Helg med utsvävningar

En gammal vits på sociala medier, men rolig ändå! Många av oss tantbloggare har deklarerat: ”Jag är ingen Halloween-människa”. Inte är OrdOdlaren någon sådan heller, inte på långt när. Men man kan ju skriva på temat i alla fall. Hall å vin, alltså…

Det är ändå äppelmust, av egna äpplen, i glaset… Vinflaskorna är tomma.

Staden Borgå har börjat profilera sig som spök(eri)stad. Biblioteket hade en kväll om oförklarliga upplevelser på torsdag, talare var en socialpsykolog som forskat i ämnet och en som upplever sig som en nutida häxa. Följande kväll, fredag, hölls spökkväll på Gamla rådhustorget, två byggnader är museum. En finsk lokaltidning skrev att ”siellä kummitelittin ja kummasteltiin” man både spökade och förundrades (oj, så platt på svenska). Många hade klätt ut sig, andra gick och tittade på märkligheterna. Muséets människor hade än en gång överträffat sig själva, deras kreativitet, kunskap och klurighetsintresse är – ja, bäst i stan?

Här hälsar Ragata Rottenstein – välkommen? Hon ser inte så värst inbjudande ut, precis… Den här museiarbetaren och guiden gör alla sina roller som OO sett med en suveränitet värdig vilken skådespelare som helst. OO har tagit fotot från lokaltidningen. Hon var själv inte ute på stan, hon hade halva dagen traskat på bokmässan i Helsingfors. Där pratade hon dialekt på dialekt med chefen för Vasa teater, Ann-Luise Bertell och med KAJ-medlemmen Axel Åhman – honom hade hon inte planerat in, han bara stod där, gemytlig och social som vanligt. Fd ämneskollegerna Niklas och Sture var det roligt att träffa och babbla med, och med många fler på normalsvenska. Längsta pratstunden, på finska, fördes med bloggväninnan Päivi, för dagen både guld och blå.

Det har nästan blivit tradition att hon och OO skall ses på bokmässan. Våra bloggar är nästan exakt lika gamla.

Nu blir det en tidsresa till en operapremiär i Prag för jämt och precis 235 år sedan, 29 oktober 1787! Där spökade det också. Ett medvetet drag av den 31-åriga Wolfgang Amadeus Mozart, vem kan veta? Operan Don Giovanni, en strålande blandning av kvickhet, satir, fars, dramatik och tragedi, säger större bedömare än OO.

Kära läsare, ni får vänta på spöket. Fyra av don Giovannis erövringar förekommer i operan; donna Anna, donna Elvira, ”flickan av folket” Zerlina och donna Elviras kammarjungfru, men det finns fler. Dem nämner don Giovannis tjänare, Leporello, i sin berömda ”katalogaria”, som han visar donna Elvira, ”leggete con me”, läs med mig. Scenen broderas ut med en tjock bok, en lång lista som nästan ”rymmer”, och andra attribut. Erövringarna är 640 i Italien, 231 i Tyskland, 100 i Frankrike, 91 i Turkiet och i Spanien (där man befinner sig i operan) redan 1003. Det är till att vara flitig… Leporello får vara behjälplig på många sätt…

Den arian lever ett eget liv, sjungs på fester med diverse attribut och iscensättningar. Basbarytonen Juha Uusitalo framförde en gång en bejublad version på en gala under operafestspelen i Nyslott, på savolaxdialekt. I stället för länder hade man placerat in finska städer, och för att få ihop rytmen blev det ”Savonlinnas´ 1002”. Snabbt som tusan klämde han sen in de talade orden ”yks puuttu” – en saknas. Och publiken i Olofsborg jublade.

Själva operan kan också varieras på ett otal sätt. Den kan utspelas i nutid, ett och annat kan ändras, scenografin kan förvåna. Slutet är många gånger ändrat. Och nu kommer spöket, vålnaden!

