Spå sommarväder

”Urban, Vilhelmina och Blenda, så ska sommaren lända”. Så nu, gott folk, är det dags att vara alert. Urban, viktig dag på många sätt, infaller torsdag 25 maj. Sen kommer Vilhelmina, följande är Blenda – men hon har tappats bort i Svenskfinland.

De här dagarna förutspår sommarens väder. Så som vädret är på Urban, så blir vädret i juni. OrdOdlarens väderanteckningar haltar, tyvärr. Däremot hade Vilhelmina helt fel förra året. Det regnade 26 maj 2022, förebådade regnig juli. Pyttsan. OO minns hur hon de flesta morgnar vaknade i utesängen och direkt ställde sig vid vattenslangen. Regnvattentunnorna hade inte mycket att bjuda på.

Blenda och augusti… 27 maj var fuktig, men augusti? OO upplevde ett hejdundrande åskväder med åtföljande blöta i Jakobstad 19 augusti, men räcker det? Hm.

Mamma sade också att januari är som juni, februari som juli och mars som augusti vad gäller nederbörd och temperatur. Kall och snörik januari betydde regn och hetta i juni, OO har aldrig orkat göra noggranna anteckningar över så lång tid.

Bondepraktikan säger också att regnfattig maj tyder på regnig september, samt tvärtom. Få se… Åska i maj bådar inte gott för årets skörd, men sval maj ger mycket hö i ladorna, och varm maj ”göder kyrkogården”. Den veckodag som juldagen infaller på skall också kunna förutspå sommarvädret, men OO hittade inte exakta uppgifter.

Urban är en viktig ”vattendelare”, det berättar redan Michael Agricola i kalenderdelen i sin ”Rucouskiria” (bönbok), utgiven 1544. Hans finska är relativt lätt att förstå, men de gamla bokstäverna och stavningen vållar lite problem. 25 maj, Urbano, med röd anteckning: Suve alcu – sommarens början. Texten uppe till vänster: Maius. Toukokuusa (MA stavade långt o-ljud med det som vi nu kallar dubbelt w) on 31 päive. Och nere till höger beskriver han maj: Hela naturen vaknar, hav, land och himmel gläder sig, vi skall glädja oss, gammal som ung, fåglarna sjunger och jorden är färsk. Så, och spara inte på örterna… Sen blir det lite tolkningssvårigheter för OO…

I södra Sverige skulle sådden vara avklarad till Urbanus, kunde man skönja brodden på åkrarna blev skörden rik. I norra Sverige och i Finland ansågs tiden kring Urbanus vara den bästa såtiden, då var det ännu svalt och fuktigt, ”så i päls och skörda i särk”.

Pratade för nån dag sedan med jordbrukaren i närheten, sådden var avklarad, ”bara” 120 hektar i år, Jukola-orienterarna skall springa på 15 hektar. Frågade tyvärr inte var exakt de åkrarna finns.

Vem var denne ”berömde” Urban? Målningen kan beundras i Stanze di Raffaello, de fyra rum i Vatikanen som i början av 1500-talet pryddes av Rafael och hans medhjälpare. Karln Urbanus I var biskop i Rom enligt osäkra källor 223 – 230, lär ha predikat engagerande och omvände många personer till den redan då något förföljda nya tron. Först 100 år senare började man hävda att biskopen i Rom var den viktigaste kristendomspotentaten. Fantasifullt konstverk.

Den här morgonsolskuggdramatiska betonggrodan berättar att det är torrt just nu. I Finland fanns i flera år en väderspåman som intervjuades i tidningar, han kallades Sammakkomies (grodmannen) eftersom han iakttog grodor och kunde förutspå sommarvädret på basen av dem. Andra utläser kommande väder med hjälp av fiskar, till exempel abborrens fenor. Intressant.

OO tror inte så värst mycket på långtidsprognoser och spådomar, vädret blir som det blir ändå. Många meteorologtydor säger att högtryck parkerar över Skandinavien i sommar och regnen fyller på sjöarna i Sydeuropa. Prognoserna för Finland vacklar, en del säger att vi stannar utanför den värsta hettan/torkan.

Moln fascinerar däremot OO, den här vyn över nysådda åkrar 23 maj ger intressanta molnbilder som inte innehåller regn, däremot fantasieggande figurer. Vad ser du?

