där texten börjar ”Det strålar en stjärna, förunderligt blid…”.

En tid var hon eventuellt på allas läppar, när hon i ett radiotal våren 1944 brännmärkte all form av antisemitism. Redan tidigare, 1943, hade hon fördömt – på vers – permitteringstrafiken genom Sverige, att tyska soldater på väg på permission åkte genom landet med tillstånd av rikets högsta ledning. Det låter ju nästan som Astrid Lindgren i en något tidigare version!

En titt i den ena frysens dörr

I år hjälper det knappast att sjunga kantarellvisan. Fryst eller torkad duger också bra, en snabb titt i frys och skåp visar att det finns. Menyn härom dagen: stuvning på ”gammal svamp” med färska kokta bönor av varierande sort. Gott. Bönor kommer i parti och minut, så maträtten kommer att bisseras och trisseras och multipliceras.

Krydd- och svampskåpet

Tove Jansson plockade troligtvis också svamp. Hon fyller 104 idag, avled 2001. Men det är för hett för en mumindans (+29,1)… Lilla Mhy forslar OO till butiken. Snart.

Dagens jubilar 5 augusti

Frans Oskar Mattsson, etthundrafemtio år idag. Grattis, med pianomusik! Känner du/ni (till) honom? Inte? Hans pappa förfinskade släktnamnet när sonen var fjorton år – till Merikanto. Oskar Merikanto, härmed ombedes läsaren ge en kommentar som handlar om den första associationen som namnet framkallar!

I OrdOdlarens öron dundrar ljuvlig, mäktig och virtuos pianomusik. Ni kan vara glada åt att OO:s datatekniska kunskaper haltar, svajar och annars också är något osäkra, annars skulle resten av det här inlägget troligen bestå av en massa musiklänkar med utrop och uppmaningar till att lyssna, jämföra, hänföras… Och en länk skulle vara till Jailbird Singers, Där björkarna susa, med verkligt speciella r-ljud. Inspelad 1964. Men på skivomslaget står ”Text Viktor Lund”. Inte forskat tillräckligt. Viktor Sund (1891-1961), folkskollärare och museiman i Jakobstad, hans mest kända dikt. (BJR har träffat honom. Den lilla (bus)pojken träffade en museifönsterruta först…).

Merikanto har komponerat flera verk för piano, googla gärna fram ‘Romance’, Romanssi på finska. Underbart skön, en av president Mauno Koivistos favoriter. För att inte tala om valsen Merikanto komponerade som 17-åring

som senare blev berömda ”Kesäillan valssi”, vals i sommarnatten. Aarno Cronvall har gjort en TV-film om det här, men förstås hittas den inte på nätet, synd nog! Varsågoda och gå till pianot och försöka få fingrarna att träffa alla tangenter vid rätt tidpunkt! Jo, det är verkligen enklare att googla…

Merikantos solosånger är minst ett hundratal, flera av dem med långt förspel, mellanspel och mellandrillar och magnifikt pianoslut efter att sångaren tystnat. Kan inte låta bli att nämna ‘Merellä’ (På havet, till havs), där det nästan lönar sig att koncentrera lyssnandet till kompet och nästan strunta i sångaren… Mer romantiska, folkviseaktiga sånger med ”enkla” och inte alltför många noter är, förutom ovannämnda ”björksusning”, ‘Annina’ och ‘Reppurin laulu’, till exempel.

Denna supermusikaliska begåvning avbröt sin skolgång efter sex år p.g.a. ekonomi (faderns ”oregelbundna liv”). Han fick gratis orgellektioner av organisten i Gamla Kyrkan, turnerade för pengar och understöddes av kulturpersonligheter så att han kunde studera i Leipzig 1887-89 och i Berlin 90-91. Staten beviljade också stipendium. 1892 blev han anställd som organist i Nya Kyrkan (numera Johanneskyrkan i Helsingfors), och den tjänsten innehade han till sin förtidiga död 1924 (hjärtsjukdom).

