Klubbminnen

”… för huvud, hjärta, hälsa och hand vi vilja arbeta så gärna…”. Ack, om OrdOdlaren kunde komma ihåg mera av dikten den lilla flickan deklamerade! Samt var och när – eller hur. Varför vet hon. Det handlade förstås om en 4H-fest.

Hon var 5-6 år (=för ung) när hon hade sitt första ”klubbland”. En, precis en, planta, en foderkål som hon lär ha krafsat omkring närapå varenda dag. Sen blev det något större areal och större urval grödor och mera ogräsrensning. Inte roligt. Klubbledaren kom ju oregelbundet och gav ”poäng” för skötseln. Allt skulle bokföras. Varje vår fick varje klubbmedlem ett litet ljusgrönt häfte (har inte bevarat för eftervärlden, tyvärr!) där grödor, arbetstimmar och vad som gjorts skulle skrivas in. Pappa skötte jordbearbetningen med traktorn och avsatte ett lämpligt område på åkern för döttrarnas sommarkneg. ”Andras arbete”, det kostade förstås. Men att sen ”eget arbete” kostade (visserligen mindre), det var svårare att förstå. Ekonomi och kostnader har alltid varit ointressant för den här skrivhjärnan.

Ändå, i slutet av odlingssäsongen fick klubbdeltagarna prisuppgifter och så skulle eventuell vinst uträknas. De odlade grönsakerna gick ju oavkortat till hushållet, konkreta pengar blev det inte. Att skriva en egen årsberättelse var betydligt roligare än att räkna plus och minus. Troligtvis var alla lärdomar, ”learning by doing” till nytta. Helt i organisationen 4H:s anda. För att inte försumma höstfesten med grönsaksutställning och prisutdelning. Priset för foderkålen finns fortfarande kvar, en väl använd Arabia-tallrik-assiett. Den var nästan en spådom för 60 år senare. Rosor…

4H-rörelsen uppstod i USA i början av 1900-talet, för att bl.a. utbilda ungdomar i nya rön i odling och i praktisk hemkunskap. På 1960-talet fick vi lite alternativ till klubblandet, mellanskolflickan hade ”mitt blommande fönster” och Storasyster deltog i kurser/tävlingar i mat och pluggade frågor och svar. Ett minnesfragment, en fråga lydde ”Vad gör man med torra ostkanter?” Storasyster funderade och lillasyster hade svaret:”Man ger dem åt sin syster, hon äter upp dem!” Torra hårda ostkanter smakar fortfarande mums i OO:s mun! (Så länge tänderna inte tar skada…).

En trevligt ”formulerad” logo…

Numera har 4H arbetspool, kaninhoppning, djurvård, ”gå-ut-med-hunden”-tjänster, traktorkörning och avfallsinsamling med mera på programmet.

Ungdomskompisen E var klubbledare på den tiden när insamlingen av tomma gödselplastsäckar från jordbruket startade. OO som då än en gång trodde att hon skulle bli journalist och sommarjobbade på lokalradion föreslog och fick intervjua E om nyheten. Chefen tyckte att vi skulle prata som vi vanligtvis pratar, dialekt, båda två. Sagt och gjort! Visst kändes det lite konstigt att sitta i radiostudion och prata grundspråk, tror vi blev lite fnittriga båda två. Året var 1975, och vi blev dialekt-i-radio-pionjärer. Vi fick visst också positiv feedback, om OO minns rätt.

Ingalunda ett klubbland anno dazumal, men så här kunde det ha sett ut. OO:s odlingsland från 2009 med bastu och å i bakgrunden – nedanför.

Läste nånstans att 4H-dagen firas 15 september. Eller 17 samma månad. Eller 1 november. Hur som helst, minnena ramlade fram och måste bara nedtecknas.

En ”dag” idag också, 9 augusti!