Mika Kares, Chicago 2019. I början av operan ropar donna Anna på hjälp, hennes pappa, kommendören, rusar till. Det blir duell mellan honom och don Giovanni, och med mera tur än skicklighet (tror OO) sticker förföraren ned militären, som avlider. I slutet av operan dyker pappan/kommendören upp som ett monument, en stenstod, kräver att förföraren skall göra bättring och ändra sin livsföring. Don Giovanni hånskrattar, och slutet blir att det öppnas ett helvetiskt gap på scenen, don Giovanni dras dit och – ja, förkolnar. Men varianterna på det här temat är många, många…

Mika Kares civil, sommaren 2022. Tänk, vad smink med mera kan göra… Bilderna har OO tagit från hans Facebook-sida (och han skall få veta om det). Regissörer formligen älskar att göra sin egen version av slutet, lämna öppna frågor, eventuella förklaringar eller ”hur-gick-det-sen”. Ibland förekommer ”statyn” endast som en dov basröst, syns inte. Inbesparing?

Spökerierna, mystiska varelser, fortsatte i Borgå på lördag. Barbershopkören Lady Shave, damkör, höll konsert på temat. Passade inte alls in i OO:s göranden och låtanden, tyvärr. bilden är från körens Facebook-sida. Annars brukar det vara glitter och blingbling på deras konserter, men nu… Tre kvällar i rad med konstiga figurer och fenomen i en och samma stad…

OO hittade ett lämpligt kort på temat på bokmässan, från en nyutgåva av Zacharias Topelius sagor. Fotograferat av en fluga i taket, eller en drönare? Passar bra för en spökskrivare, men kolla tangenterna! Bilden föreställer stenografen. Kanske en spökhistoria nedtecknas, ho vet. Lite hall-o-vin-artat ändå. Så ser det ut när det är spännande och bråttom…

Gudar och nymfer och muser på konsert

En flöjt hördes i domkyrkan. Folk vände och vred på sina huvuden: varifrån? Var står flöjtisten? OrdOdlaren satt som en annan paparazzi på södra läktaren ett och såg plötsligt en rörlig armbåge på läktare två, mot norr. Där! Bild? Hann inte. Claude Debussys Syrinx för soloflöjt är kort och spelas av tradition så att solisten inte syns.

Nä, det här är inte nymfen Syrinx. Hon som har blommor i sin famn på sin kjol är garanterat fotograferad tusen tusentals gånger i sitt liv, men högst troligen inte så här, OO-paparazzis unika foto på Monica Groop!

OO-p-n siktade också in sig på Dan Henriksson, teaterchef för den fria nomadteatern Klockriketeatern. Han har många tunga meriter inom teatervärlden, ser fortfarande ut som den pojke han var när vi var lärare – elev. Den busiga frisyren såg ännu trevligare ut när han hade glasögonen i pannan…

En paparazzibild till från samma plats. Gustav Djupsjöbacka, pianist och fd rektor vid Sibeliusakademin (jo, jo, det heter Aaltouniversitetets nånting, men…) samtalar med Monica, hennes man ägnar sig åt hans fru Lena – jovisst vet ni vem som är vem? Gustavs pappa var kantor i den här kyrkan, och pojken vikarierade redan i unga år vid orgeln.

Det här verket satte myror i huvudet på OO, hon blandade bort sig totalt, kopplade sen av och struntade i att fundera på om det var sats tre eller sju som spelades. Men hur kunde det göras enklare för publiken? Visa en skylt? Om orkestern håller en längre paus mellan varje sats börjar en del i publiken applådera, är pauserna superkorta vet man inte om en ny sats börjar, eller…

Visst finns det lite handledning i det utmärkta programhäftet. Prologen beskriver Apollons födelse, sen involveras han med tre av de nio muserna. Men ändå. En sats innehöll ett vackert violinsolo, vilken? OO bör alltid uppleva en konsert två gånger för att det skall klarna i hennes skalle. Litet.

