Opera om oroligheter

Båsot. Det var just jämt vad det var det, i Finland för exakt hundra år sedan. Och frågan är om det inte är så allt fortfarande vad gäller den tiden, från 27 januari till 15 maj 1918. Och lite före. Och efter. Och når något är båsot (alla vokaler korta, betoningen på första stavelsen, o som i OrdOdlaren, men kort…), då är det verkligt svårt att få ordning och reda i det.

Vad var det då? Jo, därom tvista de lärde – och fråga inte OrdOdlaren. Under OO:s skoltid (1960-talet) låg oroligheterna alltför nära i tiden att de exakta datumen inte ens behövde präntas in och memoreras. Lärarna ägnade i medeltal två och en halv mening åt tidsperioden. På skolorten Vörå fanns dessutom en krigsskola 26.1 – 12.4 1918, landets första underofficersskola, genom vilken minst 1400 elever slussades. Den skolan har nyligen firat sin hundraårsminnesfest – men om den pratade man inte i Vörå samskola och gymnasium, på vars dåtida marker skolningen troligtvis skedde, delvis. Men lokalhistoria var liksom inte så ”het” då. Varför den placerades i Vörå? Jo, där fanns varken rysk militärförläggning eller oroligheter i större mått. Men mat. Mat (med mera) fanns i Rågens Rike, som jordbrukskommunen Vörå ofta kallas.

Inbördeskrig, medborgarkrig (neutrala benämningar), frihetskrig, klasskrig (de orden är verkliga tolkningsfrågor), broderkrig, syskonkrig, systerkrig (poetiska benämningar, och jo, kvinnor deltog). Uppror, kravaller… I bakgrunden fanns Första Världskriget och avskurna handelsförbindelser med medföljande matbrist, tsardömets fall och revolutionen och upproren i öster. Det pyrde och kokade lite överallt. I landets sydliga delar, främst. Den här kartan finns t.ex. på Allvetande Wikipedia. Och lååånga och detaljerade skriverier på finska. Långa på svenska. Varsågoda och läs…

Vasa, som fungerade som det vita Finlands huvudstad, hittas i västra Finland. Vörå ligger ca 30 km rakt österut från den staden.

Evigt ivriga Jörn Donner (född 1933) har tillsammans med Samu Nyström gett ut den här boken med dagboksanteckningar av olika både röda och vita helsingforsare, brev, kort och tidningsnotiser och -skriverier från november 1917 till nyårsafton 1918. OO följer med dag för dag. Intressant, tuff och lärorik läsning. Även Tekla Hultin (Föregångarkvinor 6, 11.10 2017) är med med rätt så objektiva analyser.

Skådespelsförfattaren och regissören Tuomas Parkkinen och kompositören Olli Kortekangas har forskat om tiden och filat på en opera om händelserna i nästan tio år, från 2009. Det var tydligen helt klart att scenen skulle vara Tammerfors, Parkkinens barrndomsstad. De värsta och de mest bloddrypande stridigheterna under hela orosperioden begicks i den staden, mellan 16 mars och 6 april. Operans världspremiär skedde 16 februari i år, och föreställning nummer två bevistades av OO och BJR.

Välgjord dramatik, dramatisk musik, starka scener, goda sångare/aktörer – och allt är kryddat med småhumoristiska inslag på många plan. Trots att handlingen är tuff och berörande hanteras allt med stor skicklighet. Syskonparet Amanda och Eemil strider på var sin sida, och fadern är pacifist… Amandas man har vänsterprasslat och älskarinnan Serafina Suomi är gravid, och stridslysten som få. Serafina avlider i samband med förlossningen, en dotter föds, Suomis/Finlands dotter (personifieringen för Finland: Suomi-neito, Finlands jungfru…). Amanda tar hand om barnet. Så är huvudhandlingen i huvuddrag. Men mycket annat händer under resans lopp.

Syskonparet, gestaltade av Tuuli Takala och Ville Rusanen, mästarsångare!

Rauha (=fred) Valkonen (valkoinen = vit) är hembiträde och har svårigheter med att välja sida (som så många andra). Hon vet inte riktigt om hon är arbetare (röd) eller något annat. En ung pojke med tur heter Onni (=lycka, tur), en annan som arkebuseras heter Toivo (= hopp). Operans namn Veljeni Vartija kommer från Bibeln. Kain får frågan ”Var är din broder”, och i svensk översättning svarar han ”Skall jag ta hand om min broder?” På finska blir svaret ”Olenko minä veljeni vartija?” Tyd efter bästa förmåga.

