Andra vänddagen

Rätt. Vänd-dag. Halvsnödagen i Sverige, 25 januari. I Finland visar man öppet på vilken dag det handlar om, dagen för Paulus omvändelse. Intressant att man vet precis på dagen när vissa bibliska händelser inträffade, även om tideräkningen inte var riktigt sådan som den är nu…

Caravaggio har gjort den mest kända målningen, Michelangelo spädde på med en massa änglar, trogen sitt namn. OO ratade dessa stora män och illustrerar händelsen på ett enkelt sätt. Saulus bländades av ett starkt sken, miste synen, och så vidare. Efter den händelsen omnämns han med sitt grekiska namn, Paulus. Tyvärr har han också hos OO ett dåligt rykte. Han hade högst troligen rätt så besvärliga erfarenheter av det kvinnliga könet… Men han tog kristendomen ut ur judarnas krets, och en av hans lärdomar tog psykologiläraren till sig: ”Se bara till att den frihet ni kan ta er inte blir till skada för de osäkra” 1 Kor. 8:9. Varsågoda och läs hela kapitel 8 i första korinthierbrevet, om nyfikenheten på vad det handlar om blir stor…

Henrik kommer först, och ”på Paulus” är det allt skäl att kolla: hälften av djurens foder skall finnas kvar, något mer av människofödan, för att man skall klara sig tills det börjar grönska, tills man får ny skörd. Men nu börjar det bästa skidföret – det var innan man hade spårmaskiner och konstsnö och supersmala skidor och konstgjorda skidbottnar med femtielva valllager. Man hade trälaggar och gned på lite stearinljus och skidade upp spåren själv…

Nioåringen fotad av storasyster med lånad kamera, och tioåringen som skidade till Sigrid (flera år äldre) med önskan om att hennes storebror som ägde kamera skulle fota. Flickan utvecklades, kläderna förnyades, men skidor och stavar var desamma. Och skidade, det gjorde man.

Pappa, troligtvis tjugo år tidigare. Det gick undan när han stormade iväg, storskidaren. Stavar för starkt framåtlutande stil. Tänk er en skidåkare i slimmad dräkt bredvid, med dagens skor, stavar och skidor. Häftig mössa hade pappa…

Bondepraktikan kryllar av spådomar angående 25 januari. En av de bästa säger att om solen denna dag skiner så länge att en berusad person hinner spänna en häst för en släde, då blir det god skörd det året. Inte ens på nyktert huvud skulle OO gå i land med uppgiften… Men hon har varit en baddare på att sela av en travhäst (och få ordning på seldonen)! Solen bör skina, kollar väderrapporten…

Det ser ju lovande ut! Men det borde vara ordentliga köldgrader för att höskörden skall bli riktigt bra… Juli verkar inte heller bli blåsig och våt, eftersom ingen snöstorm kan skönjas. Så höet lyckas säkert ändå.

Storasyster på sitt fjortonde år, inte världens mest skidintresserade (skidstavarnas längd undrar OO över, minns svagt att det var tal om dem i fotograferingsögonblicket). Plats och tid som ovan, som ni kan se. Fredagen den 25 januari 2019 pratade vi sista gången med varandra, i telefon. Hon var råddig (återkommer till ordet inom en snar framtid) på grund av en stroke, kanske hon hade haft flera. Hon märkte sina felsägningar, var inte alla gånger säker på vem hon pratade med, men vi pratade!

Nej, inte molltoner nu! OO har skrivit några dagboksrader varje dag i cirka 30 år – men inget stort och revolutionerande har hänt 25 januari. Några gånger har hon noterat lyckad dansövning med elever, lyckat studiebesök med elever till Helsingfors… De resorna var verkliga rumbor, satte busschaufförens skicklighet på prov på många sätt – och inte en enda elev tappades bort på någon resa (bara nästan). Att planera resan var värre…

Snöläget idag var inte skidvänligt. Inte temperaturen, inte snödjupet heller. I egna spår, alltså. Gör inget, OO skidar inte mera. Däremot ser det hoppfullt ut för i morgon, med

elproduktion! Alla aderton paneler är snöfria. Sovrummet finns precis under dem, det hördes hur det rasade i natt. Så OO selar inte på någon häst i morgon, hon tillverkar någon enstaka kilowattimme i stället! Utan att göra något, bara hitta på andra roligheter. Och snöhögen på altanen växer. Från två håll.

