Kyrkliga bekännelser

Det är något med OrdOdlaren och kyrkor. Arkitekturen, symboliken, syftet, sammanhanget, satsningarna, med mera. En och annan av OO:s fd elever torde läsa det här, en och annan av dem kanske reagerar med ett snett leende i det här skedet. Bra, bra…

Här tillbringade OO tre timmar i torsdags. Kan ni identifiera kyrkan? Vi har ett dussintal av dessa medeltida kyrkor med gavelornamentik i södra Finland, lätt att blanda ihop dem.

Logistiken den dagen var något speciell. Först rätt långt västerut, till storkommunen Raseborg. Av vägskyltarna kan vi dra slutsatsen att kommunen har svensk språkmajoritet, det svenska ortnamnet står överst. Staden Hangös finska namn brukar väcka munterhet, Han-ko? Borde det inte vara tjur… Ni som inte är finlandssvenskar får träna uttal: loojo, låhja, och så vidare.

Sen var det dags för körövning för bilens förare i Esbo (essbo, inte esboo, som GPS-tanten säger), i domkyrkan, nästan exakt mittemellan Karis och hemmet i Borgå. Och vad gör OO? Jo hon kliver in i kyrkan (kören övade första timmen i ett litet kapell) med sin bok i handen och bananer i en påse – mitt i en finsk nattvardsmässa. Åhå.

Bokens miljö passade kanske inte i läsmiljön, men… OO satte sig i den på förhand utvalda bänken (kyrkan är synnerligen bekant), lutade ryggen mot den stadiga tegelpelaren, slängde upp fötterna på bänken -jojo, plastpåsen under – och tilltalades vid mässans slut av den finska kyrkvaktmästaren. Han log och godtog förklaringen om att sitta så att kören inte ser henne när de börjar öva på läktaren. Inte såg han (skulle kanske inte ha förstått heller) bokens genre och titel… Sen skenade OO:s fantasi, påverkad av all deckarlitteratur hon konsumerar: tänk om hon glöms kvar i kyrkan, blir inlåst, får tillbringa natten där i totalt mörker… Allt gick bra, få körsångare vet att OO varit där…

OO kunde bara inte låta bli att ”låna” den här drönarbilden från Yle, har aldrig sett Åbo domkyrka ur det här perspektivet. Omgivningen väcker minnen. Teologiska fakultetens hus nere i vänstra hörnet, därefter kommer ÅA:s bibliotek, skymt av träd. OO trodde hon skulle kunna tentamensläsa där. Tji. Domkyrkans klocka sade pling kvart över, plingpling halv, och plingplingpling kvart före och plingplingplingpling vid jämn timme, plus ett vist antal dongdong…

Kyrkan invigdes år 1300, är numera 89 meter lång, 40 meter bred och tornet når 95,6 meter över marken nedanför. Den vita byggnaden längst uppe till höger är observatoriet på Vårdberget, nära där låg OO:s institution. Kyrkan – ett lämpligt utrymme att vänta på bussen i, tyckte tre religionslärare en gång. Rösterna testades på olika sätt, bl.a…

I december i år blir det 50 år sen vi frös och sjöng, sjöng och frös och spelade in den här skivan… OO dansade några turer hambo i domkyrkans mittgång för att få upp värmen, andra gjorde alla möjliga gymnastiska övningar. Sen var det fest när bandningen var över, OO blev sur, hon fick städa nästan ensam efteråt, det blev omslag i väderleken, hon halkade omkull på hemvägen – och fick ringa en väninna som hjälpte henne med påklädningen följande morgon. Höger hand uppvisade ett vackert färgspel, inget brutet, men sargat och stukat.

Hemmakyrkan, Oravais kyrka. En typisk österbottnisk korskyrka från slutet av 1700-talet. Till mandomsproven bland dem som gick i skriftskolan hörde att klättra upp och sätta sig på tuppen ovanom korset. Tror att modet svek de tuffaste när det begav sig 1966. Men vi lyckades reta kantorn så pass mycket att han körde hem oss i förtid från lektionen. Det var ju det vi ville! Inte speciellt pedagogiskt.

