Råg och äpplen – men ingen kyckling

Hastigt och lustigt blev det en ca 30 kilometers bilsväng till Lappträsk i lördags. Exakt mål hembygdsgården Kycklings. Där kunde man få köpa sig ett mål, och det gjorde man. Nyrågsgröt. Kulturmiljön tilltalar OrdOdlaren i högsta grad. Dessutom bjöds det på ögonfröjd och kunskapsinhämtande, äppelutställning.

Kycklings? Ingen är riktigt säker på namnets ursprung. Erik Bertelsson Kycklings bebodde lantbruket på 1660-talet, men varför han fick/tog namnet, ja det vete fåglarna (hönsen…). Den sista privata ägaren till gården mitt i byn (rätt nära kyrkan, nämligen) avled 1977, Sara Hastig. Hon var med och grundade hembygdsföreningen 1929, testamenterade huset till densamma. De första femton åren var ägoförhållandena något blandade, men numera står föreningen som ägare till gården, övriga byggnader (en härlig stenladugårdsruin, bl.a) och omgivningen på en dryg hektar. Ordföranden Gun-Britt – som enligt sin man har en viss förmåga att göra sina intressen till heldagsarbete – har samlat, fött upp, ympat och planterat minst 120 äppelträd där. ”Vi har ett foto från 1930-talet, och på det blommar äppelträd, det måste vara det här och det här och…”, berättar hon ivrigt. Nu står äppelträd på tillväxt ”överallt”, de flesta med sina släktrötter i kommunen.

Gun-Britt, som ursprungligen är biolog, har en enorm äppelkännedom, och visst hade hon fått ihop en imponerande mängd att visa upp, det här är ingalunda hela visningsbordet.

Att en del äpplen är verkligt lokala kan man se av namnet. Det blir en bok i ämnet, kanske om ett år.

Där finns också olika perenner, örter, medicinalväxter, bärbuskar, med mera. Den ultralokala lokaltidningen Nya Östis var på plats, och skribenten Inge (till höger) tog Gun-Britt lite åt sidan för information. Vi får läsa i tidningen på torsdag!

Nyrågsgröt (på rågmjöl) är en gammal tradition, riktigt hur gammal vet ingen. Sickan som stått vid gryta och disk i många år hävdar att det inte är något vare sig magiskt eller speciellt med gröt på den första rågen, den skulle bara avsmakas för att se om ”den dög ti någå”. Så i bondesamhället, så också nu. Få kokar nuförtiden, gröt blir godare om den får badda i ett ordentligt kärl. Grytan och serveringen bakifrån:

OrdOdlarens tallrik, och förstås skall den ätas med smöröga (smöriöga, säger en del). Även om smör ingår i gröten redan i grytan (Sickan berättade, inom parentes).

Gårdsplanen på Kycklings består av en relativt jämn berghäll, en bra arena för all slags uppträdanden, bl.a dansuppvisningar. Folkdansjuniorerna som OO höll igång på 1980-talet fick visa sin förmåga här några gånger. Själva huvudbyggnaden är minst 150 år gammal, med storstuga (med spis), sal och kammare (numera modernt kök) däremellan. Senare byggdes den ljusmålade verandan och ett sovrum bredvid. När OO besökte platsen redan i slutet av 1970-talet ville hon flytta in och bli ”sommargårdsgumma”! Men det blev nu bara inte så. Saras namnsdagskaffe med sju sorters kakor missar OO ofta, men det finns ju andra orsaker att besöka platsen. Går när som helst.

Hastig, ja så hette Saras Lappträsk-bördiga man. Släkten Lustig finns även i kommunen. Huruvida den svenska fotbollsspelaren Lustig har rötter i Lappträsk vet OO inte. Men besök gärna idyllen Kycklings!

 

Viktig dag idag!

NPD idag. Va? Bokstavskombinationer är ju populära, så… Politiskt parti? Nä. Nånting med kromatografi? Nä. Narcissism? Inte det heller, inte heller kärnkraft. Slut på gåtorna. Idag är det Nationalparkernas dag, för tjugonde gången, det har Europarc Federation bestämt. Orsaken får vi troligen söka i Sverige. I detta vårt grannland avsatte riksdagen år 1909, 24 maj, mark till nio nationalparker, som första land i Europa.

