Föregångarkvinnor 7

Två av totalt fyra kvinnliga studenter 1889. Storasyster Sanny Olivia blev fil.kand och lärare. Lillasyster, blyg och ful (ja, ja, egen utsago!), blev elegant, slagfärdig och världsvan historiker, doktor, docent, teaterkritiker, kåsör, författare till en stor mängd litteratur (med mera) – och professor. I den viborgska tjänstemannafamiljen fanns ytterligare sex systrar och tre bröder, presenteras inte här lika lite som alla mer eller mindre kända släktingar i snett nedstigande led.

Hon hade sex äldre och en yngre syster att jämföra sig med, och karakteriserade sig själv som ful. Stackarn. Alma Söderhjelm, 10.5 1870 – 16.3 1949. Att rättvist beskriva hennes väg genom livet är svårt, det finns alldeles för mycket material. Mycket utelämnas, och intresserade kan googla och läsa den litteratur som nämns nedan.

Systrarna inledde sina studier det år som Franska revolutionen ”fyllde” 100 år, och Alma föll direkt. Efter magistersexamen 1894 tillbringade hon 2-3 år i Paris, Sorbonne, kom hem och skrev doktorsavhandling och disputerade år 1900, som tredje kvinna i Finland. Om tidningspressens roll under Franska revolutionen. Dispens för docentur vid universitetet beviljades inte. Kejsaren själv ansåg att om Finlands kvinnor får mera rättigheter kommer de ryska kvinnorna också att kräva mera, jaha (om det inte var smått politisk aktivitet som fick kejsaren att dra öronen åt sig). Men 1906 lyckades det, hon blev Finlands första kvinnliga docent (och i hela det Ryska riket). Hon fortsatte jobbet med franska kulturförhållanden och personhistoria, påbörjade verket Jakobstads historia – och sökte dispens för professur 1911 (i en del källor 1913, processen tog tid), men efter en hel del stötande och blötande beviljades inte dispensen. Orsaken var att kvinnor inte kunde avlägga domared, och konsistoriet behövde agera i disciplinära fall då och då. Håhåjaja. Lagen ändrades snabbt, men då var professuren besatt.

Alma kände sig övergiven av universitetet, fick dock ett resestipendium (som plåster på såren?) och bosatte sig i Stockholm, fortsatte arbeta på sina ovannämnda jobb. Förhållandet mellan Marie Antoinette och Axel von Fersen forskade hon djupt i. I akut penningbrist skrev hon en roman om svårigheten att kombinera erotisk lust och intellektuell samvaro (det blev visst ytterligare några romaner), hon började som kåsör i Dagens Nyheter, med mera. Skrivandet var och förblev hennes liv. Hon umgicks i konstnärs- och teaterkretsar, vänner var t.ex. Albert Engström, Mauritz Stiller, prins Wilhelm. Hon var då den mest kända finländaren i Sverige och förstås hjälpte hon till på olika sätt i Finlands frihetskamp för 100 år sedan.

1927 sade hon upp sig från docenturen, för att ägna sig åt fritt författarskap och journalistik i Sverige. Men ödet ville annorlunda. Det bildades en donationsprofessur i historia enkom för henne vid Åbo Akademi 1927. Hon blev Finlands första kvinnliga professor. Folk visste inte hur man skulle tilltala henne. Professorn? Professorskan (så kallades ju professorernas fruar, inte riktigt rätt…)? Hon rotade sig inte i staden, och när hon med ålders rätt blev emerita 1937 återvände hon till Stockholm och det friare livet där. Hon avled i Saltsjöbaden 1949.

”Ett vithårigt välondulerat bombnedslag” så lär hennes studenter vid Åbo Akademi ha karakteriserat henne.

Morgontidningen:”En vithårig dam på 65, rolig, raljant och mopsig som en femtonårig gamäng. Kvinnoinnehavare av professur – lyhörd för hjärtats vekaste ackord som en tös på 18. Internationell kulturpersonlighet – trygg, klok och jordisk som en bondmora. En av Europas spirituellaste och i intellektuellt avseende säkerligen mest frigjorda kvinnor”.

