Och så blev det andra bullar. Bullor.

Bulla, något som påven skickar ut, pluralis bullor (så tjatade Tschombe och alla andra modersmålslärare). Javisst, men bulla är bulle, och dessutom i bredare perspektiv. Pluralis bullar. Säg nu det på nån finlandssvensk dialekt: ”Nåmen ta no in bulle å!” Nej. Går int. ”Ta no in bullo til, höödo! Elo mang bullor”. Så blir det. Förstås spelar finskans pulla in lite, men bullo är genuint. ”Pullakahvit” sägs inte rakt översatt ”bullkaffe”. Snarare ”kaffe med dopp”. Munkkikahvit = kaffe med munk. Fram för ordet fika! (OO är ju dessutom TE-olog…).

Dallasbulle. Varför – ingen aning, men en helt god snurrbulle med lite fyllning, här i genomskärning.

Sen har vi ju grisar! Possu, munkkipossu eller posso, som denna sockrade munkdegs”bulle” kallas i trakterna kring Kotka där den är utnämnd till landskapsgodis. En fyrkant av munkdeg fylls med äppelmos, viks dubbel och så ”skruvar man till” fötter/öron, och så heter det gris. Svar på frågorna när, hur och varför det här bakningssystemet har uppkommit har OO inte hittat.

Efter några köpförsök fick OO tag i en gris med nästan perfekt innandöme. I ungdomen sa vi ”Den som inte tycker om rödlemonad och grisar, han låtsas”. Och bäst i trakten var bageriet Lillkungs grisar. De finns ännu. Åk till Oravais och köp!

En annan oförklarlig bulle. Örfil. Samma på finska, korvapuusti. Någon källa påstår om att den påminner ett öra (eller två ihopväxta). Degen kavlas ut, smör, socker och kanel breds på, sen rullas det hela ihop som en rulltårta och skärs i sneda bitar, med topp och bas. Bitarna ställs på plåten med toppen uppåt, och så trycker man till med ett lämpligt redskap i mitten av toppen. Pärlsockret är kronan på verket. Om OO har bakat? Näädå. Örfilar var ett av Storasysters bravurnummer, och lillasyster beundrade hantverket. Och åt.

OO tycker att det nästan är en skymf att säga kanelbulle om en örfil. Formskillnaden är påtaglig. Smaken kanske densamma, men man äter ju också med ögonen!

OO är ingen bullabakare (bullebakare?). En och annan kaka kan hon dock svänga ihop emellanåt. Ett säkert kort är en kryddkaka som hon hade bakat när svågerpretendenten kom på sitt första besök. Den dög i hans mun. Det är över 50 år sedan. Ovanstående är nutida favorit, en amerikansk romkaka (receptet står svågersonens/systersonens hustru för). Den dränks ordentligt i en blandning av rom, socker och smör och smakar därefter. Det finns folk som bara behöver ett sms om att den är nygräddad så hittas tid för en testund. Väntar dock denna vår tills snöberget på altanen har smultit. I april! Då, VASJS!

Genom vinterfönster och skärm

Sugen på glass! Tittar ut genom fönstret över datorkanten på den snö som inte vill ge sig, -5 till -4 idag, tisdag. Bakom väggen under tak står Lilla Mhy, sommarens rosor och klematis skyddas nu från nedfallande snö med i år synnerligen nödvändiga skivor. Blöt snö rasade ner från garagetaket vid senaste töväder och visar att skivorna är livsviktiga.

Den blå glasstruten är en vinterskyddad fontän, bucklan vid lyktstolpen är lejonet Leo, en tung cirka halvmeterhög skulptur. Sysselsättningen är inskannande av gamla diabilder, lämplig sysselsättning eftersom småspiknederbörden ute inte alls lockar.

Det kom facebookrapporter från en trakt 30 kilometer västerut, 20 kilometer söderom denna plats, mera havsnära: sand. Saharasand på snön. Inte här på fastlandet. Småspik är det enda som bjuds.

