Hus med historia (3)

Här har hon tultat, hoppat och spatserat, Siri von Essen. Och här gormade hennes farfar, Odert Reinhold von Essen, åt sin dräng Mats, enligt J.L. Runebergs dikt i Fänriks Ståls Sägner. Jackarby gård, belägen endast fem kilometer från OrdOdlarens hem.

Flygelbyggnaden. Här stod von Essen, på en då öppen trappa.

Runebergs dikt om den buttre och stränge och häftige generalmajoren blev OO bekant med i mitten av 1960-talet, En härlig, dramatisk komposition. Och i en lärobok i historia fanns en murrig svartvit bild: ”Jackarbysalen i Nationalmuséet”. ”Varför flytta en sal till ett museum?” Den frågan har förbryllat i många år. När OO för ungefär 40 år sedan besökte byns ungdomsföreningslokal undrade hon om det handlar om samma Jackarby som hon tidigare hört om. Svaren var svävande. Så småningom klarnade ett och annat, och mest nu, när hon för några dagar sedan fick besöka gården. Ibland är det faktiskt bra med nyfikenhet och naturlig fräckhet…

Gården har ett långt förflutet. Den här trappan är gjord av importerad sandsten från Estland, uppskattningsvis för 500 år sedan. Markerna här donerades till kyrkan i Borgå, och Padis (Padise) kloster i Estland härskade över traktens kyrkliga liv mellan åren 1351 och 1428. Här har kanske en och annan munk trampat upp och ner, men till och från och för vad? Spännande att fantisera om vad de sysselsatte sig med här.

Gårdens baksida (sydsidan) har två synliga våningar, framsidan en. Källarvåningen är av olika ålder, delen mot norr är uppbyggd av bastanta synliga valv, golven är av sten och nötta av flitig användning. Bilder? Nej. Man fotar inte folks privata syltburkar, saftflaskor, vinförråd och diverse gammalt ”bråte”, även om det bland det sistnämnda fanns musealt intressanta saker. Mot söder finns ordentliga köksutrymmen och en vardagsmatsal (”Där satt krigsfångarna och åt, jag smög mig ner i trappan för att titta på Viktor, han hade så snälla och glada ögon”, berättade vår värdinna som då var en tulta under skolåldern), och en rymlig bagarstuga, bland annat.

Husen som de ser ut idag härstammar i huvudsak från 1760-talet. Släkten Ramsay kom i besittning av gården 1671, och under stora ofreden (1713-21, Ryssland ockuperade) förstördes en hel del, och återuppbyggnaden tog tid, men fint blev det! Bl.a. med målade tapeter i stora salen, oljefärg på linne, okänd mästare. Ovan nämnda generalmajor ingick sitt andra äktenskap med Juliana Maria Ramsay († 1812), fyra barn föddes mellan 1801 och 1810. 1813-14 var han på papperet gift med mytomspunna unga Ulla Möllersvärd, men hur det blev så är – myter. Sade hon nej vid altaret, blev hon bortrövad under bröllopsfesten, var det hela ett spel för pengar… Ho vet.

Äldsta sonen, Siris far, tog över. Men snart nog hände något. Ena flygeln brann ner, och med den värdefulla böcker. Så berättar Siris dotter i sina minnen att mamma sagt. Blev det droppen som? I varje fall såldes gården, familjen med 19-åriga dottern flyttade till Stockholm och hon inledde snart sitt synnerligen omskrivna liv med August Strindberg.

Kapten ett köpte, sen köpte kapten två. 1907 kom en som gjorde pengar på allt, sålde virke från de stora skogarna, styckade gården i ett 60-tal lägenheter, sålde lösöret och annonserade också ut tapeterna med lantliga motiv. Föregångaren till dagens nationalmuseum var tydligen på alerten. och hade tillräckligt med pengar.

Huruvida kakelugnen i salen där tapeterna fanns också fanns på försäljningslistan eller om den är av senare datum, det är okänt för OO.

