Dystra ljuspunkter?

Ur led är posten. Strejk. November. Mörkt, mörk morgon. Blött. Telefonen urladdad. Plattans skärm är mörk. Öppnar datorn, hostar, ingen internetkontakt. Kan en dag börja bättre? Tröst från Avliden?Ladda, ladda. El finns, tack och lov. Men hur ladda sig själv? Morgontidning och kaffe? Nej, OrdOdlaren är TE-olog och morgontidningsutdelningen slutade för länge sedan. Hoppa i bilen, köra 10 kilometer från obygden till stadens centrum och avhämta dagens pappersavisa, jo, men först på eftermiddagen, sammankopplat med andra stadsärenden. Dessutom inte varje dag.

”Läs tidningen på nätet”. Jovisst, men ögonen protesterar, OO läser små notiser, inte enbart stora artiklar. Zooma in, zooma ut, minsta fingerrörelse rör på bilden, det hoppar… Och vem tar nu datorn med sig i sängen och ligger och läser… Har inte tidningen i den urgamla plattan (liten), visserligen i lilla telefonen, men där är läsandet inte ögonbefrämjande heller. Här är det tomt:Förutom reklam och den regelbundna finska Itäväylä. Skörden på strejkens fjärde dag var 640 gram:Strejken är inte tidningarnas fel. De är inte skyldiga att ersätta oss, och ingen ersätter dem för deras merarbete oss till fromma. De gör verkligen sitt bästa, och icke-prenumeranter ser sin möjlighet att norpa åt sig tidningar på utdelningsställena. Men OO undrar över de strandsatta veckotidningarna och annan post från utlandet. Var lagras de buntarna? Utsatta för regn och snö och vind och annat oväder? Hur ser november månads tidningar ut när vi får dem, kanske redan i januari? Om vi får…(Postens sorteringscentral, pappersavfall, kartongavfall).

Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken nynnar OO på under alla strejker: ”… det var grabbarna som var på ett sjuhelvetes humör. Och med knogjärn och med påkar och med blodet rött och hett… De stod på Tegelbacken, de stod där man mot man, i fyra timmar hötte de och skrek från varsin gränd. Och sen så vände de på klacken och gick hem”.

Det bollas med hårda argument från bägge parter, siffror, bud och hot som skärps, förstoras, överdrivs. TV-debatter är bra på att elda på och få kämparna att dundra ännu mera. Vi vanliga små sitter med häpnadens finger i förvåningens mun.

OO har aldrig strejkat. När lärarfacket gick i strejk drabbades inte OO:s skola, vi fick endast betala till strejkkassan. Minns inte hur ofta, hur mycket eller om strejken i det stora hela var lönsam.

OO är ändå optimist, strejken kan bara inte pågå hur länge som helst. Fotoaffären besöktes i veckan, årets julkort ligger i en bunt och inväntar påskrivning. Korten är inte ”juliga”, det går precis lika bra att skriva ”Skön januari” eller ”Trevlig snösmältning” på dem. Men ingen bild av kortet här, hoppas ju att en och annan av läsarna hör till gruppen julkortsmottagare som faktiskt är över 100 stycken. I det här fallet är OO (också) gammalmodig. Vill alltså ha både julkort och tidning att hålla i handen.

Lösa tidningens korsord med penna. Riva ut och spara intressanta artiklar. Använda dagstidningar som underlag och vattenuppsugare vid behov. Skydda ömtåliga växter mot nattfrost. Putsa spisluckan med fuktat tidningspapper, doppat i aska. En tidning i botten på råskispåsan (förståelig svenska – soppåsen?) skyddar för olyckor. Knyckla ihop och använda som utfyllnad när man skickar paket – med buss eller någon transportfirma. Posten strejkar.

