Sjättedag Pärla idag!

Idag, 26 augusti, firas Stora Påhittarpärldagen! Fram med era pärlor, gott folk! Fira och hedra några finlandssvenska kvinnor med namnet Märta/Märtha! Senast när OrdOdlaren skrev ett pärldagsinlägg (Margareta) önskade hon pärlor i form av regndroppar. 25 augusti kom det alldeles för mycket av den varan.

Märta i den finlandssvenska namnsdagsalmanackan sen 1929, ingen förklaring till arrangemanget. Ingen berömd Märta kan hittas. Om en stund får ni några. Östen i Sverige – men före 1901 var dagens namn Zephyrius! Det, ni! Hur står det till med killarna i ”Östen med Resten”, förresten?

Dagens firarobjekt, dagens pärlor, var det ja. Först ut är Märta Laurent (1920 – 2011). Legendarisk skådespelerska som 1995 hade huvudrollen som Vera i en TV-komedi som utspelas på ett äldreboende. På bilden, från vårt TV- och radiobolag Yle, poserar hon med medspelaren Leif Wager (1922 – 2002), som så många gånger förr i filmer och på scenen.

Hon började med specialtillstånd i Svenska Teaterns (i Helsingfors) scenskola som femtonåring, hon blev änka som knappt tjugoåring och mamma en vecka senare. Hon började som mycket omtyckt musikalisk sjungande stjärna och blev till slut den finlandssvenska teaterns grand dame. ”Jag kan inte klaga på något, jag har fått så mycket av livet”, sa hon i en intervju i april 2011. Hon avled efter en kort tids sjukdom i augusti samma år.

Femton år efter Märta L föddes Märta C, känd som författaren Märta Tikkanen. Hon hann vara lärare och rektor också, på 1970-talet i Helsingfors arbetarinstitut, ”Arbis”. På 1970-talet var hon den som vi små feministfrön såg upp till, med romaner om krav på jämställdhet i parförhållanden, ”där båda får ta plats och finnas för varandra”. Mycket omtalad blev boken ”Århundradets kärlekssaga”, som handlar om hennes äktenskap med tecknaren, författaren, krönikören och alkoholisten Henrik Tikkanen. Själv fick hon ofta avsäga sig sina egna behov och önskningar och drömmar till förmån för familjen. Man kan kanske säga att hon skrev både ömsint och ilsket.

Mest uppseende väckte hennes bok ”Män kan inte våldtas”, i dagens läge ser OO den bokens huvudperson som en föregångare till Lisbet Salander! Boken kom 1975 och upprörde den finlandssvenska ankdammen så det stormade, någon spottade till och med på henne på gatan. Skiva om våldtäkt, hämnas, våldta en man, anmäla sig själv efteråt för polisen, inte bli trodd, för män kan inte… Fy och usch och tvi och hur kan man!!

OO har ingalunda läst alla hennes böcker. Ömsint och med glimten i ögat skrev hon om dottern Sofia som som sjuåring fick diagnosen MBD (Minimal Brain Dysfunction), ”Sofias egen bok”, 1982. Dottern var klumpig, långsam och tog sig tid för att lära sig något, på sitt eget sätt. Uppföljaren, ”Sofia vuxen”, kom 1998. Läsvärda, tänkvärda och lärorika böcker.

Förra året, 2020, kom två böcker om Märta Tikkanen. Den ena, ”Borde hålla käft” har debatterats en hel del. På bilden Märta med författaren Johanna Holmström (bilden också från Yle). Det sägs att det fungerar att läsa den boken parallellt med Siv Storås ”De oerhörda orden. En bok om Märta Tikkanens författarskap”. OO har inte gjort det. Ännu. Men den tiden kommer. Nån gång.

Efter ytterligare femton gångna år föddes den här krabaten Märta som mycket tidigt började skriva Märtha. Här avbildad med Storasyster som ganska så ung. Känd och berömd? Nja. Kanske ungefär hälften av hennes elever 1976 – 2014 kommer ihåg henne. Kommer troligen inte att skrivas om i något biografiskt lexikon.

BILD SAKNAS. Det gick sen tre gånger femton år innan följande berömda finlandssvenska Märta såg dagens ljus. Märta Westerlund, programledare i ungdomsradiokanalen Yle X3M (uttalas extrem). Hon borde engageras till ett ”Fram för namnet Märta!” Travesti på en gammal svensk filmtitel som OO inte gillar alltför mycket.

