Kulturella språkbad – bild och ord

”Jouduin kulttuuriputkeen”, skulle OrdOdlaren kanske ha sagt på finska. ”Jag hamnade i kulturröret” – nä. ”Kulturbad” låter bättre på svenska även om finskan kanske mera visar på att kulturhändelserna radades tätt inpå varandra.

Korsordsäppelkulturtanten ”övervakar” körövning. Ett återkommande Facebook-foto på diverse platser.

För OO började det på torsdag (för BJR redan dagen innan). Manskören Manifestum, där sångarna använder full röst, konserterade två dagar i rad (inkluderande basen BJR) med i Finland något okända manskörsverk. Först i tur Anton Bruckner (1824-96), en präktig kantat, bröllops- och begravningsmusik, bl.a. En text skriven av E v Marinelli, tusenkonstnär som bl.a. var andlig ledare för ett Dotteruppfostringsinstitut (!). Därefter musik av Kurt Weill (1900-50, jo, jo han med Tolvskillingsoperan, Mackie kniven var konsertens extranummer), ”Das Berliner Requiem” med text av Bertolt Brecht (1898-1956), nästan rysligt aktuella med tanke på vad som hände för ungefär 100 år sedan i Finland och i världen. Hela konserten på tyska, översättningar till svenska och finska i programbladet. Starka texter om den okände soldaten! Dirigenten, Jonas Rannila, 29 år ung, nyanserar sångarnas uttryck med alla till buds stående medel!

Jonas Rannila dirigerar i Johanneskyrkan för något år sedan

På fredagen styrdes bil och fötter hit

Finlands nationalopera, som visar en stor reklamskylt:

Huvudpersonerna på bilden är från vänster Marjukka Tepponen (33), Valtteri Torikka (33), Erica Back (30) och liggande Jussi Myllys (39) – ett lämpligt ungt garde att framföra den här farsartade, harmlösa relationsoperan. Att Erica är OO:s ungdomsväninnas dotter och dessutom försedd med en guldklingande mezzosopranröst var största orsaken till besöket. Språk förstås italienska, nationaloperan textar till finska, svenska och engelska. Och i pausen kunde vi köpa mjöd under det här ögonfångande ”repkonstverket” ‘Carmen’ (Kirsti Rantanen):

Cafévagnen hade ett för kvällen perfekt namn: ‘Frestelsernas vagn’. På finska ”klingar” uttrycket bättre.

OO och BJR har sett operan i flera uppsättningar, den här verkligen den bästa – hittills. Många små humorpoänger, bra regi i detaljerna. När Ferrando ”äntligen” lyckats förföra Fiordiligi kommer han nerför trapporna, visslande ‘La Donna é mobile…’ ”Husan” Despina (Suvi Väyrynen, 31) plockade de flesta humorpoängen som bl.a. ”dörrsparkare”, också som utklädd läkare och notarie. Erica, Dorabella, var småfräck, glatt drickande och matfrisk. I sommar ser vi henne i ‘Faust’ i Nyslott och på konsert i vår hemkommun, i skärgårdsbyn Pellinges intima musikfestival.

Lördag, bio. Sista direktsändningen från Metropolitan, New York, för säsongen. Den välkända sagan Askungen i fransk form, Cendrillon. Engelsk textning. Med snart 50-åriga Joyce DiDonato i huvudrollen och s.g.s. jämnåriga Alice Coote som prinsen, en s.k. byxroll. Hm. Klädskaparen/regissören hade fröjdat sig i klädedräkterna, kören som bar de mest fantastiska skapelser torde ha haft trevliga kvällar på jobbet. OO fotograferar inte föreställningar, så här kommer några ”förhandsreklambilder”:

Kathleen Kim som den goda fen. Koloratursopran som också setts som Nattens Drottning i Trollflöjten.

Stephanie Blythe som styvmodern. En mäktig alt-mezzoröst!

Ivriga hästar förde Cendrillon till balen

Metropolitanscenen på bioduken. Som de tidigare, telefonbild i hastigheten.

