Öar i Östersjön – 2c och avslutningsvis lite 3

Jo nej. Det finns lite mycket mer att skriva om Östersjöns öar i Estland – enligt senaste räkning finns det 2000 – och det vore bra dåligt att nöja sig med endast tre avsnitt. Men fyra får räcka. OrdOdlaren har ännu något att berätta och blir kvar i Kuressaare en stund.

Huvudgatan Lossi, Slottsgatan, leder från biskopsborgen till torget. Kort stump, lite på en halv kilometer. Hela härligheten förnyades i slutet av juni, torde vara klart till största delen nu (kolla på webbkamera…). Torget har en vacker ”gatufontän”, snygga enhetliga sittplatser och ”blomlådor”, som kontrast till ett rådhus och det enda trappstegsgavelhuset i landet – plus enhetliga torgstånd. Snyggt!Närmast slottet finns gamla trähus i traditionell ”Kuressaare-stil”, enligt eminenta guiden Inge som bott länge i staden. Observera sexhörningen framför huset!Där gatan slutar finns torget, händelsetorget, centrum, med rådhuset som byggdes 1654-70 på initiativ av Magnus Gabriel de la Gardie – och nybyggda sexkanter och lite andra formationer framför…Mittemot finns också landets enda byggnad med trappstegsgavlar, byggt 1663 – där kontrollerades köpmännens vågar. Ni ser en sexkant…Den nya gatufontänen, fotograferad sittande på en sexkant en blåsig kväll. Lär ha blivit en populär ”springplats”, eftersom vattnet varierar i fart, höjd och färg. Kolla på webbkamera, då ser ni också mer av sittplatserna/blomlådorna… Men lite vid sidan om, man går förbi våghuset, finns torgstånden:De här försäljningspunkterna verkar vara mer eller mindre stationära. I varje fall torde det krävas lite mer än en människokraft för att flytta på dem. Det häftiga taket går tydligen att fälla ner, där finns hyllor för kundernas påsar och korgar, under disken på försäljarens sida finns låsbara skåp. En flyttbar variant, men är taket nedfällbart? Bräderna på snedden, öppna hyllor under disk på försäljarens sida. Handtag i ena ändan, stora hjul i den andra. Klaras förflyttning med den ena människokraften? En stilig helhet, jämfört med de kulörta storleksvarierande tälttak som florerar på andra håll i världen. Dessa har ju sin fördel, ihopplockbarheten.

Hemfärd via ön Moon (Muhu på estniska), en mera okänd ö – kanske för att den hänger ihop med Ösel via en vägbank över Väike väin (Estlands Lilla Bält…). 198 km², snäppet mindre än barndomskommunen Oravais. Besöksmål 1:En lummig trädgård med frodig växtlighet, men även öppna ytor. Sköts av en porslinsmålande ägarinna som låter timjan behagligt krypa ut i gången. Besöksmål 2:En torrare trädgård med prydnadsgräs och örter och sittplatser lämpligt utplacerade, för en hel busslast personer. Det gamla huset har byggts ut i traditionell stil, och det som syns på bilden är en relativt nybyggd keramikverkstad i samma stil, samma takvinkel. Den här platsen ligger inte långt från färjeläget Kuivastu, där bussen direkt kunde köra ombord på färjan Regula som tog oss över Suur väin (Stora Bält, enligt ovan…) till fastlandet. och det obligatoriska färjtéet (jo, jo, så kan man skriva…) avnjöts i en lokal pappersmugg. Kuressaare nu, Kingissepa i 36 år under förra århundradet, men Arensburg i många hundra år.Flera Östersjö-öar? Om ett år, kanske. Den som lever får se, ett av BJR:s favorituttryck.