Flera år tidigare deltog den lilla flickan i söndagsskolornas julfest med att deklamera dikt till orgelackompanjemang. Carita spelade och presenterade dessutom sin blivande man, Gustav Björkstrand. Han var glad, snäll, rolig och präst och blev senare både minister, rektor för Åbo Akademi och biskop. 60 år sedan, tanken hisnar…

Grannförsamlingskyrkan, också från 1700-talet, inte korskyrka från början. Tornet sticker upp 42 meter över marknivån. Här har tonårsflickan lärt sig gapskratta utan ljud, som medlem i ungdomskören. På repertoaren hade vi bland annat ”Sorgen och glädjen de vandra tillsammans”, men när vi skulle sjunga på ett bröllop tyckte kantor Fride att vi inte tar den sången… Då gapskrattade vi så det ekade i kyrkan, vi var bara vi där då. OO gillade Fride, hans humor, hans sångröst och hans musikalitet. Bilden är från 1918.

Nu får ni chans att jämföra gavelornamentiken. Borgå domkyrka, drönarfotograferad av skickliga Nico Laurila. Här rör sig OO mest. Säljer biljetter, fotograferar för eget bruk och ibland för annat, småpratar med folk, skrattar, går på flera konserter per år. Inga större klavertramp, förutom – nä, censuren ingriper.

Det blå i bakgrunden? Vattentornet, som i några år har bjudit på färgspel i mörkret under vintern.

Ska vi ta en till? Bara för gavelornamentikens skull. Pernå kyrka, som OO kan bäst, har undervisat en hel del om och i.

Flytta till smått (?) och gå på gång (Floriade 4)

När man ser det lite grann från ovan… Det tycker ju OrdOdlaren om. Såklart åkte hon linbanan snett över utställningsområdet. Den stora Fruktodlarens paviljong, med bl.a. äppelträd i stora lådor, är här i fokus, men kolla gångarna/vägarna!

Alla gångar, oberoende av bredd, har en mjukt rundad fåra i mitten, ity ifall om regn skall tydligen den del av vattnet som inte sugs upp i marken direkt rinna iväg i ett uttänkt system i de här rännorna.

Huruvida systemet kunnat provas denna torra sommar vet OO inte, men tydligen fungerar det och blir bestående. Det ser elegant ut och rännorna var inte alls obehagliga att hamna med ena foten i.

Men va i alla dagar är det där? OO:s nyfikenhet väcktes till några hundra procent, hon måste bara gå dit, det ser ju för tokigt ut! Från en annan vinkel:

Strykjärn på fot, det var den omedelbara intuitiva bedömningen. Smart med förvaring i benen! Rebellhuset, kallas det. Trappan upp verkade inte passa in, borde vara lite ”mjukare”. Där uppe finns både en liten köksavdelning, toalett och dusch, ett litet bord med stolar och en speciell säng:

Vad sägs om att somna och vakna upp här? Det beror också på var huset placeras, intressant sådär mitt i skogen, som bilden på planschen till höger visade:

Det gäller bara att hitta en plats och en skicklig byggare. Undrar om kommunernas byggnadsnämnder ger ”placeringstillstånd”… Företaget som står för den här konstruktionen har fritids- och semesterbyar, så övernattningschans finns för den som börjar söka, nånstans i Nederländerna! EuroParc, tror OO det heter.

Ena ändan av det mera ”jordnära” grannhuset, som synes. Ni ser trappan upp till strykjärnet i fonden till höger. Samma företag. Elegant uteplats. Följande bild tog OO från TV-soffan, mot fönstret som syns ovan:

Köksförvaringen till vänster med det obligatoriska vinskåpet, kombinerat matbord och spis (ser ni stekpannan?) i mitten, diskavdelningen dold till höger.

Sovrumsändan, utifrån och inifrån. Mellan dessa ändor rymdes ytterligare ett rum, inrett som spännande barnrum, mittemot fanns både badrum (med badkar) och garderob. Och långsidan från ”gatan” var idyllisk med växter och fönster. Va tycks?

Där kunde man bo… men det behövs en yttre container för diverse böcker, material och kläder som man tror att man behöver. Trots allt ett fritidshus, men två människor behöver inte större boyta. Bara man lär sig att prylar i massor inte är nödvändiga. Lär man sig?

Floriade Expo i Nederländerna avslutas om några dagar, 9 oktober. Undrar hur det känns för dem som varit engagerade sen 14 april när det hela öppnades. och alla som byggt och haft sig under flera års tid. Nu skall bland annat de här husen nedmonteras och byggas upp igen i någon fritidsby – om ingen har köpt dem.

