(Skotten i) Sarajevo

Gavrilo Princip (19 år) sköt ärkehertigen, den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och hans hustru 28 juni 1914. Det fick man lära sig tidigt i skolan. Hustruns namn nämndes inte. Varför skotten och att i och med dem bröt första världskriget ut förbigås här.

Här stod han, guiden berättar. Fotavtryck i gatan skall finnas, men den var tyvärr just då under ombyggnad.

Ärkehertigen färdades här, vid latinbron. Bilden tagen från GP:s position. I stensoffan kan man begrunda parets öde.

Ärkehertigen och hans hustru Sophie von Chotek gifte sig av förälskelse, men det var motigt. Hon var av för låg börd. Så de var förenade i ett morganatiskt äktenskap. Va? Jo, ett äktenskap mellan en medlem av furstehus (man) och en person av lägre rang (kvinna) där hon inte inlemmas i den högre rangen.  Han tillhörde Habsburgdynastin, hennes föräldrar var ”bara” av grevlig ätt. Fadern hette Bohuslav Chotek von Chotkov, modern Wilhelmine Kinsky zu Wchinitz und Tettau. Härliga namn… En sådan äktenskapskutym har aldrig funnits i Sverige/Finland, men nog i Danmark, Italien…

Men Sarajevo… besökte staden 2005 med en finsk grupp religionslärare. Vackra, varma minnen, trevliga, öppna och humoristiska människor med obehagliga historier och minnesmärken från belägringen av staden 5.4 1992 – 29.2 1996. Vem och varför må även här vara osagt.

En multikulturell stad med många trosformer sida vid sida i århundraden. Här syns en massa minareter. Från samma kulle kunde vi fotografera synagogan, ortodox kyrka, katolsk kyrka och protestantisk kyrka.

I belägringens slutskede dödades ett åttiotal civila, män, kvinnor och barn, när de köade för vatten (inte säker minnesbild) här vid detta grönsakstorg. Deras namn finns på de röda ”plattorna” i bakgrunden.

”Försvunnen”-annonser fanns det rikligt av på många platser i staden. Undrar hur många som hittats…

Andra minnen. Sarajevo (=Slottets stad) är och har alltid varit en stad där öst och väst möts. Men vägarna mellan de fyra omgivande bergskedjorna och kullarna är inte många, det var därför lätt att bryta stadsbornas alla kontakter med den yttre världen.

Tillbaka till 2005: OO med en så gott som enspåkig finsk rumskamrat beslöt att stilla sin lilla hunger på en plats som fungerat som restaurang sen 1300-talet, minst. Och den glada servitören visste precis vad vi borde äta, det bästa de hade på menyn. Och så kom han med en sådan här servering:

Maten minns OO inte så bra, men hon greps av ett oemotståndligt habegär. Vill ha sådana! Så mätta och belåtna stegade vi iväg till de turkiska basarkvarteren.

Som att stiga in i en annan värld. Liv och rörelse, glada rop och samtal över gatan, mycket mera folk än vad som syns här. Ett plötsligt infall fick OO att byta språk, gå omkring och kommentera på svenska. Rumskamraten spelade med och låtsades förstå.

Det nappade nästan direkt. ”Are you from Sweden?” OO förklarade, basarinnehavaren/hantverkaren nickade och log och tackade för upplysningarna om svenskspråkiga i Finland, och fortsatte:”Most of my family lives in Malmö, I have been there several times.” ”Aha, så du kan svenska då?” ”No, no, in Malmö they speak such Swedish that most Swedes do not understand!” Haha, han visste en hel del han! Köpte två, betalade för en, ”vi är ju nästan grannar”, sade han. Tja, inga priser är ju fasta där, prutande gäller, men minnesbilderna och -föremålen är viktigare än priset.

Vi tog taxi till hotellet. Den något äldre taxichauffören kunde lite, lite tyska, en aning italienska, några ord engelska. OO:s tyska är och var belagd med hög rostgrad, italienskan var då = 0. Men oj, så vi pratade, skrattade, och han berättade. Taxiresan kostade just ingenting.