Nationalpark… De hängivna korsordslösarna här i huset  tänker direkt ”Abisko, Sarek”. Finns i ”vartannat” korsord. Jo, de två fanns med redan 1909. För att bevara naturen som allmän sevärdhet, öka kännedomen och intresset för naturen. En nationalpark består av minst ca 1000 hektar, är statsägd, består av storslagen, unik och särpräglad natur, innehåller speciella sevärdheter, är skyddad, utnyttjas för forskning, friluftsliv och turism utan att naturen skadas. Vid varje nationalpark finns ett eller flera Naturum, och där finns information. Bra sådan.

OrdOdlaren funderar så det knakar. Langebaan, West Coast National Park i Sydafrika, likaså Taffelberget, men Finland? Känner sig dålig, okunnig, ”kläcker” Kvarken, Koli, Skärgårdshavet, hittar en lista – men inte finns Kvarken där! Har hon inte besökt? Jo, där kom en. Linnansaari, nära Nyslott, grundad 1956. Suck av lättnad. Saimenvikaren är en orsak till den nationalparken.

Jovisst, Koli med den berömda vyn också

Och skärgårdshavet, det har det snuddats vid ett x antal gånger.

Finlands första nationalpark grundades 1938, efter en hel del stötande och blötande. A.E Nordenskiöld (Vega!) framkastade tanken redan 1880… De första var Pallas-Ounastunturi och Pyhätunturi. Båda har förstorats och fått nya namn 2005, har numera namnen Pallas-Ylläs och Pyhä-Luosto. Det firas alltså 80-årsjubileum.

Men Kvarken då? Kvark, ett gammalt ord för strupe, förresten. Jo, det området smäller högre. Unescos världsarv, sen 12 juli 2006. Där har OO varit, men långt innan det blev så ”fint”. Ung natur, stadd i ständig förändring. Den smalaste och grundaste delen av Bottenviken, mellan Vasa och Umeå, och den blir bara smalare och grundare, år för år. Det vardagliga fenomenet i trakten, landhöjningen, är världsunikt. Ingenstans går landhöjningen efter istiden att iaktta så noggrant som just här. 10 millimeter i året, så lärde vi oss i skolan för 50-60 år sedan, nu sägs 8 millimeter per år. Och det blir en hel del där, landet växer med ca 100 hektar varje år:

Kunde inte låta bli att skanna in den här bilden från den fascinerande boken ‘Ekot från istiden’, skriven av Tiina Hietikka-Hautala. Den övre bilden är tagen 1978, den nedre 2006. Intressant betraktelse torde följa för dig läsare. Om 2000 år är det landförbindelse mellan ovannämnda städer, endast en bro behövs… Höga Kusten i Sverige är systervärldsarv, men där stiger marken s.a.s rakt upp, landarealökningen är troligen minimal, men många intressanta naturformationer kan iakttas. Har inte besökt den sverigedelen.

Nationalparker, världsarv… Naturreservat finns också, men dem får man inte besöka om man inte är forskare, och även sådana behöver skriftligt tillstånd. På sådana ställen noterar man hur naturen förändras helt på egen hand. På privat mark finns Natura 2000-områden, ett nätverk inom EU, områden som skyddar biologisk mångfald och inte alltid ses med blida ögon av en del människor. Sådana finns över 1800 stycken i Finland, ca 5 miljoner hektar.

Och så finns det nationalstadsparker. Borgå har en av de nio i Finland. Mera därom senare. Med egna bilder, inte med lånade som här.

Forsande bomull

Forssa. Staden mittemellan. 100 kilometer mot sydväst ligger Åbo, 100 kilometer mot nordost hittar vi Tammerfors – och i sydost ligger Hufvudstaden på lite, lite på 100 kilometers avstånd.