”Har du sett herr Kantarell, bort i enebacken? Han kom dit i förrgår kväll” – – – Kom han? För tillfället verkar det inte vara alltför svamprikt i den torra naturen, men den som lever får se…

OrdOdlaren är inte särskilt flitig svampplockare. Visserligen bets hon ordentligt av svampflugan nångång på förra årtusendet, när hon en gång i blåbärsskogen undrade vilken björk som fällt alla sina löv på några kvadratmeter. Tills hon insåg att det var hela halva släkten kantarell som var på utflykt. Treliterskärlet fylldes, blåbären fick bli kvar i skogen. Återvände någon dag senare med större kärl, fyllde, åkte hem och fotograferade bytet. Optimistiskt skulle hon nu söka fram fotot, men tremetersraden med fotografialbum avskräckte, eftersom det inte finns några som helst minnesbilder av årtalet. Och i gamla album kan man förlora sig i timmar.

Så här såg det ut i korgen, bilden ”stulen” från nätet…

Fler och fler svampställen dök upp, visan småsjöngs och ögonen öppnades för svamp. Svampböcker inhandlades. Flera sorter kunde identifieras. Sen gick det som det gick. Närmsta svampstället (kantareller, trattkantareller) såldes, hus byggdes. Sammalunda med följande skogsbacke, som hyste flera sorter. Vi var åtminstone tre som delade på bästa trattkantarellstället – tills skogsägaren kalhögg. Intresset avtog. Förutom det sista stället, svart trumpetsvamp på några kvadratmeter, några meter från bastun på den egna tomten – ja, lite på grannens tomt också, men det berättades aldrig. Den platsen är inte ”egen” mera. Nya ägaren informerad, om intresset vets inget.

Skogstraskandet har avtagit, de nya skogarna är inte riktigt lika lockande, och den stora trädgården, den högre åldern, den lilla astman och den tilltagande lättjan (?) inverkar. Började fundera på textskrivaren, Jeanna Oterdahl. Hur uttalas namnet? OOter, ÅÅter, Otter, Åtter… DZjeanna, Jeanna, Janna…? Har aldrig hört, aldrig försökt. Och – hon har födelsedag idag! Fyller jämt och exakt och precis 139 år. Lärare, föredragshållare, har författat ungdoms- och barnböcker, barnvisor, några psalmer, noveller, vuxenromaner. Listan är lång. Feminist på sitt sätt, med stark förankring i den kristna tron och moralen, vilket kommer väl fram i det skrivna. Det sägs att hon vandrade i Z Topelius´ fotspår i sina moraliska berättelser.

Oterdahl står inte högt på författarlistorna idag. Det verkar som att hon endast är ”berömd” för denna kantarellvisa och den mycket vackra julvisan ‘När det lider mot jul’, där texten börjar ”Det strålar en stjärna, förunderligt blid…”.

En tid var hon eventuellt på allas läppar, när hon i ett radiotal våren 1944 brännmärkte all form av antisemitism. Redan tidigare, 1943, hade hon fördömt – på vers – permitteringstrafiken genom Sverige, att tyska soldater på väg på permission åkte genom landet med tillstånd av rikets högsta ledning. Det låter ju nästan som Astrid Lindgren i en något tidigare version!

En titt i den ena frysens dörr

I år hjälper det knappast att sjunga kantarellvisan. Fryst eller torkad duger också bra, en snabb titt i frys och skåp visar att det finns. Menyn härom dagen: stuvning på ”gammal svamp” med färska kokta bönor av varierande sort. Gott. Bönor kommer i parti och minut, så maträtten kommer att bisseras och trisseras och multipliceras.

Krydd- och svampskåpet

Tove Jansson plockade troligtvis också svamp. Hon fyller 104 idag, avled 2001. Men det är för hett för en mumindans (+29,1)… Lilla Mhy forslar OO till butiken. Snart.

(Skotten i) Sarajevo

Gavrilo Princip (19 år) sköt ärkehertigen, den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och hans hustru 28 juni 1914. Det fick man lära sig tidigt i skolan. Hustruns namn nämndes inte. Varför skotten och att i och med dem bröt första världskriget ut förbigås här.

Här stod han, guiden berättar. Fotavtryck i gatan skall finnas, men den var tyvärr just då under ombyggnad.

Ärkehertigen färdades här, vid latinbron. Bilden tagen från GP:s position. I stensoffan kan man begrunda parets öde.