Självladdningen? Mörkervandring i nio plusgrader, med skön blåst i kläder och kalufs. Enda belysta sträckan (och asfalterad väg) är de två raksträckorna i vinkel, ena helblå, andra tvåfärgad. Allt annat är mörklagd sandväg. Reflexväst, men ingen ficklampa, 2,5 kilometer är lämpligt för en småastmatisk tant.

På väggen i salen i huset – och lite mer

Ett vanligt affärshus vid torget. Det har ”alltid” stått där, märks inte så mycket därför, antagligen. Där finns bl.a. fotoaffär (flitigt anlitad av OO genom åren), begravningsbyrå, frisörsalong, restaurang-bar – och en ”grande” ingång som öppnar en mångfacetterad värld!

Idén om att bygga huset startade för 100 år sedan, faktiskt i november. Det tog ändå ända till 1934 innan byggandet kunde köra igång, och 17 november 1935 var det inflyttningsklart. Bombskadades under kriget, byggdes upp, renoverades och har restaurerats och byggts till (lite) i olika omgångar. Kulturhuset Grand i Borgå.

Entusiasterna 1919 ville skapa en svensk ”föreningsgård”, helt i tidens anda, ”Svenska gården”. Medel samlades in, tomten blev den nästan bästa möjliga, och den yngre av arkitektbröderna Jung, Valter, ritade komplexet med affärslokaler i gatuplan, stor sal och mindre mötesutrymmen i de övre våningarna. Bilder i OO:s förra inlägg.

Idag håller 23 föreningar sina möten och tillställningar där, bl.a. Borgå Trädgårdsförening där OO är engagerad. Möteskabinetten har fått namn enligt större män i staden: Wahlroos, Linsén, Arlander, Terrassen (nä, det är inget namn…), Segerstråle. OO märker att hon borde läsa på, det finns kanske intressanta historier? Det finns åtminstone två – nej, tre – böcker att botanisera i; här är en:Redan 1935 målade Lennart Segerstråle (1892 – 1975) fresken i festsalen, ”Den nyländska sången”, 3 x 9 meter. Inspirationen fick han från en sångfest i Tolkis (by i Borgå, härligt namn) på 1930-talet där han själv var med. Notera könsfördelningen, var det så redan då?Det finns en bok om den här målningen, skriven av Kirsti Sund (avbildad i dubbel upplaga i OO:s inlägg från 30.08 2019) – hon har många strängar på sin lyra. Hon berättar att LS målade al secco, direkt på torr kalkyta, 1935. Det blev tyvärr både vatten- och rökskador under kriget, och LS målade om 1950, i tempera. Han gav då också målningen lite nytt utseende, starkare och med mer vårliga färger, satte till paret till vänster (symboliserande ung, spirande kärlek) och den rödklädda flickan i mitten. Personerna är i huvudsak folkdräktsklädda.

Målningen känns ändå något mörk och dunkel, och en och annan undrade över OO:s fotograferingsförsök och påpekade att hon borde använda blixt. Men se det vill hon inte… Målningen kan ibland vara övertäckt, bl.a. av akustikskäl, oftare förr. De relativt nya ljudåtergivningsmekanismerna (mixerbordet med diverse tekniska rackerier skymtar till höger i helhetsbilden) verkar fungera bra nu.Lennart Segerstråle växte upp i ett starkt troende hem i Borgå, pappan var religionslärare och mamman konstnär-författare (Hanna Frostérus-Segerstråle). Barnaskarans antal var åtta, yngsta systern blev författare, Solveig von Schoultz. LS:s målningar är ofta stora och monumentala, som t.ex. de berömda freskerna i Finlands banks huvudkontor i hufvudstaden. Altartavlor (ofta glasmålningar), också i Sverige och i Island, naturmotiv i en nydanande, halvt nonfigurativ (konstkännare använder troligtvis andra ord) stil hör till hans mer kända arbeten. Den intresserade ombeds googla, bilder finns på nätet.