1916 köpte ”farfar” Nymark gården. Senare fick sonen några gamla kartor i examenspresent, numera inom glas och ram (=svårfotograferade), men nog så intressanta att betrakta.

Under årens lopp har en hel del omändringar inomhus gjorts, och glasverandan byggdes i ett tidigt skede. Numera är det de sex barnbarnen och deras efterkommande och släktingar som äger det hela som ett aktiebolag. Alla har sina privata bostäder: två i huvudbyggnaden, två i flygelbyggnaden (där generalmajoren huserade), och två i drängstugan (där bodde väl diktens dräng?), i det huset har också vår värdinna sina rum. Alla är inte fast bosatta där.

Gården lever, och det är säkert alla ”ramsayar” där uppe glada åt. OO tackar för att hon fått besöka, räta ut frågetecken och njuta av miljön!

Kultur i kubik

Nu är det bevisat. Det finns 367 frackar i Helsingfors med närmaste omnejd. Och lika många par väl blankade lackskor. Här är bildbeviset:Det torde vara Paavo Hyökki som just skall ge ton åt skaran på Musikhusets scen. Det begicks en stor ”jubileumskonsert” 14 maj med anledning av att manskörssången i Finland firar 200 år av existens. Åtta manskörer blev 360 sångare (OO räknade varje kör) plus deras dirigenter, 367. Inte 368, nej. Lite färg skall det vara i frackfesten. En kvinnlig dirigent, klädd i blått. Och tre av dirigenterna var far och söner; Matti, Paavo och Pasi Hyökki.

OO har inte kunskap och skicklighet och öra att recensera alla körers framträdanden, men helhetsintrycket var till 87,37% positivt. Är dessutom partisk, eftersom en av favoritkörerna deltog, så… Så därför åkte hon med maken, parkerade i Musikhusets/Finlandiahusets underjordiska hall – han vandrade iväg till övningar och OO tog sig en egen sväng, egna svängar i solen. Kosan styrdes förstås först till Ode:Ode, här är det! Helsingfors nya centralbibliotek där man kan göra så mycket mer än låna böcker. OO gillar den böljande arkitekturen, alla de kreativa sitt- och umgängesplatser som finns där. Alla ljud dämpas. Symaskinernas surr kändes avstressande! Huset har blivit ett favoritställe för OO. Färskast på plats, invigdes 5.12 2018.

”Men får de aldrig mitten färdig?” tänkte OO spontant. Mitten? Ja, här står man ju mitt ibland monumentala kulturhus av olika slag och tid – bara man aktar sig för cykelkulturen. En livligt frekventerad cykelled sveper förbi, och pedarna har gasen i botten, minsann.

Här finns Sanoma-huset, fyllt av media, affärer, kontor. Invigt 1999. Utseendet? Tja. Ett av de första ”glashusen”, här skall man inte kasta sten, även om det blåser om tidningarnas innehåll ibland.Museet för nutidskonst, Kiasma, vänder ryggen åt. Invigdes 1998, och byggandet var verkligt omdebatterat. Framsidan en hel del glas – är just nu övertäckt av plast, ingen bild av det, tack. OO som föredrar kurviga linjer framom räta vinklar tycker att huset är ok. Men hon har inte besökt det!Och här radar de upp sig: Musikhuset, som invigdes 2011, har en utsida som är ”glasig” och kantig, men väl inomhus mår OO bra. Våningarna under markytan är många, där huserar Finlands högsta musikutbildning, Sibelius-Akademin. Siffror: golvytan är 30700 m², stora konsertsalen rymmer 1704 åhörare. Hem för Helsingfors stadsorkester och RSO, radions symfoniorkester. Där finns också en handfull mindre konsertsalar.Följande hus på bilden innehåller idag, sjuttonde maj, Europarådets utrikesministrar, som firar ifrågavarande råds 70-årsjubileum. Finlandiahuset, kongress- och konserthus som invigdes 1971. Numera är det mest kongresser som gäller, akustiken i salen (1700 platser) är mera lämpad för prat än för musik och sång. Alvar Aaltos skapelse.