Kom ihåg pärlhalsblandet!

En kvinnas kamp och segrar

Har du dåndimpat, fått dåndimpen nån gång? Till exempel vid en stark känsla? Eller är det så att sådant bara hände förr, exempelvis 1867. Elfrida Andrée dånade när hon efter en hel del ”slagsmål” med väderkvarnar i form av myndigheter och karlfolk blev utsedd till domkyrkoorganist i Göteborg. Sex eller sju andra manliga kandidater blev sidsteppade av henne. Motståndet var inte slut…

Vi skall ta det från början. Elfrida Andrée föddes i Visby 1841. Hennes pappa var läkare, aktiv i musiklivet och en ganska så radikal politiker. Han undervisade sina döttrar i musik, Fredrika som föddes 1836 sändes som fjortonåring utomlands för att utbildas till sångerska, fick anställning på operan i Stockholm 1855 och Elfrida flyttade dit samma år. 1857 avlade hon organistexamen som privatist i Sankt Jacobs kyrka. Organisten där, hennes lärare, ville ha henne som vikarie då och då, men då blev det protester så det rök. ”Det är opassande och störande för andakten att se ett fruntimmer på orgelläktaren”!

Utomlands fanns kvinnliga organister, och Elfrida skrev därom till Kungl. Maj:t, men brevet resulterade i ett rungande nej. Något hände ändå, 1858 blev det ”lagligt” att undervisa kvinnor i orgelspel. Tre år senare, 1861, fick kvinnor rätt att söka organisttjänster, och Elfrida fick tjänst i finska församlingen i Stockholm, obs, finska! (med kyrkan nära kungliga slottet…).

Elfrida försökte sig på en parallellkarriär, som telegrafist. Exakt vad yrket gick ut på vet inte OO, troligtvis morsealfabetet. Rungande nej där också, opassande för kvinnor. 1863 skickade Telegrafverket henne ett fjorton sidor långt brev om att ”verket” verkligen inte vare sig ville ha eller behövde kvinnor i sin tjänst. Jo, Elfrida skrev till kungs om det också. Alltid med flankstöd av pappa i Visby. Men, men… en telegrafistkurs för kvinnor började 1864, och hon torde ha anställts. ”Lättare vore att rycka en bit ur klippan än att från mig rycka min idealidé: det kvinnliga släktets höjande”.

Kompositörsbanan inledde Elfrida före tolv års ålder, det finns ett tjugotal små stycken bevarade. Hennes verklista är lång, alla är inte daterade, men det äldsta är från 1859 och det yngsta från 1912. Där finns solosånger,

två av dem framfördes av Tuuli Lindeberg i Pellinge i år – bilderna av henne sjungande blev inte bra, men hon hade den här klänningen på sig… Ytterligare komponerade Elfrida körsånger, orkesterverk, kammarmusik, pianoverk och orgelverk.

Elfrida 1904. Niels W Gade blev förskräckt över att träffa en kvinnlig domkyrkoorganist, men han ”repade sig” och de blev goda vänner. Framförandet av hennes verk för orkester och kör, Snöfrid, försökte en manlig dirigent förhindra genom att försöka få både orkester- och körmedlemmar att inte ställa upp, men alla kom! Detta hände 1879. ”Jag komponerade, jag dirigerade, man applåderade”, skrev hon efteråt. 1894 lämnades 77 bidrag in till en internationell tonsättartävling i Bryssel – Elfrida vann alla tre pris som utfästs.

1882 träffade Elfrida den världskända sångerskan Jenny Lind i London. Denna blev helt bestört när hon hörde att Elfrida komponerat en symfoni. ”Räcker en kvinnohjärna till för sånt – då får det inte sättas gränser för vad en kvinna får göra”. Elfrida höll då först ett flammande tal om kvinnors rätt att få göra ”vartill de har håg, lust och kärlek” och sedan klämde hon i med sin symfoni på piano.