Tillbaka till huset. Gå in! Det kan pågå en konstutställning i aulan, du kan läsa tidningar, där finns en gedigen ”presentbutik” med trevliga ”expediter”. Du kan köpa biljetter till nästan vilken tillställning som helst i Finland, dessutom kort, böcker, skivor m.m. med lokal och/eller finlandssvensk prägel. ”Luckan” är betydligt mer än en lucka!

Språk och svenska på Svenska Dagen

Det är vokalerna det handlar om. Hur dina vokaler formas och färgas avslöjar dig. Verkligt intressant för sångare – och andra. Exakt så sa inte kvällens svenskadagsfestföredragshållare Sören Lillkung med många titlar, bl.a. CVT-lärare, men något ditåt.

Fick inte med solvargsgrinet…

Provexempel fick åhörarna också, vi kunde inte låta bli att fnissa till när Sören tog sig ton och levererade ”Aavan meren tuolla puolen” med finska mörka vokaler, Jakobstads ljusa och allfinlandssvenska mittemellan – ”muminspråk”, som en del icke-insatta påstår. Tove Janssons och Erna Tauros ”Skynda dig älskade, skynda…” blir nästan alltför rolig med norska ljusa vokaler… Kom mitt under festtalet att tänka på när samma Sören presenterade musikutbildningen i Jakobstad för ”OO:s” gymnasieelever och fick hela församlingen att bli uppmärksam när han drog till med ”rockröst”. ”Int´ kund´ vi tro att han kan sånt!” Men han kan.

Parentes: CVT, Complete Vocal Technique, på svenska komplett sångteknik, har utvecklats av den danska sångaren och röstforskaren Cathrine Sadolin. Många har gått hennes utbildning och för den vidare. OO vill tro att hennes (och även andras) vokaler förändras spontant, åtminstone en aning, beroende på i vilken språkmiljö hon/de vistas, vilket språk hon/de pratar. Dock absolut inte medvetet. Hur som helst, intressant. Parentesen slut.

På Svenska Dagen pratade Sören förstås om svenska, men också om att ”ett språk är mera än ett språk”; det ger identitet, sammanhang och ”rötter”. Och det skall få höras varifrån man är – på rätt sätt. Vi finlandssvenskar talar inte muminspråk eller bryter på finska…

Nu halkade OO ur lite. Sörens festttal på svenskadagsfesten i Borgå var roligt och informativt. Han berättade om en stor mängd med projekt med språket i fokus som snart kör igång – direktören Sören för Svenska Kulturfonden nöter sin byxbak på möten och jobbar för finlandssvenskans överlevnad, sådär kort sagt.Kvällens komiker Alfred: ”Komiker är bara en omskrivning för ‘vara arbetslös och bo med mamma'”. Han berättade bl.a om att hugga av ord – en pitebo far´ int´ ti Lule, precis – och helsingforsbon hugger av och förlänger: prattaaaaa… (pratar). Han gjorde en musical på stående fot: bad publiken om en historisk person och ett aktuellt tema. Det blev Runeberg och flygskam. Hur han riktigt fick ihop det blev nästan ett mysterium, men en av OO:s konklusioner är att vi skall låta skarvarna stå för transporten. Ungefär.

Här ovan sjunger han sin egen sång som ingen nånsin bett honom sjunga, men som han framför ändå. Melodin är ”Bye, bye, miss American pie” och texten handlar om dagen när svenskfinland dör. Dystra och deprimerande och roliga framtidsvisioner på komikers vis. Alfred Backa har en hel del strängar på sin lyra! Men vi håller inte med i visionerna – och det var väl också meningen.

