Skratta! Av hjärtat!

Nä. OrdOdlaren tänker inte nu börja redogöra för skrattets hälsoeffekter. Det räcker med att konstatera att de finns. Aktuellt nu är att nordligaste delen av det sammanhängande svenskfinland fått ”hela Sverige” att skratta. Helt ofrivilligt. Många av er har kanske sett det:

En helfinsk designer gjorde en gullig ”reklam” för staden Karleby (Kokkola på finska, vi är många finlandssvenskar som använder det ordet). En reklam om en barnvänlig stad, med bland annat en knubbsöt säl som symbol. Bokstäverna O ersattes av hjärtan, som kan läsas som U. Skrattorsak! TV4 i Sverige uppmärksammade det i sitt Sverige-svep, och all heder och många pluspoäng åt programledaren Axel Pileby som uttalade stadsnamnet korrekt! I skrivande stund bad han Finland om ursäkt (fredag kväll), men det behövde han inte. Vi skrattar gott, allihopa! Hans och Paula de Tilde Ebys fnitter blev ännu värre när de visade en karta över staden:

Ursprungliga Gamlakarleby grundades 1620 och sammanslogs med landskommunen runtomkring 1977, det är den nedre ”bullen”. Den övre densamma är Lohtaja (svenska Lochteå) och ”resten” är Kälviä (svenska Kelviå) och Ullava – de här tre f.d. numera helfinska kommunerna anslöt sig till staden 2009.

”Vi har tidigare ofta blandats ihop med med andra städer på K – men vi har den mest vitala bilden på kartan. Och vad är bättre än lite attraktionskraft?”. Så säger marknadsföringschef Päivi Korpisalo. Reklamen togs bort omedelbart, men till följd av otroligt många reaktioner på sociala media och med den berömda karlebyhumorn i botten funderar man nu på en uppföljning, riktad till ”F 18”. Bland annat en t-skjorta har efterlysts. Kokkola är en humorstad!

OO har bott i staden i ungefär ett år, för läänge sedan. Hon var med i Karleby ungdomsförening och kunde följa med stora delar av revyproduktionen den vintern. Föreningen har det finska rekordet i antal nyårsrevyer. OO har sett minst ett tiotal och har skrattat åt otaliga lyckade skämt i dessa. Antar att revymakarna nu gnuggar händerna och önskar alla samlingsrestriktioner med vidhängande virus så långt pepparn växer. Revyns premiär varierar numera, januari – februari.

Kokkolahistorier vimlar det av. Invånarna serverar dem på löpande band, ibland som självklarheter, underbart. OO har en hel del på lager, men de måste berättas på den speciella dialekten. Vi tar lite av det språket först. Varsågod och läs:

Det här är ett utdrag ur häftet ”Fälthandbok för Kokkola-ornitologer å aadär såm skådar oppååt”. Enligt den här skriften finns det ”tri sårts fågla: småfågla, sjöfågla å krååkå”. Alternativ stavning fugla eller fuula. Inget -r i pluralis. Ein fågäl.

Manskören i Kokkola ger ut en Valborgstidning, ”Nattens Dagblad”. Där ingick en gång följande notis: ”Tjänsten som fanbärare i kören har sökts av fem personer, av vilka två vill förbli anonyma, nämligen Hagström och Fredriksson”.

Det stod inte Fredriksson i notisen, han är en åsnebrygga. I revyn för två år sedan fanns ett nummer där man kunde framföra klagomål. Anders Fredriksson klev fram och framförde sitt: ”Jag har inte fått se någon karlebyrevy på 50 år!” Han har nämligen alltid stått på scenen. Han och två andra i revygänget behöver bara visa sig på scenen så håller publiken andan. Det finns värdiga efterträdare.

Men en kvinna av det rundare slaget har slutat. Ett av hennes nummer – utan ett enda ord – är för OO oförglömligt. Hon tog ett par strumpbyxor ur förpackningen och började dra dem på sig, med perfekt tajmning i alla rörelser och små pauser. Gör det inför en hemmapublik, om ni klarar av det innan ni kiknar av skratt!

