Och idag är det…

… Valentin! Nä, nu får det verkligen vara nog med döa gubbar. OO vänder på steken, det passar bättre med en kvinna som föddes idag. Två, förresten. Får se var vi landar, pennan och OO. Kanske t.o.m. tre…

Dagens 197-åring föddes som åttonde och yngsta barn i Jakobstad (ser hur BJR myser…). Alla syskon förblev barnlösa. Totalt tre av systrarna ägnade sig åt musik, och denna yngsta blev sångare. Betty Boije af Gennäs, 1822 – 54. Hört om henne? Tyvärr, ingen bild går att uppbringa. En av de tidigaste operastjärnorna. Mezzosopran eller alt.

Hon debuterade i Åbo 1847 i operan Tancredi (Rossini, lyssna på Teresa Berganza: Tu che accendi…), gav konserter bl.a. i Helsingfors innan hon flyttade till Stockholm och sjöng två mycket rosade roller på operan 1850-51: Nancy i ”Martha” och Cherubino i ”Figaros bröllop” (lyssna på ”Voi, che sapete…”). Sen gifte hon sig med sin sånglärare, barytonen Isidor Dannström, lämnade operan och sjöng enbart konserter. Tyvärr tog det snabbt slut, under deras stora konsertresa till USA (med ena systern som pianist) insjuknade hon och avled vid hemkomsten.

Märkligt? Jo, det passade sig inte med ett liv på scenen för en ”kvinna av börd”. Hennes man nämner inget om hennes tid på operan när han skrev sina minnesanteckningar. Var det liksom mer acceptabelt att sjunga konserter? Livet bakom scenen som var opassande, troligen.

Varför har OO fastnat för det här då? Hon har haft en elev med detta efternamn, denna flicka var något irriterad över svansen ”af Gennäs”, lämnade oftast bort den, ville inte höra… Nu, igår, sökte OO och fastnade i en stor släkt med förgreningar ”hit och dit”; Sverige, Livland, Ryssland… Massor av orts- och gårdsnamn här i trakterna swishade förbi. Än Gennäs? Jo, finns i Pojo, längre västerut. Anders Karlsson (Bjurböle, Borgå!) ärvde frälsegodset och sköldmärket av sin svärfar på 1500-talet. På detta märke fanns och finns tre elliptiska figurer, bojar:

På 1980-talet, när OO ännu var bussig, åkte tre beskäftiga unga pojkar då och då de sista tio kilometrarna in till staden. Härliga, glatt pratande och förklarande för alla och envar. ”Vi” gör det och det, ”vi är trillingar!” Boije av Gennäs. Åtminstone en av dem bor kvar i barndomshemmet, Illby gård (i-l-l-by), ca fem kilometer från denna skrivplats. Skönt att ha en förklaring på namnet, som i flera år känts skönt gungande…

En annan kvinnlig artist, allkonstnär, Britt G Hallqvist, föddes idag, för 105 år sedan. Avled 1997. Hört om henne? Bilder sällsynta på nätet. Kommer ni på något av hennes otaliga verk? ”Var bor du lilla råtta? I din hatt….. Vad har du i din ficka? Fyra hål!” En av systerdotterns favoriter på 1970-talet.

Britt G Hallqvists verklista är ”lång som fatiååre”. OO har alltid beundrat hennes ordpåhittighetsförmåga; det verkar så lätt. Barnböcker, musik, psalmer, kyrkodiktning… Psalmerna ”Måne och sol” och ”Det finns djup i Herrens godhet” har knappast undgått någon. Men ett saknas:

En bild av noterna på pianot här i huset. Laci Boldemann, född i Helsingfors, död i München, tonsatte dikter av James Krüss, Britt G översatte. Underbara, roliga texter, borde framföras mera!

OO:s favorit är Tanten och papegojan, som träter varje torsdag vid tedags. Tanten vill lyssna på marschmusik, papegojan föredrar svepande vals. Gojan röker pipa, tanten en rysk papyross. Så spelar de kort, gojan fuskar, tanten bannar och gojan skäms…

Tredje kvinnan: Renée Fleming, amerikansk sopran, född 1959. Verksam inom flera musikgenrer. Lyssna gärna…

Tågar på spår(et)

”Karis är en viktig järnvägsknutpunkt”. Skolflickan undrade. Järnväg, jo, hon hade sett spår och t.o.m. åkt på skolutflykt till Helsingfors en gång. Men knut och punkt av järnvägar? Hon skapade sig underliga bilder av ihoptrasslade järnvägsspår. Att i vuxen ålder se ”stationsbackan” i Karis var inte riktigt det hon tänkte sig som ung…

Karis. Järnvägar till och från fyra håll

Under studietiden på 1970-talet blev tåg det vanligaste färdmedlet. Åbo (Turku), Vasa, Seinäjoki, Karis (Karjaa), Helsingfors – och Karleby (Kokkola) och Voltti var de mest frekventerade stationerna. Den lilla sistnämnda syns inte på kartan här.