Sockerbiten längre bak i bilden är vårt operahus, invigt 1993, har lite figurerat i denna blogg tidigare. Tornet till höger representerar idrottskultur, det drygt 72 meter höga stadiontornet, som invigdes 1938 inför tilltänkta olympiska spel 1940. De blev av 1952. Stadion ombyggs och renoveras, rymmer numera inte över 70000 människor som när det begav sig vid invigningen 1952.

Med en lite annan bildvinkel hade ett torn till kommit med, nationalmuseets, ca 100 år gammalt. Men det lyckades inte nu.

Och över alltihopa lyser moder… Riksdagshuset på Arkadiabacken. Invigt 1931, med tillbyggnader och ombyggnader och renoveringar under årens lopp. Huset breder ut sig ”åt alla håll”, men det är det här utseendet vi tänker på när vi talar om det.

Det finns skäl att återkomma till några av husen, bör samla lite fler bilder först. Avslutar med Musikhusets mäktiga (fula…) informationstavla, där fotograferande OO lyckades ikläda RSO:s dirigent Hannu Lintu i grävskopsarm…

Hus med historia (uppenbarligen del 2)

Stugan är tillgänglig endast en timme per år, så det gällde att raska på när öppenhållningsannonsen uppenbarade sig i morgontidningen – som dimper ner i postlådan vid tvåtiden. På eftermiddagen. Knapprade in på datorn… sex platser kvar! Hurraa, ryms med!

Körde iväg på rätt datum, 4 maj – i snöväder. De stora lapatåssona, hankmoharvorna, vad man nu kallar de där stora snöflingorna, landade som våta fläckar på marken, åstadkom vått och slask. Borde man ha tagit inneskor med sig? Nä vi fick gå med skorna på. Det finns städerska. En gång i året.

Platsen, egendomen, omnämns första gången 1327, när Flaxöga sålde den. Flaxöga, jo. Undrar om någon ”får” ha ett sådant namn idag… Ägarna växlade, vad sägs om t.ex. Slang, Ille, Hästesko? 1721 blev det äktenskap mellan Hästesko och Rotkirch (som uttalas Rottjirk) och den släkten hölls kvar, med inblandning av en stor mängd andra adelssläkter, som brukligt har varit. Det blev fideikommiss. OO har äntligen fått förklaring på det speciella ordet. ”Går odelat i arv på ett bestämt sätt, oftast till äldste sonen”.

Vad, var? Oj, förlåt. Stuga? Det blev (o)medvetet lite fel ord. Här har vi en bild:

Stensböle, ca sex kilometer söderut från Borgå stads centrum. I slutet av 1920-talet gick de nästan 700 hektaren, uthusen och bostadshuset på ungefär 14 rum (beror lite på hur man räknar) lite ”snett” i arv till med.lic. Edward Wallensköld-Rotkirch, hans hustru Gunvor och deras tre små barn. Huset, byggt 1815, moderniserades. Det blev vatten, avlopp, centralvärme, elektricitet och linoleummattor på golven. Det mesta av husets anda, herrgårdshem på1800-talet, bevarades.

Strömbrytare…

OO vet inte hur paret resonerade om hur Stensböle skulle fortsätta sitt liv. Stora konstnärer har alltid funnits inom släkten Rotkirch, men de framstående jordbrukarna började ta slut. Den kanske största av dem alla, under 1700-talets senare hälft, odlade den nya grödan potatis och vurmade också för äppelodling, som tydligen inte lyckades på Stensböle. Så han köpte en gård i närheten där det passade bättre med äppelträd. Den gården ingår inte numera i egendomen.

