Bisaker med biprodukter

Han ville imponera när han bjudit hem henne, spela musik och hade flera förslag: Bee-bop, Bee-thoven, Bee-yonce, Justin Bee-ber, Bee-ach Boys, Bee-atles eller Bros-bee, Stills and Nash. Men hon förblev smått stingslig: ”Har du inget med sting?” OrdOdlaren myser och smakar på ordkaramellerna, även om det knappast går så till i bivärlden…

Det blev två bisamhällen – bikupor, sa vi – på hemgården, riktade mot sydost och åkrarna. Dessutom, förstås, nödvändig knapphändig utrustning. De små husen, röda med vita knutar, skymtar på ett foto från 1959. Närmare bestämt enbart det första.

Nästan så här, men mera lutande tak och de stod inte på stolpar.

Pappa hade huvudansvaret, men den lilla flickan stack näsan i allt, blev själv sällan stucken. En favoritsysselsättning var att ligga bredvid kupan och titta på trafiken på flustret. Bara att kolla vindriktningen först, från kupan till människan. Sen var det lugnt.Skattlådan fylldes. Rökpusten laddades (näver, mossa, stickor – det var roligt. Idag finns färdiga briketter. Fusk), någon puffade på och pappa lyfte upp ramarna, en efter en, och granskade cellerna – var det lock på de flesta, kändes ramarna lämpligt tunga…

Dags att slunga? Spännande, sött och lite kliddigt jobb. Bina sopades bort med en mjuk borste av gräsvippor, vaxlocken och eventuellt andra byggnationer utanför ramarna skars bort (och allt tuggades som ”tuggummi”, sött godis) och sen centrifugerades ramarna i en tunna som vägrade stå stilla. Trots lagersystem och utväxling var den tung att veva. Uppfinnarjocke-pappa konstruerade en ny som drevs med elmotor, men prototypen förstörde ramarna. Pappa skrattade (och funderade på förbättringar), mamma reagerade hundraprocentigt tvärtom.

Honung fick vi, bästa höbärgningstörstsläckardrycken för pappa och dotterdrängen, två liter honungsvatten – per person. Ringlad honung gav vetebrödsskivan nya dimensioner. Likaså pannkakan, gröten, teet…

Så även idag. I te, i vissa maträtter och i andra kombinationer. Bin finns i trädgården. Biodlaren (varför ”odlare”, förresten?), biägaren, biskötaren har sina samhällen utspridda på många olika platser, därför enkla och flyttbara ”bon”:Bin svärmade ofta förr. En svärm var nästan flera byars angelägenhet, folk kom cyklande flera kilometer för att åse infångningsskådespelet. Svärmbin väljer inte alltför ofta enkelt åtkomliga platser. Den som lyckades placera svärmen i en säck var dagens hjälte. Men svärmande bin är upptagna med annat, de sticks inte i första hand.

Fart vid flustret. Tjugo bin sitter inte snällt och poserar.

Äppelgårdskrypande OO tyckte härom året att surret i träden var lite väl starkt, med tanke på att blomningen var över. Tittade upp, och hast du mir gesehen:Där hänger en bibyllo i ett av de största träden – ser ut som en påse med knutna handtag. Snabbt telefonsamtal till biägaren, som fick avbryta midsommardagskaffedrickandet hos svärmor, hoppa in i bilen med en låda, och anlände en knapp halvtimme senare.

Uppförstoring av svärmen. Det gröna i mitten är en del av äppelträdsgrönskan.

Han fick en stege, klev upp med lådan och skakade lite, de flesta ramlade lydigt ner. De som blev kvar i trädet fick snällt bege sig ”hem” igen och tjäna den nya drottningen. Det är den gamla som ger sig iväg när en ny kläckts.Mycket i ett bisamhälle har OO alltid varit imponerad av, men arbetsbiets yrkeskarriär slår det mesta:

Honan (förstås) kläcks, och börjar direkt jobba som putsbi, sköter om och städar efter larver. Vid ca sju dagars ålder är hon ambi, matar larverna, även drottninglarverna som får specialföda. Ett steg högre upp är att passa upp, tvätta och mata visen, drottningen. Orienteringsflygning får hon göra vid tio dagars ålder. Sen börjar byggbi-karriären. Följande skede är att göra nektar till honung, fungera som fläktbi (hålla lämplig temperatur för fabriken i kupan) eller vaktbi: sitta vid flustret och jaga bort inkräktare. Det verkliga hårdjobbet börjar vid tjugo dagars ålder, dragbi eller fältbi. Hon flyger dagarna i ända, samlar nektar, pollen, vatten, kåda… Ut och in, visa var det finns bra platser att samla på för de andra, tömma, ut igen. Tills arbetsskadan infinner sig. Vingarna slits ut, hon faller till marken och dör. Bin som föds sent på sommaren lever över vintern.