Vädergubben finns i många roliga varianter. Tillverkarna håller den avgörande kvisten som sin hemlighet – vid torrt väder stiger den uppåt, vid fuktigare slokar kvisten/metspöet/vaddetnuär. Det handlar ändå inte om någon långtidsprognos.

Efter idogt sökande hittade OO till slut den här bilden, ett pålitligt väderinstrument. OO:s groda fungerar på samma sätt – nästan. Hon hänger inte grodan, så de tre sista punkterna kan inte påvisas. Grodan har en plats vintertid, en annan från och med maj, skall flyttas till sommarvistet – nu.

Herrskap och tjänstefolk – Brage

276 personer i Sverige, 64 i Finland, heter Brage. Det här handlar inte om dem. Indirekt handlar det om föreningen Brage som bevarar, skapar och gör den finlandssvenska kulturen känd. Grundad 1906. OrdOdlaren serverar nu på sitt sätt en dos. Fyra fester i herrgårdsmiljö, igen nånstans för 120 – 140 år sedan.

Den strama och högtidliga baronen på Södersjö, dagen till ära skrudad i sin militära dress, firade 60-årsdag, med fest för hela konkaronkkan. OO fick tyvärr ingen publiceringsduglig bild av den festen, så hon klippte ut honom och ryggen av hans hustru ur ett annat sammanhang.

Skördefest på Västersund. (Inte på Vesterbacka, hur kunde de missa…) Pigor, drängar och annat tjänstefolk roar sig av hjärtans lust, slår klackarna i taket eller snarare fotsulorna i golvet. Det finns en hel del stamp och tramp i de östnyländska traditionella danserna. Observera rekvisitan – och, förstås, kläderna! Det blev ett och annat byte (och garanterat några svettdroppar) för de 24 dansarna under kvällens lopp.

Greven och grevinnan bjöd in till adventsfest på Norrberga. Finklädda, högstämda människor. Herrskapet dansar i sin grupp, de andra i en annan. Folket i folkdräkt…

I minetten dansade ändå alla på en dubbelrad. Ledarparet är knappt urskiljbart längst till höger, grevinnan i mörkblått. Par nummer två var deras döttrar, systrar också i verkligheten. Fem olika kvinnodräkter på bilden, Borgås dräkt i två exemplar, de andra är OO osäker på. En Mörskom, en Liljendal… Kanske. Minnet sviker. Hon kunde det en gång.

Maskeradbal på Östernäs. Greven har totalt bytt skepnad och var bäst maskerad av alla, med röd huvudklut! OO är road av att det på det slika tär tillställningar räckte med ”ögonmask” för att vara helt oigenkännbar. Pandemitidens munskydd var nästan mer effektiva i att dölja en identitet.

Tack för festerna! Demaskerade Leif, som OO lärde känna för cirka 50 år sedan i folkdanssammanhang under studietiden i Åbo, skötte ceremonin. I tillställningen ingick också tre spelkvinnor och två spelmän, men se dem fick OO inte med på någon publicervärd bild. Inte heller programkompositören, giganten i den finlandssvenska folkdansvärlden, Eivor, fastnade på något godkänt foto.

Den tre timmar långa föreställningen (trettio minuter gick till paus ändå) var smart organiserad. Bilderna som visades på storskärmen illustrerade de fiktiva gårdarna, men OO kunde arrangörerna inte lura! De var alla fotade nästan nästgårds från den här skrivplatsen. Snart nog får ni se… Att fotografera folkdans i farten är erkänt svårt. Folkdans inomhus i konstgjord belysning är värst. Belysningsmästarna (som av fotografer sällan anses vara mästare) gör det inte enklare heller, många bilder fick slängas på grund av konstiga färgskiftningar.

Antalet danser, sånglekar och lekar var imponerande. OO räknade till cirka 25, ingalunda stillsamma. Det hela avslutades med en av OO:s favoritdanser från förr, Väva valman. Den illustrerar faktiskt vävning och är både minnes-, intelligens- och konditionstest. Att alla orkade och kom ihåg rätt danstur på rätt ställe! Grevinnan Ulla, som var med i de flesta danserna, är visserligen ett ork-fenomen, men även hon kände sig slak efter den här uppvisningen i östnyländsk traditionell danskultur, en verklig kulturgärning.

