Astrid, Ingrid, Inger, Mia – och jag

Astrid skrev, Ingrid ritade och Inger utformade på film. Mia agerade på sommarteatern och OO har läst, tagit intryck – nu efteråt inser hon att hon var OrdOdlare redan i unga år. Hon njöt av ordformuleringar som ”Snälla lilla krumelur, låt mig aldrig bliva stur”, ”spunk” (det får hon ibland nu också), ”sakletare” (får man allt oftare bli med åldern), ”medusin – helst något som är bra för sjukdom”, ”pluttifikationstabellen” med mera. Underbar litteratur!

Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump, dotter till kapten Efraim Långstrump, fordom havens skräck, numera neg- – ” Nähä. Det har ändrats . Söderhavskung eller härskare av kurrekurredutterna. Härliga repliker som 11-åringen pluggade in för att gestalta ”Pippi Långstrump i skolan” på julfesten. Det var lätt, eftersom det var så sjuttiduttans roligt. Gillade också – minns inte exakt hur – att inte rakt ut svara på frågan om Portugals huvudstad, orda en massa och sen nonchalant avsluta med ”Förresten har jag varit i Lissabon med min pappa!”

Ingrid Vang Nyman (1916 – 59) skapade Pippi på bild, OO tror att det här var den första boken hon slukade:Och den här bilden är ju bara för underbar:Inger Nilsson (född 1959) utformade den levande Pippi. Ansiktet, rörelsemönstret… Hon har fått dras med Pippi hela sitt liv. Namnet ”Lilla Gubben” kom till under filminspelningarna när Inger gosade med hästen. OO beundrade hennes talang, hon vara ”var”, oberoende av om hon räknade guldpengar, skurade golv med rotborstar på fötterna, doppade huvudet i gräddkakan eller ledde ”de snälla” Tommy och Annika ut på måttliga äventyr. Fängslade och fascinerande.Frimärksbild från nätet igen… Men de flesta läsare har garanterat en inre bild av Pippi på film…

De något obegåvade poliserna Kling och Klang fick också sina namn under inspelningarna. OO tänker alltid på de två när hon upplever operan Turandot, och fnittrar. De tre ministrarna i ”sago-Kina” heter Ping, Pang och Pong! De är skapade av Puccini i commedia dell´arte-stil, de är clownartade, förekommer alltid tillsammans – och de verkar inte alltid så smarta de heller.Abiturienten föreställde Pippi på penkkisdagen 13 februari 1970; alltså den dag när undervisningen i gymnasiet tog slut och förberedelsetiden för studentskrivningarna började. Herr Nilsson beredde problem, hur få tag i en apa? Mamma besökte sin frissa och berättade om planerna, frissan avbröt sitt klippningsarbete och gick in i sitt vardagsrum och plockade denna från sin vardagsrumssoffa. ”Hon får låna den här!” Gissa om dottern blev stum!

Pappa levde inte på stor fot, men skorna var ändå tillräckliga ”båtar” för den småtassiga dottern. Strumporna var hemstickade. För att kunna visa er hela härligheten kom en klasskamrat med på bilden. En verkligt rolig dag.Flera år senare, 1993, spelades Pippi på Lurens sommarteater, några kilometer norr om jobbstaden Lovisa. Rätt så färska studenten Mia Hafrén, sedermera skådespelare och medlem i a cappella-gruppen Fork var en långväxt och härlig Pippi. Knappt 10-åriga skånska sommarflickan var med på en föreställning och hon var helt tagen. Ännu ”värre” blev det när hon fick träffa ”Pippi” bakom scenen, hon blev helt blyg och stum (och fotot misslyckades). För OO handlade det ju ”bara” om Mia, som nyligen varit en elev av det gladlivligare slaget…Här är ”Mia-Pippi” i skolan, och för flera läsare finns en annan bekant ”figur” på bilden. Det kom OO inte ihåg förrän hon läste rollistan. Roligt. Vi är många som fått prova på att stå på scenen på sommarteatrar, vi får innerligen hoppas att den verksamheten blommar upp 2021. Guldstjärna och andra ärobetygelser till den som löser ”bildgåtan”! Den som ”vet” uppmanas hålla tyst en liten, liten tid…

Grattis, Pippi, 75 år!