1893 uppfördes hennes andra symfoni som mellanaktsmusik på Stora Teatern. Elfrida var där, men hindrades av dirigenten att komma ner och tacka för applåderna. Senare samma år dirigerade hon själv den symfonin i Dresden med stor framgång och uppskattning…

Det fanns ännu ett trumfkort att ta till. Göteborgs Arbetarinstitut började 1895 med så kallade folkkonserter med synnerligen lågt biljettpris. Elfrida tog över arrangemangen 1897. Hur många hundra det blev under hennes och systerdottern Elsa Stenhammars (kusin till Wilhelm Stenhammar) ledning verkar det råda olika åsikter om, men konsert nummer 1600 framfördes 19 september 1983. Elfrida och Elsa satte ihop programmen, spelade och dirigerade, trots återkommande kritik om publikens sammansättning (arbetare och lägre borgerskap).

Först 1905 fick kvinnor bli kantorer och t.ex leda kyrkokören. Ungefär vid samma tid kunde Elfrida börja spela på orgel utan medhjälpare (trampare, bl.a.) och efter att hon övat ett stycke i den tomma kyrkan (trodde hon) utbrast hon: ”Där fick du, lille Paulus!” Paulus ord om ”kvinnan tige i församlingen” har i alla tider i kyrkan använts av motståndare till kvinnor…

Många av hennes verk framfördes endast en gång under hennes livstid. Hennes opera Fritiofs saga framfördes i sin helhet i Göteborg först 2019. En spårvagn bär hennes namn, det finns också en gata i Göteborg med hennes namn.

Fotnot: Domkyrkoorganist är i Sverige titeln för den högsta befattningsinnehavaren inom musikverksamheten i en domkyrkoförsamling. 13 stift ger 13 sådana titelinnehavare. En av dessa idag är en kvinna, Sara Michelin i Linköping. Han i Luleå, Markus Wargh, kommer från Jakobstad…

(Hädiska) tankar under konserter

Vad gör människor med ögonen under en konsert? Många personer sitter med allvarliga miner och tittar i fjärran, andra blundar, en del fördjupar (?) sig i programbladet…. Det finns många sätt.

I Pellinge på lördagskonserten blev OO konfunderad. Gitarrkvintetten av Mario Castelnuovo-Tedesco med konsertgitarristen och lektorn vid Sibelius-Akademin Ismo Eskelinen var verkligt njutbar, vacker, intressant och inte så vanlig för OO:s öron, men varför lyste Terhi Paldanius notblad så kraftigt? Och på golvet hos alla i Kamus-kvartetten lyste det blått.

Det tog en stund av ”studier” innan det klarnade. Notbladet är elektroniskt! Golvmanicken är bladvändare! Ett tryck med foten, och övre delen av följande sida dyker upp. Ett tryck till, och nedre delen visar sig. Smart. OO har för övrigt alltid funderat på hur orkestermusiker, som ofta delar på ett notblad, kommer överens om vem som vänder blad när det är dags. Satt en gång i en kyrka och lyssnade på ett orgelstycke, kommenterade efteråt till den spelande kantorn att det lät lite speciellt på ett ställe. ”Jo, jag vände två blad på en gång och måste improvisera tills jag hittade rätt”. Om det händer i en kvartett och någon börjar improvisera…

Sen blev det Beethovens stråkkvartett, ”con molto sentimento”. Och plötsligt upptäckte OO stolen som samma kortväxta förstaviolinist satt på. Kolla bakbenen! Föreningslokalen Solhällas egna speciella stolar är tunga och stabanta (som den legendariska husbyggaren i Röukas sa) och med kreativitet kan man reglera dem. Hur kan det förresten komma sig att både långbenta herrar och kortväxta damer sitter på lika höga stolar i en orkester? Ergonomiskt?

Den mörkhåriga mannen, helt klädd i svart vid den stora svarta flygeln mot vit bakgrund i Borgå domkyrka – nej, en sån bild tagen i alla hast från kyrkbänken kan inte bli bra. Varför är konsertkläder så ofta svarta? Grått, beige, och många andra avmattade färger kan ju bara inte ta bort publikens och musikernas koncentration… Men så denna man trakterar sitt instrument! Och pianister och flygelister (?) sitter på stolar som kan höjdregleras. En pianist måste ju kunna nå pedalerna. Men de behöver fortfarande bladvändare eller snabba armar.