Och mycket annat intressant sker i kupan, i samarbetet mellan bin och människor!

 

Ritande skolminnen – och lite annat

Den nya läraren kom med en frisk fläkt till byarna i slutet av 1940-talet. Så berättade OO:s sageskvinna, som då var tonåring. Han var social, hade motorcykel och kamera, han målade tavlor – och hittade snabbt hustru åt sig (eller hade han spanat in henne tidigare?) i byn. OO minns motorcykeln på 1950-talet, ”plastcylindern” för ansiktet, ljudet när cykeln startades, for iväg… Garanterat den första motoriserade tvåhjulingen den lilla flickan kom i kontakt med.

Om läraren målar, då blir det sådant för eleverna också. Vi lärde oss en hel del om hur man komponerar och gör bilder. När vi fick vattenfärger var den gröna färgplattan bortpetad. ”Grönt blandar man själv, det finns så många olika sorters grönt”, sa Kempe och lärde oss att iaktta olika gröna färger i naturen. Blått, gult och en gnutta rött i olika proportioner var det som gällde. Ibland svängdes pulpeterna mot fönstret med uppmaningen ”måla något av det ni ser”. Storasyster klarade det betydligt bättre än lillasyster. Hon, storasyster, fick minst 85% av ”handens och ögats skicklighet” som delades ut i familjen. Minns många av hennes vattenfärgsmålningar, beundrade dem, då de egna försöken… Nåja. Hon sydde, broderade, stickade, virkade, vävde (både mattor och ”konstväv”) och hantverkade i hela sitt liv. Här är berlocken och broschen i min ägo. Skulle aldrig klara av att så konstifikt arrangera ihop minimala tygbitar med nål och tråd (inte lättfotograferade!):

Vi hade smörpapper på våra skolböcker. Under lektionerna fick vi sitta med penna i hand och rita, ”klottra”, på de stängda böckerna, sen sudda ut, börja på nytt… Kempe förstod redan då att många lyssnar bättre om handen får syssla med något. Genialt.

Vi hade också ett vanligt rutigt häfte som ”uppgiftshäfte”. Då och då (en gång i veckan?) dikterade Kempe en hemläxa där: ”skriv om” (skönt!) eller ”rita” (suck…) något från historia, biblisk eller världs-. ”Martin Luther spikar upp de 95 teserna…”. Ni får inte se OO:s stela och fula gubbar, även om de finns kvar. En del människor minns bilder bra, speciellt dem man gjort själv, det hade Kempe tydligen insett och inlemmade i pedagogiken. Klasskamratens bilder var av helt annan kaliber. Han har ägnat en stor del av sitt liv åt att teckna och måla, ivrigt påhejad bl.a. av min Faster. Den här teckningen – inte riktigt klar – har fångat henne på pricken:Och stränga farmor ritade han från ett fotografi:Båda tavlorna hänger nu lite besvärligt för fotografering, men eftersom ”vinkelrätt, vågrätt och lodrätt” inte är det roligaste enligt OO så blev bilderna såhär.

En dag såg han – hos Faster – ett foto av OO. ”Får jag måla…?”, frågade han. Smarta Faster svarade: ”Jo. Om hon får köpa tavlan sen!” Nu har den hängt på OO:s vägg i nästan exakt 40 år. Något narcissistiskt att ens enda oljemålning föreställer en själv, men…Fotot togs av lärarens mellandotter, en av OO:s bästa vänner, vid Aura å i Åbo. Instruktionerna var noggranna: ”Glasögonen bort! Ryggen rak! Hakan upp! Nej, inte sååå högt! Två centimeter nedåt!” Och så vidare.