Examen

Overkligt. Det är nu 50 år sedan. Exakta datumet torde vara 29 maj. Vad minns ni andra från den dagen, ni tretton som fortfarande är här på jorden. Hör av er på något sätt! Även ni andra som var med på något sätt!

Det blir ingen 50-årsträff i Vörå. Vi torde vara utspridda i en triangel där Karleby, Täby och ”Sannäsby” i Borgå är hörnpunkterna. OrdOdlaren är inte såå uppdaterad, eventuellt finns någon utanför den triangeln.

Vädret den dagen? Verkar ha varit ok, att döma av de tretton fotografier som OO har. Nervös? Nja, inte speciellt. Men vem hade hittat på att vi skulle gå till hjältegravarna? Gick vi verkligen hela vägen? Har dunkla minnen av bil och skoskav. Nutida studenter från Vörå har kortare väg, om den ”traditionen” finns kvar.

Fotografering. OO:s enda besök i en fotostudio hittills – och den fotograferingstiden är definitivt förbi. Resultatet blev lite si som så. Själv gillade hon den här bilden bäst, men nedröstades av auktoriteter: ”Man skall visa ögonen mot betraktaren!”Presenter. Mamma sydde den ljusgröna dräkten enligt dotterns önskemål och förslag. Idag skulle det troligen kallas egen design. Mamma jobbade på syateljé från och med slutet av 1930-talet, avancerade till skräddare och älskade det hantverket över allt annat. En vit enkel klänning skulle man också ha.Nä. Dräktfärgen syns inte! Men bilden fick trevlig inramning, ett handslag och två studentkompisar bakifrån. Kläderna är försvunna sedan länge, sista gången OO såg den extremt korta och smala kjolen borde hon ha fått lika mycket tyg till för att få den runt sig… Och Etel, som var den första som såg den mörkhåriga krabaten komma fram för om 70 dagar för 70 år sedan gav ett tips: ”Be att få amerikaringen som gåva!”Så gjordes. Farfar medförde två ringar från sin andra ”förtjänapengarresa” over there 1914. Den ena försvann (envisa källor påstår att pappa slarvat bort den, själv medgav han aldrig), den andra fanns i ett skåp och den lilla flickan lyfte ofta fram den och beundrade. Den krymptes för att passa det smala fingret, men den är tung för en som inte är proffssmyckesbärare. Överlämnades för knappt elva år sedan till följande generation. Jovisst, skor och stilig opraktisk väska hörde till.Aj, väskan blev beskuren… Den färska studenten var verkligt lycklig över famnen full med rosor. Fotograf: Per Eric ”Cander” Andersson, den andra chefredaktören som OO jobbat för. Sparade länge alla medföljande kort, men även de har omkommit. Minns endast de fem gula rosor som grannarna Gerda och Ragnar skänkte. En varm överraskning att de ville uppvakta!

Fest. Dunkla minnen. Storasyster ordnade med sina fenomenala specialiteter, bakning och blomsterarrangemang. Men bjudna gäster eller ”mottagning”. Tror att ordet ”mottagning” inte fanns på kartan i hembyn. Vem kom? På den tiden fotograferade man inte vare sig kaffebord eller gäster. Numera gör OO det, trevligt att titta på och minnas. Två svartvita bilder från den trånga verandan finns, ett dussin personer från ungdomsföreningen där OO var aktiv. Att de kom var en stor och glad överraskning, den färska studenten var förundrad: tänk, att de verkligen kom, och orsaken var jag!Fotot är oskarpt, men det här var verkligen Storasysters mästerverk. Senare blomsteruppvaktningar i livet har sedermera alltid kameraförsedda OO fotat från alla håll, men i ett kameralöst hushåll fick man förlita sig till inlånade apparater. Den blå skålen torde numera vara sambo med ringen, om den inte omkommit.

