Sagofarbrorn och OrdOdlaren

Förhållandet började tidigt. Boken om vårt land, sextonde upplagan, tryckt 1926, ibruktagen 1927 av tioåriga skolpojken Anton. Användningen var mångsidig: målarbok,

”sagobok”, uppslagsbok – och gåtorna lästes om och om igen, som av bilden synes.

Ibland sattes en växt i den och en tegelsten ovanpå, växtpress. Utseendet idag därefter. Farbror Verners bok, femtonde upplagan, tryckt 1922, har däremot tillbringat ca 70 år orörd i en kista på Fasters vind.

Folkskolan? Teater? Njaäee. Mest dikter, sagor, sånger och psalmer. Skolsångboken Vår Sångbok (sammanställd av Selim Segerstam, f.ö. Leif Segerstams far) innehöll ca 25 Topeliussånger. Alla sjöngs i skolan i Brännars. Första textraden i några favoriter som står sig: Blommande sköna dalar, Klang min vackra bjällra, Jag gungar i högsta grenen, Hjorden betar och klockan klingar, Vind och vita vågor… Jovisst, Och nu är det jul i min älskade Nord och Giv mig ej glans ej guld ej prakt också, men rytmen i de tidigare nämnda var mera tilltalande.

Många vackra och rörande berättande dikter, främst Vintergatan om Zulamit och Salami (inte korv där…). Och Björkens visa (skriven 1854), som levde tio veckor på Kvällstoppen och 22 på Svensktoppen (bl.a. etta!) med Hootenanny Singers 1966. Vad vet Björn Ulvaeus om Zacharias Topelius? OO hittade t.o.m. en illustration, gjord av ingen mindre än Jenny Nyström:

Kuddnäs i Nykarleby, där dagens jubilar såg dagens ljus för prick 200 år sedan. Den lilla skolflickan besökte huset som barn (skolan? 4H-klubben?). Minnesbilderna domineras av att hon tyckte att guiden var ”barnslig”. Hon ville veta mera ”vuxensaker”, inte enbart om ”det här lekte lille Zachris gärna med”. Senare i livet har OO åkt och kört otaliga gånger förbi platsen, men aldrig stannat. Tyvärr. Verksamheten där är nu något helt annat än tidigt 1960-tal. Barndomshemmet/muséet sen 1930-talet renoveras som bäst, öppnar 15 maj. Det är mycket Topelius i Nykarleby det här jubileumsåret, huvudfesten hålls 11 augusti.

1970-talet, Vasa. I korsningen mellan Hovrättsesplanaden och Kyrkoesplanaden sitter han på sin sockel sen 22 maj 1915, förevigad av Emil Wikström. Psykologpraktikanten vid Vasa stads uppfostringsrådgivningsbyrå, på sensommaren skötarvikarien vid Roparnäs sjukhus (mentalsådant), kurvade förbi på cykel varje dag i fyra månaders tid. Hon hade lyckats inhysa sig hos en väninna i det långa huset nästan intill, ”Kinesiska muren”. Vi hälsade på honom (och någon annan staty i staden) när vi kom hem från glada krogdanskvällar den sommaren. Reflekterade då aldrig över varför statyn finns där, Topelius var aldrig verksam i staden. Läser nu att det lär ha varit en ordentlig debatt inför placeringen. Jo, han ansökte om jobb som lektor i historia i staden, fick, men Vasa brann 1852 (skolans minnesregel: en sjömil är 1852 meter, Vasa brann…) och kretsarna i Helsingfors ville hålla honom kvar så det blev inget av det…

Topelius på 1940-talet. bilderna av farbrorn dominerar, här var han ordentligt under 30.

Sagofarbror? Han var så mycket mer. Men vad visste man när man var ung? Meritlistan får en att baxna. Förnyande journalist som redaktör för tidningen Helsingfors Tidningar 1841-60 – skrev bl.a. socialreportage, följetongen Fältskärns berättelser (senare bok) . Professor i historia vid universitetet med lockande föreläsningar. Pionjär inom barnlitteraturen: sagor, skådespel, barntidningen Eos. Opinionsbildare. Engagerad för jämlikhet mellan språken, fosterlandet, kvinnors rättigheter, med mera. Talare, debattör, sångare. Den mest produktiva publicisten i Finland på 1800-talet. Idag, 14 januari, på Topeliusfesten i Nykarleby, delas det årliga publicistpriset ut, för en aktiv pågående journalistisk gärning – vem som får det vet OO inte ännu, klockan 12. Det finns anledning att återkomma, 200-åringen firas på olika sätt hela året. Huvudfesten i Nykarleby går av stapeln 11 augusti. Håll ögonen på händelser i Nykarleby!

