Konserter, elektricitet, fukt och instrument

Festival. Kanske lite att ta i, men ändå. Musik och sång, flow och godis i serveringsdisken. Ordningsmän? Behövdes inte. Däremot nog parkeringspersonal, som effektivt, vänligt och sakkunnigt lotsade in och ut på de två nyklippta åkerplättarna. Nedförsbacke dit, uppförsbacke med dålig sikt när bilisten rattade bort. Samma vänliga personer stod där då också, lotsade och dirigerade trafiken. Inga olyckor eller tillbud!

Lite mankemang blev det ändå. Storm och regn och åska och stopp i elkablarna mitt i konserten på lördag kväll. Troligtvis hittades en och annan ljusstump i det lilla kapellet, konserten fortsatte. Tre violiner, en cello, en cembalo, en flöjt och två operaröster behöver ingen elförstärkning. Kreeta-Maria Kentala, en av de meriterade violinisterna, tyckte (källa: Facebook) ”muumimammamaisesti” att det var tur att det blev storm och strömavbrott, konserten stannar säkert i minnet hos alla närvarande. Dessutom var det spännande att ”hiippailla” i kyrkogången och spela duett med stormen! OrdOdlaren fick tyvärr inte plats på den konserten i St Olofs kapell på Pellinge. Kreeta-Marias skiva där hon kombinerar Bach och folkmusik från Kaustby är förstås inhandlad och avlyssnad.

På söndag, på avslutningskonserten, var OO på plats (samt på inledningskonserten på fredag). När det då blev Barocco Boreales tur gick allt som smort med humorkrydda – instrumentalisterna är synnerligen ”välrotade” musiker. Avslutningsnumret var BH Crusells Divertimento i C-dur, med Pauliina Fred på flöjt, fyra satser. Och i sats två hände det. Altviolinens stall lossnade, och där satt Jouko Mansnerus med de fyra strängarna som då mest påminde om en ballongvisp. Värmen och fukten som kom med åskan torde ha inverkat.

Men glada ändå vid avtackningen. Cellisten, dr.mus. Lauri Pulakka till höger. Hoppas du läsare kan se violinsträngarna (fäst blicken där du tycker att violinistens hjärta finns), avståndet var lite långt och kamerablixten amatörmässig.

Flöjtisten Pauliina Fred fann sig snabbt, vände sig mot publiken och frågade:”Har någon en ledig altviolin med sig?” Samtidigt granskade Kreeta-Maria noterna och konstaterade att sats fyra går att framföra utan stödjande altviolin, vilket också gjordes. Succé!

”Stackeln”, pinnstödet mellan cellon och golvet, började användas först på 1800-talet. Så när barockmusik spelas ”på riktigt”, då är spelställningen så här.

Därför specialstol åt cellisten. Annars finns det ett tjugotal bastanta (stabanta, sa husbyggaren på 1960-talet i OO:s hemtrakter) stolar i dagens konsertlokal, Solhälla på Lill-Pellinge. Går inte att lyfta med en hand. Härliga,

liksom samspelet mellan Kreeta-Maria och Siiri Virkkala. Alla dessa stråkmusiker kommer från Kaustby, den finska folkmusikens hjärta. Alla klassiskt utbildade, men med rötterna stadigt förankrade i folkmusiken. OO har fått den uppfattningen (har bott en tid i trakten), att man är närmast onormal där om man inte spelar något instrument på gehör från barnsben. Och i Barocco Boreale hörs folkmusiken. De tar sig glada uthopp från noterna och den angivna rytmen ibland. Så skall det vara, tycker OO.