Söndag. Dagens kulturgärningar: fotografera för ett kommande inlägg, skriva detta – och tillbringa resten av den regniga dagen vid strykbrädan. Valborgsmässoafton – TV-kultur från Vårdberget i Åbo, komma ihåg 1970-talet där. I år lär damkören Florakören också vara med, säger ryktet. Manskören Brahe Djäknar får inte ha monopol på sången mera. Utveckling och utvidgning. Skall räkna antalet språk i sångerna…

Dagen idag, 24 april

Det är Vega idag! ”Alla dagar”, tänker tydligen någon radioaktiv finlandssvensk när hon/han läser det här, men OrdOdlaren tänker inte så just nu. En svensk facebookvän nämnde ”Vega” (säkert inget ont anande om idén han gav), och här tände det till direkt. Vegas namnsdag i Sverige, inte i Finland. Hallå, namnsdagsplanerare! Albert och Albertina idag – byt åtminstone ut namnet till Adolf!

Vega – stjärnan. Den ljusstarkaste stjärnan i stjärnbilden Lyran, näst starkaste stjärnan på norra stjärnhimlen. Första stjärnan som fotograferades (solen undantagen), 1850. Ligger nära oss, ”bara” på 25 ljusårs avstånd. 2,5 gånger större än solen. Namnet från arabiskans waqi = dykande, fallande.

Vega – radio Vega. Vår finlandssvenska radiokanal som tog det namnet 1997 efter vissa omställningar i bolaget ifråga. Någon lättåtkomlig Radio Vega-historik hittade OO ändå inte idag. Och namnet har smått modifierats – det officiella är kanske Yle Vega nuförtiden. OO kommer dunkelt ihåg att även för dryga 20 år sedan förklarades namnet rätt så dunkelt.

Vega – namn. Spanskt efternamn som lär betyda ”boende på ängen” (t.ex. Suzanne Vega). Kvinnoförnamn i Sverige som 2005 bars av 1413 personer, påstods vara på stigande. Ingen information om hur läget är idag fanns, inte heller om någon person i något annat land heter Vega i förnamn. En popgrupp, ett f.d. cykelmärke, namn på öar, vattendrag, en kommun i Norge, en stadsdel i Haninge, en dito i Västerås. Och flera fartyg.

Vega – vegamössa. En mössa som började användas inom militären på 1800-talet och blev mera populär ”bland folket” efter 1880. OO tänker direkt på Kimmen, världsberömd i hela Östra Nyland, pennfäktare av Guds nåde. Sällan ser man honom utan vegamössa:

Kim Wahlroos, f.d chefredaktör för f.d. tidningen Östra Nyland, numera chefredaktör för unika lokal-lokala Nya Östis (utan lokaler) som förresten firar treårsdag 26 april. Grattis! (Bra bild, lånad från – radio Vega Östnyland).

Sjömännen på s/s Vega använde vegamössa. Det ombyggda valfångstfartyget som i triumf seglade in i Stockholm 24 april (där har ni den: Dagen idag!), och självaste konung Oscar II hade gett order om att ingen får stiga i land förrän vid det kungliga slottet. Adolf Erik Nordenskiöld (1832-1901) blev friherre på kuppen, befälhavaren Palander blev Palander af Vega! De hade visat att Nordostpassagen var farbar – även om Vega varit fastfrusen i isen från 26.9 1878 till 18.7 1879. Nordostpassagen blev inte den handelsled A E hade drömt om, det vetenskapliga värdet var mera de forskningar som gjordes under de tio frusna månaderna, bl.a. uppteckningarna om tjuktjerna, en isolerad folkgrupp.

A E Nordenskiölds barndomshem fanns ca 60 kilometer från denna skrivplats, vid samma å som OO skrev om islossning i, Frugård (Alikartano) i Mäntsälä.

Dock gick knappast den här spikraka vägen genom området då. Idag är gårdshelheten statligt museum där Nordenskiölds vetenskapliga rön presenteras.

OO stod på gårdsplanen en gång på 1980-talet, allt verkade öde – men allt hade inte riktigt kommit igång då. Fadern Nils Gustaf N räknas som mineralogins fader i Finland, Adolf Erik presenteras som geolog, mineralog, polarfarare, upptäcktsresande, ledamot av bl.a. Svenska Akademien, m.m. – Finlands mest kända vetenskapsman, skolgången i Borgå gymnasium. Men varför Sverige? 1857 höll han ett festtal som upprörde den ryska överhögheten och han valde landsflykt framom andra alternativ som erbjöds. Och nästan direkt inledde han sina forskningsresor till Svalbard, Grönland… Senare komna ”frierier” från Finland avböjde han vänligt och bestämt.

Av s/s Vega finns en roddbåt kvar, en båt som A E N använde länge och numera kan beses i sjöhistoriska museets samlingar, Sverige.

