Ut i naturen 2

Telegrafberget heter Telegrafberget eftersom där har funnits en telegraf. Visserligen endast två somrar, under Krimkriget 1854 och 1855, men ändå. En optisk sådan. Telegraflinjen sträckte sig från Kronstadt till Hangö, andra sommaren t.o.m. till Nystad. Ca 500 ryska soldater skötte signalerna, kanske med svensken Edelcranz’  system med tio järnplåtar som möjliggjorde 1024 tecken. Sådana semaforer fanns på ungefär tio kilometers avstånd från varandra. Klumpigt och långsamt? Med dagens mått mätt eventuellt, men betydligt snabbare än med budbärare på hästryggen…

Fortfarande går huvudstråket upp till den högsta punkten från sydsidan. Rätt så brant att ta sig uppåt 50 meter (på ca 500 meter). Stentrappor byggdes lite här och där på 1850-talet, men underhållet har inte skötts. Ändå bekvämt för bilburna, eftersom Haiko gårds (hotell, spa, konferens) stora parkeringsplats brukar ha plats.

Väl uppe är utsikten över Haikofjärden mäktig, så tyckte också Albert Edelfelt med ateljé alldeles intill. Många av de vyer han målade i hemtrakterna har länge funnits som affischer på ”rätt plats”, så också här (1899):

På OrdOdlarens foto nästan exakt 120 år senare ser man hoppeligen vissa likheter?

Följande telegrafberg torde ha funnits i sydvästlig riktning, nu skymtar enbart dessa pipor och torn – Neste. (Klicka på bilden, den blir större och det syns bättre)

Oljeraffinaderi, stort som sjutton, ca 2000 anställda. Telegrafberget ägdes fram till 1976 av den koncern som var störst i Borgå för 100 år sedan, August Eklöf (trävaror, sågar, m.m.), 1200 anställda 1912. Området blev naturskyddsområde 1961 på initiativ av Klas Gustafsson (1905 – 95), en kulturell mångsysslare med långt vitt hår som OO träffat många gånger men aldrig fotograferat. Han vistades bland indianer i Nordamerika på 1950-talet, blev också upptagen i en indianstam. Han bodde vid den väg som numera heter Mohikanstigen – gissa varför. Det här var endast en av strängarna på hans fela – han var folkmusiker också. Minns fortfarande hans sirliga, konstnärliga handstil. Han var skicklig med penna och pensel också.

Vi höll paus vid nuvarande utsiktstornet, där också semaforen stått. Där finns också vackert ritade kartor över området i stort (obs bl.a. Svinö, tidigare inlägg)

och i smått. Den plast som de skyddas av påverkar bildkvaliteten här, förstås.

Vi gick upp och ner längs den vänstraste stigarna, men sen tresade (”äkta” östnyländska) vi längs de otaliga små stigarna över hala berg, stubbar, stenar, trädrötter, upp och ner och ibland med händer och aktrar som hjälp och undrade om vildvittror bor här:

Vi beundrade också tallarnas idérikedom vad gäller växtsätt.

Tidigare – till för ca 100 år sedan – gick boskap på bete här och höll markerna öppna. Nu har granskogen tagit över, med boplatser för allsköns rumpnissar.

Inga fler ordnade små vandringar nu, följande först i april. Nu får OO hitta på ”egna” platser att upptäcka. Kanske den bekanta tröskeln blivit lägre. Både natur och historia och kultur finns, men Lilla Mhy behövs också.

 

Het trädgård

Visst stiger OrdOdlaren gärna tidigt upp på morgonen – speciellt om hon förväntar sig besök av tre män i sin bästa ålder! Å andra sidan skulle hon inte ha fått besök av dem om hon inte delat hus och hem och trädgård med BJR, så…

TV- och ”kändiskocken” Mikael Björklund från Åland gästar Östra Nyland den här veckan. Han skall leva på enbart närodlat i dagarna fem, tillreda mat av produkter som folk föreslår via Facebooksidan och via en tipstelefon. Han har gjort likadana matresor förr, åtminstone i svenska Österbotten och i Västra Nyland. Och förstås behövde han lite chili…

Kumpanen från diverse matprogram, Mathias Jungar är också med. Första bekantskapen med honom gjorde OO på 1970-talet, då var han inte lika lång som nu. Då var han ”bara” son till en av lärarna vid psykologiska institutionen vid Åbo Akademi, OO:s 70-tals lärosäte.  Också hon är verkligt trevlig. Och här är det ingen tillrättavisning på gång, även om det ser ut så!