Pellinge musikdagar, med fyra konserter på tre platser från fredag kväll till söndag eftermiddag, arrangerades i år för andra gången i historien. OO kan inte glömma den mörkögda stillasittande pojken, under tio års ålder, som med blicken fäst på artisten och med halvöppen mun nästan paralyserad följde med det hela. Väntar redan på augusti 2018, primus motor Monica Groop, mezzosopran, operasångare, sånglärare m.m. Tack!

muumimammamaisesti = på muminmammans sätt

hiippailla = smyga fram, smyga sig

Lyssnarminnen före VM

Folkskolläraren i Brännars på 1950-talet hade en stor radioapparat. Den stod på lagom höjd på ett skåp i hans arbetsrum (den lilla flickan var imponerad, motsvarande apparat i det egna hemmet fanns betydligt högre upp, onåbar för barnahand). Några gånger per år kånkade han det säkert tunga teknikundret genom det privata köket och sovrummet via slöjdsalen till skolsalen. Där placerades den på den skrivvänligt något lutande katedern, och läraren rattade in rätt station på rätt tid. Den lilla skolflickan och hennes skolkamrater lyssnade andäktigt. Program för oss!

Nej, så här såg inte radioapparaten ut. Bara lite ditåt.

”Skolradiofarbrorn” inledde alltid programmet. Lugnt, med sin kännspaka röst. Men vad sade han? OrdOdlarens starka visuella preferens ger en tydlig bild av radion, den starka kinestetiska böjelsen ”hör” den speciella rösten, men ordalydelsen? ”God morgon, här är skolradion”? ”Skolradion, god morgon”? Passar inte. Hoppas någon minns bättre! Därtill minns OO precis noll vad gäller programmens innehåll. Men häftigt var det med den stora apparaten. Som lutade.

Religionsläraren i yngre medelålder deltog flitigt i fortbildningsdagar för sin yrkeskategori på 1980-talet. Traditionellt sista veckoslutet i januari, ofta isande kallt, med otaliga roliga upptåg på eller utanför programmet. Plötsligt, det torde ha varit 1984, stelnade hon till – inte av kyla, men av rösten! Skolradiofarbrorn! Han, Nils Göran Engström, var djupt engagerad i skolvärlden i hela sitt liv och missade inte en chans att delta i intressanta evenemang. De visuella bilderna i huvudet är så pass tydliga att OO ikväll har tillbringat en lång stund bland sina fotoalbum. Resultatlöst. Inte heller kommer hon ihåg hur kontakt skapades, men oj, så trevligt sällskap! Vi förlorade (och försenade) oss i diskussioner om idrott, inför förestående olympiska spel i Sarajevo. ”Om du har ärende till mig under de kommande veckorna kan du hitta mig här”, lär han ha deklarerat för sin hustru inför alla stortävlingar, visande på TV-stolen. ”Vad intresserar dig mest”, frågade OO. ”Allt”, var det korta svaret. En verkligt bildad gentleman med bred intressesfär och glimten i ögat.

Vi pratade också om den punktlighet och den tidsuppfattning som ett långvarigt jobb inom radion gav. Han och hans kolleger kunde lita på varandra:”jag kommer kvart över” stämde alltid på sekunden. Klockan kollades mot radions tidssignal varje dag. Men när man pratar idrott på matpausen med en lika idrottstokig, då glöms den inre klockan…

Skolradiofarbrorn dyker alltid upp i OO:s tankar varje gång hon bänkar sig för att se idrott i TV. Tyvärr hittas väldigt lite information om honom, den enda bilden på nätet duger inte för OO. Levde 1914-99. Troligtvis utbildad folkskollärare. Och finlandssvensk skolradiohistorik verkar inte finnas. Inte på nätet. Inte med OO:s sökkunskap.

Ja, sådant, i väntan på kvällens…

…, med rätt att…

Ibland behöver man inte säga alltför många ord förrän ”alla” vet vad man menar. Förutsatt att ”man” är av någotsånär samma årgång och delar någorlunda samma erfarenheter. Och även om OrdOdlaren inte sett alltför många filmer före sextio års ålder så kunde hon ändå ovanstående fras för länge sedan.

