Bussigt!

Eugen bodde på Stenbackan, Arvid i Svedars och Nestor i Röukas, högst fem kilometer från varandra. Och sen fanns Oskar på Brams på några kilometers avstånd, han som skrev ”Brams-Oskar” på tipskupongen. De hade något gemensamt, de skötte kommunikationerna, hade var sin taxi. Privatbilism var inte något man ägnade sig åt i småbyarna runt träsken på 1950-talet, precis. Sakteliga dök det upp en Moskvitch, en Datsun, en Folkvagn, men…

..buss eller taxi var det som gällde. ”Koskis buss” rullade på med samma chaufför, samma tidtabell i vidpass 30 år – en institution! Kom vid åtta-tiden på morgonen, körde via en krokig och byarik väg till Vörå, därifrån vidare till Vasa – hela resan tog nästan två timmar. Tillbaks kom bussen vid femtiden. En stadsresa = nio timmar. Man kunde sända ”vad som helst åt vem som helst” med den bussen. Koski vissste var alla bodde och var pålitlig som bara den. Bussbolag: Oravais Trafik.

Trots det namnet gick det ingen buss till kommuncentrum åt motsatt håll för oss i avkroken, till Oravais. Sådana linjer fanns bara inte. Då var det Arvid eller Eugen som körde, eventuellt någon grannskjuts. Ofta Arvids ryska Volga, de små grå säger att han hade en sådan.

Volga, hittad på nätet

Nestors bilmärken har OO ingen aning om. Men bild finns från ett kusinbröllop, och 12-åringen med sitt tjocka hår avbildades på egen begäran vid Eugens nya vrålåk. Troligtvis åkte hela familjen dit med Eugens finfina birs. Snygg, va?

En gång behövde ett gäng skolbarn besöka tandläkaren i Oravais. Kalle fyllde sin Folkvagn med de små, och så bar det iväg. Bilen hade riktningsvisare som skulle gå upp när chauffören drog i en spak, men det var trögt före i mekanismen. Kalle satte ut handen genom sidofönstret vid vänstersväng, och den som satt till höger om honom fick göra sammalunda vid högersväng. Resan förlöpte väl, tandläkaren är förträngd.

Folkvagn med riktningsvisare, från nätet (se vid fönstret bakom framdörren)

Men buss… Skolbussen till mellanskolan i Vörå började gå i mitten av 60-talet. Underbart! Inte mera tidiga morgoncyklingar på fem kilometer för att hinna i tid till skolan. Skolbussen körde först en landsvägsögla, och när OO steg ombord återstod knappt 20 kilometer nästan rak väg. Inga förseningar. ”Rasijeffos Martti” körde som klockan, var glad och skojfrisk och uppmärksam, han ”såg” oss. Eftersom han alltid spanade och väntade om någon inte fanns på rätt plats, utvecklade vi ett ”sjukanmälningssystem” så att vi alltid vid laga förfall ringde till någon som steg på några hållplatser tidigare så att Martti fick veta. Hållplats? Nej, såna fanns inte. Bussen stannade där passageraren bodde.

Och på lördagarna åktes dansbuss, samma bolag, olika chaufförer. Ibland fick OO vara konduktör, roligt! En gång hittade en fiffikus på att när ”Vårt land” spelades i radion klockan 00.00 skulle man stiga upp och stå, oberoende av kurvor på vägen. En stadig tradition under många år.

OO ville ha en bild på en gammal buss, kontaktade nuvarande Oravais Trafik – och fick en bild på precis rätt buss:

Schangdobel a la 1960!

Tillverkad i Närpes (enda bussen som Närko gjort) 1960, nöttes av glada skolelever hela årtiondet. OO bara gapade när bilden damp ner i e-posten. Bolaget fungerar fortfarande på samma människonära sätt! Trots att OO aldrig har sett dem hon korresponderade med så fanns tjänstvilligheten där. Visserligen finns gemensamma bekanta men ändå… Härlig buss!

Bus och bråk i bussen? Njaääee… Vi hade våra bestämda platser, och ve den som… En gång blev OO faktiskt fastbunden, eftersom hennes ljusblå jacka hade ett buspojksfrestande hängande knytskärp. Endast en lös knut, precis tillräcklig för att bromsa uppstigandet och åstadkomma skratt. En annan gång hade grannpojken nyspulver med sig, en tant upptäckte det och bad att få. Hon drog i sig och nös och nös; ”oj så skönt att får rensa rören”, sa hon. Buset kom av sig.