Var helt koncentrerad på att de bilder som var under behandling handlade om en resa i forna Jugoslavien sommaren 2005. Såg bilder från Dubrovnik, Mostar, Sarajevo, Kotor och kom ihåg hetta i luften och värme från trevliga människor. Men så – – stirrade som bara den: det här är ju ett brudfölje i Indien! Hur i alla dagar… Det har tydligen skett någon fall- och beblandningsolycka någon gång, bildernas numrering var lite hipp som happ i kassetten, bildernas dessutom svängda lite hur som helst.

Den här nygifta bruden som visar sina hennafärgade händer vandrade till sitt nya hem, åtföljd av familj och vänner. Hon fick flera finska markslantar som gåva (så länge sen är det) eftersom någon upptäckte att många bar smycken gjorda av slantar. Annat smått och spännande vi hade med oss i bussen bytte också ägare. Och hett var det.

Så blev det ett hopp till och hopp i Mostar, från den berömda bron Stari most. Bron demolerades under kriget 9 november 1993 (byggd under det osmanska rikets tid). Några år senare började man plocka upp stenarna från Neretva-flodens botten, sen lade man pussel och bron kunde invigas nästan exakt (13 juli 2004)ett år innan ett gäng finländska religionslärare besökte platsen.

Modiga killar/karlar hoppar ett speciellt hopp från bron ner i floden, som inte är precis djup. De är på gång på bilden! Hoppade då endast mot betalning. När, var och hur de övar in hoppet förblev osagt.

Vi bodde en liten bit utanför gamla Dubrovnik, byggd på en ö ut i vattnet (som så många andra städer i trakten). Sundet mellan ön och fastlandet är numera huvudgatan som mynnar ut vid tornet framför hamnen. Det sägs ju att digerdöden på 1300-talet spreds med råttor som kom i land i just den här hamnen, därom kommer de lärde säkert att tvista ännu i århundraden. Känns liksom lite aktuellt idag. Vi gick runt staden på murarna, några kilometer och över 400 trappsteg upp och ner… Roligt!

Hoppsan! Mitt i allt en bild från Indien igen, en detalj från Taj Mahal. Så kan det gå. Verkligt eleganta arbeten!

Men ibland måste man röra på sig. Kollade altanläget genom dörren ut:

Nehej, ingen tepaus där ännu på en tid. Även om snömassorna som ramlat ner från taket torde vara lätta att skära ut sittplats i. Väntar på tövädret som utlovas under de kommande dagarna.

Jo kung Bore (grannen heter Bore!) får minsann släppa sitt grepp innan dörrarna till paviljongen går att öppna. Lite väl mycket snö på det relativt sköra taket, men det har hållit för mera. Hoppas det krymper under den kommande veckan! Nu skall här börja göras fröbeställningar!

Munkitteleminen

OrdOdlaren tvärnitade halvvägs till postlådan. Svängde om och gick in en sväng. Kom ut på nytt, beväpnad med kamera och telefon – bilder, bilder! Gårdslamporna hade fått munkar, blivit munkar!

Snygg tonsur på lampan, den har alltså avgivit sin munklöften enligt medeltida praxis! Snösnyggt! Munkar – feta och runda eller tonsurformade bakverk med fyllning i eller på – endast socker, tack. Andra garneringar passar inte OO mera. Doughnut som har blivit donut och som i ”fabriksform” blir donitsi på finska. För övrigt Toscas och hans mattes gemensamma favoritgodis när det begav sig. Han fick ett paket med sig när han flyttade (hans nya husse smaskade av paketets innehåll också…)

Hembakade ska de va… (lånad bild). OO:s tankar flög ändå till munkar hon mött. Många helt hopplöst roliga. Här har ni en:

Till vänster på bilden. Platsen är cisterciensklostret Casamari söder om Rom, 2007. Vår finska guide (till höger) skrattade hjärtligt många gånger, utan att översätta… Han guidade två grupper – unga mexikanska blivande munkar och finländska religionslärare på samma gång, för ”de här pojkarna får inte se så många kvinnor under resten av sitt liv”.

