Dagen idag, 28 februari

”Kom ihåg att inte låta / siskan, fågeln du har fångat, /  tro att hon är ett slags piga, / har en tjänarinnas ställning.” Sång 24, Kalevala. Brudgummen får undervisning om hur han skall behandla bruden, varnas för att behandla henne illa. Från den nya översättningen till svenska, gjord av far och son Lars och Mats Huldén 1997-99.Det är Kalevaladagen idag. Den dag då vi hyllar det finska nationaleposet, insamlat och sammanställt av Elias Lönnrot (1802-84). OrdOdlaren beslöt att öppna boken på måfå, i blindo sätta ner fingret nånstans samt citera det som utpekas här. Rätt så lyckat, eller?

OO sökte som besatt i stadens bibliotek, där fanns minst en meter Kalevala-utgåvor på golvnivå (=svårfotograferbart) i olika storlekar, illustrerade (bl.a. Akseli Gallén-Kallela) och inte illustrerade, på Savolax-dialekt, på norska – men inte på svenska… Hann muttra ett och annat onedskrivbart ord innan hon kom på att ”folkdiktning på svenska” finns i byggnadens motsatta hörn. Kutade dit, hittade och rusade iväg till lektionen i italienska. Missade början med några minuter.

Den finska kulturens dag. Flera personer i storfurstendömet ville på 1820-talet bygga upp en finsk nationalitet och Elias Lönnrot började samla – OO återvänder till det här. 1828 började jobbet, 1845 (januari) hade han gjort sitt i resväg. Han hann med mycket annat också, OO brinner av berättariver!

Varför då 28 februari? Den dagen, år 1835, undertecknade Lönnrot företalet till ”Gamla Kalevala”, boken utkom i slutet av året. Savokarjalan osakunta (Savo-karelska avdelningen) vid Kejserliga Alexandersuniversitetet i Helsingfors började på 1860-talet fira årsfest den dagen, sakteliga utvecklades dagen till en allfinländsk kulturdag med fester och dokumentationer. Senare utvidgade Lönnrot sitt verk, 1849 utkom ”Nya Kalevala”, det verk vi nuförtiden talar om. 50 sånger med en stor mängd ord, enligt uppgift 22 795 verser/versrader – det är alltid lite vagt det där med vers… Den svenska här avbildade upplagan är helt utan illustrationer och omfattar 365 textsidor. Stilen är finsk runometer, en mycket gammal versform med upprepningar och allitterationer (Vaka Vanha Väinämöinen…). 8 – 8 – 8 – 8… stavelser.

OO känner till många finskspråkiga personer som kan långa stycken ur Kalevala utantilll, och de kan deklamera med ett starkt typiskt finsk patos – sådant torde höras på alla fester runtom i landet idag. De finlandssvenska skolorna på 1960-talet gled tyvärr elegant förbi både Lönnrot och Kalevala. Skralt, rentut sagt. Senare i livet inser man att det inte går att förbigå verket. Två steg in i det finska,och du ”snavar” direkt över den gamle och vise Väinämöinen med magiska krafter. Snart nog kommer ”rivalen” Joukahainen in i bilden, sen den starka ledarkvinnan för schamanfolket i Pohjola, Louhi, för att inte tala om Ilmarinen, smeden som tillverkar pengakvarnen Sampo, Kullervo som härjar och hämnas, skrytmånsen, stiliga Lemminkäinen… Namnrikedomen är enorm, likaså berättelserna som behandlas på olika sätt inom kulturens olika sfärer. OO är ju helt betagen av operan Kullervo (Aulis Sallinen), symfonin Kullervo (Jean Sibelius) – för att inte tala om Akseli Gallén-Kallelas välkända färgrika illustrationer.

När OO har ärende till post eller apotek kör hon iväg till stadsdelen Vårberga och kör in på Sampovägen. En dag började hon titta på kartan:Stadsdelen byggdes på 1970-talet. En arkitekttävling utlystes 1966, och det vinnande förslaget (Olli Lehtovuori) förverkligades i tre på varandra följande etapper, i folkmun heter det nuförtiden Vårberga ettan, tvåan och trean. Vem som bestämt gatunamnen vet inte ens vår kunniga och supertrevliga museilektor Hannele Tenhovuori. ”Tvåan”, ovan avbildad, är värd att fira och firas idag, OO har räknat till minst 16 Kalevala-namn, många kvinnor!

