Personliga körminnen med anledning av manskör

 

 

”Snöa in på” är enligt Slangopedia ”att bli [överdrivet (överdrivad, hähä)] engagerad av eller intresserad av något som ofta är mindre viktigt”. I det här sammanhanget tycker egensinniga OO att ”snö” är viktigare än ”viktigt”. Snön kommer, smälter bort, blir sällan evig, men återkommer. Och nu har OO snöat in på körsång. Manskörsång. Den fyller 200 år i Finland i år.

Folkskolflickan var med i religiös byaverksamhet där man knäppte några gitarrackord och sjöng. Inga kvalitetskrav, men irriterande när gitarren var så svår att stämma. Mellanskolflickan sjöng i Vörå församlings ungdomskör, och ca 15-åringen förundrades över den yngre killen som hanterade pianot suveränt. Uppfattningen om den egna förmågan fick sig en törn. Trots att hon på egen hand lärt sig noter med hjälp av storasysters blockflöjt, i smyg. Och kämpat med att få de blåsta tonerna så rena som möjligt, täcka ordentligt med fingrarna…

Och så kom Keskisnejdens (bort)blandade kör. En ung färsk dirigententusiast i byn ville pröva sin förmåga. Till och med pappa var med en tid. Det var verkligen bortblandat. Kort experiment.

Nyblivna universitetsstuderanden traskade iväg till Florakören, damkören vid Åbo Akademi. Där fick hon uppleva känslan att stå i en stor kör (med broderkören Brahe Djäknar) och sjunga bl.a. Vivaldis ”Gloria”. En upplevelse som känns ännu. Många roliga episoder på resor och fester, och psyk.stud fick användning för sina starkare sidor: hållas nykter och förestå baren, blanda drinkar på sitsar och fester, städa efteråt – och kommendera småfulla unga män att hjälpa till. Senare skrev hon informationsblad, det hade hon gärna fortsatt med, men studierna krävde vistelse på annan ort.

Florakörens altar övar i Århus 1972. Skribenten i burrhår till höger

I jobbstaden blev det blandad kör. Största innovationen: kören sjöng, och fyra danspar, inkluderande biträdande folkdansledaren dansade ”Fryksdalsdans nr 2” Sådant borde fler körer satsa på! Det var faktiskt roligare att dansa, kroppen hade lättare att lära sig sådant. Dansledandet ökade, sjungandet minskade.

Slutet av 1970-talet. Kavaljeren är ung, men dansade gärna med sin lärare…

Ytterligare en blandad kör finns på ”meritlistan”, men även det inhoppet blev kortvarigt och lämnade föga spår. Visserligen några roliga halvdramatiska uppträdanden, men övriga intressen tog över även det försöket.

Efter en lång skapande paus inleddes den aktiva lyssnareran som fortfarande pågår. Örat har skärpts, och det är verkligen lättare att få ordning på det organet än på stämband, lungor, tunga och tänder (och annat som behövs för att få till en bra ton). OO kan höra att något ”låter otroligt bra” eller ”verkar haltande”, men kan ofta inte sätta fingret på det. BJR kan ofta hjälpa, själv står han för det mesta i någon av ”sina” tre körer och basar medan hustrun lyssnar.

Att fota en manskör är inte lätt. Frack, mörk kostym eller åtminstone svart t-skjorta… Men dirigenten Jonas får gubbarna att ge sitt bästa! Manifestum 2016 i Smakbyn, Åland

OO har aldrig ägnat en tanke åt hur det hela började. Nu har det helt plötsligt uppenbarat sig en överdos. 1819, Pippingsköld, Kejserliga Akademien i Åbo, influenser från en vistelse i Uppsala. Men precis som i Tyskland vid samma tider, samhällsklassblandning var inte önskvärd. En kör för adliga, en annan grundade en för borgare… Sen kom Åbo brand 1827, Akademien flyttades till den nya huvudstaden Helsingfors och blev Kejserliga Alexanders universitetet. Sång- och musiklivet spretade åt olika håll tills Fredrik Pacius kom från Tyskland via Stockholm och satte igång som musiklärare. Då blev det ”Vårt land”, Finlands första opera ”Kung Karls jakt”, Finlands äldsta nuvarande kör, ”Akademen”, ur vilken trippelkvartetter bildades för att resa runt, sjunga och samla in pengar för att bygga ett studenthus, vilket också skedde. Så småningom kom det finska in i bilden, på olika sätt blossade språkkonflikter upp, och så kom flera körer… Idag finns ca 150 registrerade manskörer i landet. Väntar bara på en liknande dos om blandade körer, damkörer… Ja, de finska och de svenska manskörerna firar tillsammans.

