Finlands skottar – om uttrycket tillåts

OrdOdlaren gjorde i somras ett inköp som var nödvändigt för det här inlägget, men som på sätt och vis strider mot andan i detsamma. Idén till inlägget kom redan i juli, inköpet gjordes på en liten loppis men först nu kommer OO till skott. Orsakerna är oräkneliga.

Dessutom köpte OO hela två likadana små plastskålar, och det hade varit helt nog med en. Slösaktigt. Men det saknades något med blommor på i de annars överfulla skåpen! Och detta föreställer… padampampam paa – – Laihialainen kesäkeitto. Sommarsoppa från Laihela. Kokt vatten på en blommig tallrik.

OO har vuxit upp 30 – 40 kilometer från denna finska kommun nära Vasa. Laihia på finska. Det svenska Laihela har OO svårt att vänja sig vid, orten omnämndes alltid med sitt finska namn, få svenskar, om ens någon, bor där. Kommunen arbetar en hel del på den image den lär ha fått under hungeråren på 1860-talet, om inte tidigare. Nuukuus. En laihiabo är nuuka. Hur översätta? Noga, sparsam, snål, tar allt tillvara… Nånstans mellan de orden.

Kommunens vapen, en ekorre som minsann samlar åt sig, men – tja. Å andra sidan, säg OO en annan kommun som har en så glad variant av sitt kommunvapen på sin webbplats?

På 1970-talet, när OO tillbringade några somrar i Vasa, rådde en verklig boom i historier från Laihia. Hur gödslar man sina åkrar? Man står på var sin sida av åkern och pratar skit. Laihiabon lämnade in reklamation på tepåsen, snöret höll inte för fler än 50 koppar. När laihiabon önskar sig ett bubbelbad äter han en stor portion ärtsoppa först. Och så vidare. En del historier går inte att översätta utan en massa förklaringar, tyvärr.

Då, på 1970-talet, hade den stora mat(och annat)-affären i Vasa några kampanjer med nedsatta priser –

Laihian markan päivät – laihelamarkens dagar. Det sägs att den ovala slanten kom till när en säljare ville ha betalt medan köparen från Laihia tvekade och höll i sin slant. Eller

Jovisst, det finns förstås euro också, man hänger ju mee…

En kommundirektör fick annars sparken för att han hade varit för slösaktig – han sa ”tusen tack” till kommunens gäster. Katterna i kommunen har ingen svans, så att de skall slinka snabbare in genom dörren och inte släppa ut så mycket värme. När det blir kallt värmer sig laihiaborna kring ett ljus. När det blir ännu kallare tänder de ljuset. Men kylskåp har de inte, eftersom de inte vet om lampan slocknar när man stänger dörren…

På 1980-talet fanns en restaurang i Laihia. Mamma och pappa besökte den då och då, den serverade ytterst god och vällagad mat. Den hette Kitupiikki, Snåljåpen. Nu finns det en pub i Vasa med samma namn. Undrar om det ordnades/ordnas dans där. I så fall dansas det i strumpfötterna, så att musiken från grannen skall höras… Hur gick det med simhallen då? Invånarna ombads komma med bidrag, och åtminstone en karl kom med två ämbar vatten. – ”Int ids man komma med småsmulor till ett så gott ändamål”. Ungefär så sade han.

Idag finns också Nuukuuren museo i Laihia, denna grå backstuga vid hembygdsmuséet. OO vill inte översätta namnet, hon gillar den dialektala böjningen av ordet. Nuukuus, nuukuuden blir det på standardfinska. Nuukuuren är genitivform. Och på bilder från Österbotten skall det finnas mycket himmel! Tyvärr har OO inte besökt muséet.