Hur fira? Det finns tyvärr ingen typisk ”kalevaladagsbakelse” eller något liknande. Varför inte karelska pirogersom enligt EU-bestämmelse från 2003 skall bestå av ett tunt rågskal med fyllning av ris, korngryn eller potatismos. OO vill ha korngryn, fås sällan, så det bli ris. Äts uppvärmda med äggsmör, men kalla går också. Skrynklorna är inte lätta att få till, men ni skulle bara se de vana bakartanterna! Helt att jämföra med italienska pastatillverkande tanter.

På väggen i salen i huset – och lite mer

Ett vanligt affärshus vid torget. Det har ”alltid” stått där, märks inte så mycket därför, antagligen. Där finns bl.a. fotoaffär (flitigt anlitad av OO genom åren), begravningsbyrå, frisörsalong, restaurang-bar – och en ”grande” ingång som öppnar en mångfacetterad värld!

Idén om att bygga huset startade för 100 år sedan, faktiskt i november. Det tog ändå ända till 1934 innan byggandet kunde köra igång, och 17 november 1935 var det inflyttningsklart. Bombskadades under kriget, byggdes upp, renoverades och har restaurerats och byggts till (lite) i olika omgångar. Kulturhuset Grand i Borgå.

Entusiasterna 1919 ville skapa en svensk ”föreningsgård”, helt i tidens anda, ”Svenska gården”. Medel samlades in, tomten blev den nästan bästa möjliga, och den yngre av arkitektbröderna Jung, Valter, ritade komplexet med affärslokaler i gatuplan, stor sal och mindre mötesutrymmen i de övre våningarna. Bilder i OO:s förra inlägg.

Idag håller 23 föreningar sina möten och tillställningar där, bl.a. Borgå Trädgårdsförening där OO är engagerad. Möteskabinetten har fått namn enligt större män i staden: Wahlroos, Linsén, Arlander, Terrassen (nä, det är inget namn…), Segerstråle. OO märker att hon borde läsa på, det finns kanske intressanta historier? Det finns åtminstone två – nej, tre – böcker att botanisera i; här är en:Redan 1935 målade Lennart Segerstråle (1892 – 1975) fresken i festsalen, ”Den nyländska sången”, 3 x 9 meter. Inspirationen fick han från en sångfest i Tolkis (by i Borgå, härligt namn) på 1930-talet där han själv var med. Notera könsfördelningen, var det så redan då?Det finns en bok om den här målningen, skriven av Kirsti Sund (avbildad i dubbel upplaga i OO:s inlägg från 30.08 2019) – hon har många strängar på sin lyra. Hon berättar att LS målade al secco, direkt på torr kalkyta, 1935. Det blev tyvärr både vatten- och rökskador under kriget, och LS målade om 1950, i tempera. Han gav då också målningen lite nytt utseende, starkare och med mer vårliga färger, satte till paret till vänster (symboliserande ung, spirande kärlek) och den rödklädda flickan i mitten. Personerna är i huvudsak folkdräktsklädda.

Målningen känns ändå något mörk och dunkel, och en och annan undrade över OO:s fotograferingsförsök och påpekade att hon borde använda blixt. Men se det vill hon inte… Målningen kan ibland vara övertäckt, bl.a. av akustikskäl, oftare förr. De relativt nya ljudåtergivningsmekanismerna (mixerbordet med diverse tekniska rackerier skymtar till höger i helhetsbilden) verkar fungera bra nu.Lennart Segerstråle växte upp i ett starkt troende hem i Borgå, pappan var religionslärare och mamman konstnär-författare (Hanna Frostérus-Segerstråle). Barnaskarans antal var åtta, yngsta systern blev författare, Solveig von Schoultz. LS:s målningar är ofta stora och monumentala, som t.ex. de berömda freskerna i Finlands banks huvudkontor i hufvudstaden. Altartavlor (ofta glasmålningar), också i Sverige och i Island, naturmotiv i en nydanande, halvt nonfigurativ (konstkännare använder troligtvis andra ord) stil hör till hans mer kända arbeten. Den intresserade ombeds googla, bilder finns på nätet.

Tillbaka till huset. Gå in! Det kan pågå en konstutställning i aulan, du kan läsa tidningar, där finns en gedigen ”presentbutik” med trevliga ”expediter”. Du kan köpa biljetter till nästan vilken tillställning som helst i Finland, dessutom kort, böcker, skivor m.m. med lokal och/eller finlandssvensk prägel. ”Luckan” är betydligt mer än en lucka!

