Belsassar och Sibelius – och Folke

En stol, ett bord, en packe spelkort och en flaska brännvin. Allt det byggde man snabbt en mur runt. Så stängdes fanstygen in för att inte göra fanstyg. Kyrkan kunde byggas. Visst är det en bra förklaring till stödkonstruktionen i kyrkans nordvästra hörn? Med glimten i ögat, förstås. Pernå kyrka, uppförd i mitten av 1400-talet, troligtvis den första av dussintalet kyrkor i samma stil i landskapet Nyland

OrdOdlaren besökte den här kyrkan för en vecka sedan. Under lärartiden förde hon dit åtskilliga elevgrupper, hon kunde massor om kyrkan, historia och arkitektur. Kunskapen håller nu på att lösas upp och blandas med annat, som minnen plägar göra. Nu var det den här mannen som lockade:

Folke Gräsbeck, som hanterat pianoklaviaturen i 64 år av sitt 66-åriga liv. Skicklig som få, ivrig, temperamentsfull, rolig, med blixtrande intellekt, kunnig på en massa områden, speciellt Jean Sibelius musik. Den kompositörens alla verk med piano, stora som små, har den här virtuosen spelat in på skiva – det blev visst 24 CD-skivor.

”Tänk, Mikael Agricola har blivit döpt och har trampat omkring här”, utbrast Folke. Dopfunten är äldre än kyrkan, lite sned och vind. Nuförtiden har man vatten endast i den lilla skålen av glas, förr värmdes vattnet med upphettade stenar. Finlands reformator och det finska skriftspråkets fader föddes några stenkast från kyrkan omkring år 1507.

”Beskrifning öfver Pernå socken” hette en liten bok som OO nu har gett bort eller tappat. I den stod det att predikstolen (donerad 1652) var prydd med ”anskrämliga bilder”.

Fönstret i koret, mot öster, anses vara ursprungligt.Kyrkans skyddshelgon är St. Michael. Lennart Segerstråle gjorde glasmålningen, kanske på 1930-talet då kyrkan restaurerades. Helgonet håller kyrkan på sin vänstra arm. OO fick inte till en superskarp bild, det ser ni när/om ni försöker förstora.

Folke är också en gudabenådad berättare, använder både händer och hela ansiktet när han är i farten – ett tjugotal bilder var inte värda att ens spara tack vare hans livlighet. Hustrun Suvi lyssnar, även om hon säkert hört det här många gånger, antar OO. Kolla slipsen! Suvi har samlat på och lärt sig en stor mängd israeliska sånger, sex sådana framfördes.

Själv sa han: ”Det blir ofta lite väl långt när jag börjar prata”. ”Jag vet, jag vet”, svarade OO som en gång höll på att missa bussen hem när Folke höll en en och en halv timme lång konsert med Sibelius små stycken, en konsert som tog över två och en halv timme… Det fanns så mycket att berätta, alla i publiken bara lyssnade…Den här gången var det verkligen intressant att uppleva vilken följsam och lyftande ackompanjatör han är (tror att det var det han undervisade i vid Sibelius-Akademin, musikhögskolan).

Men sen blommade Sibelius-kännaren ut med hela sin härliga iver. Belsassars gästabud, Rembrandt (Tavlan är 167,6 x 209,2 centimeter). Hjalmar Procopé skrev en teaterpjäs ”med förbättring av temat” och bad sin vän Sibelius göra scenmusik, premiär 1906. Sibelius omarbetade musiken för piano strax efteråt.

Folke berättade, pratade, gav små smakprov på flygeln och levererade sen med en sån intensitet i olika tempon, ljudstyrkor, med kraft och smekande tangenterna däremellan att OO undrade om flygeln håller. I de sista ackorden tog han i så pianostolen åkte bakåt, men han hölls ”ombord”. Den sista av de fyra satserna, Khadras dans, är en dans för livet som utvecklas till en dödsdans. Verkligt häftig musik.

OO gillar sånt här. Berätta om musiken, ge lyssnarna en merupplevelse. Nu vill OO bara dyka in i musiken på nytt, på nytt…

Balsassars gästabud, förresten. Den babyloniska kungen festade med sin ”stab” på tusentalet personer, det som handen skrev på väggen tolkas som ”Du är vägd på en våg och funnen för lätt”. Perserna tog sig in i palatset och kalaset blev blodigt. Daniels femte kapitel i Gamla Testamentet.

