(Skotten i) Sarajevo

Gavrilo Princip (19 år) sköt ärkehertigen, den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och hans hustru 28 juni 1914. Det fick man lära sig tidigt i skolan. Hustruns namn nämndes inte. Varför skotten och att i och med dem bröt första världskriget ut förbigås här.

Här stod han, guiden berättar. Fotavtryck i gatan skall finnas, men den var tyvärr just då under ombyggnad.

Ärkehertigen färdades här, vid latinbron. Bilden tagen från GP:s position. I stensoffan kan man begrunda parets öde.

Ärkehertigen och hans hustru Sophie von Chotek gifte sig av förälskelse, men det var motigt. Hon var av för låg börd. Så de var förenade i ett morganatiskt äktenskap. Va? Jo, ett äktenskap mellan en medlem av furstehus (man) och en person av lägre rang (kvinna) där hon inte inlemmas i den högre rangen.  Han tillhörde Habsburgdynastin, hennes föräldrar var ”bara” av grevlig ätt. Fadern hette Bohuslav Chotek von Chotkov, modern Wilhelmine Kinsky zu Wchinitz und Tettau. Härliga namn… En sådan äktenskapskutym har aldrig funnits i Sverige/Finland, men nog i Danmark, Italien…

Men Sarajevo… besökte staden 2005 med en finsk grupp religionslärare. Vackra, varma minnen, trevliga, öppna och humoristiska människor med obehagliga historier och minnesmärken från belägringen av staden 5.4 1992 – 29.2 1996. Vem och varför må även här vara osagt.

En multikulturell stad med många trosformer sida vid sida i århundraden. Här syns en massa minareter. Från samma kulle kunde vi fotografera synagogan, ortodox kyrka, katolsk kyrka och protestantisk kyrka.

I belägringens slutskede dödades ett åttiotal civila, män, kvinnor och barn, när de köade för vatten (inte säker minnesbild) här vid detta grönsakstorg. Deras namn finns på de röda ”plattorna” i bakgrunden.

”Försvunnen”-annonser fanns det rikligt av på många platser i staden. Undrar hur många som hittats…

Andra minnen. Sarajevo (=Slottets stad) är och har alltid varit en stad där öst och väst möts. Men vägarna mellan de fyra omgivande bergskedjorna och kullarna är inte många, det var därför lätt att bryta stadsbornas alla kontakter med den yttre världen.

Tillbaka till 2005: OO med en så gott som enspåkig finsk rumskamrat beslöt att stilla sin lilla hunger på en plats som fungerat som restaurang sen 1300-talet, minst. Och den glada servitören visste precis vad vi borde äta, det bästa de hade på menyn. Och så kom han med en sådan här servering:

Maten minns OO inte så bra, men hon greps av ett oemotståndligt habegär. Vill ha sådana! Så mätta och belåtna stegade vi iväg till de turkiska basarkvarteren.

Som att stiga in i en annan värld. Liv och rörelse, glada rop och samtal över gatan, mycket mera folk än vad som syns här. Ett plötsligt infall fick OO att byta språk, gå omkring och kommentera på svenska. Rumskamraten spelade med och låtsades förstå.

Det nappade nästan direkt. ”Are you from Sweden?” OO förklarade, basarinnehavaren/hantverkaren nickade och log och tackade för upplysningarna om svenskspråkiga i Finland, och fortsatte:”Most of my family lives in Malmö, I have been there several times.” ”Aha, så du kan svenska då?” ”No, no, in Malmö they speak such Swedish that most Swedes do not understand!” Haha, han visste en hel del han! Köpte två, betalade för en, ”vi är ju nästan grannar”, sade han. Tja, inga priser är ju fasta där, prutande gäller, men minnesbilderna och -föremålen är viktigare än priset.

Vi tog taxi till hotellet. Den något äldre taxichauffören kunde lite, lite tyska, en aning italienska, några ord engelska. OO:s tyska är och var belagd med hög rostgrad, italienskan var då = 0. Men oj, så vi pratade, skrattade, och han berättade. Taxiresan kostade just ingenting.

