De va den dosen de…

Det gick hett till i Nyslott. Känslorna svallade, åt alla håll. Fyra passionerade damer, två män och en kvinna med ren och äkta kärlek, ett fanstyg till människa som finner njutning av andras lidanden och ilska, en förhäxad korpral, en livrädd fånge på rymmen, en taktisk smugglarliga, en intrigerande tillfångatagen kung och en kringirrande traumatiserad soldat. Där har ni de största ingredienserna.

Carmen kom först. Förförerskan med temperament och brutal utmanande sexualitet som får korpralen don José att falla pladask, tända, bli älskogskrank – trots att den något blyga flickan från hembyn, Micaela, dyker upp och bedyrar honom sin kärlek. Carmen och hennes väninnor ”tar hand om” tullarna så att smugglarligan kan jobba fritt i bergspasset. OO har alltid funderat på vad de smugglar…

Carmen, Tuija Knihtilä och don José, Amadi Lagha

Sen förvrider Carmen huvudet på toreadoren Escamillo, och – ja. Så går det som det går. I slutet på en opera dör någon eller några. OO är inte någon lärd operakännare, hon bara konstaterar vad hon upplever i förhållande till vad hon eventuellt förväntat sig. Hur många gånger hon har upplevt Carmen vet hon inte, men toreadorarian tycker hon skall sjungas av en spänstig, fysisk, självsäker typ som har koll på varje muskel i sin kropp – hittills har ingen riktigt nått till OO:s förväntningar.

Tuija Knihtilä är ”den snälla flickan som gör sitt bästa i att spela stygg, men når inte fullt fram”, sa en tillfällig bordsgranne i festspelsstaden. Så upplevde OO det också. Carmens suggestiva melodier, habaneran och sequidillan är såna som bara fastnar i huvudet, och de gjordes melodiskt bra, lite mera glöd och ”jag gör vad jag vill” önskades. Carmen anses vara världens bästa opera enligt vissa kännare. George Bizét, franska.

Följande kväll, Tosca. Denna firade sångerska i Rom – Floria i förnamn – hyser stor kärlek till konstnären Mario Cavaradossi, blir svart av svartsjuka när hon ser en annan kvinnas drag i en målning han målat.

Cavaradossi hjälper den förrymda fången, och det leder i förlängningen till att polischefen Scarpia fängslar och torterar Mario.

Fanstyget till polischef har åtrått Floria Tosca länge, och hans ”villhadigisäng” blir bara starkare ju mera hat och ilska som Tosca visar. Miina-Liisa Värelä, på uppgång i sin europeiska karriär, blixtrade som tusan i alla känslor. Av sänggåendet blir ingenting, hon tvingar honom att skriva en passersedel för sig och Mario, och sen…

”E avanti a lui tremava tutta Roma!” ”And before this man all Rome trembled”, säger Tosca med förakt åt den döda kroppen. Vi operabesökare i Nyslott fick njuta av världens ”hetaste” Scarpia just nu, den sympatiska franska Ludovic Tézier. Den figuren är alltid maskerad så att OO förväntar sig att det skall växa horn ur hans huvud, se på bilden! Så vi njöt av hans sång och agerande.

Matthew Polenzani som Cavaradossi var också en fullträff, en mycket känslosam konstnär Mario. Honom har OO sett i sändningar från Metropolitan, tenor i världsklass. Giacomo Puccini, italienska.

Sista kvällen var det dags för rivalitetsdramat mellan Amneris, Egyptens prinsessa samt hennes slav från Etiopien, Aida, också prinsessa. Båda älskar härföraren Radamés, och han älskar blott och bart och ärligt Aida. Och så vinner han över etiopierna, kommer hem i triumf (triumfmarschen är också något som de flesta har hört), och Aidas känslor är minst sagt konfliktfyllda, speciellt eftersom en av fångarna är hennes far…

I den nya regin i Nyslott är allt avskalat, kriget är både nedtonat och närvarande hela tiden. Alla agerande bär ”nutida” kläder, förutom den traumatiserade soldaten, som knäar runt i många scener med en cirka 40 kilos packning på ryggen. Så sa han själv, Svenskfinlands gåva till tenorvärlden, Johan Krogius.