Under konserten hördes då och då en barnröst. Under extranumret kom den lilla flickan fram med mammas telefon i händerna, mumlade något om en bild – men hur telefonen fungerade visste hon inte, den lilla krabaten.

Premiär!

Röda mattan var utrullad, men inga paparazzifotografer var på plats. Premiärpubliken hade lämnat högklackat och blingbling hemma, det var höstkläder för kallt väder som gällde. Sitt själv i en hall där båtar vinterförvaras… Premiär , i varje fall!

Nej, man möttes inte av en stor kram, det visades endast klart och tydligt var man skulle parkera bilen.

Sen var det bara att gå in, på bilden till vänster, konstatera att foajén med förstorade bilder från badhustiden i Lovisa fanns till vänster, serveringen till höger, salongen rakt fram. OO intog sin plats.

Hoppsan, bilderna kom i fel ordning. Premiärpublikens klädsel syns till höger. Kvällens dirigent tomas Takolander hälsade välkommen, han hade lite, lite ändrat utseende. Han var Jean Sibelius. Den unge blivande kompositören underhöll badgästerna någon sommar på 1890-talet.

Spelet kunde börja. De unga männen har anlänt till sina käraste. Här med namnen Gustav och Frans, i originaloperan har de lite konstigare namn. De serveras en hutt, och Herr Iverus (Alfonso i originalet) kommer fram med sin idé. Njaa…

De förälskade flickorna får ångbad och massage, och alla beundrar de vackra medaljongerna med bild av deras moatjéer. Baderskorna i Lovisa hade rödvita dräkter, numera bärs sådana av Lovisas guider på uppdrag.

Killarna kallas ut i militärtjänst, enligt Herr Iverus idéer, och flickornas kammarjungfru Stina som gjordes av alltings upphovskvinna, Maria Linde, tycker att flickorna skall roa sig, ”så gör pojkar i krigstjänst också”. Flickorna gråter och gråter, men rycker upp sig, tar på sig de eleganta kläder som Stina kommer med.

Maskeradbalen till baderskornas ära får besök av en redare (till vänster) och en greve (till höger), och de uppvaktar Stina lite smått. Stina är förfärad och förtjust. Så tror OO att det var. Den som känner till operan vet att det är fästmännen som inte alls är i krig nångonstans… De skall förföra varandras fästmör…

Balen får besök av en dansgrupp med det nyaste nya från Paris, cancan. Badgästerna förtjusas och förfäras av det smått frivola, bensparkar så underkläderna syns…

Det går som det går. Flickorna informeras av dubbelagenten Stina, att allt handlar om ett vad. De beslutar att det får vara nog. Pojkarna skall få tillbaks med sin egen medicin! Slutet i ”Lovisa-così” är helt avvikande från hur operans slutdel vanligtvis går. Feministen i OO – och i Maria Linde – ville ha det på ett annat sätt. Och vem som får vem, ja det blir också lite luddigt.

OO utnämner härmed Maria till ett musikaliskt-dramatiskt geni. Hon började med att placera operan Carmen i Lovisa, med namnet Klara och flickor på fanérfabriken bland spritsmugglare 2019. Nu blev det en ordentlig omarbetning av Così fan tutte. Den hade premiär 1790, men spelades inte just alls på 1800-talet, den ansågs vara utan moral och lite väl lättvindig. Många försökte göra om den, men ingen lyckades. Nu har det lyckats. Det blev Lovisas egen opera – men den ges endast fyra gånger. Så östnylänningar: öppna datorn och köp biljett till tisdag, fredag eller lördag!!! På fredag träffar ni OO igen, hon vill ju se och uppleva allt två gånger!

OO räknar… Hon lyckades få endast fem fd elever på bild. Många fler fd elever och kolleger var på plats, och fd eleven numera filmvetaren var verkligt imponerad. Fd eleven vars make Fanny är i det verkliga livet, han hade tårar i ögonen. Precis som OO. Så bra tyckte vi att Fanny – Jeanette var. Men vi var ju jäviga. Inväntar andra recensenters åsikter.

Men nu blir det andra äventyr. Återkommer sent på onsdag kväll. Kanske.