Årets sista dag

Just nu har du börjat läsa OrdOdlarens inlägg nummer 699, efter snart åtta års skriverier. OO försökte ha två inlägg per vecka som målsättning, men… Ja, du vet, det finns en hel del annat intressant att göra och att skriva i livet också. Saldot 2022 blev 79 inlägg, ganska exakt ett och ett halvt per vecka. Nyårslöfte att få ihop 1,65 per vecka 2023?

Ett av OO:s populäraste inlägg under året var om uteliggandet, publicerat för prick fem månader sedan. Såhär ser den presenningförsedda sängen ut idag. Hoppas fler personer låter sig inspireras och provar på att sova under bar himmel, med myggnät som enda tak. Tält eller inglasad veranda ger inte samma känsla. OO ser varje dag den övertäckta sängen genom ett av köksfönstren och suktar efter lämplig väderlek…

Maria Linde tilldelades Lovisa stads kulturpris 2022 för sina operasatsningar. OO:s inlägg om premiären på Cosí fan tutte i Lovisa-version samlade också bloggens största läsarskaror 2022, inlägget publicerades 4 september. Och ikväll, på nyårsafton, skall OO och BJR se en annan produktion signerad Maria och gänget – en nyårskabaré på biografen i Lovisa. Gissa om OO är utrustad med penna och kamera…

Här i huset finns både musik och romantik. Tomtekvartetten spelar, änglakvartetten sjunger, stödd av tre tomtebasar. Dirigenten, i grön dress och röd luva i mitten, tar i från tårna och viftar åt alla håll.

Lite högre uppe kvittrar fåglatrion fram de högsta tonerna. Det är bara för människorna att rikta in hörseln på rätt kanal.

Romantiken står de här två för. För ett år sedan försökte han slå an den rätta tonen för att få henne intresserad, och se vad som har hänt under årsvilan? Bilden är något otydlig, men där skymtar faktiskt två små tomtar bakom!

Inlägget ti arbeit ilaag den 18 februari 2021 drog också många läsare. Den bild som kom på Facebook var svartvit och föreställde föreningshuset i barndomsbyn – en och annan reagerade troligen och klickade till. De här bilderna är från sommaren 2021, en talkoförmiddag i rosariet. Massor klipptes bort, som sig bör. OO är speciellt nöjd med och stolt över bilden till vänster, den torde också duga för bestämmelserna i GDPR…

Megastora läsarsiffror kan inte OO ståta med. Hon delar inte inläggen i någon ”bloggargrupp”, hon använder sig inte av rubriker i stil med ”Nu skall jag avslöja…”, ”tre tips om…”, ”mitt bästa och värsta köp…” och så vidare.

OO fick också höra att hon skriver för långt. Hon försöker hålla sig mellan 500 och 700 ord, vad det blir i ”antal tecken med blanksteg”, det mer exakta måttet, r svårt att förutspå. Den gränsen ha OO framför sig i morgon.

Någon har också sagt att OO skriver för lite om sig själv, tankar och upplevelser. Mera sådant skulle öka läsarskaran. Jaha. Och en blogg bör ha ett tema för att ha genomslagskraft. Jovisst finns här ett tema! Temat är att det inte skall finnas något tema, det är väl ett tema om något det? Sidotema är att det skall smygas in lite kråkloga och heimlaga ord emellanåt.

OO är ingen ensakskvinna, , igen spökar det som läraren i gymnasiet sa: ”Slarvar i allt och är inte expert på någonting”. Det är riktigt eftersträvansvärt, tycker OO idag.

Så här såg årets första traditionella bilder ut 2022. Nya, liknande tas om ungefär åtta timmar. Hoppas vi ses och att du slänger iväg någon kommentar under 2023!

Dagen D som i diabetes

Vi är inte ”vänner”. Vi har aldrig träffats fysiskt. Men hon har en sida på Facebook, och OrdOdlaren är en ivrig följare. Hon är en vardagshjälte, hon kommer med kloka ord, hon har bestämda åsikter och hon är en snödrottning.

Namnet är Ariel – Kavamel Lumikuningatar. En labradortik, sex år gammal. Ariel är ett gammalt hebreiskt namn som betyder Guds lejon, hos Shakespeare en luftande som hjälper trollkarlen Prospero och Lumikuningatar betyder just snödrottning. Kavamel är eventuellt kennelnamnet. Ariel har vuxit upp på Axxell (en sammanslutning av yrkesskolor) och var tänkt till ”vanlig” assistenthund. Hon visade sig vara extremt bra på dofter, och så fick hon komma till familjen LK år 2019, i familjen finns en son med komplicerad diabetes. Efter en långsam och framgångsrik skolning som förstås pågår och upprätthålls ständigt fick hon sitt diplom, arbetsvästen, för ett år sedan. Hon är en hypohund.