Karl Gerhard skrev en kuplett om henne där han insinuerade att hon var prins Wilhelms älskarinna. Hon fick frågan direkt på gatan en gång. ”Tänk, vad du är föga historiskt bildad. Vet du inte att det heter mätress i kungliga kretsar”, lär hon ha svarat.

Hon kunde ge svar på tal, hon som som ung var en blyg flicka. Men inte var hon ful, inte! Och hon älskade vackra kläder, ”silkesstrumpor och gredelina underkjolar”.

Hon har skrivit en självbiografi i tre delar. Likaså har Bo Lönnqvist skrivit en biografi om henne. Ännu mera för OO att låna och läsa! Varsågoda och besök biblioteket, ni också!

 

Föregångarkvinnor 6

Det var här den började, kvinnohistorieserien. (Förstora gärna upp bilden) Första tanken var:”Hur hamnade jag här?” Andra tanken:”Blogginlägg!” Muséet för nutidskonst, Kiasma, visar en lite kurvig vägg till vänster, Musikhusets för tillfället färgglada informationstavla lyser framför sitt hus, den öppna platsen har namnet Medborgartorget – och glasbyggnaden till höger är Sanoma-huset, hemvist för några av Finlands största finskspråkiga medier, bl.a. Helsingin Sanomat.

Telefonen fick göra några fotoklick, och nu är det dags för Tekla att stiga fram. Tekla Johanna Virginia Hultin (18.4 1864 – 31.3 1943) fick platsen uppkallad efter sig 2014, 150 år efter sin födelse. Hennes skolningsväg gick från Sordavala (vid Ladogas västra strand) via Viborg till lärar-och studentexamen i Helsingfors. 1888 trädde hon som den första finskspråkiga kvinnliga studenten in genom universitetets dörrar, studerade historia, litteratur, konsthistoria och själsvetenskap – och den vägen ändade i doktorsdisputation i maj 1896. Sina doktorspapper fick hon i december, tre dagar efter Karolina Eskelin. Finlands första kvinnliga filosofie doktor. I historia, om bergshantering i Finland. Doktorsavhandlingen var på svenska.

Hon gjorde som unga idag. Hon förvärvsarbetade under studietiden. 1893-99 jobbade hon på Päivälehti (en s.a.s. föregångare till ovannämnda HS), den tidningens första kvinnliga journalist och en av de totalt första i den yrkeskåren i landet. Hon åtog sig chefsredaktörsskapet för tidningen Isänmaan Ystävä (Fosterlandets Vän), men den tidningen fick inte fortsätta, de ryska ”förryskningsmyndigheterna” förbjöd. I och med det blev Tekla känd som sann fosterlandsvän och motståndare mot förryskningssträvandena. Hon var beredd på att bli landsförvisad, ett öde som drabbat många i bekantskapskretsen, men hon fick stanna.

I stället sökte hon och fick könsdispens (!) för tjänsten som andra aktuarie vid Statistiska Centralbyrån, 1901. Ta emot och bevara dokument, göra statistik – behövdes det en karl för det?? Första aktuarie fick hon inte dispens för 1912. Officiell förklaring: det ingår representation. Håhåjaja…

Och samtidigt (och kanske den riktiga förklaringen till att arbetskarriären bromsades): Politik på många nivåer. Tekla ingick i det antiryska, hon ifrågasatte traditionella auktoriteter, hon arbetade för sociala frågor, för kvinnor… Kagalen (från hebreiska qahal, via ryskan, = församling) organiserade det underjordiska förryskningsmotståndet, Kvinnokagalen bildades hemma hos Tekla. Import av illegalt tryckta tidningar och arbete för att göra Finlands kamp känd utomlands stod på programmet. Många som var med berättade, när allt var över, att det var en lycklig tid av gemenskap, samvaro och strävanden, något som de aldrig senare varit med om så intensivt. Tekla stortrivdes tydligen. Dramatik, aktivitet, oroligheter och kamp var hennes liv, hon som karakteriserades som pojkflicka i sitt barndomshem. 1906 nåddes det ena målet för hennes kamp: allmän och lika rösträtt och valbarhet för kvinnor. Leo Mechelin, då senatens ordförande, uttryckte att det var mest Teklas arbete som övertygat honom om att kvinnan bör ha rösträtt. ”Det bästa erkännandet jag fått”, sa Tekla.