Sträckan Voltti – Karleby, ca 70 kilometer, avverkades med ”lättähattu”, rälsbuss, nästan varje vecka under ett års tid.

En lättähatturesa har stannat i minnet. Alla i det fullsatta tåget tittade långt och länge när yrkesvalspsykologpraktikanten (YPP) steg ombord. Inte fult, nej, snarare glatt nyfiket. Det började bli pinsamt, besvärande. Till slut gick det upp ett ljus: korgen!

Den ovan avbildade är nummer två, numera sykorg. Nummer ett fungerade perfekt för de här resorna, lagom stor, allt synligt. Men det fanns en annan likadan korg i tågvagnen. I den tronade två unga katter, kollande in omgivningen med pigga ögon, söta som sjutton. YPP öppnade något förläget sin korgs lock och tog fram sin stickning… Ägde ingen transporterbar katt….

På 70-talet köptes platsbiljett som tillägg, och en studerande sparade och försökte klara sig utan, fick ofta därför flytta på sig. Biljetterna va små, ca 3 x 7 centimeter, av papp. Den barska gubben till konduktör klippte ett hål i biljetten vid granskningen. Många, även YPP, gjorde draperier genom att hänga upp dem i trådar – men knäppte inga bilder av skapelsen.

Passagerarna stirrade dåförtiden tomt framför sig, sov (låtsades sova, så att en eventuell platsbiljettinnehavare skulle förbarma sig och låta sovandet fortsätta…), umgicks med bekanta – och obekanta! Under en oförglömlig resa flyttade sig en ung man från plats till plats och pratade med så många som möjligt ”Oj, vad jag har lärt mig mycket på den här resan”, utbrast han när denna resenär undervisat honom i hur man stickar irländskt mönster – flätor och allsköns figurer.

Tågen drogs av luktande diesellok, konduktören vandrade runt i vagnarna och ropade ut meddelanden i stil med ”seuraava Tampere”. Då som då stannade tåget mitt i skogen, och där stod vi längre eller kortare tid utan att veta varför. Inte ens efteråt kom någon förklaring.

Bloggens födelsedag 5 februari (och dagen innan) tillbringades till stor del på tåg. De flesta resenärer medförde dator, åtminstone smarttelefon. Det spelades, surfades och skrevs. En pappa såg på film, stördes ideligen (replikerade ”hmm..”) av hustrun som läste och kommenterade meddelanden från andra försenade resenärer – tills dottern började undervisa henne om hur man använder den elektroniska ritplattan. OO och en annan kvinna löste korsord på papper. Den senare stickade också.

Slutmålet Vasa nåddes med 40 minuters försening, med buss. ”Fordonsbrist” var den enspråkigt finska förklaringen, den svenskspråkiga busschauffören uttryckte det klarare: ”Lokomotiven fryser och nedisas, de måste tinas upp i värme då och då. Därför ersätts vissa ‘enkla’ sträckor med buss”. Mellan Seinäjoki och Vasa, ca 80 kilometer, löper lands- och järnväg så gott som parallellt.

Informationen på tåget var exemplarisk. På finska. Inte ett ord på svenska. Några kortfattade snuttar på knackig engelska. Håhå. ”Vi måste stå här och vänta på ett tåg”, ”vi väntar några minuter på passagerare som kommer med ett annat tåg”, ”tåget till XXX väntar på spår nummer YY, vi stannar på spår Z”. Och så vidare. Tur att man är tvåspråkig…

Betydligt mera snö i början av februari i år…

Konduktören på ditresan var en pratvänlig, sympatisk medelålders man med extremt hängande uniformskostymbyxbak. På återresan tjänstgjorde först en ung pigg omtänksam kvinna med nästan Lilla My-frisyr, och från Tammerfors söderut ledsagades passagerarna av en dunderskön ung man av utländsk härkomst. De bistra gubbarna från 70-talet finns inte mer. Tack och lov.

Idag, 75 år senare…

Rubriken syftar på föregående inlägg. Lovar att skriverierna hädanefter inte skall handla om enbart döa gubbar, men nu blir det så igen. Den här folkkära personen avled en och en halv månad före sin 86-årsdag. Känd av alla och envar inom det svenska språkområdet, garanterat.