 

 

Färdmedel, nu på avskrivning

Dags att gå ut i redskapsboden, våren kräver krattor, spadar, grepar – och där står hon och blänger. Försöker ge ett tjuvnyp, sätta krokben och annars också vara i vägen. GötaBirgittaKöping. Plötsligt var beslutet lätt att fatta. Den som vill satsa på grundlig uppputsning (jo, 3 p!), nya gummin och ordentlig rundsmörjnng får henne. Gratis, men bör avhämtas. Tandemcykel, modell 50-tal.

Här står hon i hamnen (vid det tillfället utan namn) i Helsingfors, beredd att påbörja resan med Pomerania, Polenbåten som gjorde strandhugg i Oxelösund. I den hamnen påbörjades nästan 500 cykelkilometer till, längs, kring och från Göta Kanal. En bit från kajen stod ett vanligt brunt inomhusbord, vid det två uniformsklädda personer. Tull? Gränsvakt? Polis? Frågan var chockerande: ”Har ni betalat skatt för den där?” Konstpaus, följt av gapskratt. Trampet startade, med lite på 20 kilogram packning.

Strax före färjan över Bråviken lockade ett sommarcafé med hembakat. Grannen, seniorboendet, hade kommit på samma idé. Flera personer kom rollande och käppande och ville mer eller mindre klappa cykeln och berätta om sina tandemäventyr på 1950-talet, ”innan vi hade råd att skaffa bil”. Första, ingalunda sista gången folk tog kontakt på grund av fordonet.

Mem nåddes på kvällen, i småregn. I det närmaste högtidligt gick vi över slussen, vi hade bestämt att hålla oss på södra sidan under färden bortåt. Övernattning i Söderköping, där hela staden doftade jasmin/schersmin. Det företogs nämligen en resultatslös nakencykeljakt på telefonkortförsäljningsställen – alla hade stängt. Och varje telefonkiosk fungerade enbart med sådana. Inget ringa hem den dagen. Så var det före mobiltelefonernas tid, året var 1992. Nakencykel = cykel utan packning.

Dragvägen, vår huvudled, befanns vara i varierande skick, och välpackad grusväg är ofta behagligare cykelunderlag än asfalt. Framåt gick det, och vi ägnade oss åt att betrakta båtägarnas slussstress (jo, trekonsonantsdag idag!). Senare upplyste en bekant om benämningen skilsmässodiket. Och visst kom det ibland hårda order och kontraorder från karln vid rodret, lika ofta var det en kvinna som sprang från tamp till tamp och inte riktigt hann med eller gjorde rätt enligt kaptenen. Ibland rådde det en ren och nästan ojust kamp mellan olika båtar om plats i slussen. ”oj, så skönt att cykla…”

Vändpunkt och nån dags byk-, tvätt- och viloplats, Vadstena, via Linköping. Förstås besågs både de gamla klosterbyggnaderna, likaså det nya klostret, slottet – och rosorna som även här bara växer upp ur trottoarerna.

Återförening med med den grävda kanalen i Motala, sakta men säkert siktades det nya och senare det gamla Ulfåsa, Birgittas udde, vid sjön Boren. Där huserade Birgitta Birgersdotter på 1300-talet, födde åtta barn (en dotter hette Märta) i ca 20 år, innan hon blev änka, fick uppenbarelser, reste till Rom, ville få påven att flytta tillbaks till Rom, grundade Birgittinerorden, kanoniserades och blev ”den heliga”.

Udden är liten, smal, spetsig, brant och hög, bilden ger bara inte en rättvis bild, dock något ditåt. Googla på ”Birgittas udde”! Förstås värnas om det historiska, där finns husruiner, bilar var/är inte tillåtna, men cykel fungerar!

Återfärden i huvudsak på kanalens norrsida bjöd på en lång, kurvig och varierande nedförsbacke på lösgrusväg och topphastighet på över 60 kilometer i timmen, utkantsvyer av Norrköping, och cykelväxelreparation plus övernattning i Nyköping. I närheten av Stockholm verkade cykelvägen lite konstig – aj, den gick tvärs över en slalombacke… Enda vilda djuret visade sig i Huddinge i arla morgonstund, ett rådjur som prompt ville blockera vägen mot den röda båten.

Någon som ännu undrar över cykelns namn?