Tekla satt i lantdagen/riksdagen 1908-24 (då var det inte heltidsjobb), hon satt också i stadsfullmäktige 1924-30. Hennes inlägg där var många, sakliga och genomtänkta, även om hennes åsikter – bl.a. monarki, inte låt-gå-attityd, oförståelse för inbördeskriget 1918, sympati för det tyska – inte föll alla i smaken. Hon var en offentlig person som fick stå ut med en hel del kritik (utan dagens sociala medier…). Hon beskrevs av sina närmaste som livlig, uppfinningsrik, aktiv, kokett, intresserad av allt och med genomtänkta åsikter. Ja, hon påstods ha ”ett manligt förnuft”. Jaha.

                                 Avporträtterad av Eero Järnefelt 1917. Han ingick i bekantskapskretsen.

Efter pensioneringen 1929 återgick hon ännu mer aktivt till skrivandet. Hennes ”Päiväkirjani kertoo” (Min dagbok berättar) utkom 1935 och 1938, plus en hel del annat. OO skall låna och läsa. Tack, Tekla!

Föregångarkvinnor 5

Hon påbörjade sin skolgång i England, fortsatte i Belgien. När hon var tio år gammal avled hennes pappa, sjökaptenen. Mamma Sidonia hade inget annat val än att flytta hem, till Helsingfors, med dotter och bohag. Tiden tillsammans där blev ca fyra år. Sidonia dog. Om eventuella syskon, släktingar och bostadssituation berättas inget. 14-åringen stod helt plötsligt helt på egna ben. Men stadigt, med ett klart huvud och troligtvis med framtidsplaner i sikte.

Det var utgångsläget för Karolina Sidonia Eskelin (3.4 1867 – 6.11 1936). Året torde ha varit 1881. Ett fall för barnomsorgen? Nähä. Karolina försörjde sig själv, jobbade som butikshjälp och studerade vidare som extra elev vid svenska flickskolans ”lärarinneklass”. Hon avlade studentexamen och de lägre universitetsexamina i samma takt som den nyfunna väninnan Ina Rosqvist. Studierna finansierades med lån och stipendier (bl.a. från Rosina Heikel). Karolina gick ett steg längre, hon disputerade för doktorsgrad i december 1895 och fick sina doktorspapper 8 december 1896 – troligtvis var licensiatexamen inte riktigt klar före disputationen. Hur som helst, första kvinnliga doktorn i Finland, med tre dagars marginal. Mera därom i följande kapitel.

Avsnittet ”universitet” var därmed avklarat. Specialisten i kirurgi och gynekologi jobbade, reste på studieresor i Sverige och Tyskland – kirurgi ansågs för övrigt vara för ”tungt” för kvinnor, hm. 1899 befann hon sig i Tammerfors, grundade ”Dr Karolina Eskelins privata sjukhus” (8 sängplatser), sålde sjukhuset ca fyra år senare och omvandlade (?) pengarna till resebiljetter för sig och kollegan Ellen Ahlqvist (med.lic 1901) till USA. De två unga läkarna jobbade där bland svenska och finländska immigranter i några år. Så blev det Helsingfors igen, privat läkarpraktik, grundande av sjukhus med en manlig kollega, en sväng till USA igen 1912. Sjukhuset (17 sängplatser) såldes 1919, fick sedermera namnet Sanitas.