Studentmössan finns kvar, i en påse i en låda högst uppe i garderoben. En bank på orten donerade den. Numera försedd med Åbo Akademis eleganta lyra. Bra att ha under studietiden, det var ofta kyligt på första maj. En studentmössa värmer skulten.

I oktober sju år senare kom examensbeviset från Åbo Akademi på posten. Filosofie magister. Andraårsgymnasieläraren cyklade till postkontoret, via en butik för en bakelse. Kokade kaffe, inmundigade och betraktade papperet medan hon funderade på följande dags lektioner. Det var den examensfesten.

Nu väntar OO på kommentarer med minnen härifrån och därifrån!

Någradubbelt firande!

20 maj. Lilian har namnsdag. Vänligen, gratulera OrdOdlaren. Hon heter så också. Carola i Sverige, Karolina likaså som i den finska almanackan. Lilli och Lilja ryms också med. Vesa, Aleksi och Asko enligt den finska ortodoxa kalendern. Ett stort fång liljor åt oss allihopa! Så har vi det avklarat.Kromosomstörningen som kallas Williams syndrom uppmärksammas också idag. OO har inga erfarenheter, känner ingen. Lär åstadkomma milt och varierande förståndshandikapp. Dessutom hyllar vi den, enligt en del, viktigaste personen i ett företag: IT-chefen. OO som är lite avigttänkande anser ändå att det är denna chefs underlydande, de som rycker ut när datorn eller dess användare fått fnatt, som borde sättas på pidestalen. Så är det, när verkstadsgolvet och gräsrötterna känns tryggare och mer bekant än grantopparna och stjärnhimlen.

I år har vi också ”Kristi himmelsfärdsafton” idag. Själva dagen har högtidlighållits sen mitten av 300-talet, alltid på en torsdag. Och fredagen blir en klämdag, en benämning som inte verkar ha gått hem i de här trakterna. Datum varierar med påsken. Om tio dagar är det pingst. Om den märks. Så har vi det avklarat.Den här tiden är förbi, även denna vår. Nu syns de i början rödaktiva löven bättre än blommorna. Huset med solpaneler till höger, med vidhängande vinterträdgård till vänster. Och nu kommer det: Internationella bidagen idag!!! Människans bästa vänner, de som ytterst ser till att vi har något att äta. Två samhällen gästarbetar här varje säsong, anlände för en dryg vecka sedan:Tyvärr har arbetsförhållandena inte varit de bästa, men det rår inte trädgårdsägarna för. Just nu bjuds det på åtminstone mirabellblom, gulkrikonblom, kurilerkörsbärs- och bergkörsbärsblom på avtagande. Inte äppelblom ännu, men de kommer…Det här blev lite smått. Men en del människor slår vilt omkring sig så fort flygare av ovanavbildade sort närmar sig. och ingalunda är det lätt att veta vad som är vad. I Finland hade det t.o.m. 2014 registrerats 42 getingarter (finska: ampiainen), knappt 200 biarter (mehiläinen; honungsbin eller tambin – hur tama de sen är – och solitärbin), och 37 humlearter (kimalainen på finska).

Humlorna är ju nästan de bästa pollinerarna, de flyger i rätt så kallt väder, tidigt på våren. Därför får det finnas lite sälg och vide på av OO bebrukade domäner. Men sen, när bina väl kommer igång, då är det minsann surr och fart och kläm i blommande träd och i buskar och i blommande växter. Gästarbetarna ”rymmer” dessutom inte härifrån till diverse åkrar med t.ex. raps – det är lite för lång och besvärlig väg genom skogar åt alla håll. Tack och lov.

Fullvuxna getingar lever av frukt och nektar, har så att säga pollinering som bi-bisyssla. De matar sina larver med tuggat animaliskt protein, rå fisk och fiskrens är rena rama godiset. Kött, skaldjur och ägg… Bin äter inte sånt.