38 år av julfester

Egentligen är de 37, men det underlättar inte. Lika svårt att sammanfatta ändå. Minnena formligen ramlar över och begraver pensionären. Trots avsaknad av bildbevis. Ni läsare får ”njuta” av andra gymnasiebilder i stället…

I början – 1970-talet – var det den äldre traditionen som styrde. En skriven eller omskriven teaterpjäs inövades och uppfördes, med repris på Topeliusdagen. Vill se ”Snövit och de sju djärva damerna” på nytt, hoppas Olle Siréns bearbetning för flicköverskott i teatergruppen finns kvar och inte omkom när högstadieskolan revs! Vet någon?

Gymnasiet anno 1909 med tillbyggnad från 1948 en frostig vinterdag.

På 1980-talet blev gymnasiet en självständig skola med egna julfester, och utvecklingen gick från lärarstyrd via lärarledd via elevidéberikad till totalt elevstyrd. Sakteliga, via försök och misstag, utvecklades flera traditioner:

Lucia. Eftersom nio av tio lucior och tärnor årligen kommer just från gymnasiet så föll det sig naturligt. Högtidligt och nervöst för flickorna med skolkamrater och lärare på åskådarplatserna. Publiken njöt/njuter och sänder tjocka strömmar av uppmuntrande och stödjande energi till scenen!

Stjärngossar. Varje basgrupp plus lärarna utser årligen var sin stjärngossekandidat. De sju tågar in efter att Lucia tågat ut, med stjärngossestrutar på huvudet och iklädda kemisalens vita rockar, sjungande ”Goderafton, goderafton, både Herre och Fru…”, ofta glatt okontrollerat sjustämmigt, i otakt. Den som vunnit den regelrätta omröstningen med slutna valsedlar och därmed utsetts till Årets Stjärngosse belönas med äran att få framföra en egenhändigt skriven dikt! Uppsluppen stämning i hela publiken, för att inte tala om fnisset på scenen. Inför omröstningen tillåts valreklam, och en kandidat uppgav att hans högsta önskan var att få sjunga för religionsläraren. Han ställdes inför faktum i slutet av en lektion, och han sjöng (efter en viss tvekan), med hjälp av en kompis:”Helan går…”.

Skolan firade 100 år med en stor jubileumskaka. Stomme av ståltråd… Lärarrumsdörr och rektorskanslidörr.

Julevangeliet.  Utvecklingen gick från uppläsning via uppläsning på flera språk till dramatisering, abiturienternas (avgångsklassens) privilegium. Ett kreativt sceniskt humorfyllt framförande nära värdighetsgränsen, sällan med övertramp. Herdarna har oftast varit dialekttalande, i fosterjorden djupt rotade östnylänningar, lätt förklädda abiturienter föreställer djur, Maria föder (en gång medverkade ett levande ca ettårigt Jesusbarn på scenen), Josef är allmänt något tafatt och handfallen, och änglar uppenbarar sig i diverse skepnader. Till exempel som Charlie´s Änglar i svart trikåer till kännspak musik. Den mest högtidliga versionen bestod av uppläsning ackompanjerad av för situationen väl lämpade östnyländska vyer. Det året fanns en verkligt begåvad fotograf i abiturientskaran.

Lärarprogram. Ofta räckte det med att pedagogerna äntrade scenen för att jublet skulle braka loss. ”Klass 17Ö” stannade länge i minnet. Läraren H vägrade blankt att delta om han inte fick sin favoritreplik ”Får vi fara när vi ha laga” (alla a-n uttalas som korta). Han fick, förstås. Och pedagogen B, som aldrig visade sig i skolan i annan klädsel än kostym, kom släntrande i sonens överlånga och nedtrampade hängande jeans, med en mer än väl begagnad tröja ovanpå. Han avvek glatt från manuset på genrepet, likaså under föreställningen. Hans muttrande när han fixade till ”lärarens” bandspelare:”Jo, nya apparater har de nog råd med, men två mjölkburkar ti maten får man inte ta!” En elev agerade lärare åt den bångstyriga klassen. Han fick svälja sina skrattanfall oupphörligen. Han torde idag jobba på utrikesministeriet… I varje fall, succén var given!