Idag har tre unga laihiamän startat ett hållbart klädtillverkningsföretag, det heter förstås Nuuka. Stämningen på bilden är så sommarkvällsösterbottnisk som den bara kan…

Visst är kommunen ”inne” idag, den som har hyllat energisparande, återanvändning och ekologi långt innan det blev aktuellt för var och en. Man har firat/firar Nuukuuren viikko (vecka), man har utsett årets Skitru (snåljåp) och man diskar pappersmuggar bara för att det verkligen går att dricka kaffe flera gånger ur samma mugg… När Alko (motsvarar Systembolaget i Sverige) öppnade en ny affär i Laihia kom ”kunder” i långa banor, eftersom butiken betalade mera för tomflaskor den dagen. Men man hade mixtrat med ytterdörren på laihiavis: den öppnades endast till hälften så att gångjärnen inte skulle slitas. Allt med glimten i ögat och ibland med ett leende på läpparna. Man tar sin humor på allvar och skrattar när någon går på historierna.

Och ni som kan finska förstår det här. Medge att det kräver en hel del förklaringar om ni berättar det här i Sverige, eller på något annat språk: Laihialainen saunalenkki: sinappi kainaloon ja kierros saunan ympäri.

Hur har ni det med kokkolahumorn då? Bekant? Kokkolaornitologer? Den går på svenska. Karlebymål. Inte så lätt det heller.

Huliganer i hemknutarna – på 1800-talet

Knivjunkarna i Österbotten. 70-talsstuderanden läste i en av de grundläggande böckerna i sociologi och blinkade till: vad är det? Ahaa, det finska puukkojunkkarit som häjyt eller häijyt benämns på vetenskapligt språk. Strax blev boken mera intressant.

Eller blev den? Sociologerna gräver ner sig i orsaker till fenomenet med de tuffa unga männen i Ylihärmä, Alahärmä, Kauhava, Lappo – och lite till av orter. ”Guldåldern” inföll cirka 1820 – 1880. Och mytbildningen har alltid varit stor. Var de Robin Hood-figurer emellanåt, sen rena rama brottslingar och supande slagsbultar, däremellan retstickor?

Filmen från 1950, ”Härmästä poikia kymmenen” blev populär som bara den, kritikerna rosade, och den har snurrat många gånger under årens lopp. Tidens stora kvinnoidol på filmduken, Tauno Palo, hade förstås huvudrollen. ”Från Härmä pojkar tio” kunde den smått poetiska titeln vara, men på svenska hette den – Österbottniskt blod.

OO har inga medvetna minnen av att hon skulle ha sett filmen från början till slut. Den var en av de så populära balladfilmerna i Finland. Hjältarna sjöng sig in i kvinnornas hjärtan i otaliga filmer, allra mest just Tauno Palo. Kuriositet: alla hans fyra barn blev skådespelare, minst fem av barnbarnen jobbar numera också inom yrket ifråga.

Filmen bygger på sången om dessa två, Antti Rannanjärvi till vänster och Antti Isotalo till höger. ”Isotalon Antti ja Rannanjärvi, ne jutteli kaharen kesken…”. De slogs till slut i bojor 1869 (bilden är ren propaganda från ”makthavarhåll”, hävdar en del forskare). De lär bland annat ha försökt ta livet av länsmannen (högsta lokala polismaktinnehavaren) Adolf Hägglund i Kauhava. Isotalo stod då sjunde gången inför rätta, dömdes för ett tidigare dråp 1858, för att ha uppträtt berusad vid tinget, för att ha dragit kniv, för inbrott, stöld, förfalskning och mordbrand. Hans dom blev till slut 12 års straffarbete och efter avtjänat straff återvände han till sin gård och levde i nästan 30 år som en ”vanlig” man, var med och grundade folkhögskola och ungdomsförening.

Antti Rannanjärvi åtalades för förfalskning, djurstöld, inbrott och superi. Han ålades en enorm summa i böter samt spöstraff. Som stor jordägare klarade han av att betala böterna, men måste ändå sitta i fängelse en månad på vatten och bröd. Han hade också avtjänat straff tidigare. Han levde i nästan 13 år ett relativt vanligt liv, men knivhöggs till döds i ett ”traditionellt” knivjunkarhämndslagsmål 1882, kort sagt. Gropen där det hände verkar nu ligga vid en vandringsled, utmärkt med skylt.