Natur och konst är medicin!

”Läkekonstens uppgift är att underhålla patienten medan naturen botar sjukdomen”. Nånting i den stilen lär Voltaire ha uttryckt. Så sa i alla fall Ilkka Taipale, och han borde veta. Medicine doktor, psykiater, docent i socialmedicin, politiker i flera omgångar, står på de svagas sida i alla sammanhang. Dessutom är han fylld med humor i all sin kunskap.Numera är han bl.a. ordförande i konstkommittén vid Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt, vardagligt HNS på svenska, HUS på finska.Borgå sjukhus fyllde 50 år i våras, och ovannämnda kommitté har uppvaktat med ovanavbildade konstverk som invigdes nu, 28 augusti. Det har funnits på plats en tid, och rosarieaktivisterna (dit OO och BJR hör) i det omgivande lilla rosariet (bl.a. alla buskar som syns på bilden) har undrat vad det här föreställer, och varför och hur har det uppenbarat sig. Nu fick vi förklaring, vi fick vara med på invigningen. ”Fyrfoting”, ”Nelijalkainen” – så heter verket, ihopsvetsat av 40 böjda rörstumpar av denna konstnär,enligt Ilkka Taipale så ung att inte ens skägget växer på honom… Enligt Allvetande Wikipedia är Kimmo Schroderus född 1970 och vida känd för sina fantasieggande skulpturer. Fyrfotingen är en hund, säger någon. Andra håller på katt. Konstnären själv säger att alla tolkningar är riktiga och bad oss följa med hur olika vädertyper och ljusförhållanden inverkar. Skuggan är också intressant, den varierar hela tiden, påpekade en av de närvarande.Vår vänliga och stiliga sjukhusdirektör Leena Koponen höll också ett tal, växlande mellan svenska och finska, applåd för det! Och hon fick också, planerat eller spontant inflikat, med oss som sköter rosariet, trädgårdsföreningens medlemmar. Påpekade också att rosorna har varit speciellt vackra i år.Programledare var ledande överskötare Tuulia Koponen (och dessa två har inga släktförbindelser!), som blev märkbart glad när hon fick veta att en av de nya buskrosor som tagits fram i Finland under de senaste åren heter – just det, ‘Tuulia’.Inte nog med det, sjukhuset har också städat upp och gallrat och restaurerat och organiserat i sin porträttsamling, och ställer nu permanent ut femton porträtt på bestående plats. Stolt och glad blev feministen i OO när första porträttet man möter föreställer Kirsti Sund, tidigare ledande överskötare och den som började med konstutställningar i sjukhusets aula 1969. Hon fanns också med bland besökarna, så..… det blev en bild med Kirsti i dubbel upplaga, med 20 år emellan. I bakgrunden myser fd överläkaren Johan Wennström, som varit anställd under samma tider som hon. De som placerat tavlorna har tänkt sig att porträtten kan tala med varandra, och här har det lyckats väl! Denna läkare finns fortfarande i de levandes skara, men historier om honom har OO inte hört. Däremot nog omFredrik Rejman (1929-2012), en kunnig och glad tusenkonstnär. Han har bl.a. skrivit en bok om sin tid som läkare på ett norskt valfångstfartyg i Antarktis 1957-58. Boken finns här i huset, är läst, men oanträffbar just nu! På det fartyget fick han vara allmedicinsk konstnär, improvisera, dra ut tänder och bota baksmällor…Och om Rolf Gullichsen (1897-1977), om vilken det går ”vilda historier” om hans burdusa sätt, men han var visst rakt på sak med sina medicinska kunskaper, sin läkarblick och sin intuition – och han kunde ta in folk ”från sjukhusfarstun till operationssalen” på ett ögonblick. På så sätt lär han ha räddat många liv.

Läkarna blev lokala kändisar förr. Skulle gärna vilja veta vem av sjukhusets läkare idag som är den mest långvariga. Troligtvis ett helt obekant namn för den stora allmänheten.En del av ”våra” rosenbuskar i bakgrunden… Och ikväll kom en kalldusch. Några rosenbuskar, syns inte här, är hotade på grund av dräneringsarbeten. Nu blir det att ”slåss” igen. En del av dessa rosor är oersättliga!