Bin sticker om de störs av darrning, rörelse, lukter – men sticket blir också biets sista gärning. Och det vill människan inte. Därför skall vi bara njuta av deras arbete. De lever av nektar och pollen, gör så att vi får allsköns mat, och honung, bivax, propolis på köpet!

Svårdefinierad pollinerare i rhododendron?

Som sagt, Internationella bidagen idag. Fastställd av FN:s generalförsamling 20.12 2017, efter nästan fyra års ihärdig kamp från lilla Slovenien, där 4 av 1000 invånare är biodlare. ”Det självständiga Sloveniens största diplomatiska bedrift! Och just idag, 20 maj, eftersom den moderna biodlingens fader Anton Janša föddes denna dag, för prick och exakt 286 år sedan. Han förändrade bl.a. form och storlek på bikuporna, som kunglig lärare i jordbruk i Wien, med bikupor i de kejserliga trädgårdarna i Wien. Född i nuvarande Slovenien, förstås.

Biodling är lantbrukets poesi, sägs det. Idag skall vi, var och en, lära oss mer om bin och andra pollinerare, förstå mera av de hot som dessa viktiga varelser utsätts för och ställa upp och hylla dem (och deras ägare/skötare) för deras insatser för hållbar utveckling.

Med varför biODLARE? Passar ju här, men finns det också ko-odlare, fårodlare, svinodlare, hästodlare…? OO har också varit kalkonodlare en sommar…

 

Krafsredskapen

”Och lilla Vicke Vire…”. Hon vägrade helt plötsligt vicka på sig som förr på lördag kväll nionde maj. OrdOdlaren såg helt plötsligt likheter med Lilla My, kanske Tove Jansson också hade stukat lillfingret när hon skapade den bestämda figuren?När, var och hur den lilla olyckan skedde är helt höljt i dunkel. Hon var svårböjbar. En rostagg? Det hade gått åt några timmar bland rosenbuskar den dagen, men det kändes inte så. Märkte att hennes (jo, helt tydligt en hon) huvudsakliga uppgift är att skriva ”a”, men nu spretade hon och gjorde stor bokstav i stället. Vissa handgrepp slutade i en mild svordom, hon verkar behövas till mer än ”a”, inte enbart för små varelser som lindar en och annan runt sitt lillfinger.En spretande hand kan täcka en stor yta… Men är det finare och förnämt att spreta med lillfingret (pikkurilli på vardagsfinska) när du håller i en kopp, ett glas? Enligt nu levande Twining-familjens överhuvud Stephen drack man förr hett te ur små koppar utan öra. Greppet var tummen under, de andra fingrarna, främst pekfingret på den heta övre kanten och lillfingret – – hade ingen uppgift. När man sen fick koppar med öra fortsatte man med (o)vanan. Ha. Ingen kan verifiera att lillfingerspretande är ett tecken på fina manér.

Tummen. Pollex. Peukalo. Tummetott. Skall inte finnas mitt i handen… Har en särställning, och behövs verkligen (han). Utan tumme står man sig ganska så slätt. Storasyster sög på sina, alltför ofta. Innan hon skulle börja skolan lindade pappa illasmakande tygremsor runt dem – han fick linda in alla fingrar till slut. Ovanan upphörde. Lillasysters ovana finns kvar i smyg. Hon niuvar. Vad det är behöver ni inte veta…

