Svenskfinlands vackraste!

Språkpodden ‘Näst sista ordet’ (nastsistaordet.yle.fi) har utlyst en omröstning om det vackraste ortnamnet i Svenskfinland. På basen av förslag som lyssnarna sänt in utsåg de två poddpratarna åtta finalister, och nu kan vi finländare rösta på det vi tycker är vackrast. Omröstningen slutar tisdag 9 februari klockan 15. Det kunde ha blivit svårt för OrdOdlaren…

… på grund av omständigheterna:

Lovisa. Jobbstaden, namn efter drottning Lovisa Ulrika på 1700-talet. Ett elegant stadsnamn, en trevlig stad…

Liljendal. OO föll direkt för det kommunnamnet när hon flyttade till landsdelen. En hel massa trevliga människor bor där, trevliga elever som påstod att de har svårt med finskan ”för vi är från Liljendal”. (?)

Fagervik. En by kring den vackra gården med samma namn, har besökt trakten några gånger, senast vandrande i den gamla stora parklika trädgården. OO skriver om den, snart.

Gullkrona. Kunde under studietiden inte fatta att ett område i skärgården kan ha ett så vackert namn, ”Gullkronafjärden”. Men i hemtrakterna fanns och finns också Gull-!

Trollshovda. En liten by vid en liten havsvik, här har funnits något bruk nån gång. En idyllisk plats. En bild av viken:

Det var en vacker dag i maj som bilden togs, på ett visst sätt avgjordes OO:s kommande livsöde där…

Havsvidden. Lär inte vara någon by, säger belackarna. Har aldrig veterligen besökt.

Stjärnliden. Helt obekant för OO.

Men sen: Tålamods!!! Barndomsgrannbyn! Hurra! Kan en by verkligen heta så? Jovisst, men vi som pratar dialekt säger ju TåLamåoss, där storbokstavs-L-et betecknar ett tjockt L. På den här kartan från 1856 får man förgäves söka byn, den var inte riktigt etablerad då.

Men här kan ni se Kaurajärvi, Agnisbäck och Keskis, OO:s hemby.Ganska så exakt vid det andra k-et i byanamnet finns OO:s barndomshem. Inga vägar att tala om fanns, de svarta krokiga strecken på kartan är bäckar, stigarna är prickade. Mellan Kaurajärvi och Keskis är det tomt.

En karta av idag. Det har hänt ”lite”. Vägar, åkrar, bosättningar. Titta mot övre vänstra hörnet av kartan: Gullberg, Gullberget! Och i mitten Tålamods! Kort sagt kommer byanamnet från soldatnamnet Tålamod, det har spårats till en dragon från Kurikka som avled 1707 i Ilmajoki, vars son sökte sig nya ”betesmarker” efter stora ofredens slut och kom till Vörå, knappt 20 kilometer västerut från nuvarande by, tillverkade en massa pojkar som ”utvandrade” till skogarna/ödemarkerna i öster. Den första torde ha bosatt sig just vid T-et i Tålamods på kartan, en annan i Aknus. Här har vi byns centrum:

Skolan. Nej, inte OO:s skola. Den fanns i Brännars. Pojkarna Tålamod och andra i bygden var inte kända för ett saktmodigt leverne, det gick hett till när brännvin kom under västen, slagsmål och skador och lik fanns det en hel del av. Det berättar tingsprotokoll om. Redan 1874, efter en marknad i Kaurajärvi där det gått vilt till ansågs att det borde grundas en skola i trakten, för att, fritt citerat, ”så ett bildningens frö bland denna i sanning råa och obildade allmoge”, för att få slut på ”det hos vartdera könet i hög grad existerande brännvinssuperiet”.

Tja – skolhuset kunde tas i bruk först hösten 1917. Tyvärr hände senare det som ofta sker: skolan drogs in 2007. OO:s systersöner var elever i skolan och är nu med i bolaget TS-fastigheter, som ordnar kurser, tillställningar och annat skoj i byggnaden, på fotbollsplanen och på lekplanen. Idag slåss man inte, sällan dricker man sig redlöst berusad. Men i fotbollskampen lär det kunna gå hett till innan man brister ut i skratt!