Den här spiralformade regnbågsträdgården med fjärils- och pollinerarväxter i rött, orange, gult, grönt, blått, indigo och violett blir knappast heller kvar, men har garanterat gett många människor idéer, fått dem att inse att gräsmattor och asfalt inte är det optimala att omge sina hus med. Och att mycket ryms!

Ytterligare ett land finns nu på OO:s harbesöktlista. Hon är fortfarande fascinerad av landet som sådant, på många sätt. Inte enbart av Floriade Expo. Läser om landet… Få se…

På väggen i salen i huset – och lite mer

Ett vanligt affärshus vid torget. Det har ”alltid” stått där, märks inte så mycket därför, antagligen. Där finns bl.a. fotoaffär (flitigt anlitad av OO genom åren), begravningsbyrå, frisörsalong, restaurang-bar – och en ”grande” ingång som öppnar en mångfacetterad värld!

Idén om att bygga huset startade för 100 år sedan, faktiskt i november. Det tog ändå ända till 1934 innan byggandet kunde köra igång, och 17 november 1935 var det inflyttningsklart. Bombskadades under kriget, byggdes upp, renoverades och har restaurerats och byggts till (lite) i olika omgångar. Kulturhuset Grand i Borgå.

Entusiasterna 1919 ville skapa en svensk ”föreningsgård”, helt i tidens anda, ”Svenska gården”. Medel samlades in, tomten blev den nästan bästa möjliga, och den yngre av arkitektbröderna Jung, Valter, ritade komplexet med affärslokaler i gatuplan, stor sal och mindre mötesutrymmen i de övre våningarna. Bilder i OO:s förra inlägg.

Idag håller 23 föreningar sina möten och tillställningar där, bl.a. Borgå Trädgårdsförening där OO är engagerad. Möteskabinetten har fått namn enligt större män i staden: Wahlroos, Linsén, Arlander, Terrassen (nä, det är inget namn…), Segerstråle. OO märker att hon borde läsa på, det finns kanske intressanta historier? Det finns åtminstone två – nej, tre – böcker att botanisera i; här är en:Redan 1935 målade Lennart Segerstråle (1892 – 1975) fresken i festsalen, ”Den nyländska sången”, 3 x 9 meter. Inspirationen fick han från en sångfest i Tolkis (by i Borgå, härligt namn) på 1930-talet där han själv var med. Notera könsfördelningen, var det så redan då?Det finns en bok om den här målningen, skriven av Kirsti Sund (avbildad i dubbel upplaga i OO:s inlägg från 30.08 2019) – hon har många strängar på sin lyra. Hon berättar att LS målade al secco, direkt på torr kalkyta, 1935. Det blev tyvärr både vatten- och rökskador under kriget, och LS målade om 1950, i tempera. Han gav då också målningen lite nytt utseende, starkare och med mer vårliga färger, satte till paret till vänster (symboliserande ung, spirande kärlek) och den rödklädda flickan i mitten. Personerna är i huvudsak folkdräktsklädda.

Målningen känns ändå något mörk och dunkel, och en och annan undrade över OO:s fotograferingsförsök och påpekade att hon borde använda blixt. Men se det vill hon inte… Målningen kan ibland vara övertäckt, bl.a. av akustikskäl, oftare förr. De relativt nya ljudåtergivningsmekanismerna (mixerbordet med diverse tekniska rackerier skymtar till höger i helhetsbilden) verkar fungera bra nu.Lennart Segerstråle växte upp i ett starkt troende hem i Borgå, pappan var religionslärare och mamman konstnär-författare (Hanna Frostérus-Segerstråle). Barnaskarans antal var åtta, yngsta systern blev författare, Solveig von Schoultz. LS:s målningar är ofta stora och monumentala, som t.ex. de berömda freskerna i Finlands banks huvudkontor i hufvudstaden. Altartavlor (ofta glasmålningar), också i Sverige och i Island, naturmotiv i en nydanande, halvt nonfigurativ (konstkännare använder troligtvis andra ord) stil hör till hans mer kända arbeten. Den intresserade ombeds googla, bilder finns på nätet.

Tillbaka till huset. Gå in! Det kan pågå en konstutställning i aulan, du kan läsa tidningar, där finns en gedigen ”presentbutik” med trevliga ”expediter”. Du kan köpa biljetter till nästan vilken tillställning som helst i Finland, dessutom kort, böcker, skivor m.m. med lokal och/eller finlandssvensk prägel. ”Luckan” är betydligt mer än en lucka!