Glimtar från delikatesstorgtantens bord

Nionde gången sista veckoslutet i augusti. Karlskronabulevarden i Lovisa. OrdOdlaren börjar känna sig som en veteran mellan lindarna, tillsammans med kära bekantskaper som uppstått under tiden. Det händer massor i Lovisa det här veckoslutet, men det ser tanten inget av. Många ser inte tanten heller! Det stora evenemanget heter Lovisa Historiska Hus, läs mera i Detbutsky´s Blog…

Lokala livsmedelsproducenter och hantverkare har sina tält i dubbel rad (OO:S och BJR:s är grönt…), sina bord och sina varor där, år efter år. Folk kommer från fjär och närran (de galna ordsvängningarna är permanenta) för att besöka LHH, flanera, träffa folk, umgås, förundras över renoveringar – och en del kommer för att fylla på och komplettera sina förråd med delikatesser, både förädlade och oförädlade.

Ett urval av BJR:s och OO:s produktburkar på den väl använda typiska vaxduken. Mera chili i en del, mindre i andra, ingen i några. Ett av OO:s mål är att få ”ickechiliätare” att smaka och bli förvånade över att ”chili” inte enbart betyder ”heta och starka bitar i köttgrytan”.

70-plussaren som gör olika gurkinläggningar på löpande band har recepten i huvud och fingrar sen barnsben. Den unga kvinnan som odlar och säljer vitlök berättade att hennes mamma varit svårt sjuk i corona, ”jag skötte henne och smittades inte”. Vitlöksimpregnerad?

Om det hade delats ut skönhetspoäng för hur man presenterar sina varor så är vinnaren här! En småbrukande och mångsidig estet av bästa sort! Garn, ägg, betor, tomater, blommor… ”Hallon är min huvudprodukt”, sa hon. Säsongen för dem var tyvärr slut.

Mera genuint hantverk till salu. Roligt nog använder man i finska samma ord för både väva och sticka, kutoa. Det tyckte inte den lilla flickan om när hon tog sina första stapplande steg i båda konsterna. Första och nästan enda mattan hon vävt tjänar ännu i bekvämlighetsutrymmet, över 60 år gammal. (Bort från onödigt stickspår OO, du har minsann stickat i ditt liv!) Snygga saker på bilderna, minsann.

OO träffade helt oplanerat keramikern som finns representerad med två av dessa djur i ett mossigt torvblock på BJR:s och OO:s torva, representerande ett talesätt. Vilket? Smyckena på den andra bilden är sisådär 1,5 x 4,5 centimeter stora. Torkade växter mellan två glasskivor (?) med blykant (frågade inte om materialet). Miniatyrprecisionsarbete i kubik…

Försäljarna vill ibland också väcka uppmärksamhet med sin klädsel, vill berätta något. Först OO:s bättre sida (inköpt av svenska chilifantaster), sen den enkla och mycket starkt talande bilden på ett något svettigt bröst, sist en historisk bild på lilla Porlom (Porlammi på finska) ostmejeris personalskjorta.

Tiina tar priset! Även om det för henne är en vardaglig sak. Hon minns inte ens själv när och varför hon började använda en liten huvudbonad i ur och skur, numera hennes ständiga följeslagare. Hon har ett otal, men den här är ny. ”Gädda”, var hennes korta svar på frågan om materialet. ”Jag har börjat med en ny hobby, gör olika saker av gäddskinn”. Hon odlar grönsaker ekologiskt, har bin och besitter en helhärlig och hjärtlig personlighet. Här träffades vi, här umgås vi.

Ena ändan av delikatesstorget (Herkkujen tori), med en mycket populär glassvagn i hettan. Ägarna Miia och Juha var mycket nöjda med vädret. Alla vi som stod där var supernöjda med vår traditionella plats i lindarnas skugga, unter den Linden. De försäljare (främst lopptorg) som stod på stadens torg i solgasset avundades vi inte.

OO:s karriär som delikatesstorgtant varade i 15 timmar fördelat på två dagar. Hon torgtantar nästa gång 17 september, på gårdsplanen till Johan Ludvig och Fredrika Runebergs hem. Tre timmar. A piece of a cake. Knappast +29 grader hett då. Välkomna!

