Hus med historia (troligtvis del 1)

Diktarhemmet på Flensborgsbrinken. Ursprungligen byggdes huset på ”den lediga backhympeln som ligger nedanom stadsängarna vid Kyrkobacken”. Då skriver vi början av april år 1764, den danskfödda fortifikationsbyggmästaren Gotthard Flensborg anhöll om burskap i Borgå, där han sen 1760 verkat som arkitekt när staden skulle byggas upp efter (ytterligare) en brand. Han anhöll om tomten för att ”därstädes för sig uppdraga ett stenhus”. Han fick tomten gratis.

Hups, det blev långt. Idag får en finlandssvensk författare bo där (nästan) gratis. I år, 2018, har Ulla-Lena Lundberg nyligen flyttat in i de 258 år gamla 275 kvadratmetrarna. Ingång från gatan i våning två, köket i våning ett och sovrum i våning tre. Konditionsbefrämjande… OrdOdlaren har aldrig besökt huset, kommer troligen aldrig att göra det. Det finns inga statuter om skyldighet att hålla ”öppet hus” för allmänheten. Bilder, beskrivningar och kameravandring längs gatorna runtom gäller som grund. Senast nu på långfredagen, 30 mars 2018.

Diktarhemmet, Flensborgsbrinken

Flensborg bodde i huset med sin familj, höll bl.a. krog tills han försvann efter ca. tio år. Jo, försvann, Inte visste hustrun heller, hon bodde kvar med tre döttrar. Troligen fanns han i Stockholm, där han ”lär” ha avlidit ca 1803. Enligt hustruns meddelande. Efter diverse hyresgäster och ägare en kort tid var det dags för en guld- och silversmed som också en tid, tillsammans med tre andra män, haft hand om stadens kassaförvaltning. Kassabrist uppkom, kompanjonerna avled, och guldsmeden kallades in inför höga vederbörande. Till sitt försvar framhöll han att stadens ekonomi redan tidigare varit i fullständig lägervall. Hjälpte inte, han var tvungen att betala. Anno 1838.

Från Mellangatan, kameran med raksträckta armar…

Sen kom en stickfabrikant som bl.a. höll lönnkrog, efter honom en handlande som flera gånger fick plikta för olovlig utskänkning. 1885 befanns hans hatt flyta i ån. Han hade troligen ”i mörkret icke gått åt höger utan ned åt ån ungefär 30 fot utanför ångaren Runebergs kaj”. Sonen ärvde huset, men hade flera andra strängar på sin lyra och skötte inte byggnaden, som nu kallades Forsmanska huset, så väl. Huset på backhympeln var i lägervall. Det ansågs obeboeligt, men ryktet envisades med att påstå att där huserade tvätterskor som ”njöt” av rinnande vatten i nedersta våningen under snösmältningstiden. Det gick bra att skölja kläder där.

Fotograferat från ”kyrkbacken”. Syrenbuske i förgrunden.

Bokförläggaren Holger Schildt blev den räddande ängeln. Han köpte ruckl – hrm, huset, skänkte det till Finlands svenska författareförening 1921 med villkoret att det skulle rustas upp och bli hem för finlandssvenska diktare. Den första skulle, också enligt gåvobrevet, vara Hjalmar Procopé. Denne kunde flytta in 1923, efter att flera instanser som Schildts eget förlag och A. Bonniers förlag bidragit med ”vackra” summor. Huset blev då Diktarhemmet och har nu fått sin åttonde invånare, första gången en kvinna. Visserligen har de tidigare invånarna oftast medfört hustru och några gånger barn, men ändå… (feministen skriver…)

Boendetiden har blivit längre. Den ovannämnda första invånaren levde i huset 4 år, Christer Kihlman, som flyttade ut 2017, i 24. Före honom bodde den av OO några gånger nämnda Lars Huldén där i 20 år.

Lars Huldén, förlaget Sets bild. Uppklädd, vardaglig, med glimt i ögonvrån. Så minns OO honom.