Bussen kostade. Busskortet hade 50 markerade punkter, med en speciell tång klipptes ett hål för varje resa, vid femti fullt var det dags att köpa ett nytt. En av de elever som steg sist ombord förtjänade sin resa genom att agera klippare. Om det var Marttis eget påhitt eller om bolaget rekommenderade, det visste vi inte. Och inte brydde vi oss heller. Vi var bussgänget och tog hand om varandra, Martti tog hand om oss.

Nutida OT-buss

Tack, Lena i Wales för att du väckte mina minnen genom att berätta att du guidat en buss finlandssvenskar. OO kontaktade Filip, som visade sig vara den som rattade bussen. Tack, Filip, Niklas och hela gänget på OT!

Påsar och påsminnen

Signe på Brännars Bolagshandel var korrekt och mån om sin värdighet. Hon tog en påse, placerade den öppen i vänster hand, öppnade långsamt den stora lådan – låren – bakom disken, fyllde påsen med socker, vände sig om mot kunden. Påsen hamnade på vågen, Signe kollade vikten och fyllde sakta på med socker från ”sleven”, precis på grammet. Sen veks överdelen av påsen ihop några varv, skakades lite om, och sen knöts ett papperssnöre runtom. Knut och rosett. Färdig för hemtransport.

Hur påsen forslades hel hem i väskan på cykelns styrstång är en gåta. Sen stod den i skåpet till vänster, tills den var tom. Då skakades den ordentligt ur, veks ihop och sattes i påshållaren på skåpdörren, i väntan på nytt uppdrag. Den kunde bli mjölpåse för det mjöl som producerades hemma, och fick då tillbringa en tid till höger i samma skåp. Smörgåspåse till skolan eller till höåkern var ett alternativ. Ytterligare en gång veks den ihop, togs hem, hamnade på basen av renhetsgrad antingen i påshållaren på nytt eller i vedlåren och användes som tände i spisen. Näst sista användning kunde vara att fyllas med luft och – poff!

Plastpåsens starka intåg kom under den tiden då OO kallade sig studerande. Påsminnena är dunkla. Inköpen var få, och det värsta var nästan att vedspisen saknades. Allt avfall hamnade på samma ställe, och efter att det placerats i stora soptunnan engagerade det inte mera. Apelsinskal och tomma tandkrämstuber, mjölkpåsar (såna fanns på den tiden!) och fullklottrade papper hamnade alla på samma plats.

Sommaren 1977 inhandlade OO en butikskorg på Lovisa torg. Den tjänade i nästan 40 år, nu har den med ålderns rätt fått lättare uppgifter och är ersatt av en yngre kollega i vilken bor en tygpåse. Åndå kommer en och annan plastkasse (så säger vi, jo) med varor i från någon butik. Triangelviks och väntar på sin uppgift som råskpåse (så säger vi, jo), en ny behövs varannan vecka, för blandavfallet. De små är inte lika elegant vikbara, men återanvänds för någondagsinfrysning av bröd eller bullar, som skydd för matvaror i kylskåpet, i väskan som skydd för ett äpple…

Påsfilosoferandet tog fart när OO packade upp efter det årliga besöket på trädgårdsmässan i Älvsjö, Stockholm. Några större bruna, kraftiga kassar kommer att användas som dagstidningssamlare och-transportörer (de nu förefintliga börjar sönderfalla av ålder och användning). De mindre bruna på bilden används i diverse växtsammanhang, plastpåsen i mitten är för rolig och kan i något sammanhang glädja folk. De mer speciella stadiga papperspåsarna får kanske vänta länge på nyanvändning, till exempel som presentpåsar. Och potatisen finns i tygpåsar.

Förstås, påsar är reklam. Ibland kan de till och med innehålla produktinformation, som här om orchidéer. På tyska. Som synes har påsen redan varit triangelviken. OO och BJR är just hemkomna från Dresden, en mässa där hälften av det stora utrymmet handlade om orchidéer. Oj, säger OO. Oj och OJ och OJ. Vad de kan! Såna massor! Oj, så OO fotade…

Det blev också en tre timmars rundtur i staden, där finns mycket att uppleva. Till exempel världens vackraste mjölkbutik. Med fotograferingsförbud. Helt vackerkakelbelagd, otroligt. Meissen ligger ju nära… Men inköpen placerades i papperspåsen nedan, och den skall bevaras på något sätt. Mjölk säljs inte mera, av förekommen anledning. Turistsevärdhet av rang.