Vandra bland bunkrar och stenar

Finlands största byggnadsverk genom tiderna. 1200 kilometer. som mest jobbade 35 000 man med byggnationerna, under några månader också flera hundra svenskar. Salpalinjen, Finlands lås, en mur mot öst. Har aldrig behövt användas som det befarades.

Utsikt från Harjun Hovi (se de två senaste inläggen). Ni kan skönja ett grönt band tvärs över bilden, bäcken Ravijoki. En massa grå ”tänder” kan anas längs den. Pansarhinder/stridsvagnshinder.

Här traskar gänget iväg längs hindren. Det är gamyhliad och två uppgifter väntar längre fram, vid det höga berget Vahtivuori (Vaktberget). Stenarna härstammar från det berget, varje sten väger cirka tre ton, två tredjedelar under markytan. Sammanlagt byggdes över 200 kilometer (=cirka 350 000 stenar) såna här hinder på utvalda delar längs linjen, mest i söder.

Plus olika slag av bunkrar och försvarspunkter, flera med inkvarteringsutrymmen för några tiotal soldater, på strategiska ställen i terrängen. Byggandet påbörjades redan i april 1940, efter vinterkriget, som avslutades 13 mars. 1100 lastbilar (hälften av alla sådana i Finland), 60 traktorer, en massa män och lottor deltog. Det behövdes ju mat, dryck, tvätt med mera också. OO vill tro att en del lottor gjorde byggnadsarbeten också…

Skyltar på Harjus huvudbyggnad. Den vänstra berättar att även svenskar deltog i byggandet, Svenska Arbetskåren. Övre skylten till höger berättar att Svenska Arbetskårens stab fanns i huset under angiven tid. Senare verkade staben för andra kustartilleriet här under hösten 1941. Svenskarna var cirka 900 man, de lär ha blivit verkligt chockade över att se det krigshärjade landet.

9 juni 1940 började man klyva Vahtivuori, för att bygga en ”bostad” för några tiotal soldater, utrustade med maskingevär. Konstruktionen i klyftan är av betong. De tävlande gamyhlerna 11 juni 2022 hade som uppgift att bygga en liten konstruktion av legobitar i mörkret i bunkern. Bitarna fanns i en förseglad påse, modellen utanför. Mission impossible. Skickligare personer än OO gjorde sitt bästa.

Betongen i många bunkrar hållfasthetstestades 2019. Befanns vara stadigare, bättre och mera hållbar än nyare konstruktioner. Det, ni!

Stenbrottet där ”magnetuppgiften” utfördes (se föregående inlägg) fungerar numera som allsångsplats och arena för andra program. Perfekt plats!

OO som är besatt av kartor har här försökt märka ut berget (lila) och pansarhindren, samt två bunkrar hon såg på skolområdet. Det finns fler, en del vet man inte alls om, men en var man tvungen att fylla med jordmassor, den hade blivit festtillhåll för eleverna, med en viss rasrisk.

Bunkern som är inringad med rött på kartan, nära djurstall och vagnslider.

Försvarsmakten basade över allt som hörde till Salpalinjen fram till 1980-talet. Nu har visst vissa kommuner fått överta, och nu händer det saker. Uppstädande, muséer, skylting – och vandringsled. Man kan starta vid Harju och gå denna Salpapolku (Salpastigen) i cirka 50 kilometer, via bunkermuséet i Virolahti till Salpalinjemuséet i Miehikkälä. Informationsbroschyren lockar med sevärdheter och övernattningsplatser…

OO har intill nu varit totalt okunnig om Salpalinjen, skäms nästan. Å andra sidan inföll skoltiden under den tid när man teg om såna här byggnationer, för säkerhets skull. Under fortsättningskriget, 16 juni 1941 till 19 september 1944 lyckades den finska hären stoppa fienden före Salpalinjen. Den utgjorde dock ett moraliskt stöd i ryggen och var bemannad med reserver och andra nyttigheter. OO:s pappa stred vid fronten under alla nämnda år… Om bara OO hade traskarsällskap och ork att vandra…

Utflykt österut, del 1

BJR:s och OO:s superveckoslut fortsatte 11 juni, lördag. Bilens nos svängdes då österut och så rullade den i vidpass 112 kilometer. Då återstod det endast 12 kilometer kvar till staten i den riktningen, fågelvägen. Harjun oppimiskeskus, ”Harju (=ås) lärcenter”. Härifrån är det cirka 85 kilometer till staden Viborg, längs landsvägen.