Scenbilden dominerades av 720 ”tallrikar”, alla med en lampa i mitten. De var monterade på flera rörliga ställningar och ibland lyste lamporna med ett för skarpt sken för OO:s ögon. Här Amneris, stolt som bara den (fenomenalt sjungande och agerande av Ève-Maud Hubeaux), och med ryggen mot publiken den stående översteprästen och Egyptens kung på sin tron/stol. Kungen lovade Radamés det bästa han har för sin seger, sin dotter. Hon var förstås nöjd, men…

Etiopiens kung, Amonasro (Tommi Hakala) och dottern Aida (Helena Juntunen) i scenen där han övertalar Aida att försöka få Radamés att avslöja härens rörelser för att Etiopien skall kunna gå till motattack, och då går det som det går. Kärleksparet möter döden tillsammans. Visst händer det mycket mera än så, men det här får räcka. Giuseppe Verdi, italienska.

Tosca var den absolut bästa av de tre, både vad gäller sångare, regi, musik, med mera. Den nya regin i Aida gav nya OO insikter, nu väntar hon på ett tillfälle att få se originaluppsättningen en gång till för att få lite bättre koll på det hela. OO:s första opera i Nyslott var annars Aida, för drygt trettio år sedan, då helt egyptisk och pompös.

Bilderna här har OO lånat främst från lokaltidningen Itä-Savo, som hon prenumererar på på nätet under festspelstiden, för att kunna läsa om allt som händer i staden. Nu väntar följande operaupplevelse i början av september, i Lovisa. Och det kommer att bli något helt tokigt. Skriver inte mer just nu, men sen…

Tecken och under (njaa…)

OrdOdlaren förlänades ett förtjänsttecken. Stolt och glad är hon över det, men hur bär en kvinna ett märke som är 1,5 centimeter i diameter, en nål? Som gjort för kavajslaget, där nålen kan sitta, för kavajen används ofta när man är ”fin”. OO har inte använt kavaj på länge…

Svenska Trädgårdsförbundets förtjänsttecken i silver, silverspaden. Förbundets symbol, som används på många kreativa sätt. Hittade fyra i förbundets tidning Trädgårdsnytt, där Självutnämnda Växtologens växthalvkåserier illustreras med spaden i hängmattan, gillar. Den sista i raden är symbol för ordföranden.

OO började fundera över sina andra ”förtjänsttecken”. Trots det lilla antalet fanns de på helt olika håll i huset. Det äldsta har hon inget minne av, när hon fått, varför hon fått och vilken ”grad”. Hur kan man glömma så?

Finlands Svenska Folkdansring, 2,2 centimeter i diameter. Brons, alltså av tredje graden? Förstås lite frätt av tidens tand, har legat i en ask i åratal. OO var med i folkdansrullorna i knappt tjugo år (cirka 1972 – 92), ledde bland annat juniorgrupper men hade själv sällan någon manlig danspartner. Någon måste ha uppskattat arbetet, märket kan inte köpas. Kan någon upplysa?

Silver för 20 år i kommunal tjänst. Det större (3,4 cm) att bäras på fester där ”ordnar anbefalles” (aldrig använt), det mindre på – kavajslaget, 1,7 cm. Ligger i sitt fodral. När 30 kommunala tjänsteår uppnåddes skulle det komma ett likadant tecken, i guld. Då kom undret: den därav förtjänta kunde välja ett smycke från guldsmedsaffären i stället. Dit klev OO iväg och valde, med ett stort skratt ”Naisen ääni” (kvinnans röst):

Och det har OO haft användning för! Det här gjordes för att fira hundraårsminnet av kvinnlig rösträtt i Finland, 2006. Spröda och glittrande delar som tillsammans blir starka och kan uträtta storverk, förklarade designern. I den första lantdagen 1907 med allmän och lika rösträtt (för 24-åringar och äldre) satt 19 kvinnor av 200 ledamöter. En god början. OO, hon hov alltför ofta upp sin röst angående ett och annat i gymnasiet. Kollegerna log åt valet av smycke…

Så blev hon pensionär. Då förärades hon, som andra från Lovisa Gymnasium på sin pensionärsdag, det rätt tunga och stora LG-märket (3,6 cm), som rektorn/teckningsläraren/konstnären Jasse designat utifrån symbolen ovanför huvudingången, Realskolan i Lovisa. En lokal smyckeskonstnär torde ha gjort det. Bärs på lärarpensionärstillställningar, men sådana ordnas sällan, så det ligger också i en ask. Tänk, OO hade ingen egen bild av just huvudingången som hon gått in genom under över 7000 skoldagar. Därför en suddig, kraftigt uppförstorad bild av symbolen från en bild på nätet. Visst har Jasse fått till jugendstilen, att få till g-et i stället för r-et krävde säkert lite funderingar. Närproduktionen uppskattas!