Här laddas det för kvällens huvudverk (inte med ä…), var och en orkestermedlem på sitt sätt. Soloflöjtisten sitter till höger och kören placerar sig innanför altarrundeln. Dags för Lars-Erik Larssons Förklädd gud med text av Hjalmar Gullberg, premiär 1940. OO har inte upplevt verket tidigare, trots att det flera gånger har framförts ”inom räckhåll”. BJR har sjungit det åtminstone två gånger. När alla var på plats hördes ett underligt ljud, om en stund började den ena kyrkvaktmästaren röra sig mellan orkester och kör, kom till slut fram med en mikrofon på stativ – vad hände?

Det var tydligen något med recitatörens, Stina Ekblads, mikrofon. Ni kan se att hon har en ”ansiktsmikrofon” vid sin högra mungipa, men hon använde stativmikrofonen. Tekniken krånglar alltid till det. Utan mikrofon? Inte recitation i en medeltida kyrka.

Så börjar den lyriska sviten. Sagan handlar om Apollon, ljusets och konstens gud. Han dömdes enligt en legend att leva på jorden i ett år, som dräng hos kung Admetos i Thessalien. En förklädd gud som sköter djuren, spelar för dem: ”Synes en ljusglans sprida sig kring vår plågobädd – då sitter vid vår sida en gud förklädd”. Så lyder de sista orden i sviten. De flesta texterna framförs både reciterande och av kör och solister.

En verkligt suggestivt verk som gav lugn och tillförsikt under den mörka tid som rådde när verket var nytt. Att det skulle framföras både i Ekenäs 4 augusti och i Borgå 7 augusti bestämdes redan före 24 februari, och det passade ju oss i Europa i sommar hur bra som helst.

Helena Juntunen med blommor i sitt hår var sopransolist, henne upplevde vi nyligen som Aida i Nyslott. Här vid avtackningen. Barytonsolisten Gabriel Suovanen fick OO ingen publiceringsbar bild av, så ni får beundra honom bakifrån i stället. Han är också sedan länge bosatt i Stockholm.

Som bonus kom ytterligare en bild på Helena Juntunens eleganta frisyr

Allt detta hände för en vecka och fyra timmar sedan, enligt vad klockan är i skrivande stund. OO skriver och läser och översätter andra saker just nu, därför så glest i blogguppdateringarna. inte har hon läst så många blogginlägg av andra heller nu i hettan. Men det blir bättre, alltid bara bättre… Utenatten blir lite kylig, skönt. Vi ses/hörs/läser/kommenterar!

Kulturtanten vaknar

Fyra tillställningar på sex dagar! Det bara blir så ibland. När dessutom två skriverideadlines hänger i nacken och trädgården kräver sitt av rabattkryparen, då hamnar tyvärr bloggen i underläge. Men ni ska veta att det har kliat och gnistrat i hjärnans OrdOdlarutrymmen!

Börjar med direktören Sören och sångaren/skådespelaren/skribenten Emma. Fd operasångaren Sören fick lov att vara med och sjunga hälsningstalet/-sången på Kulturfondens prisutdelningsfest i Borgå (och i Åbo, och i Jakobstad). Konsertens namn var

och innehållet bestod av finlandssvenska och svenska barnvisor i härliga arrangemang av Andrea Eklund, Ralf Nyqvist och Anssi Växby, kända musikprofiler i vår ankdamm. En 25-personers orkester spelade, sjöng, doade och blåste partypipor. Emma var en av solisterna. Det svängde!

Det hela leddes av multimusikaliska, dansande Johanna Almark, som också bl.a. komponerat hälsnings”talet”, Mors lilla ouvertyr och pristagarnas festmarsch med ”Modersmålets sång” som helt plötsligt blev ”Vårt land” i ett skede. Slutpotpurriet utmynnade dessutom i ”Finlandia”. Vi var många som önskade en bandning och visningar i TV.

Idésprutan till det hela fick OO inte på bild, men denna berättade att hon har en sexårig dotter vars enda medvetna minnen handlar om pandemitiden. Så nu satsar Kulturfonden på barn på olika sätt. Och även 70-plussare får njuta.