Lånat från komikern Alfred Backas facebooksida. Skrattigt veckoslut, önskar OrdOdlaren!

Målsättning i en kappsäck

Planera, ställ upp mål, fyll kalendern – och vill en vän träffa dig så kan du hitta en lucka på fredag eftermiddag om två månader, mellan barnbarn ett och barnbarn två… Och nu suckar folk över att kalendern är tom. Men den är ju fylld med tillfälliga stunder! Kom att tänka på den glada dalmasen, som sålde sina egentillverkade knivar. OO uttryckte sin beundran, varpå han sa: ”Serdu, jag har kommit till den åldern att jag har framtiden bakom mig och fritiden framför mig, så jag gör bara det som faller mig in varje dag!”

Inte hans kniv, men en av OO:s käraste när fisk skall angripas. Har hängt med i minst 40 år. Finsk produktion. Bäst som det var drabbades pennfäktaren av en utmaning: Hur många knivar (förutom bordsknivar) finns det i det här hushållet, i köket? Av hur många nationaliteter? ”Uteknivar” räknas ej. Där fick ni alla en novemberutmaning! OO ger sitt svar i ett kommande inlägg. Först skriva, sen räkna… (alla ni som ser Sveriges TV känner kanske igen reklamen: först schamp…)

Halkade iväg bort från ämnet? Jo, men allt det där med planer, mål, målsättning, drömmar är tråkigt. I slutet av OO:s arbetskarriär dök ett nytt ord upp i psykologin: elämänhallinta. Även finska kolleger rasade mot ordet: att vara sitt livs härskare, styra sitt liv. OO pratade för ”livskonst” i stället, konsten att hantera livet, och struntade i vad diverse viktigpettrar ansåg.

En av de slöaste illustrationerna. En mahoniabärsfärgad hand på en åländsk sten. Fundera ut associationerna själv…

I studiehandledningen skulle man göra en livsplan med eleverna. Gör lagom, när det egna livet styrdes och styrs av tillfälligheter. OO skulle bo i östra Nyland i två år. Nu är hon inne på sitt fyrtiofemte (va tycks: neljättäkymmenettäviidennettä; i partitiv, på finska…). För tolv år sedan var inte planen att krypa i en hektarstor trädgård, det fanns inga planer alls! Som barn drabbades hon av drömmen att se Gamla Valamo i Ladoga. Uppfylldes av en tillfällighet cirka 30 år senare, liksom drömmen om Taj Mahal ytterligare tio år efteråt. Ingick ingalunda i någon livsplan, handlade endast om att se ett tillfälle, fånga det i flykten – och ha möjlighet därtill, förstås.

Därför fångade OO en helsikes tung kappsäck i veckan som gick:

Bilden på Facebook pockade på åtgärd, OO agerade och kom snart hem med hela härligheten. Böckerna är senast sedda och lästa på 1970-talet. OO kände sig som ett snällt barn med en godispåse, sorterade och satte i högar, sen i honungsburkslådor:

För en dryg månad sedan lånade OO en biblioteksbok skriven av Agatha Christie (miss Marple), läste och gillade. Av en händelse kom en filmatisering av boken i TV något senare. Sjutton också! Många intressanta helheter och detaljer fanns inte med, förstås. Även om miss Marples gestalt kompenserar för det mesta var det ändå roligare att läsa. Filmerna har ju gjort att OO har tydliga bilder av Hercule Poirot, kapten Hastings och söta tanten Marple och andra figurer i huvudet.

Därför fångades kappsäcken, och den befanns innehålla 29 Agatha Christie, främst Poirot. Därutöver cirka 50 andra, främst lätta deckare. Nu fick november (och december, januari…) en ny målsättning: läs och njut och gräv ner dig i bokens miljö, och de blekgrå novemberdagarna flyter snabbt förbi.

Soffan, läslampan, kuddarna, pläden, temuggen är redo. Läsaren bakom kameran tillsvidare. Men läsningen är påbörjad och vad bättre är: böckerna går sen vidare till följande läsare. Tack, alla inblandade, ingen nämnd, ingen glömd!