Fyra orchidéer transporterades hem som handbagage i flyget. Gick bra. En blommar, andra skall blomma inom någon månad.

Miltonia. En sådan står nu i hoppeligen lämpligt fönster.

Personliga körminnen med anledning av manskör

 

 

”Snöa in på” är enligt Slangopedia ”att bli [överdrivet (överdrivad, hähä)] engagerad av eller intresserad av något som ofta är mindre viktigt”. I det här sammanhanget tycker egensinniga OO att ”snö” är viktigare än ”viktigt”. Snön kommer, smälter bort, blir sällan evig, men återkommer. Och nu har OO snöat in på körsång. Manskörsång. Den fyller 200 år i Finland i år.

Folkskolflickan var med i religiös byaverksamhet där man knäppte några gitarrackord och sjöng. Inga kvalitetskrav, men irriterande när gitarren var så svår att stämma. Mellanskolflickan sjöng i Vörå församlings ungdomskör, och ca 15-åringen förundrades över den yngre killen som hanterade pianot suveränt. Uppfattningen om den egna förmågan fick sig en törn. Trots att hon på egen hand lärt sig noter med hjälp av storasysters blockflöjt, i smyg. Och kämpat med att få de blåsta tonerna så rena som möjligt, täcka ordentligt med fingrarna…

Och så kom Keskisnejdens (bort)blandade kör. En ung färsk dirigententusiast i byn ville pröva sin förmåga. Till och med pappa var med en tid. Det var verkligen bortblandat. Kort experiment.

Nyblivna universitetsstuderanden traskade iväg till Florakören, damkören vid Åbo Akademi. Där fick hon uppleva känslan att stå i en stor kör (med broderkören Brahe Djäknar) och sjunga bl.a. Vivaldis ”Gloria”. En upplevelse som känns ännu. Många roliga episoder på resor och fester, och psyk.stud fick användning för sina starkare sidor: hållas nykter och förestå baren, blanda drinkar på sitsar och fester, städa efteråt – och kommendera småfulla unga män att hjälpa till. Senare skrev hon informationsblad, det hade hon gärna fortsatt med, men studierna krävde vistelse på annan ort.

Florakörens altar övar i Århus 1972. Skribenten i burrhår till höger

I jobbstaden blev det blandad kör. Största innovationen: kören sjöng, och fyra danspar, inkluderande biträdande folkdansledaren dansade ”Fryksdalsdans nr 2” Sådant borde fler körer satsa på! Det var faktiskt roligare att dansa, kroppen hade lättare att lära sig sådant. Dansledandet ökade, sjungandet minskade.

Slutet av 1970-talet. Kavaljeren är ung, men dansade gärna med sin lärare…

Ytterligare en blandad kör finns på ”meritlistan”, men även det inhoppet blev kortvarigt och lämnade föga spår. Visserligen några roliga halvdramatiska uppträdanden, men övriga intressen tog över även det försöket.

Efter en lång skapande paus inleddes den aktiva lyssnareran som fortfarande pågår. Örat har skärpts, och det är verkligen lättare att få ordning på det organet än på stämband, lungor, tunga och tänder (och annat som behövs för att få till en bra ton). OO kan höra att något ”låter otroligt bra” eller ”verkar haltande”, men kan ofta inte sätta fingret på det. BJR kan ofta hjälpa, själv står han för det mesta i någon av ”sina” tre körer och basar medan hustrun lyssnar.

Att fota en manskör är inte lätt. Frack, mörk kostym eller åtminstone svart t-skjorta… Men dirigenten Jonas får gubbarna att ge sitt bästa! Manifestum 2016 i Smakbyn, Åland

OO har aldrig ägnat en tanke åt hur det hela började. Nu har det helt plötsligt uppenbarat sig en överdos. 1819, Pippingsköld, Kejserliga Akademien i Åbo, influenser från en vistelse i Uppsala. Men precis som i Tyskland vid samma tider, samhällsklassblandning var inte önskvärd. En kör för adliga, en annan grundade en för borgare… Sen kom Åbo brand 1827, Akademien flyttades till den nya huvudstaden Helsingfors och blev Kejserliga Alexanders universitetet. Sång- och musiklivet spretade åt olika håll tills Fredrik Pacius kom från Tyskland via Stockholm och satte igång som musiklärare. Då blev det ”Vårt land”, Finlands första opera ”Kung Karls jakt”, Finlands äldsta nuvarande kör, ”Akademen”, ur vilken trippelkvartetter bildades för att resa runt, sjunga och samla in pengar för att bygga ett studenthus, vilket också skedde. Så småningom kom det finska in i bilden, på olika sätt blossade språkkonflikter upp, och så kom flera körer… Idag finns ca 150 registrerade manskörer i landet. Väntar bara på en liknande dos om blandade körer, damkörer… Ja, de finska och de svenska manskörerna firar tillsammans.

