Hoppa på tåget 8 – rör

Nu tänker OrdOdlaren ägna sig åt kopplingsverksamhet! Ändå inte koppleri… Rör kopplas ihop, jo, men rör kan kopplas ihop med annat också, koppla mera, koppla mera…

Rör. Massor av rör. 16 centimeter i diameter. Spännande. På ett sjukhus! Och här kommer kopplingen: rörpost! Många stora sjukhus använder såna här kommunikationskanaler, cirka 2000 gånger per dag. OO tror att den här bilden är från Södersjukhuset i Stockholm, där rörpostnätet är 3,5 kilometer långt och förnyades 2015. Som e-post, men roligare, sa någon. Allsköns prover som tas ”här och där” i sjukhuskomplexet sätts i en speciell transporttub och tryckluft sköter resten. Vips, om någon minut är vävnadsprovet klart för analys. Utan en massa spring med kärror, i trappor, i hissar…

Gissa om OO blev nyfiken. På ett apotek i Helsingfors kommer medicinerna också med rörpost, i genomskinliga rör. Kunden OO måste bara fråga farmaceuten om fenomenet, väl hemma surfade hon en god stund…

Nånstans läste OO att systemet fungerar som ett sugrör, tryckluften kan både suga och blåsa. Hähä, en koppling till: sugrör i ett stabilt finländskt vardagsvattenglas, design Aino Aalto (kändisarkitektens hustru), som på 1930-talet såg en yxa kastas i en sjö och bildade ringar på vatten och fick idén till den stabila glasformen.

Rörpostsystem i större skala har funnits i flera stora städer från och med 1850-talet. I Paris omfattade systemet 467 kilometer (med över 30 miljoner försändelser per år), i Berlin 400, i London, i Prag… I alla system torde försändelser på upp till 500 gram ha transporterats.

Människor då? Jo, försök har gjorts, men… Kommer ni ihåg en James Bond-film där en smått förskräckt person transporterades över en gräns i ett liknande system?

Haver ni sett Karlsson, han som lägger ner rör…? En gammal bäck, numera ett dike, går tvärs över domänerna. Det fylls varje sommar av ogräs, där samlas lera… Kort sagt, servicekrävande. Hösten 2021 var tiden mogen. Diket skall kamoufleras (hihi), rör skall grävas ner. Det tog till 25 november innan grävmaskinens krånglande slangar (rör) kom till skott. Lera, lera, klofs, klofs… Uppe till vänster i bild ses 50 meter rör med 50 centimeter i diameter som hädanefter leder vattnet från skogen på andra sidan vägen i kringelikrokar till Illby å.

Grävmaskinen malde sakta men säkert sönder gräsmattan, hämtade rör, hämtade jord från hopen vid vägen som folk hade undrat över hela hösten. Bara mera klafs.

Uppe till höger fortsätter det öppna diket genom skogen till grannarnas tomter, första röret på plats vid odlingslådorna, men oj så vått och blött och obehagligt. Vad månde blifva…

Vintern kom och gick, och först mot slutet av juni kom grävmaskinen på återbesök, gjorde ”salsgolv” ovanpå leran och satte ner ytterligare ett rör i den nästan vilda sommargrönskan. OO har ingen bild av hur gräset växte..

Rören som bär runt värmande vatten i hus brukar vara kamouflerade inne i golv och väggar, men det ändrades på här i huset, för säkerhets skull. Rören i tak och väggar lägger vi knappt märke till mera i vardagen.

Varsågod, lokförare Karin! OO trodde inte att hon skulle tota ihop det på det här sättet, med både kamouflage, glas, post och rör. Det blev nu bara så. OO försöker hålla sig kvar, trots att annat börjar tränga sig på och ta upp tid i hjärnan. Prenumeration nästa!