Sång hade vi också i skolan. Psalmer inledde och avslutade skoldagen. ”Bred dina vida vingar” hade två melodier. Ofta önskade vi att få sjunga den, och nästan lika ofta började Kempe spela ”fel” melodi, den vi inte gillade. Då åstadkom vi en unison protest, läraren log och tog rätt melodi. ”Vår sångbok” sjöng vi ur på sångtimmarna, OO föll för ”Under rönn och syren” (Blommande sköna dalar), favorit än idag. En stammande skolkamrat fick ofta sjunga solo, då stammade han inte. Körsångare ännu idag. Minns majkvällen då han vältade pappas åker med häst, sjöng ”Jag svävar, å-åå…” så hela byn hörde och undrade hur vältresultatet blev…

Dejoursystem hade vi också. Uppgifterna var att ringa in från rasten med ”koskällan”, stå i skolsalen och vänta tills läraren kom, och då ge ordern ”intåg”. De andra eleverna hade stått i kö och väntat. Under ”intåget” ställde sig dejouren framför katedern, när alla nått fram till sin plats serverades ordern ”sitt ned”. Sen började lektionen. Samma system på matrasten, men alla stod då med sina mjölkflaskor och smörgåspaket och väntade tills lärarn kom och sade ”intåg”. Stående lästes bordsbönen i tur och ordning av en elev – tarantatantaranta taa – varpå maten intogs sittande under ganska så stor tystnad.

Då och då ordnades kvällsföredrag med ”ljusbilder” för allmänheten. Ofta Kempe själv, men en minnesvärd gång var det en biodlare. Binas sociala liv fängslade den lilla flickan (troligen hennes pappa också) totalt. Det blev två bikupor hemma, med lärarens hjälp. Det är följande historia.

Modern pedagogik förr i tiden

”Årskursintegrerad undervisning, årskurslös nybörjarundervisning”… OO läste i lokalbladet om att lärare informerats om sådana nymodigheter. ”Oj, så fina ord”, tänkte OO, ”sådant var man ju med om som skolelev på 1950- och 60-talen, och det var inget annat än vanlig skoldag!” Undrar om läraren Martin Kempe hade gått på kurs och lärt sig allt det där, eller…?

I Brännars folkskola följdes en reducerad läroplan – tja, hette det så? Ingen skolchef av idag kan näppeligen förklara ordets innebörd. Men det fungerade. Vi hade ingen finska under våra 6 eller 7 skolår, men Kempe dunkade i stället i oss svensk grammatik. Och den sitter kvar, många torde vara överdängare i den dag som idag är!

14 augusti 1957 inledde tre 7-åringar sin skolgång. De två pojkarna hade sällskap av sina mammor första skoldagen, medan flickan fick nöja sig med fyra år äldre storasyster. Ingen av de två var överförtjust i arrangemanget. Lilla OO hade helst gått ensam, men hon kunde inte cykla och de dryga två kilometrarna var den dagen för långa för att gå ensam. Klass två bestod av en pojke. Vi var på fyra olika nivåer från första början. Kempe öppnade läseboken ”Vi på Solgård” på måfå nånstans i mitten, och där fick den lilla flickan börja läsa. Pojkarna började på sida ett, ”mor ror och far är rar” (det var visst så det stod där? 🙂 ) och fick sen avancera i egen takt. Lika med skrivning, räkning. Fyra elever, fyra olika ”individuella läroplaner”, årskurslös nybörjarundervisning.

Fram till mitten av september tillbringade de fyra varje dag i skolan, sex dagar i veckan, fyra timmar per dag. Då tog ”storskolans” elever vid, klasserna 3-7, och tillbringade fem dagar per vecka i skolan. Ettorna och tvåorna hade då enbart lördagsskola. I mitten av maj ändrades ordningen igen, och skolavslutning med betygsutdelning skedde i mitten av juni. En enda lärare för alla, Martin Kempe, född 1907.

Inne i skolsalen ca 1960. Biblioteksskåpet bakom unga OO. Pulpeterna flyttade närmare varandra för fotograferingens skull.