Fru Gunvor bodde kvar på gården till sin död 1997, maken hade avlidit ungefär 40 år tidigare. Och gården donerades till Svenska Litteratursällskapet i Finland. Den inrättningen bevarar, sedan det här årtusendets början, bostadshuset som ett museum över 1800-talets herrgårdskultur. När besökaren går in genom dörren stiger hon in i ett högreståndshem från ”förr i världen”, med små ingredienser från senare år: trådtelefon med knappar,

radio från 1960-talet (inte TV!), en elspis i köket… CA 500 hektar skog är naturskyddsområde (en del betas av får sommartid), åkrarna, ca 80 hektar är utarrenderade.

Väggarna är fyllda med tavlor (ca 500) från olika tider, konstnärerna är många, bl.a. Matilda Rotkirch (1813-1842), som ofta betraktas som landets första kvinnliga konstnär. Här avbildad av en av sina lärare:Lungsjukdom blev orsak till hennes alltför förtidiga död, hon efterlämnade knappt 70 verk, många porträtt av släktingar. En av sönerna avbildade mamman Gunvor, tavlan hänger ovanför ett skymmande skåp:

Fotografier finns på så gott som varje bord, en hög med noter finns bredvid pianot/flygeln, kaffekoppar finns framme – och en massa prydnadsföremål av olika slag. Försöker en besökande stoppa något i sin ficka tjuter och blinkar det vid utgången! Föremålens antal är över 5000. Och därtill alla böcker, många värdefulla.

Det ordnas en finskspråkig och en svenskspråkig visning varje år. Visst får man komma dit på andra tider, en grupp kan reservera tid och få en visning. Sådana brukar ordnas 15- 20 per år. Man vill inte att gården skall slitas ner av tusentals turistartade besökare. Bra eller mindre bra, nu har OrdOdlaren i varje fall fått sin nyfikenhet något stillad. Nu vet hon vad som finns bakom bommen på Bjurbölevägen. Och så finns det en bok att låna/köpa, där bl.a. bortgångna kollegan Olle Sirén skrivit ett avsnitt. Få se…

Nu tar vi en lite tassig bildkavalkad:

1815 byggdes huset närmare vattnet, man ville ha havsutsikt. Landhöjning och växter…

Bilden ovan är tagen från ett av fönstren på övre våningen. Granen är densamma.I flickrummet finns en speciell möbel, tillverkad vid smått legendariska Iris-fabriken i Borgå:

I gästrummet på övre våningen finns husets äldsta möbler. Observera också golvets linoleummatta, kolla också golvet på den övre bilden. I så gott som varje rum finns det olika mönster.Och köket sen. Först vedspisen, med ved som bars in 1997:Men vem var den färgrika person som målade köket en gång? Fick med en av besökarna, så blev det en färg till…Och det viktigaste förr i tiden: Signalsystemet. Fungerar inte mera, men när det plingade till kunde tjänarinnan i köket se vilket rum som påkallade uppmärksamhet. Smart, va?

 

Kära hus och hem

OrdOdlaren har bott i hus i hela sitt liv. 1970-talet undantaget. Uteliggare? Nä, men inneboende, studentbostadsliggare, hyreshusboare. På en hel del varierande ställen, ett tiotal. Åbo, Karleby, Vasa, Lovisa, med mera… Och här, ”mellan varven”:

60 år gammalt fotografi. Därav kvaliteten.

Här började det. Tegelbyggnader, hemlagat material. Den lilla flickan var också med när teglen till ”nystugun” tillverkades. Eftersom inflyttningsåret var 1958, torde det ha varit en 5-6-åring som bredde ut sågspån på de nyslagna teglen.

Den långa allt-i-ett-längan stod klar 1948. Från höger till vänster, på ett ungefär: vedlider, sädesbod, hölada, vagnslider (man kunde köra genom, skjutdörrar på båda sidor), ladugård med halmskulle ovanpå, bostad på rum och och allrum/kök, under den källare med bastu och tvättstuga – och potatiskällare. Ovanpå kallvind, oinredd. Där, i rummet, föddes OO. 10-åringen och 14-åringen bodde där under några somrar tills storasyster av någon anledning behövde allt själv och nyfikna lillasysters närvaro blev högeligen oönskvärd.