Idag finns också en Antti Rannanjärvi. Han gör knivar, puukkoja, härmäknivar, som hör till karlarnas folkdräkt. Rannanjärvi-släkten har hållit på med det hantverket i minst 150 år. På hemsidan kallar han sig ”se elävämpi ja parempitapaasempi” – den mer levande och den med bättre uppförande”.

OO minns också den häftiga men godhjärtade finska grannfrun Elna, vars svenska språk var helt hennes eget, dock helt förståeligt. ”Ma oon Rannanjärveltä kotoosin”, jag är hemma från Rannanjärvi, sa hon när hon ville ingjuta respekt. Hennes söner var ganska ”vilda”. Den yngste rymde en gång från kvarsittning i skolan, läraren ringde mamman. När pojken kom hem stod Elna på gårdsplanen med händerna i sidorna och sade endast två ord: ”Kaa paak”. Pojken återvände till kvarsittningen. (Gaa tibaak = gå tillbaka).

Häjyt låter som häijyt i OO:s minnesarkiv. Ordboken säger att häijy är ett adjektiv, elak, gemen, ondskefull, medan häjy är en person, en buse, mera dialektalt. Hoppas att OO:s kusiner med härmädialekten som modersmål kan upplysa om lokalt uttal och betydelse!

Vad dessa häjyt gjorde? De rörde sig i gäng, var stora och starka, förde oväsen (nattetid), sjöng, uppträdde med trotsig makt, ägnade sig åt hot och hämnd, stal hästar från hagar på natten och körde dessa till bristningsgränsen, söp, störde och härjade på fester och bröllop, ställde till med slagsmål, använde kniv (puukko), förstörde andras egendom… Få vågade vittna emot dem. I gängen ingick alla ”samhällsklasser”, allt från storbönder till obesuttna. Styrka, mod och råhet, inte klaga var utmärkande för männen.

Varför började, varför upphörde? Nä, det får sociologerna diskutera och gräla om. Utan slagsmål och knivar.

Anmärkning: OO tycker att det borde heta knivjunkrar (junker, junkrar), men…

Epilog: ”Tultiin vähä tappelemaha” – vi kom lite för att slåss. Så sa ofta killar från de finska grannbyarna på 1960-talet när de kom till nån fest mitt i natten. Med ett stort skratt, förstås. De var ofta snälla och bra på att dansa!

Gamla glimtar… – Ajurmand Banu Begum

Betrakta bilden. Slappna av. Förstora upp bilden. Kisa. Det kan hända att något framträder i morgondiset! OO tror att Shah Jahan inledde varje dag av sina dagar mellan 1658 och 1666 (då han dog, 74 år gammal) med att titta på den här vyn. Han hölls i husarrest av sin son i fortet där OO knäppte bilden 330 år efter hans död.

Plats: Agra, vid floden Yamuna i Uttar Pradesh, Indien, lite på 200 långa indiska kilometer söder om Delhi. Shah Jahan tittade på mausoleet som han låtit bygga över sin älskade favorithustru, mera känd under sitt smeknamn Mumtaz Mahal, palatsets utvalda. Hon dog när hon födde deras fjortonde barn 1631, 38 år gammal. De hade varit gifta i 19 år. Sju av barnen levde till vuxen ålder. Det fanns 6 – 8 hustrur till, mest av politiska skäl. Sägs det.

Taj Mahal, palatsets krona, byggdes i huvudsak 1632 – 43, det sägs att över 20 000 byggare och konstnärer var engagerade. Det tog ytterligare tio år innan alla andra hus (bl.a. en moské med ”tvillingbyggnad”, för balansens skull), murar och formträdgårdar var iordningställda på det 17 hektar stora området.