Parentes(en)

Kört in i, omkring i och ut ur. Med medvetna nutidshistoriska tankar – eller inte. Nuförtiden går det lätt att susa fram på Västerleden (Jorvasvägen) – stamväg 51 – utan att alls påminnas om hur det var för bara 62 år sedan. I mars svängde OrdOdlaren av orsak norrut från nämnda väg, och plötsligt möts bilisten av en sån här påle:Några tiotal meter söderut finns en likadan, men röd-grönfärgad. Blev ofotad i ”brådskan”. ”Aj, här gick gränsen! Tja, inte skulle man annars märka…” Porkalaparentesen.

19 september 1944 ingicks vapenstilleståndsavtal mellan Finland och Sovjetunionen. För invånarna i nästan hela Degerby, i två tredjedelar av Kyrkslätt och en fjärdedel av Sjundeå innebar det här att de hade tio dagar på sig att lämna sina hem, allt. Många var jordbrukare med både djur och bärgad/obärgad skörd för hela vintern. Området, 380,7 kvadratkilometer, skulle utarrenderas på 50 år till Sovjet. Med vattenområden blev det närmare 10 000 kvadratkilometer. Militären bistod vid flyttningen.

En åttaårig motor- och djurintresserad pojke satt vid vägkanten något längre västerut-norrut, i Virkby, så ofta han kunde de dagarna, kring 29 september. Han satt där och räknade och fröjdade sig över lastbilarna, hästfororna och djurkaravanerna. Han förstod ingalunda vidden av det hela. Staten gav en liten ersättning för alla de 7200 som måste lämna sina hem, de flesta fick ett annat litet jordområde att bebruka. De som var över 30 år gamla var övertygade om att de aldrig mer i livet kommer att se sin hemby, sitt hemställe. Området tömdes på tio dagar!

Snabbt befolkades området av ca 30 000 militärer och ca 10 000 tjänstemän. Det byggdes om, byggdes nytt och det revs. Historiskt-kulturella värden fanns inte. Båda kyrkorna på området, Kyrkslätt (bilden) och Degerby, användes som biografer och samlingslokaler. Gravstenarna användes som byggmaterial.

Kanonbunkrar, flygfält, kaserner, lager för krigsmaterial, vägar, vakttorn, flottbas med mera byggdes. En del personer utanför arrendeområdet kunde lägga märke till en grusväg som gick längs hela gränsen. Den lär ha krattats varje kväll.

Kommunikationerna i Finland, till huvudstaden, försvårades, eftersom nämnda Jorvasväg samt järnvägen var avskurna. Efter förhandlingar tilläts trafik längs järnvägen 1947. Dörrarna till tågvagnarna låstes, luckor sattes för vagnsfönstren i Täkter och i Köklax, strax norr om Majvik, se kartan (och låstes upp och plockades bort, beroende på riktning). Så skapades ”världens längsta tunnel”, ca 40 kilometer. Det här lockade turister, men fotograferingsförbudet övervakades minutiöst.

På 1950-talet minskade den stora militärbasens strategiska betydelse, hösten 1955 beslöts att återlämna hela området. Sovjetisk militär fick nu order att riva, spränga och förstöra. Man kunde konstatera att ca 50% av områdets gamla bostadsbyggnader skattade åt förgängelsen, 70% av ekonomibyggnaderna. W:s pappa skrev i sin dagbok på senhösten:”När jag får komma hem, då skall jag springa till kyrkan, klättra upp i klocktornet och ringa i kyrkklockorna!” När han som tidigare invånare fick besöka området innan den officiella överlåtelsedagen 26 januari 1956 skrev han:”Idag har jag besökt min hemby”. Punkt. Tror det var så att han fick besöka rykande ruiner av sitt forna hem. Björkar växte på hans åkrar.

De ursprungliga invånarna fick kämpa för att få sin egendom tillbaka, de hade ju fått ersättning, och många hade inte behövliga papper som bevisade äganderätten. De flesta lyckades. Statsmakten tvångsinlöste flottbasen, den före detta byn Obbnäs.

OO rörde sig en del i området på 1970-talet, då kunde en oinitierad inte se spår av parentesen. Men en kvinna med gott minne visade och berättade, andra teg. Såren hade inte läkts. Först 20 år senare var tiden mogen för att systematiskt börja samla in föremål och minnen och gräva i arkiv – de sovjetiska öppnades på 1990-talet. Flera ryska personer som tillbringat sin barndom på området har kunnat besöka och berätta. I Degerby finns ett museum, Igor. Obesökt av OO. Skäms. Skall göra bättring.