Blott hon är vaken (hon tycks sova djupt nattetid, en nosarbetsdag är jobbig) markerar hon direkt när husses blodsocker är för lågt. Med tassen, som på bilden ovan. Även andra svängningar i blodsockret noterar hon. Eftersom hon också tränats för att plocka upp och hämta saker, stänga och öppna dörrar hålls även de verksamheterna vid liv, till nytta för familjen. Speciellt viktigt är att hon på ett visst kommando kan hämta söt saft (plockar själv fram ur skåpet!) eller blodsockermätaren, i akuta situationer. Eller en vuxen, om diabetikern själv inte reagerar.

Hon har sina bestämda åsikter om hur sovplatsen skall vara bäddad och hur hon skall fräscha upp sin kropp, som av bilderna synes. Hon älskar också att bada i kallt vatten, vilket kanske inte alltid uppskattas av familjemedlemmarna. En helt vanlig, småbusig och småenvis hund, alltså.

Mamma i familjen dokumenterar och gör uppföljningar, också till nytta för skolning av andra hundar. Hittills har det inte uppfunnits någon apparat som reagerar och larmar snabbare än en hundnos. Nattetid behövs ändå teknik och/eller utomstående hjälp för den tonåriga diabetikern, som numera går i samma skola som Ariel började sin bana i – Axxell. Han skall ändå inte bli hypohund…

Måndagen den 14 november 2022 firar vi världsdiabetesdagen. Logon för dagen är enkel,

och ett vanligt sätt att visa omvärlden att det är en speciell dag är att belysa byggnader med blått ljus. OO har inget sådant hemma, och den här boken verkar finnas på något annat ställe också:

Boken är skriven av deckardrottningen i svenska Österbotten, pseudonymen Nilla Kjellsdotter. Hon bor i andra ändan av OO:s hemkommun Oravais. I Nillas ända finns en stenpark, även om OO har svaga minnen av att det skulle göras något åt den, men hur, hmmm. Den finns/fanns vid ”Fjäälsändan”, vid den havsvik som skär in i kommunen, vid huvudstråket riksåttan. Här står författaren i stenparken, havet i bakgrunden:

Den här boken kan ni börja läsa i morgon, den handlar om diabetes på två sätt, och författaren vet vad hon skriver om. Den är dessutom utgiven på svenskt förlag, i Sverige, så det finns ingen ursäkt för undanflykter. Om ni fastnar på hennes deckarkrok kan OO meddela att följande bok med den något excentriska kvinnliga polisen kommer i slutet av januari 2023. OO skulle bara hoppas att hon skulle placera en del av handlingen lite österut, på såna exotiska platser som (skrivna på dialekt) Sveidas, Brännona, Tjeschis, Gambäkväänin, Acknosin, Kaujä…

Nej, nu spårade det ur med diabetesdagen. Se här en som inte ”spårar ur”:

Diabetesdagen idag, ägna några tankar åt personer som får dras med den livskamraten. En livskamrat som ständigt måste skötas. En hypohund underlättar, men forskning och ny teknik behövs också. Heja, Perra & co! Groop, alltså.

Luftandens nos är viktig. Guds lejon gör vardagen lättare, ger glädje. Även om inställningen till regnkappan är något vacklande. Hoppas ni får en bra dag, alla diabetiker.

Pärlor, pärlor och Pärldag!

Årets fjärde pärldag 15 juni! På med pärlorna och ut och putsa i rabatterna – OrdOdlaren har ett och ett halvt stort projekt kvar. Men först skall hon bjuda på några andra pärlor. Vad sägs om sisådär tusen år gamla?

Gissar att de är nygjorda, men modellerna är garanterat av gammalgammal modell. De har grävts fram i Finlands mest kända och och största och mest utforskade fornlämning från järnåldern, gravfältet Luistari i Eura, 1969.

OO åkte Finland tvärs 10 – 12 juni. Först till Eura, som ni ser i väster, vid den stora ensamma sjöns norra ända. Sen bar det av i österled, det kommer senare.