Pianisten på Pellinge musikdagars avslutningskonsert i kyrkan är inte vem som helst. Han är Paavali Jumppanen, en så pass framstående pianist att OO inte riktigt fattar. Han har vistats vid Harvard University och skrivit en bok (!) om Beethovens pianosonater. Han anses vara den som har den mest perfekta balansen när han framför dessa. Han har spelat in flera prisbelönade skivor. Och en sådan får Monica Groop till sina musikdagar! OO lyfter på kepsen! Han innehar nu en gästprofessur vid Sibelius-Akademin och är en mycket omtyckt pedagog.

Först en sonat av Beethoven, sen Chopin och sen – Dvorak! Pianokvintetten där ”Nature Boy” ingår. För ett knappt år sedan upplevde OO och BJR den första gången, och förvånades över att så få kände till ”Nat King Cole-låten”. Men en melodislinga finns faktiskt där! Skön musik av Dvorak, har en stor känsla av att OO bara tittade rakt fram i fjärran, helt försjunken…

Den behövliga bladvändaren har vit skjorta, förstaviolinisten är klädd i grått, vilket skulle vara en behaglig färg att vila konsertögonen på. Ljuset från ett kyrkfönster skimrar rätt vackert på henne. Ni kan också se statyn av tsar Alexander I (1777 – 1825). Ungefär där stod han 1809 när han som 32-årig charmant man lovade att det färska storfurstendömet skall få hålla sin religion och sina grundlagar. Mycket har hänt i Borgå domkyrka.

Musikhjältinnor, del ett

Årets årliga augustihöjdpunkt har gått av stapeln. OrdOdlaren och BJR har fått insupa härligt starkt kryddade sång- och musikmåltider i dagarna tre. Pellinge musikdagar. Små konserter, högklassiga så det kryper i skinnet och hudhåren – ja, ståpäls.

Det började på fredag med strålande (jo, hennes ögon strålar när hon gör det hon gillar, sjunger) Erika Back, aningen försiktigare Tuuli Lindeberg på scenen och skickliga Emil Holmström vid flygeln. Konsertens namn var ”Musikens bortglömda hjältinnor”. Här läser Erica ett brev från en av dem, Cécile Charminade (1857 – 1944). Brevet innehöll historiska fakta, men Erica hade skrivit det själv, på basen av sina efterforskningar. Sångaren har verbala talanger också, som hela halva hennes släkt…

Egentligen skulle konsertserien ha börjat på torsdag med en konsert med Tove Janssons visor, men pandemin satte käpp i hjulet… Tove Jansson har vistats inne i och i ytterkanten av Pellinge i princip hela sitt liv, och 1991 donerade hon sin utskärsstuga Klovharun till hembygdsföreningen. Föreningen har uppmärksammat detta med en ”klovharumugg” och varje artist avtackades med en mugg. En värdefull gåva, muggen är slutsåld. Den pryds av en bild

som är något romantiserad av en japansk konstnär, men det gör ju inget. OO haffade bilden av muggbilden från föreningens hemsida – hon har inte sett muggen i verkligheten, alla var förstås inneslutna i sina lådor vid överräckandet.

Serveringen under pausen var också Tove-inspirerad. Vridibulla skulle det bli på OO:s dialekt. Varianten av bostonkaka smakade himmelskt, bagaren är känd för att tillverka sånt som smälter i munnen (leipoja = bagare). Tove Jansson föddes 9 augusti 1914, och numera är dagen rekommenderad flaggningsdag, den finländska konstens dag.

Erica fyller lätt salen med sin klingande mezzostämma och hon sparar inte på de fysiska uttrycken. Alla i publiken stornjöt. Att dessa två sångare dessutom suttit vid datorer och sökt fram en massa intressant om dessa hjältinnor och omformat historierna till lämpligt uttryck höjde också njutningsgraden.

Hjältinnorna går minsann inte av för hackor de heller. Ni läsare är kanske lika okunniga som OO var innan konserten, vad säger namnen Josephine Lang, Nadia Boulanger, Elfrida Andrée (född i Visby!), Maria Malibran och Pauline Viardot – de umgicks med och beundrades av bland andra Bizet, Schumann, Mendelsohn, Rossini, Liszt, Chopin… Vänta bara, OO har en hel del på lager, bl.a. sådant som Erica ungdomsväninnedotter vänligen skickat till tanten. Tack, Erica!