OO var också fräck nog att gå fram och byta några ord med honom på vår så gott som exakt gemensamma språkvariant, hoppeligen med rätt klingande vokaler och avhuggna ord på rätt ställe.Festen var kort, och det utannonserade minglet var inte så livligt. Folk i trakten talar ju enbart med folk de känner från förr. Bakom bardisken stod en glad grupp elever från folkhögskolans invandrarlinje med bakverk från sina hemtrakter. OO köpte av de här, den gröna färgen tilltalar och känns lagom spännande:Saknades kvinnor? Nej. Maria Malin stod (som vanligt) som arrangör och hälsningstalare (biträdande rektor för huvudarrangören, stadens medborgarinstitut), Jenna Romberg (språklärare vid samma institution) var programledare, en kvartett från Akademiska damkören Lyran sjöng.Könskvot på scenen: 6 – 2 i kvinnlig favör. I antalet använda minuter vann karlfolket. Men kvinnfolket övervägde i publiken. Så he så.

 

Omkring 6 november

Svenska Dagen. Dagen då Gustav II Adolf stupade, 1632, i dimmorna vid Lützen, sydväst om Leipzig. Fastställdes och firades för första gången i historien 1908, av Svenska Folkpartiet med Axel Lille i spetsen. Finlands självständighetsdag, 6 december, instiftades 1917. Svenska flaggans dag, numera nationaldag i Sverige, kom till 1916. Så Svenska Dagen var först. Det, ni…

Fråga bara inte OO varför det blev just den dagen, hon har alltid undrat själv. Tiderna var kanske så då, att man ville framhäva hjältekonungen, grundaren av stormakten Sverige, den moderna krigskonstens fader – som var ute i fält en stor del av sin regeringstid. Han lät ju visserligen grunda Nystad 1617, Nykarleby och Gamlakarleby 1620, Torneå och Göteborg 1621, men… Int´ veit´ ja´. Det sägs att Lützen var endast en av tankarna bakom datumet, men vilka de andra var sägs inte. Å andra sidan – vilket annat datum hade man kunnat välja? ”En dag att hämta nytt mod och nya krafter i striden för sin rätt att vara sig själv” – citat av nämnda SFP-boss på första festen.

Gustav II Adolf avbildad på väggen i Brostugan i Nykarleby

Firandet och dagens ursprung blev ganska så eldfängt på 1930-talet (bl.a. språkstridigheter), så firandearrangemangen överflyttades till Finlands Svenska Folkting. Denna institution är en lagstadgad organisation som arbetar för det svenska språkets ställning i Finland på olika sätt. Representationsförsamlingen på 75 personer väljs i samband med kommunalvalen och där finns folk från alla politiska partier.

Festerna på Svenska Dagen var inte så allra värst populära på 1960-talet, OO minns inga. OO:s första fest – som hon kommer ihåg – var desto högtidligare: hon stod hedersvakt iklädd folkdräkt på president Urho Kekkonens ena sida vid festen i Lovisa 1979. Den store UKK satt i sin stol och såg inte alltför alert ut, kunde hon konstatera.

OO är inte någon flitig festdeltagare, delvis av geografiska skäl. Lättja kan också nämnas som bidragande faktor. Huvudfesten 2018 kunde hon se i TV, den var i något mer uppsluppen stil på Åbo svenska teater, med diverse prisutdelningar och en hel hop finlandssvenska artister (som det finns en hel del av). I år blir det också TV-sändning, nu från Svenska Teatern i Helsingfors. OO tänker sig två fester i år: hon skall få ändan ur vagnen och ta sig till festen i Borgå, hinner troligen lämpligt hem tills det blir dags för televisionsfestbetraktande.

Men: firandet omfattar en hel vecka nuförtiden. Fira och fira, målet är bl.a. att göra finlandssvensk kultur känd också i rent svenskspråkiga kretsar, bjuda på trevligheter på svenska. I Borgå ordnas författarkväll, filmen om Ted Gärdestad visas, det ordnas teater för både barn och 70-plussare (Josefin, 70+) – och på lördag eftermiddag är det en intim konsert i Runebergs hem, med hans tonsatta dikter.