Han utsåg en av de yngre kvinnorna till sin hjälpreda, hon fick tända och släcka belysningar, sätta sig i olika stolar – här på klosterföreståndarens plats. OO roades, han märkte och kommenterade: ”Är hon inte söt?” Då skrattade OO, och hans kommentar var given: ”Visst får vi tycka att kvinnor är söta”, sa han, ”se men inte röra gäller!” Följt av gapskratt.

Den polska franciskanmunken i rätt närbelägna Fossanova var inte lika social, snarare blyg. Detta gamla ärevördiga kloster hade åtminstone då brist på munkar. De förvaltar ett viktigt minne. 1247, i det här klostret, dog Thomas av Aquino. Vi såg förstås det lilla rummet med den smala dörren – levande kom denna stora skolastiker inte ut genom dörröppningen! Klostrets namn anspelar på att munkarna under århundraden har arbetat med att dika ut vattensjuka marker till bördig odlingsjord.

Roligaste munken ”orkade” OO inte söka fram bland frusna (i garaget) diabilder från 1986. Från Jasna Góra i staden Czestochova i södra Polen, där denna madonnabild, Svarta Madonnan, finns. Platsen är en stor vallfartsort, Madonnan kan anses vara Polens skyddshelgon, att redan se henne är något att minnas för livet. Denna munk tog oss mycket nära henne, så nära kommer inte många fromma polacker. Sen stänkte han rikligt med vigvatten på oss för att resten av vår resa skulle bli lika välsignad och lyckad. Däremellan skämtade han och skroderade om det stora landet i öster och tekniken där, som ”strålar över hela världen”. Han hämtade sin bil för att samla ihop de gåvor vi hade med oss till hans barnhem. Han kom med en Lada. Då var det vår tur att gapskratta, han gömde sig en stund bakom ett hörn och låtsades skämmas…

På tal om bilar. De här tre munkarna (Nej, fyra, klosterbroder Timoteus bakom kameran) från Nya Valamo i östra Finland kom till byn för att tanka sin bil. De måste bara ta en bild och sätta upp den på sin Facebook-sida med cirka 300 följare. Succé! Året var 2014, över 900 gillanden och minst 30 delningar! OO har varit på teparty till personen i mitten, ärkemandriten Sergei (en äretitel som beviljas klosterföreståndare). Ett 30-tal religionslärare samlades till kurs i klostret, men när? Det minns OO inte… I varje fall, klosterledaren Sergei visade sig vara både social, spirituell, mångkunnig och pratsam. Klosterbroder Pietari till vänster, prästmunk Mikael till höger. I intervjuer efteråt påpekade de att det alltid finns munkar i deras café…

Skylten, ja. Kaféets reklam. ”Kaffepaus. Ett utmärkt skäl att smaska på munkar”. Det finska kreativa språket kan bilda ord mycket elegantare än andra språk OO känner till. Munkitella = äta munkar…. Sen kan man bilda substantiv av ordet, som rubriken på det här inlägget. Ett klumpigt svenskt substantiv skulle bli ”munksmaskande”. OrdOdlaren må vara tillåten att använda ordet i överförd bemärkelse.

Nostalgi och fäder och söner

Det började med gammal onödig elektronik och en massa sladdar. Trogna pålitliga experten kom, redde ut och förde bort. Och medan ångan var uppe åkte också en soffa iväg, i stället för den dysfunktionella onödigt skrymmande lagringsplatsen installerades en praktisk hylla som täcker mindre golvyta men rymmer mera.

De ständigt pågående förflyttnings- och tömningsrumborna varvas med Agatha Christie-maraton. Läste nyligen ovanstående bok, och några dagar senare kom en filmatisering i TV. Helt plötsligt förstod OO att Mrs. Oliver, deckarförfattare som förekommer i vissa böcker, avspeglar Agatha själv. I boken ”Mrs McGinty är död” håller en dramaturg på och gör en teaterpjäs av Olivers en bok, och hon är besviken, arg och irriterad. Hennes hjälte Sven Hjerson som är finne (!) har gjorts till norrman som är med i motståndsrörelsen. Dramaturgen vill sätta till och dra ifrån och diskussionerna går heta, Mrs. Oliver spottar ut härliga repliker.