Ärkehertigen och hans hustru Sophie von Chotek gifte sig av förälskelse, men det var motigt. Hon var av för låg börd. Så de var förenade i ett morganatiskt äktenskap. Va? Jo, ett äktenskap mellan en medlem av furstehus (man) och en person av lägre rang (kvinna) där hon inte inlemmas i den högre rangen.  Han tillhörde Habsburgdynastin, hennes föräldrar var ”bara” av grevlig ätt. Fadern hette Bohuslav Chotek von Chotkov, modern Wilhelmine Kinsky zu Wchinitz und Tettau. Härliga namn… En sådan äktenskapskutym har aldrig funnits i Sverige/Finland, men nog i Danmark, Italien…

Men Sarajevo… besökte staden 2005 med en finsk grupp religionslärare. Vackra, varma minnen, trevliga, öppna och humoristiska människor med obehagliga historier och minnesmärken från belägringen av staden 5.4 1992 – 29.2 1996. Vem och varför må även här vara osagt.

En multikulturell stad med många trosformer sida vid sida i århundraden. Här syns en massa minareter. Från samma kulle kunde vi fotografera synagogan, ortodox kyrka, katolsk kyrka och protestantisk kyrka.

I belägringens slutskede dödades ett åttiotal civila, män, kvinnor och barn, när de köade för vatten (inte säker minnesbild) här vid detta grönsakstorg. Deras namn finns på de röda ”plattorna” i bakgrunden.

”Försvunnen”-annonser fanns det rikligt av på många platser i staden. Undrar hur många som hittats…

Andra minnen. Sarajevo (=Slottets stad) är och har alltid varit en stad där öst och väst möts. Men vägarna mellan de fyra omgivande bergskedjorna och kullarna är inte många, det var därför lätt att bryta stadsbornas alla kontakter med den yttre världen.

Tillbaka till 2005: OO med en så gott som enspåkig finsk rumskamrat beslöt att stilla sin lilla hunger på en plats som fungerat som restaurang sen 1300-talet, minst. Och den glada servitören visste precis vad vi borde äta, det bästa de hade på menyn. Och så kom han med en sådan här servering:

Maten minns OO inte så bra, men hon greps av ett oemotståndligt habegär. Vill ha sådana! Så mätta och belåtna stegade vi iväg till de turkiska basarkvarteren.

Som att stiga in i en annan värld. Liv och rörelse, glada rop och samtal över gatan, mycket mera folk än vad som syns här. Ett plötsligt infall fick OO att byta språk, gå omkring och kommentera på svenska. Rumskamraten spelade med och låtsades förstå.

Det nappade nästan direkt. ”Are you from Sweden?” OO förklarade, basarinnehavaren/hantverkaren nickade och log och tackade för upplysningarna om svenskspråkiga i Finland, och fortsatte:”Most of my family lives in Malmö, I have been there several times.” ”Aha, så du kan svenska då?” ”No, no, in Malmö they speak such Swedish that most Swedes do not understand!” Haha, han visste en hel del han! Köpte två, betalade för en, ”vi är ju nästan grannar”, sade han. Tja, inga priser är ju fasta där, prutande gäller, men minnesbilderna och -föremålen är viktigare än priset.

Vi tog taxi till hotellet. Den något äldre taxichauffören kunde lite, lite tyska, en aning italienska, några ord engelska. OO:s tyska är och var belagd med hög rostgrad, italienskan var då = 0. Men oj, så vi pratade, skrattade, och han berättade. Taxiresan kostade just ingenting.