Tuuli bredde också på i sina uttryck i sina nummer. Hon är mest känd som tolkare av barockmusik och nutida musik, det finns en hel del kompositioner som är specialskrivna för henne. Hon ”tituleras” sopran, hon går högt – men ibland tror man att hon är alt, eftersom hennes låga toner är verkligt sköna. Hon är alltså allt! Hon undervisar också, i Helsingfors och i Tallinn.

Erica är nu knuten till Staatstheater Oldenburg, Tyskland Hon har två somrar sjungit Dorabella i ”Cosí fan tutte” på Confidencen i Stocholm, och har gjort flera roller på operan i Helsingfors, bl.a. tonårspojken Cherubino i ”Figaros bröllop”. Hennes stämma och dramatiska förmåga måste bara bära henne långt! Har ni nån gång tillfälle att höra henne, sumpa inte bort tillfället!

Ni som bor i närheten av Vasa har chans. Erica sjunger i samband med Konstens natt i staden, i trefaldighetskyrkan 12 augusti. Kyrkan är stor, så avstånd kan hållas. Dit med er!

Extranumret. OO har glömt vilken av hjältinnorna som stod för terzettkompositionen, men här fick då också musikdagarnas skapare och konstnärliga ledare Monica Groop ställa upp med sin mezzostämma (hon har varit Ericas lärare). Och publiken fröjdades. ”En oförglömlig kväll”, sa alla i publiken. Om programmet ges en gång till och vägen inte är för lång, då sitter OO i publiken på nytt. Så he så.

Augustirosen

Rosa nitida, Dockros, som på finska blir Nukkeruusu. En ros om vilken det sägs att den enda skötseln som behövs är att begränsa framfarten. En vildros som förekommer i östra Nordamerika och kom till Europa för över 200 år sedan.

Dockrosen, the shining rose, används rätt mycket i olika korsningar och förädlingar. Nitida betyder klar, glänsande, skinande – och då är det bladen som avses. De är verkligt vackra, verkar nästan läderartade. OrdOdlaren gick till sin egen planta för en timme sedan och avfyrade några kameraskott – det har regnat (hurra!) 19 millimeter på mindre än ett dygn:

Bladen skiner ännu mera efter regn. Men taggarna… och utbredningslusten… Nu när gräsmattorna inte har klippts på en tid på grund av torkan så skjuter det upp skott lite här och där. Tänk om man kunde krypa in under jordytan och kolla hur rötterna har det, hur de hittar sina vägar! Härmed också sagt att rosen är anspråkslös vad beträffar växtunderlaget. Den tål också vinterns köld, upp (eller ned?) till -40 grader, säger litteraturen.

Den bildar också vackra nypon som bäst, även den här är en dagsfärsk bild.

Rosen i rosariet planterades som en av de första, 13 maj 1997. Den flyttades på grund av omorganiseringar 2016 och började stortrivas i den frodiga myllan som den fick gotta sig i. Just nu är det exemplaret en frodig, cirka 80 centimeter hög välformad buske som inte har behövt några åtgärder på fem år.

Tre söta dockor i en rad… Blommorna är små (3-5 cemtimeter i diameter), kommer snabbt och går snabbt, blomningen pågår i ungefär en månad. Doften är svag, en del påstår att den påminner om äpple.

Rosen trivs för övrigt i både sol och skugga och får en vacker höstfärg. Passar utmärkt i ett hörn av trädgården som man vill lysa upp, ett hörn där jordmånen kanske inte är den mest frodiga. Men klipp gräset runt om…

Varje ros i rosariet är tillägnad någon eller något. En vacker gest som borde uppmärksammas mera. Dockrosen är lämpligt nog tillägnad Carl Henrik Stråhlmann (1933 – 2013), som blev barnläkare vid sjukhuset i slutet av 1960-talet. Han var en uppskattad läkare, alltid vänlig mot barnen – och han uppträdde alltid som julgubbe på sin avdelning, även efter sin pensionering. Rosen passar honom i dubbel bemärkelse; STRÅHLmann och en strålande personlighet!

