För mycket och för litet…

… skämmer allt, så citerade mamma ofta sin mamma. OrdOdlaren får lov att hålla med. Två klockor tickar i otakt, luftvärmepumpen håller tyst, kylskåp/frys för stillsamt liv. Njuter. Viftar med öronen; inga andra ljud hörs. Oj, så skönt. Men är ytterst medveten om att hela denna ljudmiljö känns olidlig om den pågår i alltför många timmar.

Gårdagen: sällskap och prat, mest på finska, i sju timmar. Nästan enbart nya bekantskaper. Full rulle, inte en lugn stund. Kvällens TV-program – även det som till innehållet var intressant – kändes nästan outhärdliga. OO led helt enkelt av ljudövermättnad, social övermättnad. Hon är ju van vid att mest vara ensam! Magen var inte heller riktigt harasjå, till följd av matintag vid fel klockslag, men det hör liksom inte hit. Kanske. Försöker låta bli att störa den nu också. Lite svårt… Vatten.

Tystnad, bristvara idag, minsann. Tänker med förfäran på folk som är drabbade av tinnitus. En del av dem ”stänger” det inre ljudet med hjälp av yttre ljud; vet om en kvinna som alltid sover med radion på, annars infinner sig inte sömnen. Andra påstår sig kunna ”stänga av” ljudet där inne och inte låta sig störas.

Stänga av yttre ljud? I den konsten är OO rent ut sagt dålig. Det går bara inte. Nästan. Det gamla rådet ”Om man inte lyssnar så mycket hör man inte så mycket” fungerar inte så bra. Nåja, de politiska debatter som körts upp och ned om och om igen i våra media den senaste tiden brukar hon kunna stänga av. Tills minst halva gänget halvskriker i mun på varandra. Och sådana hetsiga gaphalsar vill med hela sitt hjärta (?) styra landet. Hm. Skönt att det är slut på det. Förstås skall valresultatet analyseras upp och ner i några veckor, men då är det lugnare tongångar och inte på påträngande i alla TV-kanaler. Och så blir det EU-val…

Ibland skulle OO vilja se en film utan ljudeffekter, utan ”musik”. Visst, det finns sådana. Undrar om det här med musiken är ett oifrånkomligt arv sen stumfilmernas tid… Okay, väl ”inne” i filmen märks knappast musiken (synd om musikskaparna?), men den påverkar ju ändå. ”Förnimmelser vi inte märker, men som ändå påverkar oss är… usch, magisterns psykologikunskaper finns under en tung lucka i hjärnkontoret … subliminala”. Åstadkommer bl.a. priming (primning på ”svenska”) och förbereder hjärnan på att vara mera uppmärksam och reagera snabbare på händelser ”i samma ton”, s.a.s.

Som skvalmusiken i butikerna som ändras enligt vad som t.ex. skall inhandlas inför helger och högtider. De skyltfönster som ännu finns kvar och som vi knappt ser, men… Färger… En gång påstods det att mörkorangerött stimulerar matsmältningen; sitter du länge i en sådan miljö äter du mera! Högljudd musik ökar alkoholintaget, hävdas det. Därför märker kanske inte OO just nu denna flaska med ädel dryck, även om den står på bordet

Idag har det tysta och allvarliga stället besökts. Vallokalen. Sällan prat där, knappt hälsningar, inga leenden, enbart mummel. En gång funderade kanske någon på att kalla på polisen, när OO efter förrättat röstningsvärv  frågade en av valfunktionärerna:”Vad är jag skyldig nu då?” Personen – partitillhörig – hickade till, sen kom svaret, något undvikande:”Jag vet inte, måste kolla därhemma…”. Sen drog vi två till med ett befriande skratt, de övriga allvarstyngda stämde försiktigt in, OO gick ut med ett leende på läpparna. Vilka förklaringar som serverades efteråt vet inte OO; kanske funktionären blev ”avsatt”… Nyfiken? Kommentera med en fråga…

Om fyra timmar blir det ljud, mera behagligt sådant. Konsert, Joseph Haydns ”Nelsonmässa”, Missa in Angustiis, nr 9, d-moll. Mässa i kristider – av krigsekonomiska orsaker skriven för reducerad instrumentalensemble; stråkar, trumpeter, orgel och pukor. Hoppas att det inte blir så mycket dunder, och att öronen och hjärnans ljudbehandlingscentrum är i mottagningstillstånd.