Snö, regn, blommor och gubbar

Det är 22 mars. Snöfall i plusgrader hela dagen, Då sitter OrdOdlaren hellre inomhus och tänker på blommor och på gubbar! Hon har fastnat i en bok som inte direkt tilltalade först, men sen…

Författaren är illustratör, Annika Silander Hökerberg. OO vet absolut inget om henne i övrigt, men en baddare på att rita är/var hon! Boken är utgiven år 2000. Hon gjorde ett illustrationstema för att kunna ställa ut på The Royal Horticultural Society i London 1998, vann guldmedalj och så kom boken till ”på köpet”. Växter som Carl von Linné (1707 – 78) namngett för att hedra män i sin omgivning. På pärmen Thunbergia grandiflora, efter Carl Petter Thunberg (1743 – 1828).

Först den fantastiska bilden av linnean, Linnéa borealis, släkt med paradisbusken (se förrföregående inlägg). Såna växte i skogen vid vilken OO växte upp, en hel del. Har inte sett linneor på länge. Liten, krypande, smått försiktig – men ack så vacker. Beundra nu hantverket i alla bilder!

Rudbeckiorna gäckar OO. Vad är rudbeckia, vad är solhatt, vad är läkerudbeckia? Torde bli nån ordning snart, nyfikenheten är väckt. Olof Rudbeck d.y, 1660 – 1740 fortsatte sin faders verk med botaniska trädgården i Uppsala och var en av de första som upptäckte Linnés botaniska begåvning och hjälpte honom på vägen. Rudbeckian härstammar från Nordamerika.

Alstromeria, eller inkalilja, som den nu ofta kallas. Också namngiven efter ”en stor mans stora son”, Clas Alströmer (1736 – 94), son till ”potatis-Alströmer”. Studerade också för Linné, satt på pengakistor och finansierade resor ut i världen. Han reste själv också 1760 till Spanien för att studera ullkulturen, såg en vacker växt på den svenske konsulns bord, beskrev den och skickade frön till Linné. Naturlig hemvist för den här liljan är Sydamerika. OO har haft den några somrar, i kruka. Vacker och blomvillig.

Kalmia latifolia, namngiven efter Pehr Kalm (1716 – 79). Växten växer vild i Nordamerika och på Kuba. Pehrs föräldrar var från Korsnäs och Vasa i Österbotten, de flydde till Sverige, bort från det stora nordiska kriget. Pappan dog i Sverige och mamma återvände med sin lilla son och han växte upp i Vörå (OO:s hemtrakter), gick i skola i Vasa, sen i Åbo, och 1740 träffade han Linné i Uppsala.

Pehr hade rest runt i den östra rikshalvan, han reste i den västra och Linné hade en plan: Kalm ska till Nordamerika! Enligt Linné var han ”nu i sina bästa åhr, då varken ambition eller wekligt lefwere försvagat honom”. Han kom sig dit, han träffade Benjamin Franklin, hämningslystna urinvånare, hittade en hustru, hade ögon och öron på skaft och pennan i högsta hugg, beskrev ”allt”. New York var enligt honom ”en stor underbar trädgård med anmärkningsvärt krokiga gator”. Han kom hem fullastad med erfarenheter och frön och skrev reseskildringar som blev verkliga bestsellers. Det gjorde han i Åbo, där han också grundade en ordentlig botaniska trädgård 1758 – och där står nu bland annat Sibeliusmuseum. En stor ek torde finnas kvar av hans planteringar.

Den grå långa rektangeln är muséet, fotograferat från andra sidan ån. När OO besökte platsen för några år sedan fanns där också en hel del kalmior, trots att de egentligen inte klarar klimatet så bra. Döm om OO:s förvåning när hon upptäckte kalmior i botaniska trädgården i Hobart, Tasmanien! Tänk, namngivna efter en som trampat i Vörå, bland OO:s förfäder…

Sparrmannia africana, en krukväxt som kallas rumslind. Den är en malvaväxt som växer vild i Sydafrika, och växer vilt som rumsväxt, påstår bokförfattaren, den fantastiska illustratören. Anders Sparrman (1748 – 1820), född i Tensta norr om Uppsala (OO har kollat på kartan!). Studerande vid Uppsala universitet som 11-åring, reste iväg som skeppsläkare till Kina som 17-åring 1765 – 1767, skrev bok om det 1768, sen reste han på något sätt till Kap-området i Sydafrika och fick erbjudande om att åka med James Cook på upptäcktsfärd 1772. Redan nu undrar man…