Och sen halkade OO över en annan uppgift. Nitida heter en vingård i Durbanville, 20-30 kilometer öster om Kapstaden i Sydafrika. Den har tagit sitt namn efter Protea nitida, en gul variant. Visst skulle det vara roligt att än en gång kunna uppleva landet, de många sorterna av protea, vinen, landskapen, kulturyttringarna där…

OrdOdlaren bubblar av skrividéer. Höger hjärnhalva arbetar för fullt, blandar ihop allt till en salig röra. Sakteliga ordnar det upp sig, det blir ytterligare en konsert ikväll (blev tre konserter i stället för fyra), men det verkar bli flera inlägg om allt trevligt som OO och andra konsertbesökare fick och får uppleva. Med avstånd och andningsskydd. Några ”måsten” måste avklaras först.

Konserter, konserter…

Hela sex gånger har Ordodlaren åhört Timo Mustakallio-sångtävlingen på plats i Nyslott. Så även i år (den ordnas nuförtiden vartannat år). Vinnarbilden är inte precis ett telefonkamerapraktskott, knäppt på låångt håll:

Längst till höger ena domaren Karita Mattila (som vann den första BBC Cardiff singer of the World 1983), därefter vinnarna Johan Krogius och Jere Hölttä, till vänster musikgiganten Erkki Korhonen.

Tävlingen handlar om att vaska fram en ung ”utvecklingsduglig” sångare, en med potential. I år skulle deltagarna vara födda 1994 eller senare. Prisen är två stipendier, 15 000 och 10 000 euro. Ytterligare ett hederspris är att sjunga i det streamade morgonprogrammet på bistro Waahto i staden.

Johan Krogius, varm tenor, född 1998, som fick det större stipendiet ”behövde” stöd av tre pianister tolv timmar efter segern. En något skrattig stund som Johan, som för övrigt börjar studera i Stockholm i höst, knappt var medveten om. Telefonbild av dataskärmen, därav ränderna.

Pianisterna in action. Tuula Hällström, kanske mest anlitade tävlingsackompanjatör i republiken spelar, årets parkpianist, fenomenale Jukka Nykänen och pianisten/musikgiganten Erkki Korhonen till höger fungerade som notbladshållare och -vändare (ja, först ramlade den förstnämnde av stolen också…). Den senarenämnde är primus motor för Finlands längsta festival, Orgelnatt och Aria i Esbo domkyrka. Konsert varje torsdag under tre sommarmånader. Segrarnas andra hederspris är en konsert i serien.

Konserten inleds med en pratstund med artisterna. Fnittrande medgavs att konsertprogrammet snickrades ihop på nolltid.

Kolla Tuulas örhängen! Stora, eleganta och passande, tycker OO. Här med Jere Hölttä, född 1995, bariton. Studerar vid Konstuniverstitetet, Sibeliusakademin, i Helsingfors. OO är annars inte en person med öra för exakta toner och tonbildning, nä. Sådant är BJR:s avdelning. Helheten, fysiskt uppträdande och beteende gentemot publiken fastnar OO mera för. Roligt ändå!

OO:s position under konserten i Esbo domkyrka var inte precis fotograferingsvänlig. Alla i publiken med avstånd och andningsskydd. Johan Krogius sjunger mot en delvis guldfärgad bakgrund. Tuula Hällström trakterar förstås pianot och den grå frisyren vid sidan och framom hennes självlockiga hårkrull tillhör hennes pappa. Och över alltihopa lyser ”stjärnkronan”.

Timo Mustakallio (1929 – 1984), finsländsk tenor på tyska scener 1965- 1976, är tyvärr rätt så okänd i Finland. Han avslutade karriären 1976, utvecklade familjeföretagen och grundade stiftelsen som står för större delen av prispengarna 1974. Han ledde också operafestspelen i Nyslott från 1981.

Jovisst, till OO:s utstyrsel hör också andningsskydd, tillverkat av Saga Ö-H, tack än en gång! Selfie som ser tokig ut på grund av spegelvändheten – när OO kollade bilden var hon först helt förvirrad; ”var stod jag, egentligen?” Utanför kyrkan som varit i bruk i över 500 år.

OO:s och BJR:s konsertserie fortsätter, med hela utstyrelsen med avstånd och andningsskydd. Torsdag, fredag, lördag, söndag… Abstinensen måste botas medan tid är!