Nä, Haydn visste inte om att Lord Horatio Nelson några dagar före mässans urpremiär hade besegrat Napoleons styrkor vid Nilen, 1798. Så egentligen hyllas inte denna enögda och enarmade engelska krigshjälte i mässan, men ändå…

Mastigt mässande

Det var torsdag, och torsdag, fredag och lördag. Och lördag, ja lite söndag också. På 16 dagar, en aning olika avsikter. Men roligt, intressant, givande, lärorikt, med mera. I viss mån tröttsamt för ben och fötter. Likaså för huvudet, som fick kämpa med många språk och språkvarianter.

Start i Sverige. Mål? Tja, mest tradition. Kan bara inte missa mässan ”Nordiska trädgårdar” så länge som benen bär och huvudet håller. Glömde räkna hur många svenskspråkvarianter som klarades av, men de sträckte sig från den sydligaste skånskan via stockholmska och jämtska till ”pedisi”. Så visst fick de små språkgrå arbeta redan där.

Trädgårdsmässa med stor T. Organiserad i områden, inte – i huvudsak – pioner bredvid korvar och klippverktyg vid gödselsäckar. Rådgivningsavdelningen vore något för andra mässarrangörer att studera. Pionologi, chiliologi, pelargonologi, rosologi, pomologi – bonsai och bin och koloniträdgård och Riksförbundet Svensk Trädgård, med mera. Råd, tips, nyheter, skrifter, broschyrer och möjlighet att bli medlem. Allt i anslutning till allt, inga kommersiella typer insprängda. Gillar. I kvadrat. Även ”firmorna” serverar nyheter och demonstrationer. Idéträdgårdar (roligast: inte utan min trädgård – gör husvagnen till flyttbar odlingsyta!), balkongtävlingar, SM i fågelholk…

Sånt som inte hör till ”trädgård” försöker OO traska förbi, men ibland fångas uppmärksamheten. Gladakossan. Skratt och aha, och här gick det åt i euro, det kan OrdOdlaren intemed. Något senare fastnade ögonen på en skylt där det stod ”Brännas”. Och hon som gått i Brännars folkskola som liten måste ju gå dit. Oj, i Bränna i Jämtland kan en hel del kvinnor laga ost och korv! Sådant planerade ju OO inte att köpa (heller)…

Lite spionerande blev det också, eftersom OO var medveten om vad som snart komma skulle, så hon tittade och lyssnade på några fina och givande föredrag med ”det” örat. Sen drogs det till Dresden. Mål: Dresden Ostern-mässa. Huvudmål: Orchidéer. Den väldiga hallen (ca en tredjedel av mässområdet) är nästan ofattbar, en bild ger inte precis rättvisa – och knappt hälften rymdes på en bild.Förstås, där fanns en massa påskpilipali (påskbjäfs) också. Och kastruller, massagestolar, alpackor, leksaker – och lite, lite trädgård. Språk: den rostiga tyskan, engelska (en ren kunskapsfråga), finska (estnisk försäljare i en tysk firma!) – och gärna också ryska och bulgariska, hade varit roligt att kunna diskutera traditionell påskäggsdekoration. Om OO bara hade kunnat… Mer orchidéer:

Resan inrymde också historia, kyrkohistoria och kulturramar. Vad sägs om den berömda Frauenkirche, som låg som en stenhög i sisådär 50 år, och har nu puzzlats ihop till ursprunget, invigdes visst 2005…Eller Semperoperan (arkitekt, Gottfried Semper), som återuppstår om och om igen efter bränder, bombningar och förfall:Här har flera finländare stått på tiljorna. Just nu mest Tuuli Takala, men också Dan Karlström, Jukka Rasilainen och framför allt vår stora finlandssvenska sopran, Camilla Nylund, som förmodligen har staden som sin fasta punkt när hon turnerar mellan olika operascener i Europa.