Ovan avbildade bok är också mycket förändrad i filmversionen. En brorson hade gjorts till son, många intressanta vändningar var utslätade. Ändå, filmerna är sevärda på grund av miljöerna, språket – och David Suchet som gör den självgode småpetige Hercule Poirot på pricken. Böckerna som ”berättas” av kapten Hastings är nästan bäst, hans kommentarer och iakttagelser är oftast guld värda!

Tömningarbetena resulterade först i en videokassettutrensning. Första gallringen gav ett 50-tal inspelningar från ca 1983 till 1995 som bara måste kvalitetsgranskas. Sångtävlingar, konserter, operor och annat smått och gott. Arv och miljö kom in i tankarna när OO ”slogs” av en varm tenorröst: Peter Lindroos, född 1944, avled i bilolycka i Skåne 2003 – då var han sångprofessor i Malmö. Hans pappa var kantor, mamman sångerska. Träffade sonen Petri (född 1966), på väg mellan Sverige och Finland en gång. Samma varma röst, men betydligt mörkare, han är bas. Dennes son, Kristian, är baryton och vann sångtävlingen i Villmanstrand 2016. Har hört honom på en konsert för något år sedan.

Nej, inga bilder. Det går inte att fota gamla videobandsbilder på TV. Blir endast en massa oigenkännliga skakadarrgubbar och gummor.

BJR sjöng i en kör – Cecilia – som medverkade i flera glada musikprogram i TV på 1980-talet. Dirigent var då Ilkka Kuusisto (född 1933), en glad musikgigant som har haft många fingrar instoppade i vårt lands musikliv. Verkligt intressanta program, flera bekanta i kören, de har åtminstone ändrat klädsel och glasögon på dryga 30 år… Hans två söner (hustrun musiklärare) sattes i svensk skola – nja, de nötte inte skolbänken, de deltog endast i prov och förhör. Vi har läroplikt i Finland, inte skolplikt, så deras vardagar bestod av instrumentövningar hemma. En provdag tyckte en av dem att han kunde stanna i skolan och delta i hushållslektionerna. Läraren Elina höll ett oförberett förhör i vardagsmatlagning. Den enda som kammade hem full pott var killen Kuusisto. ”Jag lagar ju mat varje dag”, förklarade denna yngre tonåring.

Jaakko Kuusisto (född 1974) liknar mest sin farfar, musikgiganten Taneli Kuusisto – han komponerar och dirigerar mest nuförtiden. Spralliga Pekka (född 1976) är violinist ut i lilltånaglarna, han har bl.a. fått hela Royal Albert Hall att sjunga nonsensrefräng i en finsk folkvisa! Han kunde satsa på en karriär likt Victor Borge… Just före dagens pandemisituation blev han anställd i Norge, och sade nån gång i somras att han väntar på en tid när man kan hålla möten med fler än en person…

Far och son. Fadern Walton Grönroos (1939-1999), sångare, organisatör, operachef i Nyslott, Helsingfors och Stockholm, förekommer i många roller på många videokassetter. Sonen, borgåbon Niklas sjunger inte, men det verkar som om hans son… Niklas tillbringade sina tonår i Berlin, ca 1975 – 1985 (fadern anställd som sångare vid operan där) och förgyllde en bussresa för OO med berättelser om livet i sin favoritstad. Han jobbar nu med integrering av invandrare, känner igen en hel del från sin Berlin-tid. Visst ser ni likheter mellan far och son?

Leif Segerstam (född 1944), dynamisk demondirigent, finns på en stor del av videokassetterna. Son till en av de största musikgiganterna i Svenskfinland, Selim Segerstam (vem har inte sjungit ur ”Vår sångbok”?) och har utbildat ett otal dirigenter här och där i världen. Som ung tunn som en sticka, idag kunde flera sådana ynglingar rymmas i den nuvarande kroppshyddan. I hans skrockiga humor ryms också nästan OO:s barndomsdialekt, Nykarleby-sådan. Onekligen en merit!

På tal om att ge av sig själv inför fotografen… Kunde bara inte låta bli att ta den bilden hit…

Svenskfinlands vackraste!