Men det var inte riktigt sant. Hans hustru Edit var också lärare, och arbetade i en annan skola, men handarbete (syslöjd) höll hon för oss flickor. Och pojkar, åtminstone första året. Alla tre stickade vi en pannlapp. OO:s liknade en kjol, med linning och allt. Sen fick vi flickor kämpa med korsstygn, broderi på lakan och dynvar, hålsöm på ett vitt förkläde, en stor docka med utstyrsel… Och pojkarna höll till i slöjdsalen.

Elevantalet i hela skolan var alla OO:s år cirka 20. Något år efter att OO gått sitt sjätte år drogs skolan in. Men hur klarade Kempe av fem klasser på en och samma gång? En nioåring skiljer sig ändå från en trettonåring vad gäller tänkande och intressen. Årskursintegrerad undervisning, förstås. Växelkurser. Tyst arbete varvat med ”läraren berättar, undervisar, föreläser och förklarar. Klasserna 3-4 bildade en grupp, 5-7 (senare 5-6) en annan. Först introduktion till tyst arbete, sen var det bara att koncentrera sig på sitt och stänga öronen för alla intressanta geografi-historialektioner. Svårt. Ibland hade någon i ”tysta gruppen” svårigheter med något, t.ex. i räkning, då fick en som hunnit längre order att hjälpa och förklara. Ibland hjälpte man varandra utan att Kempe inblandades. Han torde ha noterat det i positiv anda.

Skolfoto framför skolan 1962. Lärarbostaden rakt bakom eleverna, slöjdsalens tre fönster och skolsalens fönster längre till höger.

Ibland var det naturlära ute, då var alla likvärdiga. Nja, en del var bättre och mer intresserade; svårigheterna bestod oftare i att hitta rätt ord på ”högsvenska”. ”Brännheksla”, kläckte en elev – det heter ju ”brännheksLo” på dialekt (klart ä, tjockt L). Kempe hade svårt att hålla sitt ansikte neutralt. Kempe förstod inte dialekt, han skulle alltid tilltalas på normalspråk. När han väl blivit pensionerad hörde OO honom tala precis samma språk som alla andra bysbor i butiken. Hans sätt att lära oss att skilja på språkvarianterna.

Gymnastiken var ingalunda könsindelad. Kalla dagar avbröts lektionerna av ett ”håll värmen”-rörelsepass. Skolans gårdsplan var stor, och där spelades en enkel variant av boboll. Alla var med, OO hörde till de sämsta. Bollsport har alltid varit konstigt. Vi lekte i ”Elviras hagan”, sluttningen mot bäcken som ledde till träsket. På vintern gjorde vi skidspår i skogen. Kempe skidade först, sen kom alla elever och spåren blev lämpligt hårda på en gång.

Kempe hade bin också, kuporna fanns precis utanför bilden nedan, längst till vänster. Vi lärde oss lite om dem också. Undrar om sådant skulle tillåtas inom en skolgård idag… Bin blir en annan historia här, i ett senare skede.

Brännars folkskola, invigd 1925, avvecklad 1964. Den gamla kärrvägen och Elviras hagan syns bra. Bilden ur Oravais sockens historia.

Den lilla skolan på landet gav en mångsidig fostran, den var årskursintegrerad, nästan årskurslös, var och en hade sin inofficiella läroplan, långt innan sådana ord introducerades i pedagogiken. Och OO hann lösa sista uppgiften i räkneboken aningen före pojken i den högre klassen.

Bussigt!

Eugen bodde på Stenbackan, Arvid i Svedars och Nestor i Röukas, högst fem kilometer från varandra. Och sen fanns Oskar på Brams på några kilometers avstånd, han som skrev ”Brams-Oskar” på tipskupongen. De hade något gemensamt, de skötte kommunikationerna, hade var sin taxi. Privatbilism var inte något man ägnade sig åt i småbyarna runt träsken på 1950-talet, precis. Sakteliga dök det upp en Moskvitch, en Datsun, en Folkvagn, men…

..buss eller taxi var det som gällde. ”Koskis buss” rullade på med samma chaufför, samma tidtabell i vidpass 30 år – en institution! Kom vid åtta-tiden på morgonen, körde via en krokig och byarik väg till Vörå, därifrån vidare till Vasa – hela resan tog nästan två timmar. Tillbaks kom bussen vid femtiden. En stadsresa = nio timmar. Man kunde sända ”vad som helst åt vem som helst” med den bussen. Koski vissste var alla bodde och var pålitlig som bara den. Bussbolag: Oravais Trafik.