Öar i Östersjön – 2b

”Lite ljuga pryder tal…”. Jovisst. OrdOdlaren har lite, lite ljugit. Men stora skrönor och farligheter rör det sig inte om! Änglar finns, sägs det, men sådana bongades inte på Ösel. Angla, däremot. En by/plats. En av de tre stora turistsevärdheterna på ön. Vi börjar med mjölkpallen i Kaali:”Turistcirkeln”. Guiderna lär ha börjat prata om ”mjölkcirkeln”, alla turistresor gick samma vägar, samma ställen, de började känna sig som mjölkbilshjälpredor. En smart och händig man tog dem på orden, och nu finns mjölkpallar och mjölkkannor (tänk, så många de har kvar!) på de tre platserna: Kaali, Angla och Panga pank. Det sista låter för trevligt i en svenskspråkigs öron, men vi besökte inte denna Panga klint, en brant strand, 22 meter ner till vattnet.Angla tuulikud. Väderkvarnar på den låga kullen. Här har funnits nio, fem är kvar, alla har byggts och använts precis här, ingen är hitflyttad av museiskäl. Vinden visade verkligen den dagen att platsen är lämplig, men blåsten på vår besöksdag var säkert för stark. Nej, de används inte mera, alltsedan Ösel fick elektricitet har de stått oanvända, i stort sett. Och elen kom med kabel 1964. En av kvarnarna är av holländsk typ, de andra är stolp- eller stubbkvarnar, har OO förstått. En hel del gamla jordbruksmaskiner fanns också utställda, husdjur fanns i hagar – bland annat den lilla, lilla flickans ”lekkamrater” i början av 1950-talet, ”äkta”, färgade kalkoner…En av kvarnarna. Glömde faktiskt att ta en närbild av de traditionella, eleganta gärdesgårdarna. Det finns ett annat ord för kvarn också, det syns i nedre nedersta hörnet på den här bilden:Nej, nej, helsingforsare! Det här är en restaurang i Kuressaare, inte en allmän toalett! Helsingforsslangen och några andra städers invånare använder ordet veski för ”bekvämlighetsinrättning”, WC, toalett, toa – det som vi på äkta österbottniskt vis kallar ”hyyscho”. Vi besökte inte restaurangkvarnen, borde kanske ha gjort det av kuriositetsskäl, men reseprogrammet var riktigt lämpligt fullt ändå.

Kuressaare hette Arensburg ända till 1917, då den färska republiken införde det nuvarande namnet. Det betyder ungefär ”Tranö”, och det liknar, trana på finska är kurki. Men, hm, egentligen är det ju biskopsborgen som är stadens ursprung, och ämbetsinnehavarna hade en örn i sitt vapen. De var ”furstbiskopar” dessutom, av Ösel-Wiek. Borgen nämns i dokument första gången 1381. En av de bäst bevarade borgarna i de baltiska staterna, och där har funnits många! Visst är den präktig, här en modell:Borgen var också lite av ett kloster, där bodde en hel del munkar, biskopens ”tjänare”. För att göra historien kort: biskopen sålde sin borg och hela Ösel till Danmark 1559. Det fanns säkert en orsak. Arensburg fick stadsrättigheter – och var svensk 1645 – 1721, sen blev det hela ryskt. Borgen ”befriades” från militärt bruk 1836. Staden utvecklades till badort, idag står spa-hotellen på rad.Iväg till borgen, förstås! Idag museum, utanför finns parkområden och en sångarena – förstås, vi är ju i Estland!Tänk, om falluckan skulle släppas ner…

Tyvärr var det nära stängningsdags, vi hann inte bekanta oss med det intressanta och väl uppbyggda muséet i det tjockare tornet, med en våning för varje fas i Estlands historia. Vi tog oss snabbt enligt ork och kondition uppåt, uppåt, 121 trappsteg, till våning sju (vi började på våning två), kafé och utsikt. Kakorna var smaskens, men bilderna genom fönstren blev betydligt sämre. Två kakbitar inhandlades, delades och GBH och OO smaskade!

Lossi – nej, inte färja. Slott. Huvudgatan i Kuressaare börjar från slottet, heter förstås Lossi tänav, Slottsgatan. Ännu finns en stump att orda om. Det får ni vänta på, nu skall det bli borgoperabesök, tradition…

Öar i Östersjön – 2a

Alvar, kål och änglar. Och lite biskop. Kanske porslin också. De starkaste minnena från Ösel, Saaremaa, i ett nötskal. Ön som med lite god fantasi kan ses som en hönsfågel på väg österut, med huvudet – ön Muhu, Moon – på skaft. Öarna är förenade med en vägbank.