”Bilden före bilden”. OO fick en blixtidé och fotograferade ”tre pojkar från Jakobstad”: mottagaren av Kulturfondens stora pris, Christoffer Sundqvist, klarinettist i världsklass, spelar i Radions symfoniorkester (RSO), lärare vid Sibeliusakademin. Direktören Sören till höger firar ”de sextio” om några veckor med konsert i Tempelplatsens kyrka i Helsingfors. I mitten BJR, släkting till Sören, gift med en kompis till klarinettistens svärmor. Det föreligger 16 års åldersskillnad mellan C och S, likaså mellan S och BJR. Alla är uppvuxna i Jakobstad, som många andra musiker. Emma också.

På lördag kväll bevistade OO en 60-årsfest. Bloggaren Debutsky/chefredaktören Carita firade. Bordsprydnaden i Ukrainas färger, kan ju liksom också natotolkas, Sverige och Finland… OO har varit Caritas lärare i gymnasiet för x antal år sedan, Carita var OO:s mentor i början. Numera medverkar OO under eget namn eller signatur i ”Caritas tidning”.

OO hade trevliga samtal med Arno, fd kantor och musiklärare, kvällens kalaspianist, med Patrik, fd busig och rolig elev, med Jan med träfluga under hakan, med fd chefredaktör Kim, alltid kallad Kimmen, med kyrkoherde Stina, med trädgårds-Anneli, data-Inge och några till. Lagom mysigt med god plockmat att mumsa på!

Lördagen inleddes med vårträdgårdsmarknad i härlig lantlig miljö, i Karhunkorpi, som kan översättas till Björnkärret (karhu=björn, korpi=ödemark, tassemarker – men också kärr, sumpig skogsmark). Ingen ramslök (=karhunlaukka) till salu i år. OrdOdlaren, eventuellt tyngd av sitt ordförandeskap, glömde helt att fota och publicerar Birgittas försäljningsbord (som försäljaren själv lagt ut på Facebook) med tändchips i mitten, inte småbröd/småkakor som OO först trodde…

Söndag, vårkonsert i domkyrkan i Borgå. OO satt i ensamt majestät på en sidoläktare och kände sig nästan som på jobb. Beställningen var en videosnutt och en bild av kören, med det blev ”som Nyykaabi”, som vi plägar säga i det här huset, hänvisande till en liten grabb som skulle cykla runt kvarteret men som trampade till grannstaden i stället… Det blev flera foton och flera hela sånger. OO ville bli TV-filmare en gång, men efter att ha burit lite på en kamera trodde hon på den som avrådde henne. Mobiltelefonen är betydligt lättare…

Borgås mesta och bästa basist, Patrik Latvala, fick jobba för hela sin dagspenning på konserten – kolla notbladen! Hela halsen och lite till på kontrabasen var i användning. En gång för länge sen kompade han en skolkör på kontrabasen, det skulle OO vilja uppleva igen: en kör och en kontrabas.

Gissa vad? Jo, konsert på tisdag, 60-årsfest på söndag. Däremellan skall en massa bokstäver, ord, ogräs, kalk och benmjöl rinna mellan OO:s fingrar… Bonusbilder: Amaryllis-fd-knoppen och ett kraschat cumulusmoln i trädgården.

Mot ljusare tider!

Ljus, ljus och ljus. Kynttilä, valo, vaalea/valoisa. Candle, light, light. Küünal, valgus, hele. Candela, luce, chiara/luminoso. Svechka, svet, —. Samt norrsken, revontulet, aurora borealis, virmalised, severnoje sijanije. Den ryska stavningen svajar, ber om ursäkt. Begrunda själv språklikheterna och svenskans utslätande, när man tappat bort ordet kyndel.