OO skulle delta i mycket mer, om hon bodde på gångavstånd. Nu kör hon bil till torget i stan, till denna byggnad,bänkar sig i salen med Lennart Segerstråles målning på väggen (hoppas kunna återkomma till den)lyssnar på komikern Alfred Backa (uppvuxen i samma kommun som OO, men i andra ändan och betydligt senare):Festtalet (det skall vara festtal) hålls av ”direktören Sören”, som nu lagt sångarkarriären på hyllan (nästan) och är kulturdirektör på heltid. Han har gjort rollen som Javert i ”Les Miserables” över 200 gånger, både på svenska och på finska. Lillkung är efternamnet.Och så sjunger vi ”Modersmålets sång” till slut, det får inte missas på en enda svenskadagsfest. ”Hur härligt sången klingar, på älskat modersmål…”

 

Fest – och lugn och ro

Vi går nu in i en lugn, vilsam period på en dryg vecka – bara vi har festat färdigt första november. Har ni allt klart? Är all boskap inomhus, lagren fyllda, spisen varm, mat i överflöd, d.v.s. lamm i alla former, korv, öl, gröt – men inte så mycket rovor och potatis, om du vill undvika bölder och svullnader under det kommande året.

Första november, Kekri (eller Keyri, Köyri, Keeri). Ursprunget okänt, men av mycket, mycket hög ålder. Kan eventuellt komma från ”urfinskugriskan” och betyda hjul, omlopp. Michael Agricola nämner Kekri i sitt företal till Psaltaren på finska 1551, då som en av karelarnas gudar som hade omsorg om boskapen. Festen har firats sen ”urminnes tider”, det gamla året är slut och följs av en ”ingentidtid”. Festen är en skördefest, där man samtidigt gör allt för att det kommande året skall bli bra: mat skall stå på bordet hela dagen, får inte ta slut. Alla dricker öl, man får bli måttligt full (= spannmålen växer bra nästa år), men slocknar man, då slår skörden fel. Hela lammet äts, och benen återbördas till fåren för fårlycka följande år.

De äldre, avlidna, som håller sin hand över händelserna på jorden, de kommer nu ”ner” och kollar läget. Dem skall man sköta om, annars kan det gå åt pepparsvängen. Städa upp i och värma bastun, låta ”andarna” bada först, sen är det husfolkets tur, medan de rena andarna tar för sig av bordets läckerheter (hur vet man när det är dags?). De stannar här i cirka tio dagar, och då skall vi hålla oss lugna och inte störa (inte spinna, inte slakta), bara ta det lugnt och umgås med varandra – tjänstefolket har sin ”semestervecka”. Om man rör sig på nätterna skall man bära facklor. Elaka andar håller man borta med större eldar. Det handlar om en tidlös tid, när andra normer råder.

Vi hålls bara i våra ”bubblor” med våra nära och kära, eftersom både vi och djuren är mera sårbara än vanligt, för både sjukdomar och olyckor. Men först skall det festas! Snabbt eld i spisen på morgonen! Det rör sig nämligen mystiska figurer: köyrimörköjä i avigvända pälsar som det hänger en massa tingeltangel i, och köyrittäreitä, klädda i vitt från topp till tå (varsågod och uttala orden, du som inte har finskt uttal i munnen…). De åtföljs också av en anskrämlig bock, köyripukki. De hotar med att söndra husets spis, men är den varm så fungerar det inte – och de blidkas lätt med en sup eller lite mat. Sen kan de servera lite underhållning också.I övrigt gäller det att slå sig lös från vardagen, umgås, äta mycket och gott, berätta historier, läsa trollformler och besvärjelser – för att det kommande året skall bli bra.