Fler finns inte. Det borde finnas ett gammalt 4H-märke också, ett som man fick när man varit med i den verksamheten i åtta år. Det finns bara inte! OO var i praktiken med med sitt ”klubbland” i 11-12 år. Började för tidigt, som 5-åring med en enda foderkålsplanta. Men den hölls superogräsfri och jorden var alltid uppluckrad! Ack om den energin fanns… Å andra sidan är domänerna något större nu. Delas månne sådana märken ut mera? Uppskattas de?

Trädgårdsförbundet skall veta att det av det beviljade märket känns bäst!

Festen avklarad!

Kronan på verket. Inte för att OrdOdlaren vet vad som kunde vara kronan, inte verket heller. Visst fanns både funderingsvärk, förslovärk, huvudvärk och armvärk med under resans gång, men sådana sätter man inte krona på, (kanske eventuellt på tandvärk…) Nä, festlig målgång i maratonloppet, kanske. 70-årsfest på Kiala gård, 20 november 2021. Borgå Trädgårdsförening, BTF.

(Bilden tagen 5 oktober 2021). År 1757 föddes här Carl Johan Adlercreutz, en av de sju officerare som 13 mars 1809 klev in till kung Gustav IV Adolf, avsatte och häktade honom för dålig ledning under kriget. Nästan 100 år senare, 1854 föddes Albert Edelfelt här, en av vårt lands absolut mest kända konstnärer, i denna gård (googla namnet…), besökte den flera gånger årligen under hela sin livstid. Det ”arvet” hyllas, känns och märks i gården idag, speciellt i övre våningens festlokal. Det var Edelfelt på väggarna och BTF på borden i vestibulen när man forcerat den ytterst bekväma trappan upp. Och i ett rum intill snurrade en kompletterande bildkavalkad på elva minuter om BTF, om och om igen.

BTF:s historia genom sju årtionden, små glimtar av större och mindre händelser. Här presenteras alltså den andra orsaken till OO:s oflitighet bland annat här sen slutet av september. Bordet med det första årtiondet blev ganska roligt:

Kan ni se vilken (annan) världskänd organisation som också uppnått 70 års ålder i nådens år 2021? Godisfirman Brunbergs i Borgå blev visserligen hela 150 år, men en av de grundande medlemmarna i BTF hette Brunberg, och en av firmans tidigaste karameller som ännu tillverkas heter Alku, som betyder början. Alltså bjöd vi på sådana. Tiggartanten begärde och fick en donation.

Spisen i festsalen som inte mera kan eldas i fick ljus som lite liknar eldslågor. Föreningens eget (gjordes 1991, 40-årsjubiléet) standar i mitten, svenska och finska trädgårdsförbundet till vänster, Borgå stad och ”inkorporerade” Borgå landskommun med fiskar till höger.

Gissa vem som bokat bordsplatsen längst till höger, vid dörren? Den figuren har så gott som alltid penna, papper och kamera i närheten. Här också en liten rund alpkoskälla, bra att annonsera programpunkter med. Observera blommor och dukning!

Jovisst, där skulle festens ”producent” sitta. Där står hon i dörren och kollar läget – minen är inte sammanbiten trots att munnen ser ut som ett streck. Funderingsmin…

Festtal i ordets egentliga bemärkelse hade vi inte. I stället berättade två medlemmar som varit med länge under rubriken ”BTF och jag”. Här ser ni den äldre, som delar OO:s humor. Gissa Solveigs ålder!

Två andra ”ålderskvinnor” deltog i festen. Längst till höger en av dem, hon pillar på sin telefon! Hon är fyra månade äldre än Solveig.

Festens yngsta deltagare var de inhyrda blivande musiklärarna, studerande vid Sibeliusakademin, Nelly och Valtteri. Verkligt skickliga, tror de kommer att gå längre än till musikrummet i en skola…

OO fotade inte maten! Den bestod nämligen av den bästa festmenyn som kan uppbringas i Borgå. Plus tårtbuffé av högsta klass. Chef för det hela är mamman till vår stora friidrottsspringare, flickan som bara förbättrade och förbättrade sina rekord vid OS i Tokyo, Sara Kuivisto. Det är liksom kvalitet i den familjen… blomsteruppsättningarna, ja de kunde ha placerats på presidentbalen. Förstås lokalt tillverkade, de också.