Norrsken har nästan blivit vardagsmat här i trakterna i vinter. OrdOdlaren har inte jagat och fotograferat. Sådana himlafenomen var så pass vanliga i barndomens tider och trakter att förtjusningen har mattats av. Folk har fotat och publicerat, och OO väljer att låta Borgås egen pangfotograf Niko Laurila stå för illustrationen. Han kan han! Ett hjärta, lämpligt för måndagens firande…

Kyndel, kynttilä, küünal, candle, candela, Kerze. Kyndelsmässodag. Hur firade du den mycket gamla och mycket bortglömda helgen? Den infaller egentligen 2 februari, 40 dagar efter 25 december, som bl.a. Herrens frambärande i templet. OO tystar ner religionsläraren, annars ryms inget annat här. Talet 40, quaranta, karantän…

Kyndelsmäss har också i folkmun blivit Kvindersmäss och Kvinnomässa, en dag då kvinnor får festa utan män. Skäl att återkomma om sisådär 51 veckor, 4-5 februari 2023, kvinnligt OO-firande…

Valo som förnamn har funnits i den finska namnsdagsalmanackan sen 1950. Placerades dagen efter, 3 februari. I slutet av 2019 bar 998 män och 80 kvinnor namnet, ett lämpligt könsneutralt namn (även om OO tycker att alla namn som slutar på o är maskulina). Valo som efternamn är nästan lika vanligt, för 871 finländare.

Ytterligare en norrskensbild, men så läcker att OO inte kunde motstå. Fotograf Heiki Tees, publicerad på Facebook. Ljus i Borgå. Knappast alarmnummerdagen till ära, men ändå öppnades ljusfestivalen i Borgå 11.2 2022 klockan 18. Borgå Ljus kallas den, Porvoon Valot på finska. Inte den smidigaste översättningen till svenska, men rakt av blir det ju så. Man får ta vad man kan få…

Festivalen ordnades nu för tredje året i rad. Under tre kvällar, 18 – 21, kan man gå runt och betrakta olika ljuskonstverk/installationer med kringhändelser. OO har inte varit på plats tidigare, beslöt sig nu för att ta sig en titt, en liten runda. Första objektet beskådades nära bilens väntplats. Gångbron har vid olika tillfällen annars också utmärkt sig med stiliga färgförändringar i alla upptänkliga kulörer. Tyvärr fastnar inte alla så bra på bild. Stora fantastiskheter behövs inte för att det skall bli njutbart.

Lauri Leino, OO:s favoritdrönarfotograf (känner honom inte, men har skriftligt tillstånd till att få sprida hans bilder) presenterar här gångbron, Alexandersbron, slalombacken med konditionstrappan och lite till. Vackert!

Runeberg på sin stod hade fått sällskap av elever från dansskolan som rätt märkliga lysande figurer i kreativa kreationer. Långsamma, suggestiva rörelser till en musik som var – nåja. Roligt och annorlunda och blir kanske festivalens publikfavorit.

De senaste veckornas väder, två mäktiga snöfall blandat med töväder, nattkyla och till och med sol, försvårade framfarten för en som är ovan med ”stadstrafik” av alla de slag. Det blev ”så halkom vi så småningom”, eftersom sanden delvis smultit in i de ”småkulliga” trampade och av maskiner oputsade trottoarerna.

Holmska gården, en del av stadens museum, förvandlades sakteliga till – tja, en schweizerost? Passar ju bra, eftersom några konditorimästare med schweiziskt ursprung verkat i gården på 1800-talet. Här invid, på det troligen sexhundraåriga torget, grillade och sålde stadens svenskspråkiga lågstadieskola korv, av doften att döma.

Bilden lånad från stadens webbplats, fotad på ljusfestivalen 2021. Kyrkan uppe på sin backe har deltagit synligt varje år, med både fasadbelysning, himmelsk belysning och möjlighet till både lekamlig och andlig spis på kyrkbacken och inne i kyrkan. Nu var det bara så, att OO:s ben och balansorgan och sällskap protesterade: inte halka i uppförsbacke! Försöker kolla in andras bilder, även om ljusfenomen inte är lätta att fånga på stillbild. Men oj, så mycket folk som vandrade omkring! Hoppas Borgå har mutat in sin speciella vinterhappening!

