Utmanande utmaning, del 3/3

Inspirationen rann till med besked när den sista lilla knuten på v löste sig. Vänster hjärnhalva har i natt gjort ett imponerande arbete och organiserat det kreativa kaoset i högra hemisfären, och här kommer de fem sista på v, alla snuddar vid ”resa” – på ett eller annat sätt.

Yrke: växeltelefonist.

Fint ord. Tidsresa till barndomsbyn på 1950- och 60-talen. Där sade man bara ”Hilma”, och alla visste. Kanske hon visste allt…? Nä. Hon var snäll, skvallrade inte. Hilma ”po sentraalin”. Här sitter hon vid det för den lilla flickan fantasieggande centralbordet, där luckor ploppade upp och förenades med spännande pluggar som alltid hade tillräckligt lång sladd…Hilmas säng stod strax bakom centralbordet – kom det nattsamtal gällde det att reagera snabbt, då var det ofta fara å färde. Ruth jobbade också där, hon var OO:s kompis´ moster, och de små flickorna satt ofta helt fångade och iakttog verksamheten. Tänk, så telefonin har utvecklats och invecklats…

Kvinnonamn: Vanessa.

2009 flyttade Vanessa in i samma by som ovan, och OO måste resa 450 kilometer för att träffa henne. Tur att det finns andra möjligheter. Hon är nu minst sagt etablerad i trakten och har ”importerat” en och annan godsak,bland annat romkakan. OO fick receptet och här är detta köks andra någorlunda lyckade försök. Rom – drycken, inte små ägg – ingår i smeten, och den ugnsvarma kakan skall dränkas i en smör-socker-romblandning. Smaskens. Har gjort succé på tebordet, fler blir det.

Mansnamn: Valio.

Va? Tänker säkert en och annan av er. Namn? Snarare smör, ju! (Oj, så OO har blivit bra på att hitta röda trådar…). Elva personer i Finland, lika många i Sverige, bär det förnamnet. Samt lite, lite här och där i världen. På en svensk namnsajt sägs det att man inte vet vad ordet betyder. Jaha. Rena rama finskan (uttal: valiå, alla ljud korta, betoning på a-et), betyder elit, champion. Och en gång på 1990-talet blev OO skjutsad från Strasbourg till järnvägsstationen på tyska sidan av ESF:s (European Science Foundation) chaufför Valio (Valiåå). Kände sig allt lite ”förnäm” i baksätet på den svarta bilen. OO:s väninnas man jobbade inom organisationen ifråga.Valio, det är ju annars mjölk och mjölkprodukter för hela slanten. Grundades 1905 som ett kooperativ för smörexport, endast de bästa mejerierna fick vara med, eliten. Sen utvidgades det ”hit och dit”, blev marknadsledande och dominerar ibland för mycket i branschen. Artturi Ilmari Virtanen (1895 – 1973, nobelpristagare 1945) var innovativ laboratoriechef i företaget sen 1921, även om han hoppade till universitetet lite då och då…

Något som beskriver en människa: visuell.

Svårast. Tills OO kom på att hon kort kan beskriva sig själv! Ser det mesta i bilder. Ibland skapar hjärnan lite väl konstiga sådana. Behöver bilder – och associationer – för att komma ihåg saker och ting. Kan utbrista: ”Jag minns inte vad/hur, men minns att jag tänkte/såg… Ja just ja!” Och minnesbilden är klar. I den här ”grovindelningen” av hur människan fungerar är OO mest visuell, ganska mycket kinestetisk och ytterst lite auditiv. BJR (med gott musiköra) lägger patiens och ”ser” på film samtidigt, ”jag hör ju!” Fungerar inte för OO.Apropå ingenting så fick OO nyligen den här bilden. Tagen 1916. Farfar sitter framför ”bodan”, byvägen syns, likaså det kära träsket bakom. Stockdelen fanns kvar i OO:s barndom, utan ”veranda”. Den var knappeligen byggd ”till lyst”, även om farfar hade vistats i Amerika. OO ser samma småfinurliga leende i mannen som dog 1928 som i sin pappa och i systersonen som hämtade Vanessa från Amerika. (Igen en ihoptråcklad röd tråd!) Bilder är bra och intressanta, speciellt de gamla. Visst har ”kamerakonsten” utvecklats, men man tog ack så skarpa fotografier för över 100 år sedan också!

