Lilla karavikon

Sara, Margareta… Många kan fortsätta uppräkningen. Fruntimmersveckan dök upp i OO:s hjärna, helt oväntat. 2,37 sekunder senare, i jämlikhetens namn: finns inget motsvarande gällande karlfolk? Började läsa den finlandssvenska namnlängden. Jo. Många. Och det verkar som om Sveriges namnlängd är snäppet ”värre”! Diskriminering?

Eftergenomgången beslöt sig OO för att utnämna den vecka vi nu lever i, fram till och med 11 januari, till Gambälkaranamnsvikon, eller enkelt endast som i rubriken. Det kommer flera, men här är denna, den första:

6 januari. Harry (jo, Harriet också). Från forntyskans Heimrich, (Heinrich, Henrik…), hem och härskare, alltså Hemmets Härskare. Tankarna går direkt till kollegan, läraren i engelska och tyska – det passade ju bra för hans namn. Hans humor och hans kommentarer minns man länge. Harry Potter…, OO har inte läst, men sett filmer stumpvis. Tänk, Daniel Radcliffe fyller 31 år i år, har ägnat sig åt film och teater i 22 år, snart. Stormrik, kunde gott pensionera sig och leva gott resten av livet. Om han skulle uppfatta det som gott.

Men här kommer en pensionär sen årtionden; Agust. Jo, jo, August (och Augusta) är namnet 7 januari, men… Och Augustus var ursprungligen ett äronamn, ”den vördnadsvärde” eller ”den av Gud upphöjde”, som förärades en viss romersk kejsare. Men Agust:Cykeln. Som var mammas sen tidigt 1940-tal, som blev dotterns första cykel. Bysbor brukade ibland roa oinitierade med att säga ”Där for Märtha och Agust!” Han var tung och klumpig, men fungerade. Skulle knappast ha kommit på bild om inte skolfotografen fått idén att ställa upp alla elever i rad med sina cyklar. Fråga inte varför OO i hela sin nioåriga prakt placerades i ena ändan. Vid bildbeskärningen kom även den något yngre kompisen med, OO tyckte det var onödigt att placera snittet så att hon halshögg sitt unga jag. August Stindberg, jo. Men ingen nära bekant.

8 januari. Gunnar. Gunnar ristade runor, Gunnar på Lidarände… Gunnr och haria, strid och krigare. ”Kaaljossos Gunnar” bodde mittemot Faster. En lite speciell person, vi ungar visste inte riktigt om vi skulle bråka med honom, vara rädda för honom eller se honom som helt vanlig. Moster Lainas Gunnar var smal som en sticka, rökte som en borstbindare och den lilla flickan tyckte om honom, till hennes mammas stora förundran. Känner flera Gunnar i nutiden.

9 januari. Bror. Ett nordiskt namn som finns på runstenar som Brodhir. Namnet gavs aldrig åt den äldsta sonen. ”Jag har ingen bror, men en kusin som heter Bror, och vi två har en gemensam kusin som heter Sisko (=syster)”, kan OO faktiskt säga. Brors första yrke var sjukskötare, jobbade någon kort period i Sverige, och kallades där ”Syster Bror”, enligt 1980-talets tilltal.

10 januari. Sigurd. Heter unga pojkar så nuförtiden? Också fornnordiskt, från sigr (seger) och varðr (väktare). Förekommer i en mängd forna hjältesagor, han var hjälte och drakdödare – och Richard Wagner -figur i operacykeln Niebelungens ring, där i den tyska formen Siegfried.

Nuförtiden går OO:s tankar dock först till Sigriður på Island. Här står vi realistiskt symboliskt vid Gullfoss, i regn och blåst:Gissa vem som är vem… Vadå symboliskt? Jo, en annan Sigriður. Så hette hon som bidrog till räddandet av Gullfoss till Islands folk och hela världen. Det fanns planer på att bygga vattenkraftverk här, men så blidde icke! Men tyvärr och lyckligtvis, Sigrid har en egen dag i namnlängden. Roligt att Sigrid är kvinnonamn, Sigfrid karlanamn. Båda fanns i barndomsbyn.