Att sova. Att drömma. Att förundras.

”Varför lägger du dig med glasögonen på?” ”Jag drömde om en så snygg karl senaste natt, så nu skall jag tamme sjusingen ta mig en närmare titt på honom!” Bestämma vad man skall drömma och se det med ögonen – visst låter det intressant. Möjligt?

Den gamla psykologiläraren vaknade när flera bloggare på en kort tid skrivit om nattliga drömmar. ”Skall finnas! Det där folket… namnet, va sjutton… senap var en del av minnesregeln, men…” Det fanns inget annat råd än att kliva iväg till det lilla skåpet där ett antal klenoder från lärargärningstiden förvaras.

De ”berömda” tilläggshäftena hittades, ett för var och en av de fem kurserna i psykologi. Det första som gjordes var för kurs två, läraren ville ha en ”stomme” till utvecklingspsykologin. Namnet blev Stammen när häftet för kurs ett, Rötterna, kom. De övriga namnen gav sig själva. ”Lyftet” handlade om att lyfta sig själv i håret, för dem som skulle avlägga studentprov i ämnet. OO beundrar psykologilärarens nit, iver, kreativitet och ork, utan skanner, men med sax och tejp och lim och skrivdator och skolans kopieringsapparat, ständigt uppmärksam på lämpliga bilder, historier och seriestrippar.

Skäms över att behöva fundera en stund över i vilken kurs ”uni och uni” fanns. Sömn och dröm heter båda ”uni” på finska, vilket kan skapa förvirring ibland. ”Grenarna”, kurs tre, direkt efter att sömn och sömnstadier hade behandlats, förstås. Freud och hans låsta symbolik hade psykologiläraren inte mycket till övers för. Men ”förtätning” och ”förskjutning” var bra termer att dra till med. Som avslutning på ”Freud” har hon skrivit: ”Klienten har drömmens nyckel, psykoanalytikern kan vrida om den”.

Carl Gustaf Jung (1875 – 1961) påstod att drömmen är en dramatisering av det omedvetnas kunskap (och det begreppet är vidare, ”vitare” och djupare än Freuds motsvarande). En drömtolkning skall göras i samtal mellan klient och ”tydare”, dagsrester och annat som klienten serverar skall beaktas. En dröm kan också rikta sig mot framtiden: varna och förbereda; den har oftast något att berätta. Spännande, men ganska så jobbigt att sätta sig in i.

Där var det! Senap – oj: senoifolket i bergstrakterna i Malaysia. Folket som diskuterade drömmar, folket som ”upptäcktes” på 1930-talet och verkligen blev ”i ropet” från och med 1970-talet. Folket som lärde barnen att styra sina drömmar (”besegra de onda i drömmarna”, men knappast att helt styra vad de skulle drömma om). Snart nog översvämmades marknaden i hela världen av böcker

”Lär dig drömma”, ”Lär dig av dina drömmar”, ”Styr dina drömmar”, ”Kreativa drömmar”, ”Drömmen, nyckeln till din hälsa” – med mera, med mera. Patricia Garfield bodde med senoifolket i några månader på 1970-talet, meddelade: ”Folket uppvisar en anmärkningsvärd emotionell mognad, samhället är helt fritt från mentalsjukdom och våld” – och andra hade divergerande uppfattningar. En viss mystik skapades kring allt detta, och folket ifråga lär ha blivit mer och mer slutet och misstänksamt mot omvärlden.

Montague Ullman byggde upp ett system för ”drömbearbetning i grupp”, han bodde i Sverige på 1980-talet, och det blev nästan en folkrörelse. Drömgrupper ”överallt”, även i Finland. Om OO förstått det rätt var/är systemet en blandning av både Jungs uppfattningar och det som ansågs komma från senoifolket, plus ett och annat annat.