Nu, 13 år senare, har det hänt en hel del i staden vad gäller återuppbyggnad och modernisering, träd har säkert vuxit upp – oerhört många höggs ner och användes till ved under ockupationen. Minorna på kullarna runt staden har kanske röjts bort. Skulle vilja återvända…

Väskomanen

Borgå torg, 30 april. Torget är nästan fyllt av valborgsattiraljförsäljare. Av de ”vanliga” har en del flyttat på sig, söker, hittar inte… och så står där en väskförsäljare! Dras dit som av en magnet, oj så snygg grå med svarta detaljer, måste ta en närmare titt… ”NEJ!” ropar samvetet, ”Du har det du behöver!” Joo… Lyder. Går slokörad vidare, men så snygg, skulle vilja ha…

Den röda hängde på axeln. En helt fungerande mobil förvaringsplats för det nödvändiga, lagom många fack. Inhandlad efter grundligt undersökande, jämförande, med både för- och eftertanke under en ensam timme i det stora sammansatta köptemplet i Tallinn. År? Tja, sisådär 2014. Håller ännu en lång tid. Säger samvetet.

Kompisen på bilden är ett impulsköp. Salamanca Market, Hobart, Tasmanien, 12 november 2016. Tillverkad i Melbourne. Observera antalet fack med blixtlås. Storleken anpassad för korsordstidningar A4, böcker av alla format, papper. Ficka för mobil, hållare för pennor. Perfekt souvenir. Alltid med när körövningar inför konserter övervakas (se föregående inlägg). Båda väskorna har ”bakfickor” med identiskt innehåll: skohorn, glasögonputsduk, kam. Gillar!

Hade länge varit på jakt efter en väska med de egenskaperna, det handlade ingalunda om ett helt oöverlagt impulsköp. Nödtvångsinköpet i samma genre ser ut så här:

Numera ”italienskaväska”. Fördel: den sväljer massor, även små inköp på hemvägen från kursen. Nackdel: Ibland måste den tömmas helt i jakten på den lilla italienska ordboken. Samtidigt görs ju vissa fynd…

Snart pensioneringsdags, tyvärr. Nött, sliten i alla hörn, nästan trasig axelrem, och med en stängningstryckknapp som först var alldeles för lös, efter skomakarbesök för hård för det mjuka materialet. Men toppen! Här kan man rada in pengar i tre-fyra fack (bra vid grannlandsbesök), mobiltelefonen i ett, diverse behövliga kort i locket – men sen är den full. Anteckningsbok, kalender, pastillask, nycklar, skohorn (allt finns i den röda) ryms inte. Dock, perfekt på t.ex. mässor. Inköpt på en Sverigebåt för x antal år sedan. Ständigt på jakt efter en ny likartad…

Finväskan, hänger som elegant dörrprydnad. Fick den för ganska så exakt ett år sedan. Den dag OO bjuds på presidentens självständighetsbal kommer den med! Har tillsvidare endast använts som penninginsamlingsväska i buss på teaterresa. Den är gjord av – kaffepåsar! Tillverkaren är verkligen fingerskicklig och kreativ. Hennes senaste kaffepåspåhitt: halsband. Sant!

Tillverkaren och OO sitter i samma förenings styrelse. För en tid sedan fick de här katterna äran att bli ständiga (inte tillfälliga ständiga…) styrelsehandlingsbärare. Papperen finns alltid där, behöver sällan söka. Den stadiga tygkassen kom troligen som gåva i samband med klädesplaggsinköp på nätet, för många år sedan. Håller.

Kabinväskan (finväskan och pengaförvaringsväskan hänger i bakgrunden). Lite för tung i sig själv, men facken och färgen tilltalar mer än väl. Fick syn på den på flygplatsen i Doha strax före jul 2011, köpte, tömde den gamla gråa opraktiska och gav den till den minst sagt förvånade kvinnliga toalettövervakaren. Vidare öden förstås okända.

Sökte som besatt en bild på 70-talsväskan, också inhandlad på en turistresa. Hösten 1976 sade en butiksanställd:”Du är visst den nya läraren? Min dotter sa att hon känns igen på väskan”. Brun, högre än bred, tre synliga fack på framsidan (och ”skrivbok” på baksidan). perfekt för journalistfröet. Den tog bara slut. Saknar.

 

Färdmedel, nu på avskrivning

Dags att gå ut i redskapsboden, våren kräver krattor, spadar, grepar – och där står hon och blänger. Försöker ge ett tjuvnyp, sätta krokben och annars också vara i vägen. GötaBirgittaKöping. Plötsligt var beslutet lätt att fatta. Den som vill satsa på grundlig uppputsning (jo, 3 p!), nya gummin och ordentlig rundsmörjnng får henne. Gratis, men bör avhämtas. Tandemcykel, modell 50-tal.