Sigurd fanns också, ”Gambäkvääss Sigur”. Bysdelen heter Agnisbäck, men kallas Gambäkväänin, Gamla kvarnen. Hans efternamn kommer OO inte på i en hast, men han hade en speciell bil, en Valiant (Plymouth eller Chrysler, sådana krångligheter uttalades inte). Har åkt i Valianten med dottern Margit, fem år äldre än OO, några gånger. Både bil och unga flickor med körkort hörde till sällsyntheterna på 1960-talet i byn.

11 januari. Osvald. Känner ingen. Behövs namnet mera? Fornnordiskt, av as och valðr, härskare. 12 januari bryts karasviten av Eivor. OO:s kära Eivor skickar namnsdagskort åt folk. OO har glömt att skicka! Så hälsa henne, om någon läsare vet vem hon är!

Gambäl = gammal.

 

Knallsmättaren och andra häftiga giganter

Varför Fride envisades med att prata om knallsmättaren är höljt i dunkel. Den unga OO frågade, men svar gavs ej, endast ett underfundigt leende serverades. Knall – ja det är ju knall det, men smättare? Man smättar ihjäl flugor med en flugosmätto – flugsmälla. Hurra! Finns i SAOB: ”smätta = göra en hastig rörelse och därvid åstadkomma ett svagt, knäppande ljud”. Jaha.

Kantor Fride Häggblom i Vörå gav lektioner i orgelspel, och tramporgeln var enligt honom knallsmättaren. Den varken knallade eller hoppade, men kanske det lät så i hans öron när eleverna kämpade på. Läxorna övades på skolans harmonium. Vid ett sådant tillfälle kom läraren som bodde i övre våningen och påpekade att han faktiskt var musikalisk, han också. Hans tonfall gjorde att det inte kändes så bra i hjärterötterna.

Efter två år av spellektioner fick den unga tonåringen ett eget drygt fyroktavigt instrument, övade flitigt – och nu var det Storasyster som klagade högljutt till mamma: ”Måst hon hålla på så där, samma sak om och om igen!!” Hjärterötterna oroades igen, och efter det övades det endast när huset säkert var tomt.

”Tyvärr” är OO begåvad med mer musikalisk släkt, åtminstone två småkusiner – våra mammor var således kusiner. CW är pensionerad musiklärare, dirigerar körer, spelar dragspel och andra instrument. Numera avlidna BA var en spjuver på många sätt, vi trivdes bra tillsammans. Han satte sig vid tramporgeln, bad OO söka upp psalmen ”Kom till mitt arma hjärta” (han var omtyckt av och tyckte om det motsatta könet); bad sedan om att få fingrarna placerade på rätt ställe på tangenterna, tittade upp i taket och spelade. Ingalunda helt enligt noterna – sådana behövde han aldrig. Den unga OO var redan övertygad om att musikproduktion inte alls är profession för henne.

Höjdpunkten i orgelspelandet inföll för nästan exakt 52 (hoppsan…) år sedan. Första advent, Vörå kyrka. Hosianna och en växelsångspsalm mellan kör och församling. Fride dirigerade, OO satt då på orgelbänken. En mäktig upplevelse, folket i kyrkan sjöng under OO:s ledning! Förspelet till ”Hosianna” var krångligt, det spelade Fride på en manual, i slutackordet satte OO sina fingrar på den undre manualen och Fride gled iväg till kören, sen följde vi alla hans takt. I hemlighet hade OO ändå övat in de sista takterna som spelas när körens avdelning är slut – klämde i med dem och minns fortfarande Frides förvånade min. Använde också fötterna i slutackordet…Vörå kyrka är vacker, elegant och uppåtsträvande. Byggd på 1600-talet, utvidgad till korskyrka 1777. Tyvärr här endast en inskannad bild från bokverket Svenska Österbottens historia, från 1890 (även om OO inte gillar klockstapeln, den verkar klumpig i jämförelse). Orgeln OO spelade på var ett år gammal, med tre manualer – ”du spelar på bröstverket”, sa Fride. Orgelpipornas var placerade i 1960-talets anda, nästan funktionalistiskt. Bild saknas, så OO väljer bilden av Esbo domkyrkas relativt nya orgel i stället. Ja, främst är det kören som var motivet, orgeln är något naggad i kanterna. Men stor är den, ni läsare kan kanske ana vilket ljud som kan komma härifrån…