Något som finns i varje hem: virknål.

1978. Två veckors resa till Tyrolen med avsikt att njuta av utsikt på vandringar och utflykter. Fungerade bra, tills byn drabbades av hällregn i två dagar. Boken slutläst, vad göra? Beslut: ha alltid virknål eller stickor i bagaget, garn får man alltid på plats. Dock är det mest påbörjade virkningar och stickningar som medföljt på de flesta resor. Skön sysselsättning. Och redskapen har också kommit till annan användning på resorna. Osagt vad.

Skrivet tisdag förmiddag, det regnar. Skönt för naturen, luften, OO…

Utmanande utmaning, del 2

Nu är det plats för en plats, ett djur och en blomma. Kunde ha tagit det närmaste, det faarliga och ett vanligt ogräs – Veckjärvi, varg och vitplister, men det blev nu inte så. Lite resande skall rymmas in!

Plats: Venedig

2000 och 2013. Första gången med en grupp elever på skolbesök i Legnago, med utflykter i trakten. ”Det är trevligt att gå vilse i Venedig”, sa OO:s värdinna som stannade hemma den dagen. Två italienska lärare skulle ta hand om de två finländska, men busungarna i oss tog över, vi ville inte sitta inomhus i två timmar och äta italiensk långlunch. Vi smet i ett obevakat ögonblick, helt enkelt. Vi upptäckte piazzor, små kanaler, gränder och hus. Och så vi njöt av buset!Hur högt uppe måste man bo?

2013. Medföljande på körbesök. Hela gänget bodde på Lido, Vaporettonätet och -systemet blev bekant, likaså större delar av staden än förra gången. Vaporettohållplatser:Höjdpunkten för kören var att delta med körsång i mässan i Marcuskyrkan, där den officerande prästen tog upp en spontan applåd!Kören gav en konsert i Basilica di Santa Maria Gloriosa dei Frari, där Claudio Monteverdi (1567-1643) är begravd. M, som inte har mycket till orienteringsförmåga att tala om, gjorde gärna OO sällskap på en ”gå vilse”-vandring från Marcusplatsen till den kyrkan. Då och då visste OO verkligen inte ”va vi va va”, men efter att ha korsat Canal Grande över Rialtobron blev det ganska så lätt att hitta. Köpte glass på italienska (det behövs inte många ord) också!

Djur: vikunja

2014, Peru. på en sydamerikansk odyssé. Kameldjuren på den kontinenten gäckar.Vilken som är ursprunglig, vem som härstammar från vem finns det olika åsikter om, de lär dessutom kunna para sig med varandra, så det finns minsann varianter. Lama, alpacka, vikunja och guanaco – de två sistnämnda anses ”otämjbara”.Vikunjan lär ha den finaste ullen. Baby-alpacka är silkeslent och skönt, men mama-alpacka duger också bra åt OO. Resegruppen besökte ett traditionscenter med djur, garn, färgning av desamma, människor som spann med slända, vävde på olika sätt. Där fanns också majs- och potatisutställning. Majs i ett otal olika färger, potatis i likaså en mångfald av former.Högt uppe betade troligtvis vikunjor, bilden är starkt uppförstorad. Och en av dem formligen sket i verksamheten där nere!De här två skönheterna fanns på närmare håll, varken spottade eller nafsade eller bet. Sort? Vet ej. Det vänstra örat är lite roligt, eller är det något annat?Den här färgvarianten tilltalar OO:Det sägs att inka-folken drev in vikunjorna i stora inhägnader, klippte dem (hur klipper man icke-tama djur?), sen fick djuren leva i vild frihet igen. Sen kom conqvistadorerna och sköt med gevär. Nuförtiden försöker man bevara dem. Guanacon är ännu mera sällsynt, finns mest längst söderut på kontinenten.

