Glaskonst

Glas kan göra att man råkar illa ut. Man kan gå vilse i diverse glashyttors omgivning (det har man gjort), man kan tappa glas i golvet (vem har inte gjort det?), trampa på glasbitar… Man kan skära upp en fem centimeter lång skåra i höger pekfinger när man tror att man kan hantera växthusglas utan handskar…

Man och man. Slut på mansjukan! OrdOdlaren har provat allt ovanstående – och lite till. Och har haft turen att kunna följa med olika glaskonstnärers arbete på några ställen. Glömmer tid och rum. Vilket material!

SAMSUNG CSC

Glasplåtdamen hälsade välkommen vid den lilla hyttan på Red Hill, Mornington Peninsula, Victoria, Australien. Där jobbar hustru (norskfödd!) och man och två söner = lärlingar. Härliga glasfigurer, tack och lov (eller motsatsen) så stora att hemtransport kunde glömmas. Snygga kaktusar, elegant fantasiblomma…

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Nä. Jo. Ett dammsamlande föremål inhandlades. För vem kan motstå en koala som ryms i handen? Formgiven av mor i familjen.

20170119_181433_resized

Far höll för dagen på med ett större projekt. Formade, värmde, satte till glas i andra färger på ytan, snurrade, blåste (nä det gjorde en av sönerna), värmde, formade på nytt…

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Lämplig text på värmeskyddsskärmen:”Simplicity is the most complex achievment”. Ungefär: att uppnå enkelhet är det mest komplexa. En rak översättning blir inte så enkel – komplexaste uppnå— Nä. Det blev i alla fall en vas. En stor en. Eller skulle bli. Hade inte hjärta att fota slutresultatet. Föll i golvet. Hundratals skärvor. Inte ett ilsket ord, inte en stamp i golvet, bara att sopa upp. Händer varje dag, en halv timmes precisionsjobb är ajöss på en sekund. Att det blir så skall man också lära sig i den branschen.

SAMSUNG CSC

Glada är de ändå… Nja, vet inte om de här glasansiktena är självporträtt, fanns vid en vägg på gården bland de andra utekonstverken. Så kan man ha det när man inte har snö och slask och frost och halka och annat väderelände. Som här. Nu. ”Glashal gårdsplan”, jo, OO tackar…

Fortuna, statu variabilis

Recept: Utgå från en manskörsfull, sisådär lite på 30 kraftiga karasångare. Blanda dem försiktigt med ungefär lika många klarsjungande kvinnor. För lämplig smakbrytning, plocka in en finstämt sammansvetsad kammarkör tills det sammanlagda sångarantalet blir ungefär 100. För att anrättningen skall bli helt smakfull, lägg till barnsångare. Lämpligt antal ca 50.

Kryddor: placera två flygelister mittemot varandra, gärna med vidhängande notbladsvändare. Strö ut åtta slagverkare på estraden, där de ryms. Kom ihåg att tre sångarsolister och en dansare tidvis berikar helheten, se till att de får tillräckligt utrymme, speciellt barytonen. Ingredienserna bör balanseras väl, det står ett stycke ung dirigent för.

Dirigenten Jonas Rannila i farten i Johanneskyrkan, 2015

Dirigenten Jonas Rannila i farten i Johanneskyrkan, 2015

Förse alla inblandade (utom dansaren) med en notbok, Sånger från Bayern, och det blir explosioner, rytmer och sång i talrika varierande kombinationer. En helt otroligt njutbar och omväxlande mixtur! Den energiska dirigenten får jobba, skjortan får säkert vridas ur efter 75 minuter. Så lång tid tar verket. Carmina Burana.

Notboken på köksmattan

Notboken på köksmattan

Texterna är gamla, har hittats i ett kloster i Bayern 1847, man tror att de är från 1200-talet. Religiösa? Nä. Nästan allt annat. De verkar alla på olika sätt handla om ”köttets lustar”. Och språket, ja. Va sa han nu, presentatören inför konserten – mittelhochdeutsch? Mest ändå latin. Faktiskt ibland, närapå förståelig tyska. Vuxenitalienskastuderanden tyckte sig känna igen lite av det språket. Kompisen, språkläraren emerita, kunde känna igen franska svängar. När blir ett språk ett språk? Intressant lästips: Tore Janson, latinprofessor emeritus.