Index. Pekfingret. Etusormi, nenäsormi (nenä = näsa, etu = fram, före). Slickepott (hon). Precis så, peka och slicka/smaka. Behövs för samarbete med tummen, pincettgreppet och kraftigare tag. Har dansat polka med en som saknade det fingret på vänster hand – köttmästare. Han påstod att fantomkänslorna var så starka att han aldrig bommade i det vanliga experimentet: han satte handen på en stubbe, tittade bort, och en kompis slog med hammare på stubben. Slog han på pekfingrets plats gjorde det ont!En skrynklig halvspretande högerhand måste ju också få vara med… Medius, keskisormi, Långeman, långfingret stretar på höjd över de andra (han). Bilden ljuger. Det är längst även hos OO. Behövs för styrka. Är det det man har fingerborgen på? Roligt ord, förresten, fingrets borg? Kommer ihåg fingerborgssamlaren i Reykjavik. Vi umgicks i någon timme över hennes kollektion med dylika ting från olika delar av världen, varje fingerborg hade ett katalogkort med inköpsdatum, plats, pris, förklaring på motivet… OO:s isländska är inget att skryta med, hennes svensk/danska var ännu sämre, inte kunde hon engelska heller. De fingerborgarna var inte syredskap, utan turistiska små konstverk och samlarobjekt. Anularis, ringfinger, nimetön (=namnlös) – i det latinska namnet skymtar vi ”år”, annus (hon). Årsringar → ringfinger? Bilden ovan tagen på lördag kväll. Det mest spännande fingret, det med stark magisk kraft. Därför ”namnlös” på många finsk-ugriska språk, man skall inte nämna dess namn i onödan. Digitus medicus på gammal latin, roligt nog ”ara titri” på georgiska (av alla språk) = det onödiga fingret! Men, men… Man läker sår, gör folk friska med detta namnlösa!

Mellan ringfingret och lillfingret går en blodåder som ansågs vara superbra för åderlåtning, att ”tappa ut det sjuka ur kroppen”; en urgammal metod. Hålet i ådern verkar dock ha stuckits högre upp, mot armvecket. Är det från den man tar blodprov idag? Och ger blod??

Dessutom går det ”en nerv” direkt till hjärtat (Herzfinger är en benämning på tyska) från det här viktiga/oviktiga fingret. En ring av guld – Goldfinger (nu sjunger OO, hon är ensam i huset…) – på det fingret verkar stärkande och skyddande. Så nu vet vi det!Förrgårdagens bild, svullnad på nedåtgående. Idag, en knapp vecka senare, helt återställt. Barnramsor med fingernamn finns det ett otal av, på många språk. Roar barn, lär dem uppfatta språk. I en springer Vicke Vire och väcker Tummetott, han föll i vattenspann. Slickepott räddade, Långeman la i säng och Gullebrand sjöng en vaggsång.

Vilket finger använder du när du drar fingerkrok? Gör någon den kraftmätningen ännu?

Nu är OO fingerfärdig. För den här gången.

Mästarnas Robinson

OrdOdlaren och dokusåpor? Ett förr helt icke-fungerande koncept. ”Förnedringstelevision”, har hon fnyst upprepade gånger. Tycker inte om avsiktligt paktande och ryktesspridande, utröstande. Program som ”Hela Finland (Sverige) bakar”, olika mästerkocktävlingar i olika länder är helt ”inom toleransgränserna”, men sen…Och nu sitter OO nästan klistrad och missar inget avsnitt av ”Expedition Robinson”, där folk paktar och vrider och vänder och säger ”jag litar inte på nån”. Påminner om den klassiska filosofiska frågan ”Hur fungerar en värld där man måste utgå från att alla ljuger?”Micke, förstås (här med bästisen Fabian). Mästerkocken, ägaren av Smakbyn på Åland (och lite till i resaturangväg här och där), han som gör arkipelagen synlig i varje program (i den mån han syns) – med kläderna som frun skickade med (säger han). Har träffat honom flera gånger, han har varit här i trädgården – som ”bevis” återanvänder OO en bild från augusti 2018:Men hur länge kan han vara med? Alla vill troligen ha honom kvar tills spelet blir ännu tuffare. Han gör det som han gillar mest: lagar mat. Han är inte den som vill lägga sig på stranden, vara sysslolös. Så han samlar ved och söker sånt som går att äta där på ön (Cruise var bra på det också, berättade Micke). Han ger oss mer och mer information om livet på ön, i och med att han och hustrun gör videosnuttar där han berättar om livet, svarar på frågor – och gör det trevligt och sakligt, utan fnitter och fniss, ibland med två taxar stökande snällt kring husse. Bara en sån sak att filmningarna på ön pågick 15 timmar per dag, och vi tittare ser ca 20 minuter av det, drygt 2%…