Novembermatematik på olika sätt

Dags för hjärngymnastik! Räkna. Nej, nej, sluta inte läsa nu! Kan du räkna till tio på japanska? Det är verkligen lätt som en plätt – om man engagerar sina sinnen och sin kropp.

OrdOdlaren fick en gång träffa en ung finsk flicka som vuxit upp i Japan och bad henne räkna till tio. Genast när hon slutat upprepade OO räknandet på japanska. Flickan såg ”något” förvånad ut. ”Så är det när man är specialist i inlärningspsykologi och i pedagogik, så…”. Ichi – ni – san – shi – go – roku – scichi – hachi – kyu (ku) – ju (det borde vara ett uppochnervänt v på bokstaven u, men…). Lugn, lugn, hon fick veta sanningen. Tillägnad roliga Ingemar Svantesson, som berättade följande på en kurs en gång:

Jag, en karl, berättar: Jag (Ich, ichi – lägg handen på bröstet) är blyg, går oftast och tittar på mina knän (gör det – knee, ni). En dag sken solen (titta upp, ansiktet mot solen – sun, san) jag tittade upp, och då såg jag Henne (le, glittra – she, shi). Hon gick (gå på stället – go, go) längs vägen, skulle tydligen på dans (ta små danssteg – rock, roku). Det blev för mycket för mig, jag kunde inte hjälpa det (lägg dina händer på din bak, knäa litet – shichi, det förstår du…). Hon stannade, tittade, jag försökte dölja ljudet med ett annat (nys, med handen i ”nysställning” – hachi), hon såg ännu mer konstig ut. Jag såg några kreatur på en äng, pekade (gör det – ko, ku). Hon tittade dit jag pekade, nickade (gör det – jo, ju), hon kunde ju bara se att där var en ko. Ch uttalas som tj.

De kära japanska redskapen, alltid med i trädgården, som av arbetsspåren synes

Såå – nu kan du! Dags att kolla sig själv, med story, kroppsrörelser och ljud!

Italien, italienska. Vi fortsätter från tio till tjugo på det språket. Italienskan vänder lite upp och ner på de äldre tonåringarna, så måste OO tänka för att mala in räkneorden: dieci – undici – dodici – tredici – quattordici – quindici – sedici – diciasette (17) – diciotto – diciannove – venti (skönt att vara i mål med 20!) Roligt, men kräver lite krokar, minnesregler och tokigheter. 6, 7 och 8 är sei (obehagligt nära sju, men…), sette (ligger närmare 8) och otto (nästan som åtta). Hängde ni med?

En ”lånad” bild som skall föra tankarna till – Danmark. OO har besökt landet flera gånger under 1970- och 80-talet, och presterat dåliga bilder, få bilder – och diabilder. Och under en tid behärskade hon de högre tiotalen också! Hon visste direkt vad dansken menade när han/hon rullade fram tre og halvtreds. Nu får hon tänka till: ”Upp till hälften av det tredje när grundenheten är 20, både fingrar och tår…”, det blir 50. Halvfjerds är följaktligen 70, halvfems 90. Nä, automatiken i hjärnan fungerar inte så bra. Behövs kanske inte heller mera.

På väg in till en lummig trädgård på alvaret på Ösel, Estland

OO träffade en gång en kvinna från Norge på Island. Hon hälsade ”tere, tere” på kvinnan från Finland som svarade ”terve!” Född i Estland, och hon frågade: ”Vet du vad det är för skillnad mellan ester och finnar?” OO hade kunnat skrivas ”??” då. ”Jo”, sade hon, ”vi ester har alltid så mycket att berätta att vi hugger av orden, medan finnar har mindre att berätta, tänker, och drar ut på orden!” Den svensktalande finländskan blev först nästan sur, men sen… Vi tar räkneorden 15 – 18 som exempel. Estniska: viisteist, kuusteist, seitseteist, kaheksateist – – och på finska: viisitoista, kuusitoista, seitsemäntoista, kahdeksantoista – det ligger något i det!