OO kan gott tänka sig att den första Tålamod hade sitt hus just nära nuvarande skolhuset. Tålamods är trevligt! Ända fram till klockan 15 på tisdag kan personer med YLE-konto (som är lätt att göra) rösta på – förstås – Tålamods! Resultatet av omröstningen ges i podden som utkommer på söndag – och där kommer OrdOdlaren också att nämnas! (Snart blir OO kanske kändis…). OO ser fram emot många intressanta mediahändelser i Tålamods, nominerarna betonade att tålamod, det bör vi ha i världen idag, och OO vågar slå sig i backen på att alla tålamodsbor som intervjuas kommer att säga att de har tålamod i massor, om de blir intervjuade!

Grevlig Blandning?

Utcheckning från logementet klockan tio, flygets avgång först 18.05. Hur slå ihjäl sex timmar, förutom de två som bör tillbringas på flygplatsen? Alltid något av ett problem. Hyrbil hjälper (och kostar en hel del), bagaget finns tryggt och inom räckhåll. Att den inbyggda GPS-apparaten just den dagen drabbades av akut förkylning innebar en intressant utmaning. Bara att konstatera att de beprövade metoderna fungerar: två par ögon, karta och vägskyltar (med hjärnan inkopplad). Låt vara att vägarna gör fler kurvor än vad som kan visas på kartan, och vägskyltarna varierar i storlek, placering och höjd.

Joho, BJR och OO hittade fram till det i en hast påkomna utflyktsmålet: Quinta do Palheiro Ferreiro. ”Smedens lada” enligt den lilla guidehandboken; enligt Google Translate är palheiro = höstack och lada = celeiro. Var och en får själv välja vad som verkar trovärdigare. Inget av de nämnda har ändå funnits på länge, länge. 1801 köpte João Esmeraldo, count of Carvalhal platsen, byggde en jakt”stuga”, anlitade en fransk landskapsarkitekt och allt utvecklades tills det var dags för hans hädanfärd 1837. Ett kapell byggdeslikaså vägar, troligtvis även den här:Träd planterades, och från och med 1826 kamelior. Deras blomstertid var i startgroparna i slutet på novemberOO klickade över 100 gånger med kära Canonen, hälften av klickresultaten är just kamelior…Jaktstugan utvidgades, över 200 personer jobbade med planteringar, fruktträd och service av olika slag. När greven avled var han en av de största jord- och husägarna på ön, en skicklig affärsman. Och arvingen, brorsonen, var sex år gammal.

Denna contar nr 2 (trippelkoll för portugisiskan på ovannämnda GT, ho vet ändå…) valde ett liv i ”sus och dus”, använde allt han ärvt och mera därtill. Det bjöds på fester, soaréer, bröd och skådespel var än han vistades: Madrid, Paris, Madeira… Underhållning, jo, men inte underhåll. Ett hus åt en älskarinna byggdes på Palheiro, men livet ledde till att egendomen fick lov att säljas på auktion 1885, i skraltigt skick.

John Burden Blandy, redan då etablerad vinhandlare/producent, köpte trots att många ansåg att köpet var en usel investering. Hustrun utvecklade trädgården, så gjorde även sonhustrun från USA och sonsonhustrun från Sydafrika. Växter från hela världen planterades, trädgårdar i olika stil existerar i denna dag alltjämt sida vid sida i en skön, stor harmoni. En verklig upplevelse, t.o.m i november!

Grevens jaktstuga lämnades åt sitt öde, fick förfalla. Redan på 1880-talet byggdes den nya bostaden, där nu senare generationer Blandy torde husera.Familjen hör intimt ihop med Madeira-vinet, men är även inblandad i en hel del andra sammanhang på ön. Trädgården öppnades för allmänheten i ett tidigt skede på 1900-talet. Enkla skyltar med ”privat” finns här och där, inga staket eller kedjor eller andra hinder stör trädgårdsupplevelsen. Och kameliorna blommade…Redan före 1885 fick en anställd en dag i uppdrag att räkna kameliabuskarna (enligt en bok från 1920-talet). Mot kvällen tillfrågades han om räkneresultatet. ”Jag har inte hunnit räkna alla, har kommit till 9000. Låt oss säga att det finns 10000”. Kameliadamen och kameliamannen bara gapade nästan 200 år senare. En del buskar har tydligen omkommit i bränder, nya och fler har planterats. Ingen räknar, enligt en trädgårdsarbetare som tillfrågades.