Den första operan i världen som utspelas i Tammerfors. En scen försiggår i Tammerfors domkyrka, där Hugo Simbergs girlandbärande pojkar är livslevande pojkar i operan, med byxor på. Operan direktsänds på Yle Arenan onsdag kväll 21 februari. Passa på!

Dagens blandning idag – 13 februari

Köttsöndag, Fläskmåndag, Fet Tisdag – ja, det gäller att ladda inför fastan! I morgon är det Askonsdag, och då är det dags för 40 magra vardagar, som endast ”avbryts” av söndagarna med lite mera mat. Och sen blir det Påskdag, då blir det ägg, och memma och pasha (pascha?) och…. Così fan tutte… ? (Så gör alla. Jo,jo, Michaela, lärare i italienska, ”fanno” borde det vara…)

I Svenskfinland är det vanligaste ordet Fastlagstisdag, och då äter man fastlagsbulle (inte semla…). Säkert full fart i skrivande stund på lunchcaférestaurangen Kaffikåppin i Vörå, som Systersonen med hustru driver. Men bullarna har han inte bakat själv, trots att han är en minst sagt ypperlig konditorbagare. De kommer från grannen, bageriet Ecce-Re (speciella företagsnamn i den trakten) – ”de gör så fenomenala bullar så det lönar sig inte att ens försöka konkurrera”, sa han. Bilden lånades från Kaffikåppins Facebook-sida, och där bjuds på gratis bulle som efterrätt till lunchgästerna idag!

Laskiainen heter dagen på finska, och det lär inte komma från ”laskea mäkeä” (åka utför i backe), snarare tvärtom. ”Laskeudutaan paastoon” (vi påbörjar fastan), ”lasketaan päiviä pääsiäiseen” (vi räknar dagarna till påsk) eller ”carne lasciare” (lämna bort köttet) har angetts som förklaringar. Och bullen är laskiaispulla. Visst är finska ett härligt språk… Men ”alla” åker pulka, i stället för långlin och slängkälke, som förr i världen. Åka hästsläde brukar också vara populärt. Här i huset är det ännu höljt i dunkel om det blir bulle alls – ”fastan” inleddes lite tidigare…

I England (enbart där, eller i hela UK?) lär det i stället ätas plättar/pannkakor Benämningssvårighet även här… Och så ordnar man springtävlingar. Spring iväg med stekpanna med plätt i, vänd den i luften tre gånger medan du springer! För OO skulle det garanterat bli plätt fall!

Men så pass inspirerad blev hon igår kväll så mjölkskvätten som hittades i kylskåpet blandades med skvättar av mjöl, socker, bakpulver och ett ägg. Inga exakta mått här inte, smeten blev aningen tjock. Men gott var det! Inmundigades med ytterligare några små skvättar socker. Så visst har det firats. I smyg. Den mer strikta diethållaren befann sig på körövning…

När allt är avnjutet bör man borsta tänderna. Obs, Tandborstbytardagen idag! Det ämnet har behandlats tidigare i detta forum. Nä, före det skall det ännu firas Internationella Radiodagen! Knäpp på/sätt på/öppna radion, fortfarande det snabbaste och enklaste mediet i världen. Glöm inte den apparaten…

Apparaten på 1960-talet såg nästan ut såhär

OO:s morfar lär ha varit den enda i byn som på 1920-talet kunde ratta in rätt station. Och en söndag i början av 1960-talet ringde telefonen. En tant i byn ville ha hjälp av OO:s pappa. Sonen var inte hemma, hon skulle lyssna på radiogudstjänsten och sonen hade inte ställt in rätt station. Pappa hade inte möjlighet att åka iväg, mamma lovade att tioåringen kommer. Tanten tvivlade, men flickan kom och klarade radioinställningen – och tanten blev imponerad. Tanten ifråga kunde inte läsa, och det var en ständig källa till den lilla flickans förundran. Hur var det möjligt? Hon var gammal, lär inte ha haft någon möjlighet att gå i skola. Också något att tänka på idag…

 

Föregångarkvinnor 12

”Har en ko verkligen fyra magar?”, undrade tioåringen. Eftersom hon bodde på en stor gård med många djur beslöt hon att ta reda på det i verkligheten, när kalvarna slaktades. Sant! Sen plockade hon ut ett öga från det slaktade djuret, beundrade, skar i två bitar och hittade vackra hinnor, vätska som rann ut. Ingen närvarande kunde förklara.

