Färdmedel, nu på avskrivning

Dags att gå ut i redskapsboden, våren kräver krattor, spadar, grepar – och där står hon och blänger. Försöker ge ett tjuvnyp, sätta krokben och annars också vara i vägen. GötaBirgittaKöping. Plötsligt var beslutet lätt att fatta. Den som vill satsa på grundlig uppputsning (jo, 3 p!), nya gummin och ordentlig rundsmörjnng får henne. Gratis, men bör avhämtas. Tandemcykel, modell 50-tal.

Här står hon i hamnen (vid det tillfället utan namn) i Helsingfors, beredd att påbörja resan med Pomerania, Polenbåten som gjorde strandhugg i Oxelösund. I den hamnen påbörjades nästan 500 cykelkilometer till, längs, kring och från Göta Kanal. En bit från kajen stod ett vanligt brunt inomhusbord, vid det två uniformsklädda personer. Tull? Gränsvakt? Polis? Frågan var chockerande: ”Har ni betalat skatt för den där?” Konstpaus, följt av gapskratt. Trampet startade, med lite på 20 kilogram packning.

Strax före färjan över Bråviken lockade ett sommarcafé med hembakat. Grannen, seniorboendet, hade kommit på samma idé. Flera personer kom rollande och käppande och ville mer eller mindre klappa cykeln och berätta om sina tandemäventyr på 1950-talet, ”innan vi hade råd att skaffa bil”. Första, ingalunda sista gången folk tog kontakt på grund av fordonet.

Mem nåddes på kvällen, i småregn. I det närmaste högtidligt gick vi över slussen, vi hade bestämt att hålla oss på södra sidan under färden bortåt. Övernattning i Söderköping, där hela staden doftade jasmin/schersmin. Det företogs nämligen en resultatslös nakencykeljakt på telefonkortförsäljningsställen – alla hade stängt. Och varje telefonkiosk fungerade enbart med sådana. Inget ringa hem den dagen. Så var det före mobiltelefonernas tid, året var 1992. Nakencykel = cykel utan packning.

Dragvägen, vår huvudled, befanns vara i varierande skick, och välpackad grusväg är ofta behagligare cykelunderlag än asfalt. Framåt gick det, och vi ägnade oss åt att betrakta båtägarnas slussstress (jo, trekonsonantsdag idag!). Senare upplyste en bekant om benämningen skilsmässodiket. Och visst kom det ibland hårda order och kontraorder från karln vid rodret, lika ofta var det en kvinna som sprang från tamp till tamp och inte riktigt hann med eller gjorde rätt enligt kaptenen. Ibland rådde det en ren och nästan ojust kamp mellan olika båtar om plats i slussen. ”oj, så skönt att cykla…”

Vändpunkt och nån dags byk-, tvätt- och viloplats, Vadstena, via Linköping. Förstås besågs både de gamla klosterbyggnaderna, likaså det nya klostret, slottet – och rosorna som även här bara växer upp ur trottoarerna.

Återförening med med den grävda kanalen i Motala, sakta men säkert siktades det nya och senare det gamla Ulfåsa, Birgittas udde, vid sjön Boren. Där huserade Birgitta Birgersdotter på 1300-talet, födde åtta barn (en dotter hette Märta) i ca 20 år, innan hon blev änka, fick uppenbarelser, reste till Rom, ville få påven att flytta tillbaks till Rom, grundade Birgittinerorden, kanoniserades och blev ”den heliga”.

Udden är liten, smal, spetsig, brant och hög, bilden ger bara inte en rättvis bild, dock något ditåt. Googla på ”Birgittas udde”! Förstås värnas om det historiska, där finns husruiner, bilar var/är inte tillåtna, men cykel fungerar!

Återfärden i huvudsak på kanalens norrsida bjöd på en lång, kurvig och varierande nedförsbacke på lösgrusväg och topphastighet på över 60 kilometer i timmen, utkantsvyer av Norrköping, och cykelväxelreparation plus övernattning i Nyköping. I närheten av Stockholm verkade cykelvägen lite konstig – aj, den gick tvärs över en slalombacke… Enda vilda djuret visade sig i Huddinge i arla morgonstund, ett rådjur som prompt ville blockera vägen mot den röda båten.

Någon som ännu undrar över cykelns namn?