Och sen, när andra växter – rosor, till exempel – visar sig i sin fulla blomprakt… Å andra sidan behövs inte blommor för att få färgvariationer:Och så kan man ju snickra till lite roligheter också, vad sägs om den här fågeldammen?Nuvarande familjeöverhuvudet Adam Blandy, gift med svenska Christina (som har ägnat sig speciellt åt rosorna), pensionerade sig från familjeföretaget 1985 och har sedan dess utvecklat Palheiro. Halvruinen jaktstugan (spännande lekplats för unga Adam) har restaurerats till ett lyxhotell. Trädgårdsbesökarna får förfriska sig i ett mysigt tehus, en golfbana öppnades på 1990-talet, likaså en lyxig semesterby.

Tror att första greven av Carvahal myser över hur hans ca 200 hektar har förvaltats. Första mannen Blandy instämmer, han som grundade vinföretaget 1811.

Varde juleljus!

”Jag började verkligen undra om något hänt! Andra advent, och ni har inte satt upp en enda julbelysning!” OO träffade en granne vid postlådan, det var 8 december för några år sedan, och ingenting lyste i fönstren i huset. Trädgårdsägarna hade begått en något längre novemberresa och anlände till fosterlandet först på detsammas födelsedag. Där ser man: julbelysning är en signal om att allt är ok…

I år var det snudd på igen. Hemkomst 3 december i arla morgonstund, förmiddagssömn och eftermiddagsstadsbestyr. Mot kvällen sattes ändå de sedvanliga fönsterljusstakarna fram, de som syns för förbipasserande (och sprider ett skönt nattljus i hemmet). Den i Jakobstad uppväxta BJR såg förstås till att stadens symboler kom på plats i ett fönster som lite kan ses mot vägen. Av många praktiska skäl placeras de så här, Tro, Hopp och Kärlek:OO njuter av det mjuka ljuset från en av de fem stjärnorna, något som möter ögat direkt när hon blickar upp från denna skrivplats:Och dessutom snö på syrenerna utanför fönstret – vacker utsikt en stor del av året…

Hemkomst från vad? Jo, Madeira. OO:s första besök i livet, gav synnerligen stor mersmak. Inte hinner man med allt man vill på en vecka, man skall ju simma också! Förstås ta det lugnt. Läsa den tjocka boken. Uppleva en ny holme, en ny stad, lära sig geografin. Ta det lugnt mellan varven. Men oj, så det pyntades inför helgen som stundar!Madeira upptäcktes officiellt 1419, och det har firats och firas. En enorm julklapp på strandpromenaden i Funchal. Men inget tändes förrän på kvällen första advent – och då hade OO och BJR inte så mycket tid kvar. Och de foton som gavs som lån godkändes inte av systemet. Synd, de var verkligt fina. Man kan ju tyvärr inte få allt här i världen. Den här julklappen är verkligt mäktig när den är tänd – ser ni den fina rosetten uppe?Nya hotell Savoy bjöd på färgsprakande vattenkaskader, kanske är de igång året om, vem vet? Vackert så det förslår, fängslande. Härliga växlande färger i två nivåer.Gatan utanför – varje träd var behängt med stora lampor i varierande färger. Bilarna är ju lite onödiga, förstås, men man kan ju låtsas att baklyktorna/bromsljusen är till för att förhöja färgstämningen.De här bollarna fanns på plats långt på förhand. Ser redan så här intressant och kreativt ut, men vem hade anat att de blir så här när de tänds?Bilderna är inte tagna från exakt samma punkt, men OO garanterar att det är samma träd och samma bollar!

Inne i den gamla stadskärnan var det pyntat hur mycket som helst. Det glittrade värrigare redan i solskenet mitt på dagen, här fanns t.ex. massvis med änglar – aj sjutton! En ängelbild blev bortglömd i hastigheten, en verkligt fin och elegant en! Den får ni se någon annan gång. Kanske. Många änglar i den här stilen vakar över fotgängare och bilar:Och hur skulle det smaka med pepparkaksgummor? Nja.. .de här är inte gjorda av sådan deg, blir kanske lite torrt och knastrigt att äta…Jo, kontraster för en nordbo, en blomampel trivs riktigt bra bland julprydnaderna. När nu temperaturen inte sjönk lägre än till ca +15 på natten, så…Mera julklappar över gatan…Smarta julgranar, faktiskt!