Sen höjde fysiologerna sina röster och hävdade högljutt att drömmar endast är fysiologiska företeelser som vår hjärna så gärna vill skapa mening i. Psykologer och psykiatriker (och vanliga ”drömmare”?) håller inte med, vill inte hålla med.

Nu sjunger det i OO:s hjärna! Dvorak. Operan Rusalka, och hennes sång till månen. Sjöjungfrun som blivit förälskad i en prins och som drömde om ett liv med honom (drömmar på dagen…). Hon fick hjälp av en häxa, men… Nä, det går inte alltid som ”drömmarna vill”. Härlig musik, hela operan igenom…

OO vaknar ibland med ett skratt, ibland besviken, fylld med ilska eller sorg. Ofta vaknar hon utan att komma ihåg någon dröm. Tar det hela med ro. Hon har ändå tagit vissa ”drömlärdomar” ad notam i sitt liv. Drömmar får en att ta itu med vissa saker, hur de än ”produceras”.

Pjas och nostalgi i Nikolaistad

Vasa (1855-1917 under ‘täcknamnet’ ovan). Stan för den unga flickan, staden som grundades 1606 av Karl IX och fick namnet från hans ätt, Vasa. Staden som brann det år som en sjömil (nautisk mil) är lång i meter, 1852, och sen flyttades någon kilometer närmare kusten. Landhöjningen gjorde att hamnen hamnade längre och längre bort från farbart vatten. Och nu har OO varit på kryssning där. Jo, du läste rätt. Där.

Det finns en tradition från 1970-talet, i en ytterst trång krets. När du kommer till stan skall du ”hälsa på gubben som står på torget och håller ena handen i luften”. Finlands frihetsstaty, 6 meter hög och 3,6 ton tung, avtäckt 9 juli 1938. Betydligt mera seriös än då tr – censuren ingrep!

Målet var detta, humorgruppen KAJ:s senaste pjas, de tre 28-åriga killarna som ”mårar å tutar ut lite småskryypt” med ojämna mellanrum. En musikal på/om ett lågpriskryssningsfartyg Botnia Paradise.

Så här ser de ut i det ”civila”, Kevin, Axel och Jakob (foto från programbladet, liksom de följande). Gossarna har hängt ihop i hälften av sina upplevda år och utvecklat och slipat sina oerhört många förmågor och sin kreativitet med hjälp av traktens skickliga musiker, scenografer, regissörer och annat scenfolk. Med mera. Ibland ställer hela hembyar upp – de har var sin av den sorten. (Kevin närmast OO:s barndomsby, cirka åtta kilometer). I musikalen har de också var sin huvudroll, vid sidan av andra inhopp:

Jakob, som vill bli (och blir) trubadur, men som får börja med att praktisera som Svanen Svante i barnens lekrum, inte precis förtjust, som av bilden synes. Han har guld i strupen, minsann (hans version av Nessun dorma, som heter Nissan bromsa, på dialekt, är legendarisk, inte med i musikalen). Kevin, blyg och tafatt fågelskådare som finner Henne, sin like, och spelar upp ett orrspel som få kan efterlikna. Hoppas det kommer att spridas som separat filmsnutt, det kan ses många gånger! Plastiken är helt otrolig, han kunde troligtvis också ha gjort karriär som höjdhoppare, att döma av ett snuttekort högt hopp i musikalen. Kevin är också skicklig gitarrist.

Axel som slimmig spelhaj, ”världsvan” företagare i plastbranschen. Uppvuxen i spelmansfamilj med alla de förmågorna. Har sett honom traktera flera instrument, också förstås fiol. Skriver elegant, har gett ut en novellsamling, bland annat.

Vanudå? Nej, huvudet med masken är inte huvudsaken, utan den oelektrifierade kristallkronan! Den hängde ovanför dansgolvet på restaurang Ernst då det begav sig, på 70-talet. Kändes häftigt och skrämmande när den började svaja av otaktfasta rörelser på dansgolvet, minsann! Den består av över 500 delar, 175 centimeter hög och 125 bred!