Halva födan?

Andra halvan då? Sällskapet. Tillagningen – gärna tillsammans med andra. Uppskattning efter ett lyckat kockande. Ett enkelt kort tack. God sömn, Hwijla och Roo. Utseendet på det tillagade. Uppläggningen. Färgvariationen, färgharmonin. Drycken. Kreativiteten. Rena lokala råvaror. – – – Joo, OrdOdlaren googlade och fick många svar. – – Ja just, ja. Utgående från ett gammalt (skånskt?) ordstäv: Maten är halva födan, resten är sill och potäter (!?)

Komihåggråvarelserna i hjärnan hämtar upp minnet från 1970-talet, Studentbyn i Åbo. Psykologistuderanden bodde i de äldsta delarna, 12 cellbostäder i en korridor med gemensamt kök innehållande dubbel uppsättning spisar och diskutrymmen, 24 skåp för torrvaror och kärl, två kylskåp med 6 korgar i varje. I korridoren i kvarter 3, del C, andra våningen bodde tio finska killar, en finsk flicka och psyk.stud OO i cell 24, mittemot köket.

Alla diskbaljor var ofta fulla. Gjutjärnsstekpannor låg i blöt bland andra smutsiga koppar och fat. Flera ansåg att alla kärl var socialiserade och inga var privata, så bl.a. de sex snygga glasen från skåp 24 var ofta på villovägar och hittades bokstavligen här och där. Om de hittades. Vid utflyttningen återstod visst två. Städerskan – till vars uppgifter inte hörde att diska – slet sig i håret. Till slut satte någon upp lappar: ”Muistakaa, puhtaus on puoli ruokaa!” (Kom ihåg, renhet är halva födan!). Några som möttes i köket den morgonen när städerskan diskat alltihop log, kommenterade och var optimistiska. Och på kvällen fanns nya skyltar: ”Kansainvälinen laihdutusviikko. Motto: jätetään puoliruoka pois!” (Internationell bantningsvecka. Motto: lämna bort halva födan!) Resignation…

Juletider. OO måste bara göra det som hör till i matväg: morotslåda och kålrotslåda. Halva mängden kunde räcka… Köpa? Nä. Vill blanda och krydda själv, av så lokala råvaror som möjligt, från grunden. Riset i morotslådan har bytts ut till korngryn, smakar fylligare. Muskotnöt, ingefära, salt, vitpeppar efter eget behag. Hela proceduren tar inte många timmar, men några.

Den goda sötnade potatislådan (potatis, en skvätt vetemjöl, lite smör, mjölk, salt, ev sirap) köps halvfärdig, fryst, dock hemmagjord av en bekant som tillverkar större satser. Den skall sötnas i 55 – 60 grader i minst fyra timmar, kollas upp, avsmakas under tiden. Gräddningen efter upptinandet tar 2-3 timmar. Således inga dyra ingredienser till någon låda, enbart tid och ”pysslande”. Och köket doftar. Juldoft, lådor och skinka. Mer behövs inte. Eller…? Korvar, patéer, köttbullar, leverlåda, Janssons frestelse, rödkål… Inte här, för två personer.

Sillsallad! Men om den råder det olika uppfattningar – rödbetssallad, rosoll eller rosolli (från rysk dialekt, sägs det. Rossól = salt vatten). Och vilka ingredienser skall ingå? Och hur och när skall den ätas? I OO:s barndom serverades sådan kall mat på tröskankalas, då det behövdes många människor som jobbade. Rödbeta, morot, potatis, lök, saltgurka och saltströmming i kubikcentimeters bitar.. Både namnet, den ljusröda ”såsen” och platsen på julbordet var helt ny för OO för halva livet sedan. Årets köpta variant smakade noll. Gör själv nästa år, balndar då också i äppelbitar. Äter med sill, utan saltströmming, utan ”sås”. Oberoende av andra lärosatser.