Trots det namnet gick det ingen buss till kommuncentrum åt motsatt håll för oss i avkroken, till Oravais. Sådana linjer fanns bara inte. Då var det Arvid eller Eugen som körde, eventuellt någon grannskjuts. Ofta Arvids ryska Volga, de små grå säger att han hade en sådan.

Volga, hittad på nätet

Nestors bilmärken har OO ingen aning om. Men bild finns från ett kusinbröllop, och 12-åringen med sitt tjocka hår avbildades på egen begäran vid Eugens nya vrålåk. Troligtvis åkte hela familjen dit med Eugens finfina birs. Snygg, va?

En gång behövde ett gäng skolbarn besöka tandläkaren i Oravais. Kalle fyllde sin Folkvagn med de små, och så bar det iväg. Bilen hade riktningsvisare som skulle gå upp när chauffören drog i en spak, men det var trögt före i mekanismen. Kalle satte ut handen genom sidofönstret vid vänstersväng, och den som satt till höger om honom fick göra sammalunda vid högersväng. Resan förlöpte väl, tandläkaren är förträngd.

Folkvagn med riktningsvisare, från nätet (se vid fönstret bakom framdörren)

Men buss… Skolbussen till mellanskolan i Vörå började gå i mitten av 60-talet. Underbart! Inte mera tidiga morgoncyklingar på fem kilometer för att hinna i tid till skolan. Skolbussen körde först en landsvägsögla, och när OO steg ombord återstod knappt 20 kilometer nästan rak väg. Inga förseningar. ”Rasijeffos Martti” körde som klockan, var glad och skojfrisk och uppmärksam, han ”såg” oss. Eftersom han alltid spanade och väntade om någon inte fanns på rätt plats, utvecklade vi ett ”sjukanmälningssystem” så att vi alltid vid laga förfall ringde till någon som steg på några hållplatser tidigare så att Martti fick veta. Hållplats? Nej, såna fanns inte. Bussen stannade där passageraren bodde.

Och på lördagarna åktes dansbuss, samma bolag, olika chaufförer. Ibland fick OO vara konduktör, roligt! En gång hittade en fiffikus på att när ”Vårt land” spelades i radion klockan 00.00 skulle man stiga upp och stå, oberoende av kurvor på vägen. En stadig tradition under många år.

OO ville ha en bild på en gammal buss, kontaktade nuvarande Oravais Trafik – och fick en bild på precis rätt buss:

Schangdobel a la 1960!

Tillverkad i Närpes (enda bussen som Närko gjort) 1960, nöttes av glada skolelever hela årtiondet. OO bara gapade när bilden damp ner i e-posten. Bolaget fungerar fortfarande på samma människonära sätt! Trots att OO aldrig har sett dem hon korresponderade med så fanns tjänstvilligheten där. Visserligen finns gemensamma bekanta men ändå… Härlig buss!

Bus och bråk i bussen? Njaääee… Vi hade våra bestämda platser, och ve den som… En gång blev OO faktiskt fastbunden, eftersom hennes ljusblå jacka hade ett buspojksfrestande hängande knytskärp. Endast en lös knut, precis tillräcklig för att bromsa uppstigandet och åstadkomma skratt. En annan gång hade grannpojken nyspulver med sig, en tant upptäckte det och bad att få. Hon drog i sig och nös och nös; ”oj så skönt att får rensa rören”, sa hon. Buset kom av sig.

Bussen kostade. Busskortet hade 50 markerade punkter, med en speciell tång klipptes ett hål för varje resa, vid femti fullt var det dags att köpa ett nytt. En av de elever som steg sist ombord förtjänade sin resa genom att agera klippare. Om det var Marttis eget påhitt eller om bolaget rekommenderade, det visste vi inte. Och inte brydde vi oss heller. Vi var bussgänget och tog hand om varandra, Martti tog hand om oss.

Nutida OT-buss

Tack, Lena i Wales för att du väckte mina minnen genom att berätta att du guidat en buss finlandssvenskar. OO kontaktade Filip, som visade sig vara den som rattade bussen. Tack, Filip, Niklas och hela gänget på OT!