Blomma: vallmo

Nu blev OO lat. Här ses två rader av fem i BJR:s och OO:s äppelgård. Det är bara att resa knappt 150 steg för att nå den. Själva blomman har rest mycket och länge. Vallmo odlades i Mesopotamien för åtminstone 5000 år sedan, den har också påträffats i egyptiska gravar. Visst har OO också påträffat vallmo på resor, kommer just nu ihåg fälten i Polen på 1980-talet…Stora ”flaiskor”… I grekisk mytologi förknippades vallmon med Demeter, fruktbarhets- och skördegudinna. Om det växte vallmo på fälten ansågs det bli stor skörd. Tydligen äppelskörd även i år, vallmoplantorna blir fler och fler för varje säsong – barnen bosätter sig i mammans grannskap, barnbarnen flyttar lite längre…

Avsnitt 3 anländer om någon dag. Det finns små knutar att lösa innan det kommer på pränt…

Utmanande utmaning, del 1

Klädesplagg, dryck, mat, plats, djur, blomma, yrke, flicknamn, pojknamn, beskrivning av en människa, något som finns i varje hem. Alla skall börja på första bokstaven i ditt efternamn. Vad kommer du först att tänka på?

Den här ”utmaningen” fiskade OrdOdlaren upp hos sin finska bloggväninna Päivi. Eftersom Päivi är resebloggare har OO fått för sig att det mesta hon skriver om skall ha nån form av reseanknytning. Det blev en del funderande, inte minst vad gäller illustration, som for rakt åt fanders emellanåt. Häng gärna på, det har varit lagom jobbigt att tänka ut! Det här blir dessutom i tre-fyra delar, OO har ju sina historier som blir längre än planerat…

Klädesplagg: väst.

Indien, religionslärarresa ca 1995. Vår indiska reseledare Harsh tillhörde brahminkasten, och på de heliga orterna Rishikesh och Haridwar klädde han sig traditionellt, hade kastmärke i pannan och visade vattenceremonioch offerceremoni vid Ganges. Viktigt att ge och ta emot med båda händerna, för att visa bl.a. god vilja och tacksamhet.Harsh verkade högdragen, men satt ofta i bussen tillsammans med OO, pratade, frågade, lyssnade och småskrattade åt finländskans tokigheter. Han beundrade foton av de två finska hästarna som OO då ägde. I Agra ville han visa bilderna för en hästpolospelare, då var han verkligt ivrig att få tag i OO, som sen visade och förklarade för den synbarligen smidiga unga mannen. ”Spelar många personer hästpolo i Indien?” frågade hon. ”Nej, enbart vi som är av kunglig börd”. Jaha… OO höll god min – tror hon.

Men väst??? En av medresenärerna, Matti, hade en skinnväst, ihopsydd av olika stora och oregelbundna bitar i olika bruna nyanser. Harsh beundrade den många gånger. Matti beslöt att vi skall ge den som tackgåva åt Harsh, en bekant till Matti hade sytt den och han kunde lätt få en ny. Gåvan överräcktes med båda händer, Harsh tog emot med båda sina händer, sade avmätt, med lite, lite darr på rösten: ”I thank you”. En nordbo skulle ha hoppat och kramat och tjutit och gråtit… Vi visste ändå att Harsh uppskattade gåvan. Bild? Nää-ä.