OO ”lånade” en bild från teaterns webbplats för att visa hela härligheten och proportionerna. Hoppas nu att hon inte får teaterns skattkisteskötare på halsen… Kristallkronan är gjord i Ryssland på 1800-talet, hängde på Stor-Abborfors gård i Pyttis (betydligt närmare OO:s nuvarande plats på jorden) och såldes på auktion 1954 och befanns inte passa på den plats köparen tänkt, så den deponerades på Wasa teater. Både den och restaurangen demonterades 1998, men bägge har nyligen fått återuppstå! Den verkade mindre, men det påstås att den kortats av en aning nu. Man tyckte nästan att man nådde den med handen från dansgolvet förr…

Uff, så mycket nostalgi på en kväll! Måste bara knäppa ”sagofarbrorn” halvvägs till hotellet. Även den kolossen bär på minnen från samma Vasa-sommar på 70-talet. Bodde alldeles i närheten.

Hotellmorgonfönsterutsikt över Vasaborg, där OO köpte symaskin på 1980-talet, och där hon tror att syateljén som mamma jobbade på under krigsåren fanns. Åtminstone pratade hon om huset på det sättet.

Dags att lämna Vasa följande morgon, fredagen den nittonde november, med den uppstigande solen rakt i ansiktet och stadens färskaste landmärke, rondellmonumentet, i blickpunkten, precis där Handelsesplanaden övergår i motorväg. Snyggt!

Finlands skottar – om uttrycket tillåts

OrdOdlaren gjorde i somras ett inköp som var nödvändigt för det här inlägget, men som på sätt och vis strider mot andan i detsamma. Idén till inlägget kom redan i juli, inköpet gjordes på en liten loppis men först nu kommer OO till skott. Orsakerna är oräkneliga.

Dessutom köpte OO hela två likadana små plastskålar, och det hade varit helt nog med en. Slösaktigt. Men det saknades något med blommor på i de annars överfulla skåpen! Och detta föreställer… padampampam paa – – Laihialainen kesäkeitto. Sommarsoppa från Laihela. Kokt vatten på en blommig tallrik.

OO har vuxit upp 30 – 40 kilometer från denna finska kommun nära Vasa. Laihia på finska. Det svenska Laihela har OO svårt att vänja sig vid, orten omnämndes alltid med sitt finska namn, få svenskar, om ens någon, bor där. Kommunen arbetar en hel del på den image den lär ha fått under hungeråren på 1860-talet, om inte tidigare. Nuukuus. En laihiabo är nuuka. Hur översätta? Noga, sparsam, snål, tar allt tillvara… Nånstans mellan de orden.

Kommunens vapen, en ekorre som minsann samlar åt sig, men – tja. Å andra sidan, säg OO en annan kommun som har en så glad variant av sitt kommunvapen på sin webbplats?

På 1970-talet, när OO tillbringade några somrar i Vasa, rådde en verklig boom i historier från Laihia. Hur gödslar man sina åkrar? Man står på var sin sida av åkern och pratar skit. Laihiabon lämnade in reklamation på tepåsen, snöret höll inte för fler än 50 koppar. När laihiabon önskar sig ett bubbelbad äter han en stor portion ärtsoppa först. Och så vidare. En del historier går inte att översätta utan en massa förklaringar, tyvärr.

Då, på 1970-talet, hade den stora mat(och annat)-affären i Vasa några kampanjer med nedsatta priser –

Laihian markan päivät – laihelamarkens dagar. Det sägs att den ovala slanten kom till när en säljare ville ha betalt medan köparen från Laihia tvekade och höll i sin slant. Eller

Jovisst, det finns förstås euro också, man hänger ju mee…

En kommundirektör fick annars sparken för att han hade varit för slösaktig – han sa ”tusen tack” till kommunens gäster. Katterna i kommunen har ingen svans, så att de skall slinka snabbare in genom dörren och inte släppa ut så mycket värme. När det blir kallt värmer sig laihiaborna kring ett ljus. När det blir ännu kallare tänder de ljuset. Men kylskåp har de inte, eftersom de inte vet om lampan slocknar när man stänger dörren…

På 1980-talet fanns en restaurang i Laihia. Mamma och pappa besökte den då och då, den serverade ytterst god och vällagad mat. Den hette Kitupiikki, Snåljåpen. Nu finns det en pub i Vasa med samma namn. Undrar om det ordnades/ordnas dans där. I så fall dansas det i strumpfötterna, så att musiken från grannen skall höras… Hur gick det med simhallen då? Invånarna ombads komma med bidrag, och åtminstone en karl kom med två ämbar vatten. – ”Int ids man komma med småsmulor till ett så gott ändamål”. Ungefär så sade han.

