Ljus i mörkret

”En ljushårig flicka uppfattas som god, mild, hjälpsam, oskyldig och snäll – av någon anledning. Därför väljer man helst blonda flickor till Lucia”. En annan teori är att luciatraditionens rötter finns i de gamla tyska julspelen, där små ljuslockiga barn med ”ljus i håret” (föreställande Jesusbarnet och änglar) fördrev de onda mörka makterna. Även lussekatterna lär ha sitt ursprung där. Ho vet.

I Finland har ”officiell” Lucia valts genom röstning och samarbete mellan Hufvudstadsbladet och föreningen Folkhälsan sen 1950. Över två tredjedelar av valda lucior har varit ljushåriga. De allra flesta har haft långt hår. Och största delen har kommit från landets sydliga delar. Men i år jublar brunögda, f.d. naturligt mörkhåriga OrdOdlaren! Finlands ”rikslucia” den hundraåriga mångkulturella republiken till ära:

Bilden från Hufvudstadsbladet

Anna Kajsa Edström från Jakobstad, adopterad som mycket, mycket liten från Colombia. Liknar kanske rätt så mycket en flicka som levde för ca 1700 år sedan på Sicilien…

Luciatraditionen infördes i Finland av smått legendariska Runa Melander från Skåne, hushållsläraren som kom till Högvalla i Karis 1918/19 och byggde upp utbildning för husmödrar och hushållslärare i sisådär 40 år. Skolan flyttade till Borgå 1923 (en eldsvåda var orsaken, tycker sig OO minnas) och bosatte sig 1927 på Boe gård, en dryg kilometer från OO:s förra hem. Numera bor det hästar på gården, inte alltför illa valt… De utbildade husmödrarna och lärarna tog med sig de nya sedvänjorna till sina hemtrakter, och på så sätt kom luciatraditionen att bli finlandssvensk. Nuförtiden har Lucia effektivt ”exporterats” till finska trakter. Speciellt ”språköar” med svensk skola har anammat traditionen med hull och hår.

Första luciatåget ordnades i Helsingfors 1930, med fackelryttare, tomtar, musikkår och Lucia i hästdragen vagn, efterföljd av tio ridande tärnor. Det ni! Fortfarande forslas Lucia i Helsingfors från kröningen i storkyrkan/domkyrkan (hon får ett vackert specialdesignat halssmycke) med hästvagn. Men tärnorna och de övriga går till fots. En verklig folkfest, ljusfest, i staden. I Jakobstad hade man också luciatåg 1930. Med julbock (så heter det i de trakterna), tomtar, sångare, hornorkester – men ingen Lucia. Vasa var något senare, med början 1936.

Så gott som varje stad, varje ort idag har sin egen Lucia, de flesta kopplade till välgörenhet. Kandidaterna presenteras i lokaltidningen (om sådan finns), folk röstar och ger en liten penningsumma för varje röst. Lucia besöker fester, sjukhus, hem för seniorer m.m. och överallt ges bidrag till insamlingen. Det handlar ofta om ett verkligt digert program för de unga flickorna, som på många orter efter all festivitas deltar i utdelandet av bidrag till hjälpbehövande. Det behövs en eller flera ”luciamammor” från arrangörsföreningen för att hålla ihop det hela.

Även i OO:s hemstad väljs Lucia, i år Cecilia Kronberg. Med… ja, se själva!

Bilden från tidningen Östnyland

Förr fick hon också åka hästskjuts, men numera går hela följet till kröningsplatsen, gamla rådhusets trappa, med fackelbärare från frivilliga brandkåren, tomtar och hela köret. Hennes två tärnor är de två kandidater som fått nästflest och nästnästflest röster. Jobbstaden gör det ännu mer demokratiskt: alla kandidater deltar i luciaföljet: På så sätt garderar man sig mot sjukdomsfall och andra eventualiteter.

Bild Carita Liljendahl, tidningen Nya Östis

Lovisas Lucia  – i år heter hon Ina Nygrén – kröns på rådhusets balkong, och då är hela huset invaderat av småtomtar och stjärngossar, de skymtar i varje fönster. Efteråt blir det transport till kyrkan som ligger två-tre stenkast borta. I år lär det ha varit en lastbil från 1937 som hade äran att kurva runt torget.