Med James Cook blev det Södra ishavet, Nya Zeeland, Tahiti (där han blev rånad) och Tonga, resesällskapet såg kannibaler och undkom, reste på hårdstormigt hav och nådde Påskön och sen Kaplandet igen. Slut där? Nähä. Med oxkärra reste han in i Afrika tillsammans med en ”annan galning”, lovade att de inte skulle klippa hår eller skägg förrän de träffat kristna flickor eller en flodhäst. Det blev flodhäst, Sparring var den första som beskrivit det djuret, likaså noshörning.

Tro det eller ej, han återkom till Sverige 1776 och hans insamlade material finns numera på Naturhistoriska riksmuséet och på Etnografiska muséet i Stockholm. Han skulle ansvara för Vetenskapsakademiens naturaliekabinett, han som rest på äventyr i drygt elva år. Nähä. 1787 blev det Afrika igen, resultatet var att han blev en hård motståndare till slaveri och slavhandel. Till slut blev han fattigläkare i Stockholm. Hans sista 30 år innehöll säkert äventyr och farligheter också. Häftig karriär.

Elias Tillandz, född Tillander (1640 – 93) levde inte på Linnés tid. En epifyt från Ecuador bär hans namn, Tillandsia cyanea. Namnet av Linné, förstås. Den här Elias färdades inte på haven, endast på Östersjön mellan Uppsala och Åbo. Efter ett skeppbrott beslöt han, aldrig mer på havet. Han red i stället runt Bottenviken, sägs det. Och ändrade sitt namn – till lands!!!

Han räknas som den finska botanikens fader, gav ut den första växtförteckningen i Finland, 1673, med 496 växter. Här ovan är den andra upplagan 1683 avbildad, med 536 växter med vetenskapliga namn, namn på svenska och på finska. Han grundade också en botanisk örtagård (den fanns en bit norrut från dagens Sibeliusmuseum, där lutherska ärkebiskopen i Finland numera bor). Här får ni stava på titelbladet!

Häftiga gubbar. Som egentligen var unga pojkar.

Hoppa på tåget 7 – Post

Post office Tree. Wit-melkhout. Umakhwelafingqane. Ximafana. Sideroxylon inerme. Flera vagnar i OrdOdlartåget idag, ändå ett och samma. Det här sydafrikanska trädet kan bli femton meter högt – bredden är en annan historia. Trots namnet är virket synnerligen hårt.

Jo, hela bladverket är ett enda träd, OO har själv i egen låg person hukat sig och inspekterat. Här finns/fanns då också ett postkontor… Jovisst:

Formen är något originell, och som kontor känns det lite smått. Allt har sin förklaring. Portugisisk post från och med maj – juli 1501. Finns i Mossel Bay, ungefär halvvägs mellan Kapstaden och Port Elizabeth, där sjöfararna bunkrade färskvatten och ”handlade” med urinvånarna.

Den 9 mars år 1500 avseglade Pedro Alvares Cabral med 13 skepp och 1200 sjömän. Bartolomeo Dias basade för ett av dem. De hamnade i blåsväder och upptäckte Brasilien och vindarna som bar dem österut blev värre och värre vid Stormudden (som en portugisisk kung döpte om till Godahoppsudden), och fyra fartyg, bland annat Dias förliste. Nio skepp nådde Indien och fem kom tillbaka fullastade med kryddor. På hemvägen, i maj 1501, seglade flottan in i Mossel Bay och där lämnade Cabral ett budskap om Dias död i en gammal sko som hängdes upp i ett träd. Eventuellt samma träd som på bilderna, det lär vara cirka 500 år gammalt.

Hur i sjutton visste Cabral att João da Nova hade avseglat 5 mars 1501 med fyra fartyg mot Indien och att fartygen verkligen skulle ”landa” vid samma källa, hitta skon och få meddelandet om Dias död redan 7 juli, samma år? Snabb postgång, kanske sju veckor… Efter det här blev det i varje fall sed att utbyta ”pappersnyheter” där, det ordnades säkert nån låda…

Nu får man specialstämpel om man postar kort där. Förstås gjorde OO det, sen fick hon också ta nyckelkedjan, låsa upp och vittja och bära iväg det hela i plastlådan…

Farbrorn som annars sköter uppgiften överlämnade gärna arbetet åt turisterna, men ville inte själv figurera på bild.