Halva födan?

Andra halvan då? Sällskapet. Tillagningen – gärna tillsammans med andra. Uppskattning efter ett lyckat kockande. Ett enkelt kort tack. God sömn, Hwijla och Roo. Utseendet på det tillagade. Uppläggningen. Färgvariationen, färgharmonin. Drycken. Kreativiteten. Rena lokala råvaror. – – – Joo, OrdOdlaren googlade och fick många svar. – – Ja just, ja. Utgående från ett gammalt (skånskt?) ordstäv: Maten är halva födan, resten är sill och potäter (!?)

Komihåggråvarelserna i hjärnan hämtar upp minnet från 1970-talet, Studentbyn i Åbo. Psykologistuderanden bodde i de äldsta delarna, 12 cellbostäder i en korridor med gemensamt kök innehållande dubbel uppsättning spisar och diskutrymmen, 24 skåp för torrvaror och kärl, två kylskåp med 6 korgar i varje. I korridoren i kvarter 3, del C, andra våningen bodde tio finska killar, en finsk flicka och psyk.stud OO i cell 24, mittemot köket.

Alla diskbaljor var ofta fulla. Gjutjärnsstekpannor låg i blöt bland andra smutsiga koppar och fat. Flera ansåg att alla kärl var socialiserade och inga var privata, så bl.a. de sex snygga glasen från skåp 24 var ofta på villovägar och hittades bokstavligen här och där. Om de hittades. Vid utflyttningen återstod visst två. Städerskan – till vars uppgifter inte hörde att diska – slet sig i håret. Till slut satte någon upp lappar: ”Muistakaa, puhtaus on puoli ruokaa!” (Kom ihåg, renhet är halva födan!). Några som möttes i köket den morgonen när städerskan diskat alltihop log, kommenterade och var optimistiska. Och på kvällen fanns nya skyltar: ”Kansainvälinen laihdutusviikko. Motto: jätetään puoliruoka pois!” (Internationell bantningsvecka. Motto: lämna bort halva födan!) Resignation…

Juletider. OO måste bara göra det som hör till i matväg: morotslåda och kålrotslåda. Halva mängden kunde räcka… Köpa? Nä. Vill blanda och krydda själv, av så lokala råvaror som möjligt, från grunden. Riset i morotslådan har bytts ut till korngryn, smakar fylligare. Muskotnöt, ingefära, salt, vitpeppar efter eget behag. Hela proceduren tar inte många timmar, men några.

Den goda sötnade potatislådan (potatis, en skvätt vetemjöl, lite smör, mjölk, salt, ev sirap) köps halvfärdig, fryst, dock hemmagjord av en bekant som tillverkar större satser. Den skall sötnas i 55 – 60 grader i minst fyra timmar, kollas upp, avsmakas under tiden. Gräddningen efter upptinandet tar 2-3 timmar. Således inga dyra ingredienser till någon låda, enbart tid och ”pysslande”. Och köket doftar. Juldoft, lådor och skinka. Mer behövs inte. Eller…? Korvar, patéer, köttbullar, leverlåda, Janssons frestelse, rödkål… Inte här, för två personer.

Sillsallad! Men om den råder det olika uppfattningar – rödbetssallad, rosoll eller rosolli (från rysk dialekt, sägs det. Rossól = salt vatten). Och vilka ingredienser skall ingå? Och hur och när skall den ätas? I OO:s barndom serverades sådan kall mat på tröskankalas, då det behövdes många människor som jobbade. Rödbeta, morot, potatis, lök, saltgurka och saltströmming i kubikcentimeters bitar.. Både namnet, den ljusröda ”såsen” och platsen på julbordet var helt ny för OO för halva livet sedan. Årets köpta variant smakade noll. Gör själv nästa år, balndar då också i äppelbitar. Äter med sill, utan saltströmming, utan ”sås”. Oberoende av andra lärosatser.