20161014_001455_resized

Tonsättningen är 80 år gammal. Carl Orff (1895-1982) färdigställde kantaten år 1936 och meddelade då att allt han skrivit innan dess skulle förstöras. Hur det nu sen gick med det. OO har hört enstaka sånger ur verket (och hans senare, Catulli Carmina) under studietiden, studentkören Brahe Djäknar ”tutade ut” ‘Si puer cum puella’ på minst varje sits – och rätt ofta däremellan. Den texten handlar om ett par som tillbringar tiden i en liten kammare… Den inledande och avslutande sången ‘O Fortuna’ är berömd i femtielva mer eller mindre skanderade varianter. Se på sången ‘In taberna’: ord, ord, ord i rasande takt, och det mest frekventa är ‘bibit’ – dricker. Alla dricker.

20161014_001203_resized

Verket framförs nu på lördag – i morgon i en fullsatt Tempelplatsens kyrka i hufvudstaden. Kyrka? Nåja, texterna har ju uppbevarats (skrivits?) i ett kloster, så… OO åsåg och åhörde mixturen i onsdags – förrgår – i Konstfabriken i Borgå, med BJR i sångarleden, förstås. Verkligen en upplevelse! Mera sådant. Och Ville Rusanen i barytonrollen, han sjunger med hela kroppen…

Manskören Manifestum, ingrediens nummer ett. Lämpligt nog i Smakbyn på Åland våren 2016

Manskören Manifestum, mixturingrediens nummer ett. Lämpligt nog i Smakbyn på Åland våren 2016

Konstfabriken i Borgå, kallas så för att det centrala i detta rätt allsidiga konstcentrum är en gammal fabrik.

Svantes historia – och lite till

Det här är inte Svante. Det är hans bror. Eller kusin. Svante bor i Mariehamn. Och denna figur i vår bastu har inget namn, kan inte förstå hur jag har missat det! Kanske någon av er läsare har ett bra förslag?

20151108_165508_resized

För X antal år sedan befann jag mig på en kursdag i Vasa. Mot slutet av dagen fick jag höra att ett kursveckoslut i samma anda skulle hållas på Åland några månader senare. Den naturaliserade ålänningen -l-n deltog i Vasa, berättade om sitt relativt nya stora hus. Förstås ställde jag frågan:”Har du en ledig säng?” Vad kunde han annat svara än ”ja” på ett så burdust förslag…

När stunden för min ankomst var kommen fick jag veta att nyckeln ligger under mattan på trappan. Jaha. Mitt i stan! Jag kom fram, lyfte på mattan – två nycklar! Någon sorts kod, låsa upp med två…? Jämförde. Helt lika. Fick senare veta att den tioåriga sonen, medveten om sin fars tidvisa tankspriddhet, för säkerhets skull satt dit sin nyckel också. In kom jag, snart kom familjen, vistelsetiden och kursen var trevlig – och husets övrevåning var halvfärdig, bl.a. inreddes där en fashionabel bastu.

Som tack för inkvarteringen sände jag ett litet tungt paket, innehållande Svante och ett brev från densamma, där han förklarade att han skall bo på bastustenarna, gärna ha en skvätt doftande vatten i sin stäva. -l-n och jag träffades i flera år i olika lärarsammanhang, vi förde allvarliga samtal om Svante och hans vanor, samtal som fick andra att undra och nästan bekymmersamt skaka på sina huvuden. Vår gemensamma humor frodades! Kursen på Åland hölls förresten av Ingemar Svantesson (därav namnet), en av pionjärerna inom inlärningsrevolutionen. Avled 2007.

Marketta Auvinen heter bastutrollens mamma. Hon tillverkade inte så många, och fem lade jag beslag på. Kan bara inte komma på var det femte har landat… Borgå, Åkersberga, Mariehamn, ett eget… Nä. En tid bodde vi rätt nära varandra och jag kunde beundra alla hennes fantastiska skapelser. Mest känd är hon kanske för sina konformiga, eleganta ljus, med eller utan doft. Hon tyckte inte direkt om att jag hellre håller ljusen som dammsamlare än som varm stämningsskapare. Har fortfarande sex stycken utspridda i huset.

20151108_165603_resized

Halvmånen, även hennes händers verk, samlar inte så mycket damm. Den har tittat på mig i flera år från noga utvald plats i flera år, i två hus. Formen tilltalar mig i mycket hög grad.

20151108_165631_resized

Vernissage

Vernissage är alltid roligt. Skriver hon som nyligen bevistat sitt livs fjärde tillställning i den genren, ha. De tidigare besedda var roliga med anledning av den idéfyllda, spjuveraktiga finurliga fritidskonstnären, som fröjdar sig i självironi, bl.a. Ibland går han ut över tavelramarna, eller placerar om bitar i motivet. Se själva i den här blixtbilden – ”solen” är fotografens: (jag äger tavlan)

20150819_091541_resized

I vernissagen häromsistens medverkade nio färskutbildade bildkonstnärer, alla relativt mogna kvinnor. Det handlade om deras avslutningsutställning, efter tre års studier i den privata bildkonstskolan. Det roliga här var bland annat att se så många olika stilar som utvecklats under studiernas gång. Några konstnärer kunde man lätt känna igen – deras tavlor gick i samma stil som deras klädsel – eller kanske tvärtom?