Åttaåringen 1944? Han fick lov att som gårdsanställd tillbringa den enligt honom blöta hösten 1956 med att plöja upp en stor åker i gränsområdet, delvis använd av pansarvagnar. Han slet, backade och tog fart med den med dagens mått mätt lilla traktorn, plockade taggtrådsbitar som släpades med plogen i leran. En inte så glad 19-åring.

Läs mera t.ex. på porkkala.net. Finska namnet är Porkkala, svenska Porkala. Ingen vet varifrån namnet härstammar.

14 april 1984

”Jag har bott vid en åkant i halva mitt liv, och sett vattnet förändra sin form…”. Intressanta bilder dyker upp i diabildsdigitaliseringsprocessen (som för övrigt går långsamt men säkert framåt) och just de här passar ju idag, 14 april 2018, 34 år senare – – VA? Så länge sen? Minns det ju som igår. Tänk, vad bilder kan hjälpa!

I januari det året låg isen slät och stadig, som asfalt. Inte så mycket snö, så med kameran i hand var det lätt att traska över ån, upp på berget på andra sidan och fotografera. Bland annat alltför många aspar. De träden fick inte långt liv. Bastun med trappan nästan ända ner till åns normala yta, det gula huset 11,5 meter högre upp. Räkna trappans trappsteg…

Mot kvällen 14 april – det var också en lördag – började det skönjas aktivitet under isen. Vatten rann till, isen lyftes upp. Och airedaleterriern Tuttan var nästan nytrimmad och som vanligt fixerad på sin lekkamrat.

Det blev häftigare och häftigare. Isblocken anföll. Det kändes bäst att övervaka händelserna i bastun hela natten. Tillfälliga sovplatser ordnades för alla tre, även om det blev si och så med sömnen. Ibland slumrade någon av oss ändå, trots braket och knaket. Vi visste ju att själva bastun inte kunde rubbas, den hade varit med förr. Titta ännu på den översta bilden och notera det gröna stadiga betongfundamentet.

Men den eleganta trappan… Rätt så sent på kvällen hade isen packat sig ordentligt. Just här nådde aldrig vintersolen riktigt fram, isen blev kvar  länge, och isblocken från åns övre lopp samlades i högre och högre bråten. Den unga björken böjdes ner och måste senare avkortas (och formen blev lite speciell, ett minnesmärke). Trappan hade redan här lossnat några centimeter i sitt översta fäste och senare kunde en stor del av trappan plockas bort utan användande av verktyg.

Vi somnade, alla tre. Plötsligt vaknade denna skribent, satte sig käpprak upp i den tillfälliga sängen: ”Nu far isen!” Sant. Brakandet och knakandet upphörde, hela isblocksberget seglade iväg med en viss värdighet. Gick inte att fotografera på grund av mörkret.

Tidigt på morgonen 15 april. Björken har rest på sig, men var bruten lite längre ner. Trappan som nu är under vattenytan är inte mycket till trappa mer. Vattnet rusade fram, enstaka isblock och en och annan sönderbruten trappa/brygga svischade förbi. En månad senare inleddes morgondoppen, från bryggan som på hösten alltid släpades upp i tryggt och torrt förvar nästan en och en halv meter ovanför åns normala vattenyta. Nu kunde den fungera som brygga på den platsen:Bilden är med avsikt ”vinklad”. Ni ser den speciella ”lyktstolpen” uppe i vänstra hörnet, den stod ännu nästan lodrätt. Björken kämpar på. Den häftigaste islossningen mellan 1979 och 2012.

Hus med historia (troligtvis del 1)

Diktarhemmet på Flensborgsbrinken. Ursprungligen byggdes huset på ”den lediga backhympeln som ligger nedanom stadsängarna vid Kyrkobacken”. Då skriver vi början av april år 1764, den danskfödda fortifikationsbyggmästaren Gotthard Flensborg anhöll om burskap i Borgå, där han sen 1760 verkat som arkitekt när staden skulle byggas upp efter (ytterligare) en brand. Han anhöll om tomten för att ”därstädes för sig uppdraga ett stenhus”. Han fick tomten gratis.

