Trädbild 6

Häggar har inte varit så fulla i år. I varje fall inte vår ”gårdshägg”, d.v.s. buskaget i skogskanten. Jag jagade ett blommande träd på väg hem från stan häromdagen, men nix. Inget liknade ett nödlandat cumulusmoln, som Jan Danielson skriver i sin bok ”Träd i marker och myter”, min trädbok. Bra så, vi har haft – och har fortfarande – andra vita blommoln att njuta av. Den här tiden, mellan hägg och syren, bjuder minsann på vyer och dofter, är njutningsfull och bråd på samma gång för alla oss som odlar – i underbara ”utrymmen”!

Gårdshäggsbuskaget

Gårdshäggsbuskaget, inte många år gammalt

Häggblom luktar. Men man står ut med det, utomhus. ”Häggblom skall inte vara inne”, skämtade då och då min tyvärr hädangångna kollega med just det efternamnet. Namnet lär betyda hägnadsträd. Prunus padus, ”plommonbuske”. Bären, hmm… stenfrukter. Vi småglin i början av 1960-talet tävlade i vem som kunde äta mest utan att grimasera. Hur domarkollegiet fungerade minns jag inte, men minnet av känslan i tungan efteråt finns minsann kvar.

känner du doften/lukten?

känner du doften/lukten?

Min sommarhyresgäst i mitt förra liv var såå glad åt de två häggar som fanns på den lilla tomt hon disponerade över. Låt vara att de ibland angreps av häggspinnmal och såg ut som torra skelett en del av sommaren. På hösten tog hon kvistar och satte runt sina buskar till skydd för harar. Jag log, men fick ge mig. Gårdsrusakkon, som ansåg sig äga allt som går att bita i bet av nästan allt – utom hennes hägginhägnade buskar. Och det bekräftas i trädboken. Amygdalin, som innehåller blåsyra, finns i barken och gör att betande djur undviken busken/trädet. Möss lär inte äta av tröskad säd om man lagt häggkvistar bland kornen.

Häggen är en överlevare. Trots spinnmalens angrepp som gör att den ser vedervärdig ut kommer den igen på hösten. Den är en baddare på rotskott och avläggare. Därför blir det buskage som inte är så välkomna alltför nära trädgården. Men Faster hade en stor hägg i sin trädgård. En väldigt stor sådan, med en stam. Det var den som bjöd på bären åt småglinen.

Stam på stam i buskaget

Stam på stam i buskaget

Virket då? Starkt och brokigt, men används sällan. Kanske för att häggen sällan blir vare sig tjock eller rak. Mig veterligen har jag heller aldrig bränt häggved i spisen.

Granskat med förstoringsglas: vackert formade blommor!

Granskat med förstoringsglas: vackert formade blommor!

Rusakko = fälthare

Suget

På utgång

På utgång

Ärlig och rejäl. Kan man säga så om en hushållsapparat? Men det var precis det jag tänkte  – och sa, högt för mig själv – när jag satte igång dammsugaren igår. Jag menar den gamla, redan en gång förflyttad till en annan bostad, tillbakatagen p.g.a. uthyrning, förpassad till en passiv garagetillvaro, numera inhämtad och i jobb igen. Varför? Jo , det nyare tekniska vidundret tappade sugen. Rent bokstavligt.

Men denna gamla, visserligen ett superbra märke, den brummar på. Ljudnivån är låg, suget som – ja, som det skall vara. Förutom att suget att få in elsladden är borta för gott, so what. Det rasslar i röret. Mattorna lyfter en aning när vi rullar fram. Låt vara att städkompisen ifråga har lite mera utsläpp i andra ändan Mera? Ja, så säger reklammakarna. Den nya numera avdankade, har vattenfilter. Den nygamla, nu i bruk varande, har supereffektiv dammpåse. Skillnaden? Tro på vem?

Mamma köpte dammsugare i början av 1960-talet. Hon hade varit på överraskningsbesök hos någon, som enligt henne snyggade till huset med hjälp av det nya städunderverket i ett nafs. Och hon var imponerad. Städning var inte hennes favoritsyssla. Heller. Och en bollformad blågrå Hoover anlände snart nog. Hon förevisade den stolt för sin syster, vars son, då under skolåldern, uttryckte sin avundsjuka med orden ”Aj så ni har in tokandi såopdambar!” (en sån där sopdammare). Och Hoovern tjänade länge. Den hade inga onödiga tilläggsrackerier, och den var gjord för att hålla mera än fem år…

Min första egna dammsugare inhandlade jag en regnig höstdag 1976, och både den och jag fick på det sättet skjuts hem. Smart. Och flera apparater i branschen har under åren avpolletterats, degraderats till att betjäna enbart bil, grovarbetsum, stall… Många har rent resolut slängts p.g.a. med tiden bristande förmåga.