Nu, 13 år senare, har det hänt en hel del i staden vad gäller återuppbyggnad och modernisering, träd har säkert vuxit upp – oerhört många höggs ner och användes till ved under ockupationen. Minorna på kullarna runt staden har kanske röjts bort. Skulle vilja återvända…

Väskomanen

Borgå torg, 30 april. Torget är nästan fyllt av valborgsattiraljförsäljare. Av de ”vanliga” har en del flyttat på sig, söker, hittar inte… och så står där en väskförsäljare! Dras dit som av en magnet, oj så snygg grå med svarta detaljer, måste ta en närmare titt… ”NEJ!” ropar samvetet, ”Du har det du behöver!” Joo… Lyder. Går slokörad vidare, men så snygg, skulle vilja ha…

Den röda hängde på axeln. En helt fungerande mobil förvaringsplats för det nödvändiga, lagom många fack. Inhandlad efter grundligt undersökande, jämförande, med både för- och eftertanke under en ensam timme i det stora sammansatta köptemplet i Tallinn. År? Tja, sisådär 2014. Håller ännu en lång tid. Säger samvetet.

Kompisen på bilden är ett impulsköp. Salamanca Market, Hobart, Tasmanien, 12 november 2016. Tillverkad i Melbourne. Observera antalet fack med blixtlås. Storleken anpassad för korsordstidningar A4, böcker av alla format, papper. Ficka för mobil, hållare för pennor. Perfekt souvenir. Alltid med när körövningar inför konserter övervakas (se föregående inlägg). Båda väskorna har ”bakfickor” med identiskt innehåll: skohorn, glasögonputsduk, kam. Gillar!

Hade länge varit på jakt efter en väska med de egenskaperna, det handlade ingalunda om ett helt oöverlagt impulsköp. Nödtvångsinköpet i samma genre ser ut så här:

Numera ”italienskaväska”. Fördel: den sväljer massor, även små inköp på hemvägen från kursen. Nackdel: Ibland måste den tömmas helt i jakten på den lilla italienska ordboken. Samtidigt görs ju vissa fynd…

Snart pensioneringsdags, tyvärr. Nött, sliten i alla hörn, nästan trasig axelrem, och med en stängningstryckknapp som först var alldeles för lös, efter skomakarbesök för hård för det mjuka materialet. Men toppen! Här kan man rada in pengar i tre-fyra fack (bra vid grannlandsbesök), mobiltelefonen i ett, diverse behövliga kort i locket – men sen är den full. Anteckningsbok, kalender, pastillask, nycklar, skohorn (allt finns i den röda) ryms inte. Dock, perfekt på t.ex. mässor. Inköpt på en Sverigebåt för x antal år sedan. Ständigt på jakt efter en ny likartad…

Finväskan, hänger som elegant dörrprydnad. Fick den för ganska så exakt ett år sedan. Den dag OO bjuds på presidentens självständighetsbal kommer den med! Har tillsvidare endast använts som penninginsamlingsväska i buss på teaterresa. Den är gjord av – kaffepåsar! Tillverkaren är verkligen fingerskicklig och kreativ. Hennes senaste kaffepåspåhitt: halsband. Sant!

Tillverkaren och OO sitter i samma förenings styrelse. För en tid sedan fick de här katterna äran att bli ständiga (inte tillfälliga ständiga…) styrelsehandlingsbärare. Papperen finns alltid där, behöver sällan söka. Den stadiga tygkassen kom troligen som gåva i samband med klädesplaggsinköp på nätet, för många år sedan. Håller.

Kabinväskan (finväskan och pengaförvaringsväskan hänger i bakgrunden). Lite för tung i sig själv, men facken och färgen tilltalar mer än väl. Fick syn på den på flygplatsen i Doha strax före jul 2011, köpte, tömde den gamla gråa opraktiska och gav den till den minst sagt förvånade kvinnliga toalettövervakaren. Vidare öden förstås okända.

Sökte som besatt en bild på 70-talsväskan, också inhandlad på en turistresa. Hösten 1976 sade en butiksanställd:”Du är visst den nya läraren? Min dotter sa att hon känns igen på väskan”. Brun, högre än bred, tre synliga fack på framsidan (och ”skrivbok” på baksidan). perfekt för journalistfröet. Den tog bara slut. Saknar.