Det egna harmoniets öde verkade länge vara soptippen eller något ditåt. Men så annonserade spelledarna i Kaustby efter enkla tramporglar för ungdomsverksamheten, systersonen ringde och knallsmättaren dög, trots sin invaliditet – ena trampans upphängning hade brustit av ålder. Tänk, att 55-åringen är i full fart fortfarande. I folkmuskiken i den delen av Finland är det orgeln som står för rytm och komp. Foto saknas, menhär är pianot (snett och snabbt avbildat svart) som OO nuförtiden är sambo med. Hon sitter sällan vid klaviaturen, trots att piano har hört till inredningen i 40 år. Orgelfingrarna har aldrig blivit riktigt ”du” med pianoanslag. Men visst klinkar hon på då och då – när ingen är hemma.

Flugosmätto, en verkligt funktionell sådan.

Om psalmsång. Faktiskt.

”Märkte du när jag körde om dig?” Det hade varit morgonsamling (-bön) i skolan, eleverna spankulerade i lugn takt till sina utrymmen. Dagens ”organist”, en ung OO, blev fastsprungen av en manlig klasskamrat som annars sällan tilltalade henne spontant. Nej, hon hade inte märkt. Hon bara brassade på med höger knä på ”svällaren” på tramporgeln i av kantorn/spelläraren rekommenderad hastighet: ”Lite snabbare än du tycker, psalmer skall inte släpas fram, de har rytm!” Ett sätt att störa, bråka, retas med att sjunga snabbare? Tja…

Tramporgel. Dra ut nästan alla registreringsknappar, trampa lugnt och öppna spjällen med höger knä. En del av OO:s tonårstid.

Under OO:s hela skoltid (13 år) tutades psalmer som inledning på skoldagen, men det berättades inget om hur de uppkommit, om kompositörer, folkmelodier, författare eller översättare/bearbetare. Det var inte läge för sådant på 1960-talet. Vi bara traskade iväg med våra psalmböcker (alla hade egen, inköpt eller ärvd!) i näven, ställde oss på rad i gymnastiksalen/festsalen och brölade på.

Allt ändrades under den 38 år långa lärarkarriären. Morgonsamlingspsalmerna blev mer och mer sällsynta, ganska torra informationstillfällen tog över, församlingarnas insatser minskade, antalet morgonsamlingar glesnade till en i veckan, bytte namn till ”samling” och hölls mellan lektion 2 och 3, allt mer sällan med musik och sång. En mer detaljerad kria kan dyka upp i detta forum…Sällan tutade vi psalmer skrivna av denna man, vi visste troligen inte ens att hans arbetsplats åren 1915-45 låg ett stenkast från skolan – eventuellt jobbade han i huset som skymtar på bilden, OO är något osäker. Betoning på det lokala ingick inte i läroplanen då. Statyn av den långvariga bankdirektören avtäcktes 1990, på synlig plats i Vörå centrum. Jacob Tegengren avled 25 november 1956.

I Vörå grundades ett Jacob Tegengren-sällskap 1985, och initiativtagaren, fd kommundirektör Erik Liljeström utkom för ungefär ett år sedan med en bok om skalden, bankdirektören, folkhögskole-entusiasten, amatörornitologen, amatörarkeologen (lokaliserade bl.a  ca 200 forngravar i kommunen), hembygdsforskaren och målarkonstnären. Det hände en del i Tegengrens liv, mycket kom inte med i boken av olika orsaker, berättade författaren i en tidningsintervju.

JT var först folkhögskolföreståndare i Närpes, 1901-15, och där drabbades han av en olycka som gjorde hans högra arm obrukbar – det blev kanske amputation, OO får fram olika uppgifter. Han lärde sig skriva med vänster hand på några veckor. Borde få tag i Liljeströms bok… Mellan 1900 och 1946 utgav Tegengren 18 diktböcker. 1946-55 bodde han i grannkommunen Oravais. OO blir allt mer intresserad av denna mångsidiga, Vasa-födda starkt troende vöråbo.