Ursprungligen fanns det inget ”datum” för Kekri. Skördetidens slut är inte den samma överallt. För ungefär 200 år sedan fastslogs datumet till 1 november, och blandningen med Alla helgons Dag blev allt mera uppenbar. Det handlar om en del av en försvinnande bondekultur – och så har man importerat den keltiska kusinen som har tagit en sväng via USA först…

Kekrifester återupplivas här och där, ofta just som motvikt till importen. Skillnaden är inte stor, och i dessa nya fester vill man betona det vackra, snälla och positiva, de skrämmande monstren kommer i andra hand. Men elden är med, maten också – ofta nu den skördade närmaten. Det ligger ju liksom i tiden.

I Tammerfors har Kekri firats med eldkonst, t.ex. Många av traditionerna har bevarats bäst i nordöstra Finland, och där har traditionen med att bränna Kekribocken funnits länge. Tyvärr finns ingen uppgift om varifrån den här bilden är:Och frimärksstor blev den också. Många bättre bilder gick inte att använda. En annan:Samma storlek…

2013 utgavs en barnbok om Kekri, Ahmattien Yö (ungefär matvrakens natt)En äventyrsbok om kekrinatten, då allt är annorlunda och världarnas gränser är sköra. Inte översatt till svenska. Borde kanske skaffa den…

OO har alltid fascinerats av hur mycket olika kulturer påminner om varandra. När det finns inhemskt, varför då importera utländskt?

God Kekri, Halloween, Alla Helgons Dag – och tidlös vecka! (OO har börjat med den sistnämnda…)

Tränar inte

10000 steg per dag, minst. Samla poäng enligt aktivitet: gå, lunka, springa, cykla, skida – minst 30 minuter hålligång per gång. Minst 2½ timme i veckan… ”Nej”, sa busskompisen. ”Jag deltar inte i sådana kampanjer. Min kondition är god, redskapen är spade, mylla, skit, skottkärra, löv, kratta, hacka – ingen ger speciella poäng för sådant jobb.”

Ovanstående hände för en rätt lång tid sedan. Har rörelsepoängräknarna börjat räkna poäng för olika sorts odlingsarbeten? OrdOdlaren beslöt att granska sig själv under höstarbetenas sista skälvande vecka. Så här blev det:

Lördag: gång till garaget, från bilen till bussen, från bussen till tåget, från tåget till möteslokalen – och tillbaka i omvänd ordning. Det var den dagen. Summa ca 3000 steg.

Söndag: Utedosen på knappt tre timmar fylldes med hjälp av roshandskar, sekatör – och taggar. Rugosa-buskaget på 6 x 1 x 1,5 meter har fått stå orört i fyra år, nu skall det föryngras. Rörelseschemat bestod av gång, krypande, kastande, böjningar och vridningar av kroppen, balanserande på brant sluttande underlag. 9000 steg. Blev över 11000 innan dagen var slut. Pulshöjande, märktes på pusten.

Måndag: Rosriset forslades bort till lämplig hög medelst skottkärra. Därefter var det dags att köra lövlass på lövlass till en annan kant av tomten. Pionerna (över 60) putsades inför vintern, trots att sekatörhanden något protesterade. Hushållsarbete. Pulshöjande aktivitet i dryga två timmar. Saldo: ca 11000.

Tisdag. Den halvtorkade vedhögen, uppskattningsvis 6 kubikmeter är ett hinder för snöarbete under en kommande eventuell vitdrivig vinter. Bära, bära – inte alltför lång väg, 15 – 20 klabbar per gång, på armen. Gå, bära, gå, bära, böj, sträck, böj…. Efter 2,5 timmar och 5580 steg ville armarna ha dygnsvila. Dusch, kurskväll och lite planlöst irrande i matbutiken höjde stegsumman till ca 9000.

Onsdag. Ved. Den sista fjärdedelen (ungefär) måste bäras till en annan vägg, lite längre bort. Ca 8000 steg. Städade undan resterna med hjälp av BJR, krattade bort skräpet. Åtskilliga knäböj och framåtböj och kroppssträckningar under dagens lopp. Ordentligt över 10000 steg till slut. Här finns nu knappt 3/4 av den burna veden:”Lilla garaget” är över 7 meter långt med drygt två meter hög vägg.