Julhandel

”Hej på dej!” rungade det mellan de tio bruna kioskerna. OrdOdlaren såg sig något förvirrat omkring. Hennes vita quiltade rejäla vinterjacka med blommor och blader har liksom blivit lite kändis tack vare en bild i den lokala värlsdspressen, var det någon som ville veta…. Nä:

Där satt hon, glada Vivan med sina alster: stickat, tovat, keramik och limpor. Köpte förstås en smaklig limpa, fick en liten ängel. Några dagar senare blev det ett påtvingat återbesök. Tre änglar till och ytterligare en limpa behövdes. Samt en massa prat, bekanta emellan.

Borgå stad har ordnat med ett minijultorg. En liten hörna av ”salutorget”, ständigt statt under planering av höga herrar. En försöksvrå med tio stadsägda kiosker som lokala aktörer får hyra in sig i för längre eller kortare tid. Fortsättning önskas å det bestämdaste.

Den här glada filuren Hunajafillari (Honungscykeln, fillari är ett slangord för polkupyörä, cykel) verkar stå där varje dag; han har inrett sin kiosk med hyllor både inne och ute, han säljer varm honungsglögg, gjord av en annan honungsproducent, pratar på med välsmort munläder. Glöggen går åt i decemberkylan, men caféborden (se bilden ovanovan) används inte alltför flitigt. Vad han gör på bilden? Rev sönder en duk, men varför, det hade han flera förslag på…

En annan pratglad spjuver hade hyrt in sig för några dagar, fiskaren och fiskförädlaren Rikhard Tillman. Det blev en flera minuter lång pratstund i kylan, har aldrig träffat honom förut, men vi hittade snabbt en gemensam våglängd. Gott gott, tur att han återkommer – även om hans fisk då och då också finns i OO:s matbutik. OO kommer att återkomma.

Det var troligen Pellinge-dag den dagen! Jordbrukaren, jägaren, mathantverkaren, innovatören m.m. Gunnel Englund stod också där med ett utbud av produkter. Hinner med allt, verkar det som. Härom året planterade hon 2000 äppelträd, skörden blir must av olika slag – och glögg. Glöggen är prisbelönt och innehåller både äpplen och rönnbär, muskotblomma, apelsin, ingefära. En flaska inhandlades, har avsmakats och befunnits god. Det är ett högt betyg, OO är ingen glöggälskare. Fråga inte varför, hon vet bara inte. Gunnel på gården Smeds verkar sprudla av idéer som hon inte tvekar att förverkliga.

Karusellen går till kvällen, om där finns hugade åkare. I kylan som rådde vid OO:s besök snurrade den med några kunder – som förstås fanns utom synhåll på den bästa av några tagna bilder. OO längtade efter två småtokiga väninnor, som skulle ha gått med på att sjunga ”Tre små gummor” medan vi snurrat runt ätandes karameller! ”Vi äter karamell, åker karusell, och fröjdas hela dagen uti Borgå!” Trevligt påhitt, men kommer karusellen på nytt ett annat år?

Andra försäljare hade åstadkommit fyndiga och fullastade ”julkiosker”. Glad keramik, hemlagade juldelikatesser, stickat… OO bekantade sig inte närmare med dem, känns lite snopet att bara titta och inte köpa alls. Skåpen är fulla, sockor och mössor finns, mycken mat gör OO själv…

I övrigt är det glest med julmarknader i år. Förstås. I övermorgon lördag är det både premiär och final på sådan verksamhet med chilijulgumman bakom försäljningsbordet. Men först en konsert med sydamerikanska julrytmer, BJR i kören och OO i publiken. Det svänger…

Festen avklarad!