Tredje mässan, Helsingfors. Mål: Finska Rosensällskapets lilla plats, stå och prata med folk, tipsa, visa på litteratur, rekommendera medlemskap… Trevligt, tack och lov skötte en van kvinna det mesta. Mest på finska, men lite på svenska också. Mot kvällen var det dags att äntra scenen, iklädd mikrofon och tjugo minuters prat om kära gamla buskrosor. På finska. Barndomsvännen B oväntat i lyssnarskaran – skönt att kunna koppla av efteråt med ordentligt grundspråk, barndomens dialekt!Dagen kändes som ett maratonlopp. K och A som gick förbi och snällt försedde OO med några bilder (tack, tack!) fick också med en skärmbild på två exemplar av rosarieboken, tillkommen vid OO:s dator…Mässa och mässa… Bachs kantat nr 131 och Gabriel Faurés underbara Requiem med genomtänkt orgelmedverkan avrundade mässandet på söndag. Och valvet i Esbo domkyrka såg ut som guld i kvällssolen under övningen. Korsord och äpple hör till när kören övar…

 

 

Påsar och påsminnen

Signe på Brännars Bolagshandel var korrekt och mån om sin värdighet. Hon tog en påse, placerade den öppen i vänster hand, öppnade långsamt den stora lådan – låren – bakom disken, fyllde påsen med socker, vände sig om mot kunden. Påsen hamnade på vågen, Signe kollade vikten och fyllde sakta på med socker från ”sleven”, precis på grammet. Sen veks överdelen av påsen ihop några varv, skakades lite om, och sen knöts ett papperssnöre runtom. Knut och rosett. Färdig för hemtransport.

Hur påsen forslades hel hem i väskan på cykelns styrstång är en gåta. Sen stod den i skåpet till vänster, tills den var tom. Då skakades den ordentligt ur, veks ihop och sattes i påshållaren på skåpdörren, i väntan på nytt uppdrag. Den kunde bli mjölpåse för det mjöl som producerades hemma, och fick då tillbringa en tid till höger i samma skåp. Smörgåspåse till skolan eller till höåkern var ett alternativ. Ytterligare en gång veks den ihop, togs hem, hamnade på basen av renhetsgrad antingen i påshållaren på nytt eller i vedlåren och användes som tände i spisen. Näst sista användning kunde vara att fyllas med luft och – poff!

Plastpåsens starka intåg kom under den tiden då OO kallade sig studerande. Påsminnena är dunkla. Inköpen var få, och det värsta var nästan att vedspisen saknades. Allt avfall hamnade på samma ställe, och efter att det placerats i stora soptunnan engagerade det inte mera. Apelsinskal och tomma tandkrämstuber, mjölkpåsar (såna fanns på den tiden!) och fullklottrade papper hamnade alla på samma plats.

Sommaren 1977 inhandlade OO en butikskorg på Lovisa torg. Den tjänade i nästan 40 år, nu har den med ålderns rätt fått lättare uppgifter och är ersatt av en yngre kollega i vilken bor en tygpåse. Åndå kommer en och annan plastkasse (så säger vi, jo) med varor i från någon butik. Triangelviks och väntar på sin uppgift som råskpåse (så säger vi, jo), en ny behövs varannan vecka, för blandavfallet. De små är inte lika elegant vikbara, men återanvänds för någondagsinfrysning av bröd eller bullar, som skydd för matvaror i kylskåpet, i väskan som skydd för ett äpple…

Påsfilosoferandet tog fart när OO packade upp efter det årliga besöket på trädgårdsmässan i Älvsjö, Stockholm. Några större bruna, kraftiga kassar kommer att användas som dagstidningssamlare och-transportörer (de nu förefintliga börjar sönderfalla av ålder och användning). De mindre bruna på bilden används i diverse växtsammanhang, plastpåsen i mitten är för rolig och kan i något sammanhang glädja folk. De mer speciella stadiga papperspåsarna får kanske vänta länge på nyanvändning, till exempel som presentpåsar. Och potatisen finns i tygpåsar.