Idag finns också Nuukuuren museo i Laihia, denna grå backstuga vid hembygdsmuséet. OO vill inte översätta namnet, hon gillar den dialektala böjningen av ordet. Nuukuus, nuukuuden blir det på standardfinska. Nuukuuren är genitivform. Och på bilder från Österbotten skall det finnas mycket himmel! Tyvärr har OO inte besökt muséet.

Idag har tre unga laihiamän startat ett hållbart klädtillverkningsföretag, det heter förstås Nuuka. Stämningen på bilden är så sommarkvällsösterbottnisk som den bara kan…

Visst är kommunen ”inne” idag, den som har hyllat energisparande, återanvändning och ekologi långt innan det blev aktuellt för var och en. Man har firat/firar Nuukuuren viikko (vecka), man har utsett årets Skitru (snåljåp) och man diskar pappersmuggar bara för att det verkligen går att dricka kaffe flera gånger ur samma mugg… När Alko (motsvarar Systembolaget i Sverige) öppnade en ny affär i Laihia kom ”kunder” i långa banor, eftersom butiken betalade mera för tomflaskor den dagen. Men man hade mixtrat med ytterdörren på laihiavis: den öppnades endast till hälften så att gångjärnen inte skulle slitas. Allt med glimten i ögat och ibland med ett leende på läpparna. Man tar sin humor på allvar och skrattar när någon går på historierna.

Och ni som kan finska förstår det här. Medge att det kräver en hel del förklaringar om ni berättar det här i Sverige, eller på något annat språk: Laihialainen saunalenkki: sinappi kainaloon ja kierros saunan ympäri.

Hur har ni det med kokkolahumorn då? Bekant? Kokkolaornitologer? Den går på svenska. Karlebymål. Inte så lätt det heller.

Huliganer i hemknutarna – på 1800-talet

Knivjunkarna i Österbotten. 70-talsstuderanden läste i en av de grundläggande böckerna i sociologi och blinkade till: vad är det? Ahaa, det finska puukkojunkkarit som häjyt eller häijyt benämns på vetenskapligt språk. Strax blev boken mera intressant.

Eller blev den? Sociologerna gräver ner sig i orsaker till fenomenet med de tuffa unga männen i Ylihärmä, Alahärmä, Kauhava, Lappo – och lite till av orter. ”Guldåldern” inföll cirka 1820 – 1880. Och mytbildningen har alltid varit stor. Var de Robin Hood-figurer emellanåt, sen rena rama brottslingar och supande slagsbultar, däremellan retstickor?

Filmen från 1950, ”Härmästä poikia kymmenen” blev populär som bara den, kritikerna rosade, och den har snurrat många gånger under årens lopp. Tidens stora kvinnoidol på filmduken, Tauno Palo, hade förstås huvudrollen. ”Från Härmä pojkar tio” kunde den smått poetiska titeln vara, men på svenska hette den – Österbottniskt blod.

OO har inga medvetna minnen av att hon skulle ha sett filmen från början till slut. Den var en av de så populära balladfilmerna i Finland. Hjältarna sjöng sig in i kvinnornas hjärtan i otaliga filmer, allra mest just Tauno Palo. Kuriositet: alla hans fyra barn blev skådespelare, minst fem av barnbarnen jobbar numera också inom yrket ifråga.