Här står hon i hamnen (vid det tillfället utan namn) i Helsingfors, beredd att påbörja resan med Pomerania, Polenbåten som gjorde strandhugg i Oxelösund. I den hamnen påbörjades nästan 500 cykelkilometer till, längs, kring och från Göta Kanal. En bit från kajen stod ett vanligt brunt inomhusbord, vid det två uniformsklädda personer. Tull? Gränsvakt? Polis? Frågan var chockerande: ”Har ni betalat skatt för den där?” Konstpaus, följt av gapskratt. Trampet startade, med lite på 20 kilogram packning.

Strax före färjan över Bråviken lockade ett sommarcafé med hembakat. Grannen, seniorboendet, hade kommit på samma idé. Flera personer kom rollande och käppande och ville mer eller mindre klappa cykeln och berätta om sina tandemäventyr på 1950-talet, ”innan vi hade råd att skaffa bil”. Första, ingalunda sista gången folk tog kontakt på grund av fordonet.

Mem nåddes på kvällen, i småregn. I det närmaste högtidligt gick vi över slussen, vi hade bestämt att hålla oss på södra sidan under färden bortåt. Övernattning i Söderköping, där hela staden doftade jasmin/schersmin. Det företogs nämligen en resultatslös nakencykeljakt på telefonkortförsäljningsställen – alla hade stängt. Och varje telefonkiosk fungerade enbart med sådana. Inget ringa hem den dagen. Så var det före mobiltelefonernas tid, året var 1992. Nakencykel = cykel utan packning.

Dragvägen, vår huvudled, befanns vara i varierande skick, och välpackad grusväg är ofta behagligare cykelunderlag än asfalt. Framåt gick det, och vi ägnade oss åt att betrakta båtägarnas slussstress (jo, trekonsonantsdag idag!). Senare upplyste en bekant om benämningen skilsmässodiket. Och visst kom det ibland hårda order och kontraorder från karln vid rodret, lika ofta var det en kvinna som sprang från tamp till tamp och inte riktigt hann med eller gjorde rätt enligt kaptenen. Ibland rådde det en ren och nästan ojust kamp mellan olika båtar om plats i slussen. ”oj, så skönt att cykla…”

Vändpunkt och nån dags byk-, tvätt- och viloplats, Vadstena, via Linköping. Förstås besågs både de gamla klosterbyggnaderna, likaså det nya klostret, slottet – och rosorna som även här bara växer upp ur trottoarerna.

Återförening med med den grävda kanalen i Motala, sakta men säkert siktades det nya och senare det gamla Ulfåsa, Birgittas udde, vid sjön Boren. Där huserade Birgitta Birgersdotter på 1300-talet, födde åtta barn (en dotter hette Märta) i ca 20 år, innan hon blev änka, fick uppenbarelser, reste till Rom, ville få påven att flytta tillbaks till Rom, grundade Birgittinerorden, kanoniserades och blev ”den heliga”.

Udden är liten, smal, spetsig, brant och hög, bilden ger bara inte en rättvis bild, dock något ditåt. Googla på ”Birgittas udde”! Förstås värnas om det historiska, där finns husruiner, bilar var/är inte tillåtna, men cykel fungerar!

Återfärden i huvudsak på kanalens norrsida bjöd på en lång, kurvig och varierande nedförsbacke på lösgrusväg och topphastighet på över 60 kilometer i timmen, utkantsvyer av Norrköping, och cykelväxelreparation plus övernattning i Nyköping. I närheten av Stockholm verkade cykelvägen lite konstig – aj, den gick tvärs över en slalombacke… Enda vilda djuret visade sig i Huddinge i arla morgonstund, ett rådjur som prompt ville blockera vägen mot den röda båten.

Någon som ännu undrar över cykelns namn?

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 28 823 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
På Gång

- Steg för steg mot FramGång - det är aldrig försent för nya steg

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.