Psalmer, ja. I den finlandssvenska psalmboken från 1986 ingår 585 psalmer. Av dem har denna man skrivit eller bearbetat 19 (Zacharias Topelius 20). Runeberg och några få till står för fler, OO nöjde sig med en snabb genomgång av psalmsamlingen.På kyrkbacken i Oravais finns den här minnesstenen från 1992. Här citeras de första raderna i hans mest kända psalm, ”Skön är den jord…”. Det sägs att han fick inspiration till den på 1920-talet när han stod vid kyrkan och tittade ut över Oravaisfjärden (Bottenviken). Kyrkan står på en backe, utsikten är magnifik – men dronbilden med den storslagna vyn OO hittade på nätet får inte användas. Den intresserade ombeds googla…En flygbild över Oravais kyrka från början av 1960-talet. Kyrktornet nedrivet, skulle förstärkas och byggas om. Precis i bildens övre kant tar fjärden vid. Vägen som syns nere till höger i bilden leder så småningom till barndomsbyn. Till skriftskolan cyklade man, och i undervisningspausen rullade vi på cyklarna nerför backen till bageriet med de supergoda grisarna (undrar om sådana bakverk överhuvudtaget finns på andra ställen än i Finland) och lemonaden.Ni kan skymta kyrkan mitt i bilden. Backen gav god skjuts, men sen skulle man ju upp igen… Läsare, vi ses igen i början av december!

Bisaker med biprodukter

Han ville imponera när han bjudit hem henne, spela musik och hade flera förslag: Bee-bop, Bee-thoven, Bee-yonce, Justin Bee-ber, Bee-ach Boys, Bee-atles eller Bros-bee, Stills and Nash. Men hon förblev smått stingslig: ”Har du inget med sting?” OrdOdlaren myser och smakar på ordkaramellerna, även om det knappast går så till i bivärlden…

Det blev två bisamhällen – bikupor, sa vi – på hemgården, riktade mot sydost och åkrarna. Dessutom, förstås, nödvändig knapphändig utrustning. De små husen, röda med vita knutar, skymtar på ett foto från 1959. Närmare bestämt enbart det första.

Nästan så här, men mera lutande tak och de stod inte på stolpar.

Pappa hade huvudansvaret, men den lilla flickan stack näsan i allt, blev själv sällan stucken. En favoritsysselsättning var att ligga bredvid kupan och titta på trafiken på flustret. Bara att kolla vindriktningen först, från kupan till människan. Sen var det lugnt.Skattlådan fylldes. Rökpusten laddades (näver, mossa, stickor – det var roligt. Idag finns färdiga briketter. Fusk), någon puffade på och pappa lyfte upp ramarna, en efter en, och granskade cellerna – var det lock på de flesta, kändes ramarna lämpligt tunga…

Dags att slunga? Spännande, sött och lite kliddigt jobb. Bina sopades bort med en mjuk borste av gräsvippor, vaxlocken och eventuellt andra byggnationer utanför ramarna skars bort (och allt tuggades som ”tuggummi”, sött godis) och sen centrifugerades ramarna i en tunna som vägrade stå stilla. Trots lagersystem och utväxling var den tung att veva. Uppfinnarjocke-pappa konstruerade en ny som drevs med elmotor, men prototypen förstörde ramarna. Pappa skrattade (och funderade på förbättringar), mamma reagerade hundraprocentigt tvärtom.

Honung fick vi, bästa höbärgningstörstsläckardrycken för pappa och dotterdrängen, två liter honungsvatten – per person. Ringlad honung gav vetebrödsskivan nya dimensioner. Likaså pannkakan, gröten, teet…

Så även idag. I te, i vissa maträtter och i andra kombinationer. Bin finns i trädgården. Biodlaren (varför ”odlare”, förresten?), biägaren, biskötaren har sina samhällen utspridda på många olika platser, därför enkla och flyttbara ”bon”:Bin svärmade ofta förr. En svärm var nästan flera byars angelägenhet, folk kom cyklande flera kilometer för att åse infångningsskådespelet. Svärmbin väljer inte alltför ofta enkelt åtkomliga platser. Den som lyckades placera svärmen i en säck var dagens hjälte. Men svärmande bin är upptagna med annat, de sticks inte i första hand.

Fart vid flustret. Tjugo bin sitter inte snällt och poserar.

Äppelgårdskrypande OO tyckte härom året att surret i träden var lite väl starkt, med tanke på att blomningen var över. Tittade upp, och hast du mir gesehen:Där hänger en bibyllo i ett av de största träden – ser ut som en påse med knutna handtag. Snabbt telefonsamtal till biägaren, som fick avbryta midsommardagskaffedrickandet hos svärmor, hoppa in i bilen med en låda, och anlände en knapp halvtimme senare.