Skämtlucior fanns vid universitet i Sverige redan i slutet av 1800-talet. Studenterna (manliga) gick hem till sina professorer med konjak och glögg tidigt på luciamorgonen. Inte i Finland? Joho. Sagesmannen på andra sidan köksbordet berättar att svenska teknologföreningen drack varm punch och åt ärtsoppa hos sin kurator tidigt på luciamorgonen på 1960-talet, och efter diverse andra förberedelser var det (års)fest på kvällen…

Väderfunderingar

Artturi Similä. Färg. Lukt. Moln. Havsvattenstånd. Vindriktning. Kvart före ett i radio. TV. Tidningar. fmi. smhi.yr. Månghundraåriga odlargener. Allt detta i en hast påkomna ingredienser till en (av många) sida hos OrdOdlaren: VäderSkådarSiaren.

Sveriges TV, 1960-talet: Väderleksrapporten (så hette det då!) med Artturi Similä. Först fascinerade språket, utflyttad meteorologfinländare från Karleby. Sen kartorna, förklaringarna – rena rama undervisningen för jordbrukardottern som sommartid fick springa ikapp med varierande väderförhllanden. Kall- och varmfronter, ocklusionsfronter, lågtryck som tvinnar motsols, högtryck tvärtom… Och kalloftåmråådet. Prognoserna började oftast med en titt på kalloftåmråådet över Arktis, hur det rört, rör och förväntas röra sig – och därmed bestämma vädret den närmaste tiden. Ibland böljade luftmassan in över Europa, ibland hängde den långt nere över Nordamerika. Var finns den nu? Similäs egen ”uppfinning”?

Similä ”in action”. Det mesta ritades väl mer eller mindre för hand, kan nutida meteorologer det?

Kvart före ett, Finlands radio. Den utförliga väder(leks)rapporten, då och nu. Bl.a. havsvattenståndet. ”Sjunkande betyder regn”, mässade pappa, och tonåringen trodde och lydde arbetsordern som följde. Uppläsaren var trist, enformig och tråkig. Koncentration krävdes för att uppfatta vad som sades. Något bättre nuförtiden.

Molnen. Sak samma vad de heter, viktigare vad de medför. Uppsikten över dessa himmelsfenomen var perfekt över slätten i den österbottniska byn. Himlen med alla sorters framfarande formationer var stor och öppen. Åskmolnens framväxt var mest fascinerande. Den lilla flickan gick en gång hemåt från skolan i tilltagande åskregn, betraktande molnen och spridda blixtar, lyssnande på mullret. Skådespel! Mamma, av förekommen anledning åskrädd, slängde sig på cykeln, undrande var ungen dröjde. Enda gången någon ”avhämtat” från skolan. Hon förvånades över dotterns lugn:”E je jo så grant!”

Senare i livet krympte himlen, hemmen har omgivits av skog på nära håll. Har ändå inte gjort som kollegan, även österbottning i diasporan: han cyklade några kilometer norrut mest varje dag, bara för att se himlen. Senare i livet  åkte han till Island. ”Det blev det lite väl mycket himmel där”. Kort och lakoniskt uttalande.

Vinden och varifrån den blåser, den lukt den för med sig – allt berättar om vädret som komma skall. Lukt? Jo! Det luktar värme, kyla, frost, snöfall, lågtryck, med mera. Eventuellt är luktorganet påverkat av annan information, samtidig eller något tidigare inhämtad. Men det brukar stämma…

Nutida väderprognoser i TV är inte mycket att hurra för. Kartor med utströdda bilder av moln, sol, regndroppar och snöflingor här och där, inte intressant. fmi.fi, smhi.se och yr.no är desto flitigare besökta. Sidorna med regnmängder och regnmolnens framfart ger en hel del information. Likaså sidorna med ultralokal information. OO vill ha mera fronter, låg-högtrycksmarkeringar, färger så att man kan studera och låtsas förutspå själv.

Hufvudstadsbladet bjuder på kartor som den här. Bra!