Killen bakom kameran, Sam Stäuber, var en ny bekantskap, passade bra ihop med de mat- och skojfriska herrarna. Men visst kör tekniken med lätta grejor nuförtiden. Med den där manicken filmade och fotograferade han, och skrev i deras blogg med uppdateringar nästan i realtid. Den hittar ni förresten på http://www.svenska.yle.fi, men söka får ni själva… Gå t.ex. in på Facebook och sök ”yle Östnyland”, där kan ni också hitta… Närmat, Micke Björklund, kan t.ex. fungera som sökord om inte annat hjälper. OO orkar ju inte bry sig så mycket om all världens tekniska finter, en mindre vacker dag kanske… Skall bli spännande att se hur han använder chilin idag.

Ja, pojkarna är inte små, men i chilihuset försvann de nästan. Där växer det så det knakar i år, de mogna chilina är svåra att komma åt med kameran, längst nere i bladmassan.

Tomater skall också ingå i dagens meny. Micke fick plocka åt sig ur urvalet hos oss. 62 olika sorter odlar vi – ja av chilina har vi (d.v.s. BJR) ungefär 200 sorter, de flesta ganska så starka, även Carolina Reaper… Bilden av tomatutbudet här är ”lånad” från deras blogg.

”Gruppfotot” (Sam Stäuber, också lånat från deras livebloggsida) togs vid dammen som går lite i japansk stil. OO ser ganska så liten ut…

På fredag blir det officiellt kockande mitt inne i Borgå. Då får vi smaka på Mickes östnyländska innovationer. Kanske lite chilismaksatt, vem vet? Eventuellt kommer ”rapport” även i detta forum.

Ut i naturen 1

Heter Svinö Svinö för att den har varit en svinö? Nä, sägs det. Kor och får (Highland Cattle nuförtiden), jo, men svin, nej. Hur skulle de ha tagit sig dit, förresten… Vildsvin? Vill inte tänka tanken, ens. Frågan kvarstår. Svar, tack!

Ön (mitt i kartbilden ovan) ligger vid Borgå ås mynning, ingår i nationalstadsparken, kartbilden därifrån. Som synes inte långt (en dryg kilometer) från stadskärnan, 1,37 km², utsträcker sig 1,7 kilometer från norr till söder, höjer sig som värst över havet ca 50 meter. Självaste Gustav Vasa skänkte ”sin” (kronans) del av holmen till Borgå stad 1546. Under århundradenas lopp har ön fungerat som betesmark, skog har avverkats (ofta olagligt, svårt att övervaka, ön låg ju så avsides…) – senare fanns här både stenbrott (till stadens gator) och tegelbruk. 1870 utarrenderades 50 villatomter där.

På 1930-talet insåg man våtmarkens värde som fågelområde, och området norr och öster om Svinö fredades 1945. Namnet är Ruskis, fråga inte vad det betyder eller varifrån det kommer… (Ruskea = brun, ett brunt område pga vassen???). Numera erkänt som en internationellt värdefull fågelvåtmark.

Förr tog man sig till Svinö med båt, högst troligen. 1953 byggdes Svinö vallväg med tre ”kulliga” broar:

Vid en av broarna måste OO bara stanna:

En vresros. Aja baja, i ett naturskyddsområde! Den får officiell invasivstämpel inom EU 2019. Få se när/om den tas bort. Här finns ju minsann fåglar som troligtvis slukar i sig de köttiga nyponen med god aptit, och så växer nya buskar upp, de trivs på karga ställen, tål vind och saltstänk…

OO skulle gå naturstigen, Borgås äldsta, kom till 1985.

Den visar skog med mossiga stenar och fallna träd, skog som stått helt orörd i ca 80 år. Lämpliga rumpnisseboplatser fanns det gott om, jättarnas kringslängda stenar ligger här och var,

och nästan allra högst uppe finns vackra bergshällar

med lavar både på marken och i träden (= ren luft).