Uppförstoring av svärmen. Det gröna i mitten är en del av äppelträdsgrönskan.

Han fick en stege, klev upp med lådan och skakade lite, de flesta ramlade lydigt ner. De som blev kvar i trädet fick snällt bege sig ”hem” igen och tjäna den nya drottningen. Det är den gamla som ger sig iväg när en ny kläckts.Mycket i ett bisamhälle har OO alltid varit imponerad av, men arbetsbiets yrkeskarriär slår det mesta:

Honan (förstås) kläcks, och börjar direkt jobba som putsbi, sköter om och städar efter larver. Vid ca sju dagars ålder är hon ambi, matar larverna, även drottninglarverna som får specialföda. Ett steg högre upp är att passa upp, tvätta och mata visen, drottningen. Orienteringsflygning får hon göra vid tio dagars ålder. Sen börjar byggbi-karriären. Följande skede är att göra nektar till honung, fungera som fläktbi (hålla lämplig temperatur för fabriken i kupan) eller vaktbi: sitta vid flustret och jaga bort inkräktare. Det verkliga hårdjobbet börjar vid tjugo dagars ålder, dragbi eller fältbi. Hon flyger dagarna i ända, samlar nektar, pollen, vatten, kåda… Ut och in, visa var det finns bra platser att samla på för de andra, tömma, ut igen. Tills arbetsskadan infinner sig. Vingarna slits ut, hon faller till marken och dör. Bin som föds sent på sommaren lever över vintern.

Och mycket annat intressant sker i kupan, i samarbetet mellan bin och människor!

 

Ritande skolminnen – och lite annat

Den nya läraren kom med en frisk fläkt till byarna i slutet av 1940-talet. Så berättade OO:s sageskvinna, som då var tonåring. Han var social, hade motorcykel och kamera, han målade tavlor – och hittade snabbt hustru åt sig (eller hade han spanat in henne tidigare?) i byn. OO minns motorcykeln på 1950-talet, ”plastcylindern” för ansiktet, ljudet när cykeln startades, for iväg… Garanterat den första motoriserade tvåhjulingen den lilla flickan kom i kontakt med.

Om läraren målar, då blir det sådant för eleverna också. Vi lärde oss en hel del om hur man komponerar och gör bilder. När vi fick vattenfärger var den gröna färgplattan bortpetad. ”Grönt blandar man själv, det finns så många olika sorters grönt”, sa Kempe och lärde oss att iaktta olika gröna färger i naturen. Blått, gult och en gnutta rött i olika proportioner var det som gällde. Ibland svängdes pulpeterna mot fönstret med uppmaningen ”måla något av det ni ser”. Storasyster klarade det betydligt bättre än lillasyster. Hon, storasyster, fick minst 85% av ”handens och ögats skicklighet” som delades ut i familjen. Minns många av hennes vattenfärgsmålningar, beundrade dem, då de egna försöken… Nåja. Hon sydde, broderade, stickade, virkade, vävde (både mattor och ”konstväv”) och hantverkade i hela sitt liv. Här är berlocken och broschen i min ägo. Skulle aldrig klara av att så konstifikt arrangera ihop minimala tygbitar med nål och tråd (inte lättfotograferade!):

Vi hade smörpapper på våra skolböcker. Under lektionerna fick vi sitta med penna i hand och rita, ”klottra”, på de stängda böckerna, sen sudda ut, börja på nytt… Kempe förstod redan då att många lyssnar bättre om handen får syssla med något. Genialt.

Vi hade också ett vanligt rutigt häfte som ”uppgiftshäfte”. Då och då (en gång i veckan?) dikterade Kempe en hemläxa där: ”skriv om” (skönt!) eller ”rita” (suck…) något från historia, biblisk eller världs-. ”Martin Luther spikar upp de 95 teserna…”. Ni får inte se OO:s stela och fula gubbar, även om de finns kvar. En del människor minns bilder bra, speciellt dem man gjort själv, det hade Kempe tydligen insett och inlemmade i pedagogiken. Klasskamratens bilder var av helt annan kaliber. Han har ägnat en stor del av sitt liv åt att teckna och måla, ivrigt påhejad bl.a. av min Faster. Den här teckningen – inte riktigt klar – har fångat henne på pricken:Och stränga farmor ritade han från ett fotografi:Båda tavlorna hänger nu lite besvärligt för fotografering, men eftersom ”vinkelrätt, vågrätt och lodrätt” inte är det roligaste enligt OO så blev bilderna såhär.