Traktens minst 3000-åriga historia är en stor bit att svälja på en gång. En samling syrener var den direkta orsaken till att OO och BJR (och några andra, från sina håll) tog sig längs femton vägar dessa drygt 250 kilometer – OO fick ett plötsligt pippi på att samla på vägnummer. 1571, 11863, 55, 1403, 10, 2, 12679…

‘Katherine Havemeyer’, förädlare Victor Lemoine (1823 – 1911), Frankrike. Inför Finlands 100-årsjubileum var det någon som föreslog att Eura kommun skulle plantera 100 syrener, men det blev ”endast” fem gånger 14 olika, i Finland etablerade sorter, främst ädelsyrener och norrlandssyrener. I stället kom man på att lista upp ”Euras 100 pärlor”, platser värda ett besök, och göra ”geocaching-bana” av dem. Det torde inte ha varit svårt att få ihop listan. I Kauttua, någon kilometer söderut, finns t.ex över 300 år av brukshistoria, där de nyaste byggnaderna är verkligt speciella, planerade av Alvar Aalto.

Fick ingen perfekt bild av den gamla bruksherrgården, byggd 1802, utökad med flyglar ungefär 20 år senare. Numera hotell och restaurang med spökande Vita Jungfrun, en ung guvernant som brukspatron ville ha lite kuckeliku med, men hon sprang undan och kastade sig ut genom ett fönster här i andra våningen till vänster. Patron försökte föra hennes lik i smyg till gravgården nattetid, men alla kyrkklockor började ringa och folk samlades på vägarna för att se vad som hände. Senare lär han ha låtit mura in henne i stenfoten till ena flygeln.

År 1911 kunde brukets chef flytta in i den här bostaden. Byggnaden till höger är garaget, han ägde traktens första bil. Garagedörrarna, två stycken, blir strax utanför bilden. Den sista chefen ordnade ett party innan han flyttade ut 2007. Partyt började med plantering:

Han hade skaffat rhododendronplantor, alla framtagna i Finland. Gästerna fick äran att gräva ner dem i skogsdungen nära huset. Alla buskar lever och blommar, kunde vi trädgårdsmänniskor konstatera.

Den största geocache-platsen är ändå gravfältet Luistari som upptäcktes när kommunen byggde avloppsledningar 1969. Plötsligt hade en grävmaskin ett svärd med silverdekor i skopan och avloppsplaneringen fick göras om. Ett stenigt område, som uppodlats endast i vissa kanter. Vetskapen om att det handlade om ett gravfält hade gått förlorad. Många gravar är från åren 600 – 1300.

Ett myller, minsann. OO åkte tyvärr inte förbi den på sin Eura-session. Cirka 400 gravar är undersökta. Det ”hedniska” gravskicket i Finland var bränning, men här är hela kroppar begravda, med kläder, smycken och andra förnödenheter. Unikt för Finland, alltså.

Tidigt hittades en speciell grav, från ungefär 1050. De många bronssmyckena hade troligtvis hindrat vissa bakteriers verksamhet, man kunde även se textilt material. Forskare jobbade i några år, till slut hade de rekonstruerat dräkten, Eura forndräkt. Åtminstone hundra dräkter har tillverkats. Den avlidna, en kvinna med makt, i 40-årsåldern, kallas ”Euran Emäntä” eller ”Luistarin Lempi”. Alla smycken fanns i en och samma grav.Vår president 2001, Tarja Halonen, bar den på självständighetsmottagningen det året.

”Tänk, vilken hustru jag har”, tycks Pertti Arajärvi tänka. Elegant och lämpligt, tyckte OO, men många kläd- och stilexperter ansåg klädvalet opassande. En kvinna med makt på 2000-talet i samma dräkt som en motsvarande cirka 100 år tidigare ger OO vibbar av uppskattning, historiakunskaper och en gnutta humor, som Tarja Halonen verkligen har. Så kallade modeexperter får säga vad de vill.

Fotnot: Euran Emäntä brukar översättas till Eurafrun på svenska. Hmmm… Isäntä är husbonde, emäntä är hans jämlike. På en fest säger man värd och värdinna.

Luistarin Lempi kan översättas till Luistaris käresta. Lempi är också ett namn, OO:s mammas andra namn, förresten. I bägge fallen handlar det ju om allitteration på finska.

Spännande stenar i skärgård och skog (2)

OrdOdlaren googlade, gick neråt i resultatlistan och hittade en bekant person som skrivit om jungfrudanser. Blev lite överraskad, den mannens intressen tycks gå från a till ö. Vet ju att det han skriver är genomtänkt, utforskat och pålitligt, så efter en kort översikt blev det både print och e-post med förfrågan om materialet får användas.