En fräsch och givande liten kvällsvandring tillsammans med människor OO inte sett förr – jo, en. Hon kom fram och berättade att hon ett år varit OO:s elev. Det blir fler vandringar, vi blir kanske bekanta, allihop. Borgå Medborgarinstitut arrangerar och står för en ledare. Många i gruppen, t.o.m. infödingar, hade aldrig satt sin fot i den här skogen. Inte OO heller, bott i trakten i ca 40 år. Även om hon besökt två av de ca 150-åriga sommarstugorna (Tack för det, A!)

Fågeltornet finns inte i anknytning till naturstigen, men av bara farten ville ju gruppen också kolla in den utsiktsplatsen.

Borgås högsta av sitt slag, men ingenstans finns uppgift om hur högt. Utsikten mot staden imponerade, här syns både kyrktaket (svart rektangel högt uppe i bilden) och en bit av vallvägen i den 2-3 meter höga vassen.

På väg hemåt blev det stopp igen. Svanen satt bara där vid vägen och myste, verkade göra sig i ordning för natten. Fotograferad från bilfönstret. Betedde sig som de betande Highland-korna, myggor, getingar och älgflugor, alla struntade för det mesta i OrdOdlaren.

Meddela när du kommer…

Vänster hand upptagen av engångsgummihandske och vitlök. Höger hand håller den kära japanska kniven, hackar och finfördelar. Aktivitetsarmbandet signalerar att telefonen i väskan ringer. Nej! Känner inte numret. Svarar inte. Hackar vidare, ett kilo vitlök kräver sin kvinna och sin tid. Telefonen ger sig inte. Ringer på nytt. Höger hand pillar upp den ur väskan, trycker på grönt och lyfter apparaten snabbt till örat. ”Sover du? Är du hemma?” ”Nä, 30 kilometer hemifrån, hackar vitlök.” ”Vi står här på er gård och tänkte hälsa på, när vi nu för en gångs skull rör oss i trakterna” Skol- och lekkamraten, grannpojken från 1950-talet, med hustru. ”Tyvärr, kommer inte hem förrän om tre timmar, se er omkring på egen hand!”

Arbetsresultatet. Här gömmer sig bl.a. ett kilo vitlök…

Nära och kära A hade bättre tur, för x antal år sedan. ”Är du hemma? Vill du ha besök?” ”Jovisst, välkommen, var är du?” ”Jag kör just nu in på din gårdsplan. Har tre kompisar med mig.” Jaha. OrdOdlaren är sällan ”kaffebrödsutrustad”. Bjuder inte på kaffe heller, för den delen, är ju TEolog… De fyra gästerna var slöa, fnittrade länge åt sitt tilltag. Angående eventuell traktering sviker OO:s minne totalt. Bäst så.

K med man, som också bor långt, långt borta, ringde för någon dag sedan. Samma fråga, samma svar. ”Vi dricker just nu kaffe i grannstaden, är där om en timme.” Stämde nästan exakt på minuten. Den traktering huset stod för var i den här stilen,

och den var så lyckad så. Vi pratade i mun på varandra i några timmar, ses alltför sällan.

Nära och kära F var däremot stolt och slog sig för bröstet:”Jag ringde redan på onsdag kväll och sa att vi kommer på söndag jag!” Visserligen ringde han mitt i ett styrelsemöte (det kunde han ju inte veta) – till den resterande styrelsens stora glädje, som andäktigt viftade med öronen för att lyssna på dialekten. Även han slog sig ned vid tomatskålen och smaskade i sig. Två-åriga dottern var något mera försiktig, men hembakt bröd av hemmamalet inhandlat ekologiskt bl.a. spelt och emmer och råg och havre smakade ”good” i hennes mun.

Tre av dessa telefonsamtal kom inom en vecka. OO önskar ingalunda större spridning, men fler, härom allom till kännedom! Samma vecka kom också R, som avtalat, på sitt nästan årliga grönsaksavhämtningsbesök. Årets mest sociala vecka på denna plats på jorden.