Författare, kompositör, trubadur och lutspelare, konstnär. Fjärde barnet i en skara på 13. Ansågs dödfödd, lades åt sidan – men en märkte något senare att det minsann fanns liv i den lille. Som knappt 30-åring överlevde han spanska sjukan. Evert Taube.

Som 16-åring rymde han till Stockholm (från Göteborg) för att slå in på den konstnärliga banan, levde bohemliv där. Vad skulle ni, mödrar och fäder till 16-åringar göra i likartat fall? Everts pappa stod ut ett år, sen ställde han pojken inför ultimatum: internatskola eller gå till sjöss. Det blev ”Eldarevalsen” och annat båtjobb; Ceylon, Röda Havet, Sydafrika… 1910 mönstrade han på hjulångaren ”Princess of Wales” som hade sålts till Buenos Aires, och så gjorde han Argentina den äran i fem års tid, med spännande karriärer – Carmencita, Fritjof Andersson, förman vid kanalbyggen, adjutant hos presidenten, gaucho – kunde han allt? Förutom att rida lärde han sig spanska, italienska, spela gitarr, dansa tango…

Inte långt från Rio de la Plata… I La Boca i Buenos Aires vistades han garanterat, en europeisk arbetarstadsdel med ättlingar från Genua i Italien, hamnområde. Tangons ursprung finns här. Den 100 meter långa gatan El Caminito går snett genom ett kvarter, numera med turistiskt tingeltangel och dansande tangopar än här, än där. På balkongen klädd i vitt finns numera Jorge Mario Bergoglio, mera känd som påven Franciskus. Han har ersatt Maradona, som tronade där länge… Statyer, alltså…

Det är tradition att måla husen i allsköns färger. Förr berodde det på de skvättar som blev över i färgburkarna efter att båtarna fått sitt, numera är det mera ett sätt att fånga turister. Som fotar och fotar…

25-åringen fick lov att återvända till Sverige på grund av första världskriget. Han började etablera sig som författare, konstnär, visdiktare och -sångare. ”Som betald vissångare kände jag mig prostituerad”. Som 30-åring träffade han Astri och en konstnärsväninna i Paris, bad dem följa med till San Remo (där de tydligen träffade en glad bagare), de förlovade sig på domkyrkotrappan i Florens (Här skulle det komma ett egenhändigt knäppt foto av den byggnaden, men… Alla foton från den resan 2011 är och förblir försvunna!). Hennes pappa blev förbannad och förlovningen fick läggas på is till 1924. Då dög Evert när han sakteliga blev etablerad, berömd och välbeställd inkomsttagare.

Evert var med i två (åtminstone) karlfolkssällskap: Pax Aurea eller ”Riddarna kring Gyldene Fredens Runda Bord under den Lysande Trumman” (vad de sysslade med vet inte OO, men anar…) och i Pelarorden, som hade sin högborg på Håtö Svansar (två sammanväxta öar), där de hade träff en vecka varje år. De här holmarna ägdes av en viss Karl von Schewen – de ligger i Roslagens famn, rätt så nära Kappelskär, Norrtälje. OO har besökt trakten och fått sig historier berättade, Håtö gård och holmarna pekades ut, sällskapet sjöng också ”Jag minns en stund, i Furusund…” (Och just där, i butiken vid ortens brygga fick OO tag i de sillinläggningar hon förälskade sig i den sommaren). Pelarorden var ett sällskap för att ”sprida vänskap, kamratskap och förståelse mellan de svenske män som plöjer skärgårdens böljor, känna dess farvatten och älska dess natur”. Härligt. Skall vi bilda ett sällskap för ”något”?

Evert hade 12 syskon, i stället för att leta fram deras namn och äventyr har OO idag letat försvunna bilder och en försvunnen bok med Evert Taubes teckningar. Hon vet att hon har boken, men inte var… Den borde ha stått i hyllan mellan ”Birgit Nilsson” och ”Martti Talvela”… MEN: en av hans systrar hette Märta, även hon en tid ganska kringresande, skulptör och målare – och också utbildad gymnastikdirektör. Så blev det också sagt…

Turistguidande gauchos på den argentinska slätten, den här platsen inte långt från Rio de la Plata den heller. Turisthästarna är inte precis spruttiga, så det gick bra att fota från hästryggen…

 

För 118 år sedan

Idag, 1901, avled han. ”Vittorio Emanuele Re d´Italia”. Inte kunde han något åt det att hans efternamn passade som slogan för folk som ville ha kungen av Sardinien som kung för ett enat rike på Apenninska halvön. Verdi, Italien.

