Aktuellt 11 – 12 maj

Onsdag 11 maj. Genomskinliga pärlor i natt, några millimeter. Märt(h)a har namnsdag i Sverige, pärldag nummer tre för i år. På med päälvarvi/pärlvarvet/pärlhalsbandet och fira. Skriv gärna om det, för 12 maj är det Dagbokens Dag!

Mauri Kunnas har skapat sin egen värld, Koiramäki och Herra Hakkarainen, Hundbacken och Herr Hakkarainen. I den här boken går Hakkarinen ut på en nattlig färd bland sömniga och sovande varelser. På finska heter den Nattbok. Låter intressant, OO tar gärna emot bokdonationer av ovannämnda författare, även om de är avsedda för betydligt yngre personer (har köpt några som presenter, äger ingen). Att fira DAGbokens dag med en NATTbok är helt i OO:s smak. Får får OO sällan, bara att köpa…

Dagbokens Dag är instiftad av folklivsarkivet vid Lunds universitet. Härom året föreslog Kulturnyheterna vid Svt att man skall fira dagen med att läsa någon klassisk dagboksklassiker (avsiktlig formulering) som t.ex. Doktor Glas. Hm. Roligare vore att ta sig till handskriftssamlingen vid Åbo Akademi, som har cirka 160 dagböcker i sin ägo, som t.ex. den här av Johan Blåman (1773 – 1816), bonde i Munsala. Hans första anteckning är från 1799, den sista från 1813, men blad saknas. Han skriver om familjen, jordbruket och omgivningen, likaså om de lokala händelserna under 1808-09 års krig. De stora slagen vid Juthas och i Oravais utkämpades ganska nära.

Mamma skrev inte dagbok, men hon hade almanackor där hon antecknade vissa viktiga händelser, framför allt om korna, om betäckning och kalvning. Ibland också om sådd och skörd. Två väsentliga händelser från 1950, ovan att potatisen satts i jorden, perunat maahan, och nedan

”föd” och lite mera osynligt mot höger ”klo 1.10” Den som föddes har plitat in sitt namn långt senare, stolt över att ha blivit nämnd. Mammas hjärtespråk och skrivspråk var finska, svenskans stavningsregler var svåra för henne. OO vet fortfarande inte varför hon sparar alla dessa cirka 50 små böcker, de sista otroligt fullskrivna. Hon trodde för femton år sedan att pensionären skulle skriva nån sorts biografi… Ha.

Jovisst, hon skriver själv, slarvar ofta. Fyra rader per dag. Korta notationer, inga tankar, inget filosoferande. Hållit på sen 1991, inget att donera till ÅA, precis. Men väcker många personliga minnen, som det här:

De övre raderna från 2005, nedre från 2006. Bytte ”vattenkärra” med Gunnel och Kerstin, båda nöjda. När vi träffades något senare hälsade hon med orden ”Finns det något mer vi kan byta?” Kärrorna används fortfarande, vintertid som vedkärror.

10 maj 2006 blev OO gallstensopererad. In 7.30, ut 16.00. Dagkirurgi. Var nummer 3 på operationslistan, men togs in som nummer 1, minns inte varför. OO fick gå in i operationssalen, på egna ben, lägga sig på den oerhört smala operationsbritsen – allt ackompanjerat av skrattande sjukskötare och en oerhört rolig anestesiläkare som helt fräckt släckte OO:s nyfikenhet på alla apparater med att söva henne. Att kroppen varit uppblåst märktes minsann de följande dagarna. Låg i solen i det då också svala vårvädret med solhatt och pläd och läste Da Vincikoden. Ovant för en rabattkrypare, minsann.

Farbror Werner (som skrev Westerback), född 1915, skrev ”dagbok” i det militära 1936-37. OO bevarar det svarta vaxdukshäftet som en skatt, hans öde blev en källare i ett hus som rasade ihop vid fronten i februari 1942. Mest innehåller häftet dock sångtexter, hälsningar som kompisar skrivit och bilder.

”Under tropikernas sol” ritade Werner på juldagen 1937. Troligtvis efter förebild, men ändå. OO skulle ändå inte få till en sån här bild med penna. Hur många unga pojkar som avlägger värnplikten idag använder penna och papper och åstadkommer något som håller i minst 85 år? Han skrev också en kort notationsdagbok från fronten, med blyerts, svårläst. Tack och lov.