Ett raskt hopp till 1900-talets Finland:

De gamla plåtpostlådorna avvecklades i slutet av årtusendet, och efter roliga förhandlingar fick den här ett nytt liv i ett företag där de anställda kommer och går med oregelbundna arbetstider. Här lämnas meddelanden till kontoret, kanske ännu idag, OO vet inte med säkerhet. Observera den snygga logon!

Här postar OO sin avgående post idag, brev, kort, korsordslösningar. Postlogon har blivit ett ord, post på finska. Hm. På de flesta österbottniska dialekter säger man ”påstin”, ”Ha do varit ett påstin?” (har du tagit in posten).

På 1950-talet fanns dagens post i en låda i bybutiken, där alla plockade genom allt, läste, kommenterade och visste vilka tidningar man prenumererade på, vem som fick kort varifrån. Posthemlighet? Följande årtionde fanns en rejäl låda med stadigt lock utanför bybanken, samma grävande. Hembärning till enskilda lådor startade på 1970-talet. I slutet av det årtiondet hade OO blivit stadsbo och lärt sig att inte vakna av morgontidningsdunsen på hallgolvet.

Morgonutdelningen här på landet upphörde för drygt fem år sedan. Hit går OO numera, till tomtgränsen vid byvägen, vittjar en gång per dag.

Den gröna lådans namnskylt demolerades på bilden när namnet skulle göras oläsligt. Ser lustigt ut.

Roligt minne från tandemcykelresan 1993. Redan då ironiserade man över vad som komma skulle, postkontoren sammanslogs, minskade, krympte och försvann. Lövö post i Åbolands skärgård. Dörren var låst…

Postskörd från veckan som gått. Brevpost delas numera ut på måndag, onsdag och fredag. Fredagens skörd till vänster, fröbeställnngar, pensionärsförbundets tidning, Allers… Torsdagarna förgylls av ultralokaltidningen Nya Östis, på tisdagar kommer endast rätt tunna lokaltidning (som utkommer också på tisdagar). HBL, ”rikstidningen” Hufvudstadsbladet med helsingforsbetoning, kommer i postlådan de dagar Östnyland inte utkommer.

Trädets namn på engelska, afrikaans, zulu och xhosa i början, samt det vetenskapliga namnet.

Jubiléer och böcker

Kalas! OrdOdlaren har varit på kalas/fest/jubileum. Hon har ätit god mat, lyssnat, pratat och skrattat. Hon höll inget tal, överräckte ingen gåva – men gick hem, som alla andra 97 gäster – med en gåva!

Hur väl syntes det månne i mörkret att man var BOV 100… Verkligt påhittigt. Inne i tygpåsen (av god kvalitet) fanns en bok:

Dags för förklaring kanske? Trädgårdsföreningen Blomsterodlingens Vänner i Finland (ändå numera mest Helsingfors) firade 100 år av tillvaro, grundad för ”af för blomsterodling intresserade amatörer”. Föreningen har gett ut några mindre eller större publikationer under åren, med titeln ”Från Blomstergården”. Den påkostade boken (fint tryck, hög kvalitet på papperet) är både en bilderbok, en ”läs var som helst”-bok och en blomsterbok. Bland annat. En huvudförfattare, flera ”biförfattare”, flera fotografer och förstås historiska bilder. Pärmbilden är tagen av Henrika, lika skicklig med penna som med kamera som med växter.

BOV är inte äldst av föreningar. Aura Trädgårdsvänner (Åbo) firade 140 år förra året, med mottagning på trädgårdsmässa och trädgårdsfest för medlemmar. Bok? Nä, den föreningen har säkert hyllorna fulla. Den som lever får se vad Nylands Svenska Trädgårdssällskap hittar på år 2028!