”Lösningar”:

Ni kände tydligen igen Marimekko-mönstret på bordduken (egentligen ett lakan). Marimekko, 70 år i år!

Solveig har nyligen påbörjat sitt tionde årtionde, blev 90 för någon vecka sedan.

Barbro Bergman-Robertz har också bidragit med bilder.

Konserter, konserter…

Hela sex gånger har Ordodlaren åhört Timo Mustakallio-sångtävlingen på plats i Nyslott. Så även i år (den ordnas nuförtiden vartannat år). Vinnarbilden är inte precis ett telefonkamerapraktskott, knäppt på låångt håll:

Längst till höger ena domaren Karita Mattila (som vann den första BBC Cardiff singer of the World 1983), därefter vinnarna Johan Krogius och Jere Hölttä, till vänster musikgiganten Erkki Korhonen.

Tävlingen handlar om att vaska fram en ung ”utvecklingsduglig” sångare, en med potential. I år skulle deltagarna vara födda 1994 eller senare. Prisen är två stipendier, 15 000 och 10 000 euro. Ytterligare ett hederspris är att sjunga i det streamade morgonprogrammet på bistro Waahto i staden.

Johan Krogius, varm tenor, född 1998, som fick det större stipendiet ”behövde” stöd av tre pianister tolv timmar efter segern. En något skrattig stund som Johan, som för övrigt börjar studera i Stockholm i höst, knappt var medveten om. Telefonbild av dataskärmen, därav ränderna.

Pianisterna in action. Tuula Hällström, kanske mest anlitade tävlingsackompanjatör i republiken spelar, årets parkpianist, fenomenale Jukka Nykänen och pianisten/musikgiganten Erkki Korhonen till höger fungerade som notbladshållare och -vändare (ja, först ramlade den förstnämnde av stolen också…). Den senarenämnde är primus motor för Finlands längsta festival, Orgelnatt och Aria i Esbo domkyrka. Konsert varje torsdag under tre sommarmånader. Segrarnas andra hederspris är en konsert i serien.

Konserten inleds med en pratstund med artisterna. Fnittrande medgavs att konsertprogrammet snickrades ihop på nolltid.

Kolla Tuulas örhängen! Stora, eleganta och passande, tycker OO. Här med Jere Hölttä, född 1995, bariton. Studerar vid Konstuniverstitetet, Sibeliusakademin, i Helsingfors. OO är annars inte en person med öra för exakta toner och tonbildning, nä. Sådant är BJR:s avdelning. Helheten, fysiskt uppträdande och beteende gentemot publiken fastnar OO mera för. Roligt ändå!

OO:s position under konserten i Esbo domkyrka var inte precis fotograferingsvänlig. Alla i publiken med avstånd och andningsskydd. Johan Krogius sjunger mot en delvis guldfärgad bakgrund. Tuula Hällström trakterar förstås pianot och den grå frisyren vid sidan och framom hennes självlockiga hårkrull tillhör hennes pappa. Och över alltihopa lyser ”stjärnkronan”.

Timo Mustakallio (1929 – 1984), finsländsk tenor på tyska scener 1965- 1976, är tyvärr rätt så okänd i Finland. Han avslutade karriären 1976, utvecklade familjeföretagen och grundade stiftelsen som står för större delen av prispengarna 1974. Han ledde också operafestspelen i Nyslott från 1981.

Jovisst, till OO:s utstyrsel hör också andningsskydd, tillverkat av Saga Ö-H, tack än en gång! Selfie som ser tokig ut på grund av spegelvändheten – när OO kollade bilden var hon först helt förvirrad; ”var stod jag, egentligen?” Utanför kyrkan som varit i bruk i över 500 år.

OO:s och BJR:s konsertserie fortsätter, med hela utstyrelsen med avstånd och andningsskydd. Torsdag, fredag, lördag, söndag… Abstinensen måste botas medan tid är!

Bilder, bulle och barr (?)