Dryck: Vatten

2019, Estland. OO har länge hävdat att världens bästa vatten finns på Island. Nu finns en allvarlig konkurrent: Kärdla på Dagö. Ett meteoritnedslag för länge, länge sedan har gjort att det finns artesiska brunnar i en viss del av den lilla staden, bara att sätta ner ett rör i marken och börja bygga upp en trädgårdsdamm:Och förstås fick vi smaka på vattnet – brunnsvattnet, alltså. Verkligt friskt, fräscht, klart och gott. Kan man säga ”gott” om vatten?

Maträtt: Valkött

1990-talet, Island. Bild saknas, förstås. Så vi börjar med isländskt vatten, nästan frusna Gullfoss i februari 2010. En gång har OO stått på den låga udden på bilden, i sommarregn…Mera vatten: Strokkur, som OO har otaliga bilder av, är helt fängslad av fenomenet med uppsprutande hett vatten. En bättre bild finns i OO:s bildsamling, från första islandsresan för sisådär 30 år sedan. Så här ser det ut någon sekund innan bubblan först liksom spricker i bitar, och sen kommer vattenkaskaden.Väninnan B var med på en resa till den spännande ön på 1990-talet, hon ville prompt smaka på valkött. Snälla reykjavikväninnan S ringde till sin kompis som var kock på en liten restaurang i närheten. Jovisst, det fanns valkött, men inte på menyn. Bara att komma dit och berätta vem man var. Sagt och gjort, finländskorna traskade iväg och fick sina valköttsportioner, en grytliknande rätt. Mörkt kött, konsistensen påminnande om lever. Inte någon speciell smaksensation, men… I varje fall roligt att ha smakat!Nej, här är inte valkött. Bara en fjärdedel av en fiskdisk i Reykjaviks utkanter, 2010.

Tillbaks till restaurangen. En reslig mansperson kom fram: ”Ursäkta, men jag kunde inte hålla mig när jag hörde finlandssvenska”. Skådespelaren/trubaduren trevliga Arto dök upp! Han var på visturné med manliga trubadurer från alla nordiska länder, och allt tydde på att de ville ha nattsuddarsällskap. Därav blev intet, B och OO firade sista kvällen på Island, väckning klockan fyra på morgonen…

”Fortsättning följer i nästa nummer”!!!

 

Astrid, Ingrid, Inger, Mia – och jag

Astrid skrev, Ingrid ritade och Inger utformade på film. Mia agerade på sommarteatern och OO har läst, tagit intryck – nu efteråt inser hon att hon var OrdOdlare redan i unga år. Hon njöt av ordformuleringar som ”Snälla lilla krumelur, låt mig aldrig bliva stur”, ”spunk” (det får hon ibland nu också), ”sakletare” (får man allt oftare bli med åldern), ”medusin – helst något som är bra för sjukdom”, ”pluttifikationstabellen” med mera. Underbar litteratur!

Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump, dotter till kapten Efraim Långstrump, fordom havens skräck, numera neg- – ” Nähä. Det har ändrats . Söderhavskung eller härskare av kurrekurredutterna. Härliga repliker som 11-åringen pluggade in för att gestalta ”Pippi Långstrump i skolan” på julfesten. Det var lätt, eftersom det var så sjuttiduttans roligt. Gillade också – minns inte exakt hur – att inte rakt ut svara på frågan om Portugals huvudstad, orda en massa och sen nonchalant avsluta med ”Förresten har jag varit i Lissabon med min pappa!”