Från den typiska indiska gatan går man in genom en ”port”, sen kommer den här ”inre porten”, som OO tänker. Kön till öppningen till höger var lång, där måste man lämna allt som ansågs vara olämpligt, t.ex. filmkameror. Undrar hur man förhåller sig till mobiltelefoner idag…

Vårt besök var officiellt alldeles för kort. Titta på avstånd, låta sig avbildas på en gruppbild, gå fram till mausoleet (300 meter), gå in och titta på Ajurmand Banu Begums sarkofag och bredvid den Shah Jahans senare tillkomna, ut och bort. Var hennes kropp verkligen är begravd råder det olika uppfattningar om, sarkofagen lär vara tom. Han lär ligga i sin. Kanske. Kanske flera meter lägre ner, båda två. Ho vet. I utrymmet där i mitten var det ständig skymning, fotograferingsförbud med blixt rådde. En blixt brann av, en förskräcklig tillrusning av vakter följde. Vet inte om de fick tag i den skyldiga.

En envis skröna berättar att Shah Jahan planerade att bygga en tvillingbyggnad i svart marmor på flodens andra sida, ett mausoleum för sig själv. Därför tog sonen ”hand om” honom. Ingen kan säga något som sanningshalterna. Nån form av ”grund” finns på andra stranden, men anses nu vara bevisad som någonting annat.

OO fick ingen bild av fontänerna sprutande vatten. Vattenstrålarna kom och gick. Hon ville stanna där längre tid, ”när man nu en gång är här”, och fick medhåll av rumskompisen. Resten av sällskapet ville åka till centrum och shoppa. Två envisa finländare stod kvar och fascinerades av hur skönheten ändrade färg beroende på solljuset. Klar sol, sol bakom moln, sjunkande sol… Magiskt, utan att alls överdriva!

En skymt av trädgårdarna till vänster. Moskéns kupol skymtar, prydnadsminareten hör till mausoleet. OO knäppte och knäppte, utan att sikta så exakt.

En bildvinkel mera från sidan. Massor med folk, hela tiden!

Men sen bröts magin.

En grov vagn, dragen av oxar, mitt i den sköna harmonin! Hur får en sådan komma in…? Turisternas kameror rasslade. Ekipaget stannade, ”gubbarna” hoppade ur vagnen och visade med självklara gester att det här kostar att fotografera. Vi hade blivit tillsagda att alltid ha några rupier i fickan, så… (OO tilltalas av ljusskillnaderna i bilden, även om Taj Mahal lutar…)

”Så var den delen av dagsinkomsten avklarad”, tänkte troligen gubbarna vid avfärden. OO fick en bild till…

Så var det dags för hemresa till hotellet. Harsh hade gett råd om pris och hur länge resan kan tänkas ta, OO stegade iväg en rad av rikshor. Harsh hade sagt typ högst 40 – 50, föraren begärde det dubbla. OO erbjöd 40. ”No, no”, var svaret. OO vände stolt och med värdighet på klacken och gick med högburet huvud till följande rad av rikshor. Då dög det, hon kallades tillbaka och resan startade.

Men OO hade kollat kartan och har ett gott lokalsinne, tyckte att föraren körde lite i fel riktning. Knackade honom på axeln och påpekade. Han såg förskräckt ut, tog några svängar och så var vi utanför hotellet. ”Jag beundrar dig!!!”, sa rumskompisen. Efter den erfarenheten började OO pruta i hemlandet också…

Gamla glimtar från världen – lotus

Det var ett evinnerligt busskuskande av och an i Delhi på resans första dag i slutet av december 1995. Hela fyra religioner ”avklarades”, varav två utsattes för närmare granskning senare under resan. Men först något allmänt:

Vad i all världen kikar killarna på? När bilden skannats in förstod OO ingenting. VAD har hon fotat, egentligen? Sen håkade hon. Killarna jobbar med skor!