Språkpodden ‘Näst sista ordet’ (nastsistaordet.yle.fi) har utlyst en omröstning om det vackraste ortnamnet i Svenskfinland. På basen av förslag som lyssnarna sänt in utsåg de två poddpratarna åtta finalister, och nu kan vi finländare rösta på det vi tycker är vackrast. Omröstningen slutar tisdag 9 februari klockan 15. Det kunde ha blivit svårt för OrdOdlaren…

… på grund av omständigheterna:

Lovisa. Jobbstaden, namn efter drottning Lovisa Ulrika på 1700-talet. Ett elegant stadsnamn, en trevlig stad…

Liljendal. OO föll direkt för det kommunnamnet när hon flyttade till landsdelen. En hel massa trevliga människor bor där, trevliga elever som påstod att de har svårt med finskan ”för vi är från Liljendal”. (?)

Fagervik. En by kring den vackra gården med samma namn, har besökt trakten några gånger, senast vandrande i den gamla stora parklika trädgården. OO skriver om den, snart.

Gullkrona. Kunde under studietiden inte fatta att ett område i skärgården kan ha ett så vackert namn, ”Gullkronafjärden”. Men i hemtrakterna fanns och finns också Gull-!

Trollshovda. En liten by vid en liten havsvik, här har funnits något bruk nån gång. En idyllisk plats. En bild av viken:

Det var en vacker dag i maj som bilden togs, på ett visst sätt avgjordes OO:s kommande livsöde där…

Havsvidden. Lär inte vara någon by, säger belackarna. Har aldrig veterligen besökt.

Stjärnliden. Helt obekant för OO.

Men sen: Tålamods!!! Barndomsgrannbyn! Hurra! Kan en by verkligen heta så? Jovisst, men vi som pratar dialekt säger ju TåLamåoss, där storbokstavs-L-et betecknar ett tjockt L. På den här kartan från 1856 får man förgäves söka byn, den var inte riktigt etablerad då.

Men här kan ni se Kaurajärvi, Agnisbäck och Keskis, OO:s hemby.Ganska så exakt vid det andra k-et i byanamnet finns OO:s barndomshem. Inga vägar att tala om fanns, de svarta krokiga strecken på kartan är bäckar, stigarna är prickade. Mellan Kaurajärvi och Keskis är det tomt.

En karta av idag. Det har hänt ”lite”. Vägar, åkrar, bosättningar. Titta mot övre vänstra hörnet av kartan: Gullberg, Gullberget! Och i mitten Tålamods! Kort sagt kommer byanamnet från soldatnamnet Tålamod, det har spårats till en dragon från Kurikka som avled 1707 i Ilmajoki, vars son sökte sig nya ”betesmarker” efter stora ofredens slut och kom till Vörå, knappt 20 kilometer västerut från nuvarande by, tillverkade en massa pojkar som ”utvandrade” till skogarna/ödemarkerna i öster. Den första torde ha bosatt sig just vid T-et i Tålamods på kartan, en annan i Aknus. Här har vi byns centrum:

Skolan. Nej, inte OO:s skola. Den fanns i Brännars. Pojkarna Tålamod och andra i bygden var inte kända för ett saktmodigt leverne, det gick hett till när brännvin kom under västen, slagsmål och skador och lik fanns det en hel del av. Det berättar tingsprotokoll om. Redan 1874, efter en marknad i Kaurajärvi där det gått vilt till ansågs att det borde grundas en skola i trakten, för att, fritt citerat, ”så ett bildningens frö bland denna i sanning råa och obildade allmoge”, för att få slut på ”det hos vartdera könet i hög grad existerande brännvinssuperiet”.

Tja – skolhuset kunde tas i bruk först hösten 1917. Tyvärr hände senare det som ofta sker: skolan drogs in 2007. OO:s systersöner var elever i skolan och är nu med i bolaget TS-fastigheter, som ordnar kurser, tillställningar och annat skoj i byggnaden, på fotbollsplanen och på lekplanen. Idag slåss man inte, sällan dricker man sig redlöst berusad. Men i fotbollskampen lär det kunna gå hett till innan man brister ut i skratt!