Men nu har hon. sett alla 24 filmer (tror hon) om/med 007, ”My name is Bond, James Bond”. En del några gånger, dessutom. Vissa TV-kanaler kör så gärna de filmerna som sommarrepriser – och lite däremellan också, för säkerhets skull. Och vi beter oss som barn som vill höra samma saga om och om igen. Sitter och glor och kommenterar:”Hur var det nu det här slutade?” ”Aj, filmen där dvärgen är med…” ”Aah, Oddjob!” ”Han med ‘tänderna’ som blir förälskad i följande film…” Och allt är så tryggt. Vi vet ju att 007 klarar sig, alla gånger. Med en sekunds marginal, skotten träffar inte, han är alltid en meter före explosionen. Och så ligger han i en lyxig räddningsbåt med den sköna bruden i slutet, och M och andra dignitärer kan se och ”förfäras”.

14 böcker skrev Ian Fleming, och Broccolis filmer har ett och annat att göra med böckerna. Åtminstone lite ditåt. Och visst kan man kritisera kvinnosynen, rasismen, snobbismen och att det onda oftast fanns åt ett visst håll – men ids man? Allt är ju roligt, för det mesta. Q:s manicker (och besöken i hans ”verkstad”), Moneypenny (redan namnet…), hattkastandet, ”shaken, not stired”. Och den småironiska humorn och replikskiftet som åtminstone OO uppfattar bättre när hon ser filmen andra eller n-te gången.

Och filmerna är ett bra samtals- och diskussionsämne. Bästa Bond? Bästa bruden? Bästa bovar? Bästa manicken (gillar den mångfunktionella armbandsklockan)? Judi Dench som M är en av OO:s favoriter, skarp och bestämd i en värld av män! Men bondarna, då? Nu följer högst privata åsikter.

Sean Connery (född 1930, sex filmer 1962-71). Bondbilden grumlas för OO av rollfigurer han gjorde senare i livet. Framstår som en slagsbult, fantastiskt då? Men roliga detaljer här och var. Och rösten…

George Lazenby (född 1939, en film 1969). Stelt agerande, men han var väl inte van heller. Tackade nej till fler filmer, ansåg att gentlemannaagenten blir gammalmodig på det ”frigjorda” 70-talet.

Sen kom ”Helgonet”, Roger Moore (1927-2017, Bond i sju filmer, 1973-1985). Tre av hans filmer är nyligen sedda, märker mer och mer hans ögonuttryck, han fick fram mycket med dem! Gillar replikskiftet, humorn, kläderna – han bar upp det skräddarsydda mycket bra. Sen sa han nej, och visst blev han lite väl gammal i de sista filmerna.

Timothy Dalton (född1946, två filmer 1987 & 1989). Han ansågs torr i rollen, men OO tycker att han inte ser torr ut – men ser inte ut som en hemlig agent heller. Rollen skulle tuffas till. Repriserna kommer snart, OO skall begrunda. Filmerna lär ha fått en hel del negativ kritik.

Pierce Brosnan (född 1953, fyra filmer 1995 – 2002). Lär ha erbjudits agentrollen flera gånger, men var bunden av TV-kontrakt. Enligt kritikerna kombinerade han det bästa av Roger Moore och Sean Connery. Repriserna kommer om en månad, OO minns denna Bond efter fångenskap i Nordkorea (?), skäggig, långhårig, utmärglad och oförmögen till tjänst enligt M – och så satte han sig upp och ”började härja”. Sen sades PB upp av produktionsbolaget. För gammal? För dyr?

Daniel Craig (född 1968, fyra filmer hittills, 2006-15, kontrakt på den femte). OO ger inte tummen upp, vet att en presumtiv läsare skriker, men smak och tycke är olika. Agenten är i första hand en vältrimmad elitsoldat, det ses och hörs och nästan känns. Handlingen och replikskiftet kommer i bakgrunden. Men Moneypenny har fått en ljuvlig hudfärg, Q liknar närmast en ung nörd och den kvinnliga M dog med ålderns rätt och är nu ersatt – av en karl igen. Och någon sa att i en kommande film kommer JB att vara kvinna (som vältrar karlar i säng?)

Men en sak finns att förbättra. Enligt Allvetande Wikipedias karta har JB ännu inte besökt Norden (förutom Island). Skärpning!

Bloggstatistik

  • 16,756 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

som självförsörjande ö-bo(nde)

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.