Marknader

Ingredienser: En knapp modell större, en knapp meter björntråd eller liknande. Beredning: Träd tråden genom två hål i knappen, knyt ihop ändarna. Användning: snurra, snurra och dra – magi! Ljud och tråd som reagerar som ett gummiband. Vanlig sysselsättningsleksak på 1950- och 60-talen. På Saturday Market i Harkerville, mellan Knysna och Plettenberg Bay, fanns leksaken till salu:

Gissa hur kvällen tillbringades… Ljuva barndomsminnen och -ljud!

Ser man en sån här skylt kan den bara inte negligeras. Närproducentmarknader, byamarknader och liknande skall besökas, både hemma och utomlands. Det har blivit något av ett måste på resor, ett sätt att komma i kontakt med lokala människor, få prata om likartade erfarenheter, hitta inspiration till egna försäljningar, med mera. Tyvärr är det inte lätt att fotografera och få helhetsbilder.

Det skrattande paret som tillhandahöll snurrleksaken hade många kreativa galenskaper på sitt bord. De här finns hemma nu, väntar bara på rätt lagom galet tillfälle för att få komma till nya ägare: (förstora upp bilden)

Lördagsmarknaden verkade vara traktens samlingsställe. Mat (det fanns massor av den varan att inmundiga) , sittande vid bord och umgänge var minst lika viktigt som att köpa något att ta med sig hem. Kläder, tavlor, tyger, smycken…

Och bland annat ett stånd med snidade inhemska fåglar. Förstås blev det köp, eftersom tillverkaren stod för försäljningen. Det fanns en massa annat roligt av olika afrikanska trädslag också, men som flygresenär bör man ju tänka på vikten, och de trevligaste föremålen kändes något väl tunga. Tyvärr.

Det fanns också en gästbok, där man som brukligt är skrev namn, hemort och land. Men här gick arrangörerna ett steg vidare, besökarna överfördes ortsvis med knappnålar till världskartan. Nu finns det fler än två nålar på Finland. En idé som kunde förverkligas lite här och där, eller…?

Förstås finns det också regelrätta ”African Markets”, vid varje turistfälla

– och öppethållningstiderna verkar vara nästan 24/7. På sådana ställen kan man botanisera hur mycket som helst, och alltid finns det ”a special price for you”. En megastor, inte alltför tung rund träskål kom med från första resan. Diameter ca 42 cm. Synnerligen välbehövlig i ett tvåpersonershushåll, vacker och lagom ”heimlaga”.

Ibland hittar OO riktigt nyttiga, användbara saker. Den snygga läderväskan på Salamanca Market i Hobart, Tasmanien, linnehatten på onsdagsmarknaden på Mornington Peninsula i – ja, vad byn/orten heter är bortglömt. Marknadsstånden var där placerade i en stor cirkel, smart. Och visst blev det en nyttig ”grej” i Harkerville också: ett förkläde för chilitomtemor med texten ”Too hot to handle”. Det syns kanske inte så bra på den här inte alltför skarpa bilden, och den bildkvaliteten är den konformade figuren så nöjd med, så!

Malmgårds julmarknad i Pernå/Lovisa står för fotot. Där stod BJR och OO helt nyligen i dagarna två och krängde chiliprodukter. Mer av den varan inkommande veckoslut, troligen i mindre format. Malmgårds julmarknad är en av de större i södra Finland, och folk kom, trots att vädret inte var det bästa med regn, snö och blåst i en inte så salig blandning. En del försäljare ute, en del inne, en del mittemellan. Chiliprodukterna såldes inomhus, tack och lov. Foto: Malmgård.

Sydlig udde 2/2

Från varma skogar till kalare (nej, inte stavfel!) trakter. Så kan man halvslarvigt beskriva vägen från Plettenberg Bay till trakten kring Kapstaden – om man undantar de höga bergen och bergspassen strax före False Bay.

Vägen vindlar genom varierande landskap, upp och ner, över floder, nere i dalar, uppe på kullar – och däremellan spikrakt, dock sällan i platt terräng. En ”skogsfinne” börjar så småningom inse att stora skogsområden är nästan unikt.

När nu ändå sträckan skulle tillryggaläggas med bil i vänstertrafik (svårast är att vid instigning komma ihåg vilken sida som är förarsida) så kunde man ju ta en avstickare till vänster på samma gång. Sagt och gjort. Den fina breda N2 byttes ut mot lika raka, smalare och nästan enformiga R319 med sikte på och förbi Bredasdorp. Och då kördes verkligen genom en ”kornbod” med stora fält i kuperad terräng, med kor, får, strutsar med mera. Men mest gult? Torrt? Nä, tröskning på gång! OO:s odlarhjärna var totalt förvirrad. Det är ju försommar här, inte tröskar man… Joo-o. Handlar tydligen mera om att tillvarata fukt och väta än att tänka i termer av nordeuropeiska årstider.