Här sköttes avmedskorna-systemet något mer systematiskt. Hela sällskapets alla skor samlades i en stor säck, vid avfärd hissades säcken upp och besökarna kunde i lugn och ro söka reda på sina persedlar. Vid andra tempel lämnades skorna oftast i ett litet rum och de stod sällan stilla utan sina ägare.. De flyttades, skuffades undan, bytte plats – en gång hade de flesta skodonen flyttats till ett annat rum och förtvivlan var stor. Barfota gick vi ändå inte. Vi hade ”order” att ha ”tempelstrumpor” i väskan, golven kunde vara både heta, kalla och smutsiga. Sällan våta.

Men var var vi?

Här. Det då relativt nya (invigt 24.12 1986) bahá’i-templet, Lotustemplet, Tillbedjans hus i Delhi. Den här takkonstruktionen passar inte hos oss, konstaterade nästan alla med en mun. Rabatterna var inte helt klara, gräset fick man minsann akta att betrampa. Tog man ett snedsteg på det gröna hördes direkt ett skarpt ljud från en visselpipa och en man kom fram och gav en åthutning – på engelska.

Utsikt ”tvärtom”. ”Skolådan” till höger, där en stor del av den finska gruppen ännu var kvar.

Bahá’i (obs, tre stavelser, som alla uttalas) som religion är lite svår att förklara. Ceremonier och riter finns egentligen inte. Uppfattningen att alla religioner är samstämmiga är central. Med olika mellanrum har det gudomliga manifesterat sig på jorden i form av budbärare (Buddha, Jesus, Muhammed…) som förkunnat på ett sätt som var anpassat till den tid och den plats som var aktuell då. Den sista av dessa var Bahá’u’lláh, som proklamerade religionen i Bagdad 1863 på basen av föregångarens, Bab, läror. Då ansågs att mänskligheten har nått en sån nivå att man inte mera behöver legender, liknelser och symboler, man kan tillämpa endräkt, rättvisa, jämlikhet och samförstånd utan sådant.

Förstås har bahá’i utsatts för förtal och förföljelse av ”renläriga” i olika system.

Varje tempel – det finns sju i världen – har nio ingångar, för att visa att alla religioner accepteras. Som ni ser så är den här lotusblomman inte precis liten… Inuti finns inga prydnader, bilder, statyer eller målningar. Endast stolar och talarstol. Besökare skall iaktta tystnad och respektera andras upplevelse av helighet och meditation. OO försökte dra upp blixtlåset till sin väska, och direkt fick hon hårda blickar och en åthutning med fingret av en vakt.

Trots dessa bestämda vakter låg ett lugn och en harmoni över hela platsen. Hade velat stanna där längre.

OO tog sig friheten att plocka en bild från nätet för att ni läsare skall få se. Fler bilder hittar ni om ni googlar. Visst är det vackert!

Nån gång på vårkanten 1996 fick kompisen AN lov att lyssna på OO:s Indien-berättelser, oberoende av om hon ville eller inte. Hon hade gjort några nya bekantskaper under en studieperiod hon beslutat sig för, och hon berättade vidare om detta fängslande tempel. ”Va?”, formligen skrek DM när hon hörde vad OO sett. ”Hur ser det ut där nu? Jag var på invigningen, då fanns inga rabatter ännu! Min kusin är arkitekt för hela komplexet!” DM har vuxit upp i Teheran inom religionen ifråga, fortfarande aktiv här i Norden. Hon fick förstås foton. På tal om hur liten världen ibland var/är, även i internets barndom.

Gamla glimtar från världen – sikhismen

Sikher bär turban, men alla som har turban är inte sikher. Och alla vuxna manliga sikher bär inte heller turban. Enkelt!

Men. Om du besöker ett sikh-tempel, en gurdwara, då bör du ha huvudet täckt på något sätt. Gurdwaran Bangla Sahib i Delhi har en uppsättning med huvudtäckningsmaterial att låna ut åt turister.