Julmat… Den finska lärarföreningen i jobbstaden stod en tid för ”julfesten” vartannat år, den svenska vartannat. Och då förfinskades ordet vad gäller uttalet. Julma (korta vokaler, u uttalas som o) betyder grym. Julmat blir pluralt, grymma. Häftiga sammankomster…

Halva födan? Ja, vad i ingressen röstar ni på?

Skapande paus

Journalistfröet (som hon själv då och då trodde) gjorde en intervju med en varitmusikerhelalivet, en glad och verkligt talugär man. Prat, anteckningar, några rätt så platta fotografier, allt var i en enda röra i huvudet. Det var önskvärt att materialet skulle finnas på redaktionen följande dags kväll.

Då, för förtiofem år sen då var det verkligt analoga – hjulanaloga – tider jämfört med dagens digitala snabbskutt. Tidningen bjöd på svartvit film i ca tolvbildersstumpar, framkallning sköttes där. Vad du som frilansjobbare fångat på bild såg du vanligtvis först i tidningen. Texten och filmrullen sändes med buss i ett kuvert, mottagaren betalar. Busstationen och redaktionen fanns nära varandra i sin ända, medan den dåvarande OO hade 8 (om hon hade tur med de få busslinjerna den vägen) eller 22 kilometer till lämplig busshållplats…

Sommarlovet bestod i övrigt av föus- och annat jordbruksarbete, medan kalvarna och korna kvällsutfodrades jobbade hjärnan med inkommet material. Skrivmaskinssittningen någon timme senare gav inget godtagbart resultat. Suck. Följde lite TV, lite läsning och troligen något kvällsmål innan sömnen tog vid. Upp i ottan, föus och morgonmål. Som vanligt skulle OO diska efteråt. Mitt i allt avbröt hon, torkade händerna, vände sig mot mamma med orden: ”Du får fortsätta!” Denna lydde utan knot, med gapande mun – vad tog det åt dottern?

Skrivmaskinsknatter. Rubrik, ingress, dispostion, mellanrubriker, några futtiga bildtexter till osedda bilder formligen exploderade fram. Två papper. En blick på klockan, ”Pappa, jag behöver bilen!” I ilfart 8 kilometer, fångade bussen, överlämnade kuvertet, ”mottagaren betalar”. En häpen signatur Cander satt på redaktionen och framkallade, beskar och förde texten till sättning (ja, det var blysättningstider då, vet ni yngre läsare vad det handlade om?)

Senare i livet har OO undervisat om den kreativa processen; som ofta börjar med en idé, ett uppdrag, ett problem – och sen kommer materialinsamling, inkubation, illumination och sist det verkliga jobbet, förverkligandet. Och det kan såga av och an många gånger, med utprovningar och testningar och förbättringar. Dock påstår skribenter att det inte alltid går att göra så mycket åt alstret när man väl skrivit ner sin story. Annat kan det vara på andra områden. I varje fall gäller det att fånga illuminationen, ”uppenbarelsen”, ”synen” i flykten; den kan vara blott några få sekunder. Den har också en tendens att dyka upp i skarven mellan sömn och vakenhet. OO har till och med fått ihop en pensioneringssång till en kollega enligt ”papperochpennavidsängen-metoden”. OO är annars usel på rim och poesi.

”Skapande paus” är nästan synonym. Bodil Jönssons ”ställtid” är också lite ditåt – förresten ett verkligt användbart ord. Du måste ta itu med ett jobb (rätta prov…), som tar 110% av din uppmärksamhet. Tröskeln att börja är hög. ”Nä, nu måste jag…” Så ser du dammet på pianot. Det skall torkas bort. Nu. Och spegeln är smutsig. Skall putsas. Nu. Mattan skall dammas. Nu. Alla de där sysslorna hjälper dig att ställa in dig på det som skall göras, hävdar fysikprofessorn B. Jönsson.