Notation i dagboken 11 maj 2022: Blåsigt. Sådde morötter. Italienpusslet klart. Tänkte ut blogginlägg om dagboksdagen, letade fram bilder. 12 maj: regn på morgonnatten.

Fem månader

… och det intensiva senkvällsförhållandet är över. Det hetaste, alltså. Förhållandet kommer att bestå, blott guldkornen hittas då och då.

Den minnesgoda (?) läsaren kan eventuellt dra sig till minnes kappsäcken i november, den som släpades hem fylld med ”lätta” deckare på svenska. OO sorterade och ordnade, böckernas antal var över 80, varav 29 Agatha Christie. Två visade sig vara dubbletter, och så var de bara 27 (och så var de bara… som titel fanns inte med, vad OO minns). Nu börjar de ta slut. Läsandet inleddes alldeles i slutet av november. Ho letto solo a letto! Ett favorituttryck på italienska…

OO började med böckerna med Hercule Poirot. Hur många de var har glömts, en stor del av dem har gått vidare till följande läsare. Glömde att anteckna titlarna, men kanske mottagaren kan servera dem i sinom tid. De böcker där den goda vännen Hastings fungerar som berättare blev favoriter. Humor, snäll ironi och självdistans, samt härliga kommentarer till Poirots många egenheter och betonande av sin överlägsenhet, de grå cellerna, att han förstår sig på människans psykologi – verklig ”berättarsnärt”. I åtta av de cirka 35 böckerna med Poirot som huvudperson berättar Hastings. Dessutom finns det ju noveller där dessa två figurerar. David Suchets ”belgiska engelska” och hans gångstil är oefterhärmliga i de filmatiseringar som ständigt rullar i TV-kanalerna.

Miss Marple (egenhändigt foto av TV-rutan) finns i 12 böcker. Jämfört med böckerna tycker OO att Julia McKenzie och Geraldine McEwan gör henne mera söt och småfinurlig, där hon sitter med sin evinnerliga stickning och sin väska. Däremellan är hon nyfiken och skärpt när det behövs, spelat disträ däremellan… En trevlig figur, så borde man bli… Agatha Christie gjorde samma fel med båda sina storstjärnor: hon gjorde dem för gamla från början. Dessutom lär hon ha tyckt att Poirot var odräglig…

Miljöerna i ”Marple-filmerna” är dessutom… ja, förståsigpåarna har döpt hennes miljö till ”Mayhem Parva”, en isolerad by befolkad av övervägande människor över medelåldern, präster och bridgespelare och några till…

En rolig figur som dyker upp då och då är deckarförfattarinnan Ariadne Olivier – som troligen får ge uttryck för Agathas egna frustrationer då och då. Hennes stora bokhjälte är finländaren (!) Sven Hjerson. Ett verkligt äkta finskt- eller finlandssvenskt klingande namn… Sen finns ju också detektivparet Tommy och Tuppence i några böcker. En av de sista OO läste är deras första ”fall”, fullt med spänning i hela boken.

Agatha Christie, född MIller 1890, avled som lady Mallowan 1976. Äktenskapet med Christie 1914 – 1928 ändade i skilsmässa på grund av hans otrohet 1926 (skilsmässoprocesserna tog tid den tiden). I december 1926 var Agatha försvunnen, hennes bil fanns i ett kalkbrott och efter 11 dagar hittades hon på ett hotell, hävdande minnesförlust. Något som har stötts och blötts i flera soppor, men själv höll hon fast vid minnesförlusten i hela sitt liv. I en och annan bok förekommer också minnesförlust, i en en klart simulerad och med stor framgång.

Hon debuterade 1920 och var aktiv i över 50 år! Antalet böcker går egentligen inte att beräkna, hon skrev ju också teaterpjäser (Råttfällan…) och ”vanliga” böcker, noveller… Varifrån fick hon idéerna, hur lyckades hon hålla ihop myriaden av figurer i varje bok? Giftmordsexpertisen inhämtade hon under världskrigen, hon jobbade på apotek under båda. En inspirationskälla var förstås hennes andra man, från 1930. Den 14 år yngre sir Max Mallowan var arkeolog som var specialiserad på Mellanöstern och de bodde i de trakterna i flera år (Mord i Mesopotamien, bl.a…)

Men varför avbildas storheter ofta som gamla? Se på bilden ovan, den verkar vara den vanligast förekommande. Därför också första bilden i detta inlägg, den föreställer författaren som ca 30-åring, då hennes popularitet började. Fundera på hur era inre bilder av avlidna författare och konstnärer av olika slag ser ut…

Nu inväntar OO biblioteksöppning och hoppas på att komplettera sitt läsande. Men först behövs en lista på de lästa titlarna…

Ho letto solo a letto = jag har endast läst i sängen.