Stora och små, ”heltäckt hår” gäller tydligen inte. Det blev en hel del fnitter, och en manlig resenär ville verkligen inte vara ”skurgumma”, men övertalades. När vi sen såg två män med typiska kökshanddukar hängande på huvudet, då – då brast fnittret ut igen. Vi besökte faktiskt den här gurdwaran två gånger. Första gången rådde smogväder

Bangla Sahib var ursprungligen ett palats, men omvandlades till gurdwara kanske på 1600-talet, eftersom den sista gurun varit gäst där. Entrén i mitten av bilden är verkligt pampig. Visst var vi inne också, men bilderna därifrån, med boken Adi Granth i centrum, är helt opublicerbara. I varje tempel finns också sovsalar för pilgrimer, matsal och kök – vem som helst får komma dit och få mat. Gratis. Studiesalar finns också, samt vatten.

Sikhismen är en religion som uppkom på 15- 1600 talet, nästan som en blandning av islam och indiska trossystem. Hyllar monoteism och återfödelseprincipen, men motsätter sig kastsystemet och betonar jämlikhet.

OO har inte blivit på det klara med om vattnet är till av enbart estetiska skäl, om det är till för heliga bad, om det är speciellt helande, men den här bassängen med byggnationerna runt omkring är en verkligt harmonisk helhet. Skulle säkert ha konkurrerat med solen i strålglans, om det inte varit för den obehagliga smoggen.

Jo, jo, karln (turbanen) är kapad i skanningen, OO fattade inte skanningsgaloppen, och diabilden har åkt i råskis (soporna). En vuxen sikh följer de fem K-na: Kesh, att inte klippa hår eller skägg (andlighet), Kangha, alltid ha en kam av stål (disciplin, hygien) – jo, en sådan behövs garanterat morgon och kväll, vid på- och avsnurrning av tre meter underturban och sisådär sju meter överturban… Kirpan, en liten dolk (värdighet, självrespekt). Kaccha, korta byxor (nu fnittrar OO, men klädesplagget lär symbolisera sexualmoral), samt till slut Kara, en armring av järn (evighet, monoteism, gemenskap vågrätt och lodrätt).

Karln på bilden, ja. Han poserar. Han fattade tydligen tycke för OO, hängde i hasorna (vid vårt andra besök, med klarare väder), tog kontakt om och om igen, trots att OO gjorde allt för att försöka skaka honom av sig. Han frågade om religionen tilltalar, bjöd in till Gyllene templet i Amritsar där han sade sig bo… Ni kan precis ana hur mycket de andra resenärerna fnittrade och småretades… ”Märtha, nu är din beundrare här igen…”

Kameran är OO:s vapen. Bad honom ställa upp på ett foto och bad om betänketid. ”Sänd fotot till mig, här är min adress”, sa han (jo, Amritsar ingick i adressen). OO gjorde så, men sin egen adress berättade hon inte. Slut på den ”romantiska” historien!

Folk utanför gurdwaran, variationerna i klädsel och utseende kan betraktas länge…

OO nämnde av någon anledning om sina möten med sikher för N, som bodde en tid i byn. Hon berättade att hon i sitt andra nordiska hemland hade haft en sikh inneboende hos sig i några veckor på 1970-talet. Hennes söner, då i den ärligt vetgiriga och nyfikna åldern cirka fem frågade mycket om turbanen. Sista kvällen beslöt han visa vad som döljer sig där under. En sikh lär annars inte visa sig utan turban för andra än för sin hustru, har OO förstått. Han virade och virade, pojkarnas ögon blev större och större, deras munnar likaså. När hans hår, som ”nådde till knäna” enligt N, föll ut blev det tyst. Till slut utbrast den ena av pojkarna: ”Är du en kvinna?”

Gamla glimtar från världen – Rishikesh

OrdOdlaren och rumskompisen IK kunde lätt smälta att besöksmålen i Rishikesh inte var husen där Maharishi Mahesh lärde ut transcendental meditation eller där killarna i Beatles huserade 1968. Det fanns så mycket annat mera genuint – då. Kommersialiseringen av denna ”världens meditations- och yogacentrum” började i slutet av 1990-talet, sägs det. OO:s besök inföll vid årsskiftet 1995-96.