Nu, 13 år senare, har det hänt en hel del i staden vad gäller återuppbyggnad och modernisering, träd har säkert vuxit upp – oerhört många höggs ner och användes till ved under ockupationen. Minorna på kullarna runt staden har kanske röjts bort. Skulle vilja återvända…

Park, stad, nationellt – nationalstadspark

Park, stadspark, folkpark, nationalpark – och nationalstadspark. Sistnämnda låter som en byråkratisk-politisk skrivbordskonstruktion av någon tjänsteman eller en kommitté, men det är inte så lätt (kanske) att hitta ett annat ord. Det handlar om nationalpark i urban miljö, inkluderande en del av den nästan absoluta stadskärnan. Ursprung i Sverige. Handen på hjärtat, läsare: har ni begreppet klart för er? Var finns närmsta nationalstadspark?

Lugn, lugn, OO upplyser… Systemet finns enbart i Sverige och i Finland – hittills. Världens första grundades i grannlandet 1995. Kungliga nationalstadsparken, alla känner till den… Sen har det inte blivit fler i Sverige. Om orsak därtill spekuleras.

Men i Finland! Här togs idén rätt snabbt upp, och den första nationalstadsparken grundades 2001 i Tavastehus. 6 kilometer lång och som bredast 5 sammalunda. Det handlar ingalunda om regelbundna områden, att beräkna arean kräver garanterat högre matematik, så också i Heinola och i Björneborg, som fick sina nationalstadsparker 2002. Sen kom Hangö 2008, och sen – håll i er – Borgå 2010! Efter det har Åbo, Kotka, Forssa och Kuopio ramlat in i sällskapet.

Och vad hände sen? Tja, just ingenting. Skötsel-och nyttjandeplaner skall göras upp, de ligger tydligen på någon hylla. Men aktiv marknadsföring för vanligt folk? OO var på en guidad tur i Tavastehus 2009. Inte ett ord om någon nationalstadspark nämndes då. Resursbrister, tydligen. Varför finns de? Lagtexterna är fina: ”För att bevara och vårda kultur- eller naturlandskapets skönhet, naturens mångfald eller historiska särdrag inom ett område som hör till den urbana miljön eller därtill anslutna värden i stadsbilden, sociala värden, rekreationsvärden eller andra särskilda värden”. Tillräckligt omfattande och enhetliga områden handlar det om, även nationella intressen understryks. Respekt för dessa värden säkerställs, främst i stadsplaneringen.

På Borgå stads hemsidor finns en mängd material, med länkar ”hii å dii”, men det är lite svårt att få ihop det hela. Nationalstadsparken är hela 10 kilometer lång och som bredast hela 8 kilometrar (på bredaste stället är det mest vatten). Årsdagen firas i maj, det har OO missat – hur publikt och massmediauppmärksammat det var i år koms inte ihåg.

En publik karta finns centralt, invid torget. På en stor ”råskis”, alltså soptunna. Hedrande…

Lite sned bild i hastigheten…

Bredvid finns sifferförklaringar, som en inte så smart graffiti-icke-konstnär tydligen inte gillar:

Men svenskan… Hallå, Borgå stad!

Och precis när O sitter och grunnar på det här föga hedrande för staden i turisttider öppnar hon lokalbladet och nås av följande upplysning:

Det går åt det bättre hållet. Hela artikeln är inte inskannad.

Parker skall ju finnas med, här har vi en av dem, som verkligen heter Runebergsesplanaden, som mest nuförtiden är ett promenadstråk, fotat från åsidan.

Sök statyn!

Torget finns i fonden, och bakom husen där finns följande park, den nästan jämngamla stadsparken. Runebergsparken (som OO helst säger…) planterades 1872 med eleganta djupintryck av olika gröna färger, med även blommande buskar och träd en park i engelsk stil. J. L. Runeberg avled 1877, och efter diverse diskussioner fick han plats i parken 1885. Sen dess har parken genomgått många förändringar. Träd växer för stora, buskar lever inte många tiotals år, behoven förändras. Mycket av parkens ursprungliga idé har försvunnit. Tyvärr.

Runeberg bodde några hundra meter söder om denna plats, och där finns fortfarande hustruns, Fredrikas trädgård. Familjen flyttade till huset 1852, med sex pojkar födda 1835-48, och den redan då något anlagda trädgården producerade mat. Fredrikas trädgårdsintresse var och är vida känt, nu försöker man bevara trädgården så som den utformades under 1870-talet, när frön och plantor beställdes från utlandet, och fruarna bytte växter med varandra. En av de äldsta bevarade hemträdgårdarna i vårt land. Fritt att besöka under sommarmånaderna.