Parentes(en)

Kört in i, omkring i och ut ur. Med medvetna nutidshistoriska tankar – eller inte. Nuförtiden går det lätt att susa fram på Västerleden (Jorvasvägen) – stamväg 51 – utan att alls påminnas om hur det var för bara 62 år sedan. I mars svängde OrdOdlaren av orsak norrut från nämnda väg, och plötsligt möts bilisten av en sån här påle:Några tiotal meter söderut finns en likadan, men röd-grönfärgad. Blev ofotad i ”brådskan”. ”Aj, här gick gränsen! Tja, inte skulle man annars märka…” Porkalaparentesen.

19 september 1944 ingicks vapenstilleståndsavtal mellan Finland och Sovjetunionen. För invånarna i nästan hela Degerby, i två tredjedelar av Kyrkslätt och en fjärdedel av Sjundeå innebar det här att de hade tio dagar på sig att lämna sina hem, allt. Många var jordbrukare med både djur och bärgad/obärgad skörd för hela vintern. Området, 380,7 kvadratkilometer, skulle utarrenderas på 50 år till Sovjet. Med vattenområden blev det närmare 10 000 kvadratkilometer. Militären bistod vid flyttningen.

En åttaårig motor- och djurintresserad pojke satt vid vägkanten något längre västerut-norrut, i Virkby, så ofta han kunde de dagarna, kring 29 september. Han satt där och räknade och fröjdade sig över lastbilarna, hästfororna och djurkaravanerna. Han förstod ingalunda vidden av det hela. Staten gav en liten ersättning för alla de 7200 som måste lämna sina hem, de flesta fick ett annat litet jordområde att bebruka. De som var över 30 år gamla var övertygade om att de aldrig mer i livet kommer att se sin hemby, sitt hemställe. Området tömdes på tio dagar!

Snabbt befolkades området av ca 30 000 militärer och ca 10 000 tjänstemän. Det byggdes om, byggdes nytt och det revs. Historiskt-kulturella värden fanns inte. Båda kyrkorna på området, Kyrkslätt (bilden) och Degerby, användes som biografer och samlingslokaler. Gravstenarna användes som byggmaterial.

Kanonbunkrar, flygfält, kaserner, lager för krigsmaterial, vägar, vakttorn, flottbas med mera byggdes. En del personer utanför arrendeområdet kunde lägga märke till en grusväg som gick längs hela gränsen. Den lär ha krattats varje kväll.

Kommunikationerna i Finland, till huvudstaden, försvårades, eftersom nämnda Jorvasväg samt järnvägen var avskurna. Efter förhandlingar tilläts trafik längs järnvägen 1947. Dörrarna till tågvagnarna låstes, luckor sattes för vagnsfönstren i Täkter och i Köklax, strax norr om Majvik, se kartan (och låstes upp och plockades bort, beroende på riktning). Så skapades ”världens längsta tunnel”, ca 40 kilometer. Det här lockade turister, men fotograferingsförbudet övervakades minutiöst.

På 1950-talet minskade den stora militärbasens strategiska betydelse, hösten 1955 beslöts att återlämna hela området. Sovjetisk militär fick nu order att riva, spränga och förstöra. Man kunde konstatera att ca 50% av områdets gamla bostadsbyggnader skattade åt förgängelsen, 70% av ekonomibyggnaderna. W:s pappa skrev i sin dagbok på senhösten:”När jag får komma hem, då skall jag springa till kyrkan, klättra upp i klocktornet och ringa i kyrkklockorna!” När han som tidigare invånare fick besöka området innan den officiella överlåtelsedagen 26 januari 1956 skrev han:”Idag har jag besökt min hemby”. Punkt. Tror det var så att han fick besöka rykande ruiner av sitt forna hem. Björkar växte på hans åkrar.

De ursprungliga invånarna fick kämpa för att få sin egendom tillbaka, de hade ju fått ersättning, och många hade inte behövliga papper som bevisade äganderätten. De flesta lyckades. Statsmakten tvångsinlöste flottbasen, den före detta byn Obbnäs.

OO rörde sig en del i området på 1970-talet, då kunde en oinitierad inte se spår av parentesen. Men en kvinna med gott minne visade och berättade, andra teg. Såren hade inte läkts. Först 20 år senare var tiden mogen för att systematiskt börja samla in föremål och minnen och gräva i arkiv – de sovjetiska öppnades på 1990-talet. Flera ryska personer som tillbringat sin barndom på området har kunnat besöka och berätta. I Degerby finns ett museum, Igor. Obesökt av OO. Skäms. Skall göra bättring.