Ulla Lena Lundberg (född på Kökar, Åland) fick Finlandiapriset 2012 för sin roman ”Is”, som kommer som opera om ungefär ett år. Hon debuterade 1962 med en diktsamling. Hennes trilogi om de åländska sjöfartstraditionerna har OO sugit i sig med innerlighet (och har samtidigt skapat sig otaliga  bilder i huvudet). Hon har tidigare också bott många år i Borgå, och dessutom vistats längre perioder i Afrika, studerat bl.a. klippmålningar. Hon var statlig konstnärsprofessor 1994-99, blev hedersdoktor vid Åbo Akademi 1993. Hon lär ha flera projekt på gång. Och mamman i hennes roman Marsipansoldaten (2001) heter Märtha… Finns anledning att återkomma, på olika sätt…

OO:s favoribild av Ulla-Lena Lundberg. Också från förlaget Sets. Det skimrar om henne!

backhympel (hympyl, hympil) = mindre höjd, en brant kulle

fortifikation = befästning, befästningskonst – GF skulle vara med och bygga upp Sveaborg utanför Helsingfors, men det blev annat…

burskap = från lågtyskans ”bur”, borgare – rätt att utöva yrke, utvidgat ‘allmänt erkännande’

i lägervall = i förfall, i vanskötsel

OrdOdlaren och/med/om anor

Anor? Det har vi väl alla. Förfäder i en lång räcka, även om vi inte känner till dem. Ingen av oss har väl ännu ploppat fram genom nån sorts könlös förökning. Men om vi går till orden inom parentes vid förklaringen i SAOB, då så… De orden är ”förtjänstfull” och ”adlig”.

OrdOdlarens familj brydde sig inte så mycket om vare sig historia eller släkt bakåt i tiden. Kusiner fanns, och andra ”släktingar” – men hur man egentligen var släkt, det berättades inte så den lilla flickan förstod. Och ”adel”, ja det var ett helt okänt begrepp utanför historieböckerna. I barndomslandskapet fanns inga stora gårdar eller herrgårdar. Sant!

Och vad hände sen? OO hamnade i en synnerligen tät herrgårds- och adelsbygd, stod med förvånadens finger i häpnadens mun när vissa personer ännu på 1980-talet behandlades annorlunda för att de var ”av börd”. Den unga prästen berättade att han sittandes i sakristian innan mässan skulle börja hörde att folk reste sig i kyrkorummet. Kikade genom dörrspringan – den grevliga familjen kom in. Ojdå. En av OO:s elever, på studiebesök i samma kyrka, vägrade sätta sig längst fram:”Jag sitter inte i adelsbänkarna, jag är en vanlig människa!”

Nu har OO lärt sig mera. Och hon blir allt gladare över att ha levt och får leva ett liv utan förpliktande traditioner, utan stor förgrenad släkt och släktgods av alla sorter. Visserligen har hon fått tjäna ihop varje tallrik, kastrull, lakan, stol och bok själv – men då är hon också fri att kasta dem när hon vill.

En av OO:s trevligare vuxenbekanta, V, tillbringar en del av sina somrar i den här sommarbostaden (13 km från OO:s nuvarande hem), byggd 1863-67:

Första stora bostadsbyggnaden på den ärorika gården, Tjusterby, byggdes på 1550-talet, en liten bit från denna plats (och där övernattade Gustav II Adolf i fem nätter 1612). Den smarta mamman till nio barn ordnade för 100 år till det så att alla barn med ättlingar skulle ha tillgång till gården, ett aktiebolag. ”Hela släkten” öppnar och stänger sommarbostaden varje år, med dukar och mattor och blomvaser och hela faderullan, en familj bor där sommartid (V ungefär vart sjätte år) och ansvarar för fester, bjudningar, guidningar, m.m. Nästan varje litet föremål har sin egen historia. OO, som vill se allt som bara går att se uppifrån, skulle förstås upp i tornet. Även om den sista trappavsatsen till det sluttande plåttaket inte är så bekväm:

Väl uppe ser man den intressanta stigvägkonstruktionen. Stort eller litet glas? Plus att utsikten åt andra håll också tilltalar.