Julmat… Den finska lärarföreningen i jobbstaden stod en tid för ”julfesten” vartannat år, den svenska vartannat. Och då förfinskades ordet vad gäller uttalet. Julma (korta vokaler, u uttalas som o) betyder grym. Julmat blir pluralt, grymma. Häftiga sammankomster…

Halva födan? Ja, vad i ingressen röstar ni på?

Skapande paus

Journalistfröet (som hon själv då och då trodde) gjorde en intervju med en varitmusikerhelalivet, en glad och verkligt talugär man. Prat, anteckningar, några rätt så platta fotografier, allt var i en enda röra i huvudet. Det var önskvärt att materialet skulle finnas på redaktionen följande dags kväll.

Då, för förtiofem år sen då var det verkligt analoga – hjulanaloga – tider jämfört med dagens digitala snabbskutt. Tidningen bjöd på svartvit film i ca tolvbildersstumpar, framkallning sköttes där. Vad du som frilansjobbare fångat på bild såg du vanligtvis först i tidningen. Texten och filmrullen sändes med buss i ett kuvert, mottagaren betalar. Busstationen och redaktionen fanns nära varandra i sin ända, medan den dåvarande OO hade 8 (om hon hade tur med de få busslinjerna den vägen) eller 22 kilometer till lämplig busshållplats…

Sommarlovet bestod i övrigt av föus- och annat jordbruksarbete, medan kalvarna och korna kvällsutfodrades jobbade hjärnan med inkommet material. Skrivmaskinssittningen någon timme senare gav inget godtagbart resultat. Suck. Följde lite TV, lite läsning och troligen något kvällsmål innan sömnen tog vid. Upp i ottan, föus och morgonmål. Som vanligt skulle OO diska efteråt. Mitt i allt avbröt hon, torkade händerna, vände sig mot mamma med orden: ”Du får fortsätta!” Denna lydde utan knot, med gapande mun – vad tog det åt dottern?

Skrivmaskinsknatter. Rubrik, ingress, dispostion, mellanrubriker, några futtiga bildtexter till osedda bilder formligen exploderade fram. Två papper. En blick på klockan, ”Pappa, jag behöver bilen!” I ilfart 8 kilometer, fångade bussen, överlämnade kuvertet, ”mottagaren betalar”. En häpen signatur Cander satt på redaktionen och framkallade, beskar och förde texten till sättning (ja, det var blysättningstider då, vet ni yngre läsare vad det handlade om?)

Senare i livet har OO undervisat om den kreativa processen; som ofta börjar med en idé, ett uppdrag, ett problem – och sen kommer materialinsamling, inkubation, illumination och sist det verkliga jobbet, förverkligandet. Och det kan såga av och an många gånger, med utprovningar och testningar och förbättringar. Dock påstår skribenter att det inte alltid går att göra så mycket åt alstret när man väl skrivit ner sin story. Annat kan det vara på andra områden. I varje fall gäller det att fånga illuminationen, ”uppenbarelsen”, ”synen” i flykten; den kan vara blott några få sekunder. Den har också en tendens att dyka upp i skarven mellan sömn och vakenhet. OO har till och med fått ihop en pensioneringssång till en kollega enligt ”papperochpennavidsängen-metoden”. OO är annars usel på rim och poesi.

”Skapande paus” är nästan synonym. Bodil Jönssons ”ställtid” är också lite ditåt – förresten ett verkligt användbart ord. Du måste ta itu med ett jobb (rätta prov…), som tar 110% av din uppmärksamhet. Tröskeln att börja är hög. ”Nä, nu måste jag…” Så ser du dammet på pianot. Det skall torkas bort. Nu. Och spegeln är smutsig. Skall putsas. Nu. Mattan skall dammas. Nu. Alla de där sysslorna hjälper dig att ställa in dig på det som skall göras, hävdar fysikprofessorn B. Jönsson.

Nu skall det packas. Oj, ja, blogginlägget skall skrivas. Packa! Blommorna skall vattnas. Packa! De där böckerna borde ju stå i hyllan, inte ligga på stolen. Packa! Okay. Nu skall det avnjutas en skapande paus, de egna batterierna skall laddas – utan sladdar. Däremot behövs det sladdar och laddare till en hel del apparater. Den skapande pausen avnjutes utan internet, utan Facebook, utan bloggläsande och -skrivande.

Hoppas du som läser det här återkommer i början av november! Det gör OO, i varje fall.