Bro, bord, elskåp och opera

Bro är bra. Speciellt om samhället – staden – är utströdd över flera öar, som Nyslott. Den här bron har folk vandrat över i över 100 år, från stadskärnan till Vääräsaari. Vi som inte behärskar finska i alla språkets nyanser tror att vi kommit till fel (väärä = fel) ö, men ordet betyder också krum, böjd, böljande.Till vänster syns en annan bro, till Verkkosaari (= Nätholmen, ingen bebyggelse, enbart vandringsstigar – har inte besökt). 1896 byggdes badhotellet på ön, 1898 kom restaurangbyggnaden Casino, och ön (med omgivande öar) verkar nu enbart kallas Casinoöarna, rätt och slätt. Badortslivet var livligt, gästerna tog sina kurer, umgicks, promenerade och en hel del underhållning av olika slag producerades. En gångbro byggdes till följande ö, Vasikkasaari (Kalvholmen), där byggdes krusidullvillor, bollplaner och promenadstigar, allt för gästerna. Ön begåvades också med ett nytt namn, Sulosaari (sulo = behag, charm…). Inga kalvar på grönbete där inte…

Vad hände sen? Det blev betydligt lugnare på badgästfronten när Storfurstendömet klippte av banden till tsardömet i öster och förklarade sig republik. De snickarglada villorna förföll, revs – på Sulosaari finns endast ett hus kvar, fungerar som plättcafé, mums! Den ståtliga badhotellbyggnaden med två torn (det ena lär fungera som lusthus nånstans) förstördes i en brand 1964, revs, och upp kom en ny i tidens anda – en 60-talslåda. Se till vänster på bilden.Lite gammalt finns kvar, casinobyggnaden. Bakom, ihopbyggd med det 121-åriga huset, finns Finlands första helt i trä byggda konserthus, 800 platser i Savonlinnasali. Dagens operafestivalgäster avnjuter konserter där, och tar sig en svalkande eller värmande (vädret avgör) dryck i pausen under parasoll på gården (OO skulle helst riva den svarta ”barlådan”…). Men sen: medan man dricker och umgås kan man betrakta och beundra historiska vyer på bordsytorna:Jämför de här två bilderna med den första…På andra håll i staden har muséet och stadens elverk gjort samarbete. De ”förhatliga” elskåpen har här och där försetts med historiska vyer, och dagens turist och stadsbo kan se (och fotografera) samma utsikt idag. Inte alltid från samma höjd, men försöka duger:

Hamnen med de typiska insjöångbåtarna nån gång för länge sen, och OO:s försök sommaren 2018, inte riktigt på samma höjd. Några hus finns kvar, och ångbåtarna (och mera moderna turistbåtar) brukar vara fler. Bilarna är svåra att undgå, suck…

På den här bilden kan Olofsborg skymtas vid gatans slut:

Samma vy idag. Om du förstorar upp bilden kan ett kännspakt torn skönjas:

Vi närmar oss borgen

Och går över bron, nuförtiden till operaföreställning (eller på museibesök)

Intressant mönster på skjortan till vänster, förresten…

Idag, lördagen den 3 augusti, avslutas den 31 dagar långa operafestivalen i Nyslott. Tack vare Facebook har vi kunnat följa med de unika operadagsöppningarna från en restaurang med stor terrass klockan tio så gott som varje dag vid köksbordet. Verkligt trevliga tillställningar, ledda av alltid spirituella och artiga Aarno Cronvall som intervjuar med glimt i ögonvrån. Varje dag öppnas av en prominent person, en eller flera sångarstjärnor uppträder, ackompanjerade av en speciell parkpianist, i år Virpi Vähäpassi. Tack till er alla, och Tack till Juuso Koski, videoproducenten! Nyslott i mitt hjärta, vi ses om ca 330 dagar!

Hus med historia (3)

Här har hon tultat, hoppat och spatserat, Siri von Essen. Och här gormade hennes farfar, Odert Reinhold von Essen, åt sin dräng Mats, enligt J.L. Runebergs dikt i Fänriks Ståls Sägner. Jackarby gård, belägen endast fem kilometer från OrdOdlarens hem.

Flygelbyggnaden. Här stod von Essen, på en då öppen trappa.