Frimärke 100-årsdagen till ära

Han komponerade, undervisade, ackompanjerade, improviserade (lyssna t.ex. på Izumi Tateno som spelar hans variationer på Gabriel Linséns ‘Jag gungar i högsta grenen’), skrev musikkritik, inspekterade orglar, turnérade, reste utomlands för nya intryck, var med om att starta både finska operan (kapellmästare och repetitör 1911 – 22) och operafestspelen i Nyslott (1912-14) På den senarenämnda scenen uppfördes hans operor ‘Elinan surma’ och ‘Pohjolan neiti’. OO har ännu inte haft möjlighet att bekanta sig med dem. Hans tredje opera, den melodiska ‘Regina von Emmeritz’, som baserade sig på Z. Topelius´ (200-årsjubilar i år!) skådespel med samma namn hade premiär 20 januari 1920. Då fanns finska operan i eget hus, Alexandersteatern, som OO tidigare skrivit om. Men vad som sen hände med den operan är höljt i dunkel.

Merikanto var tydligen mycket intresserad av att utveckla operakonsten i Finland, företog studieresor utomlands i detta syfte. Vad hade hänt om han fått leva längre? Verdi komponerade ju ‘Othello’ som 74-åring, till exempel…

Oskar Merikanto var populär under sin levnadstid. Hans kompositioner var ofta i ”folklig stil”, hans konstnärsumgängeskrets var stor och bred. Sonen Aarre (1893-1958) fortsatte på kompositörsbanan med bl.a. två operor, den mest kända är ‘Juha’, baserad på Juhani Ahos roman, med libretto av Aino Ackté.

Kategorisera människor?

Folk kan delas in i två kategorier: värdar och gäster. Folk (gäster) kan i sin tur delas in i tre kategorier, de som efter festen/kursen berättar vem som var där, de som berättar om innehållet/programmet och de som berättar om maten.

OrdOdlaren har träffat en som uppenbarligen är född värd. Känner inte denna SK, har träffat henne två-tre gånger, BJR:s förra jobb- och bridgekompis. Men hon fyllde år och bjöd till fest. Hon bor drygt 250 kilometer och tre timmar från sin forna jobbstad, men det var inget problem. Hon hade ordnat med buss, tidtabell och förplägnad i bussen. Väl framme kunde vi konstatera att traktens blåsorkester underhöll för fulla muggar. Och när blåsarna ställde sig i matkön traskade ortens blandade kör fram. Och före och efter och däremellan uppträdde gäster med sång, tal, dikter, de flesta med verkligt spirituellt innehåll. Av talen att döma var SK en jobbkompis som verkligen fixade det mesta. Bakade, sufflerade, ordnade lokaliteter och program, skaffade rekvisita och hittade på och ordnade flygbiljetter och hotell till alla världens hörn för dem som så behövde.

Tro inte att de ca 150 gästerna hittade SK på någon pidestal eller tron denna eftermiddag. Hon var än här, än där. Serverade välkomstdrink, rusade till mikrofonen och mixtrade och presenterade programpunkter och människan bakom dem, ackompanjerade en del av sångarna på elpiano. Bland annat.

Festen hölls vid Kumo älv, Kilpikoski (”Sköldforsen”), där SK:s jordbrukarpappa grundat ett lägerområde på 1960-talet. Jordbruket är nu i andra händer och lägerplatsen är SK:s bofasta plats på jorden, i ett relativt nybyggt hus. Grundfakta om platsen och den f.d. kommunen (numera en del av storkommunen Sastamala) hade SK förstås skrivit på ett papper som var och en i bussen fick ett eget exemplar av. ”Typiskt henne”, hörde OO kommenteras. Gissa vem som läste i lugn och ro…

Forsen med endast en halv meters fallhöjd är naturskyddad, eftersom fisken toutain lever här. Den fisken har endast funnits i två älvars områden i Finland och är numera utdöd i den andra, Kymmene älv. Kilpikoski är numera det viktigaste området för fiskens naturliga fortplantning. OO smakade länge, länge på det finska fisknamnet, helt speciellt. Namnet kommer från Kymmene-trakterna, där (här, 50 km från denna skrivplats) finns en sjö som heter Teutjärvi, orden hör ihop. Fiskens namn på svenska? Asp. Aspius aspius. Något simplare…

Kilpikoski ligger mellan två kraftverk och regleras, under veckosluten är vattennivån alltid som lägst. Där har också funnits en skovelhjulskvarn på 17- 0ch 1800-talen, och en forellodling var på gång där för 100 år sedan. Då fanns det mera vatten i den här rännan.