OO kan gott tänka sig att den första Tålamod hade sitt hus just nära nuvarande skolhuset. Tålamods är trevligt! Ända fram till klockan 15 på tisdag kan personer med YLE-konto (som är lätt att göra) rösta på – förstås – Tålamods! Resultatet av omröstningen ges i podden som utkommer på söndag – och där kommer OrdOdlaren också att nämnas! (Snart blir OO kanske kändis…). OO ser fram emot många intressanta mediahändelser i Tålamods, nominerarna betonade att tålamod, det bör vi ha i världen idag, och OO vågar slå sig i backen på att alla tålamodsbor som intervjuas kommer att säga att de har tålamod i massor, om de blir intervjuade!

Många gratuleras idag

Först och främst: Mia i Lovisa, Nancy i Söderkulla, Sibbo, Regina i Pargas och Ulla-Britt i Borgå! Ni fyra hade tur i OrdOdlarens sexårsutlottning. Roligt är också att två av er är mina fd elever. Skål för er på teets, tedryckens dag idag!

Runebergstårta från favoritbageriet i Borgå, ”dubbel” temugg med muminfigurer, ett träfat ihopsvarvat av en bekant för länge sedan – allt på en trasmattelöpare som min syster vävt för lite på tio år sedan. Utsikt genom ett lågt köksfönster – om ni upptäcker en triangellik snötunga så har ni sett en del av snön på OO:s övertäckta sommarsäng!

Teets vänner i Finland utsåg den här dagen till teets dag i Finland år 2015. Med andra ord är den dagen lika gammal som OrdOdlaren – nästan. Och varför idag? Idag har nämligen Tea namnsdag i Finland. Grattis Tea, om du läser! Annars också.

Plåtade eftermiddagsteet också på ett annat bord, med belysning från två fönster, därför den intressanta ljusglimten i drycken. Allt är lite snett och vint: fatet är både snett och med en liten rundning, därför lutar också temuggen och tårtan behagligt emot varandra. Och den unga kvinnan på tavlan på väggen, det är OO långt, långt innan hon ens visste att man kan vara ordOdlare… Ja, det verkar som om kameran hölls aningen snett också!

Just nu kommer dagarna ovanpå varandra, det blir svårt att fira allt. Tedag firas här i huset varje dag, i morgon söndag är det Tankens Dag, och vi tänker så det blänker då, antagligen. Clean Out Your Computer Day kommer, Äggahalvans Dag, snart kommer 112-dagen, MEN:

Idag är det också Samernas Nationaldag. OO får bara konstatera att hon inte vet alltför mycket om denna ursprungsbefolkning, fotograferade därför en halvsida i dagens Hufvudstadsbladet:

Rap är inte något som OO satt sig in i, artisten är för henne helt okänd. Rubriken betyder ”Glad samiska nationaldagen till alla”, översättningen bjöd tidningen på. En viss språksläktskap (”språksmitta”?) med finskan finns, raplåtens rubrik på finska torde vara ”Souda, souda”.

För övrigt pratas tre samiska språk i Finland. Det har OO vetat länge, ända sen tiderna som studiehandledare. Studentexamensnämndens generalsekreterare upplyste vid ett informationstillfälle att det rådde en viss kris: det fanns endast en person i Finland som kunde åstadkomma ett prov på studentexamensnivå i ett av språken, och han var redan då rätt så gammal. Hur läget har utvecklats känner OO inte till. Nordsamiska, enaresamiska och skoltsamiska är språken, men vilket av de två sistnämnda som var i farozonen kommer OO inte ihåg.

Tidningen tipsade också om en intressant sida: http://sagdetpasamiska.yle.fi. Där finns en hel del intressant om både språk, kultur och historia. Så pass mycket att det här inlägget försenades en hel del på grund av intressant läsning. Prova på!

Grattis än en gång, máistte i dea (samiska för Skål! och te, hur man säger ”i” är oklart i detta nu för OO), i alfabetisk ordning, Mia, Nancy, Regina och Ulla-Britt – enligt efternamnen blir ordningsföljden på er tvärtom: Heikkilä, Lindman-Korpi, Lökfors och Uski! En skål för Tea i Borgå också!

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 68 534 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.