Karolina beskrevs som pålitlig och förtroendeingivande som läkare. Hennes patienter följde hennes anvisningar och ordinationer ”utan att blinka”. Epitet som självständig, oberoende, sällskaplig, central och ledande, allt på samma gång, används också. Idag skulle man kanske säga ”hon gick sin egen väg”. Föreningsmänniska (föreningen konvalescenthem, Frälsningsarmén…). Folkupplysare. Fylld av önskan/vilja att hjälpa andra. OO lägger gärna till ”äventyrlig” och ”med sinne för ekonomi” – hon startade, byggde upp och sålde och gick vidare. Och hon körde och ägde bil! Det finns olika förslag på vem som var den första kvinnan som framförde bil i Helsingfors/Finland, Karolina ligger mycket bra till. Enligt uppgift ”anhöll” hon om officiellt körtillstånd först i början av 1920-talet, men den här bilden lär vara från 1913 (inga körkortsgranskningar på den tiden, inte bilskola heller…):

Besiktningsmannen Pehr Blom riktade en fråga till magistraten 1913 angående om det är lämpligt att kvinnor framför bil. Svaret lär ha blivit något i stil med ”blott de är rätt klädda” – gällde visst kjolar, vida ärmar, huvudbonad, med mera. Bilarna var främst öppna på den tiden. Granska bilden ovan, Karolina vid ratten (högerstyrd, dessutom…)! Och tänk på Saudiarabien idag…

Ett gäng bilsportentusiaster lär ha samlats på anrika hotell Kämp 1914 (eller -13) för att bilda en förening, Suomen Automobiiliklubi. Senaten, oroligheter och krig blandade koncepten, föreningen bildades först 1919. Karolina var med. Båda gångerna. Det sägs att det var i USA som hon blev bilbiten. Angav bilsport och litteratur som sina fritidsintressen.

Från och med 1920-talet verkar denna energiska kvinna ha lämnat praktiskt läkararbete bakom sig och inlett sin skrivarkarriär. 1922: Första hjälpen vid olycksfall och plötsliga sjukdomsfall (på finska 1923). 1925: Personlig hälsovård (på finska 1927). Hennes stora verk ”Kotilieden lääkärikirja” kom i sin första upplaga 1929, hon både skrev och redigerade. På svenska kom den motsvarande ”Hälsa och sjukdom. Den moderna läkarboken” 1935. Och så vidare. Populära verk, för den vanliga människan. Men även läroböcker i sjukvård.

Den kvinnan hade OO gärna umgåtts med…

Föregångarkvinnor 4

Två sjökaptensdöttrar beviljades ”könsdispens” för privat studentexamen och för att få kliva in i studievärlden 1885. Eftersom de var de enda kvinnorna vid universitetet det året blev de förstås bekanta och mer eller mindre väninnor, trots att de till personligheten troligtvis var ganska så olika. De fattade ett stort gemensamt beslut: studera medicin.

Alma Josefina Rosqvist var den äldre av dem, född 22.12 1865. Klart att OO börjar med henne, också av lokalpatriotiska skäl. Hon var född och uppvuxen i jobbstaden Lovisa, med starka rötter i Pernå. Den sjuhövdade syskonskaran blev faderlös när den nästyngsta, lillasystern Ina, var sju år. Hemmet var rätt förmöget verkar det – alla barn ”fick” utbildning: två lärarinnor, en sjökapten och en arkitekt. Den yngsta avled i tonåren och den äldsta ”blev gift” med en sjökapten. Då nämns inte utbildning…

Om Inas skoltid i Lovisa och senare i Helsingfors berättas inget. Inga detaljer från universitetet heller, enbart att examina avlades i jämn takt: fil.kand 1888 (obligatoriskt för att få fortsätta inom medicin), med.kand 1891 och med.lic 26.1 1896, den andra kvinnan i Finland med rätt att utöva läkaryrket.