Ösel var bekant redan för vikingarna på 900-talet, som Eysysla. Sysla, syssla betydde förvaltningsområde. Saaremaa = Ölandet. 2673 km², något mindre än Gotland (3183,7 km²) Avståndet mellan dessa två öar är förresten ungefär 200 kilometer. Men det beror ju på varifrån man mäter – långt är det i varje fall inte.

Nåja, nu tar vi det på allvar och konstaterar att det inte handlar om Alvar, utan om alvar. ”Landskapstyp som består av ett tunt lager växtlighet på kalkstensberggrund och som inte lämpar sig för åkerbruk”. Det ursvenska ordet är numera internationellt, av jordklotets knappa 1000 km² alvarmarker finns de allra flesta på öarna i Östersjön. En speciell naturtyp med rik örtflora, värd att bevara. Av tradition har den hållits öppen av betesdjur. Men vad har hänt? Jo, bland annat på den största halvön, Vätta, öster om Kuressaare, där har enarna tagit över.Enarna bildar en nästan ogenomtränglig vägg på sina ställen. Reet och hennes föräldrar kunde absolut inte ta sig med bil till sin sommarstuga (byggd 1902) på 1990-talet. Då tog Reet ett beslut: hon skall börja kapa enar! Med en liten handsåg! Tro det om ni vill, men hon har röjt upp två hektar till dags dato. Förstås får en del enar växa kvar, men en mängd typisk örtvegetation har kommit fram med åren. Ett treårigt EU-finansierat projekt har möjliggjort ytterligare röjning av ett större område.Ingalunda fick OrdOdlaren allt klart för sig, guiden Inge hann inte översätta allt. Här en glad Reet vid informationstavlan om EU-projektet. Reet är en verklig konstnärssjäl som går in för sina ideér med liv och lust. Efter flera år i Tallinn förstår hon finska, men pratar inte. OO pratade finska, Reet förstod och svarade på estniska. Oj, så vi skrattade! Men Reet är stolt över vad som har gjorts. Och hon fortsätter…Hon har kört upp stigar med gräsklipparen där man får gå. Egentligen vill hon använda lie, men den konsten behärskar hon inte riktigt ännu. Och kring huset, där hon numera ensam har sitt sommarviste, frodas allsköns växter i en härlig samvaro med sådant som vi plägar kalla ogräs. Men Reet känner varenda växt, just nu är hon besatt av pioner…Kålen då? På finska, jo, kaali. Men knappast betyder ordet kaali kål på estniska… OO har förvirrats av ordet. Kaali, det är den kanske dryga 7000 år gamla meteoritnedslagningsplatsen på Ösel. Kålhuvud? Allvar igen: platsen är ca 110 meter i diameter, rund. Mitt i finns en sjö vars yta varierar med grundvattnet. Det finns rester av en gammal stenmur runt en del av kratern, plus att vissa fornfynd – offergåvor – visar att platsen ansetts helig.Innan meteoriten damp ner splittrades den, det finns flera smärre nedslagsplatser i närheten, dock inte så märkbara för den tillfälliga turisten.Men namnet? Ingenstans hittades någon förklaring på informationstavlorna. Hemkommen började OO bläddra i den typiska turistboken hon köpt. Gården på vars ägor nedslagsplatsen ligger har länge ägts av en baltisktysk släkt med namnet von Gahlen, och i folkmun blev det Kaal, Kaali. Kanske. Men det efternamnet skulle OO inte vilja ha… En verkligt intressant plats, även om de enhetliga husen – restaurang, bybutik, museum – verkade lite väl ”turistiska”. Humorn bjöd mjölkpallen på. Den, änglarna, biskopen och porslinet kommer i följande avsnitt, på något sätt…

Kultur i kubik

Nu är det bevisat. Det finns 367 frackar i Helsingfors med närmaste omnejd. Och lika många par väl blankade lackskor. Här är bildbeviset:Det torde vara Paavo Hyökki som just skall ge ton åt skaran på Musikhusets scen. Det begicks en stor ”jubileumskonsert” 14 maj med anledning av att manskörssången i Finland firar 200 år av existens. Åtta manskörer blev 360 sångare (OO räknade varje kör) plus deras dirigenter, 367. Inte 368, nej. Lite färg skall det vara i frackfesten. En kvinnlig dirigent, klädd i blått. Och tre av dirigenterna var far och söner; Matti, Paavo och Pasi Hyökki.