Ingrid Vang Nyman (1916 – 59) skapade Pippi på bild, OO tror att det här var den första boken hon slukade:Och den här bilden är ju bara för underbar:Inger Nilsson (född 1959) utformade den levande Pippi. Ansiktet, rörelsemönstret… Hon har fått dras med Pippi hela sitt liv. Namnet ”Lilla Gubben” kom till under filminspelningarna när Inger gosade med hästen. OO beundrade hennes talang, hon vara ”var”, oberoende av om hon räknade guldpengar, skurade golv med rotborstar på fötterna, doppade huvudet i gräddkakan eller ledde ”de snälla” Tommy och Annika ut på måttliga äventyr. Fängslade och fascinerande.Frimärksbild från nätet igen… Men de flesta läsare har garanterat en inre bild av Pippi på film…

De något obegåvade poliserna Kling och Klang fick också sina namn under inspelningarna. OO tänker alltid på de två när hon upplever operan Turandot, och fnittrar. De tre ministrarna i ”sago-Kina” heter Ping, Pang och Pong! De är skapade av Puccini i commedia dell´arte-stil, de är clownartade, förekommer alltid tillsammans – och de verkar inte alltid så smarta de heller.Abiturienten föreställde Pippi på penkkisdagen 13 februari 1970; alltså den dag när undervisningen i gymnasiet tog slut och förberedelsetiden för studentskrivningarna började. Herr Nilsson beredde problem, hur få tag i en apa? Mamma besökte sin frissa och berättade om planerna, frissan avbröt sitt klippningsarbete och gick in i sitt vardagsrum och plockade denna från sin vardagsrumssoffa. ”Hon får låna den här!” Gissa om dottern blev stum!

Pappa levde inte på stor fot, men skorna var ändå tillräckliga ”båtar” för den småtassiga dottern. Strumporna var hemstickade. För att kunna visa er hela härligheten kom en klasskamrat med på bilden. En verkligt rolig dag.Flera år senare, 1993, spelades Pippi på Lurens sommarteater, några kilometer norr om jobbstaden Lovisa. Rätt så färska studenten Mia Hafrén, sedermera skådespelare och medlem i a cappella-gruppen Fork var en långväxt och härlig Pippi. Knappt 10-åriga skånska sommarflickan var med på en föreställning och hon var helt tagen. Ännu ”värre” blev det när hon fick träffa ”Pippi” bakom scenen, hon blev helt blyg och stum (och fotot misslyckades). För OO handlade det ju ”bara” om Mia, som nyligen varit en elev av det gladlivligare slaget…Här är ”Mia-Pippi” i skolan, och för flera läsare finns en annan bekant ”figur” på bilden. Det kom OO inte ihåg förrän hon läste rollistan. Roligt. Vi är många som fått prova på att stå på scenen på sommarteatrar, vi får innerligen hoppas att den verksamheten blommar upp 2021. Guldstjärna och andra ärobetygelser till den som löser ”bildgåtan”! Den som ”vet” uppmanas hålla tyst en liten, liten tid…

Grattis, Pippi, 75 år!

Examen

Overkligt. Det är nu 50 år sedan. Exakta datumet torde vara 29 maj. Vad minns ni andra från den dagen, ni tretton som fortfarande är här på jorden. Hör av er på något sätt! Även ni andra som var med på något sätt!

Det blir ingen 50-årsträff i Vörå. Vi torde vara utspridda i en triangel där Karleby, Täby och ”Sannäsby” i Borgå är hörnpunkterna. OrdOdlaren är inte såå uppdaterad, eventuellt finns någon utanför den triangeln.

Vädret den dagen? Verkar ha varit ok, att döma av de tretton fotografier som OO har. Nervös? Nja, inte speciellt. Men vem hade hittat på att vi skulle gå till hjältegravarna? Gick vi verkligen hela vägen? Har dunkla minnen av bil och skoskav. Nutida studenter från Vörå har kortare väg, om den ”traditionen” finns kvar.