Kommer osökt att tänka på killen som ombads att räkna upp de tio buden, i valfri ordning. Svaret: 7, 10, 2, 5, 1, 6, 4, 8, 3, 9. Smart och rätt!

Som tidigare: En kommentar här eller på Facebook ger en lott i den kommande utlottningen av en roskalender mot slutet av månaden. Det kommer åtminstone två inlägg till i ”serien”…

Sträckning i november

Ett gäng ungdomar på dansrestaurang, tidigt 1970-tal. Två är flickor, de unga männen är 4 -5. Flickorna vill dansa, men kavaljererna är tröga. Då lyfter flickorna sina händer i brösthöjd med handflatorna neråt – jo, killarna lärde sig snabbt. Direkt var två danspar på golvet, vi flickor blinkade skadeglatt mot varandra!

Vad hade annars hänt? Jo, bordsdansen, i takt med musiken. Varifrån den kom har OO inte en blekaste blå aning om, huvudsaken att den fungerade! Två klapp på låren, två klapp i händerna, händerna förs sen mot varandra två gånger två, med byte av hand ovanpå – äh, en slö illustration i slö position vid köksbordet 50 år senare:

Följande posé: peka med pekfingret uppåt med den ena handen, sen med den andra, snurra dem sen nedåt i spiral. Alternativ till det här på krogen var att stiga upp och sätta sig ner. Senast då brukade killarna vid bordet reagera…

Nästan med lärarmin… Nu har OO gjort en sträckppådejnovemberfortsättning på den oförargliga bordsdansen som väckte uppmärksamhet vid de andra borden – obehaglig sådan för killarna, vilket var meningen…

Pausgymnastik vid datorn när andan faller på och utrymme finns: Sträck höger arm låångt åt höger, sen vänster arm. Därefter ena armen höögt upp, sen den andra. Rulla axlarna två varv framåt, två varv bakåt. Dra ihop axlarna framåt, sen bakåt så skulderbladen smäller ihop som två grytlock (haha). Allt i lämplig tvåtakt, ett – två, ett – två. Kan upprepas med variation så länge man vill.

Kan göras till vilken melodi som helst, men eftersom tanken är ”uppåt, uppåt” så kom OO att tänka på The Flying Dutchman (som inte flyger), och den är ju en funicular, så det blir ”funiculi, funiculaa, iamme iamme ja, funiculi, funiculaa…” Sök fram, finns i lämplig version med Luciano Pavarotti, njut av den rösten och pausa i läsandet!

”Låten” skrevs för invigningen av funicularen – bergbanan – upp till Vesuvius på 1880-talet, blev en stor hit – som det var meningen. En reklamtext, nästan. ”Kom med mig upp på berget…”. Förstå lagom den napolitanska texten, men pigg och glad melodi, inte alls opera även om den ofta sjungs av klassiska sångare, som en napolitansk folksång.

The Flying Dutchman? Jo, den tar dig 87 meter uppåt längs banan som är 585 meter lång på Godahoppsudden i Sydafrika. OO tror att hon inte har provat någon annan bergbana/funicular.

OO ”flyger” hellre om hon skall ta sig uppåt. I de här ”liftarna”, där golvet sakta roterar runt under färden, finns en värdinna – vi råkade på en verkligt humoristisk en, som annonserade som en flygvärdinna ”thank you for flying with us” med skratt i rösten. Den resan på 4 – 5 minuter längs 1200 meter långa tunga kablar är verkligt givande och intressant. Starten sker på ca 300 meters höjd över havsytan och går ca 700 meter uppåt, med hisnande utsikt över Kapstaden, upp till Taffelberget. Därifrån ser man långt, och Taffelberget syns ju också långt, ”i halva Sydafrika”, med en stor överdrift.

Visst svajar det lite, men vid ”oväder” sker inga färder, inte heller om berget satt kjolen/bordduken på sig. Tänk, vilken tur vi hade, föga blåst och solklart väder, som i skrivande stund i södra Finland i november…

Så, sträck dig uppåt, skratta i november! Hoppas du angripits av hjärnmasken funiculi funicula och tänjer på dig då och då, varvat med bordsdans!