OO har inte kunskap och skicklighet och öra att recensera alla körers framträdanden, men helhetsintrycket var till 87,37% positivt. Är dessutom partisk, eftersom en av favoritkörerna deltog, så… Så därför åkte hon med maken, parkerade i Musikhusets/Finlandiahusets underjordiska hall – han vandrade iväg till övningar och OO tog sig en egen sväng, egna svängar i solen. Kosan styrdes förstås först till Ode:Ode, här är det! Helsingfors nya centralbibliotek där man kan göra så mycket mer än låna böcker. OO gillar den böljande arkitekturen, alla de kreativa sitt- och umgängesplatser som finns där. Alla ljud dämpas. Symaskinernas surr kändes avstressande! Huset har blivit ett favoritställe för OO. Färskast på plats, invigdes 5.12 2018.

”Men får de aldrig mitten färdig?” tänkte OO spontant. Mitten? Ja, här står man ju mitt ibland monumentala kulturhus av olika slag och tid – bara man aktar sig för cykelkulturen. En livligt frekventerad cykelled sveper förbi, och pedarna har gasen i botten, minsann.

Här finns Sanoma-huset, fyllt av media, affärer, kontor. Invigt 1999. Utseendet? Tja. Ett av de första ”glashusen”, här skall man inte kasta sten, även om det blåser om tidningarnas innehåll ibland.Museet för nutidskonst, Kiasma, vänder ryggen åt. Invigdes 1998, och byggandet var verkligt omdebatterat. Framsidan en hel del glas – är just nu övertäckt av plast, ingen bild av det, tack. OO som föredrar kurviga linjer framom räta vinklar tycker att huset är ok. Men hon har inte besökt det!Och här radar de upp sig: Musikhuset, som invigdes 2011, har en utsida som är ”glasig” och kantig, men väl inomhus mår OO bra. Våningarna under markytan är många, där huserar Finlands högsta musikutbildning, Sibelius-Akademin. Siffror: golvytan är 30700 m², stora konsertsalen rymmer 1704 åhörare. Hem för Helsingfors stadsorkester och RSO, radions symfoniorkester. Där finns också en handfull mindre konsertsalar.Följande hus på bilden innehåller idag, sjuttonde maj, Europarådets utrikesministrar, som firar ifrågavarande råds 70-årsjubileum. Finlandiahuset, kongress- och konserthus som invigdes 1971. Numera är det mest kongresser som gäller, akustiken i salen (1700 platser) är mera lämpad för prat än för musik och sång. Alvar Aaltos skapelse.

Sockerbiten längre bak i bilden är vårt operahus, invigt 1993, har lite figurerat i denna blogg tidigare. Tornet till höger representerar idrottskultur, det drygt 72 meter höga stadiontornet, som invigdes 1938 inför tilltänkta olympiska spel 1940. De blev av 1952. Stadion ombyggs och renoveras, rymmer numera inte över 70000 människor som när det begav sig vid invigningen 1952.

Med en lite annan bildvinkel hade ett torn till kommit med, nationalmuseets, ca 100 år gammalt. Men det lyckades inte nu.

Och över alltihopa lyser moder… Riksdagshuset på Arkadiabacken. Invigt 1931, med tillbyggnader och ombyggnader och renoveringar under årens lopp. Huset breder ut sig ”åt alla håll”, men det är det här utseendet vi tänker på när vi talar om det.