Fotografering. OO:s enda besök i en fotostudio hittills – och den fotograferingstiden är definitivt förbi. Resultatet blev lite si som så. Själv gillade hon den här bilden bäst, men nedröstades av auktoriteter: ”Man skall visa ögonen mot betraktaren!”Presenter. Mamma sydde den ljusgröna dräkten enligt dotterns önskemål och förslag. Idag skulle det troligen kallas egen design. Mamma jobbade på syateljé från och med slutet av 1930-talet, avancerade till skräddare och älskade det hantverket över allt annat. En vit enkel klänning skulle man också ha.Nä. Dräktfärgen syns inte! Men bilden fick trevlig inramning, ett handslag och två studentkompisar bakifrån. Kläderna är försvunna sedan länge, sista gången OO såg den extremt korta och smala kjolen borde hon ha fått lika mycket tyg till för att få den runt sig… Och Etel, som var den första som såg den mörkhåriga krabaten komma fram för om 70 dagar för 70 år sedan gav ett tips: ”Be att få amerikaringen som gåva!”Så gjordes. Farfar medförde två ringar från sin andra ”förtjänapengarresa” over there 1914. Den ena försvann (envisa källor påstår att pappa slarvat bort den, själv medgav han aldrig), den andra fanns i ett skåp och den lilla flickan lyfte ofta fram den och beundrade. Den krymptes för att passa det smala fingret, men den är tung för en som inte är proffssmyckesbärare. Överlämnades för knappt elva år sedan till följande generation. Jovisst, skor och stilig opraktisk väska hörde till.Aj, väskan blev beskuren… Den färska studenten var verkligt lycklig över famnen full med rosor. Fotograf: Per Eric ”Cander” Andersson, den andra chefredaktören som OO jobbat för. Sparade länge alla medföljande kort, men även de har omkommit. Minns endast de fem gula rosor som grannarna Gerda och Ragnar skänkte. En varm överraskning att de ville uppvakta!

Fest. Dunkla minnen. Storasyster ordnade med sina fenomenala specialiteter, bakning och blomsterarrangemang. Men bjudna gäster eller ”mottagning”. Tror att ordet ”mottagning” inte fanns på kartan i hembyn. Vem kom? På den tiden fotograferade man inte vare sig kaffebord eller gäster. Numera gör OO det, trevligt att titta på och minnas. Två svartvita bilder från den trånga verandan finns, ett dussin personer från ungdomsföreningen där OO var aktiv. Att de kom var en stor och glad överraskning, den färska studenten var förundrad: tänk, att de verkligen kom, och orsaken var jag!Fotot är oskarpt, men det här var verkligen Storasysters mästerverk. Senare blomsteruppvaktningar i livet har sedermera alltid kameraförsedda OO fotat från alla håll, men i ett kameralöst hushåll fick man förlita sig till inlånade apparater. Den blå skålen torde numera vara sambo med ringen, om den inte omkommit.

Studentmössan finns kvar, i en påse i en låda högst uppe i garderoben. En bank på orten donerade den. Numera försedd med Åbo Akademis eleganta lyra. Bra att ha under studietiden, det var ofta kyligt på första maj. En studentmössa värmer skulten.

I oktober sju år senare kom examensbeviset från Åbo Akademi på posten. Filosofie magister. Andraårsgymnasieläraren cyklade till postkontoret, via en butik för en bakelse. Kokade kaffe, inmundigade och betraktade papperet medan hon funderade på följande dags lektioner. Det var den examensfesten.

Nu väntar OO på kommentarer med minnen härifrån och därifrån!

Två ord som började leva

Holmsjuk (ord 1). Har inte hittat ordet nånstans. Minns inte ens när det senast uttalats, med förklaring. Kanske 1974, dit de små grå tog OrdOdlaren när ordet ifråga dök upp. Vad det betyder? Lugn, lugn, kommer…