 

Färdmedel, nu på avskrivning

Dags att gå ut i redskapsboden, våren kräver krattor, spadar, grepar – och där står hon och blänger. Försöker ge ett tjuvnyp, sätta krokben och annars också vara i vägen. GötaBirgittaKöping. Plötsligt var beslutet lätt att fatta. Den som vill satsa på grundlig uppputsning (jo, 3 p!), nya gummin och ordentlig rundsmörjnng får henne. Gratis, men bör avhämtas. Tandemcykel, modell 50-tal.

Här står hon i hamnen (vid det tillfället utan namn) i Helsingfors, beredd att påbörja resan med Pomerania, Polenbåten som gjorde strandhugg i Oxelösund. I den hamnen påbörjades nästan 500 cykelkilometer till, längs, kring och från Göta Kanal. En bit från kajen stod ett vanligt brunt inomhusbord, vid det två uniformsklädda personer. Tull? Gränsvakt? Polis? Frågan var chockerande: ”Har ni betalat skatt för den där?” Konstpaus, följt av gapskratt. Trampet startade, med lite på 20 kilogram packning.

Strax före färjan över Bråviken lockade ett sommarcafé med hembakat. Grannen, seniorboendet, hade kommit på samma idé. Flera personer kom rollande och käppande och ville mer eller mindre klappa cykeln och berätta om sina tandemäventyr på 1950-talet, ”innan vi hade råd att skaffa bil”. Första, ingalunda sista gången folk tog kontakt på grund av fordonet.

Mem nåddes på kvällen, i småregn. I det närmaste högtidligt gick vi över slussen, vi hade bestämt att hålla oss på södra sidan under färden bortåt. Övernattning i Söderköping, där hela staden doftade jasmin/schersmin. Det företogs nämligen en resultatslös nakencykeljakt på telefonkortförsäljningsställen – alla hade stängt. Och varje telefonkiosk fungerade enbart med sådana. Inget ringa hem den dagen. Så var det före mobiltelefonernas tid, året var 1992. Nakencykel = cykel utan packning.

Dragvägen, vår huvudled, befanns vara i varierande skick, och välpackad grusväg är ofta behagligare cykelunderlag än asfalt. Framåt gick det, och vi ägnade oss åt att betrakta båtägarnas slussstress (jo, trekonsonantsdag idag!). Senare upplyste en bekant om benämningen skilsmässodiket. Och visst kom det ibland hårda order och kontraorder från karln vid rodret, lika ofta var det en kvinna som sprang från tamp till tamp och inte riktigt hann med eller gjorde rätt enligt kaptenen. Ibland rådde det en ren och nästan ojust kamp mellan olika båtar om plats i slussen. ”oj, så skönt att cykla…”

Vändpunkt och nån dags byk-, tvätt- och viloplats, Vadstena, via Linköping. Förstås besågs både de gamla klosterbyggnaderna, likaså det nya klostret, slottet – och rosorna som även här bara växer upp ur trottoarerna.

Återförening med med den grävda kanalen i Motala, sakta men säkert siktades det nya och senare det gamla Ulfåsa, Birgittas udde, vid sjön Boren. Där huserade Birgitta Birgersdotter på 1300-talet, födde åtta barn (en dotter hette Märta) i ca 20 år, innan hon blev änka, fick uppenbarelser, reste till Rom, ville få påven att flytta tillbaks till Rom, grundade Birgittinerorden, kanoniserades och blev ”den heliga”.

Udden är liten, smal, spetsig, brant och hög, bilden ger bara inte en rättvis bild, dock något ditåt. Googla på ”Birgittas udde”! Förstås värnas om det historiska, där finns husruiner, bilar var/är inte tillåtna, men cykel fungerar!

Återfärden i huvudsak på kanalens norrsida bjöd på en lång, kurvig och varierande nedförsbacke på lösgrusväg och topphastighet på över 60 kilometer i timmen, utkantsvyer av Norrköping, och cykelväxelreparation plus övernattning i Nyköping. I närheten av Stockholm verkade cykelvägen lite konstig – aj, den gick tvärs över en slalombacke… Enda vilda djuret visade sig i Huddinge i arla morgonstund, ett rådjur som prompt ville blockera vägen mot den röda båten.