En liten pappmodell av skolan är ett attraktivt byte för flera elevhänder. Bild i studiehandledarens ”reklamhäfte”.

För inte så många år sedan mimade den församlade lärarkåren till en Abba-låt. Studiehandledaren tog egenmäktigt hand om ett violinsolo, på en fiol utan strängar med en stråke utan tagel. Och en virkad kipah-liknande mössa på lockarna. Jaa-a….

Studentjul à la 1970-tal

Studentjulfesterna inföll tidigt. Eller sent, beroende på hur man räknar. Eller, enligt hörsägen, i maj. Studenterna i Åbo stod i varje fall inte på gamla stortorget 24.12 och lyssnade på ”I morgon, vill Gud…” Nä. Man var hemma och åt mammas mat (god eller inte…). Utlysandet av julfreden såg man, då som nu, i TV.

Men en knapp månad tidigare, då var det julfest. Julfester. Ett veckoslut, i princip dygnet runt. En måndag förmiddag efter det festveckoslutet hade grupp 9 sluttentamen i sociologi. Strategi: professorns favoritämne är kibbutzer i Israel, vi låtsas vara mycket intresserade, så pratar han mest själv… Lyckades. Alla godkända! Psykologistuderanden hörde ändå inte till den mest festfirande skaran. En gång försökte hon på nästan nyktert huvud följa festdygnet, med vid den n-te festen – som torde ha börjat klockan 03.00 – gav hon upp och återvände till enbolyan.

Det fanns flera orsaker till icke-rumlandet. ETT: Procentdrycker har aldrig varit ett stort intresse. TVÅ: Hon trodde att hon kunde sjunga och medverkade i Florakören som tillsammans med broderkören och orkester konserterade i domkyrkan första eller andra advent med Vivaldis Gloria.  Första gången med de ca 100 sångarna med orkester är fortfarande det mest överväldigande sångarminnet. TRE: Hon hörde i några år till gänget som ordnade festerna efter konserten, med mer eller mindre frivilligt nykterhetskrav. En närmare granskning av kortfattade dokument i kårkalenderform visar att det handlar om fyra ”julhelger”. Den sista firades i flitens och sparsamhetens och fattigdomens och slutarbetsskrivandets tecken.

Republikens mest berömda julgran på plats. Året okänt.

Ett år, 1973, var det skivbandning av ovannämnda verk och samma kompositörs Magnificat. I domkyrkan, invigd år 1300 jämt, förstörd och demolerad och återupp-, om-, kring- och påbyggd nästan otaliga gånger under århundradenas lopp. Det var den veckan det var vinter. 28 cm snö (i Åbo!!), självständighetsdagen begicks i minus 19,8 grader. Körens avsnitt bandades de följande dagarna, med utetemperaturer på -20, -23 och -24 grader. Det var kallare inne i kyrkan när bandningen avslutades än när den påbörjades, allt långt under så kallad acceptabel rumstemperatur. Florakörens värdinna dansade några turer hambo i mittgången med en BD-tenor för att få upp den inre värmen.

Under dessa valv kan det bli kallt…

Efter konserten på kvällen 10.12 blev det väderomslag. 11 december noteras regn. Den efterföljande festen i Sibeliusmuséets nedre våning var säkert trevlig. Men Floravärdinnan blev arrrg, arrgare… Alla pyste iväg på småtimmarna. Var det den gången hon ställde sig med händerna i sidorna i trappan framför den bortflyende Brahe Djäknars klubbvärd? I varje fall muttrade han ”Jag har då tamme fan inte sett så mycket skinn på näsan på ett kvinnfolk…”. Borden bars dock bort med karakraft, men resten fick skinnetpånäsan sköta själv, i ordets dubbla betydelse i Sverige, ensam och på egen hand (ha! Läs fortsättnngen…)

Skivomslaget, i hastighet avbildat med telefonen utan blixt, därför lite skugga i kanten.