För att inte glömma V. Någon gång per sommar kör hon bara in på gårdsplanen, helt oförberett (även för henne själv…). Härligt. Länge leve dessa människor, må ni alla sprida era infall! Trädgården bjuder på varierande sevärdheter i ålder och styrka.

I och med denna epistels nedknackande kände sig OO stumpvis som – en ordodlare. Fortsätter med sakligare odlande i olika former under veckans lopp. Ses på veckoslutet! Då leker OO försäljare.

Sol över Solhälla

Söndag morgon, 12 augusti. Vaknade till regnsmatter. Blandade känslor. Naturen behöver vareviga droppe, men varför just idag? Smattret tilltog, tio millimeter på en liten stund. Denna dag skulle vi ju fira En Fauns Eftermiddag, den två kvinnor och två män starka stödtruppen. I konsertform.

Solhälla på Lillpellinge

EN fauns eftermiddag? När solen sken över Solhälla och det ösregnade och haglade ca 35 kilometer nordväst om denna plats i skärgården. Okay, med tilltagande mystik ökade molnigheten och det kom lite småregn, men i skogen på udden verkade det krylla av fauner (människoöverkropp med getabocks ben, svans och klövar), där smög Pan (halvgud med lurviga ben och bockfötter) omkring med sina lättjefulla satyrer med små horn i pannan och och stor sexlust, en massa nymfer (naturväsen som personifierar aktiviteter i naturen, hos Bellman glädjeflickor) med Syrinx i spetsen svävade omkring, även en och annan najad (färskvattennymf). Mitt i det hela Bilitis, en kurtisan.

Hälften var musiksatt av Claude Debussy (1862-1918), resten av Gabriel Fauré (1845-1924). Den förstnämnda inspirerades av dikten ”En fauns eftermiddag”, men hur det musikaliskt hängde ihop får OO nu högtidligen strunta i, kan bara konstatera att än en gång hade Monica Groop lyckats skapa en helhet som hette duga tillsammans med musiker och sångsolisten, operasångaren Erica Back. Vi fyra njöt och fångades av stämningen tillsammans med de andra åhörarna, även kulturdirektören Sören satt och myste.

Erica tackar. Solros är blomman på Solhälla!

Visst har OO snurrat ihop det ordentligt nu? Skall vi ta det lite från början? Konserten började med att en flöjt tog sig ton, osynlig för publiken (Debussy: Syrinx), Erica och fingerflinka pianisten Kiril Kozlovsky stod framför publiken, andäktigt lyssnande – och ”klämde i” direkt när flöjten tystnat. Salen fylldes av skön, varmt och klart klingande mezzozopran i tre (underförstått) erotiska sånger där kurtisanen Bilitis berättar. ”Hur känns det när du hör dotterns sjunga?”, frågade OO. ”Jaa-a, många gånger tänker jag: har jag verkligen fött henne”, var första delen av svaret.

Erica fick tomater, BJR:s och OO:s tradition på Solhälla

Monica Groop bidrog till den starkt förtätade stämningen genom att deklamera ‘Six épigraphes antiques’ (översatta till finska/svenska) med innerligt flöjtmellanspel av Mikael Helasvuo (Debussy). ”För att åkalla Pan, sommarvindarnas gud”, ”Må natten gynna oss”, om kvinnors intensiva dans, om Bilitis… Vid den sista titeln log OO, ”För att tacka morgonregnet”.

Flöjtist och dagens deklamatör delvis skymd av publikhår

Erica sjöng om dröm i stjärnenatten, om serenadsångare (som skrev ömsinta dikter åt elaka kvinnor, bl.a.), lika väl som en kärleksförklaring till ”min vildkatt, min rebell” och som avslutning ‘Chanson d´amour’ (Fauré, inget ”rattatattataa” efter…). Puh. En rejäl fransk dos nummer två denna sommar. Tack och lov, texterna fanns på papper, på franska, svenska och finska.

Ljuv musik avslutade det hela, utrymmet här medger inte ytterligare ordutsvävningar. OO var berörd, omtumlad. Musiken, magin, flöjten, flygeln, cellon, rösterna. Alla övriga uppträdande väletablerade, Erica kliver stadigt iväg i början av sin karriär. Hjärtat känner starkt för henne, förstås. Var finns hon i framtiden? På hur stora scener?