Två psyk.stud åtog sig en datainsamlingsresa bland 65-plussare i Åbolands skärgård. OO skulle finansiera sin nya kamera, hon hade dessutom vissa kontakter som underlättade förflyttningen mellan holmar och skär. Den skedde med en rejäl putt-putt-båt.Fotografierna har bleknat på 46 år (oj, så länge sen?), men här väntade Astrid. Hon bodde ensam på en rätt så stor ö. Hon var ivrig, hon hade upptäckt en ny stjärna på himlen som hon ville diskutera. Snabbt förstod hon ändå att alla unga inte ägnar sig åt stjärnskådande, och gick med liv och lust in för att besvara frågorna. Den blivande gerontologen, uppdragsgivaren, hade försett oss med ett batteri ”aktualitetsfrågor” och intelligenstest (WAIS) – inga som helst problem för Astrid. Hon var intresserad av det mesta, odlade, fiskade, iakttog naturen, med mera. ”Jag har ju fullt upp, har radio och får tidningar och varor en gång i veckan!”Här bodde John, tillsammans med en utackorderad lätt förståndshandikappad ung man. Köksbordet var dukat – med en flaska hjortronlikör. ”När man nu får en ung dam på besök, så…” Han ville hutta stup i kvarten, psyk.stud försökte läppja försiktigt. Vad hon minns blev ändå slutet av intelligenstestet något ”dimmigt”. Men uppdaterad på aktualiteter, det var han. ”Vad anser du om vår nuvarande president” ledde till en uppräkning av Finlands alla presidenter, ämbetsår, vad de varit tidigare… Och så vackert han bodde på sin ö…Eli skötte en del av transporterna från ö till ö, med lite sightseeing mellan varven. På ”presidentfrågan” svarade han: ”Ja, en trevlig fiskekompis, men inte är han så skicklig som det berättas i tidningarna, inte!” En natt tillbringade de två psyk.stud i hans och hustruns hus, ”i samma säng som Kekkonen”. I det huset såg OO den största privata frysbox hon nånsin sett, fylld med fisk, vilt, bär…

2013 blev Dora från Lammholm rikskändis genom en TV-dokumentär om henne. Hon bodde ensam på sin holme vintertid, alltsedan mamman hade avlidit 30 år tidigare. Visst, sommargäster och förbindelsebåten med post och varor en gång i veckan, men inte då det var menföre. En Astrid-typ, enligt ivrigt tittande OO. Vatten i brunnen, vedhuggande, radion, odlingarna, syrenen, fisket. Katten Saku, namn efter en ishockeyspelare. Tror hon hade TV också. Till slut gav hon efter, flyttade till kommunens äldreboende 2014, 88 år gammal. När hon fyllde 90 gjordes en dokumentär till. Hon var pigg, glad, social och trivdes, trots att hon saknade sin holme, där hon var född och hade bott hela sitt liv.

Hon blev van vid att vara i rampljuset, hon poserade vant och hade snygg frisyr. Alla talade om henne som gästvänlig, naturnära och utåtriktad. Hon hade alltid ett vänligt ord och glada kommentarer till var och en. ”Jag kunde inte ana att det skulle vara så här trevligt här, hade jag vetat det skulle jag ha flyttat tidigare”, sa hon. Dora avled 2017.

Holmsjuka, de här människorna? Nädå. Holmsjuk är man när man har varit så länge ensam och isolerad att man inte mera vill gå ut bland människor, man vet inte hur man skall bete sig, hur föra ett samtal – man blir en enstöring. De här människorna anpassade sig enligt omständigheterna, gjorde sin tillvaro gemytlig på sina egna sätt. Oberoende av personlighetsdimensionerna introversion och extroversion. Något att tänka på?

Bilderna visar klart och soligt väder, men… Det var verkligt gluggaveður (ord 2), väder som ser skönt ut genom fönstret, men…Precis som när OO klev ut ur bussen 1988 för att fota Herðubreið, drottningen bland fjällen i Island. Väl ute ur bussen fick hon kämpa med att hållas stående. Men det syns inte! Inga träd, buskar eller gräs som vajar i stormen…Så mellan holmarna i Iniö var det ibland skönast och varmast och minst blåsigt så här. Fotad av den andra psyk.stud, och bilden är rätt vänd!

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 52 907 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Gotlandsnytt

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.