För 70 år sedan var Farmor 70 år gammal. Hur långt reste hon då? Vilka platser hade hon besökt i sitt liv? Farfar gjorde två resor över över Atlanten (kring 1910) för att kunna köpa småbruket i deras nya hemby, men hon? Hennes liv var ingen dans på rosor, hon var bitter och bister och hennes yngre barnbarn var nästan rädd för henne.

De här tankarna snurrade i huvudet när OrdOdlaren var på långresa (som det känns nuförtiden) härom dagen. 34 kilometer östlig riktning, för att avlämna en mängd döda proteinutväxter, keratin.

Kort hår skall inte vara långt! Nästan 70 dagar sen senast, hälften kapades. Här på det grå golvet ligger endast en del. Finns det ingen frissa på närmare håll, undrar ni kanske.

Jo och nä. Denna skickliga visirförsedda kvinna har skött OO:s hår sen hon kom från sin sista mammaledighet – sonen har nu jobbat som fullständigt utbildad matematiklärare i några år. Ett långt och gott förhållande bryter man bara inte, även om OO vänsterprasslat högst fem gånger under denna tid, någon annan har hållit i hårklippningssaxen. Tyvärr, ofta missnöje efteråt. Hos denna EmmGee kan OO lugnt slappna av i stolen, blunda och veta att slutresultatet blir bra!

Efteråt begicks Synden. Sneddade över gatan in på caféet nästan mittemot och så gick det som det gick. Fastlagsbulle, fettisdagsbulle (fler ord för bakverket ingår inte i OO:s repertoar…) i januari, fy skäms! Men… framställd i caféets bakkammare (två betydelser), mustig, mandelgräddgod. Absolut ingen smaklös luftbulle. Varje tugga var mmmmm….

Goda bekantingen Göran hade tavlor utställda i caféet. Dansare, ryttare/hästar och – motorcyklar! Tyvärr tog OO ingen verklista med sig på konstverksrundturen, så det tog en stund innan hon upptäckte leken med skuggor. Måste faktiskt ta en liten förklaringsdiskussion med konstnären vid tillfälle. Härliga dansarminer, damen till höger…

Ryttaren med sin skugg-drömbild. Hjälm med signalmottagare? Men inga tyglar eller träns eller sadel eller stigbyglar, trots både hand- och fotställning. Bra kraft i hästen. Liknar en isländsk som OO red en snutt på en gång, sen fick hon veta att den fått utmärkelse som den stiligaste på norra Island…

Men här då? Dans, jo, men till vänster? Tusan också, borde ha tagit listan ändå. Inte för att konstnärer alltid förklarar sina verk med namnet, men utställningsbesökaren kan ju ledas in på nya betraktelsevägar. OO var tvungen att fotografera lite snett, på grund av en envis lampa som avspeglade sitt sken i den blanka tavlan.

OO fick i varje fall två f.d manliga kolleger att börja titta uppåt väggarna. De satt i rummet längst bak, det som åtminstone OO kallar Gubbcaféet. Där torde världen förbättras en hel del…

Långresa? Förr i tiden, i 38 år, handlade det om arbetsväg, men i dessa tider ändrar perspektiven. Kurvade via skolhuset och vinkade åt förriga arbetsrummets fönster, det som finns under det lilla översta i raden till vänster. Huset är byggt 1909, flygeln som kom till 1948 målades i en starkt avvikande färg redan under OO:s arbetstid, ljusgrå. Ingen gillade, men där är den. Skymtar till vänster.

Tja, vart är vi på väg? OO blev tvungen att ta en extra sväng när de här kreativa bänkhållarna skymtade i höger ögonvrå. Lokal konstnär? Tilltalar i varje fall OO:s humor.

Farmor hade lite mer än 34 kilometer till ”stan”, Vasa. Tror att hon ytterst sällan reste så långt. En orsak var att hennes dagar var fyllda av arbete, sen kom sjukdom. Hon avled 1966, 86 år gammal.

Dagen idag, 28 februari

”Kom ihåg att inte låta / siskan, fågeln du har fångat, /  tro att hon är ett slags piga, / har en tjänarinnas ställning.” Sång 24, Kalevala. Brudgummen får undervisning om hur han skall behandla bruden, varnas för att behandla henne illa. Från den nya översättningen till svenska, gjord av far och son Lars och Mats Huldén 1997-99.Det är Kalevaladagen idag. Den dag då vi hyllar det finska nationaleposet, insamlat och sammanställt av Elias Lönnrot (1802-84). OrdOdlaren beslöt att öppna boken på måfå, i blindo sätta ner fingret nånstans samt citera det som utpekas här. Rätt så lyckat, eller?