Glaskonst

Glas kan göra att man råkar illa ut. Man kan gå vilse i diverse glashyttors omgivning (det har man gjort), man kan tappa glas i golvet (vem har inte gjort det?), trampa på glasbitar… Man kan skära upp en fem centimeter lång skåra i höger pekfinger när man tror att man kan hantera växthusglas utan handskar…

Man och man. Slut på mansjukan! OrdOdlaren har provat allt ovanstående – och lite till. Och har haft turen att kunna följa med olika glaskonstnärers arbete på några ställen. Glömmer tid och rum. Vilket material!

SAMSUNG CSC

Glasplåtdamen hälsade välkommen vid den lilla hyttan på Red Hill, Mornington Peninsula, Victoria, Australien. Där jobbar hustru (norskfödd!) och man och två söner = lärlingar. Härliga glasfigurer, tack och lov (eller motsatsen) så stora att hemtransport kunde glömmas. Snygga kaktusar, elegant fantasiblomma…

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Nä. Jo. Ett dammsamlande föremål inhandlades. För vem kan motstå en koala som ryms i handen? Formgiven av mor i familjen.

20170119_181433_resized

Far höll för dagen på med ett större projekt. Formade, värmde, satte till glas i andra färger på ytan, snurrade, blåste (nä det gjorde en av sönerna), värmde, formade på nytt…

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Lämplig text på värmeskyddsskärmen:”Simplicity is the most complex achievment”. Ungefär: att uppnå enkelhet är det mest komplexa. En rak översättning blir inte så enkel – komplexaste uppnå— Nä. Det blev i alla fall en vas. En stor en. Eller skulle bli. Hade inte hjärta att fota slutresultatet. Föll i golvet. Hundratals skärvor. Inte ett ilsket ord, inte en stamp i golvet, bara att sopa upp. Händer varje dag, en halv timmes precisionsjobb är ajöss på en sekund. Att det blir så skall man också lära sig i den branschen.

SAMSUNG CSC

Glada är de ändå… Nja, vet inte om de här glasansiktena är självporträtt, fanns vid en vägg på gården bland de andra utekonstverken. Så kan man ha det när man inte har snö och slask och frost och halka och annat väderelände. Som här. Nu. ”Glashal gårdsplan”, jo, OO tackar…

Fortuna, statu variabilis

Recept: Utgå från en manskörsfull, sisådär lite på 30 kraftiga karasångare. Blanda dem försiktigt med ungefär lika många klarsjungande kvinnor. För lämplig smakbrytning, plocka in en finstämt sammansvetsad kammarkör tills det sammanlagda sångarantalet blir ungefär 100. För att anrättningen skall bli helt smakfull, lägg till barnsångare. Lämpligt antal ca 50.

Kryddor: placera två flygelister mittemot varandra, gärna med vidhängande notbladsvändare. Strö ut åtta slagverkare på estraden, där de ryms. Kom ihåg att tre sångarsolister och en dansare tidvis berikar helheten, se till att de får tillräckligt utrymme, speciellt barytonen. Ingredienserna bör balanseras väl, det står ett stycke ung dirigent för.

Dirigenten Jonas Rannila i farten i Johanneskyrkan, 2015

Dirigenten Jonas Rannila i farten i Johanneskyrkan, 2015

Förse alla inblandade (utom dansaren) med en notbok, Sånger från Bayern, och det blir explosioner, rytmer och sång i talrika varierande kombinationer. En helt otroligt njutbar och omväxlande mixtur! Den energiska dirigenten får jobba, skjortan får säkert vridas ur efter 75 minuter. Så lång tid tar verket. Carmina Burana.

Notboken på köksmattan

Notboken på köksmattan

Texterna är gamla, har hittats i ett kloster i Bayern 1847, man tror att de är från 1200-talet. Religiösa? Nä. Nästan allt annat. De verkar alla på olika sätt handla om ”köttets lustar”. Och språket, ja. Va sa han nu, presentatören inför konserten – mittelhochdeutsch? Mest ändå latin. Faktiskt ibland, närapå förståelig tyska. Vuxenitalienskastuderanden tyckte sig känna igen lite av det språket. Kompisen, språkläraren emerita, kunde känna igen franska svängar. När blir ett språk ett språk? Intressant lästips: Tore Janson, latinprofessor emeritus.