Påsar och påsminnen

Signe på Brännars Bolagshandel var korrekt och mån om sin värdighet. Hon tog en påse, placerade den öppen i vänster hand, öppnade långsamt den stora lådan – låren – bakom disken, fyllde påsen med socker, vände sig om mot kunden. Påsen hamnade på vågen, Signe kollade vikten och fyllde sakta på med socker från ”sleven”, precis på grammet. Sen veks överdelen av påsen ihop några varv, skakades lite om, och sen knöts ett papperssnöre runtom. Knut och rosett. Färdig för hemtransport.

Hur påsen forslades hel hem i väskan på cykelns styrstång är en gåta. Sen stod den i skåpet till vänster, tills den var tom. Då skakades den ordentligt ur, veks ihop och sattes i påshållaren på skåpdörren, i väntan på nytt uppdrag. Den kunde bli mjölpåse för det mjöl som producerades hemma, och fick då tillbringa en tid till höger i samma skåp. Smörgåspåse till skolan eller till höåkern var ett alternativ. Ytterligare en gång veks den ihop, togs hem, hamnade på basen av renhetsgrad antingen i påshållaren på nytt eller i vedlåren och användes som tände i spisen. Näst sista användning kunde vara att fyllas med luft och – poff!

Plastpåsens starka intåg kom under den tiden då OO kallade sig studerande. Påsminnena är dunkla. Inköpen var få, och det värsta var nästan att vedspisen saknades. Allt avfall hamnade på samma ställe, och efter att det placerats i stora soptunnan engagerade det inte mera. Apelsinskal och tomma tandkrämstuber, mjölkpåsar (såna fanns på den tiden!) och fullklottrade papper hamnade alla på samma plats.

Sommaren 1977 inhandlade OO en butikskorg på Lovisa torg. Den tjänade i nästan 40 år, nu har den med ålderns rätt fått lättare uppgifter och är ersatt av en yngre kollega i vilken bor en tygpåse. Åndå kommer en och annan plastkasse (så säger vi, jo) med varor i från någon butik. Triangelviks och väntar på sin uppgift som råskpåse (så säger vi, jo), en ny behövs varannan vecka, för blandavfallet. De små är inte lika elegant vikbara, men återanvänds för någondagsinfrysning av bröd eller bullar, som skydd för matvaror i kylskåpet, i väskan som skydd för ett äpple…

Påsfilosoferandet tog fart när OO packade upp efter det årliga besöket på trädgårdsmässan i Älvsjö, Stockholm. Några större bruna, kraftiga kassar kommer att användas som dagstidningssamlare och-transportörer (de nu förefintliga börjar sönderfalla av ålder och användning). De mindre bruna på bilden används i diverse växtsammanhang, plastpåsen i mitten är för rolig och kan i något sammanhang glädja folk. De mer speciella stadiga papperspåsarna får kanske vänta länge på nyanvändning, till exempel som presentpåsar. Och potatisen finns i tygpåsar.

Förstås, påsar är reklam. Ibland kan de till och med innehålla produktinformation, som här om orchidéer. På tyska. Som synes har påsen redan varit triangelviken. OO och BJR är just hemkomna från Dresden, en mässa där hälften av det stora utrymmet handlade om orchidéer. Oj, säger OO. Oj och OJ och OJ. Vad de kan! Såna massor! Oj, så OO fotade…

Det blev också en tre timmars rundtur i staden, där finns mycket att uppleva. Till exempel världens vackraste mjölkbutik. Med fotograferingsförbud. Helt vackerkakelbelagd, otroligt. Meissen ligger ju nära… Men inköpen placerades i papperspåsen nedan, och den skall bevaras på något sätt. Mjölk säljs inte mera, av förekommen anledning. Turistsevärdhet av rang.

Fyra orchidéer transporterades hem som handbagage i flyget. Gick bra. En blommar, andra skall blomma inom någon månad.

Miltonia. En sådan står nu i hoppeligen lämpligt fönster.

Personliga körminnen med anledning av manskör

 

 

”Snöa in på” är enligt Slangopedia ”att bli [överdrivet (överdrivad, hähä)] engagerad av eller intresserad av något som ofta är mindre viktigt”. I det här sammanhanget tycker egensinniga OO att ”snö” är viktigare än ”viktigt”. Snön kommer, smälter bort, blir sällan evig, men återkommer. Och nu har OO snöat in på körsång. Manskörsång. Den fyller 200 år i Finland i år.