Runebergs dikt om den buttre och stränge och häftige generalmajoren blev OO bekant med i mitten av 1960-talet, En härlig, dramatisk komposition. Och i en lärobok i historia fanns en murrig svartvit bild: ”Jackarbysalen i Nationalmuséet”. ”Varför flytta en sal till ett museum?” Den frågan har förbryllat i många år. När OO för ungefär 40 år sedan besökte byns ungdomsföreningslokal undrade hon om det handlar om samma Jackarby som hon tidigare hört om. Svaren var svävande. Så småningom klarnade ett och annat, och mest nu, när hon för några dagar sedan fick besöka gården. Ibland är det faktiskt bra med nyfikenhet och naturlig fräckhet…

Gården har ett långt förflutet. Den här trappan är gjord av importerad sandsten från Estland, uppskattningsvis för 500 år sedan. Markerna här donerades till kyrkan i Borgå, och Padis (Padise) kloster i Estland härskade över traktens kyrkliga liv mellan åren 1351 och 1428. Här har kanske en och annan munk trampat upp och ner, men till och från och för vad? Spännande att fantisera om vad de sysselsatte sig med här.

Gårdens baksida (sydsidan) har två synliga våningar, framsidan en. Källarvåningen är av olika ålder, delen mot norr är uppbyggd av bastanta synliga valv, golven är av sten och nötta av flitig användning. Bilder? Nej. Man fotar inte folks privata syltburkar, saftflaskor, vinförråd och diverse gammalt ”bråte”, även om det bland det sistnämnda fanns musealt intressanta saker. Mot söder finns ordentliga köksutrymmen och en vardagsmatsal (”Där satt krigsfångarna och åt, jag smög mig ner i trappan för att titta på Viktor, han hade så snälla och glada ögon”, berättade vår värdinna som då var en tulta under skolåldern), och en rymlig bagarstuga, bland annat.

Husen som de ser ut idag härstammar i huvudsak från 1760-talet. Släkten Ramsay kom i besittning av gården 1671, och under stora ofreden (1713-21, Ryssland ockuperade) förstördes en hel del, och återuppbyggnaden tog tid, men fint blev det! Bl.a. med målade tapeter i stora salen, oljefärg på linne, okänd mästare. Ovan nämnda generalmajor ingick sitt andra äktenskap med Juliana Maria Ramsay († 1812), fyra barn föddes mellan 1801 och 1810. 1813-14 var han på papperet gift med mytomspunna unga Ulla Möllersvärd, men hur det blev så är – myter. Sade hon nej vid altaret, blev hon bortrövad under bröllopsfesten, var det hela ett spel för pengar… Ho vet.

Äldsta sonen, Siris far, tog över. Men snart nog hände något. Ena flygeln brann ner, och med den värdefulla böcker. Så berättar Siris dotter i sina minnen att mamma sagt. Blev det droppen som? I varje fall såldes gården, familjen med 19-åriga dottern flyttade till Stockholm och hon inledde snart sitt synnerligen omskrivna liv med August Strindberg.

Kapten ett köpte, sen köpte kapten två. 1907 kom en som gjorde pengar på allt, sålde virke från de stora skogarna, styckade gården i ett 60-tal lägenheter, sålde lösöret och annonserade också ut tapeterna med lantliga motiv. Föregångaren till dagens nationalmuseum var tydligen på alerten. och hade tillräckligt med pengar.

Huruvida kakelugnen i salen där tapeterna fanns också fanns på försäljningslistan eller om den är av senare datum, det är okänt för OO.

1916 köpte ”farfar” Nymark gården. Senare fick sonen några gamla kartor i examenspresent, numera inom glas och ram (=svårfotograferade), men nog så intressanta att betrakta.

Under årens lopp har en hel del omändringar inomhus gjorts, och glasverandan byggdes i ett tidigt skede. Numera är det de sex barnbarnen och deras efterkommande och släktingar som äger det hela som ett aktiebolag. Alla har sina privata bostäder: två i huvudbyggnaden, två i flygelbyggnaden (där generalmajoren huserade), och två i drängstugan (där bodde väl diktens dräng?), i det huset har också vår värdinna sina rum. Alla är inte fast bosatta där.

Gården lever, och det är säkert alla ”ramsayar” där uppe glada åt. OO tackar för att hon fått besöka, räta ut frågetecken och njuta av miljön!