Någon som ännu undrar över cykelns namn?

Parentes(en)

Kört in i, omkring i och ut ur. Med medvetna nutidshistoriska tankar – eller inte. Nuförtiden går det lätt att susa fram på Västerleden (Jorvasvägen) – stamväg 51 – utan att alls påminnas om hur det var för bara 62 år sedan. I mars svängde OrdOdlaren av orsak norrut från nämnda väg, och plötsligt möts bilisten av en sån här påle:Några tiotal meter söderut finns en likadan, men röd-grönfärgad. Blev ofotad i ”brådskan”. ”Aj, här gick gränsen! Tja, inte skulle man annars märka…” Porkalaparentesen.

19 september 1944 ingicks vapenstilleståndsavtal mellan Finland och Sovjetunionen. För invånarna i nästan hela Degerby, i två tredjedelar av Kyrkslätt och en fjärdedel av Sjundeå innebar det här att de hade tio dagar på sig att lämna sina hem, allt. Många var jordbrukare med både djur och bärgad/obärgad skörd för hela vintern. Området, 380,7 kvadratkilometer, skulle utarrenderas på 50 år till Sovjet. Med vattenområden blev det närmare 10 000 kvadratkilometer. Militären bistod vid flyttningen.

En åttaårig motor- och djurintresserad pojke satt vid vägkanten något längre västerut-norrut, i Virkby, så ofta han kunde de dagarna, kring 29 september. Han satt där och räknade och fröjdade sig över lastbilarna, hästfororna och djurkaravanerna. Han förstod ingalunda vidden av det hela. Staten gav en liten ersättning för alla de 7200 som måste lämna sina hem, de flesta fick ett annat litet jordområde att bebruka. De som var över 30 år gamla var övertygade om att de aldrig mer i livet kommer att se sin hemby, sitt hemställe. Området tömdes på tio dagar!

Snabbt befolkades området av ca 30 000 militärer och ca 10 000 tjänstemän. Det byggdes om, byggdes nytt och det revs. Historiskt-kulturella värden fanns inte. Båda kyrkorna på området, Kyrkslätt (bilden) och Degerby, användes som biografer och samlingslokaler. Gravstenarna användes som byggmaterial.

Kanonbunkrar, flygfält, kaserner, lager för krigsmaterial, vägar, vakttorn, flottbas med mera byggdes. En del personer utanför arrendeområdet kunde lägga märke till en grusväg som gick längs hela gränsen. Den lär ha krattats varje kväll.

Kommunikationerna i Finland, till huvudstaden, försvårades, eftersom nämnda Jorvasväg samt järnvägen var avskurna. Efter förhandlingar tilläts trafik längs järnvägen 1947. Dörrarna till tågvagnarna låstes, luckor sattes för vagnsfönstren i Täkter och i Köklax, strax norr om Majvik, se kartan (och låstes upp och plockades bort, beroende på riktning). Så skapades ”världens längsta tunnel”, ca 40 kilometer. Det här lockade turister, men fotograferingsförbudet övervakades minutiöst.

På 1950-talet minskade den stora militärbasens strategiska betydelse, hösten 1955 beslöts att återlämna hela området. Sovjetisk militär fick nu order att riva, spränga och förstöra. Man kunde konstatera att ca 50% av områdets gamla bostadsbyggnader skattade åt förgängelsen, 70% av ekonomibyggnaderna. W:s pappa skrev i sin dagbok på senhösten:”När jag får komma hem, då skall jag springa till kyrkan, klättra upp i klocktornet och ringa i kyrkklockorna!” När han som tidigare invånare fick besöka området innan den officiella överlåtelsedagen 26 januari 1956 skrev han:”Idag har jag besökt min hemby”. Punkt. Tror det var så att han fick besöka rykande ruiner av sitt forna hem. Björkar växte på hans åkrar.

De ursprungliga invånarna fick kämpa för att få sin egendom tillbaka, de hade ju fått ersättning, och många hade inte behövliga papper som bevisade äganderätten. De flesta lyckades. Statsmakten tvångsinlöste flottbasen, den före detta byn Obbnäs.