”Jag är tydligen född snäll”, sa han i en videosnutt. ”Det var ett bra träningsläger”. ”En del led mera av matbristen än andra”. ”Några framställs i TV som sura och negativa, inte upplevde jag det så”. ”Jag hoppas att flera av dem kan komma till Smakbyn snart”. ”Jag fick skäll av hustrun när jag kom hem, för mager!” Förresten, då och då har han och några andra kockar i Smakbyn bantningsprojekt på gång; vägningen en gång per vecka redovisas på Facebook!Robinson-konceptet, Survivor, skapades i UK (hej, Lena) 1994 av Charlie Parsons, men ingen nappade förrän den svenska produktionen satte igång 1997. Nu har minst 20 länder anammat projektet, även i Finland några gånger: Selviytyjät (varsågod och uttala så att alla bokstäver hörs…). Nä. OO har inte tittat. Vet ingenting om andra länders produktioner. Om och när Micke röstas ut, så svalnar OO:s intresse.Mästarnas Mästare, som ursprungligen heter Eeuwige Roem, skapades i Belgien. Det programmet har OO följt mera regelbundet. Intrigerna är få och deltagarna har vinnarskalle, fd toppidrottare. Man får se en hel del av deras karriärer, lära sig lite om nya sporter – i år t.ex friåkning, Henrik Windstedt. Bilden av idrottaren breddas. OO har alltid hejat på Michel Tornéus och Sanna Kallur – om ingen finländare varit med. Och Frida Hansdotter. Hennes rekord i jägarvila, 26 minuter var suveränt!Hon slog ju med det Magdalena Forsberg, en annan av OO:s favoriter. En annan legend, Ingemar Stenmark och jämfotahoppet 2011 inte att förglömma. Han hoppade så där annars bara jämfota upp på en 130 cm hög mur, och blev stående på den, 55 år gammal – förlåt, ung! Det är något speciellt med slalomåkare och deras ben…

I söndags, 10 maj, var det final. Av de fyra sista eliminerades två, sen stod det mellan längdhopparen och slalomåkaren. Feministen i OO hejade som sjutton på Frida, men Michel vann. Men ynkligt liten marginal.Micke Leijnegard har tydligen varit programledare under alla dessa tolv år. Känner en viss gemenskap. Gråare och gråare…Fångarna på Fortet – inte än. Operan Tannhäuser på en annan kanal vann i den obetydliga kampen. Men – får vi sådana här program 2021? Vem vinner Robinson – nä, hur länge är Micke kvar? De tittare som inte känner honom har ju ”spolat” honom redan, av en del kommentarer att döma. OO har inte läst alla.

Korsord med följder

Ibland stannar korsordslösningen. Den tvärnitar, det går inte att komma vidare utan hjälp. Namn på okända kändisar, korsordkonstruktörsfabrikationsord, ord som används mera som slang mest i vårt grannland. Emellanåt möts bara inte konstruktörens och lösarens associationsvärld. Googla, sök bland synonymer, slangopedia, SAOL, SAOB…

Och då och då är det OrdOdlarens medfödda nyfikenhet som leder henne till datorn och farbror Google. Så denna gång:I det här korsordet måste OO bara klura ut rebusarna först, sätter sin personliga ära på spel. För första gången i världshistorien avslöjas nu denna hemliga ärolystnad. Sen måste hon bara skriva Andreas också (”inre” kom innan pennan hejdades för bilden). Inte för att just den unga mannen läser mosters skriverier, men ändå…