Med blicken stadigt framåt…

Det blev Rossini (1792-1868), ‘Petite Messe Solennelle på kvällen. Men det är värt en annan mässa.

OO fotograferar inte artister under uppträdandet, en helig princip. Därför blir bilderna som de blir…

En ”dag” idag också, 9 augusti!

”Har du sett herr Kantarell, bort i enebacken? Han kom dit i förrgår kväll” – – – Kom han? För tillfället verkar det inte vara alltför svamprikt i den torra naturen, men den som lever får se…

OrdOdlaren är inte särskilt flitig svampplockare. Visserligen bets hon ordentligt av svampflugan nångång på förra årtusendet, när hon en gång i blåbärsskogen undrade vilken björk som fällt alla sina löv på några kvadratmeter. Tills hon insåg att det var hela halva släkten kantarell som var på utflykt. Treliterskärlet fylldes, blåbären fick bli kvar i skogen. Återvände någon dag senare med större kärl, fyllde, åkte hem och fotograferade bytet. Optimistiskt skulle hon nu söka fram fotot, men tremetersraden med fotografialbum avskräckte, eftersom det inte finns några som helst minnesbilder av årtalet. Och i gamla album kan man förlora sig i timmar.

Så här såg det ut i korgen, bilden ”stulen” från nätet…

Fler och fler svampställen dök upp, visan småsjöngs och ögonen öppnades för svamp. Svampböcker inhandlades. Flera sorter kunde identifieras. Sen gick det som det gick. Närmsta svampstället (kantareller, trattkantareller) såldes, hus byggdes. Sammalunda med följande skogsbacke, som hyste flera sorter. Vi var åtminstone tre som delade på bästa trattkantarellstället – tills skogsägaren kalhögg. Intresset avtog. Förutom det sista stället, svart trumpetsvamp på några kvadratmeter, några meter från bastun på den egna tomten – ja, lite på grannens tomt också, men det berättades aldrig. Den platsen är inte ”egen” mera. Nya ägaren informerad, om intresset vets inget.

Skogstraskandet har avtagit, de nya skogarna är inte riktigt lika lockande, och den stora trädgården, den högre åldern, den lilla astman och den tilltagande lättjan (?) inverkar. Började fundera på textskrivaren, Jeanna Oterdahl. Hur uttalas namnet? OOter, ÅÅter, Otter, Åtter… DZjeanna, Jeanna, Janna…? Har aldrig hört, aldrig försökt. Och – hon har födelsedag idag! Fyller jämt och exakt och precis 139 år. Lärare, föredragshållare, har författat ungdoms- och barnböcker, barnvisor, några psalmer, noveller, vuxenromaner. Listan är lång. Feminist på sitt sätt, med stark förankring i den kristna tron och moralen, vilket kommer väl fram i det skrivna. Det sägs att hon vandrade i Z Topelius´ fotspår i sina moraliska berättelser.

Oterdahl står inte högt på författarlistorna idag. Det verkar som att hon endast är ”berömd” för denna kantarellvisa och den mycket vackra julvisan ‘När det lider mot jul’, där texten börjar ”Det strålar en stjärna, förunderligt blid…”.

En tid var hon eventuellt på allas läppar, när hon i ett radiotal våren 1944 brännmärkte all form av antisemitism. Redan tidigare, 1943, hade hon fördömt – på vers – permitteringstrafiken genom Sverige, att tyska soldater på väg på permission åkte genom landet med tillstånd av rikets högsta ledning. Det låter ju nästan som Astrid Lindgren i en något tidigare version!

En titt i den ena frysens dörr

I år hjälper det knappast att sjunga kantarellvisan. Fryst eller torkad duger också bra, en snabb titt i frys och skåp visar att det finns. Menyn härom dagen: stuvning på ”gammal svamp” med färska kokta bönor av varierande sort. Gott. Bönor kommer i parti och minut, så maträtten kommer att bisseras och trisseras och multipliceras.

Krydd- och svampskåpet

Tove Jansson plockade troligtvis också svamp. Hon fyller 104 idag, avled 2001. Men det är för hett för en mumindans (+29,1)… Lilla Mhy forslar OO till butiken. Snart.