Men mellan november och februari får det bli det väder det vill. OO är föga intresserad. Vit jul eller inte, det kvittar. Okay, stora halvblöta snömängder önskas inte, med tanke på skottandet. Det är ju de månghundraåriga odlargenerna som spökar, om växter fryser eller drunknar eller dör är det inte så mycket att göra, bara att ta nya tag när det går. Månghundraåriga? Jo, ff ff ff mf ff ff ff hette Nils Lang, levde ungefär 1410-1470 i Rejpelt (Rekipeldo), Vörå, bonde. Där börjar raden av bönder, torpare, pigor och drängar fram till idag. Några hedersuppdrag som skjutsbonde, riksdagsman, nämndeman skymtar förbi. Större förflyttningar än några tiotal kilometer har sällan förekommit. Namnen är gedigna vörånamn, t.ex. Härtull, Kjötar, Jåssis, Jäppil, Ollil, Kaustinen, Korvolain, Månsus, Fast, Omars, Kattil, Talus, Knubb, Småros, Grims…

 

Hundraårsdagen

Solen skymtade fram lite försiktigt över horisonten och mellan trädtopparna, en liten förmiddagsvandring med kameran visar trädgården i småvinterskrud. Inget skidföre att tala om, men det behövs inte ännu heller.

Den här abies-”granens” gren skulle platsa bra inomhus under julen, men det håller liksom inte…Midsommarrosen, ‘Plena’, årets ros 2017, har gjort nypon. Hoppas den har gjort en massa blomämnen också…

Astilbe kan vara nästan lika vacker vinter som sommar…

Den här hortensian, ‘Early Sensation’, håller på att växa oss ur händerna. Den skall klippas rätt kraftigt om de omgivande växterna skall ha någon chans. Vi får se, den är ju vacker…

Den här hortensian får växa så mycket den bara vill! Kuutamohortensia (=Månskenshortensia) på finska, Tidig Syrenhortensia på svenska, konstigt nog. Ni skulle se när den blommar, den är nästan självlysande! Men solpanelerna på taket är frostnupna idag, producerar inte ens en ynklig liten del av en kilowattimme.

Några solstrålar lyckades kameran fånga på nedre delen av körsbärsplommonträdet. Det gav god skörd i år. Första skörden, får något år sedan, bestod av 14 stycken.

Kameran riktades uppåt, hittade några rönnbär och blå himmel…

… blått och vitt i björk- och talltoppar.

Eken lutar, den har varit trängd av andra träd. Ser ni en skylt som hänger där, svart, oval? Där finns text!

Den japanskinspirerade dammen med sina röda portar, två små ”tempel” och den ena av de två hemlockarna som bara växer och växer. Omgärdad med nät med tanke på harar och andra intresserade djur som vi tack och lov (ännu) inte har så många av. Tre växthus i bakgrunden.

Krukan har inte befriats från sina femtungor, den får behålla dem hela vintern. Med mycket snö kan det bli ganska så intressant!

Bakom nyponen (troligtvis ‘Splendens’, Valamorosen som ingalunda har något med Valamo att göra, mera med vallmo) skymtar infartsvägen som omges av rätt så stora rabatter kantade med stora stenar.

Julen kommer sakta men säkert till huset. Det tänds lite mer inne och ute var och varannan dag. Fotosessionen tog sin modiga halvtimme, fingrarna protesterade. Kosan styrdes inåt, till brasan, tekoppen och traditionellt firande av Finland med blåvita ljus. I skrivande stund är det två timmar kvar tills balen börjar. OrdOdlaren brukar räkna hur många av gästerna som skulle hälsa på henne om de skulle träffa henne på gatan. Det brukar bli en knapp handfull, ibland enbart en. Så högt uppe på stegen står hon ingalunda…

Skräp samma. Betydligt skönare att bokstavligen sitta i yllestrumpor och följa med det hela. Inre filé av hjort på kommande! Trevlig Självständighetsdagskväll på er alla! I morgon är det då Annandag Självständighet…

100 år – lite familjehistoria

Storfurstendömet Finland, i början av december 1917. Hur mycket kunde man följa med det politiska läget i den lilla avlägsna byn i Österbotten, ca 50 kilometer nordost om Vasa? Läste man Wasabladet eller Wasa Posten? Kanske 34-åriga Anders gjorde det. Höggravida Anna-Maria hann knappast, med en 4-, en 3- och en knappt 2-åring i kjolarna. De hade köpt det lilla jordbruket med vidhängande stuga 1913, med pengar som Anders tjänat ihop på två resor till ”Amirika”. Inga släktingar i byn, de närmsta bodde på över 20 kilometers avstånd.