Torsdag: Kände efter… Klipphanden nästan ok. Dags att angripa gullrisbuskaget. Alternativet är att slåss med en eländig, slemmig och klibbig och snorig massa om ett halvår. I förbifarten drogs nässelrötter upp, några snedvuxna splendens-rosor fick stryka med. Oj, så de två sistnämnda gav tillbaks med sina bränn- och stickvapen… Men sen kom det roliga: kompressorn, putsa gräsklipparna. Ligg själv under en frontklippare och klafsa i gammal våt gräs-jordblandning. Spegeln visade en kärring med svartfläcksjuka efteråt. Ingen selfie, tack. Det krävdes några omgångar med vatten innan allt var borta inför den extra kurskvällen. Vid sängdags visade armbandet ca 11000.

Fredag: Släntrade runt på bok-vin-matmässa. Nästan fem timmar utan att sitta mer än ca 10 minuter. Nästan exakt 5000 steg.

Lördag: Hushållsjobb och klädvård, en hel del vandrande mellan strykbräda, garderob, kök, lite dator. På benen i många timmar. Hällregn ute. Dagen avslutades i skön fåtölj på biograf i hufvudstaden, direktsändning från Metropolitan, operan ‘Manon’. 7000 steg.

Söndag: Vilodag. Bilen lastades med vinterdäck. Tvättmaskinsfyllning och -tömning x 2. Inomhustraskande till dator, spis och annat smått. Årets första snö ute. 6300 steg.

De nya rörelserekommendationerna för vuxna säger: all rörelse är bra, du behöver inte alltid röra på dig 10 eller 30 minuter i ett kör, all kroppsanvändning är bara plus. Muskler och koordination behöver två omgångar i veckan. Pulshöjande aktivitet 2½ timme per vecka. Tillräcklig sömn. Sitt inte mer än två timmar i sträck, stig upp två gånger i timmen, helst. OO svävar fortfarande i okunskap om den gångna veckan ”duger”.

De vanliga ”stadsråden” känns löjliga för landsbor: stig av bussen en hållplats tidigare (går det en buss?), gå i trappor, använd inte hiss eller rulltrappor hemma (?) och i butiker – många har längre väg till postlådan (brevlådan) än OO, som har ca 75 steg till den… Till exempel.

Stegmätaren är inte det optimala mätinstrumentet. Bära ved i 2½ timme = att gå och släntra i lugn takt lika länge? OO:s bästa exempel (med en annan stegmätare): stå och hacka 1 kg vitlök i småsmå bitar, en knapp timme = 10000 steg.

Aktiv vardag. Pappa som ca 20-åring: jobb på butik, cykla till lördagsdansen, ladugårdsjobb på söndag morgon (högst 3-4 kor, häst och två grisar), cykla 20 km till skidtävlingen med skidorna på pakethållaren, vinna tävlingen, cykla hem, direkt in i ladugården igen. Faster har verifierat berättelsen. Han tränade inte alltför systematiskt, han heller.

Träna, enligt SAOB: metodiskt försöka förbättra sin färdighet i något genom särskilt anpassade övningar.

Motionera: utöva kroppsrörelser i syfte att främja hälsan och välbefinnandet (vanligtvis utan tävlingsambitioner). OO utövar vardagsmotion enligt bästa förstånd och förmåga. Varför tränar så många nuförtiden?

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 40 318 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Jag hoppas du ska trivas med mina ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året-runt eller någon gång varit här på besök. Förhoppningsvis kan jag få dig att längta tillbaks. Givetvis skulle det varit mysigt om jag kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Jag tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att drabbas av samma känslor som jag fått varje gång, som jag varit här på semester. Här skulle jag gärna vilja stanna kvar. Välkommen önskar Bosse Lidén

Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.