Någon kilometer längre norrut finns den här gården, Tervik säteri, tidigare bebodd av en annan numera god bekant, J, – men hon har flyttat till ett annat hus inom samma gårdsområde. Byggd 1710, omändrad följande århundrade. J har guidat runt och berättat om alla stora män i staten och deras fantastiska kvinnor som bott där. På gården finns också en fatabur (förråd för dyrbarheter) ”av svensk typ”, liknande den som lär finnas på Skansen i Stockholm. OO har ännu inte stiftat sig en närmare bekantskap med den, intresserar verkligen… Har inget foto heller! Härmed utfärdas varning, J: jag kommer i sommar…

                                                                                           ”Lånat” foto…

Stor-Sarvlaks, Finlands äldsta bebodda barockslott, ca 30 kilometer dit. I ett kommande inlägg snuddar OO vid det här igen. Gården med stora jordegendomar ägs nu av en ”stiftelse”, men året om bebos slottet av en ättling till den sista privata ägaren, Ernst von Born. Har besökt och guidats runt inomhus tillsammans med en lärargrupp. Började byggas på 1600-talet, förstördes en hel del under ofrederna på 1700-talet. Landskapsparken formades på 1850-talet.

”Lånat” foto, vill ju se allting uppifrån…

Malmgård, på 24 kilometers avstånd. Aldrig besökt parken och den pompösa byggnaden från 1880-talet. Skulle vilja! Tillhör grevliga ätten Creutz sen århundraden. Där odlas ekologiskt, bl.a. emmer, lantvete, spelt – och bryggs öl. Butiken med gårdens och andra närprodukter besöks av OO några gånger per år. En gång var det lapp på dörren: ”Ring så öppnar vi!” OO ringde, greven själv svarade, öppnade och betjänade. Rattande Lilla Mhy hemåt undrade OO om detta hade varit möjligt för 30 år sedan – att greven, den mest högvälborne i hela landet, skulle ha betjänat en vanlig LantLolla., småpratat och varit så trevlig. Men det är han. Trevlig.

”Lånade” bilder blir inte alltid så stora…

Här finns OO:s anor samlade. Större och smärre bönder, torpare, egendomslösa, drängar, soldater, backstugusittare – men många hade intressanta bisysslor, t.o.m. några riksdagsmän för några 100 år sedan. Dryftmakare, skjutsrättare, nämndeman, kyrkvärd, kyrkobyggare (1700-talet)… Uppgifterna är knapphändiga, förstås. Äldsta spårade/omnämnda är generation aderton, mormorsmormorsmormorsmorfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfarsfarfar Peder Ruths, född ca 1440, häradsnämndeman. Om inte farfars far bytt efternamn hade OO hetat Jäppil idag. De flesta bodde inom en radie på ca 30 kilometer genom alla dessa dryga 500 år. Anor?

 

 

 

Speciella byggnader – avsnitt två

Tre små gummor vandrade iväg – från fortbildningskurs i sitt ämne. ”Här är min plats”, sa gumma nummer ett – ”Och här är min”, sa gumma nummer två. Den tredje:”Här är min, betongkolossen grå” – och sen stod hon bara och drömde…

Åbo. Biskopsgatan, akademikvarteren. Avslutad psykologilärarfortbildning, väntande på bussen österut. Två teol.mag, den tredje fil.mag (med allmän teologi som extra ämne). Teologiska fakultetens byggnad med sitt rundade hörn, granne till domkyrkan och ÅA:s bibliotek var den ena hjärteplatsen.

