Forssa. Staden mittemellan. 100 kilometer mot sydväst ligger Åbo, 100 kilometer mot nordost hittar vi Tammerfors – och i sydost ligger Hufvudstaden på lite, lite på 100 kilometers avstånd.
Hur kan en stad heta Forssa? OrdOdlaren har, skam att säga, aldrig ägnat en tanke åt det hållet. Inte har staden varit alltför bekant heller, mest utkanten, där det finns en travbana. Och för en vecka sedan var OO på väg in till hantverkscentret Sigrid i nämnda stad, men tog en svängom och landade i museet i stället. En vänlig själ i människoformat berättade kort, visade en bok där bl.a. Georg Theodor Polychron Chiewitz tronade (han har åstadkommit stora spår i jobbstaden Lovisa, arkitekt, 1815-62) – så OO köpte boken, och klev in i historien och har stundvis varit förlorad en stund då och så. Som vanligt.
Det var bomullen som marscherade fram. Den skulle spinnas, färgas, vävas och säljas. Den krävde maskiner som krävde kraft, vattenkraft. Axel Wilhelm Wahren (1814-85) kom från Sverige till Jockis (Jokioinen) med stora kunskaper och eventuellt större visioner, och efter knappt tio år sökte han nya bopålar och fann dem tio kilometer österut, hittade forsen för kraften, kompanjoner för finansiering. Och spinneriet med färgeri grundades 1847, väveriet på en kilometers avstånd 1854. Succén var given, visionerna flödade.
Vännen Chiewitz från studietiden i Stockholm etablerade sig likaså i Finland, som arkitekt (riddarhuset i Helsingfors är en av hans ståtligaste skapelser), han planerade och brukspatron Wahren lät bygga. En harmonisk industrianläggning, hus för arbetarna (pytingit – lyssna på likheten med byggning), matservering (kostholli, igen enkelt förfinskad svenska), skola, butik, kyrka, bibliotek, bryggeri, hotell, park, vägar, broar… samhället växte så det knakade. Och för de unga arbetarna utan familj anställdes en sööterska (sje-ljudet är svårt för finskatalande) som väckte och städade och tvättade. Samhället vid forsen, Forsa, som Wahren lär ha initierat, blev köping 1923 och därmed fristående från moderkommunen Tammela. Då hade tyvärr utvecklingen stagnerat, bomullsindustrin fusionerades med Finlayson (skotten som grundade företaget i Tammerfors hette så!) 1934 och produktionen upphörde i helfinska staden (från 1964) Forssa på 1970-talet.
Gruppen på Piippuaukio, skorstenen skymtar till vänster, på väg till hantverkscentret Sigrid
Det kulturhistoriskt värdefulla området köptes av staden 1982 och har utvecklats till ett kulturcentrum med brett spektrum. Museet finns i bomullslagret, medborgarinstitut, musikinstitut, bibliotek och yrkeshögskola i spinneriet, bildkonstskola i färgeriet, textilmuseet Tyyki (tänk svenska!) i gjuteriet (som grundades för att tillverka reservdelar till maskinerna). Med mera. Och ett harmoniskt torg finns i centrum, Piippuaukio (Skorstensplatsen?) med Wahren själv övervakande som en byst (Ville Vallgren, från Borgå, är skulptören) lite vid sidan om. En stad värd att besöka!
Brukspatronen himself, adlad 1876.
Det sista minnet från travbanan är inte positivt. Det regnade, hästen galopperade och blev diskvalificerad, kusken fick böter – och gissa vem som dagen därpå putsade och tvättade seldon, sulky och kläder. Nu finns det betydligt trevligare Forssa-minnen lagrade i hjärnan, återbesök med mera tid hägrar. Nån gång. Som vanligt.
En trevligt ritad bild av området, förstora upp och förstå förklaringarna…. Här kommer en hastig översättning för säkerhets skull: 1 bomullsspinneriet, 2 bomullsmagasinet, 3 pipan (skorstenen), 4 färgeriet, 5 spinneri för ”sämre” bomull, svårt översätta, 6 snickeriverkstad, 7 ”elbässen”, lokomotivet som drog eltåget mellan spinneriet och väveriet 1898-1922, 8 vattenkraftverket, 9 gjuteriet, 10 kvarnen, 11 förstår varje läsare, 12 gatan heter Wahrengatan, byggningar, 13 fabrikens skola, 14 park och växthus, 15 förstår alla, 16 bysten av Wahren.