Förstås, påsar är reklam. Ibland kan de till och med innehålla produktinformation, som här om orchidéer. På tyska. Som synes har påsen redan varit triangelviken. OO och BJR är just hemkomna från Dresden, en mässa där hälften av det stora utrymmet handlade om orchidéer. Oj, säger OO. Oj och OJ och OJ. Vad de kan! Såna massor! Oj, så OO fotade…

Det blev också en tre timmars rundtur i staden, där finns mycket att uppleva. Till exempel världens vackraste mjölkbutik. Med fotograferingsförbud. Helt vackerkakelbelagd, otroligt. Meissen ligger ju nära… Men inköpen placerades i papperspåsen nedan, och den skall bevaras på något sätt. Mjölk säljs inte mera, av förekommen anledning. Turistsevärdhet av rang.

Fyra orchidéer transporterades hem som handbagage i flyget. Gick bra. En blommar, andra skall blomma inom någon månad.

Miltonia. En sådan står nu i hoppeligen lämpligt fönster.

Namnlekar

Nu strandar det snart, efter att ha strömmat i nästan femtio år – med ett litet strandhugg mellan två av strömmarna. Och före det forsade det värrigare, det som i början var en ”bonsk” by med en ros på en kvist!

Nä, nu tycker du säkert att OrdOdlaren är ute och seglar. Javisst, det är svårnavigerat för en äkta landkrabba. Saken är den, att Borgå stift skall välja sig en ny biskop inom kort. Och Borgå stift är det geografiskt splittrade svenskspråkiga stiftet inom Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Varför egentligen det här inlägget? Jo, OO är fascinerad av efternamn. Har länge undrat vilken backe i väster farfarsfar tittade på på 1870-talet när han övergav namnet Jäppil, ”gårdsnamnet” för platsen han bott på, och hävdade (enligt kyrkobokens anteckning) ”vill heta Westerback”. Å andra sidan får OO väl bara tacka. Svårt att uttala (jeppil, korta vokaler), svårt att skriva. När samma orts namn Nickull i Sveriges system blev Nickell redan på 1960-talet…

Stiftet bildades på 1920-talet, första biskopen var von Bonsdorff. Betyder knappast bondens by, men något skall man ju ta till när kunskaperna sviker. Han var biskop i 31 år! Sen kom rosen på kvisten, Rosenqvist. Sen var det slut på lugnet, det började forsa ordentligt – följande biskop var Forssell. Den unga flickan som gick i skriftskolan för att bli konfirmerad fick hans namnteckning i sin gudstjänstsbok. Han höll pennan mellan pekfingret och långfingret…

John Wikström

Efter forsen började det strömma, och det med besked. Först kom den intellektuella och samtidigt mycket folkliga John Wikström, 1970-82 – sen blev han ärkebiskop i landet. En stor personlighet, en underbar och mycket klok människa. Han efterträddes av lillebror Erik, som hölls på posten i över 20 år. I yngre år var han negativt inställd till kvinnliga präster, men han ändrade sig och blev förespråkare och prästvigde de första kvinnorna 1988.

Erik Wikström

Sen höll strömmarna en kort paus, det blev ett strandhugg bland björkar i tre år. Gustav Björkstrand, som varit både kulturminister och rektor för Åbo Akademi (det  svenskspråkiga universitetet i Finland) satte sig på biskopsstolen. Som ung trivdes han på traktorsitsen på svärfaderns lilla jordbruk i OO:s barndomsbys grannby. En trevlig prick med liten namnteckning, god humor och snabb hjärna.