Den andra var – förstås – domkyrkan. Vi gick uppför trapporna och in i den då helt folktomma kyrkan, var och en försjönk i och badade i sina egna minnen: körsång (se tidigare blogginlägg), predikoövningar, diskussioner, möten… Och den yngsta släppte bomben: datum för prästvigningen bokad! Alla glada, en verklig ”människomänniska”, perfekt som präst (bland annat)!

Psykologireligionslärarens betongkoloss: Sibeliusmuseum. Minnena formligen vältrade in, igen en gång. Föreläsningar, körövningar och tenter i Brahe-auditoriet, mindre men dock sådant ävenså i Flora-auditoriet mittemot, och festerna i aulan mittemellan. Gösta Cavonius som föreläste om finländsk pedagogikhistoria: han kom in, satte sig, började prata, slutade efter 90 minuter. Ingen illustration, inga skrivna minnesstolpar, ingen bok som stackars studenter kunde läsa i som komplement… Huh. Det gällde minsann att kunna anteckna i flygande fläng!

Körernas kansliutrymme i övre våningen, i samma korridor som bl.a. tonexakta musikprofessor John Rosas:”Om jag stiger upp nu, precis vid det här ljudet, så är jag framme i köket när vattnet kokar!” Stämde precis.

In i muséet gick/går studerande och personal den här vägen, vinkelrätt mot huvudingången.

Olle Söderholm, trubadur som fick epitetet ”finska pinnen” av svenska Sid Jansson. En verklig själsfrände i humor och beteende. När Floravärdinnan ”fick nog” och ”brände propparna” på hans snälla retsamheter och gjorde ett utfall mot honom – då gömde han sig under ett bord och började springa omkring med det på ryggen… Vem kan hålla kvar ilskan då? Och när han en glad lördagsnatt dristat sig till att placera ett par smutsiga galoscher bredvid montern med ”Sibelii hatt och käpp” och den knarriga koleriska intendenten hoppade jämfota och hotade:”Nästa gång får allt Söderholm hitta på något mera intelligent!” ”Nästa gång, hmmm… Han har alltså uppmanat mig till nya hyss”, mediterade Olle…

Konserterna i råbetongssalen klingade skönt i öronen, oberoende av genre. Studeranden borde ha gått på fler konserter. Akustiken tilltalade, även om ögonen ibland inte var nöjda. Men visst är det ändå rätt så snyggt med betongytor som fått sina ”krusiduller” av formbrädena? Jovisst. Det medvetet planerade draget från fönstren irriterade stundvis. Men allt gick ändå att leva med. Att hela härligheten placerats på landets första botaniska trädgård, planerad av Pehr Kalm 1760 är något mera svårsmält. Men det visste inte studeranden då, än mindre visste hon att hon som pensionär skulle intressera sig för trädgård och trädgårdshistoria. Eller bli OrdOdlare.

fotnot: Sibeliusmuseum, Finlands mest betydande musikmuseum, inte enbart över Jean Sibelius (som har gett sitt godkännande till namnet), uppfördes på 1960-talet, invigdes 1968, räknas som ett av modernismens främsta verk. Arkitekt var Woldemar Baeckman (1911-94). Baeckman skapade främst industri- och kontorshus, men även flera byggnader för Åbo Akademi, bl.a. nu rivningsklara Gadolinia 1969 och ”boktornets” utbyggnad 1957, Handelshögskolan vid ÅA,  under sin karriär.

Speciella byggnader – avsnitt ett

”Kyrkan står ej om den ej får se vatten”, säger de gamle. Och med vatten på båda sidor om det smala näset stod den i 226 år. Sen brann den, 3 februari 1979. Kyrkan i skärgårdskommunen västerom Hangö udd, Bromarf. Religionsläraren var då inne på sitt tredje år, varm i undervisningskläderna och med ett ständigt stigande kyrkoarkitekturintresse, hon sög i sig ”allt”.