Åttaåringen 1944? Han fick lov att som gårdsanställd tillbringa den enligt honom blöta hösten 1956 med att plöja upp en stor åker i gränsområdet, delvis använd av pansarvagnar. Han slet, backade och tog fart med den med dagens mått mätt lilla traktorn, plockade taggtrådsbitar som släpades med plogen i leran. En inte så glad 19-åring.

Läs mera t.ex. på porkkala.net. Finska namnet är Porkkala, svenska Porkala. Ingen vet varifrån namnet härstammar.

14 april 1984

”Jag har bott vid en åkant i halva mitt liv, och sett vattnet förändra sin form…”. Intressanta bilder dyker upp i diabildsdigitaliseringsprocessen (som för övrigt går långsamt men säkert framåt) och just de här passar ju idag, 14 april 2018, 34 år senare – – VA? Så länge sen? Minns det ju som igår. Tänk, vad bilder kan hjälpa!

I januari det året låg isen slät och stadig, som asfalt. Inte så mycket snö, så med kameran i hand var det lätt att traska över ån, upp på berget på andra sidan och fotografera. Bland annat alltför många aspar. De träden fick inte långt liv. Bastun med trappan nästan ända ner till åns normala yta, det gula huset 11,5 meter högre upp. Räkna trappans trappsteg…

Mot kvällen 14 april – det var också en lördag – började det skönjas aktivitet under isen. Vatten rann till, isen lyftes upp. Och airedaleterriern Tuttan var nästan nytrimmad och som vanligt fixerad på sin lekkamrat.

Det blev häftigare och häftigare. Isblocken anföll. Det kändes bäst att övervaka händelserna i bastun hela natten. Tillfälliga sovplatser ordnades för alla tre, även om det blev si och så med sömnen. Ibland slumrade någon av oss ändå, trots braket och knaket. Vi visste ju att själva bastun inte kunde rubbas, den hade varit med förr. Titta ännu på den översta bilden och notera det gröna stadiga betongfundamentet.

Men den eleganta trappan… Rätt så sent på kvällen hade isen packat sig ordentligt. Just här nådde aldrig vintersolen riktigt fram, isen blev kvar  länge, och isblocken från åns övre lopp samlades i högre och högre bråten. Den unga björken böjdes ner och måste senare avkortas (och formen blev lite speciell, ett minnesmärke). Trappan hade redan här lossnat några centimeter i sitt översta fäste och senare kunde en stor del av trappan plockas bort utan användande av verktyg.

Vi somnade, alla tre. Plötsligt vaknade denna skribent, satte sig käpprak upp i den tillfälliga sängen: ”Nu far isen!” Sant. Brakandet och knakandet upphörde, hela isblocksberget seglade iväg med en viss värdighet. Gick inte att fotografera på grund av mörkret.

Tidigt på morgonen 15 april. Björken har rest på sig, men var bruten lite längre ner. Trappan som nu är under vattenytan är inte mycket till trappa mer. Vattnet rusade fram, enstaka isblock och en och annan sönderbruten trappa/brygga svischade förbi. En månad senare inleddes morgondoppen, från bryggan som på hösten alltid släpades upp i tryggt och torrt förvar nästan en och en halv meter ovanför åns normala vattenyta. Nu kunde den fungera som brygga på den platsen:Bilden är med avsikt ”vinklad”. Ni ser den speciella ”lyktstolpen” uppe i vänstra hörnet, den stod ännu nästan lodrätt. Björken kämpar på. Den häftigaste islossningen mellan 1979 och 2012.