Katten Lilla Kissan lade sig spinnande på en medan den var igång. Och airedaleterriern Tuttan hoppade nästan jämfota när jag drog fram brumvidundret.”Matte skall leka med mig!” Tänk om jag själv kunde bli lika ivrig varje gång det är dags…

Trädbild 5

 

I kvällssolen

I kvällssolen

 

Vår vårs andra vita moln. Mig veterligen har det ändå aldrig varit så här översvallande blomning. Och det här är inte enbart ögonfröjd, det blir hoppeligen ätbart för oss människor också. Därför följer vi spänt med väderleksförhållandena, de senaste åren har inte varit så gynnsamma. För kallt, för vått eller för blåsigt för pollinerare. 2013 var det ganska bra blomning, men det ätbara blev minimalt.

Igår, 19 maj, såg det betydligt bättre ut. Sol, varmt, vindstilla – och bin och andra pollinerare var flitigt i farten. Det lät som om en hel bisvärm varit igång. Nu återstår att se om de idoga arbetarna lyckas sätta igång en fruktgivande process.

Att fota bin med telefonen är inte det lättaste... Bakstudie...

Att fota bin med telefonen är inte det lättaste… Bakstudie bland blommor…

Egentligen var det inte meningen. Det skulle vara dvärgmandelbuskar, och så var också fallet tills det bland de rosa blommorna började uppenbara sig vita sådana. De vita tog över, trädet/busken sköt i höjden. På sensommaren uppenbarade det sig gula ovala bollar i gräset. Stenfrukter. Goda. Söta. Plommon? Det åts, det syltades, det bakades pajer…

Pangbild av arbetande bi?

Pangbild av arbetande bi?

En kvinna på trädgårdsbesök stannade till med sin rollator och tittade upp i trädet:”Det är banne mig mirabelle!” Och det vill vi tro på. Diverse googlingar ger divergerande resultat, men strunt i det. Prunus domestica subsp. syriaca. Plommonsläktet, odlad, underart från Syrien.

Det verkliga området för mirabellplommon är Lorraine i nordöstra Frankrike, västerom Strasbourg-området. Där är det festival i två veckor i augusti varje år, och allt kretsar kring denna lilla söta gula frukt. Det vore något att delta i det… Det äts, syltas, bakas pajer, smakas på mirabellebrandy – och utses årets mirabelledrottning.

En del mot blå himmel med tall emellan

En del mot blå himmel med tall emellan

Dagens koll: Trots en blåsig morgon är bina i full gång igen. Hoppet lever…

Djuren i mitt liv 3d: Hundar

Tid och Tålamod.  Vardagskunskaper i inlärningsprinciper som fått Pavlovs, Skinners och Watsons namn (men gubbarna behöver man inte känna till, precis…). Konsekvent beteende 24 timmar i dygnet. Uppbyggande av förtroende och tillit. = Huvudingredienserna i hunduppfostran. Åtminstone om hunden är ett livligt istadigt stycke airedaleterrierungdom. Eftersom T&T då det begav sig inte var mina starkaste sidor var det husse, vars envishet vann över de flesta två- och fyrbentas, som stod för grundfostran.

Otaliga gånger stod de två och stirrade på varandra i bästa ”vem blinkar först” – stil. Men snart nog hade vi en hund som gjorde alla sina bestyr på ”egen plats”, ca 3×3 meter. Hon tvärnitade när hon kom till den osynliga gräns mot vägen som hon inte fick överskrida, hon kunde tomtgränserna. Hon kom inte in i vardagsrummet fastän vi satt där varje kväll. Hon stal inte mat från köksbordet när hon var ensam hemma  – en synlig musfälla som smällde fast en gång när hon kom nära räckte.

Featured image

Hon var uppenbarligen vegetarian. Efter första sommaren sådde jag alltid sallad mitt i grönsakslandet, eftersom hon gnavde av all färsk sallad som valp. Hon knyckte också upp morötter, något av det godaste hon visste – blott de var av egen produktion. Fick utöka morotsodlingsarealen för hennes skull. Även brysselkål stod hon och mumsade i sig när jag slängt bort plantorna på hösten. Hela ärtskidor smakade dock inte, men nog ärterna. Paprika var inte heller gott. Hennes kvällsgodis var en bit knäckebröd, när hon fått den kunde hon gå och lägga sig.