Vi har också firat! Trädgårdsodlingens Vänner i Wasa (dubbelt W!) blev 100 år för fyra år sen och ”riktiga vi”, här i Borgå, firade med bok 2002 och 20 år senare med utställning, bildkavalkad, Borgås godaste festbuffé och med hälsningssång av dåvarande ordföranden BJR.. Allt i Albert Edelfelts (1854- 1905) barndomshem, Kiala gård norr om stan.

Stämningen fångades av Sanne, en av ”OO:s chefredaktörer”. I hennes tidning figurerar VL, Självutnämnda Växtologen…

Trolsk stämning på BOV-festen, ett snabbt skott med telefonen. Magnus höll ett lättsamt och lättsmält festtal, blom- och resebilder snurrade på den vita duken. Perfekt nog fastnade bilden av paradisbusken på OO:s bild. Maten var utsökt, vinerna väl valda.

Jubileumsskrifterna är viktiga trädgårdsdokument. OO öppnar, ”smakar”, bläddrar, läser här och där, ler, njuter. Vetni, de här föreningarnas första ledande personer hade titel och efternamn, men oftast endast bokstäver som förnamn. Professor, Doktorinna, Med.Dr, Friherre, assessor, fru, konsulinna, borgmästare, droghandlare. Hoppsan, droger? Även det ordet har genomgått en betydelseförskjutning. Hur skulle OO ha omnämnts på den tiden? Småbrukardottern? Krukomakardottern? (Pappa krävde o-et i telefonkatalogen…) Kvinnor hade liksom inte egna yrken då…

Verksamheten i alla föreningar var liknande: föreläsningar, träffar, filmförevisningar, utflykter och längre resor Precis som nu. En aktivitet har ändå tappats bort: trädgårdsutställningar. I stället besöker vi mässor (snart Älvsjö!) och en del tror att inget annat än det världsvida nätet behövs för att komma underfund med odlingens mysterier (om såna finns) på den egna täppan.

I ”Vasa-boken” berättas också om stora trädgårdsprofiler med anknytning till staden, först och främst Alexandra Smirnoff (1838 – 1913) framstående pomolog, folkbildare och kvinnosakskämpe, hon skrev också böcker om ”vanlig” trädgårdsskötsel, inte enbart om frukter och bär som pomologer plägar göra. Hon hade eget yrke!

Bilderna i BOV-boken är verkligen valda med omsorg och blombilderna är – – ja, OO nästan dreglar över det här sidan. Bergvallmo, Meconopsis, är något av en symbolblomma för föreningen. OO visste inte så mycket om den förr, nu vet hon mera.

En av de mest märkbara männen i Republikens historia har också varit BOV, blomsterälskaren C. G. E Mannerheim (1867 – 1951), Marskalk av Finland. Han finns med på medlemslistorna med olika titlar: general, friherre… Han hade tre hem, tre trädgårdar och brukade anteckna namn på intressanta växter som han ville bekanta sig med. Erik von Frenckell var finansman, politiker och far till Vivica Bandler.

Visste du hur stor skörd en tomatplanta kan ge?

Hoppa på tåget 6 – glas

Glasdrömmen är klar, utan att vara en klardröm: Hyllor av glas med glasföremål på lämpligt ställe i ett fönster, där de ofta kan betraktas i olika ljusförhållanden. Idag blir det en sallad av prydnadsglas och glasminnen, inga vassa kanter.

OrdOdlaren förälskade sig i det här förälskade paret, för stort för kappsäcken, en gång i Venedig där ”M och M irrade från M till M”, och inte alltid visste ”va-vi-va-va”, som är såå intressant i den staden. Kartor är till en viss hjälp, men inte alltid. Rutten var från Markusplatsen till ”Monteverdi”, kyrkan Santa Maria Gloriosa dei Frari, där kompositören är begravd. Vi kom fram, till och med snabbare än OO trodde. Följande dag, vid en annan kyrka, tjoade M till: ”Här har du, i lämplig storlek! 11 centimeter hög, 80 gram.