Nu skall det packas. Oj, ja, blogginlägget skall skrivas. Packa! Blommorna skall vattnas. Packa! De där böckerna borde ju stå i hyllan, inte ligga på stolen. Packa! Okay. Nu skall det avnjutas en skapande paus, de egna batterierna skall laddas – utan sladdar. Däremot behövs det sladdar och laddare till en hel del apparater. Den skapande pausen avnjutes utan internet, utan Facebook, utan bloggläsande och -skrivande.

Hoppas du som läser det här återkommer i början av november! Det gör OO, i varje fall.

Nyfiken på skriverierna för förtifem år sedan? http://www.webbop.fi, skrolla till ”vi har digitaliserat vårt arkiv”, sök fram tidning nummer 33, 9 augusti 1973. ”Gösta minns”.

Föus = ladugård. Talugär = pratsam

Filmstjärnan

Karriären blev kort, men framgångsrik. Två dagar, 8 + 12 timmar. Intensivt, tröttsamt, ensamt och en massa väntande. Men Laisa, knappt 6 år, skötte sig över förväntan. Hon verkar att ha tagit det mesta med ett stoiskt lugn i sitt liv. Även då, för lite på 18 år sedan.

Det kom ett telefonsamtal 21 februari vid tolvtiden. ”Har ni släde?” ”Joo…” ”Bra, kan ni komma till Davidsnäs på Emsalö till klockan fyra?” ”Häh…Ja… Jo… Må int…” Action direkt: släden dammades av, Laisa in i bilen och släden efter. Filmscen: folk kom till en fest i skymningen, med häst och släde. Facklor lyste upp vägstumpen, av någon anledning fanns det några burkar med äkta djurblod där, Laisa trampade i en… Vi var lite oroliga för hur hon skulle reagera på ljusförhållandena – reaktion noll. OO stod vid hennes huvud och berättade sagor (oj, så hon lyssnade), RCS fick finna sig i att utrustas i kuskkläder á la 1850-tal. OO fick också hux flux hoppa in som en gäst på väg uppför trapporna. Alla tre kom hem vid tolvtiden på natten. Piggast var Laisa.

19 april ringde telefonen igen:”Har ni en lämplig enkel kärra, helst trähjul?” ”Kan ni komma till Lappvikens sjukhus och sen till Tusby i morgon?” Okay, hästbilen lastades än en gång. 20 april var solig och varm, skärtorsdag.

De sista scenerna i filmen om Aleksis Kivi skulle filmas, när hans bror avhämtar honom från mentalsjukhuset Lappviken, hem till sin lilla stuga (liten storstuga + kammare) i Tusby. Han som spelade brodern – kusken – hade aldrig sett en häst bakifrån förr. Det blev snabbkörinlärning; Laisa fick trampa alla vägar runt det stora vita sjukhuset, om och om igen. Inlärningen framskred till någorlunda godkänt.

Lappvikens sjukhus, Laisa konstrar lite. Regissören Jari Halonen till höger

Scenen där Aleksis kommer ut ur sjukhuset och skjutsen väntar utanför vid trappan togs om otaliga gånger. Laisa stod för det mesta med hängande huvud, stilla, lugn – och så vände hon plötsligt på huvudet och såg sin spegelbild i ett fönster. Ett glatt, förväntansfullt gnäggande följde: ”Hurra, äntligen en vettig typ i det här sällskapet”, verkade hon tänka. Storskratt av hela filmteamet, och scenen togs om. Än en gång.

Körundervisning på gång

Serviceteamet var utrustat med spade, kvast, ämbar o.dyl för alla utsläppseventualiteters skull, men nej. Laisa släppte inte en fis, ens. Efter flera timmar var scenerna godkända, dags för transport till Tusby. OO tog in Laisa i bilen – då kom det! Liter på liter på liter, munk på bulle på munk och flera till! Nytt storskratt av filmteamet när vi berättade!

Övning utan häst. Den längsta i gruppen på fyra är ”Aleksis Kivi”.

I Tusby sände RCS iväg ekipaget med Aleksis, bror och bror och brorsdotter i ena ändan, höll tummarna – jo. Laisa stannade under själva filmningen på rätt ställe vid trappan, lät passagerarna stiga av i lugn och ro, brodern körde vidare, svängde till höger. Och där bakom huset stod OO med en brödbit eller en morot. Laisa lärde sig under övningarna vad/vem som väntade, och den stumpen avverkades snabbare och snabbare… OO var med i filmen, bakom huset, och ryggen i samband med festen skymtade visst också under bråkdelen av en sekund…

Filmen Aleksis Kiven elämä, regi Jari Halonen, premiär 10.10 2001.