Filmen bygger på sången om dessa två, Antti Rannanjärvi till vänster och Antti Isotalo till höger. ”Isotalon Antti ja Rannanjärvi, ne jutteli kaharen kesken…”. De slogs till slut i bojor 1869 (bilden är ren propaganda från ”makthavarhåll”, hävdar en del forskare). De lär bland annat ha försökt ta livet av länsmannen (högsta lokala polismaktinnehavaren) Adolf Hägglund i Kauhava. Isotalo stod då sjunde gången inför rätta, dömdes för ett tidigare dråp 1858, för att ha uppträtt berusad vid tinget, för att ha dragit kniv, för inbrott, stöld, förfalskning och mordbrand. Hans dom blev till slut 12 års straffarbete och efter avtjänat straff återvände han till sin gård och levde i nästan 30 år som en ”vanlig” man, var med och grundade folkhögskola och ungdomsförening.

Antti Rannanjärvi åtalades för förfalskning, djurstöld, inbrott och superi. Han ålades en enorm summa i böter samt spöstraff. Som stor jordägare klarade han av att betala böterna, men måste ändå sitta i fängelse en månad på vatten och bröd. Han hade också avtjänat straff tidigare. Han levde i nästan 13 år ett relativt vanligt liv, men knivhöggs till döds i ett ”traditionellt” knivjunkarhämndslagsmål 1882, kort sagt. Gropen där det hände verkar nu ligga vid en vandringsled, utmärkt med skylt.

Idag finns också en Antti Rannanjärvi. Han gör knivar, puukkoja, härmäknivar, som hör till karlarnas folkdräkt. Rannanjärvi-släkten har hållit på med det hantverket i minst 150 år. På hemsidan kallar han sig ”se elävämpi ja parempitapaasempi” – den mer levande och den med bättre uppförande”.

OO minns också den häftiga men godhjärtade finska grannfrun Elna, vars svenska språk var helt hennes eget, dock helt förståeligt. ”Ma oon Rannanjärveltä kotoosin”, jag är hemma från Rannanjärvi, sa hon när hon ville ingjuta respekt. Hennes söner var ganska ”vilda”. Den yngste rymde en gång från kvarsittning i skolan, läraren ringde mamman. När pojken kom hem stod Elna på gårdsplanen med händerna i sidorna och sade endast två ord: ”Kaa paak”. Pojken återvände till kvarsittningen. (Gaa tibaak = gå tillbaka).

Häjyt låter som häijyt i OO:s minnesarkiv. Ordboken säger att häijy är ett adjektiv, elak, gemen, ondskefull, medan häjy är en person, en buse, mera dialektalt. Hoppas att OO:s kusiner med härmädialekten som modersmål kan upplysa om lokalt uttal och betydelse!

Vad dessa häjyt gjorde? De rörde sig i gäng, var stora och starka, förde oväsen (nattetid), sjöng, uppträdde med trotsig makt, ägnade sig åt hot och hämnd, stal hästar från hagar på natten och körde dessa till bristningsgränsen, söp, störde och härjade på fester och bröllop, ställde till med slagsmål, använde kniv (puukko), förstörde andras egendom… Få vågade vittna emot dem. I gängen ingick alla ”samhällsklasser”, allt från storbönder till obesuttna. Styrka, mod och råhet, inte klaga var utmärkande för männen.

Varför började, varför upphörde? Nä, det får sociologerna diskutera och gräla om. Utan slagsmål och knivar.

Anmärkning: OO tycker att det borde heta knivjunkrar (junker, junkrar), men…

Epilog: ”Tultiin vähä tappelemaha” – vi kom lite för att slåss. Så sa ofta killar från de finska grannbyarna på 1960-talet när de kom till nån fest mitt i natten. Med ett stort skratt, förstås. De var ofta snälla och bra på att dansa!

Gamla glimtar… – Ajurmand Banu Begum

Betrakta bilden. Slappna av. Förstora upp bilden. Kisa. Det kan hända att något framträder i morgondiset! OO tror att Shah Jahan inledde varje dag av sina dagar mellan 1658 och 1666 (då han dog, 74 år gammal) med att titta på den här vyn. Han hölls i husarrest av sin son i fortet där OO knäppte bilden 330 år efter hans död.

Plats: Agra, vid floden Yamuna i Uttar Pradesh, Indien, lite på 200 långa indiska kilometer söder om Delhi. Shah Jahan tittade på mausoleet som han låtit bygga över sin älskade favorithustru, mera känd under sitt smeknamn Mumtaz Mahal, palatsets utvalda. Hon dog när hon födde deras fjortonde barn 1631, 38 år gammal. De hade varit gifta i 19 år. Sju av barnen levde till vuxen ålder. Det fanns 6 – 8 hustrur till, mest av politiska skäl. Sägs det.