Glas ger spännande reflexer och OO kunde inte låta bli att förstora upp höftpartiet och dessutom svänga upp och ner på det. Snöhögen på altanen i förgrunden, Lilla garaget med sina snömassor i bakgrunden och klematisklätterställningen mittemellan.

Den gången i Venedig lärde sig OO åka Vaporetto, ressällskapet bodde på Lido och förstås ville glasgalningen också besöka Murano. Den här vasen, 3,2 kilo tung och 30 centimeter hög, är äldre än OO i det här huset, men tillverkad just där på glasön i Venedig.

OO:s nyaste leksak, snurran som är 4 centimeter hög och väger 50 gram. Inköpet gjordes på en julmarknad för ett drygt år sedan. Samma unga glastillverkare har också gjort värmeljuslyktan som för effektens skull borde få sällskap.

Upphängningsanordningen är gjord av glaskonstnärens bror som är konstsmed. Båda har studerat på Konstindustriella högskolan i Helsingfors, där OO-studiehandledaren en gång blev långt efter sin guidade grupp eftersom hon fastnade i glasblåseriet. Det är något visst med det hantverket: hetta upp, rulla, blåsa, rulla, hetta upp, forma, klipp, rulla… Hur får de det att fungera, hur blir det som de vill? En seg, superhet massa som inte får bli för kall. OO funderar på hur en glasblåsares första steg på yrkesbanan ser ut…

Skansens glasblåseri fick bidra med de här en gång på det förra årtusendet:

”Kantarellerna” är i störst behov av en glashylla.i fönster med varierande ljusförhållanden. OO vände och vred och belyste för att få bilder, Inte lätt med bara två händer. Undrar om en tandläkare kan borra upphängningshål i dem? Skulle vara spännande med de här upphängda i diskreta tunna nylonlinor…

Två tunga klumpar, fult sagt. Den röda, en vändbar ljusstake, 344 gram på 10 centimeter, är dansk design från Bornholm, Pernille Bülov. OO har fått den av B, som inte alls kommer ihåg vare sig glaspjäsen eller överräckandet.

Det lilla djuret, svårfotograferat så att man skall se att det faktiskt är glas, 223 gram på 7 centimeter, är en äkta koala från Australien, Mornington-halvön söder om Melbourne. Där stod också OO och begapade glasblåsning, tillverkning av en stor skål – tror hon – som sprack i 1000 bitar ögonblicket innan den var klar. Vi åskådare brast ut i en stor gemensam suck, glasblåsaren med medhjälpare ryckte på axlarna och sa ”Sådant händer mest varje dag”. Glömde fråga om de mångfärgade spillrorna kan bli glasmassa igen och formas till något i prydnadsväg. Eller lämnar man glasberg till eftervärlden, för ensamma kvinnor att sitta på…?

Vad är glas, förresten? Allvetande Wikipedia ger en icke-lättfattlig förklaring, inget att återge här. Världens äldsta funna glasföremål är cirka 8000 år gammalt, en persisk amulett. Redan på 1500-talet var Venedig världsledande. OO har flera glasfavoritområden, finländskt bruks- och prydnadsglas, rosettfönster och glasmålningar i kyrkor, tiffany, glasögon… Hon väljer dock att avsluta med en åländsk salladssås, även om den är uppdrucken…

En flaska Röd Granit, körsbärslikör. De här flaskorna är värdefulla även utan innehåll, vet inte om de finns i handeln mera. Tillverkas knappast i vanliga glasflaskmassfabriker. Skulle också passa på en glashylla… (Jo, vanlig granit är rödare på Åland än hos oss…)

Glad glasdag till er alla! Beundra också ert vanliga vattenglas!