Närgånget 3 – och Dagen idag, 18 juni

Hur firar man Dagen idag då? Det finns inga stipulationer om hur man skall göra, men ”hissa flagga, baka kaka och brygg kaffe”, skrev Gunnar Johansson 2014, ”och bjud in några pionglada personer”. Idag firas alltså Pionens dag, instiftad 2014 av Svenska Pionsällskapet – och OrdOdlaren är medlem. Så välkomna! Kaffe – nä. Kaka – nä. Flagga – nä. Duger det med te och skorpor? Och pioner. Sådana finns.

En del är utblommade för länge sen (känns det som). Luddpionen

fotad 24 maj, den tidigaste av alla (dillpionen undantagen, kanske). Paeonia Mollis, släkt med bergpionen, vild art? Och Svavelpionen

telefonfotograferad samma dag, Paeonia Mlokosewitchii (det var då bokstäver att hålla reda på…), och den sibiriska pionen, bild saknas.

Det finns ca 30 vilda arter, halvbuskar och örter. De flesta pioner i våra trädgårdar idag är hybrider mellan olika vilda arter – en verklig pionboom utbröt i Europa från och med 1820-talet och nu finns det pioner som inte kan skiljas från varandra med mindre än att man tar till förstoringsglas, räknar ståndare och pistiller och pistillmärken och jämför färgvariationer och har erfarenhet och noggranna ögon. Dessutom tycks det råda en hel del namnförvirring. Busk- eller trädpioner är lövfällande halvbuskar, men de har tagit paus hos BJR och OO i år. Verkar också kallas Rockii-pioner efter upptäckaren Joseph Rock. Itoh-pioner är korsningar mellan vanliga örtartade pioner och buskpioner, 1948 lyckades Toichi Itoh med den bedriften, och fortsättning följde…

Nu kommer bildfyrverkeriet. Fotograferingen har skett 16 och 17 juni i år. Alla är inte med… Avstår från att nämna namn på många, eftersom osäkerhet råder…

‘Festiva Maxima’ togs fram 1851, Frankrike. Fotad i solsken och i kvällsskugga:

Den ”vanliga rosa”, med en djupdykande humla och myra som jobbar på samma bedrift:

Den dominerande färgen är en variant av rödlila:

Ser ni myran här ovan? En del verkar servera skönheten på fat – oj, det kom en flygare med här också:

Hur skulle det vara med en glassboll?

Och en av favoriterna, den gula, som har funnits här i minst tjugo år (med grön slö arbetare):

Två mörka: ‘Karl Rosenfield’ från 1908 och ‘Buckeye Belle’ från 1956:

Och en söt rosa, halvfylld:

Favorit, också på grund av namnet. ‘Smart Girl’…

Får en pion verkligen se ut hur som helst? ‘Bric a brac’, man blir bara glad:

Och ‘Hillary’, en itoh-pion, verkar ha tagit efter i år. Men de sitter inte inom synhåll för varandra!

Den sibiriska pionen har redan hunnit börja tillverka vackra frökapslar:

Väntar ännu på ‘Scarlett O’Hara’, enkel, röd och stor:

Itoh-pionen ‘Barzella’, gul och underbar, är i knopp. ‘Coral Charm’ och ‘White Wings’ likaså. Och så den verkliga ”bomben”, ‘Raspberry Sundae’, som brukar glädja med en ”trevåningsblomma” varje år…

Vill du se fler bilder, läsa mer om pioner? http://www.pionisten.se och http://www.pionsidan.com kan man lätt förlora sig i…

Värmeproduktion

Republikens president 1982 – 1994, Mauno Koivisto, blev under sin ämbetstid intervjuad på sitt sommarställe i Täkter, Ingå, väster om Helsingfors. Han var en ”vanlig man” som gärna arbetade med sina stora händer. ”Veden värmer två gånger”, sade han enligt en bildtext. Fel. Fler.

Tja, när denna man från norra Finland klättrar upp meter efter meter i en något svajande björk blir det närmast hjärtklappning hos fotografen. Så får han oss åskådare att skratta med någon lämplig hurtig kommentar på sin speciella finska dialekt, och sen börjar björken falla, bit för bit – på bilden ovan faller första delen av toppen.