Roligt med rim och reson

”Det går lite långsamt, innan man blir van”, suckade BJR. OodOdlarens hjärna replikerade, innan alla sladdar hann kopplas: ”Hemskt är lifvet. Outsägligt. Vild dess ocean. Tai tarai tarai raitaa, Innan man blir van”. ”Varifrån fick du det där?” skrattade BJR förvånat. Ja, säg det. Ett diktfragment från förr i tiden. En kvinnoröst ringde i huvudet. Vem?

Studiekompisen ända från barndomen, hon som blev modersmålslärare och var superbra på litteratur? Klasskamraten i mellanskolan och gymnasiet, med samma yrke, med en humor som sträckte sig i alla dimensioner? Kollegan under flera år? Och hur, var, när, varför, vem…. Författaren?

Förr i världen hade OO letat upp litteraturexempelböckerna från gymnasiet, eventuellt ringt någon av ovanstående. Men i nutiden är man ju osocial och digital, man knappar in citatet på datorn och Gubben Google ger svaret på nolltid; Elias Sehlstedt, 1808 – 74. Föräldrarna hette Abraham och Märta (!).Han började studera juridik i Uppsala, men fadern dog och pengarna tröt. Visst hade pennan öppnat en dörr till tidningen i staden, och en tid försörjde han sig som informator. Det blev en dikt av den parentesen också, ”Hvad är en informator” – läsvärd. Humor, satir, självdistans, ironi även där, som i så många av hans dikter. Alla verser har både rim, rytm och roligheter.

Han ”landade” på tullverket, och via bl.a. Mem blev han fast bosatt på Sandhamn och tullen där. Inga mord på Sandhamn på den tiden, Viveca Sten… Kanske. Han gifte sig, fick barn, iakttog naturen, skrev – och målade. Mångsidig begåvning. Här börjar Göta Kanal, i Mem (akvarell):Tullhuset i Sandhamn lär han ha avbildat flera gånger, många besökare tog tacksamt emot (köpte?) en tavla.En allmänt känd dikt tillverkades med hans penna: Barnvisan (varför inte för vuxna också) ”litet bo jag sätta vill”, med musik av Alice Tegnér. Och visste ni att han står för ””Och såg vid såg jag såg, hvarthelst jag såg”? Finns i samlingen ”Svea” (1873), i en intressant dikt med mellanprosa, ”Sång i Ångermanland”. Det mesta finns på nätet, men OO skulle vilja avnjuta det hela på papper! Det finns dessutom ett urval av hans dikter, gjort av Carl Snoilsky, utgivet 1892, med illustrationer av självaste Carl Larsson. Det finns bilder på nätet, men de blir ju så pyttefnuttiga här! Vill betrakta i lugn och ro, utan bakgrundsskärmbelysning! Ett framförande med deklamation, sång och bilder kunde vara en idé…

När den optiska telegrafen på Telegrafholmen utanför Sandhamn drogs in ungefär samtidigt som hans tid i skärgårdssamhället tog slut skrev han dessa rader: ”Du telegraf! Din tjenst till slut/ För mycket optisk var./ Du, liksom jag, har sjungit ut/ Det längre sig ej bar”.

Hans dikter finns i diktböcker -häften med intressanta titlar: ”Fiskmåsen, poetisk kalender för 1853”, ”Fyrbåken, p.k. för 1855”, ”Telegrafen, optisk kalender för 1857”, ”Utkiken, p.k. för 1857”, bland andra. OO har inte läst alltför många, men det som har lästs tilltalar. Ingalunda högstämt, däremot med förunderlighet och finurlighet. Intet för intet räknas han som en poetisk förnyare, med efterkommande som t.ex. Taube…

Den saknade raden? Jo, ”Menskolifvet är odrägligt”. Dikten ”Innan man blir van” finns i ”Fiskmåsen”. Rekommenderar googling och läsning. Garanterar smilbandsanvändning, skratt och ”lyssna på det här” till eventuellt sällskap!