4 april – en händelsesallad med associationer

Tre före detta kolleger fyller år den fjärde. Olika år och olika månader, men med jämna mellanrum: 4.4, 4.8 och 4.12. Grattis idag, Du som är den första i raden! Om du nu läser där du nu är…

Namnsdag (endast en, utelämnar övriga namn) firar Odin (svfi), Ukko (fi), Jyrki (fi.ort), Marianne (sv) och Nancy (no). Ibland är det påskdag också, men det är verkligen inte ofta som ”första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämning” infaller just denna dag. Nu senast 1999 och 2010, följande 2021. Enligt en 1693 år gammal bestämmelse. Räknenissar har gjort en massa statistik kring påskens tidpunkt, för OO räcker det nu med att konstatera att den västerländska påsken kan infalla mellan 22 mars och 25 april. 2019 är det kanske vår då, 21 april…

4 april 1216 daterade Innocentius III – en av medeltidens mäktigaste påvar – ett brev till svearnas (?) kung där han ger densamme rätt till nuvarande sydvästra Finland. Tänk, att (tro sig) ha sådan makt. Kunde han ens föreställa sig vad han skrev om? Biskopen i denna avlägsna trakt skulle vara underställd biskopen i Uppsala. Det råder delade meningar om vem det var just då, den berömde Thomas eller hans eventuella föregångare Folquinus, vars historicitet är omtvistad.

Svea rike, 1200-talet

4 april 1617 avled Arvid Tönnesson Wildeman, knappt två månader efter att han varit med och undertecknat freden i Stolbova. En av det svenska rikets stora stormän i början av storhetstiden. Med rötterna stadigt på Tjusterby (se tidigare inlägg), inom 15 kilometers radie från denna skrivplats.

4 april 1841 avled W H Harrison, president i USA. 4 mars höll han sitt installationstal i iskallt regn, utan överrock och hatt. Lunginflammation. Lek inte med vårvädret. Han gick ändå till historien, som den mest kortvariga presidenten i landets historia.

Edith Södergran som frimärke

4 april 1892 föddes Edith Södergran på Karelska näset, i Raivola. Hon som var så ”svår” för gymnasieeleven. Trots att modersmålsläraren dundrade om hennes storhet. Hennes liv, dikter och tankar har analyserats och tolkats och vridits och vänts av otaliga experter, och många dikter har tonsatts. En av tonsättarna och arrangörerna är t.ex. Gottfrid Gräsbeck, som åstadkom den modernistiska ”kantat för damstämmor och orkester”, ”Visan från molnet”. Den framfördes av Florakören under hans ledning på 1970-talet under en ”bejublad” turné som omfattade bl.a. Liseberg i Göteborg och Tivoli i Köpenhamn. Vi spelade på kam, kastade pingisbollar, sjöng ”vilken ton som helst men inte samma som grannen” på vissa ställen, och harmoniskt vackert på en del ställen. Och mycket mittemellan. En av altarna köpte tre skjortor i ”rätta” färger, och iskrudade dem travesterades ”Färgernas längtan” på hotellrummet i Köpenhamn:”För min egen blekhets skull älskar jag rött, blått och gult…”. Hela turnén präglades av en hel del studentikosa upptåg. En viss GG rev sig i peruken…

4 april 1930 avled Sophia Maria Viktoria av Baden, drottning av Sverige. Hon som lät bygga Solliden, som ärvde Mainau och ”gav” holmen med slott och allt till barnbarnet Lennart Bernadotte, som i sin tur förvaltade arvet mer än väl. Hennes sista kungliga uppgift var republiken Finlands första: statsbesök.

4 april 1968 mördades Martin Luther King. Knappast han man sansa sig så kom ett nytt politikermord i samma världsdel. 18-åringens världssamvete började vakna, men något större engagemang blev det aldrig. Kanske lika så bra.

Det finns en stor mängd annat som hänt 4 april: Atlantpakten Nato undertecknades 1949, fredssymbolen ”cirkel med lodrätt streck och två snedstreck” lanserades 1958, USA:s flagga 1818, Napoleon abdikerade (första gången) 1814, med mera. Men Ambrosius har försvunnit från almanackan. Kyrkofadern som avled 4 april 397. Kommer ihåg religionslärarkollegan som suckade i klassen:”Om jag hade söner skulle den ena heta Ambrosius, den andra Augustinus!” ”Så bra att du inte har barn alls”, kommenterade en elev klart och högljutt. Sant. Hon har själv berättat.

Mofa

Första bekantskapen: ett litet garage ca 100 km från det dåvarande hemmet i början av 1980-talet. Där stod han, stor, svart, hög, dammig – främmande och nästan skrämmande. Alla hjul rullade, han stod på bockar. Motorn kollades med veven – den gick runt. Bra. Dags för hemtransport på en liten lastbil, ett litet äventyr i sig.