Följande arbetsskede ger minsann värme, OrdOdlaren gillar jobbet, även om vissa muskler med kraft påminner om sin existens dagen efteråt. Eftersom fotografen då liksom är upptagen får arbetsinsatsen illustreras med de kära arbetsredskapen, vesurn (vet inget annat namn!) med över 40 år på nacken och den effektiva rätt så nya sågen som biter som attan när sågaren drar:

Grannen, som inte är stolt även om hans namn är det, sköter stocknedsågande, ihopplockande, lyft och transport till vedabakkan, liderbacken, vedarbetsplatsen – kärt barn har många namn. Han har en viss benägenhet att dyka upp med sin behändiga traktor nästan i smyg, fastnar därför sällan på bild…

De smalare (tunnare, klenare) grenarna skall kapas till lämpliga brännbitar. Nu blir det minsann värme – hetta- i öronen. Många decibel när klingan snurrar och jobbar. Kraftkälla: elektricitet.Motorsågsmassaker? Både spån och svett yr och strittar och stänker. Elektrisk även den, varför ljudet är något ”behagligare” än hos de där som med möda skall ryckas och knyckas igång. Musklerna blir även här varma och använda på ett för dem ovanligt sätt…

Turbosjuan sköter sönderdelandet. Den klyvande röda delen är ca 15 centimeter hög… Det värmer hjärtat när det knakar och brakar och tjudriga klabbar klyvs, med grenrötter och allt. ”Så skönt att inte behöva slåss med med den där med yxa”, säger OO och BJR och matar på i solskenet. Visst tar det tid, men sysselsättning och brådska fungerar inte ihop.

The beginning is gjord… Ännu återstår sönderdelning av drygt 80% av de stora klabbarna…

Mera värme! Bra motion att rada upp det kluvna i prydliga staplar där solens värme kommer åt. Efter X antal tidsenheter är det dags för följande värmegivande moment: få den torra veden under tak. Och när det blir dags att värma huset – ja, då värmer veden två gånger. Till.

Närgånget 2

Runda Rabattkryparen är ogräsexpert. Ogräsfixerad. Känner växtsätt, växtplatser, spridningssätt, rotsystem, med mera. Ogräsdefinition? ”En växt som växer på fel plats”. Då blir det svårt. Aquilegia, akvileja, akleja. RR:s största svaghet är oförmågan att rycka upp just den växten. Som ganska ofta är på fel plats.En rabatt framför ett dussintal pioner är deras egen. Gissa vad de gör? Och vad RR inte… (blåsig fotograferingsdag…)

Aklejaskogen. I och utanför rabatten. I gången. Inne i en ros, en pion, en funkia, hur som helst. RR går försiktigt förbi.

Nedanför rabatten har de bildat sin alldeles egna lilla färgmix i krossgruset.

De är blå, mörkare, röda, helröda – för att inte tala om alla rosa och gula färgnyanser. En del har inga sporrar ”i ändan”, andra har raka, krokiga, korta, långa… Vad sägs om de här skönheterna, tänker de flyga i väg?

Namn är besvärliga. Enligt Allvetande Wikipedia finns det 70-80 olika odlade sorter. De är ju bra på att göra nytt själva, utan mänsklig inblandning, så man kan verkligen inte vara säker.  Aquilegia longissima med långa sporrar, guldakleja, alpakleja, med mera.

Men det här är ‘Nora Barlow’, kanske RR:S största favorit. Aquilegia stellata, stjärnakleja. Får växa precis var som helst. I frökataloger verkar den här vara den ”äkta”. Inga sporrar. Men sen:

Nora Barlow levde 1885-1989. Botaniker, expert på växternas genetik. hon har förädlat växter, skrivit böcker – och var barnbarn till Charles Darwin. Hon hittade en unik färgsammansättning i sin trädgård, gav några frön till en trädgårdsmästare som gav namnet.

Inköptes för några år sedan, som metkroksakleja. Färgen vacker och speciell, men inte är nu sporrarna så värst extra… Andra har likadana. Nästan.

Aklejor har funnits i trädgårdar länge, länge. Vid stugor och torp, förvildad och envis. Varje blomma åstadkommer massvis med frön som sprids lätt, det vet vi som har dem i trädgården. Enligt mytologin var den tillägnad gudinnan Freja. Användes som medicinalväxt, mot bl.a. gulsot och gallbesvär. Även bra mot skabb och sår, och vem nynnar inte just nu på ”Uti vår hage, där…. kom liljor och akvileja,..”. Där antyds ju att den ingår i en mixtur, i en kärleksdryck!