Storasyster med man utvidgade kobeståndet och den forna bostaden blev en del av ladugården. ”Farstun” med två dörrar revs som skraltig och obehövlig. Därpåföljande generation har ändrat och byggt till och det blev både verkstad och lager och kontorsutrymmen och är fortfarande i fullt bruk. Likaså bostadshuset, som fått nya fönster och har moderniserats betydligt – och smakfullt.

Skolflickans ritande fritid handlade om hus. ”När jag blir stor skall jag bygga…” Det skulle vara något mera spännande än en fyrkant som delats in i fyra nästan likadana fyrkanter. Hus i vinkel fantiserades ihop, likaså ett litet hus i två våningar med modell från den gamla sädesboden hos Fasters. Dessutom levererade flickan fantasifyllda förslag till övervåningen i tegelhuset, pappa tog del, nickade, lovade – men något byggande blev det aldrig.

26.12 2007

Hem i så gott som 30 år. Ett på 1970-talet renoverat och tillbyggt sk frontmannahus, en fyrkant indelad i fyra fyrkanter igen, dock lite annorlunda. Alla ändringar gjorda innan OO flyttade in, hennes husdrömmar förverkligades inte. Änkan bytte fönster 2010, gjorde ytrenoveringar inomhus på egen hand. Sålde huset 2012, den nya ägarfamiljen har renoverat, utnyttjar varje vrå och alla byggnader. Skönt. Tomma hus mår inte bra.

Det nuvarande hemmet, något mer spännande till interiören, stämmer överens med en av flickdrömmarna: en skorstensmur i mitten, med två eldstäder plus bastu. Inflyttningsklart 1975, tillbyggt 1998 och 2005, långt innan OO flyttade in med pick och pack.

Bilden lånad från lokaltidningen

Idag funderas det i Borgå. Stora skolhuset, forna flickskolan, nu utdömd högstadieskola (för 13-15-åringar) tas ur bruk. Problem med inneluften, tomten sluttar mot ån och botten är lera, lera… Vad göra? Riv rasket! Fult! Huset är ju urgammalt (byggt ca 1958-62), inte funktionellt, nedslitet, i uruselt skick! Bygg fina bostäder på den centralt belägna och attraktiva tomten, ett kvarter från torget! Renovera! Gör om till ämbetshus för stadens anställda! Bevara festsalen! Gör till ett konstmuseum, perfekt! Bevara allt! Berömd arkitekt, professor Hilding Ekelund!

Buden är många. Vem har pengar nog att göra vad? Ingen multimiljardär torde finansiera. OO har besökt byggnaden två korta gånger för rätt så länge sedan. Intryck: dystert, nedslitet, ”typisk 60-talssskola”. Ett viktigt arkitekturminnesmärke, säger museifolket. Saa sii, som en fd journalist uttrycker sig på Facebook. (Får se).

Ett pyttefrimärke. Det drygt 200-åriga gästgiveriet som den ensamlevande ”ungkarlen” tröttnade på på 1970-talet, för stort, för gammalmodigt. Hela rasket revs och karlen byggde ett litet platt enplanshus åt sig själv, samma årtionde. Fortsatte med djuren i den lika gamla stenladugården, vad han använde stallet av stock till vet OO inte. Följande generation gjorde kreativt helt tvärtom! I dagens läge är 70-talshuset bilförvaring och verkstad (för generationen född på 1980-talet) och stenladugården och stallet  är bostad. Härlig sådan! Kornas foderbord fungerar som kontor (ägaren gillar att planera både det ena och det andra, jordbruket kräver en ansenlig mängd pappersarbete) mellan det umgängesutrymmet kring ett rustikt matbord och det moderna köket. Därifrån går man via gödselstaden – vars ena ända är garage – till stallet, där skoningsutrymmet nu är sovrum, dörren utåt är panoramafönster mot gården, och en 1700-talsdörr skiljer rummen åt.