På morgonkvisten gick hon hem, raskt i ilskan med sin kära korg tackochlov på höger arm. Slint, slant, konstifik sväng bakåt, tog emot med vänster hand, snabbt upp och med ännu raskare steg till lyan 3C24. Under den kommande julhelgen tävlade vänster hand i färgprakt med allsköns julprydnader. Fick ringa en närboende väninna för på- och avklädningshjälp. En annan väninnas fysioterapistuderande väninna konsulterades. Hon konstaterade att lugn väntan och värkmedicin vid behov är det enda som hjälper, köande till läkare är totalt onödigt. Rätt hade hon. Minnet behövde minsann inget foto som lagringshjälp. Handen fungerar ännu i denna dag till ägarens fulla belåtenhet.

Tonåringens (jul)fester

En tonårings fester är både många och mångfacetterade. Så även på 1960-talet. Gränsdragning mellan fest, kalas, bjudning, firande, kursavslutningar och glatt umgänge är väl egentligen omöjlig att dra.

Julfester i mellanskolan och gymnasiet? Tja… Varje årskurs bestod på den tiden av ca 50 elever, men kameror fanns inte då som nu. Bildbevis, som ju ofta stöder minnet, saknas totalt. Skoldanser, ”konvent”, förekom oftare, föga bildbevis där också. Dans till en någotsånär fungerande grammofon följde efter några programinslag, vem minns inte ”I was born in East Virginia”? Några ”skolband” började visst också se dagens ljus. Roligaste minnet: mellanskoleleven läste berättelsen om den amerikanska kvinnan som förhörde sig om sin tyska semesterort; finns där WC? WC tolkades som Wood Church, liggande något avsides, dit ordnades dagsutflykter och akustiken var förträfflig. Uppläsaren brast ut i skratt, det gick inte att hålla sig allvarlig…

Julfester i ungdomsföreningen? Jo! 2-3 per säsong, grannföreningarnas festdagar koordinerades, börjande på annandagen. Program, kaffe och dans, till riktigt livslevande orkester. När gubbarna efter diverse besök bakom husknuten blivit välsmorda och tillräckligt runda under fötterna mutade de musikerna med sedlar: en timme till, en timme till… Generationerna blandades, yngre invigdes i olika danssätt och tonåringen fick svänga om med pappa i vals och polka – om han inte föredrog moster, i 120-kilosklassen. ”Det känns som om vi tar upp halva dansgolvet, men hon följer bäst!”, förklarade han. Programinslagen var hemgjorda, stulna och lånade, omkorvade med lokala kryddor. Nyförälskade I agerade skolelev som skulle ge ett speciellt svar på en specialformulerad fråga: Helikopter. Dock ”helikopeter”, med ett saligt ansiktsuttryck efteråt. Skrattsalvorna var givna. ”Alla” visste vem föremålet för hennes heta känslor var… Det fanns revymakarfrön i gänget! Idéerna hjärnstormades ibland fram med hjälp av hembränt, för att förvåna föräldrarna. Hembrända pepparkakor.

Folkdans, folkdansuppträdanden på fester hörde till och uppfattades ingalunda som något överromatiserat knätofsande. Här på ungdomsföreningens 50-årsjubileum 1969. Spelman och dansledare var legendariska Erik Johan Lindvall (född 1902), mästerspelman. ”Hur många menuetter kan du spela”, frågade en gång en radioreporter. ”Tills jag får en sup”, var svaret. ”Sen då?” ”Tills ja fåår ein tili”. Menuett var levande tradition ännu på 1960-talet då 100-tals bröllopsgäster (där kom en fest till!)  i något skede av festen ”trampade och hoppade” menuett, med efterföljande vild och glad polska. Grundstegen för oravaismenuetten sitter kvar: 5-6, 1-2, 3, 4, 5-6… Enda menuetten man startar i slutet på en takt…

Inför den här 50-årsfesten beslöt vi bryta mot lagens dåvarande långfredagsnöjesförbud. Visst var det någon som reagerade på att det dansades (=övades folkdans) i ungdomsföreningslokalen. Om det blev påföljder är förträngt, men uppvisningsdanserna på påskdagen löpte som smort.

Efter festen. Ordförande, sekreterare och hedersmedlemmar. Gissa vem som är vem…

Examensfester, konfirmationsfester, födelsedagskalas – men ytterst sällan middagsbjudningar. Mat hörde snarare till tröskankalas och ovannämnda storbröllop (och då fanns det så det räckte och blev över). ”Främmande” som var ens bästa bekanta bjöd man under julhelgen på kaffe och minst sju sorters hembakt, ibland med skinksmörgås med gurka. Faster urskuldade sig inför gästerna en gång:”Jag har inget grönt på smörgåsarna, men jag ville inte antasta julgranen.” Granskott på skinka vore intressant… OO får vänta till vårtider.