Varje kommentar, här eller på Facebook, ger en ”lott” i den kommande utlottningen av roskalendern i slutet av månaden. Hör av dig! Följande inlägg trycker redan på i höger hjärnhalva…

Björken och stenen

OrdOdlaren säsongavslutar nu sin serie om större eller mindre planterade områden i Borgå. Det här ämnet har så starkt propsat på att knackas ner, så trots att det är november måste denna björk och denna sten få komma med. Varför denna rubrik? Tja, Topelius kom i tankarna när OO blev medveten om den här platsen för en knapp månad sedan…

Björken nämndes i inlägget om Albert Edelfelt, som den som skymde gamla rådhusets/muséets torn. Björken är vald med avsikt, symboliskt perfekt. Höga poäng till stadens parkavdelning! Och på en guidad promenad i mitten av oktober pekades på en sten där under. En minnessten.

Prästen, notarien, folklivsforskaren, m.m. Adolf Alarik Neovius (1858-1913) hamnade efter sin examen som pastorsadjunkt i Sakkola på Karelska näset 1885. Men, ja… han var verkligen mera intresserad av folkliv och folkdiktning än av sitt prästerliga kall. Han hade tur. Där, på det lilla torpet Larila, bodde Paraskovia, en cirka 50-årig kvinna, stor, stark och senig – och hon försökte klara av sin utkomst med att ta hand om föräldralösa barn, dra skutor på älven och bära ved. Troligtvis på olika sätt sjungande. Hennes man var 18 år äldre, sjuk och svag, avled 1888. OO inbillar sig att hon sjöng gråtkväden när den unga prästen kom på besök – och han återkom. Paraskovia sjöng och berättade på Kalevalamått (8 stavelser), serverade ordstäv, gåtor. OO ser hur Neovius skriver så pennan glöder, sitter i ett lyckorus, är imponerad, har svårt att hänga med…

Neovius gav ut sin första skrift med upptecknade sånger cirka 1890 och inledde sin anställning i Borgå vid samma tider som en berömd man. Han fungerade som biskop Alopaeus privatsekreterare, ”med rätt att bedriva historisk forskning”, verkar det som. Han samlade, ordnade och hade sig. Och han bjöd in denna märkliga kvinna från Karelska näset som gått till historien som Larin Paraske till Borgå, hon bodde hos honom 1891 – 94. OO har inte förrän nu begripit sig på hennes namn!

Albert Edelfelt målade porträtt av henne på ort och ställe, förstås. Den här tavlan återges i sin helhet – men Larin Paraske spelade inte kantele. Men händerna, blicken, tåren… Inte heller har hon sina vanliga kläder. Neovius hade köpt dem, med den traditionella karelska huvudbonaden, sorokka.

Edelfelts andra tavla är större än så här, och det lodräta strecket är bokens mitt… OO är helt tagen av blicken!

Likaså var Natalia Linsén framme med sin kamera. Nio år tidigare hade hon plåtat den 20 år gamla studenten Jean Sibelius (det var smalt byxmode då också…)

Sibelius besökte också runosångerskan, han höll på med sitt första storverk, Kullervo-symfonin. Han lade säkert melodier och betoningar på minnet.

Larin Paraske åkte tillbaka till sitt hem, men trots ett litet understöd från Storfurstendömet lyckades hon inte behålla sitt torp, hon avled i armod 1904.

Neovius fortsatte sin historiker-prästkarriär. Han var en av grundarna av Borgå museiförening, han kämpade för – och lyckades – få det gamla förfallna rådhuset som museum, han arbetade emot den nya stadsplanen som hotade utplåna de gamla stadsdelarna – och så flyttade han till Lojo.

Björken, här med den eminenta guiden Birgitta i mitten, är en tårbjörk, här har alltså stadens parkavdelning verkligen tänkt till, en tårbjörk vid minnesstenen över den mest kända gråtkvädesångaren i Finland. Ett verkligt minnesfenomen: 32 000 versrader, 3000 ordstäv och gåtor, 25 gråtkväden och några tiotal folksånger på nyare versmått serverade hon upptecknaren Neovius. Allt hade hon i sitt huvud, de första lär hon ha lärt sig som fyraåring…

Tummen upp för november!