Taj Mahal, palatsets krona, byggdes i huvudsak 1632 – 43, det sägs att över 20 000 byggare och konstnärer var engagerade. Det tog ytterligare tio år innan alla andra hus (bl.a. en moské med ”tvillingbyggnad”, för balansens skull), murar och formträdgårdar var iordningställda på det 17 hektar stora området.

Från den typiska indiska gatan går man in genom en ”port”, sen kommer den här ”inre porten”, som OO tänker. Kön till öppningen till höger var lång, där måste man lämna allt som ansågs vara olämpligt, t.ex. filmkameror. Undrar hur man förhåller sig till mobiltelefoner idag…

Vårt besök var officiellt alldeles för kort. Titta på avstånd, låta sig avbildas på en gruppbild, gå fram till mausoleet (300 meter), gå in och titta på Ajurmand Banu Begums sarkofag och bredvid den Shah Jahans senare tillkomna, ut och bort. Var hennes kropp verkligen är begravd råder det olika uppfattningar om, sarkofagen lär vara tom. Han lär ligga i sin. Kanske. Kanske flera meter lägre ner, båda två. Ho vet. I utrymmet där i mitten var det ständig skymning, fotograferingsförbud med blixt rådde. En blixt brann av, en förskräcklig tillrusning av vakter följde. Vet inte om de fick tag i den skyldiga.

En envis skröna berättar att Shah Jahan planerade att bygga en tvillingbyggnad i svart marmor på flodens andra sida, ett mausoleum för sig själv. Därför tog sonen ”hand om” honom. Ingen kan säga något som sanningshalterna. Nån form av ”grund” finns på andra stranden, men anses nu vara bevisad som någonting annat.

OO fick ingen bild av fontänerna sprutande vatten. Vattenstrålarna kom och gick. Hon ville stanna där längre tid, ”när man nu en gång är här”, och fick medhåll av rumskompisen. Resten av sällskapet ville åka till centrum och shoppa. Två envisa finländare stod kvar och fascinerades av hur skönheten ändrade färg beroende på solljuset. Klar sol, sol bakom moln, sjunkande sol… Magiskt, utan att alls överdriva!

En skymt av trädgårdarna till vänster. Moskéns kupol skymtar, prydnadsminareten hör till mausoleet. OO knäppte och knäppte, utan att sikta så exakt.

En bildvinkel mera från sidan. Massor med folk, hela tiden!

Men sen bröts magin.

En grov vagn, dragen av oxar, mitt i den sköna harmonin! Hur får en sådan komma in…? Turisternas kameror rasslade. Ekipaget stannade, ”gubbarna” hoppade ur vagnen och visade med självklara gester att det här kostar att fotografera. Vi hade blivit tillsagda att alltid ha några rupier i fickan, så… (OO tilltalas av ljusskillnaderna i bilden, även om Taj Mahal lutar…)

”Så var den delen av dagsinkomsten avklarad”, tänkte troligen gubbarna vid avfärden. OO fick en bild till…

Så var det dags för hemresa till hotellet. Harsh hade gett råd om pris och hur länge resan kan tänkas ta, OO stegade iväg en rad av rikshor. Harsh hade sagt typ högst 40 – 50, föraren begärde det dubbla. OO erbjöd 40. ”No, no”, var svaret. OO vände stolt och med värdighet på klacken och gick med högburet huvud till följande rad av rikshor. Då dög det, hon kallades tillbaka och resan startade.

Men OO hade kollat kartan och har ett gott lokalsinne, tyckte att föraren körde lite i fel riktning. Knackade honom på axeln och påpekade. Han såg förskräckt ut, tog några svängar och så var vi utanför hotellet. ”Jag beundrar dig!!!”, sa rumskompisen. Efter den erfarenheten började OO pruta i hemlandet också…

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 75 685 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Skogsträdgårdsbloggen

Odla ätbart överallt

gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.