Inte enbart fest, nej. Knappt hade grannbysföreningens 50-årsfest klingat av så vidtog renoveringen av den egna byns lokal och det blev ”problem” med medlemskap. Nä. Men trivdes, det gjorde vi. OO gjorde ett reportage till ungdomsföreningarnas tidning. Snyggt föreningshus på bergsklippor på gränsen mellan åker och skog. Se noggrant på den mörkare bilden: ”klumpen” på taket är en yngling utan höjdskräck…

Julfest i folkskolan

Idag, 18 december, när Viktor Rydberg fyller 189 år, då tänker OrdOdlaren på Tomten. Han som ”för sin hand genom skägg och hår, skakar på huvud och hätta” – nu är ni väl, alla läsare, med på kartan?

Det kan vara 60 år sedan i år, eventuellt något färre. Den lilla flickan som under folkskoleåren fick lov att fungera som traktens diktrecitatör (det ordet kunde hon inte då…) stod vid julgranen på julfesten och läste dikten, dock inte utantill, tack och lov. Men sist i programmet. Själv har hon mycket dunkla minnesbilder, men mamma och storasyster har förtäljt om åtskilliga besök på den utomhus varande bekvämlighetsinrättningen innan det var diktdags. I dagens läge torde OO vid behov klara den elva strofer långa dikten utan sådana behov, men behov har inte uppenbarat sig…

Inför skolans julfest spände läraren Kempe upp en stadig grov lina mellan estrad och skolsal, och på den hängdes egna och inlånade filtar. Enkelt (?) fixad ridå! Slöjdsalen fungerade som omklädningsrum. Därifrån hördes en gång ett gällt rop:”Ja ha glöömd heim råmpon!” (ett troll utan svans går bara inte. Undrar hur det ordnade sig…)

”Tomten” är ursprungligen ingen juldikt. Den skrevs av Viktor Rydberg 1880 eller -81, på en promenad i Slottsskogen (Göteborg). Kollegan SA Hedlunds rygg fick agera skrivbord. Dikten, som ställer en rad metafysiska frågor, publicerades i Ny Illustrerad Tidning i februari 1881. En viss Jenny Nyström illustrerade dikten och använde sin pappa som modell, eftersom Rydberg ville ha ett något mänskligare utseende på tomten. Resten kallas visst historia…

”Hvi suckar det så tungt uti skogen” är minst lika lite en juldikt. Även den har skolflickan framfört på en skoljulfest, som jultablå, nio strofer. Bernhard Elis Malmströms dikt tar fram en suggestiv naturstämning, älvaromantik – och de yngre eleverna agerade. Bildbevis finns:

Tyvärr finns det få foton från skolvardag och-fest i OO:s arkiv. Kamera var inte så vanlig då. Varje julfest spelades teater, förstås, men alltför många pjäser kommer OO inte ihåg. Någon med bättre minne? Roligast var det att agera Pippi Långstrump. Skolflickan tog ut betydligt större svängar på själva festen än under övningarna, med tilltagande ålder hade hon kanske börjat bli en publikfriare. Rollinnehavarna i ”Kejsarens nya kläder” finns också förevigade, de två som agerade skräddare/skojare/bovar hade hjärtligt roligt på scenen, det koms verkligt väl ihåg. Och ”kejsaren” var ingalunda helnaken. Bra gick det ändå!

Zacharias Topelius´ pjäser, framfördes sådana? Minns inte. Topeliustraditionen var stark på många håll, det finns skäl att återkomma till ”sagofarbrorn” i kommande avsnitt.

Däremot dansades ringlekar, även om skolflickan inte riktigt fattade ”melodin” med dem. Vals var så mycket roligare. Bland annat med pappa, redan då och på åtskilliga ungdomsföreningsjulfester x antal år senare.

Läsare! finns det någon bland er som känner igen er på bilderna? Hör av er på något sätt i så fall! Har någon fler fotografier, förutom de årliga skolfotografierna? Vore verkligt roligt att få ta del av!

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 20,598 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

En blogg om att följa sitt hjärta och leva sin dröm - här skildrar vi livet på Lindö och utmaningen i att bli självförsörjande på en väglös ö. ❤️

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.

Macilane´s blogg.

Kixaren bloggar om Mac (OSX & IOS) och våra katter.