Det finns skäl att återkomma till några av husen, bör samla lite fler bilder först. Avslutar med Musikhusets mäktiga (fula…) informationstavla, där fotograferande OO lyckades ikläda RSO:s dirigent Hannu Lintu i grävskopsarm…

Råg och äpplen – men ingen kyckling

Hastigt och lustigt blev det en ca 30 kilometers bilsväng till Lappträsk i lördags. Exakt mål hembygdsgården Kycklings. Där kunde man få köpa sig ett mål, och det gjorde man. Nyrågsgröt. Kulturmiljön tilltalar OrdOdlaren i högsta grad. Dessutom bjöds det på ögonfröjd och kunskapsinhämtande, äppelutställning.

Kycklings? Ingen är riktigt säker på namnets ursprung. Erik Bertelsson Kycklings bebodde lantbruket på 1660-talet, men varför han fick/tog namnet, ja det vete fåglarna (hönsen…). Den sista privata ägaren till gården mitt i byn (rätt nära kyrkan, nämligen) avled 1977, Sara Hastig. Hon var med och grundade hembygdsföreningen 1929, testamenterade huset till densamma. De första femton åren var ägoförhållandena något blandade, men numera står föreningen som ägare till gården, övriga byggnader (en härlig stenladugårdsruin, bl.a) och omgivningen på en dryg hektar. Ordföranden Gun-Britt – som enligt sin man har en viss förmåga att göra sina intressen till heldagsarbete – har samlat, fött upp, ympat och planterat minst 120 äppelträd där. ”Vi har ett foto från 1930-talet, och på det blommar äppelträd, det måste vara det här och det här och…”, berättar hon ivrigt. Nu står äppelträd på tillväxt ”överallt”, de flesta med sina släktrötter i kommunen.

Gun-Britt, som ursprungligen är biolog, har en enorm äppelkännedom, och visst hade hon fått ihop en imponerande mängd att visa upp, det här är ingalunda hela visningsbordet.

Att en del äpplen är verkligt lokala kan man se av namnet. Det blir en bok i ämnet, kanske om ett år.

Där finns också olika perenner, örter, medicinalväxter, bärbuskar, med mera. Den ultralokala lokaltidningen Nya Östis var på plats, och skribenten Inge (till höger) tog Gun-Britt lite åt sidan för information. Vi får läsa i tidningen på torsdag!

Nyrågsgröt (på rågmjöl) är en gammal tradition, riktigt hur gammal vet ingen. Sickan som stått vid gryta och disk i många år hävdar att det inte är något vare sig magiskt eller speciellt med gröt på den första rågen, den skulle bara avsmakas för att se om ”den dög ti någå”. Så i bondesamhället, så också nu. Få kokar nuförtiden, gröt blir godare om den får badda i ett ordentligt kärl. Grytan och serveringen bakifrån:

OrdOdlarens tallrik, och förstås skall den ätas med smöröga (smöriöga, säger en del). Även om smör ingår i gröten redan i grytan (Sickan berättade, inom parentes).

Gårdsplanen på Kycklings består av en relativt jämn berghäll, en bra arena för all slags uppträdanden, bl.a dansuppvisningar. Folkdansjuniorerna som OO höll igång på 1980-talet fick visa sin förmåga här några gånger. Själva huvudbyggnaden är minst 150 år gammal, med storstuga (med spis), sal och kammare (numera modernt kök) däremellan. Senare byggdes den ljusmålade verandan och ett sovrum bredvid. När OO besökte platsen redan i slutet av 1970-talet ville hon flytta in och bli ”sommargårdsgumma”! Men det blev nu bara inte så. Saras namnsdagskaffe med sju sorters kakor missar OO ofta, men det finns ju andra orsaker att besöka platsen. Går när som helst.

Hastig, ja så hette Saras Lappträsk-bördiga man. Släkten Lustig finns även i kommunen. Huruvida den svenska fotbollsspelaren Lustig har rötter i Lappträsk vet OO inte. Men besök gärna idyllen Kycklings!

 

Viktig dag idag!

NPD idag. Va? Bokstavskombinationer är ju populära, så… Politiskt parti? Nä. Nånting med kromatografi? Nä. Narcissism? Inte det heller, inte heller kärnkraft. Slut på gåtorna. Idag är det Nationalparkernas dag, för tjugonde gången, det har Europarc Federation bestämt. Orsaken får vi troligen söka i Sverige. I detta vårt grannland avsatte riksdagen år 1909, 24 maj, mark till nio nationalparker, som första land i Europa.