Höskullen i andra ändan är den yngre generationens sovrum. Där man förr körde in med häst och hölass är nu ett panoramafönster med utsikt över åkrarna. Dessutom finns ytterligare tre-fyra rum. Foton? Nej, ägarna önskar inte publicering. Förstår dem. Men underbart, beundrar både planeringen (utan arkitekt) och resultatet!

Hus i Dresden. Tänk, att bo i ett sådant här halvslott! OO tänker direkt på städning och hur man hittar från rum till rum… Restaurerat efter Tysklands återförening, när de ursprungliga ägarfamiljerna återfick sina förfallna hus. Fotat från bussfönstret. OO:s kommentar 21.04: byggt 1895. Årtalet på väggen.

Föredrar det egna hemmet – och får besöka gästgiveriladugårdshemmet fler gånger, hoppeligen.

Hus med historia (troligtvis del 1)

Diktarhemmet på Flensborgsbrinken. Ursprungligen byggdes huset på ”den lediga backhympeln som ligger nedanom stadsängarna vid Kyrkobacken”. Då skriver vi början av april år 1764, den danskfödda fortifikationsbyggmästaren Gotthard Flensborg anhöll om burskap i Borgå, där han sen 1760 verkat som arkitekt när staden skulle byggas upp efter (ytterligare) en brand. Han anhöll om tomten för att ”därstädes för sig uppdraga ett stenhus”. Han fick tomten gratis.

Hups, det blev långt. Idag får en finlandssvensk författare bo där (nästan) gratis. I år, 2018, har Ulla-Lena Lundberg nyligen flyttat in i de 258 år gamla 275 kvadratmetrarna. Ingång från gatan i våning två, köket i våning ett och sovrum i våning tre. Konditionsbefrämjande… OrdOdlaren har aldrig besökt huset, kommer troligen aldrig att göra det. Det finns inga statuter om skyldighet att hålla ”öppet hus” för allmänheten. Bilder, beskrivningar och kameravandring längs gatorna runtom gäller som grund. Senast nu på långfredagen, 30 mars 2018.

Diktarhemmet, Flensborgsbrinken

Flensborg bodde i huset med sin familj, höll bl.a. krog tills han försvann efter ca. tio år. Jo, försvann, Inte visste hustrun heller, hon bodde kvar med tre döttrar. Troligen fanns han i Stockholm, där han ”lär” ha avlidit ca 1803. Enligt hustruns meddelande. Efter diverse hyresgäster och ägare en kort tid var det dags för en guld- och silversmed som också en tid, tillsammans med tre andra män, haft hand om stadens kassaförvaltning. Kassabrist uppkom, kompanjonerna avled, och guldsmeden kallades in inför höga vederbörande. Till sitt försvar framhöll han att stadens ekonomi redan tidigare varit i fullständig lägervall. Hjälpte inte, han var tvungen att betala. Anno 1838.

Från Mellangatan, kameran med raksträckta armar…

Sen kom en stickfabrikant som bl.a. höll lönnkrog, efter honom en handlande som flera gånger fick plikta för olovlig utskänkning. 1885 befanns hans hatt flyta i ån. Han hade troligen ”i mörkret icke gått åt höger utan ned åt ån ungefär 30 fot utanför ångaren Runebergs kaj”. Sonen ärvde huset, men hade flera andra strängar på sin lyra och skötte inte byggnaden, som nu kallades Forsmanska huset, så väl. Huset på backhympeln var i lägervall. Det ansågs obeboeligt, men ryktet envisades med att påstå att där huserade tvätterskor som ”njöt” av rinnande vatten i nedersta våningen under snösmältningstiden. Det gick bra att skölja kläder där.

Fotograferat från ”kyrkbacken”. Syrenbuske i förgrunden.