Målet var L’Agulhas, Cabo das Agulhas, som portugiserna slog fast kring år 1500. Nåludden. Vadå för nål, den liknar inte precis, udden är ju nästan trubbig. Joho, dessa skickliga sjöfarare konstaterade att just där och då fanns ”äkta norr” och ”magnetiska norr” åt exakt samma håll. Fråga inte OO mera, geodesi (eller vad det nu kallas) är inte hennes grej.

Inte havsströmmar heller, ställ inga tilläggsfrågor, tack. Agulhasströmmen forsar fram från ekvatorn och ger Afrikas östkust riklig och fuktig och frodig vegetation, medan ”Benguelaströmmen” skickar upp kallt näringsrikt vatten från 200 – 300 meters djup till Afrikas västkust, och där frodas fiskar. Aldrig möts de två strömmarna, men här, vid Afrikas sydspets, möts Indiska Oceanen och Atlanten enligt Internationella sjöfartsorganisationen.

Det är inte så lätt att ta sig upp på stenkolossen, många skulle föreviga denna mans bravad, så det blev lite snett bland alla andra ”paparazzier”. Har absolut ingen aning om människomotivets identitet. Rakt norrom denna plats finns Afrikas karta i sten:

Redan på långt håll ser man att ”något” finns här i den låga fynbosvegetationen.

Imponerande i Sydafrikas nationalparker är gångarna-stigarna-spångarna. Välbyggda i trä, i behagliga kurvor, vackert anpassade i omgivningen. Ibland med fastnitat hönsnät som halkskydd.

Havet är inte lika elegant farbart. Om det ser ut så här också under vattenytan,

plus vindar som kommer ”från alla håll”, kombinerat med Agulhasströmmen som rasar fram i 3-4 knop och andra strömmar härs och tvärs, då förstår man att de här vattnen inte hör till sjöfararnas favoriter. Minst 150 vrak under ”de senaste några hundra åren”, läste OO. Fyren byggdes 1848, och den ser verkligen pampig och stabil ut, se ovan.

OO började fundera: finns det liknande markeringar och manifestationer på andra ställen? Skärgårdsfinlands sydligaste ö, fastlandets sydligaste, nordligaste, med mera. Europas sydligaste och nordligaste punkt? Måste medges att OO inte varit så värst intresserad av sådant förr. Gäller kanske att börja ta reda på och besöka och dokumentera och ”samla på platser”? Nollmeridianen i London är besökt, men annat kommer hon i skrivande stund inte på.

Sydlig udde 1/2

Nånting hade skolflickan fått om bakfoten. Egna föreställningar, inexakta kartor eller oprecisa lärare? Ho vet. Först för tre år sedan började det klarna, och nu är uppgifterna uppordnade och uppdaterade, i ord och handling.

Godahoppsudden heter inte så för att man efter den kunde styra sitt fartyg mot norr. Då hade man ganska så snabbt gått på grund i False Bay, även om Simonstown länge hyste flottans flotta (?) fartyg. Kungen i Portugal gillade ju inte namnet Stormarnas udde, och udden ifråga ligger inte längst söderut i Sydafrika, som av bifogade karta synes. Detta är klarläggning nummer ett.

OO har ritat en pil och streckat under på kartan, Strand är den ort där OO och BJR vistats två gånger en vecka. En något klar morgon (31.10 2018) knäpptes ett kort från hotellet vid Strands strand:

Här syns den blåtonade udden i i princip hela sin längd. Kan vara bra att förstora upp och notera allt, ända ut till vänster, där finns uddens udde. Det är nästan så man vill sjunga: ”Först så går det opp, så går det ner, så går det 0pp…”. Vägen längs uddens västkust är rätt så häftig, tur att här inte alltför ofta bildas snö och is och halka och slask. Namn: Chapman´s Peak Drive. Avgiftsbelagd.

På halvön dominerar fynbosvegetation, och sådana växter finns i parti och minut och i olika höjder, här främst lägre arter av ljung (Erica) och protea (enbart här finns 24 olika arter), och mycket mera därtill – över 1000 olika sorter och arter. Så säger de allvetande broschyrerna. Många växter är också endemiska. Och färgskalan är rik – men den här bilden går händelserna lite i förväg.

Från Kapstaden till yttersta udden är det ca 50 kilometer fågelvägen. När ca 20 kilometrar återstår börjar naturreservatet, inträde 65 ”ränder” per person. Det välutrustade informationscentret vid sista parkeringsplatsen förblev outforskat, det var nära stängningsdags.