Utöva, ja. Det fanns en mängd begränsningar, enligt en förordning från 1890. Kvinnliga läkare fick inte skriva läkemedelsrecept. En gift kvinnlig läkare måste ha tillstånd av sin man för att ta emot vissa tjänster. En kvinnlig läkare kunde inte sköta vissa ”manliga åkommor” eller verka som läkare på platser där enbart män fanns, och så vidare. Den förordningen stöttes och blöttes i över tjugo år, för att åstadkomma jämställdhet inom yrket. Ina höll ett bejublat anförande i saken 1899 (”kvinnosakskvinnor”  var de alla…) när Finska Läkaresällskapet debatterade och sände utlåtande (jämställdhet var svaret, förstås). Senaten och medicinalstyrelsen bollade frågan av och an och hit och dit i oändlighet. Till slut fastställde kejsaren lika rättigheter för läkare av bägge könen 4 april 1914. Även om man ”i vissa fall bör överväga om det är lämpligt att utnämna en kvinna…” Den gifta kvinnliga läkaren behövde inte mera tillstånd av sin man (Observera att först i och med äktenskapslagen av 1930 befriades hustrun från sin makes förmyndarskap).

Under studietiden verkade Ina en sommar i sin barndomsstad, som underläkare vid Wattenkuranstalten. Annars var hon Maria sjukhus (i Helsingfors) trogen i 29 år, med vissa uthopp. Periodvis vikarierade hon överläkaren Richard Sievers, en man som hade fullt förtroende för sin kvinnliga kollega. Hon företog studieresor utomlands, speciellt efter att hon börjat ”leva farligt” och omge sig med allehanda meningokocker, Trichuris Trichiura (piskmask) och annat smått otyg – Finlands första bakteriolog, säger många. Hennes intresse för epidemier, infektionssjukdomar, tyfus med mera bara ökade, hon forskade och forskade. Sievers fick henne in på tuberkulos, och det blev hennes livsöde. Hon gick in i kampen mot den dåförtiden stora folksjukdomen. Hon skapade ”Upplysningsbyrån och polikliniken för tuberkulösa” praktiskt taget ur intet 1904, och företog studieresor till liknande inrättningar utomlands. Hon skrev, hon höll föredrag om hur hindra smittan: hygien, bättre bostäder, bättre mat- och vardagsvanor. Hon blev stadens tuberkulosläkare och föreståndare för lungpolikliniken 1923, och kvarstod som sådan till pensioneringen 1932, då hon förärades Finlands Vita Ros.

Denna läkare, forskare, kvinnobanbrytare och folkupplysare hade teater och litteratur som sina största intressen, varför hon testamenterade en tredjedel av sin förmögenhet till Svenska Litteratursällskapet i Finland för att stödja skönlitterär verksamhet och skådespelarkonst, som stipendier. Hon var med i nästan ett otal kommittéer och föreningar, hur hann hon? Hon avled 1942, 76 år gammal.

Hennes kumpan och kollega, Karolina, kommer ”i nästa nummer”.

Föregångarkvinnor 3

Inga fler kvinnor skrevs in vid Kejserliga Alexandersuniversitetet under 1870-talet. I Norden började universitetsdörrar öppnas för kvinnliga studerande, konsistoriet i Helsingfors var positivt, men Petersburg stretade emot. Visserligen åhörde unga damer föreläsningar, men mest i underhållningssyfte, inte som studerande. Och, ja, de var säkert där för att kolla in ”marknaden” också, så att säga.

Inte helt sant. Det fanns en. Emma Rosina Heikel, 17.3 1842-13.12 1929. Österbottning i själ och hjärta, med Vasa som hemstad. Barn nummer fem av åtta. Hennes väg till universitetet var dock mer krokig och stenig än rak och asfalterad, och studietillvaron var inget åkande i gräddfilen heller. På grund av olika omständigheter kom den vetgiriga flickan att bevista skolor och få undervisning i Petersburg, Jakobstad, Helsingfors och Borgå, förutom i Vasa, förstås. Vasa brand 1852 (förstörde hemmet) och den allmänna uppfattningen om flickors bildningsnivå och -behov gjorde att Rosina fick lov att sköta hemsysslor – mellan varven läste hon brödernas böcker, två av dem studerade medicin. Det ville 17-åringen också! Kort sagt, hennes snåriga stig kom tack och lov att kantas av människor med boklig bildning och materiella möjligheter, även om det minsann var knaprigt och ensamt alltför ofta.