Thomas Rosenberg, sociolog och skriftställare. Han och OO blev bekanta under studietiden, trots ytterst gles kontakt under åren möts vi när vi råkas och pratar om vi har tid, skriver e-post när vi har ärende. Och framför allt läser OO mycket av det han skrivit under årens lopp – han läser ett och annat av OO:s alster också. Nu har han länge bott i OO:s jobbstad Lovisa, och där finns den här nyanlagda jungfrudansen, foto Thomas. Originalet finns på Svartviran, en ö några tiotal kilometer sydsydost om staden, på grannkommunens vatten. Den här byggdes upp och invigdes 2004. Svartvirans jungfrudans består av 1100 stenar, här något färre. Bakom husen i bakgrunden ligger den populära gästhamnen samt lovisabornas öppna sommarvardagsrum. Bogserbåten Onni till vänster.

Och varför har Thomas snöat in på jungfrudanser då? Enkelt. Han har varit ”sambo” med en under alla sin levnads somrar, på familjens sommarholme en lämplig bit västerut.

Hans granne fotade uppifrån i somras. OO är helt tagen. Visst är det vackert, snudd på sakralt! Holmen, 17 hektar stor, har inhyst tre lotshemman fram till 1902, med andra ord har vattnen däromkring utgjort farleder av olika slag. Men en plats för rituella danser, ungdomars lekande? Man rörde sig visserligen på annat sätt på sjön förr, men låter ändå otroligt. OO kommer inte ens ihåg när hon senast suttit i en fritidsbåt.

Forskarna i Finland började intressera sig för stenlabyrinterna för sisådär 150 år sedan, när man ville stärka nationalkänslan och söka ”folkets djupa rötter”. Slutsatserna var ”fordom lekplatser för nejdens ungdom”, ”innerst skall en jungfru hafva haft sin plats”, ”de med mossa öfvervuxne stenarnas insjunkna läge tyder på att en ganska lång tid förflutit sedan anläggningen”. Knappast jättars verk, men mycket tyder på 1300 – 1700-talen, säger forskarna nu.

Skisser i arkeologen JR Aspelins artikel från 1877. Uppe till vänster ett labyrintmönster på ett stenåldersspänne. Till höger OO:s favorit, Thomas sambo. Favorit för att man kommer både in och ut med samma fart, så att säga. Men Svartviran, nere till vänster, där blir man ju fast? Måste man vända? OO har inte provgått i Lovisa-varianten, skall åtgärdas. Den sista, längst västerut av de tre, inte så långt från Hufvudstaden (men tydligen betydligt äldre än staden, en håla som upphöjdes till huvudstad för knappt 200 år sedan) är både regelbunden, invecklad och spännande, har ännu inte lyckats komma genom (kommer man genom alls?) med en penna, måste förstora och printa…

Favoriten, än en gång. Spekulationerna är många. Nånting med navigation, sjöfart? Heliga/helgade platser som visar på gravsättningar? Var dådå, uppe på ett berg? Byggda av sjöfarare i väntan på bättre väder? Rena rama tidsfördrivet? Och när de var byggda gjorde man riter för jakt- och fiskelycka där då? Hur?

OO stod en gång i ett då relativt nyöppnat museum i Rom, ”en vanlig romares hem”. Guiden förklarade de målade figurerna på väggarna, hur de hängde ihop, vad de betydde, från vilka tider. En figur passade inte in i sammanhanget, arkeologerna var förvirrade. OO hörde sig själv säga: ”Tänk om den målats dit på skoj, folk på den tiden hade väl humor också? Har ni alla helt stilenliga hem där allt hänger ihop tidsmässigt? Tycker inte ni om att göra folk överraskade, göra små galenskaper?” Hela sällskapet förfärades över detta dumbommens uttalande. Och hon lät sig roas av deras reaktioner.

Jungfrudanserna är knappast humor, inte byggda av jättar heller. Skulle ni själva klara av att bygga ihop en? Göra ritning, bära stenar, få ihop det? OO kan tänka sig långdanser i dem, men till det är de cirka 10 metrarna i diameter ändå för små. Gjorda för småfolk? Alltså riktiga småfolk, vättar, pysslingar, tomtar, dvärgar, vildvittror och rumpnissar? Tack, Thomas!

Jättetemat är inte slut än…