Den här växer i rabatten, år nummer två på gång. Någon säger hallonakleja, någon annat något annat. Liten och låg. Nickar inte som de flesta andra, skall betraktas uppifrån, vilket ju är rätt så lätt.

Sommaren 2016 dök den här lilla skönheten upp i rabatten. Nu är hon borta. Bilden blev inte bra, men RR-OO skall minsann försöka få ny, fler… (Som om inte det som redan finns skulle vara nog…)

Närgånget 1

Vattna, vattna, vattna… Vad kan man annat göra när solen gassar dagarna i ända och vinden bidrar mer än välvilligt till uttorkningen? Ett regn på några millimeter skulle ge ungefär en kubikmeter vatten från taken i våra regntunnor, men nä. Inget regn i sikte. Å andra sidan kan då Runda Rabattkryparen i lugn och ro studera växterna på nära håll, betrakta och förundras. Rhododendron, till exempel. Ytliga rötter som gör att den är känslig för torka. Rotbevattning följd av dusch! Närbildskavalkad:Den ”vanliga”. Heter den kanske ‘Grandifolia’? Har stått här på sin plats i över 20 år. Överlägset äldst och växer på bredden och på höjden vid granen som den enligt expertisen inte är ”bästis” med.‘P.M.A. Tigerstedt’. Från Mustila Arboretum, 58 kilometer från denna skrivplats. Farfadern AF Tigerstedt grundade arboretet 1902, omfattar nu 120 hektar, äldst och störst i Finland. Han började sakteliga ersätta av svampsjukdom angripna träd med mer exotiska – i dagens läge finns där ca 100 barrträdsarter, över 200 lövträdsarter, hundratals buskar och andra perenner. Plus, förstås, plantbutik. Fadern utökade med buskarna, och sonen Axel (avled 2010) fortsatte. Sonen Peter M.A. (nu 82 år) innehade befattningen som professor i växtförädling vid Helsingfors Universitet 1970-2000, och han koncentrerade sig bland annat på att få fram härdiga rhododendronsorter. 1931 hade man nämligen fått frön från Pungsan i Nordkorea, av dem växte upp en kraftig rhododendronbuske, den enda som överlevde de hutlöst kalla krigsvintrarna. Den här korsningen ”döptes” redan 1974. Den har moderns speciella egenskap: rullar ihop bladen vid minsta köldknäpp. Då ser den döfärdig ut, men den överlever!Troligen ‘Axel Tigerstedt’. Lanserades vid Mustilas 100-årsjubileum 18 juni 2002. Lägre än de två hittills nämnda, blommar först av alla. Knopparna är rosa, blommorna likaså – men bleknar till vitt nästan inom en timme. Bilden från 20 maj i år.‘Hellikki’, en spontan korsning i Mustila. Vår egen är lite krasslig i år, bilden tagen i skuggan i Mustila 11 juni 2015.‘Nova Zembla’, en av de mest sålda rhododendronen i kallt klimat. Knopparna klarar ner till -27 grader. Växer lågt, täcks ofta av snö – men halva busken ”gick bort” vintern 2010…‘Fantastica’, illa trängd och något skadad av kraftigare sorter – eller av människoframfart, vinterväder… Supersöt!Okänd, vit, låg. Glöms ofta bort eftersom den ligger bakom de två förstnämnda, som nu har uppnått ca två meters höjd.Specialiteten, den gula med rundare blad än de andra. Visar inte sin rätta färg på bild, den är starkare gul i verkligheten. Varken BJR eller OO har någon aning om hur eller varifrån den förstnämnda har fått tag i den. Wardii-gruppen, som beskrivits i sydvästra Sichuan, har just den här formen på sina blad.

Här finns också fyra azaleor. Två av dem har tagit ett gemensamt beslut om att blomma på sensommaren, vill kanske lysa med egen kraft och inte i skuggan av andra, ho vet.Det här torde vara ‘Aamurusko’, ”Morgonrodnad”, nu i slutet av sin årsblomning. Ibland visar den också lite mer gula toner.Den verkliga brasan, ‘Gibraltar’. Här om året trodde vi att elden var lös när den brassade på med blommor överallt. I kvällssolen såg det faktiskt ut så…