OO rörde sig en del i området på 1970-talet, då kunde en oinitierad inte se spår av parentesen. Men en kvinna med gott minne visade och berättade, andra teg. Såren hade inte läkts. Först 20 år senare var tiden mogen för att systematiskt börja samla in föremål och minnen och gräva i arkiv – de sovjetiska öppnades på 1990-talet. Flera ryska personer som tillbringat sin barndom på området har kunnat besöka och berätta. I Degerby finns ett museum, Igor. Obesökt av OO. Skäms. Skall göra bättring.

Åttaåringen 1944? Han fick lov att som gårdsanställd tillbringa den enligt honom blöta hösten 1956 med att plöja upp en stor åker i gränsområdet, delvis använd av pansarvagnar. Han slet, backade och tog fart med den med dagens mått mätt lilla traktorn, plockade taggtrådsbitar som släpades med plogen i leran. En inte så glad 19-åring.

Läs mera t.ex. på porkkala.net. Finska namnet är Porkkala, svenska Porkala. Ingen vet varifrån namnet härstammar.

14 april 1984

”Jag har bott vid en åkant i halva mitt liv, och sett vattnet förändra sin form…”. Intressanta bilder dyker upp i diabildsdigitaliseringsprocessen (som för övrigt går långsamt men säkert framåt) och just de här passar ju idag, 14 april 2018, 34 år senare – – VA? Så länge sen? Minns det ju som igår. Tänk, vad bilder kan hjälpa!

I januari det året låg isen slät och stadig, som asfalt. Inte så mycket snö, så med kameran i hand var det lätt att traska över ån, upp på berget på andra sidan och fotografera. Bland annat alltför många aspar. De träden fick inte långt liv. Bastun med trappan nästan ända ner till åns normala yta, det gula huset 11,5 meter högre upp. Räkna trappans trappsteg…

Mot kvällen 14 april – det var också en lördag – började det skönjas aktivitet under isen. Vatten rann till, isen lyftes upp. Och airedaleterriern Tuttan var nästan nytrimmad och som vanligt fixerad på sin lekkamrat.

Det blev häftigare och häftigare. Isblocken anföll. Det kändes bäst att övervaka händelserna i bastun hela natten. Tillfälliga sovplatser ordnades för alla tre, även om det blev si och så med sömnen. Ibland slumrade någon av oss ändå, trots braket och knaket. Vi visste ju att själva bastun inte kunde rubbas, den hade varit med förr. Titta ännu på den översta bilden och notera det gröna stadiga betongfundamentet.

Men den eleganta trappan… Rätt så sent på kvällen hade isen packat sig ordentligt. Just här nådde aldrig vintersolen riktigt fram, isen blev kvar  länge, och isblocken från åns övre lopp samlades i högre och högre bråten. Den unga björken böjdes ner och måste senare avkortas (och formen blev lite speciell, ett minnesmärke). Trappan hade redan här lossnat några centimeter i sitt översta fäste och senare kunde en stor del av trappan plockas bort utan användande av verktyg.

Vi somnade, alla tre. Plötsligt vaknade denna skribent, satte sig käpprak upp i den tillfälliga sängen: ”Nu far isen!” Sant. Brakandet och knakandet upphörde, hela isblocksberget seglade iväg med en viss värdighet. Gick inte att fotografera på grund av mörkret.

Tidigt på morgonen 15 april. Björken har rest på sig, men var bruten lite längre ner. Trappan som nu är under vattenytan är inte mycket till trappa mer. Vattnet rusade fram, enstaka isblock och en och annan sönderbruten trappa/brygga svischade förbi. En månad senare inleddes morgondoppen, från bryggan som på hösten alltid släpades upp i tryggt och torrt förvar nästan en och en halv meter ovanför åns normala vattenyta. Nu kunde den fungera som brygga på den platsen:Bilden är med avsikt ”vinklad”. Ni ser den speciella ”lyktstolpen” uppe i vänstra hörnet, den stod ännu nästan lodrätt. Björken kämpar på. Den häftigaste islossningen mellan 1979 och 2012.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 26,683 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
På Gång

- Steg för steg mot FramGång - det är aldrig försent för nya steg

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.