Varför har konstruktören valt dessa kvinnor? Vad har de gjort? Snart uppdagades att det också finns andra starka och spännande kvinnliga flygpionjärer också, men nu gäller det dessa tre. För i runda svängar 100 år sedan, då såg världen också annorlunda ut. Något att tänka på…Elsa Andersson, 1897 – 1922. Den käcka skånskan. Första kvinnan med aviatordiplom i Sverige, 30 juni 1920. Hon ville inte bara upp, hon ville ner också. Med fallskärm. Men se där var det stopp. I Sverige utbildade man inte kvinnor för sådant. Fördenskull blev det utbildning i Berlin: två hopp och teori. Låter lite lite… Två uppvisningshopp i hemlandet hösten 1921, hennes femte och sista hopp 22 januari 1922, från 650 meters höjd. Skärmens utlösningslina fastnade runt hennes arm.Lilian Bland, 1878 – 1971. England – Irland – Kanada – England. En för tiden ovanlig kvinna som gillade att gå i långbyxor, var journalist och fotograf, ägnade sig åt skytte, jakt och fiske – och rökte. Fotograferade fåglar och beundrade deras rörelsemönster, läste om bröderna Wright och ville upp i luften. Vad gör en handlingskraftig och kreativ kvinna då, med en portion humor i bagaget? Joho, hon börjar bygga själv. Lite ”man tager vad man haver”, kallade sitt tilltag Mayfly (=dagslända, men kan ju också uttolkas may fly, kanske flyger…). Och så fastnade OO igen! Det finns en www-sida fullspäckad med information, hennes foton – lilianbland.ie.

Ungefär 1909-10 höll hon på med sitt bygge som efter glidflygningsförsök försågs med motor, 20 hästkrafter. Byggmaterial var gran, bambu, canvas – rodret gjordes av ett cykelstyre, och den första bränsletanken var visst en whiskyflaska kompletterad med mosters hörlur, eller något ditåt. Hela härligheten vägde knappt 100 kilogram. Idag finns en modell av The Mayfly i en park i Newtownabbey nära Belfast, där hon bodde under konstruktionsperioden.

Fadern tyckte ändå att den manhaftiga dottern sysslade med farligheter, lovade köpa henne en bil om hon slutar med sitt flygande. Okay. Så det blev en dagslända. Hon gifte sig, flyttade till Kanada och ägnade sig åt nybyggarliv och odling. Hon återkom till England som skild 1930. Med flyg?En liten bild av Bessie Coleman, 1892 – 1926, Texas och Chicago. (hm, korsordskonstruktören: ColEman…). Ville flyga, men… En ”svart” kvinna hade alla odds emot sig. Mamman var född slav, pappan var 1/4 afroamerikan och 3/4 indian. Men hon var envis. Fick ett bättre avlönat arbete som föreståndare på ett chilicafé (!) och pluggade franska på kvällarna, eftersom hon fått veta att utbildning skulle lyckas i Frankrike. Det krävdes tre resor tur-retur (med flyg??) över Atlanten mellan 1919 och 1922 innan hon nått sitt mål: 7 månaders utbildning till pilot, kompletterad med utbildning till konstflygare.

Det plan hon fick sin utbildning i var enligt beskrivning ”en bräcklig farkost av trä, stålvajrar och aluminiumplåt som styrdes med en vertikal käpp och en träplatta under fötterna”. Väl hemma köpte hon, som så många andra, sig en CurtissJn-4 från arméns överskottslager, allmänt kallad Jenny. Med dessa plan gavs mycket populära flyguppvisningar på 1920-talet, med dykningar och svängningar och snurr och folk våghalsigt klängande ”här och där”. Brave Bessie ville få ihop pengar till en flygskola. Här en ”Jenny”:29 april 1926 åkte hon som passagerare i sin Jenny, mekanikern satt vid spakarna. De gjorde en testflygning inför följande dags uppvisning. En kvarglömd skiftnyckel ledde till krasch, båda omkom.

Piloter flyger numera lågt över hennes grav på dödsdagen och kastar ner blommor. Vägen till O´Hare flygplats i Chicago bär hennes namn.

Tänk, vad ett korsord ger upphov till. OrdOdlaren har inte svårt att få tiden att gå, speciellt när hon nu delar tid med Runda Rabattkryparen.