Giuseppe Verdi föddes 1813 i Le Roncole, levde så gott som hela sitt vuxenliv i Busseto en bit därifrån, mellan Milano och Parma. Hans latinlärare sa ungefär: ”Du har talang för latin, du får ett bättre liv som präst än som musiker”, och konservatoriet i Milano ansåg att han saknade musikalisk talang och antog inte 19-åringen. En rikare familj ordnade med pengar, han utbildade sig, gifte sig med dottern i familjen, fick två barn och hans första opera Oberto spelades på La Scala 1839. Så kom katastrofen. Både barnen och hustrun dog i en sjukdom. Verdi ville inte mera.

Men så fick han librettot till Nabucco i sin hand, och då blev det musik vid första genomläsningen. ”Fångarnas kör”, ”Va pensiero sull´alli dorate…” (Flyg, min tanke på gyllene vingar) torde vara ganska så allom bekant. OO hade den som ringsignal på sin förrförrförra telefon. För att inte ens våga nämna hur mycket den sjungits/sjungs i Italien. OO har nynnat på melodin sen tonåren (Sveriges radios P2 bär skulden), men själva operan såg hon först för några år sedan. Och helt nyligen förstod hon något av texten!

En något yngre Verdi

Verdi tillbringade sitt liv med sångerskan Giuseppina Strepponi från slutet av 40-talet, hon hade enligt ryktet ”många barn med många män”. Inte så populärt i byn, de gifte sig dessutom först efter drygt tio år som sambor. Varför? Tja, barnen…? Och från ca 1870 tillbringade han en hel del tid med följande sångerska, Teresa Stolz, som gjorde många stora roller i hans operor…

En informativ bok, lättsamt skriven, verkligt rolig!

Hur många operor han komponerade? Tja, hm… Det kära operalexikonet ger inget klart svar. Hur många OO har upplevt? Nabucco, Ernani, Macbeth, Luisa Miller, Rigoletto, Trubaduren, La Traviata, Simon Boccanegra, Maskeradbalen, Don Carlos, Aida, Othello, Falstaff… Ojdå. OO börjar ju framstå som en operanörd. Nänä. Somliga har upplevts på nationaloperan, somliga i Nyslott, de flesta på bioduken från Metropolitan. Och flera flera gånger. En del minns hon inte alls.

En del påstår att Verdi skapat ”krimskramslåtar”. Som publiken nynnar när de går hem, fel med det? Någon säger att Verdi var hjärta och känslor, medan Wagner (1813 – 83) enbart var hjärna och intellekt. Tja. Wagner skildrade natur, det övernaturliga, vävde in en massa symbolik, medan Verdi ”tolkade mänskliga känslor från en litterär skiss till ren musik”. Han uttryckte lidelser, svagheter, (själv)bedrägerier. Så här kan man hålla på hur länge som helst.

Så här säger bokens författare, t.ex.

Operor som gjort intryck? Aida var den första OO såg i Nyslott, sittandes på rad 2 för ca 30 år sedan. Jukka-Pekka Saraste dirigerade, och vi kunde på nära håll följa med hur ena ärmen på hans frack höll på och lossnade. Ingen reparation utfördes under pausen. OO var helt tagen av allt hon hörde och såg.

Trubaduren har en intrig som man bara inte hänger med i. Men där finns en central roll för en mezzosopran, Azucena, en av operalitteraturens livligaste och mest mänskliga figurer. Hon har stannat i minnet. Och smideskören, där koristerna deltar i musiken med släggor och städ och andra verktyg.

Rigoletto, med slagdängorna ”Questa o Quella”, ”La Donna è mobile”. Slog helt knockout på OO sommaren 2017, återkommer i år. En annan stark ”knockoutopera” i Nyslott i somras var Othello, med Alexandr Antonenko från Lettland i den svåra titelrollen. Samma figur gjorde han på Metropolitan 2015, även den besedd. Ett superstarkt drama.

Alexandr Antonenko i Othello på Metropolitanscenen

Falstaff är Verdis sista opera, då var han 80 år! En komisk opera som kan göras hur rolig som helst. Falstaff är fet, fåfäng, skrytsam och feg och tror han kan få vilken kvinna som helst på fall. Det får han ”lida” för, han utsätts för spratt efter spratt. ”Tutto nel mondo è burla – allt i världen är ett enda skämt” – det är alla i operan överens om i slutet. Festligt! OO har sett tre helt olika uppsättningar…

Personliga körminnen med anledning av manskör

 

 

”Snöa in på” är enligt Slangopedia ”att bli [överdrivet (överdrivad, hähä)] engagerad av eller intresserad av något som ofta är mindre viktigt”. I det här sammanhanget tycker egensinniga OO att ”snö” är viktigare än ”viktigt”. Snön kommer, smälter bort, blir sällan evig, men återkommer. Och nu har OO snöat in på körsång. Manskörsång. Den fyller 200 år i Finland i år.