Maten? Mums, förstås. Underbara sallader, fiskbetonade, lax i flera former. Ägghalvor, potatis, bröd. Här är det mesta uppätet, men visst fanns det kvar åt SK som påstod att hon äter först när gästerna åkt hem!

Och vattentillgången var säkerställd. 40 liters mjölkkanna/hink/stånka med inmonterad kran. Smart! Kaffe och vin till höger.

En annan stånka, 20 liter, fungerade som blomvas, men den kom inte med på den här bilden av partytältet där nästan alla gäster rymdes sittande vid bord.

Vem/vilka som var där? OO kände ingen. Några stora karlar som enligt hörsägen varit roddare på hög nivå, namn obekant. Körmedlemmarna var trevliga och samtalsvilliga. En gäst kom i den här 1960-talsbilen, Triumph Herald:

Så nu har ni läsare kunnat kategorisera OO enligt kriterierna i början… Psykologen/psykologiläraren förordar inte kategorisering, men ibland är det ju roligt…

 

Dagen idag 30 juli

Idag skall (borde) vi alla läsa (ha läst) en bok! Dock inte vilken som helst, nej, lägg den eventuellt påbörjade hårdpärmsboken åt sidan och ta fram (köp) en pocketbok! För idag är det Paperback Book Day, Pocketbokens dag. Så idag firar du bäst genom att kura ihop dig med en mjukpärmare som du kan behandla smått vårdslöst i hettan/skuggan, med en bok som inte anstränger armarna. Du kan hantera den med smått svettiga händer och dropp i pannan. Papperet suger upp vätan.

OrdOdlaren har inte läst många pocketar. Det var något som inte stämde. Bokstavsstorlek, papperskvalitet och -färg smalt ihop till en dunkel massa, ögonen irriterades, mer och mer med tiden. Tills förklaringen kom i början av årtusendet; grå starr, katarakt. Har nu levat i fjorton år med klara fabrikstillverkade linser, men – tja…

30 juli 1935 lanserade nystartade Penguin Books de första kvalitetspappersryggarna. Man ville ge folket lättare och billigare böcker, bekväma att ha med t.ex. på tågresor, bara att sätta i fickan.

10 x 18 centimeter, jo. Men det här gick inte så bra. Den faller. Provade i några karlfolkskavajfickor. Pocketboken sjönk in, hölls bra. Ytterrockar och diverse innejackor för kvinnor har sällan bröstfickor. De skall dessutom sitta något lägre ner än på karlfolksdito. Är det här med ”fickböcker” en överenskommelse mellan karlfolk i olika genrer??

Handväskan, jo. Men den blir ganska så tjock och rund och otymplig, eftersom där också skall rymmas plånbok, nycklar, anteckningsbok, almanacka, pennor och telefon. Med mera. Nä, nä, OO utnyttjar inte telefonen till allt det där…

Vikten är ju minimal (206 gram visar den geniala vågen), så visst vinner pocketboken inför flygresor. Ladda böcker i telefon/platta? Njaäää… De redan omtalade ögonen trivs bättre med text på papper, näsan vill känna doften, öronen vill höra pappersbladsvändning, fingarna vill känna strukturen, med mera för att upplevelsen skall bli ”riktig”. Tillåt OO vara traditionell!

Ursprungligen skulle pocketböckerna kosta ca en tiondedel jämfört med en ”vanlig” bok. Och det blev succé direkt, både för producenter, säljare och köpare. Framgången i GB var given, men av någon anledning fick vi vänta på genombrottet på svenska till 1980-talet, Månpocket först, flera förlag följde. Idag finns flera priskategorier, men OO har inte studerat närmare – ännu. Snart blir det dags, hittade inte något intressant/oläst i högen i hyllan, här en del:

Tyvärr skjuts pocketbokläsandet upp. Det kommer en dag i året när OO gör vad hon vill, men om det blir läsning som smått planerats avgörs först då. En gång planerade hon sitta i gungan med sin stickning den dagen. Hon målade akut ett tak i stället. Långsiktiga fritidsplaner har sällan fungerat i OO:s liv.