Av en händelse fick hon nys om en kurs vid Gymnastiska Centralinstitutet i Stockholm genom vilken även flickor kunde utbildas till ”gymnaster för friska och sjuka”, med möjligheter till utvidgade studier i anatomi och fysiologi. Den avklarades, våren 1867. Snart därefter blev det Barnbördshuset i Helsingfors, även om barnmorskeyrket ansågs oblygt och orent, ej passande för flickor från bildade hem. Umgängestonen där var inte aktningsfull åt något håll, hån och stickord haglade. Rosina, 25 år, fick kunskaper, men hon måste åka hem med sista ångbåten till Vasa, och när hon väl var ombord föranstaltades examen med ”de där”, som prefekten uttryckte sig.

Brodern, medicinestuderande, gav råd per brev: gå in i en likkammare, klarar du lukten? Skär i kött. Studera anatomiplanscher, läs mina böcker, skaffa ben att studera och skära i. Hon begav sig åter till Stockholm, besökte väninnan Maria Ribbing, gift med pediatrikprofessorn där. Rosina fick privatlektioner i matematiska ämnen av väninnan, fick sitta ensam i GCI:s anatomirum och dissekera lik som hon köpt (allt kan man då handla med…). Hon beskrev det som ”det ljuvligaste arbete”… Det handlade om självstudier i högsta grad. (Förebild för  idag…?)

1870 öppnade de bestämmande i Petersburg en lucka: ”kvinnor som vill ägna sig åt läkarekallet… får begagna sig av undervisningen vid universitetets medicinska fakultet” – utan att formellt vara inskrivna. Rosina klämde sig in i den maskulina världen. Inte var det lätt inte. Speciellt anatomisalens seder och bruk var råa, kryddade med grova skämt, sånger och – punsch. Bemötandet på Helsingfors´ gator, där ”alla kände alla”, var inte heller fritt från hånfullt bemötande. Rosina beställde mat varannan dag från ett hotell, delade upp portionen och åt av den i två dagar. Att en ensam kvinna skulle äta ute på offentlig lokal – nej. hon ägnade sig åt studierna med hela sin själ. Studielivet ökade hennes tysthet, inbundenhet och otillgänglighet. Hon beskrevs som saklig och rätlinjig med en varm humor under den sträva ytan.

Medicine kandidat 1873 (privat examen). Praktik på olika kliniker ändade i rätt att utöva läkaryrket ”oaktadt hennes kön” 1878. Stor ”kvinnofest” i Nya Teaterns foajé 23 oktober – men ingen legitimation, ingen läkared (fel kön för det också). Yrket förde henne först till Vasa, ett statsstipendium (ovanligt för en kvinna!) på studieresa till Petersburg, Dresden, Strassbourg, Köpenhamn, Stockholm. 1883 började jobbet i Helsingfors, inom specialiteten kvinnor och gynekologi. Den officiella anställningen gav hon upp 1901, privatpraktiken 1906. Hon kallades till medlem av finska Läkaresällskapet 1884, något hon uppskattade högt, hon ”dög”.

Förstås engagerade hon sig för kvinnor, för de prostituerade, hon var medlem i Konkordiaförbundet, i Kvinnosaksförbundet Unionen, krävde jämlik utbildning för kvinnor, lika lön för lika arbete, med mera.

Om denna högväxta, ståtliga dam som utstrålade kraft, allvar och viljestyrka har OO läst i boken ”Finlands första kvinnliga läkare, Rosina Heikel”, skriven av Helena Westermarck, utgiven 1930. Tyvärr är många detaljer utelämnade, av utrymmesskäl. (Ändå är det här inlägget för långt).

Vid sjukhusområdet i Mejlans i Helsingfors finns en park som ständigt naggas i kanterna. Den fick för inte alltför många år sedan namnet Rosina Heikels park. Hon torde vara värd mera, hon som inte ville att andra kvinnor skulle behöva kämpa mot ”allt och alla” bara för att de ville bli läkare.

 

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 18,141 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

som självförsörjande ö-bo(nde)

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.