Hur kan en stad heta Forssa? OrdOdlaren har, skam att säga, aldrig ägnat en tanke åt det hållet. Inte har staden varit alltför bekant heller, mest utkanten, där det finns en travbana. Och för en vecka sedan var OO på väg in till hantverkscentret Sigrid i nämnda stad, men tog en svängom och landade i museet i stället. En vänlig själ i människoformat berättade kort, visade en bok där bl.a. Georg Theodor Polychron Chiewitz tronade (han har åstadkommit stora spår i jobbstaden Lovisa, arkitekt, 1815-62) – så OO köpte boken, och klev in i historien och har stundvis varit förlorad en stund då och så. Som vanligt.

Det var bomullen som marscherade fram. Den skulle spinnas, färgas, vävas och säljas. Den krävde maskiner som krävde kraft, vattenkraft. Axel Wilhelm Wahren (1814-85) kom från Sverige till Jockis (Jokioinen) med stora kunskaper och eventuellt större visioner, och efter knappt tio år sökte han nya bopålar och fann dem tio kilometer österut, hittade forsen för kraften, kompanjoner för finansiering. Och spinneriet med färgeri grundades 1847, väveriet på en kilometers avstånd 1854. Succén var given, visionerna flödade.

Vännen Chiewitz från studietiden i Stockholm etablerade sig likaså i Finland, som arkitekt (riddarhuset i Helsingfors är en av hans ståtligaste skapelser), han planerade och brukspatron Wahren lät bygga. En harmonisk industrianläggning, hus för arbetarna (pytingit – lyssna på likheten med byggning), matservering (kostholli, igen enkelt förfinskad svenska), skola, butik, kyrka, bibliotek, bryggeri, hotell, park, vägar, broar… samhället växte så det knakade. Och för de unga arbetarna utan familj anställdes en sööterska (sje-ljudet är svårt för finskatalande) som väckte och städade och tvättade. Samhället vid forsen, Forsa, som Wahren lär ha initierat, blev köping 1923 och därmed fristående från moderkommunen Tammela. Då hade tyvärr utvecklingen stagnerat, bomullsindustrin fusionerades med Finlayson (skotten som grundade företaget i Tammerfors hette så!) 1934 och produktionen upphörde i helfinska staden (från 1964) Forssa på 1970-talet.

Gruppen på Piippuaukio, skorstenen skymtar till vänster,  på väg till hantverkscentret Sigrid

Det kulturhistoriskt värdefulla området köptes av staden 1982 och har utvecklats till ett kulturcentrum med brett spektrum. Museet finns i bomullslagret, medborgarinstitut, musikinstitut, bibliotek och yrkeshögskola i spinneriet, bildkonstskola i färgeriet, textilmuseet Tyyki (tänk svenska!) i gjuteriet (som grundades för att tillverka reservdelar till maskinerna). Med mera. Och ett harmoniskt torg finns i centrum, Piippuaukio (Skorstensplatsen?) med Wahren själv övervakande som en byst (Ville Vallgren, från Borgå, är skulptören) lite vid sidan om. En stad värd att besöka!

Brukspatronen himself, adlad 1876.

Det sista minnet från travbanan är inte positivt. Det regnade, hästen galopperade och blev diskvalificerad, kusken fick böter – och gissa vem som dagen därpå putsade och tvättade seldon, sulky och kläder. Nu finns det betydligt trevligare Forssa-minnen lagrade i hjärnan, återbesök med mera tid hägrar. Nån gång. Som vanligt.

En trevligt ritad bild av området, förstora upp och förstå förklaringarna…. Här kommer en hastig översättning för säkerhets skull: 1 bomullsspinneriet, 2 bomullsmagasinet, 3 pipan (skorstenen), 4 färgeriet, 5 spinneri för ”sämre” bomull, svårt översätta, 6 snickeriverkstad, 7 ”elbässen”, lokomotivet som drog eltåget mellan spinneriet och väveriet 1898-1922, 8 vattenkraftverket, 9 gjuteriet, 10 kvarnen, 11 förstår varje läsare, 12 gatan heter Wahrengatan, byggningar, 13 fabrikens skola, 14 park och växthus, 15 förstår alla, 16 bysten av Wahren.