Gustav Björkstrand

Efter honom har stiftet strömmat i ytterligare tio år – Johns son Björn. Sin faders son, både på insidan och på utsidan. Vid sitt tillträde lovade Björn att han ger stiftet tio år, och nu går han – till Åbo Akademi.

Björn Wikström

Nu i dagarna blev det inte så enkelt i första valomgången när det försöktes med både ström och strand. Lisa Enckell och Harry Backström fick minst antal röster och eliminerades. Nu återstår att se hur de ca 700 röstar i andra omgången. Å eller ek? Vilken strand? Bo-Göran Åstrand eller Sixten Ekstrand.

Lite av stora salen i biskopsgården i Borgå, byggd som Borgå gymnasium för lite mer än 250 år sedan.

Finlands vanligaste efternamn är Korhonen och Virtanen. Det första är ”urgammalt”, det finns många förslag på vad ”korho” kan betyda. Men ”virta”, det betyder ström det… -nen är en diminutiv ändelse, men det tänker säkert få på i dagens läge. Roligast var det när en kvinna i telefon svarade OO: ”Nej, nej, jag är samma kvinna som förr, jag har nu gift mig och heter Leskinen!” OO kunde inte hålla sig, började gapskratta. Leski betyder änka… Lilla änkan… En lista på de tio vanligaste efternamnen på finska består av åtta som slutar på -nen, plus Mäkelä och Laine.

Vanligaste finlandssvenska efternamn är Nyman och Johansson, tätt följda av Lindholm och Karlsson. Sju av det tjugo vanligaste har förleden Lind. -holm, -ström, -roos, -kvist, -berg, -fors, -gren. De flesta av dem är mera sällsynta i Österbotten, vanligare i södra Finland. Lindlund finns inte, inte Tallund heller…  Däremot nog Eklund (nr 13), Granlund, Asplund, Björklund, Hägglund, Rönnlund…

Gårdslinden och gårdseken. Bakom eken skymtar björk och gran. Åtminstone.

En gång satt Söderlund, Österholm och Vesterback (vi hade ingen t.ex Norrgård) i ett kansli och skulle troligtvis ”körarbeta”. In kom dirigenten Gräsbeck – ”Nä, nu blir det bara gräs av det hela!”, utbrast Söderholm. Gräsbeck efterträdde Rosas, och nu är det Långbacka som för taktpinnen i studentkörerna vid Åbo Akademi. Tänk inte på personerna, tänk på namnen! Det växer troligtvis både gräs och rosor i en lång backe…

 

Drömutmaning, del 2

Så återstår de fem sista drömmarna. Och sen finns det ju fler, förstås. Tänker dock inte arbeta på det här som något som måste förverkligas, det blir som det brukar bli i livet: det blir som det blir. Här kommer det:

6. En ö. Drömmen har funnits sen 2008, minst. En hel hop nära bekanta reste då till Madeira, och mellanlandningen skedde i OO:s hem. ”Dit ska ja”. Kanske någon gång, medan knän och och vrister håller för åtminstone några hundra meters vandring längs lättillgängliga levador. Om det blir resa blir den knappast under den mest blomsterrika tiden.

Pensionärsgummans alternativ: Mjölö, en ö på en dryg halvtimmes båtavstånd från Helsingfors. Öppnades för allmänheten 2017, den har varit befäst som en del av Sveaborg nån gång på 1800-talet. Läste ett stort reportage i dagstidningen för inte alltför länge sedan. Där finns ännu en bofast person, under militärtiden fanns där många, många fler personer. Kanoner och en liten golfbana för officerarna – fota, inte panga eller slå. Om det blir omöjligt finns fler ”öppnade öar” närmare hufvudstaden…

7. Extrem. Njaäe… OO är inte så böjd för extremiteter, hähä. Men visst kittlade det av lite, lite iver i kroppen när OO stod här och fotograferade bungyhoppande människor:

Bloukrans Bridge, 451 meter lång, öppnades 1983 och förkortade vägen österut längs Sydafrikas sydkust med en hel del tid. Ner till marken är det som värst 216 meter, och där hoppas världens högsta bungyhopp från en bro, med start 1997. Vill, vill inte… Nä. Litar inte på att kroppen håller, men drömma kan man…

Pensionärsgummans alternativ: Åka båt till en sommarstuga ute i skärgården, varför inte Tove Janssons stuga, Klovharun. En helt vanlig privat stuga duger också. Utan krav på att vara tvungen att visa sjövana. Ha en hand att hålla i vid på- och avstigning. Ställer inga andra krav, har kamera och matsäck med. Finns det någon som kan erbjuda en sådan skjuts?

8. Inkvartering. Ett hus högt uppe på en kulle, med milsvitt landskap att vila ögonen på. Utrustning för morgonmål och kvällsdito, kylskåpspåfyllning vid behov, hemleverans av goda middagar. Disk- och städservice. Pool, likaså med service, vid huset. Snälla promenadstigar. Vackert väder utan alltför stor hetta. Kanske någon kelig katt som gör en sällskap. Bil med chaufför till förfogande. Extra sovrum om någon eventuellt vill hälsa på. Huset i Mästarnas Mästare i svt är inte det mesta natursköna, men platsen…

Pensionärsgummans alternativ: Hemma. Någon annan gör morgonmål, diskar, plockar undan det värsta och ser till att kylskåpet är fyllt, likaså att ett middagsmål serveras dagligen (passar bra från thai-kiosken…). Många trevliga böcker och snabbare och säkrare nätförbindelse.

9. Naturmål. Egentligen är naturen viktig i alla drömmar. Söderhavsstrand vore något. Höra vågornas oupphörliga brus, ha ”djungel” nära till hands. Sanden, palmerna… Men inte överbefolkat.

Pensionärsgummans alternativ: Vandra längs naturstigar i östra Nyland…

10. Mat och dryck: Ett hanterbart tapas-ställe med fräscht vatten, goda viner och välgjort te. Kommer osökt att tänka på båtresan till Sverige en gång i tiden när det var svårt att bestämma sig för vilken efterrätt av många lockande som stod till buds. Köket gjorde en mix av småportioner av alla! Hovmästaren var liksom bekant. ”Enrico´s” i Sydafrika, nära Plettenberg Baai, kommer rätt nära.

Pensionärsgummans alternativ: Kaffikåppin i Vörå, med lunchservering varje dag, pizzaugnen (från 23 mars) varm efter klockan 14, after work med hamburgare på fredagar och våfflor på lördagar. Även om ägarna kanske inte blir så glada om OO – moster – placerar sig där en längre tid. ”Vi måste väl bjuda då, och då blir det förlust…”

Matportion från Kaffikåppin

Sen kommer det svåra. Utmaningar. Försöker: Debutsky´s (Carita), Lena i Wales (Lena, det finns väl drömmar kvar?), de fyra blomsterhaven (Anita), Att leva sin dröm (Nathalie som har fullt upp, men ändå kanske kan resdrömma) och Gillas vardag (Gilla gillar visst att resa också?)

 

 

 

Drömutmaning, del ett

En trevlig utmaning, serverad av Päivi – på finska. Översättes härmed. Tio punkter. Vissa var klara som korvspad, vissa krävde tänkande, vissa bjöd på flera möjligheter. Härmed sagt att dessa inte är de enda. Tio resdrömmar, tio olika (njaa…) kategorier. Päivi tog med ”köyhän naisen vaihtoehto”, gav lite mer rolighet. Så ”pensionärsgummans alternativ” finns också här!

Eftersom OrdOdlaren för det mesta begränsar sina inlägg till högst 600 ord kommer de fem första här.