Harjun Hovi, herrgården, här från ”baksidan”, stod klar 1816. Orsaken till besöket från ni läsare vänta på i några dagar. En ny ägare till platsen och jordbruket tillträdde 20 år senare och byggde upp ett mönsterjordbruk. De första ayrshirekorna i Finland bodde här från och med 1846 och 1860 grundades ett mejeri som bland annat tillverkade högklassiga ostar för export österut. Man täckdikade, hade egen kvarn, ett brännvinsbränneri och mycket annat. Konkursen var ett faktum 1873. Följande ägare förolyckades och den unga änkan sålde till staten-storfurstendömet. Det söktes nämligen en plats för en jordbruksskola i området. Skolan startade 1889, skola är det fortfarande. Numera mest hästar och trädgård, men med många olika inriktningar inom landsbygdens yrken.

Området är stort och byggnaderna är många och den här kartan förstår man egentligen först när man besökt platsen. Av de byggnader som finns där nuförtiden uppfördes åtminstone sju på 1890-talet, främst elevbostäder för högst tjugo personer i varje hus.

OO:s foton är lite hipp som happ, huset till vänster från 1890-talet hyser nu bl.a. studiehandledare. Internathuset till höger byggdes 1979. Stilskillnad, förstås.

Rektorsbostad kanske? Nä. Huset uppfördes1907 i bästa träjugendstil 1907 och inhyste klassrum! Och klassrum är där i den dag som idag är. Tänk, om man nuförtiden… Observera de 16 hålen högt uppe i gaveln, i övre kanten av det vita ”brädet”. Här finns de mest långvariga hyresgästerna, tornseglare. De var flitigt i farten under superveckoslutet, många undrade hur så många högt seglande fåglar fanns just här, förklaringen kom så småningom. Dessutom fanns där myggor. Stora. Högklassig mat för de seglarna. Redan i byggnadsskedet kom hålen till, forskarna kan gå in i utrymmet och göra sina studier. Och det gör de, varje år.

BJR och OO tillbringade en lyxig natt i ”Agronomernas hus” (namnets ursprung obekant), byggt 1893, i en ”svit” med vardagsrum/kök och sovrum. En gång på 1970-talet övernattade cyklande OO i ett rum och i en säng som president Kekkonen sovit i, och nu slog hon till igen:

President Tarja Halonen har övernattat i samma svit, 2006. Så nu får OO vara på jakt efter fler ”presidentsängar” att sova i, men nån stress att hitta dem blir det ändå inte.

På ett så här pass stort område med en massa människor slits byggnaderna. En del rivs, nya byggs, restaureringar är vanliga. Den här byggnaden, Aura, med matsal, kök, tvätteri, fritidsutrymmen och elevinternat planerades på 1930-talet i då rådande ren funktionalism, men det blev byggstopp, eftersom 1939-1945 kom emellan med all slags brister i material och byggare. 1954 kunde byggnaden invigas.

De röda husen är numera kafé, museum och festlokal. Har tydligen fungerat som bland annat tork för spannmål, vagnslider och hölager/spannmålslager. ”Pelargranen” i mitten (abies) gav OO många roliga associationer. Utropstecken, bland annat.

Det färskaste byggprojektet på området är ännu inte helt klart. Fem dammar i tripp-trapp-trull-ordning, vattnet rinner tydligen från den översta och pumpas tillbaks från den lägsta på nytt. Återanvändning… Trädgårdseleverna bygger under ledning av den person som varit stadsträdgårdsmästare i staden Kotka. Han har skapat nästan världsberömda parker i den staden, många med vatten som viktigt och spännande element.

Följande inlägg handlar om orsaken till besöket.

Svenskfinlands vackraste!

Språkpodden ‘Näst sista ordet’ (nastsistaordet.yle.fi) har utlyst en omröstning om det vackraste ortnamnet i Svenskfinland. På basen av förslag som lyssnarna sänt in utsåg de två poddpratarna åtta finalister, och nu kan vi finländare rösta på det vi tycker är vackrast. Omröstningen slutar tisdag 9 februari klockan 15. Det kunde ha blivit svårt för OrdOdlaren…

… på grund av omständigheterna:

Lovisa. Jobbstaden, namn efter drottning Lovisa Ulrika på 1700-talet. Ett elegant stadsnamn, en trevlig stad…

Liljendal. OO föll direkt för det kommunnamnet när hon flyttade till landsdelen. En hel massa trevliga människor bor där, trevliga elever som påstod att de har svårt med finskan ”för vi är från Liljendal”. (?)