Ögonbedövande, det är vad det är. Att strosa omkring i ljum kvällsvärme är inte helt fel, precis. Bara att hoppas på lika god tidpunkt och vädertur nästa gång. Och med mera möjligheter att fotografera ännu fler belysta underfundigheter.

Öar i Östersjön – 2c och avslutningsvis lite 3

Jo nej. Det finns lite mycket mer att skriva om Östersjöns öar i Estland – enligt senaste räkning finns det 2000 – och det vore bra dåligt att nöja sig med endast tre avsnitt. Men fyra får räcka. OrdOdlaren har ännu något att berätta och blir kvar i Kuressaare en stund.

Huvudgatan Lossi, Slottsgatan, leder från biskopsborgen till torget. Kort stump, lite på en halv kilometer. Hela härligheten förnyades i slutet av juni, torde vara klart till största delen nu (kolla på webbkamera…). Torget har en vacker ”gatufontän”, snygga enhetliga sittplatser och ”blomlådor”, som kontrast till ett rådhus och det enda trappstegsgavelhuset i landet – plus enhetliga torgstånd. Snyggt!Närmast slottet finns gamla trähus i traditionell ”Kuressaare-stil”, enligt eminenta guiden Inge som bott länge i staden. Observera sexhörningen framför huset!Där gatan slutar finns torget, händelsetorget, centrum, med rådhuset som byggdes 1654-70 på initiativ av Magnus Gabriel de la Gardie – och nybyggda sexkanter och lite andra formationer framför…Mittemot finns också landets enda byggnad med trappstegsgavlar, byggt 1663 – där kontrollerades köpmännens vågar. Ni ser en sexkant…Den nya gatufontänen, fotograferad sittande på en sexkant en blåsig kväll. Lär ha blivit en populär ”springplats”, eftersom vattnet varierar i fart, höjd och färg. Kolla på webbkamera, då ser ni också mer av sittplatserna/blomlådorna… Men lite vid sidan om, man går förbi våghuset, finns torgstånden:De här försäljningspunkterna verkar vara mer eller mindre stationära. I varje fall torde det krävas lite mer än en människokraft för att flytta på dem. Det häftiga taket går tydligen att fälla ner, där finns hyllor för kundernas påsar och korgar, under disken på försäljarens sida finns låsbara skåp. En flyttbar variant, men är taket nedfällbart? Bräderna på snedden, öppna hyllor under disk på försäljarens sida. Handtag i ena ändan, stora hjul i den andra. Klaras förflyttning med den ena människokraften? En stilig helhet, jämfört med de kulörta storleksvarierande tälttak som florerar på andra håll i världen. Dessa har ju sin fördel, ihopplockbarheten.

Hemfärd via ön Moon (Muhu på estniska), en mera okänd ö – kanske för att den hänger ihop med Ösel via en vägbank över Väike väin (Estlands Lilla Bält…). 198 km², snäppet mindre än barndomskommunen Oravais. Besöksmål 1:En lummig trädgård med frodig växtlighet, men även öppna ytor. Sköts av en porslinsmålande ägarinna som låter timjan behagligt krypa ut i gången. Besöksmål 2:En torrare trädgård med prydnadsgräs och örter och sittplatser lämpligt utplacerade, för en hel busslast personer. Det gamla huset har byggts ut i traditionell stil, och det som syns på bilden är en relativt nybyggd keramikverkstad i samma stil, samma takvinkel. Den här platsen ligger inte långt från färjeläget Kuivastu, där bussen direkt kunde köra ombord på färjan Regula som tog oss över Suur väin (Stora Bält, enligt ovan…) till fastlandet. och det obligatoriska färjtéet (jo, jo, så kan man skriva…) avnjöts i en lokal pappersmugg. Kuressaare nu, Kingissepa i 36 år under förra århundradet, men Arensburg i många hundra år.Flera Östersjö-öar? Om ett år, kanske. Den som lever får se, ett av BJR:s favorituttryck.