Hemma blev det helgenomgång: avdammning, tvätt, diverse oljor och andra vätskor, 92-oktanig bensin. Och besiktning. Men där blev det stopp. Den unga besiktningsmannen kunde inte köra en A-Ford årsmodell 1930-31. Chefen tillkallades och klarade de hela, efter en kort introduktion i mysterierna med bensinpump, strömlås, starta med foten på en knapp på golvet, ge dubbelgas mellan växlarna, med mera. Godkänd. Mofa platsade inte i museibilregistret på grund av några osynliga fjädrar som var av nyare modell.

Interiör. Tripmätare finns! Enbart handgas.

OrdOdlaren vet inte mycket om Mofas tidigaste historia. Det ryktades om någon sorts koppling till spritsmuggling (under förbudslagstiden, 1.6 1919 – 5.4 1932), men ho vet. RCS inhandlade skrovet för egna tobaksstrejkpengar 1963. Mofa stod då i en lada som hönsen invaderat, kallades Mofas bil. Namnet bevarades, restaureringen till körskick tog några år.

Till hösten rattade RCS Mofa till det trygga och torra förvaret i garaget. Skvätten i tanken beräknades hinna till för ca halva resan. OO beordrades därför på 92-oktanig jakt. Hittade. På grund av ett tankefel var en krossning av motorvägens gröna fält av nöden. (Lämnade spår. Torde vara preskriberat). Trampade gasen i botten. Hur långt hinner  Mofa med topphastighet 55 kilometer i timmen (av försiktighetsskäl, den lär ha gått i närmare 100…), egentligen? Svar: långt. När Fiaten äntligen nådde Forden och bränsleläget kunde kollas utbyttes förvånade blickar: mindre än en halv liter kvar.

Följande gång flyttade Mofa hem för gott. Bogserades med bom. OO hade den tvivelaktiga äran att ratta och bromsa. Ingen servo. Förstås tog RCS fel väg, märkte efter ca 200 meter. Backa, styra… Det speciella ekipaget fick förstås förståelse av övriga bilister – och Mofa rullade precis som han skulle (Ser ni hur OO slår sig för bröstet?)

Upputsad och elegant?

Det blev en hel del skjutsande av nygifta par. En gång släntrade kantorn, årsmodell ca 1945, förbi utanför kyrkan, såg RCS, årsmodell 1937, bakom ratten, såg registerplåten… ”Jag tänkte säga don efter person, men det säger jag inte!” hojtade han. Sen kom en busslast med amerikanska turister. ”Could you, please…”, ”I want a photo with me inside…” ”Leave the door open…”. Succé.

En sommar ”tjänstgjorde” Mofa på Lurens sommarteater, som polisbil som stjäls av spritsmugglaren. OO tror att Mofa då fick uppleva gamla minnen…

Ur en annan vinkel.

Konferens-bad-spahotellet söder om hemstaden var hemvist för en vetenskapsmannakongress. Två av de medföljande fruarna gästade OO. Det kom fram att den enas (tyska) man var veteranbilsfrälst. Följaktligen laddade RCS in de tre gummorna i Mofa, körde till hotellet, körde in på förbjudet område ”Med Mofa får man!” och den tyska fruns man råkade se. ”Is-is-is th-this an-an an A-Ford?” stammade han fram. Sen steg hans hustru ut ur bilen. Tablå! Hans min var minst sagt obetalbar.

Allt har en ände. Mofa fanns i flera år på den privata försäljningslistan. En dag såg RCS en pytteliten annons:”Bil, årsmodell 1928-1930, sökes för filminspelning”. Det handlade främst om att hyra, men projektets förmedlare blev så förtjust att han köpte Mofa nästan på stubinen. I augusti 2006 lämnade Mofa RCS och OO, som torkade tårarna och önskade lycka till. Senare kom besked om att Mofa skjutsat diverse ansedda personer i samband med stora festligheter i Vasa. Vad det blev av den tilltänkta filmen har OO inte en aning om.

Mofa reser iväg, augusti 2006

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 23,824 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
På Gång

- Steg för steg mot FramGång - det är aldrig försent för nya steg

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

En blogg om att följa sitt hjärta och leva sin dröm - här skildrar vi livet på Lindö och utmaningen i att bli självförsörjande på en väglös ö. ❤️

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.