OO sökte som besatt i stadens bibliotek, där fanns minst en meter Kalevala-utgåvor på golvnivå (=svårfotograferbart) i olika storlekar, illustrerade (bl.a. Akseli Gallén-Kallela) och inte illustrerade, på Savolax-dialekt, på norska – men inte på svenska… Hann muttra ett och annat onedskrivbart ord innan hon kom på att ”folkdiktning på svenska” finns i byggnadens motsatta hörn. Kutade dit, hittade och rusade iväg till lektionen i italienska. Missade början med några minuter.

Den finska kulturens dag. Flera personer i storfurstendömet ville på 1820-talet bygga upp en finsk nationalitet och Elias Lönnrot började samla – OO återvänder till det här. 1828 började jobbet, 1845 (januari) hade han gjort sitt i resväg. Han hann med mycket annat också, OO brinner av berättariver!

Varför då 28 februari? Den dagen, år 1835, undertecknade Lönnrot företalet till ”Gamla Kalevala”, boken utkom i slutet av året. Savokarjalan osakunta (Savo-karelska avdelningen) vid Kejserliga Alexandersuniversitetet i Helsingfors började på 1860-talet fira årsfest den dagen, sakteliga utvecklades dagen till en allfinländsk kulturdag med fester och dokumentationer. Senare utvidgade Lönnrot sitt verk, 1849 utkom ”Nya Kalevala”, det verk vi nuförtiden talar om. 50 sånger med en stor mängd ord, enligt uppgift 22 795 verser/versrader – det är alltid lite vagt det där med vers… Den svenska här avbildade upplagan är helt utan illustrationer och omfattar 365 textsidor. Stilen är finsk runometer, en mycket gammal versform med upprepningar och allitterationer (Vaka Vanha Väinämöinen…). 8 – 8 – 8 – 8… stavelser.

OO känner till många finskspråkiga personer som kan långa stycken ur Kalevala utantilll, och de kan deklamera med ett starkt typiskt finsk patos – sådant torde höras på alla fester runtom i landet idag. De finlandssvenska skolorna på 1960-talet gled tyvärr elegant förbi både Lönnrot och Kalevala. Skralt, rentut sagt. Senare i livet inser man att det inte går att förbigå verket. Två steg in i det finska,och du ”snavar” direkt över den gamle och vise Väinämöinen med magiska krafter. Snart nog kommer ”rivalen” Joukahainen in i bilden, sen den starka ledarkvinnan för schamanfolket i Pohjola, Louhi, för att inte tala om Ilmarinen, smeden som tillverkar pengakvarnen Sampo, Kullervo som härjar och hämnas, skrytmånsen, stiliga Lemminkäinen… Namnrikedomen är enorm, likaså berättelserna som behandlas på olika sätt inom kulturens olika sfärer. OO är ju helt betagen av operan Kullervo (Aulis Sallinen), symfonin Kullervo (Jean Sibelius) – för att inte tala om Akseli Gallén-Kallelas välkända färgrika illustrationer.

När OO har ärende till post eller apotek kör hon iväg till stadsdelen Vårberga och kör in på Sampovägen. En dag började hon titta på kartan:Stadsdelen byggdes på 1970-talet. En arkitekttävling utlystes 1966, och det vinnande förslaget (Olli Lehtovuori) förverkligades i tre på varandra följande etapper, i folkmun heter det nuförtiden Vårberga ettan, tvåan och trean. Vem som bestämt gatunamnen vet inte ens vår kunniga och supertrevliga museilektor Hannele Tenhovuori. ”Tvåan”, ovan avbildad, är värd att fira och firas idag, OO har räknat till minst 16 Kalevala-namn, många kvinnor!

Hur fira? Det finns tyvärr ingen typisk ”kalevaladagsbakelse” eller något liknande. Varför inte karelska pirogersom enligt EU-bestämmelse från 2003 skall bestå av ett tunt rågskal med fyllning av ris, korngryn eller potatismos. OO vill ha korngryn, fås sällan, så det bli ris. Äts uppvärmda med äggsmör, men kalla går också. Skrynklorna är inte lätta att få till, men ni skulle bara se de vana bakartanterna! Helt att jämföra med italienska pastatillverkande tanter.