Så det var bara att slänga sig in i den Flygande Holländaren som går på skenor (jo, man kan gå också…) och låta sig transporteras upp till den gamla fyren som tronar på ungefär 250 meter över havsytan och fungerade 1860 – 1919. Fyren hade bara ett fel, och det tog ungefär 50 år att inse det och komma till skott: Den ligger för högt. Moln och dimma gjorde att vraken, trots det intensiva skenet, ökade i sakta mak. Där i vattnen finns åtminstone 26 före detta fartyg identifierade. 1911 hade man fått nog, och en ny fyr byggdes, den ljusstarkaste i Sydafrika:

Det gick att få en bild av den, från västsidan, om lekamen med vidhängande armar sträcktes ordentligt. Och OO undrar om den betraktas nerifrån av en dinosaurie… Turistbroschyrerna påstår att man kan gå ned till den fyren – det är det som personerna på ”färgbilden” ovanovanovan håller på med, på östsidan. ”Vägen är lätt, sluttar nedåt”. Jaha. De har liksom inte räknat med att man skall gå tillbaks också, i uppförsbacke… OO och BJR gick inte ned till denna klippa med namnet Dias Point, 87 meter över havsytan. Det var ju nära stängningsdags och lite onödigt att ta reda på vad som händer ifall om… Nä.

Där finns en restaurang, också obesökt, ”Two Oceans”. Klarläggning nummer två: det är inte sant. Indiska Oceanen och Atlanten möts inte här enligt nutida bestämd uppfattning. Återkommer.

Den Flygande Holländaren rullar upp och ned med tidtabell. Det är rätt så brant.

 

Gammal stad med monument nummer 3

Paarl. Två korta besök. Känns inte tillräckligt. Återstår att se om det blir fler. Det handlar ju trots allt om OO:s egen stad! Namnet fick platsen av Abraham Gabbena 1657, en holländsk upptäcktsresande, som efter en regnskur såg de tre glimmerglittrande kupolformade granitformationerna och konstaterade ”Diamandtende Peerlberg”. Själva staden grundades 1690.

Det är inte lätt att fånga granitkupolerna i flykten. Det skall finnas bättre fotograferingsmöjligheter, men då måste man stanna på ett bra ställe i staden, ställa bilen och ställa sig och sikta. Bättre lycka nästa (?) gång… Jovisst, den vänstra ”bollen” liknar här från söder en val med öppen mun…

Vadå OO:s stad? Mamma hette Helmi (=pärla på finska), och Märtha är en kortform av Margareta som betyder – just det – pärla. Namnet förpliktar… Erfarenheten av de två snabba tittarna hittills är en låång, lång rak huvudgata, enligt uppgift ”bara” 11 kilometer. Och mitt på denna rakagatan (sisådär ungefär) finns en av de bästa turistbyråerna OO har upplevt, med fenofenomenal betjäning!

Gå tillbaks till kartan i föregående inlägg – det ser ju ut som om det rätt så rundformade bergsområdet skulle ha skuffats ut med en plupp från struten som har Franschhoek i botten. Närmare bestämt för 500 miljoner år sedan. Och när gestaltningen väl är igång ser OO bergsmassivet i söder som en tång som kan klämma ur sig fler bergspluppar. När, ja… Berget Paarl är på alla sidor omgivet av vingårdar, allt som inte är bebyggd stad, alltså.

Kapstaden är inte så långt borta, 50-60 kilometer. Tafelberget syns bra, blott luften inte är behäftad med alltför mycket vatten- och dammpartiklar. Värdinnan på vingården Landskroon pekade: Taffelberget ser ju ut som ett ånglokomotiv idag! Bedöm själv, berget är blåfärgat i bilden:

Men PÅ Paarlberget, vid sidan av granitkupolerna, finns det mest unika, det enda av sitt slag i världen. Afrikaans Taalmonumentet, planerat och designat av arkitekt Jan van Wijk, invigt 1975, exakt 100 år efter att språket erkänts som ett officiellt språk. Världens yngsta språk. Med olika element illustreras språket:

De tre pelarna till vänster om trapporna där OO i egen hög person går upp på bilden symboliserar de stora huvudingredienserna i afrikaans, holländska, tyska och engelska. Mitt i trappan står symboler för afrikanska språk som kryddat anrättningen ordentligt, främst khoi, men även bland annat xhosa och zulu. Bollarna uppe till höger står för indonesiska språk och dialekter. En bild som visar dem bättre:

”Huvudingredienserna” fortsätter i en båge, en bro, som symboliserar språkens fusion. Den stiger brant uppåt, språkets snabba utveckling. Bågen mynnar ut i det 56 meter höga ihåliga tornet, rakt under det finns en vacker ”källa” med vatten i rörelse. Det öppna tornet visar att språket växer och utvecklas på olika sätt. Utrymmet under tornet har en fantastisk akustik, BJR tog toner som troligtvis hördes långt, men inga människor fanns inom synhåll. Den röda ”pricken” är BJR, det är inget litet byggnadsverk det handlar om.