Bokförläggaren Holger Schildt blev den räddande ängeln. Han köpte ruckl – hrm, huset, skänkte det till Finlands svenska författareförening 1921 med villkoret att det skulle rustas upp och bli hem för finlandssvenska diktare. Den första skulle, också enligt gåvobrevet, vara Hjalmar Procopé. Denne kunde flytta in 1923, efter att flera instanser som Schildts eget förlag och A. Bonniers förlag bidragit med ”vackra” summor. Huset blev då Diktarhemmet och har nu fått sin åttonde invånare, första gången en kvinna. Visserligen har de tidigare invånarna oftast medfört hustru och några gånger barn, men ändå… (feministen skriver…)

Boendetiden har blivit längre. Den ovannämnda första invånaren levde i huset 4 år, Christer Kihlman, som flyttade ut 2017, i 24. Före honom bodde den av OO några gånger nämnda Lars Huldén där i 20 år.

Lars Huldén, förlaget Sets bild. Uppklädd, vardaglig, med glimt i ögonvrån. Så minns OO honom.

Ulla Lena Lundberg (född på Kökar, Åland) fick Finlandiapriset 2012 för sin roman ”Is”, som kommer som opera om ungefär ett år. Hon debuterade 1962 med en diktsamling. Hennes trilogi om de åländska sjöfartstraditionerna har OO sugit i sig med innerlighet (och har samtidigt skapat sig otaliga  bilder i huvudet). Hon har tidigare också bott många år i Borgå, och dessutom vistats längre perioder i Afrika, studerat bl.a. klippmålningar. Hon var statlig konstnärsprofessor 1994-99, blev hedersdoktor vid Åbo Akademi 1993. Hon lär ha flera projekt på gång. Och mamman i hennes roman Marsipansoldaten (2001) heter Märtha… Finns anledning att återkomma, på olika sätt…

OO:s favoribild av Ulla-Lena Lundberg. Också från förlaget Sets. Det skimrar om henne!

backhympel (hympyl, hympil) = mindre höjd, en brant kulle

fortifikation = befästning, befästningskonst – GF skulle vara med och bygga upp Sveaborg utanför Helsingfors, men det blev annat…

burskap = från lågtyskans ”bur”, borgare – rätt att utöva yrke, utvidgat ‘allmänt erkännande’

i lägervall = i förfall, i vanskötsel

OrdOdlaren och/med/om anor

Anor? Det har vi väl alla. Förfäder i en lång räcka, även om vi inte känner till dem. Ingen av oss har väl ännu ploppat fram genom nån sorts könlös förökning. Men om vi går till orden inom parentes vid förklaringen i SAOB, då så… De orden är ”förtjänstfull” och ”adlig”.

OrdOdlarens familj brydde sig inte så mycket om vare sig historia eller släkt bakåt i tiden. Kusiner fanns, och andra ”släktingar” – men hur man egentligen var släkt, det berättades inte så den lilla flickan förstod. Och ”adel”, ja det var ett helt okänt begrepp utanför historieböckerna. I barndomslandskapet fanns inga stora gårdar eller herrgårdar. Sant!

Och vad hände sen? OO hamnade i en synnerligen tät herrgårds- och adelsbygd, stod med förvånadens finger i häpnadens mun när vissa personer ännu på 1980-talet behandlades annorlunda för att de var ”av börd”. Den unga prästen berättade att han sittandes i sakristian innan mässan skulle börja hörde att folk reste sig i kyrkorummet. Kikade genom dörrspringan – den grevliga familjen kom in. Ojdå. En av OO:s elever, på studiebesök i samma kyrka, vägrade sätta sig längst fram:”Jag sitter inte i adelsbänkarna, jag är en vanlig människa!”

Nu har OO lärt sig mera. Och hon blir allt gladare över att ha levt och får leva ett liv utan förpliktande traditioner, utan stor förgrenad släkt och släktgods av alla sorter. Visserligen har hon fått tjäna ihop varje tallrik, kastrull, lakan, stol och bok själv – men då är hon också fri att kasta dem när hon vill.