15 november hade lantdagen förklarat sig inneha den högsta statsmakten i Finland, alltså monarkens maktbefogenheter. Efter ytterligare jobb av makthavarna i den (avsides) belägna huvudstaden gav senaten sin proposition om republikansk regeringsform 4 december, med självständighetsförklaringen som förord. Anna-Maria födde den dagen sin andra son och sitt fjärde barn, troligtvis en mörkhårig liten krabat. Sammanlagt föddes 81046 barn det året. 588 av dem torde leva ännu. Dock inte Anna-Marias och Anders´ son, OrdOdlarens far.

Vad betydde självständigheten för den unga familjen där, långt borta från maktens korridorer? Inte ens de obehagliga händelserna några månader senare nådde och berörde byn, vad OO vet. Där bodde ett dussin småjordbrukarfamiljer, jämbördiga i sitt slit på sina inte alltför stora jordlotter. Sjukdomar och olyckor drabbade desto mera:

Anders avled våren 1926 i sviterna av de sjukdomar han ådragit sig ”over there”. En 12-åring och en 9-åring var helt plötsligt ansvariga för ”karasysslorna”. En lillasyster hade kommit till 1920. De två äldre systrarna avled i ”lungsoten”, tuberkulos, 1936 och 1938. När kriget bröt ut 1939 var båda bröderna inkallade, OO:s pappa åkte på magen nedför trapporna några våningar i Sandhamn (utanför Helsingfors) i samband med de första bombningarna, med små skavanker som följd. Storebror omkom några månader senare på Karelska näset när ett hus han befann sig i rasade. Farmor och Faster kämpade på därhemma. Pappas tid i kriget blev lång. Han tog aldrig i ett vapen efteråt.

Sommaren 1943 blev det både förlovning och vigsel för OO:s föräldrar, troligtvis under en och samma permission. De två cyklade 20 kilometer till prästgården, klädde upp sig i finkläderna de hade på pakethållaren (bruden var skräddare till yrket), fick ett fång dahlior av en bekant och prydde sig och sade ja. Bruden fick bl.a. en pappershatt som gåva av sin färske make!

Republiken Finland firade 30 år, men knappast avbildades hemgården av den orsaken. Anna-Maria med barnbarnet, OO:s storasyster i famnen, föräldrarna till vänster, Faster och grannen/väninnan till höger. Faster och farmor huserade i husets västra och vänstra halva, den unga familjen bodde i högra halvan. När OO föddes hade familjen flyttat en hel kilometer söderut. Där växte systrarna upp och hade sina duster (på gott och på ont) med pappa. Han var närmast arbetsnarkoman, hade sina principer och värderingar och bestämde över arbetstider och -uppgifter.

Att backa med traktor och släpvagn är inte lätt. Pappa slog sig på knäna och gapskrattade åt dotterns försök. Resultat: hon klev av traktorn med orden ”Kör själv”. Tonåringen ville ligga och sola emellanåt, pappa älskade att komma smygande med en groda i handen och slänga den på den varma ryggen – och han fick lägga benen på ryggen. När dottern blev snabbare var det inte lika roligt för honom länge…

En födelsedag har stannat väl i minnet. Torrhö (dammigt, från s.k. nylindor) skulle in i fyra lador. Pappa samlade ihop och lyfte in höet med traktor, dottern kom efter och bredde ut, saltade och packade in i hörnen. Vi jobbade aldrig vid samma lada. När allt var klart och vi träffades mot kvällen hälsade pappa/arbetsledaren:”Du ser ut som en sotare!” Det var det årets födelsedagspresent.

Idag skulle ”tvådagarsryssen”, som han fick heta i våra ordväxlingar emellanåt, ha fyllt 100. Men han ”nöjde sig” med 75, bruten av några invalidiserande sjukdomar. Men både han och republiken hann begå 75-årsdag före.