Nationalpark… De hängivna korsordslösarna här i huset  tänker direkt ”Abisko, Sarek”. Finns i ”vartannat” korsord. Jo, de två fanns med redan 1909. För att bevara naturen som allmän sevärdhet, öka kännedomen och intresset för naturen. En nationalpark består av minst ca 1000 hektar, är statsägd, består av storslagen, unik och särpräglad natur, innehåller speciella sevärdheter, är skyddad, utnyttjas för forskning, friluftsliv och turism utan att naturen skadas. Vid varje nationalpark finns ett eller flera Naturum, och där finns information. Bra sådan.

OrdOdlaren funderar så det knakar. Langebaan, West Coast National Park i Sydafrika, likaså Taffelberget, men Finland? Känner sig dålig, okunnig, ”kläcker” Kvarken, Koli, Skärgårdshavet, hittar en lista – men inte finns Kvarken där! Har hon inte besökt? Jo, där kom en. Linnansaari, nära Nyslott, grundad 1956. Suck av lättnad. Saimenvikaren är en orsak till den nationalparken.

Jovisst, Koli med den berömda vyn också

Och skärgårdshavet, det har det snuddats vid ett x antal gånger.

Finlands första nationalpark grundades 1938, efter en hel del stötande och blötande. A.E Nordenskiöld (Vega!) framkastade tanken redan 1880… De första var Pallas-Ounastunturi och Pyhätunturi. Båda har förstorats och fått nya namn 2005, har numera namnen Pallas-Ylläs och Pyhä-Luosto. Det firas alltså 80-årsjubileum.

Men Kvarken då? Kvark, ett gammalt ord för strupe, förresten. Jo, det området smäller högre. Unescos världsarv, sen 12 juli 2006. Där har OO varit, men långt innan det blev så ”fint”. Ung natur, stadd i ständig förändring. Den smalaste och grundaste delen av Bottenviken, mellan Vasa och Umeå, och den blir bara smalare och grundare, år för år. Det vardagliga fenomenet i trakten, landhöjningen, är världsunikt. Ingenstans går landhöjningen efter istiden att iaktta så noggrant som just här. 10 millimeter i året, så lärde vi oss i skolan för 50-60 år sedan, nu sägs 8 millimeter per år. Och det blir en hel del där, landet växer med ca 100 hektar varje år:

Kunde inte låta bli att skanna in den här bilden från den fascinerande boken ‘Ekot från istiden’, skriven av Tiina Hietikka-Hautala. Den övre bilden är tagen 1978, den nedre 2006. Intressant betraktelse torde följa för dig läsare. Om 2000 år är det landförbindelse mellan ovannämnda städer, endast en bro behövs… Höga Kusten i Sverige är systervärldsarv, men där stiger marken s.a.s rakt upp, landarealökningen är troligen minimal, men många intressanta naturformationer kan iakttas. Har inte besökt den sverigedelen.

Nationalparker, världsarv… Naturreservat finns också, men dem får man inte besöka om man inte är forskare, och även sådana behöver skriftligt tillstånd. På sådana ställen noterar man hur naturen förändras helt på egen hand. På privat mark finns Natura 2000-områden, ett nätverk inom EU, områden som skyddar biologisk mångfald och inte alltid ses med blida ögon av en del människor. Sådana finns över 1800 stycken i Finland, ca 5 miljoner hektar.

Och så finns det nationalstadsparker. Borgå har en av de nio i Finland. Mera därom senare. Med egna bilder, inte med lånade som här.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 40 319 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Jag hoppas du ska trivas med mina ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året-runt eller någon gång varit här på besök. Förhoppningsvis kan jag få dig att längta tillbaks. Givetvis skulle det varit mysigt om jag kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Jag tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att drabbas av samma känslor som jag fått varje gång, som jag varit här på semester. Här skulle jag gärna vilja stanna kvar. Välkommen önskar Bosse Lidén

Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.