Ett viktigt besöksmål var gångbron över Ganges, Lakshman Jhula, under vilken det simmar ”tama fiskar” som matas. Den finns på det ställe där Lakshman tog sig över floden med hjälp av juterep. Han som är son till Dasharatha och Sumitra, tvillingbror till Shatrugha, styvbror till Rama – ni har visst full koll på den enkla mytologin i Indien…

På vägen dit mötte vi ett och annat, men synnerligen få människor i västerländska kläder. Bron skymtar till höger.

IK hade varit febrig någon dag, var trött och hängig. Men bot fanns. En helig man ledde en offerceremoni, han läste vissa ”ramsor” och gjorde en hel del magiska riter över en kokosnöt. Därefter skulle alla i sällskapet hålla i nöten med sina båda händer en stund. IK fick den sist, och hon lade den varsamt i Ganges, stödd av Harsh.

Redan på kvällen ”rann” febern av henne, hon kände sig betydligt piggare, samtidigt som religionsläraren i henne både tvivlade och skämdes över att berätta.

Flodstränderna var kantade av ghats, trappor som oftast har några trappsteg under vattenytan och ibland kättingar att hålla sig i när man utför sina heliga bad. Heligt eller oheligt, de här karlarna tog sig rejäla simtag som morgondopp. Killen då? Jo, han jagade vår offrade kokosnöt, fick tag i den och rusade troligtvis hem. ”Vi ger till gudarna, gudarna ger till honom, och du blir frisk”, sa Harsh till IK. Tro så!

Vi besökte flera ashrams, både planerat och oplanerat. OO kommer tydligt ihåg de pigga ögonen som kikade på oss över ett staket, Harsh tilltalade mannen ifråga och porten öppnades med en artig och välkomnande gest. När han fick höra att vi var från Finland ville han visa sitt rum och sina böcker.

Bilden är mörk, men ett dunkelt rum med ljusa väggar skulle kräva lite mer fototeknik… Han tog fram en kartbok och bläddrade snabbt upp Finland. Andra vi träffade på hela resan var betydligt mindre kunniga i Europas geografi. För tillfället bodde endast han, den äldre då bortresta ledaren och en märklig, mystisk, mörk man på det stora och vackra området. Stranden nedanför var också vacker:

Undrar hur exploaterad den är idag… OO läste länge på nätet igår, sorgsna skriverier om hur kommersiellt allt i Rishikesh blivit, mest folk i västerländska kläder på gatorna. Det stränga förbudet mot tobak, alkohol och kött tycks ha luckrats upp. För 25 år sedan fanns en ”frizon” mellan grannstäderna Rishikesh och Haridwar, en några hundra meters vägsträcka kantad av ”kiosker” som sålde dessa varor. Jovisst, vi skålade i bubbel vid tolvslaget i staden, men hela middagen intogs i ett slutet rum med egna servitörer.

Hotellet, då mycket nybyggt, finns kvar, men den vackra svastikan på väggen har bytts ut till ett ”nonfigurativt” konstverk. ”Några års missbruk i några små länder ändrar inte på den minst 3000-åriga lyckosymbolen” – det fick vi ofta höra.

OO måste alltid dokumentera utsikten från hotellfönstret, var än i världen hon är med kameran i hand. En liten biflod till Ganges kan anas, och bergen/kullarna var en fröjd för ögat. Parabolantennen möjliggjorde ”internationell TV” på rummet –

och de gamla metoderna för tröga apparater fungerade: några knytnävsslag på bestämda ställen. När bilden kommit fram efter åtskilliga ”myrornas krig” låg OO i skrattkramper på sängen i minuter. Det första som visades var ”The Bold and the Beautiful”, i Finland ”Kauniit jag rohkeat”, i Sverige ”Glamour”. Tablå och ridå!

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 68 534 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.