Äta bör man…

Morgonmål. Så heter det i OrdOdlarens vokabulär. ‘Frukost’ passar liksom inte. Nu, äntligen, har orsaken klarnat, orsaken till varför ordet känns lite förvirrande. Man lär så länge man lever. I Danmark äter man ‘morgenmad’, och sisådär mitt på dagen blir det ‘frokost’.

Hur det fungerade för folkskolflickan är svårt att komma ihåg. Men skolväskan/ryggsäcken skulle innehålla en flaska mjölk (egna kor, ingen pastörisering eller homogenisering eller fettborttagning) och ett smörgåspaket (bröd + smör). Varm mat serverades i skolan, men ingen dryck, inget bröd/smör. Flickan lärde sig packa för att undvika olyckor. Skolvägen var drygt två kilometer, gående, med cykel, sparkstötting eller skidor.

Tonårsflickan åkte skolbuss (ingalunda gratis), ca 20 kilometer. Mamma väckte med orden:”Tevattnet på gång på gasspisen!” Då gällde det att ta sig upp ur sängen innan översvämningskokandet var ett faktum. Te med mjölk, bröd, smör och eventuellt något pålägg. Mat (så hette det) med alla tillbehör serverades mitt under skoldagen, betalades månadsvis.

Sommartid gällde andra vanor, sex dagar i veckan. Väckningsropet lydde då ”Vi går nu!” Det betydde stig upp, ett glas vatten, ut i lagårn (föusi) och mata djuren medan mamma mjölkade. När korna var mjölkade skulle de ut i hagen,mamma gick in och dotterns städningsarbete vidtog. Måka skit (det är OO bra på ännu idag), sätta rent strö (halm) i båsen och hö färdigt till kvällen – ibland skulle dessa torkade produkter måkas fram ur sina lager vilket innebar måkande i flera omgångar. Svettigt och dammigt. Allra sist skulle föusgolvet sopas rent. Efter ca två timmars jobb vankades te med mjölk, bröd, smör, eventuellt gröt eller något annat varmt, kanske rester från gårdagens kvällsmat. Då var klockan ungefär nio. Frukost, maten efter dagens första arbetspass. Men den måltiden hade tydligen inget speciellt namn.

Universitetsstuderanden drack te och åt smörgås. det var väl lite slarvande hit och dit på den tiden, kanske en kopp kaffe behövdes emellanåt. Kaffekonsumtionen var hög under graduskrivandet. Några år senare upphörde den konsumtionen.

Läraren åt ordentligt: Gröt på flingor från kvarnen i grannbyn (från mjölnarens/bondens ekologiska odlingar), äppelmos av fådda äpplen, egenbakade semlor (obs, ”grova bullar”, ingredienser från samma kvarn) med smör, ost, skinka och egna tomater/gurka/salladsblad enligt säsong. Och te, förstås. Med honung. Skollunch (först där kom ordet med i vokabulären) åt hon inte, i stället ett lätt mellanmål med det oundvikliga téet.

Pensionären tar det lugnare. Det kokta ägget (med chilisalt) varierar i utseende både på utsidan och på insidan. Müslin eller grötskvätten äts med äppelmos och bär från egen backe (Just det. I den här språkomgivningen bor man på eege backan även om tomten är platt) och det oundvikliga téet, nu sötat med närproducerad honung. Och två receptbelagda piller har också kommit till (kallas ålderstillägg). Mjölken och smöret och brödet intas i andra former andra tider på dygnet.

‘Morgonmål’ lär vara mer eller mindre finlandism. ‘Frukost’ kommer från lågtyskans vro = tidig och kost = mat. Grundspråket som är OO:s modersmål håller kvar det gamla. Frukosten kommer efter ett arbetspass.   ”Det finns inga starka skäl för att envisas med att äta morgonmål”, skrev språkväktaren Mikael Reuter 2011. OrdOdlaren struntar i det. Morgonmål varje dag, även om formerna varierar. Så he så.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 19,503 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

En blogg om att följa sitt hjärta och leva sin dröm - här skildrar vi livet på Lindö och utmaningen i att bli självförsörjande på en väglös ö. ❤️

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.