En dag såg han – hos Faster – ett foto av OO. ”Får jag måla…?”, frågade han. Smarta Faster svarade: ”Jo. Om hon får köpa tavlan sen!” Nu har den hängt på OO:s vägg i nästan exakt 40 år. Något narcissistiskt att ens enda oljemålning föreställer en själv, men…Fotot togs av lärarens mellandotter, en av OO:s bästa vänner, vid Aura å i Åbo. Instruktionerna var noggranna: ”Glasögonen bort! Ryggen rak! Hakan upp! Nej, inte sååå högt! Två centimeter nedåt!” Och så vidare.

Sång hade vi också i skolan. Psalmer inledde och avslutade skoldagen. ”Bred dina vida vingar” hade två melodier. Ofta önskade vi att få sjunga den, och nästan lika ofta började Kempe spela ”fel” melodi, den vi inte gillade. Då åstadkom vi en unison protest, läraren log och tog rätt melodi. ”Vår sångbok” sjöng vi ur på sångtimmarna, OO föll för ”Under rönn och syren” (Blommande sköna dalar), favorit än idag. En stammande skolkamrat fick ofta sjunga solo, då stammade han inte. Körsångare ännu idag. Minns majkvällen då han vältade pappas åker med häst, sjöng ”Jag svävar, å-åå…” så hela byn hörde och undrade hur vältresultatet blev…

Dejoursystem hade vi också. Uppgifterna var att ringa in från rasten med ”koskällan”, stå i skolsalen och vänta tills läraren kom, och då ge ordern ”intåg”. De andra eleverna hade stått i kö och väntat. Under ”intåget” ställde sig dejouren framför katedern, när alla nått fram till sin plats serverades ordern ”sitt ned”. Sen började lektionen. Samma system på matrasten, men alla stod då med sina mjölkflaskor och smörgåspaket och väntade tills lärarn kom och sade ”intåg”. Stående lästes bordsbönen i tur och ordning av en elev – tarantatantaranta taa – varpå maten intogs sittande under ganska så stor tystnad.

Då och då ordnades kvällsföredrag med ”ljusbilder” för allmänheten. Ofta Kempe själv, men en minnesvärd gång var det en biodlare. Binas sociala liv fängslade den lilla flickan (troligen hennes pappa också) totalt. Det blev två bikupor hemma, med lärarens hjälp. Det är följande historia.

Modern pedagogik förr i tiden

”Årskursintegrerad undervisning, årskurslös nybörjarundervisning”… OO läste i lokalbladet om att lärare informerats om sådana nymodigheter. ”Oj, så fina ord”, tänkte OO, ”sådant var man ju med om som skolelev på 1950- och 60-talen, och det var inget annat än vanlig skoldag!” Undrar om läraren Martin Kempe hade gått på kurs och lärt sig allt det där, eller…?

I Brännars folkskola följdes en reducerad läroplan – tja, hette det så? Ingen skolchef av idag kan näppeligen förklara ordets innebörd. Men det fungerade. Vi hade ingen finska under våra 6 eller 7 skolår, men Kempe dunkade i stället i oss svensk grammatik. Och den sitter kvar, många torde vara överdängare i den dag som idag är!

14 augusti 1957 inledde tre 7-åringar sin skolgång. De två pojkarna hade sällskap av sina mammor första skoldagen, medan flickan fick nöja sig med fyra år äldre storasyster. Ingen av de två var överförtjust i arrangemanget. Lilla OO hade helst gått ensam, men hon kunde inte cykla och de dryga två kilometrarna var den dagen för långa för att gå ensam. Klass två bestod av en pojke. Vi var på fyra olika nivåer från första början. Kempe öppnade läseboken ”Vi på Solgård” på måfå nånstans i mitten, och där fick den lilla flickan börja läsa. Pojkarna började på sida ett, ”mor ror och far är rar” (det var visst så det stod där? 🙂 ) och fick sen avancera i egen takt. Lika med skrivning, räkning. Fyra elever, fyra olika ”individuella läroplaner”, årskurslös nybörjarundervisning.