Iloinen Salama, Laisa, född 23.6 1994, lever ännu som synnerligen kär och omtyckt ridhäst, 24 år gammal.

Aleksis Kivi, 10.10 1834 – 31.12 1872, författare, en av de första som skrev dramatik, romaner, dikter på finska i Finland. Hans dag idag, 10 oktober. Likaså den finska litteraturens dag.

Klubbminnen

”… för huvud, hjärta, hälsa och hand vi vilja arbeta så gärna…”. Ack, om OrdOdlaren kunde komma ihåg mera av dikten den lilla flickan deklamerade! Samt var och när – eller hur. Varför vet hon. Det handlade förstås om en 4H-fest.

Hon var 5-6 år (=för ung) när hon hade sitt första ”klubbland”. En, precis en, planta, en foderkål som hon lär ha krafsat omkring närapå varenda dag. Sen blev det något större areal och större urval grödor och mera ogräsrensning. Inte roligt. Klubbledaren kom ju oregelbundet och gav ”poäng” för skötseln. Allt skulle bokföras. Varje vår fick varje klubbmedlem ett litet ljusgrönt häfte (har inte bevarat för eftervärlden, tyvärr!) där grödor, arbetstimmar och vad som gjorts skulle skrivas in. Pappa skötte jordbearbetningen med traktorn och avsatte ett lämpligt område på åkern för döttrarnas sommarkneg. ”Andras arbete”, det kostade förstås. Men att sen ”eget arbete” kostade (visserligen mindre), det var svårare att förstå. Ekonomi och kostnader har alltid varit ointressant för den här skrivhjärnan.

Ändå, i slutet av odlingssäsongen fick klubbdeltagarna prisuppgifter och så skulle eventuell vinst uträknas. De odlade grönsakerna gick ju oavkortat till hushållet, konkreta pengar blev det inte. Att skriva en egen årsberättelse var betydligt roligare än att räkna plus och minus. Troligtvis var alla lärdomar, ”learning by doing” till nytta. Helt i organisationen 4H:s anda. För att inte försumma höstfesten med grönsaksutställning och prisutdelning. Priset för foderkålen finns fortfarande kvar, en väl använd Arabia-tallrik-assiett. Den var nästan en spådom för 60 år senare. Rosor…

4H-rörelsen uppstod i USA i början av 1900-talet, för att bl.a. utbilda ungdomar i nya rön i odling och i praktisk hemkunskap. På 1960-talet fick vi lite alternativ till klubblandet, mellanskolflickan hade ”mitt blommande fönster” och Storasyster deltog i kurser/tävlingar i mat och pluggade frågor och svar. Ett minnesfragment, en fråga lydde ”Vad gör man med torra ostkanter?” Storasyster funderade och lillasyster hade svaret:”Man ger dem åt sin syster, hon äter upp dem!” Torra hårda ostkanter smakar fortfarande mums i OO:s mun! (Så länge tänderna inte tar skada…).

En trevligt ”formulerad” logo…

Numera har 4H arbetspool, kaninhoppning, djurvård, ”gå-ut-med-hunden”-tjänster, traktorkörning och avfallsinsamling med mera på programmet.

Ungdomskompisen E var klubbledare på den tiden när insamlingen av tomma gödselplastsäckar från jordbruket startade. OO som då än en gång trodde att hon skulle bli journalist och sommarjobbade på lokalradion föreslog och fick intervjua E om nyheten. Chefen tyckte att vi skulle prata som vi vanligtvis pratar, dialekt, båda två. Sagt och gjort! Visst kändes det lite konstigt att sitta i radiostudion och prata grundspråk, tror vi blev lite fnittriga båda två. Året var 1975, och vi blev dialekt-i-radio-pionjärer. Vi fick visst också positiv feedback, om OO minns rätt.