1. En plats. Utan tvekan Yellowstone nationalpark, grundad 1872 i USA-delstaten Wyomings nordvästra hörn, lite över grannstatsgränserna. 8980 km², tre gånger Gotland minus lite. Så det blir helikopterflygning över heta källor, bubblande gyttjegrytor, geysrar och vattenfall. Ett annat perspektiv än det som upplevts i Island. Och en stor mängd djur. Supervulkanen hade senast utbrott för 640000 år sedan, man vet ju aldrig…

Pensionärsgummans alternativ: Ett utsiktstorn i en nationalpark här i närheten, eventuellt ett fönster med utsikt i ett höghus hos någon bekant. Förslag emottas med tacksamhet!

2. Ett evenemang. Holmenkollenspelen. Visst har det rapporterats om fyllerier och slagsmål, men OO vill stå vid spåret bland glada norrmän som hejar och sjunger, tillverkar mat och dryck och stortrivs som publik. Gärna iklädd lite smågalna kläder. OO har besökt platsen på förra årtusendet, sommartid. Beundrade utsikten från högsta punkten i den här backen – nu är backprofilen annorlunda.Pensionärsgummans alternativ: Lovisatravet. Gå omkring på stallområdet i lugn och ro och glädjas åt att inte behöva hålla på med en häst, svettas, bli dyblöt av regn, vara nervös och svära osande eder.. Och se på loppen utan att skämmas över en häst som galopperar bort sig.

3. En intressant plats inom landet: Glasigloo-hotellet norr om Rovaniemi. Övernatta i vilket väder som helst med full utsyn genom tak och övre delen av väggarna. Norrsken, regn, snöfall, stjärnhimmel… Platsen valsade runt bl.a. på Facebook som ett av de mest intressanta hotellen i världen för en tid sedan. Förstås störs nattsömnen av nyfikenheten, med det är det värt.Pensionärsgummans alternativ: Rigga upp ett myggnät  i gårdslinden, sova på ett liggunderlag där en vacker sommarnatt. Eller skaffa en bättre utemadrass, tjockare och bredare.

4. En stad. Barcelona. Städer är ingalunda OO:s största intresse, men rykten från flera håll säger att den här staden är sevärd på grund av Gaudis arkitektur, den breda gatan ”Ramblan” och folklivet där. Långsamt strosande och byggnadsbeundrande. Men kanske inte under turisthögsäsong…Pensionärsgummans alternativ: Fredrikshamn. Bara att sätta sig i bilen och köra ca 80 kilometer österut, genom intressanta orten Neuvoton (=Rådlös). Faktiskt, OO har aldrig varit där. Stadens ursprungliga stadsplan är intressant, som ovan på det frimärksstora frimärket synes. Frimärket utgavs till stadens 300-årsjubileum 1953.

5. Ett land. Svårt, tills begreppet ”lilleputtstat” dök upp. Då var det klart med en gång: San Marino. Får samtidigt en chans att rådbråka italienskan på köpet. Vet föga om staten, men kan rätt så exakt peka ut den på kartan. En stadsstat som har överlevt alla turbulenser på halvön ifråga, med ett statsskick sen 1200-talet. Historiskt och naturmässigt intressant.Pensionärsgummans alternativ: Jämtland! Landet i mitten, den självständiga republiken, Storsjöyran, språket, jamtelagen (obs, rätt stavat!)… Också intressant historia. Ylva, om du är hemma då, då fungerar du väl som guide? Ewert Ljusberg kan väl hålla välkomsttal?

Nu blir det en liten paus. De följande fem dyker upp inom kort. Ber om ursäkt för de frimärksstora bilderna, så blir det när OO stjäl bilder från nätet.

Utmaningarna är svårast. Skulle gärna utmana icke-bloggare, men var publicerar ni i så fall? Skriv e-post eller brev om era drömmar, så sammanställs de till ett eller flera inlägg utan namns nämnande. Bloggarna som får börja aktualisera sin resdrömmar är Carita, Lena, Anita, Nathalie och Gilla. Hoppas ni läser det här och följande inlägg!

I nästa inlägg:

 

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 33 694 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.