20161014_001455_resized

Tonsättningen är 80 år gammal. Carl Orff (1895-1982) färdigställde kantaten år 1936 och meddelade då att allt han skrivit innan dess skulle förstöras. Hur det nu sen gick med det. OO har hört enstaka sånger ur verket (och hans senare, Catulli Carmina) under studietiden, studentkören Brahe Djäknar ”tutade ut” ‘Si puer cum puella’ på minst varje sits – och rätt ofta däremellan. Den texten handlar om ett par som tillbringar tiden i en liten kammare… Den inledande och avslutande sången ‘O Fortuna’ är berömd i femtielva mer eller mindre skanderade varianter. Se på sången ‘In taberna’: ord, ord, ord i rasande takt, och det mest frekventa är ‘bibit’ – dricker. Alla dricker.

20161014_001203_resized

Verket framförs nu på lördag – i morgon i en fullsatt Tempelplatsens kyrka i hufvudstaden. Kyrka? Nåja, texterna har ju uppbevarats (skrivits?) i ett kloster, så… OO åsåg och åhörde mixturen i onsdags – förrgår – i Konstfabriken i Borgå, med BJR i sångarleden, förstås. Verkligen en upplevelse! Mera sådant. Och Ville Rusanen i barytonrollen, han sjunger med hela kroppen…

Manskören Manifestum, ingrediens nummer ett. Lämpligt nog i Smakbyn på Åland våren 2016

Manskören Manifestum, mixturingrediens nummer ett. Lämpligt nog i Smakbyn på Åland våren 2016

Konstfabriken i Borgå, kallas så för att det centrala i detta rätt allsidiga konstcentrum är en gammal fabrik.

Svantes historia – och lite till

Det här är inte Svante. Det är hans bror. Eller kusin. Svante bor i Mariehamn. Och denna figur i vår bastu har inget namn, kan inte förstå hur jag har missat det! Kanske någon av er läsare har ett bra förslag?

20151108_165508_resized

För X antal år sedan befann jag mig på en kursdag i Vasa. Mot slutet av dagen fick jag höra att ett kursveckoslut i samma anda skulle hållas på Åland några månader senare. Den naturaliserade ålänningen -l-n deltog i Vasa, berättade om sitt relativt nya stora hus. Förstås ställde jag frågan:”Har du en ledig säng?” Vad kunde han annat svara än ”ja” på ett så burdust förslag…

När stunden för min ankomst var kommen fick jag veta att nyckeln ligger under mattan på trappan. Jaha. Mitt i stan! Jag kom fram, lyfte på mattan – två nycklar! Någon sorts kod, låsa upp med två…? Jämförde. Helt lika. Fick senare veta att den tioåriga sonen, medveten om sin fars tidvisa tankspriddhet, för säkerhets skull satt dit sin nyckel också. In kom jag, snart kom familjen, vistelsetiden och kursen var trevlig – och husets övrevåning var halvfärdig, bl.a. inreddes där en fashionabel bastu.

Som tack för inkvarteringen sände jag ett litet tungt paket, innehållande Svante och ett brev från densamma, där han förklarade att han skall bo på bastustenarna, gärna ha en skvätt doftande vatten i sin stäva. -l-n och jag träffades i flera år i olika lärarsammanhang, vi förde allvarliga samtal om Svante och hans vanor, samtal som fick andra att undra och nästan bekymmersamt skaka på sina huvuden. Vår gemensamma humor frodades! Kursen på Åland hölls förresten av Ingemar Svantesson (därav namnet), en av pionjärerna inom inlärningsrevolutionen. Avled 2007.

Marketta Auvinen heter bastutrollens mamma. Hon tillverkade inte så många, och fem lade jag beslag på. Kan bara inte komma på var det femte har landat… Borgå, Åkersberga, Mariehamn, ett eget… Nä. En tid bodde vi rätt nära varandra och jag kunde beundra alla hennes fantastiska skapelser. Mest känd är hon kanske för sina konformiga, eleganta ljus, med eller utan doft. Hon tyckte inte direkt om att jag hellre håller ljusen som dammsamlare än som varm stämningsskapare. Har fortfarande sex stycken utspridda i huset.

20151108_165603_resized

Halvmånen, även hennes händers verk, samlar inte så mycket damm. Den har tittat på mig i flera år från noga utvald plats i flera år, i två hus. Formen tilltalar mig i mycket hög grad.

20151108_165631_resized

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 52 906 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Gotlandsnytt

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.