Och när lampan var släckt i sovrummet, då skulle det vara tyst. Om vi förföll till att prata i mörkret gav hon upp ett klagande ljud som fick oss att gapskratta. Nästan samma ljud betydde att hon krävde ett täcke (en gammal virkad sjal) för att kunna sova när hon var nytrimmad och frös. På morgnarna steg vi upp samtidigt, hon och jag. Jag ordnade med människomorgonmål, och hon väntade ivrigt på signal för att få gå och ”väcka” husse. Väckningen bestod i att hon satte huvudet så nära hans ansikte som hon bara kunde, och ”fnös”, eller blåste eller suckade. Och när han var vaken slog den lilla svansstumpen i väggen av glädje. Mera ”brutal” var hon när hon skulle väcka kära gäster som sov på vinden. Först sprang hon i trätrapporna så det small av varje tass, sen slickade och nojsade hon ordentligt. Men gästen tyckte bara om det…

Butikskorgen var en klar signal:”Jag får åka bil”. Hon älskade även den verksamheten in i det sista. Lika klar signal år för år var när jag kom med skidkängorna i handen. Då visste hon varken ut eller in. Hon han springa ner till ån, där vårt skidspår började, minst fem gånger innan jag var redo. I början av säsongen sprang hon ifrån mig, men när min kondition blev bättre och hon inte riktigt orkade med (hon sprang ju oftast i djup snö) slängde hon sig framför mig i spåret och vägrade flytta på sig. Jag hade ett bälte kring midjan i vilket kopplet var fäst, och så fort någon annan motionär närmade sig kallade jag in henne och kopplade. Hon lydde mig perfekt när vi var på tumanhand (tukvinnohand?). Annat var det hemma, men det blir till en annan gång…

Trädbild 4

Solbelyst

Solbelyst

Det är underbart när våren avancerar långsamt. Själen hinner med. Man hinner nästan njuta av en sak i sänder. De vårar när allt har exploderat över ett par dagar, ja då har det blivit övermäktigt. Det blommar här, det sticker upp där, sväller hit och brer ut sig dit – nej, man blir yr av allt som sker. Och tiden mellan hägg och syren blir – i värsta fall  – några timmar. Återstår att se hur det blir i år. Hittills är själen med. De blommande träden kommer i tur och ordning, jag njuter fullt varje dag där jag går med  kratta, spade, skottkärra, borste, sax, sekatör, lucko, med mera.

Ett vitt moln av blommor

Ett vitt moln av blommor

Och trädet för dagen är – – – Kurilerkörsbär. Vår vårs första vita moln. Med det imponerande namnet  Prunus nipponica var. kurilensis. Rätt enkelt att uttyda: Prunus = plommonsläktet, nipponica = Japan, en variant/underart från Kurilerna. Träd eller buske, i varje fall ett av de minsta och härdigaste av de blommande japanska körsbären. Blir 2,5 – 4 meter högt, lär tåla upp till minus 20 grader Celsius. Jag tror nog att det klarar mer, det här exemplaret vid vår damm har stått kvar i sisådär åtta-nio år, blommar också mer och mer med tilltagande ålder. Och bladfärgen är vacker rödorange på hösten. Bara att ta för sig och betrakta och ta in!

I japansk omgivning, hemma hos oss

I japansk omgivning, hemma hos oss

Härdigare, för att de kommer ”norrifrån”. Hm. Kurilerna är en räcka med höga öar mellan Hokkaido (som befinner sig på samma breddgrad som sydligaste Frankrike) och Kamtjatka (som ligger ungefär vid sydligaste mellersta Storbritannien), ca 1300 kilometer. 50 – 60 öar med knappt 20 000 invånare, många enbart obebodda kobbar. 23 vulkaner, varav 13 räknas som aktiva, heta källor. De sydligare öarna har rik vegetation. Namnet lär komma från ainu-folkets språk, kur antas betyda människa.

Närbild ett

Närbild ett

Hur som helst. Jag är glad att trädet är importerat till våra nejder, glad att det finns på vår tomt. Kan inte se mig mätt på det. Och rätt snart kommer fler….

Närbild två

Närbild två

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 18,177 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

som självförsörjande ö-bo(nde)

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.