En av OO:s trevligare vuxenbekanta, V, tillbringar en del av sina somrar i den här sommarbostaden (13 km från OO:s nuvarande hem), byggd 1863-67:

Första stora bostadsbyggnaden på den ärorika gården, Tjusterby, byggdes på 1550-talet, en liten bit från denna plats (och där övernattade Gustav II Adolf i fem nätter 1612). Den smarta mamman till nio barn ordnade för 100 år till det så att alla barn med ättlingar skulle ha tillgång till gården, ett aktiebolag. ”Hela släkten” öppnar och stänger sommarbostaden varje år, med dukar och mattor och blomvaser och hela faderullan, en familj bor där sommartid (V ungefär vart sjätte år) och ansvarar för fester, bjudningar, guidningar, m.m. Nästan varje litet föremål har sin egen historia. OO, som vill se allt som bara går att se uppifrån, skulle förstås upp i tornet. Även om den sista trappavsatsen till det sluttande plåttaket inte är så bekväm:

Väl uppe ser man den intressanta stigvägkonstruktionen. Stort eller litet glas? Plus att utsikten åt andra håll också tilltalar.

Någon kilometer längre norrut finns den här gården, Tervik säteri, tidigare bebodd av en annan numera god bekant, J, – men hon har flyttat till ett annat hus inom samma gårdsområde. Byggd 1710, omändrad följande århundrade. J har guidat runt och berättat om alla stora män i staten och deras fantastiska kvinnor som bott där. På gården finns också en fatabur (förråd för dyrbarheter) ”av svensk typ”, liknande den som lär finnas på Skansen i Stockholm. OO har ännu inte stiftat sig en närmare bekantskap med den, intresserar verkligen… Har inget foto heller! Härmed utfärdas varning, J: jag kommer i sommar…

                                                                                           ”Lånat” foto…

Stor-Sarvlaks, Finlands äldsta bebodda barockslott, ca 30 kilometer dit. I ett kommande inlägg snuddar OO vid det här igen. Gården med stora jordegendomar ägs nu av en ”stiftelse”, men året om bebos slottet av en ättling till den sista privata ägaren, Ernst von Born. Har besökt och guidats runt inomhus tillsammans med en lärargrupp. Började byggas på 1600-talet, förstördes en hel del under ofrederna på 1700-talet. Landskapsparken formades på 1850-talet.

”Lånat” foto, vill ju se allting uppifrån…

Malmgård, på 24 kilometers avstånd. Aldrig besökt parken och den pompösa byggnaden från 1880-talet. Skulle vilja! Tillhör grevliga ätten Creutz sen århundraden. Där odlas ekologiskt, bl.a. emmer, lantvete, spelt – och bryggs öl. Butiken med gårdens och andra närprodukter besöks av OO några gånger per år. En gång var det lapp på dörren: ”Ring så öppnar vi!” OO ringde, greven själv svarade, öppnade och betjänade. Rattande Lilla Mhy hemåt undrade OO om detta hade varit möjligt för 30 år sedan – att greven, den mest högvälborne i hela landet, skulle ha betjänat en vanlig LantLolla., småpratat och varit så trevlig. Men det är han. Trevlig.

”Lånade” bilder blir inte alltid så stora…

Här finns OO:s anor samlade. Större och smärre bönder, torpare, egendomslösa, drängar, soldater, backstugusittare – men många hade intressanta bisysslor, t.o.m. några riksdagsmän för några 100 år sedan. Dryftmakare, skjutsrättare, nämndeman, kyrkvärd, kyrkobyggare (1700-talet)… Uppgifterna är knapphändiga, förstås. Äldsta spårade/omnämnda är generation aderton, mormorsmormorsmormorsmorfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfar Peder Ruths, född ca 1440, häradsnämndeman. Om inte farfars far bytt efternamn hade OO hetat Jäppil idag. De flesta bodde inom en radie på ca 30 kilometer genom alla dessa dryga 500 år. Anor?