Kronan på verket. Inte för att OrdOdlaren vet vad som kunde vara kronan, inte verket heller. Visst fanns både funderingsvärk, förslovärk, huvudvärk och armvärk med under resans gång, men sådana sätter man inte krona på, (kanske eventuellt på tandvärk…) Nä, festlig målgång i maratonloppet, kanske. 70-årsfest på Kiala gård, 20 november 2021. Borgå Trädgårdsförening, BTF.

(Bilden tagen 5 oktober 2021). År 1757 föddes här Carl Johan Adlercreutz, en av de sju officerare som 13 mars 1809 klev in till kung Gustav IV Adolf, avsatte och häktade honom för dålig ledning under kriget. Nästan 100 år senare, 1854 föddes Albert Edelfelt här, en av vårt lands absolut mest kända konstnärer, i denna gård (googla namnet…), besökte den flera gånger årligen under hela sin livstid. Det ”arvet” hyllas, känns och märks i gården idag, speciellt i övre våningens festlokal. Det var Edelfelt på väggarna och BTF på borden i vestibulen när man forcerat den ytterst bekväma trappan upp. Och i ett rum intill snurrade en kompletterande bildkavalkad på elva minuter om BTF, om och om igen.

BTF:s historia genom sju årtionden, små glimtar av större och mindre händelser. Här presenteras alltså den andra orsaken till OO:s oflitighet bland annat här sen slutet av september. Bordet med det första årtiondet blev ganska roligt:

Kan ni se vilken (annan) världskänd organisation som också uppnått 70 års ålder i nådens år 2021? Godisfirman Brunbergs i Borgå blev visserligen hela 150 år, men en av de grundande medlemmarna i BTF hette Brunberg, och en av firmans tidigaste karameller som ännu tillverkas heter Alku, som betyder början. Alltså bjöd vi på sådana. Tiggartanten begärde och fick en donation.

Spisen i festsalen som inte mera kan eldas i fick ljus som lite liknar eldslågor. Föreningens eget (gjordes 1991, 40-årsjubiléet) standar i mitten, svenska och finska trädgårdsförbundet till vänster, Borgå stad och ”inkorporerade” Borgå landskommun med fiskar till höger.

Gissa vem som bokat bordsplatsen längst till höger, vid dörren? Den figuren har så gott som alltid penna, papper och kamera i närheten. Här också en liten rund alpkoskälla, bra att annonsera programpunkter med. Observera blommor och dukning!

Jovisst, där skulle festens ”producent” sitta. Där står hon i dörren och kollar läget – minen är inte sammanbiten trots att munnen ser ut som ett streck. Funderingsmin…

Festtal i ordets egentliga bemärkelse hade vi inte. I stället berättade två medlemmar som varit med länge under rubriken ”BTF och jag”. Här ser ni den äldre, som delar OO:s humor. Gissa Solveigs ålder!

Två andra ”ålderskvinnor” deltog i festen. Längst till höger en av dem, hon pillar på sin telefon! Hon är fyra månade äldre än Solveig.

Festens yngsta deltagare var de inhyrda blivande musiklärarna, studerande vid Sibeliusakademin, Nelly och Valtteri. Verkligt skickliga, tror de kommer att gå längre än till musikrummet i en skola…

OO fotade inte maten! Den bestod nämligen av den bästa festmenyn som kan uppbringas i Borgå. Plus tårtbuffé av högsta klass. Chef för det hela är mamman till vår stora friidrottsspringare, flickan som bara förbättrade och förbättrade sina rekord vid OS i Tokyo, Sara Kuivisto. Det är liksom kvalitet i den familjen… blomsteruppsättningarna, ja de kunde ha placerats på presidentbalen. Förstås lokalt tillverkade, de också.

”Lösningar”:

Ni kände tydligen igen Marimekko-mönstret på bordduken (egentligen ett lakan). Marimekko, 70 år i år!

Solveig har nyligen påbörjat sitt tionde årtionde, blev 90 för någon vecka sedan.

Barbro Bergman-Robertz har också bidragit med bilder.