Öar i Östersjön – 2b

”Lite ljuga pryder tal…”. Jovisst. OrdOdlaren har lite, lite ljugit. Men stora skrönor och farligheter rör det sig inte om! Änglar finns, sägs det, men sådana bongades inte på Ösel. Angla, däremot. En by/plats. En av de tre stora turistsevärdheterna på ön. Vi börjar med mjölkpallen i Kaali:”Turistcirkeln”. Guiderna lär ha börjat prata om ”mjölkcirkeln”, alla turistresor gick samma vägar, samma ställen, de började känna sig som mjölkbilshjälpredor. En smart och händig man tog dem på orden, och nu finns mjölkpallar och mjölkkannor (tänk, så många de har kvar!) på de tre platserna: Kaali, Angla och Panga pank. Det sista låter för trevligt i en svenskspråkigs öron, men vi besökte inte denna Panga klint, en brant strand, 22 meter ner till vattnet.Angla tuulikud. Väderkvarnar på den låga kullen. Här har funnits nio, fem är kvar, alla har byggts och använts precis här, ingen är hitflyttad av museiskäl. Vinden visade verkligen den dagen att platsen är lämplig, men blåsten på vår besöksdag var säkert för stark. Nej, de används inte mera, alltsedan Ösel fick elektricitet har de stått oanvända, i stort sett. Och elen kom med kabel 1964. En av kvarnarna är av holländsk typ, de andra är stolp- eller stubbkvarnar, har OO förstått. En hel del gamla jordbruksmaskiner fanns också utställda, husdjur fanns i hagar – bland annat den lilla, lilla flickans ”lekkamrater” i början av 1950-talet, ”äkta”, färgade kalkoner…En av kvarnarna. Glömde faktiskt att ta en närbild av de traditionella, eleganta gärdesgårdarna. Det finns ett annat ord för kvarn också, det syns i nedre nedersta hörnet på den här bilden:Nej, nej, helsingforsare! Det här är en restaurang i Kuressaare, inte en allmän toalett! Helsingforsslangen och några andra städers invånare använder ordet veski för ”bekvämlighetsinrättning”, WC, toalett, toa – det som vi på äkta österbottniskt vis kallar ”hyyscho”. Vi besökte inte restaurangkvarnen, borde kanske ha gjort det av kuriositetsskäl, men reseprogrammet var riktigt lämpligt fullt ändå.

Kuressaare hette Arensburg ända till 1917, då den färska republiken införde det nuvarande namnet. Det betyder ungefär ”Tranö”, och det liknar, trana på finska är kurki. Men, hm, egentligen är det ju biskopsborgen som är stadens ursprung, och ämbetsinnehavarna hade en örn i sitt vapen. De var ”furstbiskopar” dessutom, av Ösel-Wiek. Borgen nämns i dokument första gången 1381. En av de bäst bevarade borgarna i de baltiska staterna, och där har funnits många! Visst är den präktig, här en modell:Borgen var också lite av ett kloster, där bodde en hel del munkar, biskopens ”tjänare”. För att göra historien kort: biskopen sålde sin borg och hela Ösel till Danmark 1559. Det fanns säkert en orsak. Arensburg fick stadsrättigheter – och var svensk 1645 – 1721, sen blev det hela ryskt. Borgen ”befriades” från militärt bruk 1836. Staden utvecklades till badort, idag står spa-hotellen på rad.Iväg till borgen, förstås! Idag museum, utanför finns parkområden och en sångarena – förstås, vi är ju i Estland!Tänk, om falluckan skulle släppas ner…

Tyvärr var det nära stängningsdags, vi hann inte bekanta oss med det intressanta och väl uppbyggda muséet i det tjockare tornet, med en våning för varje fas i Estlands historia. Vi tog oss snabbt enligt ork och kondition uppåt, uppåt, 121 trappsteg, till våning sju (vi började på våning två), kafé och utsikt. Kakorna var smaskens, men bilderna genom fönstren blev betydligt sämre. Två kakbitar inhandlades, delades och GBH och OO smaskade!

