Det är något med OrdOdlaren och kyrkor. Arkitekturen, symboliken, syftet, sammanhanget, satsningarna, med mera. En och annan av OO:s fd elever torde läsa det här, en och annan av dem kanske reagerar med ett snett leende i det här skedet. Bra, bra…
Här tillbringade OO tre timmar i torsdags. Kan ni identifiera kyrkan? Vi har ett dussintal av dessa medeltida kyrkor med gavelornamentik i södra Finland, lätt att blanda ihop dem.
Logistiken den dagen var något speciell. Först rätt långt västerut, till storkommunen Raseborg. Av vägskyltarna kan vi dra slutsatsen att kommunen har svensk språkmajoritet, det svenska ortnamnet står överst. Staden Hangös finska namn brukar väcka munterhet, Han-ko? Borde det inte vara tjur… Ni som inte är finlandssvenskar får träna uttal: loojo, låhja, och så vidare.
Sen var det dags för körövning för bilens förare i Esbo (essbo, inte esboo, som GPS-tanten säger), i domkyrkan, nästan exakt mittemellan Karis och hemmet i Borgå. Och vad gör OO? Jo hon kliver in i kyrkan (kören övade första timmen i ett litet kapell) med sin bok i handen och bananer i en påse – mitt i en finsk nattvardsmässa. Åhå.


Bokens miljö passade kanske inte i läsmiljön, men… OO satte sig i den på förhand utvalda bänken (kyrkan är synnerligen bekant), lutade ryggen mot den stadiga tegelpelaren, slängde upp fötterna på bänken -jojo, plastpåsen under – och tilltalades vid mässans slut av den finska kyrkvaktmästaren. Han log och godtog förklaringen om att sitta så att kören inte ser henne när de börjar öva på läktaren. Inte såg han (skulle kanske inte ha förstått heller) bokens genre och titel… Sen skenade OO:s fantasi, påverkad av all deckarlitteratur hon konsumerar: tänk om hon glöms kvar i kyrkan, blir inlåst, får tillbringa natten där i totalt mörker… Allt gick bra, få körsångare vet att OO varit där…
OO kunde bara inte låta bli att ”låna” den här drönarbilden från Yle, har aldrig sett Åbo domkyrka ur det här perspektivet. Omgivningen väcker minnen. Teologiska fakultetens hus nere i vänstra hörnet, därefter kommer ÅA:s bibliotek, skymt av träd. OO trodde hon skulle kunna tentamensläsa där. Tji. Domkyrkans klocka sade pling kvart över, plingpling halv, och plingplingpling kvart före och plingplingplingpling vid jämn timme, plus ett vist antal dongdong…
Kyrkan invigdes år 1300, är numera 89 meter lång, 40 meter bred och tornet når 95,6 meter över marken nedanför. Den vita byggnaden längst uppe till höger är observatoriet på Vårdberget, nära där låg OO:s institution. Kyrkan – ett lämpligt utrymme att vänta på bussen i, tyckte tre religionslärare en gång. Rösterna testades på olika sätt, bl.a…
I december i år blir det 50 år sen vi frös och sjöng, sjöng och frös och spelade in den här skivan… OO dansade några turer hambo i domkyrkans mittgång för att få upp värmen, andra gjorde alla möjliga gymnastiska övningar. Sen var det fest när bandningen var över, OO blev sur, hon fick städa nästan ensam efteråt, det blev omslag i väderleken, hon halkade omkull på hemvägen – och fick ringa en väninna som hjälpte henne med påklädningen följande morgon. Höger hand uppvisade ett vackert färgspel, inget brutet, men sargat och stukat.
Hemmakyrkan, Oravais kyrka. En typisk österbottnisk korskyrka från slutet av 1700-talet. Till mandomsproven bland dem som gick i skriftskolan hörde att klättra upp och sätta sig på tuppen ovanom korset. Tror att modet svek de tuffaste när det begav sig 1966. Men vi lyckades reta kantorn så pass mycket att han körde hem oss i förtid från lektionen. Det var ju det vi ville! Inte speciellt pedagogiskt.
Flera år tidigare deltog den lilla flickan i söndagsskolornas julfest med att deklamera dikt till orgelackompanjemang. Carita spelade och presenterade dessutom sin blivande man, Gustav Björkstrand. Han var glad, snäll, rolig och präst och blev senare både minister, rektor för Åbo Akademi och biskop. 60 år sedan, tanken hisnar…
Grannförsamlingskyrkan, också från 1700-talet, inte korskyrka från början. Tornet sticker upp 42 meter över marknivån. Här har tonårsflickan lärt sig gapskratta utan ljud, som medlem i ungdomskören. På repertoaren hade vi bland annat ”Sorgen och glädjen de vandra tillsammans”, men när vi skulle sjunga på ett bröllop tyckte kantor Fride att vi inte tar den sången… Då gapskrattade vi så det ekade i kyrkan, vi var bara vi där då. OO gillade Fride, hans humor, hans sångröst och hans musikalitet. Bilden är från 1918.
Nu får ni chans att jämföra gavelornamentiken. Borgå domkyrka, drönarfotograferad av skickliga Nico Laurila. Här rör sig OO mest. Säljer biljetter, fotograferar för eget bruk och ibland för annat, småpratar med folk, skrattar, går på flera konserter per år. Inga större klavertramp, förutom – nä, censuren ingriper.
Det blå i bakgrunden? Vattentornet, som i några år har bjudit på färgspel i mörkret under vintern.
Ska vi ta en till? Bara för gavelornamentikens skull. Pernå kyrka, som OO kan bäst, har undervisat en hel del om och i.