Folkskolflickan var med i religiös byaverksamhet där man knäppte några gitarrackord och sjöng. Inga kvalitetskrav, men irriterande när gitarren var så svår att stämma. Mellanskolflickan sjöng i Vörå församlings ungdomskör, och ca 15-åringen förundrades över den yngre killen som hanterade pianot suveränt. Uppfattningen om den egna förmågan fick sig en törn. Trots att hon på egen hand lärt sig noter med hjälp av storasysters blockflöjt, i smyg. Och kämpat med att få de blåsta tonerna så rena som möjligt, täcka ordentligt med fingrarna…

Och så kom Keskisnejdens (bort)blandade kör. En ung färsk dirigententusiast i byn ville pröva sin förmåga. Till och med pappa var med en tid. Det var verkligen bortblandat. Kort experiment.

Nyblivna universitetsstuderanden traskade iväg till Florakören, damkören vid Åbo Akademi. Där fick hon uppleva känslan att stå i en stor kör (med broderkören Brahe Djäknar) och sjunga bl.a. Vivaldis ”Gloria”. En upplevelse som känns ännu. Många roliga episoder på resor och fester, och psyk.stud fick användning för sina starkare sidor: hållas nykter och förestå baren, blanda drinkar på sitsar och fester, städa efteråt – och kommendera småfulla unga män att hjälpa till. Senare skrev hon informationsblad, det hade hon gärna fortsatt med, men studierna krävde vistelse på annan ort.

Florakörens altar övar i Århus 1972. Skribenten i burrhår till höger

I jobbstaden blev det blandad kör. Största innovationen: kören sjöng, och fyra danspar, inkluderande biträdande folkdansledaren dansade ”Fryksdalsdans nr 2” Sådant borde fler körer satsa på! Det var faktiskt roligare att dansa, kroppen hade lättare att lära sig sådant. Dansledandet ökade, sjungandet minskade.

Slutet av 1970-talet. Kavaljeren är ung, men dansade gärna med sin lärare…

Ytterligare en blandad kör finns på ”meritlistan”, men även det inhoppet blev kortvarigt och lämnade föga spår. Visserligen några roliga halvdramatiska uppträdanden, men övriga intressen tog över även det försöket.

Efter en lång skapande paus inleddes den aktiva lyssnareran som fortfarande pågår. Örat har skärpts, och det är verkligen lättare att få ordning på det organet än på stämband, lungor, tunga och tänder (och annat som behövs för att få till en bra ton). OO kan höra att något ”låter otroligt bra” eller ”verkar haltande”, men kan ofta inte sätta fingret på det. BJR kan ofta hjälpa, själv står han för det mesta i någon av ”sina” tre körer och basar medan hustrun lyssnar.

Att fota en manskör är inte lätt. Frack, mörk kostym eller åtminstone svart t-skjorta… Men dirigenten Jonas får gubbarna att ge sitt bästa! Manifestum 2016 i Smakbyn, Åland

OO har aldrig ägnat en tanke åt hur det hela började. Nu har det helt plötsligt uppenbarat sig en överdos. 1819, Pippingsköld, Kejserliga Akademien i Åbo, influenser från en vistelse i Uppsala. Men precis som i Tyskland vid samma tider, samhällsklassblandning var inte önskvärd. En kör för adliga, en annan grundade en för borgare… Sen kom Åbo brand 1827, Akademien flyttades till den nya huvudstaden Helsingfors och blev Kejserliga Alexanders universitetet. Sång- och musiklivet spretade åt olika håll tills Fredrik Pacius kom från Tyskland via Stockholm och satte igång som musiklärare. Då blev det ”Vårt land”, Finlands första opera ”Kung Karls jakt”, Finlands äldsta nuvarande kör, ”Akademen”, ur vilken trippelkvartetter bildades för att resa runt, sjunga och samla in pengar för att bygga ett studenthus, vilket också skedde. Så småningom kom det finska in i bilden, på olika sätt blossade språkkonflikter upp, och så kom flera körer… Idag finns ca 150 registrerade manskörer i landet. Väntar bara på en liknande dos om blandade körer, damkörer… Ja, de finska och de svenska manskörerna firar tillsammans.