Lossi – nej, inte färja. Slott. Huvudgatan i Kuressaare börjar från slottet, heter förstås Lossi tänav, Slottsgatan. Ännu finns en stump att orda om. Det får ni vänta på, nu skall det bli borgoperabesök, tradition…

Öar i Östersjön – 2a

Alvar, kål och änglar. Och lite biskop. Kanske porslin också. De starkaste minnena från Ösel, Saaremaa, i ett nötskal. Ön som med lite god fantasi kan ses som en hönsfågel på väg österut, med huvudet – ön Muhu, Moon – på skaft. Öarna är förenade med en vägbank.

Ösel var bekant redan för vikingarna på 900-talet, som Eysysla. Sysla, syssla betydde förvaltningsområde. Saaremaa = Ölandet. 2673 km², något mindre än Gotland (3183,7 km²) Avståndet mellan dessa två öar är förresten ungefär 200 kilometer. Men det beror ju på varifrån man mäter – långt är det i varje fall inte.

Nåja, nu tar vi det på allvar och konstaterar att det inte handlar om Alvar, utan om alvar. ”Landskapstyp som består av ett tunt lager växtlighet på kalkstensberggrund och som inte lämpar sig för åkerbruk”. Det ursvenska ordet är numera internationellt, av jordklotets knappa 1000 km² alvarmarker finns de allra flesta på öarna i Östersjön. En speciell naturtyp med rik örtflora, värd att bevara. Av tradition har den hållits öppen av betesdjur. Men vad har hänt? Jo, bland annat på den största halvön, Vätta, öster om Kuressaare, där har enarna tagit över.Enarna bildar en nästan ogenomtränglig vägg på sina ställen. Reet och hennes föräldrar kunde absolut inte ta sig med bil till sin sommarstuga (byggd 1902) på 1990-talet. Då tog Reet ett beslut: hon skall börja kapa enar! Med en liten handsåg! Tro det om ni vill, men hon har röjt upp två hektar till dags dato. Förstås får en del enar växa kvar, men en mängd typisk örtvegetation har kommit fram med åren. Ett treårigt EU-finansierat projekt har möjliggjort ytterligare röjning av ett större område.Ingalunda fick OrdOdlaren allt klart för sig, guiden Inge hann inte översätta allt. Här en glad Reet vid informationstavlan om EU-projektet. Reet är en verklig konstnärssjäl som går in för sina ideér med liv och lust. Efter flera år i Tallinn förstår hon finska, men pratar inte. OO pratade finska, Reet förstod och svarade på estniska. Oj, så vi skrattade! Men Reet är stolt över vad som har gjorts. Och hon fortsätter…Hon har kört upp stigar med gräsklipparen där man får gå. Egentligen vill hon använda lie, men den konsten behärskar hon inte riktigt ännu. Och kring huset, där hon numera ensam har sitt sommarviste, frodas allsköns växter i en härlig samvaro med sådant som vi plägar kalla ogräs. Men Reet känner varenda växt, just nu är hon besatt av pioner…Kålen då? På finska, jo, kaali. Men knappast betyder ordet kaali kål på estniska… OO har förvirrats av ordet. Kaali, det är den kanske dryga 7000 år gamla meteoritnedslagningsplatsen på Ösel. Kålhuvud? Allvar igen: platsen är ca 110 meter i diameter, rund. Mitt i finns en sjö vars yta varierar med grundvattnet. Det finns rester av en gammal stenmur runt en del av kratern, plus att vissa fornfynd – offergåvor – visar att platsen ansetts helig.Innan meteoriten damp ner splittrades den, det finns flera smärre nedslagsplatser i närheten, dock inte så märkbara för den tillfälliga turisten.Men namnet? Ingenstans hittades någon förklaring på informationstavlorna. Hemkommen började OO bläddra i den typiska turistboken hon köpt. Gården på vars ägor nedslagsplatsen ligger har länge ägts av en baltisktysk släkt med namnet von Gahlen, och i folkmun blev det Kaal, Kaali. Kanske. Men det efternamnet skulle OO inte vilja ha… En verkligt intressant plats, även om de enhetliga husen – restaurang, bybutik, museum – verkade lite väl ”turistiska”. Humorn bjöd mjölkpallen på. Den, änglarna, biskopen och porslinet kommer i följande avsnitt, på något sätt…