Folkskolflickan var med i religiös byaverksamhet där man knäppte några gitarrackord och sjöng. Inga kvalitetskrav, men irriterande när gitarren var så svår att stämma. Mellanskolflickan sjöng i Vörå församlings ungdomskör, och ca 15-åringen förundrades över den yngre killen som hanterade pianot suveränt. Uppfattningen om den egna förmågan fick sig en törn. Trots att hon på egen hand lärt sig noter med hjälp av storasysters blockflöjt, i smyg. Och kämpat med att få de blåsta tonerna så rena som möjligt, täcka ordentligt med fingrarna…

Och så kom Keskisnejdens (bort)blandade kör. En ung färsk dirigententusiast i byn ville pröva sin förmåga. Till och med pappa var med en tid. Det var verkligen bortblandat. Kort experiment.

Nyblivna universitetsstuderanden traskade iväg till Florakören, damkören vid Åbo Akademi. Där fick hon uppleva känslan att stå i en stor kör (med broderkören Brahe Djäknar) och sjunga bl.a. Vivaldis ”Gloria”. En upplevelse som känns ännu. Många roliga episoder på resor och fester, och psyk.stud fick användning för sina starkare sidor: hållas nykter och förestå baren, blanda drinkar på sitsar och fester, städa efteråt – och kommendera småfulla unga män att hjälpa till. Senare skrev hon informationsblad, det hade hon gärna fortsatt med, men studierna krävde vistelse på annan ort.

Florakörens altar övar i Århus 1972. Skribenten i burrhår till höger

I jobbstaden blev det blandad kör. Största innovationen: kören sjöng, och fyra danspar, inkluderande biträdande folkdansledaren dansade ”Fryksdalsdans nr 2” Sådant borde fler körer satsa på! Det var faktiskt roligare att dansa, kroppen hade lättare att lära sig sådant. Dansledandet ökade, sjungandet minskade.

Slutet av 1970-talet. Kavaljeren är ung, men dansade gärna med sin lärare…

Ytterligare en blandad kör finns på ”meritlistan”, men även det inhoppet blev kortvarigt och lämnade föga spår. Visserligen några roliga halvdramatiska uppträdanden, men övriga intressen tog över även det försöket.

Efter en lång skapande paus inleddes den aktiva lyssnareran som fortfarande pågår. Örat har skärpts, och det är verkligen lättare att få ordning på det organet än på stämband, lungor, tunga och tänder (och annat som behövs för att få till en bra ton). OO kan höra att något ”låter otroligt bra” eller ”verkar haltande”, men kan ofta inte sätta fingret på det. BJR kan ofta hjälpa, själv står han för det mesta i någon av ”sina” tre körer och basar medan hustrun lyssnar.

Att fota en manskör är inte lätt. Frack, mörk kostym eller åtminstone svart t-skjorta… Men dirigenten Jonas får gubbarna att ge sitt bästa! Manifestum 2016 i Smakbyn, Åland

OO har aldrig ägnat en tanke åt hur det hela började. Nu har det helt plötsligt uppenbarat sig en överdos. 1819, Pippingsköld, Kejserliga Akademien i Åbo, influenser från en vistelse i Uppsala. Men precis som i Tyskland vid samma tider, samhällsklassblandning var inte önskvärd. En kör för adliga, en annan grundade en för borgare… Sen kom Åbo brand 1827, Akademien flyttades till den nya huvudstaden Helsingfors och blev Kejserliga Alexanders universitetet. Sång- och musiklivet spretade åt olika håll tills Fredrik Pacius kom från Tyskland via Stockholm och satte igång som musiklärare. Då blev det ”Vårt land”, Finlands första opera ”Kung Karls jakt”, Finlands äldsta nuvarande kör, ”Akademen”, ur vilken trippelkvartetter bildades för att resa runt, sjunga och samla in pengar för att bygga ett studenthus, vilket också skedde. Så småningom kom det finska in i bilden, på olika sätt blossade språkkonflikter upp, och så kom flera körer… Idag finns ca 150 registrerade manskörer i landet. Väntar bara på en liknande dos om blandade körer, damkörer… Ja, de finska och de svenska manskörerna firar tillsammans.