Nu har vi den här igen, den som vi hade drygt fyra av 2019-20, och när den började ändras kom covid-19 i stället. Eländes elände, säger man och trycker automatiskt på automatknappen. Surt, vått, tråkigt, mörkt, opålitligt, dystert. Disktrasevädersmånaden.

Jo, OO har spelat med. Efter avslutat arbetsliv med november fylld av studentexamensanmälningar och annat skoljobbsintressant har hon varje år förverkligat drömmar, insupit sol, värme, D-vitamin, upplevelser och ökat sina nivåer av måbrahormoner nånstans söderöver i en vecka eller två. Så inte i år, ett öde hon delar med många andra. Hur i alla dagar överleva november… ÄSCH! Man har ju överlevt förr!

Väderrapporten lovar gott för den kommande veckan, och långtidsprognosen, fram till halva månaden, lovar ju gott också:

”Nä, det vänder ändå till det sämre”, säger Dysterkvist. Men Odlaren påstår att vädret inte är avgörande nu, odlingarna vilar…

Nu har OO bestämt sig för att leka optimistpositivitetskonsult och ställa till med upp- och utmaningar här. Extra morot: ni som nappar på och kommenterar (och/eller gör) här eller på Facebook under den här månaden deltar i utlottningen av en rosväggkalender (så heter det väl…), rosfotograf OO:s Alter Ego – eller tvärtom. Blir det rusning kan det bli fler utlottningstokigheter…

Dags för det första: Ta tandborstningen till nya höjder! OO har börjat, har hållit på i en månad redan. Kärringen fick värk, sökte sig till universalhjälparen, supernaprapaten med mera MH och fick sig till livs intressant kunskap om muskler och muskelhinnor. MH tryckte och förklarade och OO låg på behandlingsbänken och hotade med att ge tryckaren stryk, så ont gjorde vissa punkter. MH är van med OO:s rejäla uttryck, hon bara skrattar och trycker…

Samma dag dök en samba-magdansvideo upp i FB-flödet. Det blev fart på de små grå i hjärnan, de plockade fram melodier och bilder – och nu borstar OO tänderna på

Copacabana! Foto från ”Sockertoppen”, november 2014. Ipanema syns inte, men kan anas bortom den fullbyggda udden. Och Cornelis Vreeswijk sjunger i huvudet: ”Dansa samba med mig, ay, ay, ay, ay… Mellan Praia de Flamengo och det fagra Ipanema finns de rikas heta stränder – men de fattiga i Rio bor högt över alla andra…”. Deirdres samba. Resesällskapet OO var med i bodde nära Ipanema…

OO gör sambasteg med höftknyck under de två minuterna som tandborstningen tar. Resultat: rörligare höfter, mindre värk – prova! Förstås gjorde MH en stor del av arbetet, men…

För att öka spänsten (?) ackompanjeras morgontandborstningen på ett något tristare sätt. Upp på tå, ner, upp… En minut. Därefter följer något fånigt snurr, något sidsteg, växelsteg, hopsasteg, knäböj. Allt med valfri melodi i huvudet.

För ett år sedan inleddes november med tummen i paket. OO hade fått för sig att göra chips av jordärtskocka. Sen blev det ”tummen upp” halva månaden… Än en gång försökte hon sig på det farliga köksredskapet mandolin, trots att hon två gånger tidigare skalat bort tumhud på samma sätt. Det blev liksom tredje gången gillt. aldrig mer.

Flera novembertokigheter är på kommande, oregelbundet, eventuellt med annat emellan. OO har några idéer i den obefintliga bakfickan…

Deirdre är en underskön, tragisk hjältinna i keltisk mytologi. Hennes öde var att vålla besvär för sitt folk i Ulster, speciellt för männen, superkort sagt. Melodin är äktbrasiliansk, men hur kom Cornelis på texten?

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 52 906 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Gotlandsnytt

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.