Den lägre pelaren, 26 meter, står norrut och visar att Sydafrika och afrikaans är i dialog med hela kontinenten.

Verkligen verkligt imponerande. OO fylldes av en mäktig, ödmjuk känsla. Det hela omges av typisk, vacker sydafrikansk fynbosväxtlighet, där finns rullstolsvävänliga stigar, områden för picknick (som verkar gillas av människorna i landet), möjligheter att hålla fester… Och språket, ja. Ibland tycker man att närpesiskan ligger riktigt nära…

Gammal stad med butiker och monument, nr 2

Att komma fram till ”hörnan” via bergspasset från sydost, det är grejer det! Tog andan ur OO 2015. Där stod hon och var förstummad, omgiven av en mängd motorcyklister, som minsann inte teg. De pratade norska! Glada gamyler som enligt egen utsago gjorde trakten osäker… Resan gjordes om, nästan tvärtom, 2018. Se här, vyen över byen!

Bifogar en karta ur en guidebok också, så ser ni denna ”avkrok” ännu bättre. Även om alla vägkurvor på långt när inte kan synas (googla fram en karta, om du är intresserad!). Bergen skyddar från alla sidor utom från nordväst – och solen går upp i öst och ned i väst, via norr.

Hit kom ca 200 hugenotter från Frankrike 1688, platsen anvisades av Nederländska Ostindiska kompaniet. Fler familjer anslöt sig senare. Snabbt blev det ”De Fransche Hoek” – franska hörnet – på holländska, och snart smalt språken ihop, det blev Franschhoek. Namnen ”förholländskades” ofta: Mesnard → Minaar, le Clercq →Klerk, Villon → Viljoen. Men ännu finns t.ex. vingårdar som heter Grande Provence, Chamonix, Mont Rochelle, Cabrière… Det som inte försvann var deras kunnighet: odling, vintillverkning, matlagning, hantverk av alla slag. Allt detta utvecklade de på olika sätt. Och höll sin protestantiska tro.

OO åt endast en ”enkel” laxsallad på ett ”enklare” ställe, bland alla fantastiska restauranger. Och upptäckte en annan av stadens specialiteter, välannonserad, även på finska…

Butiken som besöktes hade fotograferingstillstånd hur mycket som helst. Franskt, och ost och vin – och ett och annat annat.

Franska ostars etiketter fanns i taket ovanför den välförsedda mumsmumsdisken.

En mängd roliga detaljer, både fulla och tomma flaskor…

Alla finurligheter gör sig tyvärr inte så bra på bild: fotografier, flaskor inmurade i golvet, tjattriga fåglar….

1948 invigdes stadens viktiga monument, Huguenot Monument. En helig plats för invånarna, platsen får inte beträdas utan inträdesbiljett, du måste uppföra dig värdigt. Så någon närkamp med det konstnärliga byggnadsverket blev det inte, inte heller med hugenottmuséet intill. Broschyrer har lästs och bilder togs utifrån området:

Monumentet är fullt av symbolik. Tre bågar = treenigheten. Ovanför dem ett här på bilden ofångat kors och en sol. Kvinnan som står på en jordglob står på Frankrike, med Sydafrika som stadig bas, representerar religionsfrihet med en Bibel och en bruten kedja i sina händer. Veteax, vindruvor, en harpa och ett spinnrockshjul står för jordbruk, vinodling, konst och kultur och industri, allt som hugenotterna tog med sig till sitt nya hemland. Kolonnraden och vattnet representerar den ostörda sinnesfriden som råder när man inte blir förföljd för sin tros skull. Vattnet visade inga krusningar denna synnerligen blåsiga dag i slutet av oktober 2018, så…

I muséet finns en kopia av ediktet i Nantes (1598), som gav de franska protestanterna (kalvinisterna) några fristäder och en viss religionsfrihet. Ludvig XIV upphävde detta dokument 1685, förföljelser och tvångsomvändningar var följden. En massflykt/utflyttning satte igång, till flera länder både närmare och långt borta (även Sverige med vidhängande Finland).

Den här hugenottgruppen och andra som kom senare, har haft stor betydelse för Sydafrika, säger sådana som vet bättre än OrdOdlaren.