Nyfiken på skriverierna för förtifem år sedan? http://www.webbop.fi, skrolla till ”vi har digitaliserat vårt arkiv”, sök fram tidning nummer 33, 9 augusti 1973. ”Gösta minns”.

Föus = ladugård. Talugär = pratsam

Filmstjärnan

Karriären blev kort, men framgångsrik. Två dagar, 8 + 12 timmar. Intensivt, tröttsamt, ensamt och en massa väntande. Men Laisa, knappt 6 år, skötte sig över förväntan. Hon verkar att ha tagit det mesta med ett stoiskt lugn i sitt liv. Även då, för lite på 18 år sedan.

Det kom ett telefonsamtal 21 februari vid tolvtiden. ”Har ni släde?” ”Joo…” ”Bra, kan ni komma till Davidsnäs på Emsalö till klockan fyra?” ”Häh…Ja… Jo… Må int…” Action direkt: släden dammades av, Laisa in i bilen och släden efter. Filmscen: folk kom till en fest i skymningen, med häst och släde. Facklor lyste upp vägstumpen, av någon anledning fanns det några burkar med äkta djurblod där, Laisa trampade i en… Vi var lite oroliga för hur hon skulle reagera på ljusförhållandena – reaktion noll. OO stod vid hennes huvud och berättade sagor (oj, så hon lyssnade), RCS fick finna sig i att utrustas i kuskkläder á la 1850-tal. OO fick också hux flux hoppa in som en gäst på väg uppför trapporna. Alla tre kom hem vid tolvtiden på natten. Piggast var Laisa.

19 april ringde telefonen igen:”Har ni en lämplig enkel kärra, helst trähjul?” ”Kan ni komma till Lappvikens sjukhus och sen till Tusby i morgon?” Okay, hästbilen lastades än en gång. 20 april var solig och varm, skärtorsdag.

De sista scenerna i filmen om Aleksis Kivi skulle filmas, när hans bror avhämtar honom från mentalsjukhuset Lappviken, hem till sin lilla stuga (liten storstuga + kammare) i Tusby. Han som spelade brodern – kusken – hade aldrig sett en häst bakifrån förr. Det blev snabbkörinlärning; Laisa fick trampa alla vägar runt det stora vita sjukhuset, om och om igen. Inlärningen framskred till någorlunda godkänt.

Lappvikens sjukhus, Laisa konstrar lite. Regissören Jari Halonen till höger

Scenen där Aleksis kommer ut ur sjukhuset och skjutsen väntar utanför vid trappan togs om otaliga gånger. Laisa stod för det mesta med hängande huvud, stilla, lugn – och så vände hon plötsligt på huvudet och såg sin spegelbild i ett fönster. Ett glatt, förväntansfullt gnäggande följde: ”Hurra, äntligen en vettig typ i det här sällskapet”, verkade hon tänka. Storskratt av hela filmteamet, och scenen togs om. Än en gång.

Körundervisning på gång

Serviceteamet var utrustat med spade, kvast, ämbar o.dyl för alla utsläppseventualiteters skull, men nej. Laisa släppte inte en fis, ens. Efter flera timmar var scenerna godkända, dags för transport till Tusby. OO tog in Laisa i bilen – då kom det! Liter på liter på liter, munk på bulle på munk och flera till! Nytt storskratt av filmteamet när vi berättade!

Övning utan häst. Den längsta i gruppen på fyra är ”Aleksis Kivi”.

I Tusby sände RCS iväg ekipaget med Aleksis, bror och bror och brorsdotter i ena ändan, höll tummarna – jo. Laisa stannade under själva filmningen på rätt ställe vid trappan, lät passagerarna stiga av i lugn och ro, brodern körde vidare, svängde till höger. Och där bakom huset stod OO med en brödbit eller en morot. Laisa lärde sig under övningarna vad/vem som väntade, och den stumpen avverkades snabbare och snabbare… OO var med i filmen, bakom huset, och ryggen i samband med festen skymtade visst också under bråkdelen av en sekund…

Filmen Aleksis Kiven elämä, regi Jari Halonen, premiär 10.10 2001.

Iloinen Salama, Laisa, född 23.6 1994, lever ännu som synnerligen kär och omtyckt ridhäst, 24 år gammal.

Aleksis Kivi, 10.10 1834 – 31.12 1872, författare, en av de första som skrev dramatik, romaner, dikter på finska i Finland. Hans dag idag, 10 oktober. Likaså den finska litteraturens dag.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 35 279 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.