Nyhetsförmedlingen i rikspapperstidningen och i radion (den egna ärvda TV-apparaten var skraltig) var snabb, informativ och ingående, och böcker fanns på biblioteket, kartan studerades likaså. Orten var då en vit fläck på den subjektiva kartan. Och när arkitekttävlingen för den nya kyrkan vanns av en ämneskollegas man stegrades intresset ytterligare. Ändå tog det tio år innan kyrkan kunde beses med egna ögon. Tandemcykeln styrdes in på den kurviga och backiga väg som leder till orten, där istiden lämnat små åsar mellan bördiga åkrar i närheten av den mäktiga Lojoåsen (som fortsätter under vattnet vid Hangö udd, så lärde man sig i folkskolan). De två trampande kvinnorna bekantade sig ingående med kyrkan och området runtomkring, allt etsade sig in i hjärnans visuella vrår.

Efter ytterligare nästan 30 år inföll följande besök, föranlett av att favoritkören (där BJR basar) inbjudits att sensommarkonsertera i kyrkan. Klart att OO hängde med! Gravgården/kyrkogården omgiven av sin 188-åriga stenmur tar nästan andan ur en med sin lugna skönhet:Aminoffska gravkapellet längst till höger, klockstapeln som inte brann smälter nästan ihop med kyrkans södra ingång längst till vänster. Kyrkan invigdes 23 augusti 1981, korskyrkotypen är moderniserad på ett smart sätt av Carl Johan Slotte (1933-2017), arkitekten. Utsidan är sliten av väder och vind – om man är närgången. Men insidan (kören övar):

Den känns som en varm famn med tegelrött nedtill och ”gråvitt” upptill, den tegelröda färgen har samma nyans både i altartavla (vävd bonad), i orgeln, i garderob – och i stolarna:Inga stela och hårda kyrkbänkar här inte! Bekvämt och praktiskt, notera att stolsitsens baksida bildar en hylla, och ”rundstavarna” (Hej, Ernst Kirchsteiger!) finns lite här och där, praktiska för upphängning och andra arrangemang. Stolarna sitter ihop två och två eller tre och tre, kan placeras ”efter behag” – och det var en av arkitektens idéer. Man skall kunna möblera. Altaret skall vara fristående, inte fäst vid korväggen. Altarskranket (om sådant behövs), lätt och luftigt,  bör bestå av delar som sätts ihop enligt behov. Predikstolen placeras på golvet, inte halvvägs mot taket. Dopfunten skall däremot mer eller mindre vara fastnitad i golvet. Allt detta har CJ Slotte ”predikat” om på religionslärardagar, allt är förankrat i teologin och kristenhetens historia, men debatterna har varit många i de församlingar där han varit med om nybyggen och renoveringar. En del bromarfbor lär ha slutat hälsa på honom, en protestlista  (mot det enkelt utformade altaret och dess placering) författades t.o.m. Den fick inte många undertecknare, den lämnades obeaktad. ”Her  wilar rosthållerskan Anna Kristina Bredenberg föd den 5 desember 1756 död den 15 maj 1818” – gravvård troligen tillverkad av lokal hantverkare. Intressant!Kyrkans norra sida, koristernas bilar (och organistens och körledarens motorcykel) upptar hela parkeringsplatsen. I den här korsarmen finns tydligen sakristian.Kyrkans västra ingång, mittemot den andra samlingsplatsen, torget/hamnen/sommarfestplatsen m.m, lummig och beprydd med växter på trappans bägge sidor, bl.a. ”krypklätterhortensia”.

Det finns inte mer än drygt 600 fast bosatta bromarfbor idag. Kommunen, numera en del av staden Raseborg, har varit större både till yta och befolkningstal. Sommarboare och turister? Författaren till boken ”Två kyrkor”, källa till detta inlägg, uttrycker sig lagom småironiskt:”Kanske överdrivs turismens betydelse bl.a. därför att semestrande stadsbor ofta finner sig själva märkliga jämfört med försynta ortsbor, är vana att synas och höras och följaktligen föra ett väsen om sig själva och sin semester i press och övrig media”. Hm.