Ingalunda ett klubbland anno dazumal, men så här kunde det ha sett ut. OO:s odlingsland från 2009 med bastu och å i bakgrunden – nedanför.

Läste nånstans att 4H-dagen firas 15 september. Eller 17 samma månad. Eller 1 november. Hur som helst, minnena ramlade fram och måste bara nedtecknas.

En ”dag” idag också, 9 augusti!

”Har du sett herr Kantarell, bort i enebacken? Han kom dit i förrgår kväll” – – – Kom han? För tillfället verkar det inte vara alltför svamprikt i den torra naturen, men den som lever får se…

OrdOdlaren är inte särskilt flitig svampplockare. Visserligen bets hon ordentligt av svampflugan nångång på förra årtusendet, när hon en gång i blåbärsskogen undrade vilken björk som fällt alla sina löv på några kvadratmeter. Tills hon insåg att det var hela halva släkten kantarell som var på utflykt. Treliterskärlet fylldes, blåbären fick bli kvar i skogen. Återvände någon dag senare med större kärl, fyllde, åkte hem och fotograferade bytet. Optimistiskt skulle hon nu söka fram fotot, men tremetersraden med fotografialbum avskräckte, eftersom det inte finns några som helst minnesbilder av årtalet. Och i gamla album kan man förlora sig i timmar.

Så här såg det ut i korgen, bilden ”stulen” från nätet…

Fler och fler svampställen dök upp, visan småsjöngs och ögonen öppnades för svamp. Svampböcker inhandlades. Flera sorter kunde identifieras. Sen gick det som det gick. Närmsta svampstället (kantareller, trattkantareller) såldes, hus byggdes. Sammalunda med följande skogsbacke, som hyste flera sorter. Vi var åtminstone tre som delade på bästa trattkantarellstället – tills skogsägaren kalhögg. Intresset avtog. Förutom det sista stället, svart trumpetsvamp på några kvadratmeter, några meter från bastun på den egna tomten – ja, lite på grannens tomt också, men det berättades aldrig. Den platsen är inte ”egen” mera. Nya ägaren informerad, om intresset vets inget.

Skogstraskandet har avtagit, de nya skogarna är inte riktigt lika lockande, och den stora trädgården, den högre åldern, den lilla astman och den tilltagande lättjan (?) inverkar. Började fundera på textskrivaren, Jeanna Oterdahl. Hur uttalas namnet? OOter, ÅÅter, Otter, Åtter… DZjeanna, Jeanna, Janna…? Har aldrig hört, aldrig försökt. Och – hon har födelsedag idag! Fyller jämt och exakt och precis 139 år. Lärare, föredragshållare, har författat ungdoms- och barnböcker, barnvisor, några psalmer, noveller, vuxenromaner. Listan är lång. Feminist på sitt sätt, med stark förankring i den kristna tron och moralen, vilket kommer väl fram i det skrivna. Det sägs att hon vandrade i Z Topelius´ fotspår i sina moraliska berättelser.

Oterdahl står inte högt på författarlistorna idag. Det verkar som att hon endast är ”berömd” för denna kantarellvisa och den mycket vackra julvisan ‘När det lider mot jul’, där texten börjar ”Det strålar en stjärna, förunderligt blid…”.

En tid var hon eventuellt på allas läppar, när hon i ett radiotal våren 1944 brännmärkte all form av antisemitism. Redan tidigare, 1943, hade hon fördömt – på vers – permitteringstrafiken genom Sverige, att tyska soldater på väg på permission åkte genom landet med tillstånd av rikets högsta ledning. Det låter ju nästan som Astrid Lindgren i en något tidigare version!

En titt i den ena frysens dörr

I år hjälper det knappast att sjunga kantarellvisan. Fryst eller torkad duger också bra, en snabb titt i frys och skåp visar att det finns. Menyn härom dagen: stuvning på ”gammal svamp” med färska kokta bönor av varierande sort. Gott. Bönor kommer i parti och minut, så maträtten kommer att bisseras och trisseras och multipliceras.

Krydd- och svampskåpet

Tove Jansson plockade troligtvis också svamp. Hon fyller 104 idag, avled 2001. Men det är för hett för en mumindans (+29,1)… Lilla Mhy forslar OO till butiken. Snart.