Varför enbart klöverkort i målningen? Lyft på täcket, sa konstnären. Där fanns ruter kung!

Varför enbart klöverkort i målningen? Lyft på täcket, sa konstnären. Där fanns ruter kung!

 

titta under den lyftande handen...

titta under den lyftande handen…

Mera roligt: vi var inbjudna av Lillasystern, som dessutom i inbjudan lockade med att hennes två storasystrar skulle vara med. Då var det svårt att motstå lockelsen, eftersom den levande kontakten med dessa två är minimal – noll med den ena och julkort, födelsedagskort och några mail per år med den andra. Det blev en hel del grundspråksprat och halvnorska – en av dem är bosatt i Norge, gift med en synnerligen social äktnorrman. Verkligt roligt att ses! Två timmar rann iväg som ingenting. Stående.

Skolan där vi alla gått och systrarna bott

Skolan där vi alla gått och systrarna bott

Så här kommer nu några tavlor på en utställning. Den musikaliskt bevandrade kan ju söka fram Modest Musorgskij`s symfoniska dikt med samma namn….

Kyrkan där vi alla konfirmerats

Kyrkan där vi alla konfirmerats

 

Lillasyster, konstnären

Lillasyster, konstnären

 

många tavlor

många tavlor

 

Rött

Rött

Vi hämtade inte med fernissa och beströk tavlorna, som man gjorde fordomdags. Gåvan blev svartvinbärssylt spetsad med chili. Gottigottigottgott…

Dass med humor och konst

Skrev dass i rubriken, även om det inte är det vanligaste finlandssvenska ordet. Det finns ju en massa ord för utrymmet ifråga, dessutom verkar det ibland vara olika ord beroende på om det ligger ute eller inne. Tupp, toa, WC, tryckeriet, hemlighus – eller Jussila! Men Jussila finns bara på ett ställe, på en sommarkoloni i Österbotten. Där lär ha funnits en populär köksa som barnen alltid ville följa med så fort som hon visade sig utomhus. ”Vart ska du gå?”, frågade någon ”Åt Jussila till”, svarade hon. Jussila är, vad jag minns, en liten grannby till kolonin, och i den byn tar man inte illa vid sig av den mycket länge legendariska benämningen på ”stället där man vill vara ensam”. Vet inte ens om kolonin finns kvar.

För mig blir det oftast vessan. Helst skulle jag använda barndomens dialektord, ”hyysschon”, men jag vet inte hur ordet stavas, så det använder jag inte här. Eller hur det nu blir. Ni som vet, ni vet, och andra får sväva i okunskap. 🙂

20150310_123241_resized

Men konst skulle det handla om. Den här tavlan kom alldeles nyligen upp på tegelväggen i husets minsta rum. Första gången såg jag den hemma hos konstnären som målat den, och jag bara skrattade och uttryckte mitt gillande. Några år senare förärades jag den på min födelsedag, av konstnären och hans hustru. Sedan dess har den hängt i mitt arbetsrum i skolan, och nu pryder den denna kabyss, med hopp om att det blir flera glada skratt. Adam, han begriper ingenting, han bara äter och äter… Konstnären funderade länge på om paret skall utrustas med navel eller inte.

Förr var det ju populärt att pryda utetupparna med allsköns pappersbilder. Allt från Oscar II med familj, via filmstjärnor och naturbilder. Har själv levt med en sådan, även om jag inte frekventerade den ofta. Den förra husägarens dotter hade tecknat, klippt ut bilder med olika motiv, satt roliga historier på strategiska ställen, med mera. Numera verkar det som om folk gärna vill göra dessa fristående små hus till romantiska ställen, med blommor, dukar, dynor, prydnadsföremål, m.m. Medan man i lägenheter får tränga sig in bland handdukar, skönhetskrämer, badkar/duschutrymmet och tvättmaskin. Vessapapperet når man oftast efter en hel del akrobatiska övningar. Jag skall bli vessapappersplaceringsplaneringskonsult när jag blir stor.

Och i denna här nämnda tavelprydda kabyss finns också två olika exemplar i serien ”Dassboken”. Man skall hålla på traditionerna. I tonåren pluggade jag ämnet historia på vessan. Inte populärt i familjen.

Bloggstatistik

  • 19,503 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

En blogg om att följa sitt hjärta och leva sin dröm - här skildrar vi livet på Lindö och utmaningen i att bli självförsörjande på en väglös ö. ❤️

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.