Fagervik. En by kring den vackra gården med samma namn, har besökt trakten några gånger, senast vandrande i den gamla stora parklika trädgården. OO skriver om den, snart.

Gullkrona. Kunde under studietiden inte fatta att ett område i skärgården kan ha ett så vackert namn, ”Gullkronafjärden”. Men i hemtrakterna fanns och finns också Gull-!

Trollshovda. En liten by vid en liten havsvik, här har funnits något bruk nån gång. En idyllisk plats. En bild av viken:

Det var en vacker dag i maj som bilden togs, på ett visst sätt avgjordes OO:s kommande livsöde där…

Havsvidden. Lär inte vara någon by, säger belackarna. Har aldrig veterligen besökt.

Stjärnliden. Helt obekant för OO.

Men sen: Tålamods!!! Barndomsgrannbyn! Hurra! Kan en by verkligen heta så? Jovisst, men vi som pratar dialekt säger ju TåLamåoss, där storbokstavs-L-et betecknar ett tjockt L. På den här kartan från 1856 får man förgäves söka byn, den var inte riktigt etablerad då.

Men här kan ni se Kaurajärvi, Agnisbäck och Keskis, OO:s hemby.Ganska så exakt vid det andra k-et i byanamnet finns OO:s barndomshem. Inga vägar att tala om fanns, de svarta krokiga strecken på kartan är bäckar, stigarna är prickade. Mellan Kaurajärvi och Keskis är det tomt.

En karta av idag. Det har hänt ”lite”. Vägar, åkrar, bosättningar. Titta mot övre vänstra hörnet av kartan: Gullberg, Gullberget! Och i mitten Tålamods! Kort sagt kommer byanamnet från soldatnamnet Tålamod, det har spårats till en dragon från Kurikka som avled 1707 i Ilmajoki, vars son sökte sig nya ”betesmarker” efter stora ofredens slut och kom till Vörå, knappt 20 kilometer västerut från nuvarande by, tillverkade en massa pojkar som ”utvandrade” till skogarna/ödemarkerna i öster. Den första torde ha bosatt sig just vid T-et i Tålamods på kartan, en annan i Aknus. Här har vi byns centrum:

Skolan. Nej, inte OO:s skola. Den fanns i Brännars. Pojkarna Tålamod och andra i bygden var inte kända för ett saktmodigt leverne, det gick hett till när brännvin kom under västen, slagsmål och skador och lik fanns det en hel del av. Det berättar tingsprotokoll om. Redan 1874, efter en marknad i Kaurajärvi där det gått vilt till ansågs att det borde grundas en skola i trakten, för att, fritt citerat, ”så ett bildningens frö bland denna i sanning råa och obildade allmoge”, för att få slut på ”det hos vartdera könet i hög grad existerande brännvinssuperiet”.

Tja – skolhuset kunde tas i bruk först hösten 1917. Tyvärr hände senare det som ofta sker: skolan drogs in 2007. OO:s systersöner var elever i skolan och är nu med i bolaget TS-fastigheter, som ordnar kurser, tillställningar och annat skoj i byggnaden, på fotbollsplanen och på lekplanen. Idag slåss man inte, sällan dricker man sig redlöst berusad. Men i fotbollskampen lär det kunna gå hett till innan man brister ut i skratt!

OO kan gott tänka sig att den första Tålamod hade sitt hus just nära nuvarande skolhuset. Tålamods är trevligt! Ända fram till klockan 15 på tisdag kan personer med YLE-konto (som är lätt att göra) rösta på – förstås – Tålamods! Resultatet av omröstningen ges i podden som utkommer på söndag – och där kommer OrdOdlaren också att nämnas! (Snart blir OO kanske kändis…). OO ser fram emot många intressanta mediahändelser i Tålamods, nominerarna betonade att tålamod, det bör vi ha i världen idag, och OO vågar slå sig i backen på att alla tålamodsbor som intervjuas kommer att säga att de har tålamod i massor, om de blir intervjuade!