Hups, det blev långt. Idag får en finlandssvensk författare bo där (nästan) gratis. I år, 2018, har Ulla-Lena Lundberg nyligen flyttat in i de 258 år gamla 275 kvadratmetrarna. Ingång från gatan i våning två, köket i våning ett och sovrum i våning tre. Konditionsbefrämjande… OrdOdlaren har aldrig besökt huset, kommer troligen aldrig att göra det. Det finns inga statuter om skyldighet att hålla ”öppet hus” för allmänheten. Bilder, beskrivningar och kameravandring längs gatorna runtom gäller som grund. Senast nu på långfredagen, 30 mars 2018.

Diktarhemmet, Flensborgsbrinken

Flensborg bodde i huset med sin familj, höll bl.a. krog tills han försvann efter ca. tio år. Jo, försvann, Inte visste hustrun heller, hon bodde kvar med tre döttrar. Troligen fanns han i Stockholm, där han ”lär” ha avlidit ca 1803. Enligt hustruns meddelande. Efter diverse hyresgäster och ägare en kort tid var det dags för en guld- och silversmed som också en tid, tillsammans med tre andra män, haft hand om stadens kassaförvaltning. Kassabrist uppkom, kompanjonerna avled, och guldsmeden kallades in inför höga vederbörande. Till sitt försvar framhöll han att stadens ekonomi redan tidigare varit i fullständig lägervall. Hjälpte inte, han var tvungen att betala. Anno 1838.

Från Mellangatan, kameran med raksträckta armar…

Sen kom en stickfabrikant som bl.a. höll lönnkrog, efter honom en handlande som flera gånger fick plikta för olovlig utskänkning. 1885 befanns hans hatt flyta i ån. Han hade troligen ”i mörkret icke gått åt höger utan ned åt ån ungefär 30 fot utanför ångaren Runebergs kaj”. Sonen ärvde huset, men hade flera andra strängar på sin lyra och skötte inte byggnaden, som nu kallades Forsmanska huset, så väl. Huset på backhympeln var i lägervall. Det ansågs obeboeligt, men ryktet envisades med att påstå att där huserade tvätterskor som ”njöt” av rinnande vatten i nedersta våningen under snösmältningstiden. Det gick bra att skölja kläder där.

Fotograferat från ”kyrkbacken”. Syrenbuske i förgrunden.

Bokförläggaren Holger Schildt blev den räddande ängeln. Han köpte ruckl – hrm, huset, skänkte det till Finlands svenska författareförening 1921 med villkoret att det skulle rustas upp och bli hem för finlandssvenska diktare. Den första skulle, också enligt gåvobrevet, vara Hjalmar Procopé. Denne kunde flytta in 1923, efter att flera instanser som Schildts eget förlag och A. Bonniers förlag bidragit med ”vackra” summor. Huset blev då Diktarhemmet och har nu fått sin åttonde invånare, första gången en kvinna. Visserligen har de tidigare invånarna oftast medfört hustru och några gånger barn, men ändå… (feministen skriver…)

Boendetiden har blivit längre. Den ovannämnda första invånaren levde i huset 4 år, Christer Kihlman, som flyttade ut 2017, i 24. Före honom bodde den av OO några gånger nämnda Lars Huldén där i 20 år.

Lars Huldén, förlaget Sets bild. Uppklädd, vardaglig, med glimt i ögonvrån. Så minns OO honom.

Ulla Lena Lundberg (född på Kökar, Åland) fick Finlandiapriset 2012 för sin roman ”Is”, som kommer som opera om ungefär ett år. Hon debuterade 1962 med en diktsamling. Hennes trilogi om de åländska sjöfartstraditionerna har OO sugit i sig med innerlighet (och har samtidigt skapat sig otaliga  bilder i huvudet). Hon har tidigare också bott många år i Borgå, och dessutom vistats längre perioder i Afrika, studerat bl.a. klippmålningar. Hon var statlig konstnärsprofessor 1994-99, blev hedersdoktor vid Åbo Akademi 1993. Hon lär ha flera projekt på gång. Och mamman i hennes roman Marsipansoldaten (2001) heter Märtha… Finns anledning att återkomma, på olika sätt…

OO:s favoribild av Ulla-Lena Lundberg. Också från förlaget Sets. Det skimrar om henne!

backhympel (hympyl, hympil) = mindre höjd, en brant kulle

fortifikation = befästning, befästningskonst – GF skulle vara med och bygga upp Sveaborg utanför Helsingfors, men det blev annat…

burskap = från lågtyskans ”bur”, borgare – rätt att utöva yrke, utvidgat ‘allmänt erkännande’

i lägervall = i förfall, i vanskötsel