Belsassar och Sibelius – och Folke

En stol, ett bord, en packe spelkort och en flaska brännvin. Allt det byggde man snabbt en mur runt. Så stängdes fanstygen in för att inte göra fanstyg. Kyrkan kunde byggas. Visst är det en bra förklaring till stödkonstruktionen i kyrkans nordvästra hörn? Med glimten i ögat, förstås. Pernå kyrka, uppförd i mitten av 1400-talet, troligtvis den första av dussintalet kyrkor i samma stil i landskapet Nyland

OrdOdlaren besökte den här kyrkan för en vecka sedan. Under lärartiden förde hon dit åtskilliga elevgrupper, hon kunde massor om kyrkan, historia och arkitektur. Kunskapen håller nu på att lösas upp och blandas med annat, som minnen plägar göra. Nu var det den här mannen som lockade:

Folke Gräsbeck, som hanterat pianoklaviaturen i 64 år av sitt 66-åriga liv. Skicklig som få, ivrig, temperamentsfull, rolig, med blixtrande intellekt, kunnig på en massa områden, speciellt Jean Sibelius musik. Den kompositörens alla verk med piano, stora som små, har den här virtuosen spelat in på skiva – det blev visst 24 CD-skivor.

”Tänk, Mikael Agricola har blivit döpt och har trampat omkring här”, utbrast Folke. Dopfunten är äldre än kyrkan, lite sned och vind. Nuförtiden har man vatten endast i den lilla skålen av glas, förr värmdes vattnet med upphettade stenar. Finlands reformator och det finska skriftspråkets fader föddes några stenkast från kyrkan omkring år 1507.

”Beskrifning öfver Pernå socken” hette en liten bok som OO nu har gett bort eller tappat. I den stod det att predikstolen (donerad 1652) var prydd med ”anskrämliga bilder”.

Fönstret i koret, mot öster, anses vara ursprungligt.Kyrkans skyddshelgon är St. Michael. Lennart Segerstråle gjorde glasmålningen, kanske på 1930-talet då kyrkan restaurerades. Helgonet håller kyrkan på sin vänstra arm. OO fick inte till en superskarp bild, det ser ni när/om ni försöker förstora.

Folke är också en gudabenådad berättare, använder både händer och hela ansiktet när han är i farten – ett tjugotal bilder var inte värda att ens spara tack vare hans livlighet. Hustrun Suvi lyssnar, även om hon säkert hört det här många gånger, antar OO. Kolla slipsen! Suvi har samlat på och lärt sig en stor mängd israeliska sånger, sex sådana framfördes.

Själv sa han: ”Det blir ofta lite väl långt när jag börjar prata”. ”Jag vet, jag vet”, svarade OO som en gång höll på att missa bussen hem när Folke höll en en och en halv timme lång konsert med Sibelius små stycken, en konsert som tog över två och en halv timme… Det fanns så mycket att berätta, alla i publiken bara lyssnade…Den här gången var det verkligen intressant att uppleva vilken följsam och lyftande ackompanjatör han är (tror att det var det han undervisade i vid Sibelius-Akademin, musikhögskolan).

Men sen blommade Sibelius-kännaren ut med hela sin härliga iver. Belsassars gästabud, Rembrandt (Tavlan är 167,6 x 209,2 centimeter). Hjalmar Procopé skrev en teaterpjäs ”med förbättring av temat” och bad sin vän Sibelius göra scenmusik, premiär 1906. Sibelius omarbetade musiken för piano strax efteråt.

Folke berättade, pratade, gav små smakprov på flygeln och levererade sen med en sån intensitet i olika tempon, ljudstyrkor, med kraft och smekande tangenterna däremellan att OO undrade om flygeln håller. I de sista ackorden tog han i så pianostolen åkte bakåt, men han hölls ”ombord”. Den sista av de fyra satserna, Khadras dans, är en dans för livet som utvecklas till en dödsdans. Verkligt häftig musik.

OO gillar sånt här. Berätta om musiken, ge lyssnarna en merupplevelse. Nu vill OO bara dyka in i musiken på nytt, på nytt…

Balsassars gästabud, förresten. Den babyloniska kungen festade med sin ”stab” på tusentalet personer, det som handen skrev på väggen tolkas som ”Du är vägd på en våg och funnen för lätt”. Perserna tog sig in i palatset och kalaset blev blodigt. Daniels femte kapitel i Gamla Testamentet.

Under konserten hördes då och då en barnröst. Under extranumret kom den lilla flickan fram med mammas telefon i händerna, mumlade något om en bild – men hur telefonen fungerade visste hon inte, den lilla krabaten.