Kultur i kubik

Nu är det bevisat. Det finns 367 frackar i Helsingfors med närmaste omnejd. Och lika många par väl blankade lackskor. Här är bildbeviset:Det torde vara Paavo Hyökki som just skall ge ton åt skaran på Musikhusets scen. Det begicks en stor ”jubileumskonsert” 14 maj med anledning av att manskörssången i Finland firar 200 år av existens. Åtta manskörer blev 360 sångare (OO räknade varje kör) plus deras dirigenter, 367. Inte 368, nej. Lite färg skall det vara i frackfesten. En kvinnlig dirigent, klädd i blått. Och tre av dirigenterna var far och söner; Matti, Paavo och Pasi Hyökki.

OO har inte kunskap och skicklighet och öra att recensera alla körers framträdanden, men helhetsintrycket var till 87,37% positivt. Är dessutom partisk, eftersom en av favoritkörerna deltog, så… Så därför åkte hon med maken, parkerade i Musikhusets/Finlandiahusets underjordiska hall – han vandrade iväg till övningar och OO tog sig en egen sväng, egna svängar i solen. Kosan styrdes förstås först till Ode:Ode, här är det! Helsingfors nya centralbibliotek där man kan göra så mycket mer än låna böcker. OO gillar den böljande arkitekturen, alla de kreativa sitt- och umgängesplatser som finns där. Alla ljud dämpas. Symaskinernas surr kändes avstressande! Huset har blivit ett favoritställe för OO. Färskast på plats, invigdes 5.12 2018.

”Men får de aldrig mitten färdig?” tänkte OO spontant. Mitten? Ja, här står man ju mitt ibland monumentala kulturhus av olika slag och tid – bara man aktar sig för cykelkulturen. En livligt frekventerad cykelled sveper förbi, och pedarna har gasen i botten, minsann.

Här finns Sanoma-huset, fyllt av media, affärer, kontor. Invigt 1999. Utseendet? Tja. Ett av de första ”glashusen”, här skall man inte kasta sten, även om det blåser om tidningarnas innehåll ibland.Museet för nutidskonst, Kiasma, vänder ryggen åt. Invigdes 1998, och byggandet var verkligt omdebatterat. Framsidan en hel del glas – är just nu övertäckt av plast, ingen bild av det, tack. OO som föredrar kurviga linjer framom räta vinklar tycker att huset är ok. Men hon har inte besökt det!Och här radar de upp sig: Musikhuset, som invigdes 2011, har en utsida som är ”glasig” och kantig, men väl inomhus mår OO bra. Våningarna under markytan är många, där huserar Finlands högsta musikutbildning, Sibelius-Akademin. Siffror: golvytan är 30700 m², stora konsertsalen rymmer 1704 åhörare. Hem för Helsingfors stadsorkester och RSO, radions symfoniorkester. Där finns också en handfull mindre konsertsalar.Följande hus på bilden innehåller idag, sjuttonde maj, Europarådets utrikesministrar, som firar ifrågavarande råds 70-årsjubileum. Finlandiahuset, kongress- och konserthus som invigdes 1971. Numera är det mest kongresser som gäller, akustiken i salen (1700 platser) är mera lämpad för prat än för musik och sång. Alvar Aaltos skapelse.

Sockerbiten längre bak i bilden är vårt operahus, invigt 1993, har lite figurerat i denna blogg tidigare. Tornet till höger representerar idrottskultur, det drygt 72 meter höga stadiontornet, som invigdes 1938 inför tilltänkta olympiska spel 1940. De blev av 1952. Stadion ombyggs och renoveras, rymmer numera inte över 70000 människor som när det begav sig vid invigningen 1952.

Med en lite annan bildvinkel hade ett torn till kommit med, nationalmuseets, ca 100 år gammalt. Men det lyckades inte nu.

Och över alltihopa lyser moder… Riksdagshuset på Arkadiabacken. Invigt 1931, med tillbyggnader och ombyggnader och renoveringar under årens lopp. Huset breder ut sig ”åt alla håll”, men det är det här utseendet vi tänker på när vi talar om det.

Det finns skäl att återkomma till några av husen, bör samla lite fler bilder först. Avslutar med Musikhusets mäktiga (fula…) informationstavla, där fotograferande OO lyckades ikläda RSO:s dirigent Hannu Lintu i grävskopsarm…

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 84 210 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Skogsträdgårdsbloggen

Odla ätbart överallt

gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales, Spanien, Sverige och lite överallt

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från Wales, Spanien, Sverige och lite överallt, på ställen jag bott och arbetat i. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.