Fram till mitten av september tillbringade de fyra varje dag i skolan, sex dagar i veckan, fyra timmar per dag. Då tog ”storskolans” elever vid, klasserna 3-7, och tillbringade fem dagar per vecka i skolan. Ettorna och tvåorna hade då enbart lördagsskola. I mitten av maj ändrades ordningen igen, och skolavslutning med betygsutdelning skedde i mitten av juni. En enda lärare för alla, Martin Kempe, född 1907.

Inne i skolsalen ca 1960. Biblioteksskåpet bakom unga OO. Pulpeterna flyttade närmare varandra för fotograferingens skull.

Men det var inte riktigt sant. Hans hustru Edit var också lärare, och arbetade i en annan skola, men handarbete (syslöjd) höll hon för oss flickor. Och pojkar, åtminstone första året. Alla tre stickade vi en pannlapp. OO:s liknade en kjol, med linning och allt. Sen fick vi flickor kämpa med korsstygn, broderi på lakan och dynvar, hålsöm på ett vitt förkläde, en stor docka med utstyrsel… Och pojkarna höll till i slöjdsalen.

Elevantalet i hela skolan var alla OO:s år cirka 20. Något år efter att OO gått sitt sjätte år drogs skolan in. Men hur klarade Kempe av fem klasser på en och samma gång? En nioåring skiljer sig ändå från en trettonåring vad gäller tänkande och intressen. Årskursintegrerad undervisning, förstås. Växelkurser. Tyst arbete varvat med ”läraren berättar, undervisar, föreläser och förklarar. Klasserna 3-4 bildade en grupp, 5-7 (senare 5-6) en annan. Först introduktion till tyst arbete, sen var det bara att koncentrera sig på sitt och stänga öronen för alla intressanta geografi-historialektioner. Svårt. Ibland hade någon i ”tysta gruppen” svårigheter med något, t.ex. i räkning, då fick en som hunnit längre order att hjälpa och förklara. Ibland hjälpte man varandra utan att Kempe inblandades. Han torde ha noterat det i positiv anda.

Skolfoto framför skolan 1962. Lärarbostaden rakt bakom eleverna, slöjdsalens tre fönster och skolsalens fönster längre till höger.

Ibland var det naturlära ute, då var alla likvärdiga. Nja, en del var bättre och mer intresserade; svårigheterna bestod oftare i att hitta rätt ord på ”högsvenska”. ”Brännheksla”, kläckte en elev – det heter ju ”brännheksLo” på dialekt (klart ä, tjockt L). Kempe hade svårt att hålla sitt ansikte neutralt. Kempe förstod inte dialekt, han skulle alltid tilltalas på normalspråk. När han väl blivit pensionerad hörde OO honom tala precis samma språk som alla andra bysbor i butiken. Hans sätt att lära oss att skilja på språkvarianterna.

Gymnastiken var ingalunda könsindelad. Kalla dagar avbröts lektionerna av ett ”håll värmen”-rörelsepass. Skolans gårdsplan var stor, och där spelades en enkel variant av boboll. Alla var med, OO hörde till de sämsta. Bollsport har alltid varit konstigt. Vi lekte i ”Elviras hagan”, sluttningen mot bäcken som ledde till träsket. På vintern gjorde vi skidspår i skogen. Kempe skidade först, sen kom alla elever och spåren blev lämpligt hårda på en gång.

Kempe hade bin också, kuporna fanns precis utanför bilden nedan, längst till vänster. Vi lärde oss lite om dem också. Undrar om sådant skulle tillåtas inom en skolgård idag… Bin blir en annan historia här, i ett senare skede.

Brännars folkskola, invigd 1925, avvecklad 1964. Den gamla kärrvägen och Elviras hagan syns bra. Bilden ur Oravais sockens historia.

Den lilla skolan på landet gav en mångsidig fostran, den var årskursintegrerad, nästan årskurslös, var och en hade sin inofficiella läroplan, långt innan sådana ord introducerades i pedagogiken. Och OO hann lösa sista uppgiften i räkneboken aningen före pojken i den högre klassen.