Tioåringen var Agnes Hildegard Sjöberg, 15.11 1888 – 21.8 1964. Finlands och Europas första kvinnliga veterinär, första kvinnan i världen som disputerat i veterinärmedicin (på hästars ögonsekret). Hennes väg genom livet var stenig, snårig, fylld med gropar och kurvor och backar och andra hinder – delvis ibland självförvållat, sägs det.

Pappan tyckte att hushållsskola var tillräckligt för flickor. Han fick ge sig, Agnes blev student 1911. Veterinären hon sökte assistentjobb hos på sommaren skrattade ut henne rejält. Även han fick ge sig, och upptäckte en modig, intelligent och viljestark ung kvinna.  Med hans rekommendationsbrev på fickan reste hon till Zürich över en synnerligen stormig Östersjö – bara för att få veta att universitet i Schweiz inte tog emot ryska undersåtar sen 1911. Men man rekommenderade Dresden i Tyskland. Och rektorn där togs nästan på säng,”det passar sist och slutligen väl för en kvinnlig veterinär att behandla mycket små husdjur”. Agnes höll tyst med att stora djur intresserade mest, hon hade ju ridit i hela sitt liv… Med orden ”Ni gör som de andra herrarna” fick hon sin studiebok.

Stilig och van på hästryggen!

Många lärare och alla de ca 30 finländska manliga studenterna såg henne inte som ”en herre”. De mobbade, använde glåpord, grovt språk och ville bli av med ”kvinnodjävulen” (finska ‘naispiru’). Agnes bet ihop, men efter ett år fick hon fortsätta i Berlin. Där var miljön inte lika hätsk – ibland nästan helt tvärtom. Snart nog accepterades hon som jämlik av de flesta. Hennes anhållan om att få avlägga kandidatexamen innebar att studierna och yrket öppnades för kvinnor i Tyskland. Så bröt första världskriget ut, karlar inkallades, och Agnes var först assistent, senare föreståndare för hästkliniken för invärtes sjukdomar i Berlin. Raskt marscherat, hon fick göra det hon helst av allt ville trots att det innebar långa dagar, brist på mat och på sömn. Allteftersom kriget fortskred måste hon, som tillhörande fienden, anmäla sig för myndigheterna varje dag. Ändå fortsatte studierna, hon avlade licenciatexamen som topp två i en grupp på 54 år 1916, disputationen ägde rum 27 juli 1918.

Hemmet och Finland hade hon inte haft kontakt med på fyra år. Klimatet i hemlandet var på många sätt kyligare, de manliga veterinärerna gjorde allt för att förringa hennes kunskaper och tala illa om henne, hitta fel. Att hon köpte och körde bil från 1920 var tydligen inte heller beundransvärt. En lyckad konstgjord insemination på häst i Närpes (första i Finland??) gjorde henne ännu mer populär än förr bland djurägarna, som annars också uppskattade den kunniga och driftiga veterinären som talade om ”saker” med deras rätta namn.

Troligen trött på trakasserierna tog hon timeout (även om ordet knappast uttalades 1923) och vistades drygt tre år i England, USA, Tyskland och Österrike. Hon forskade, hittade en ny parasit, skrev artiklar som användes och rekommenderades i Europa – men tystades ner i Finland. Ännu mer obekväm blev hon när hon påvisade att parasiten minsann fanns i Finland, vilket etablissemanget förnekade.

Innan hon öppnade sin privatpraktik i Seinäjoki 1938 hann hon bl.a. gifta sig, föda tvillingpojkar, skilja sig, ta distriktsveterinärexamen och ha praktik i Kauhajoki, i Kurikka – och arbeta som (överkvalificerad…) köttkontrollant i Ilmajoki. Distriktsveterinär kunde hon vara under kriget (i brist på karlfolk, antar OO…).

Kundtillströmning till praktiken i Kauhajoki

Praktiken fungerade troligtvis bra, hon sålde den 1955 och verkade som ”konsult” resten av sitt liv. Sen glömdes hon bort. Aktivt? I och med aktivare kvinnoforskning fr.o.m. 1980-talet har hon återupprättats. Ett radiohörspel, en musikal, en gatstump på universitetsområdet i Vik i Helsingfors och eventuellt en gata i Seinäjoki (OO har inte hittat, blott läst nånstans).

OO:s favoritbild. Praktisk men troligen ovanlig kvinnoklädsel på 1920-talet.

Finlands andra kvinnliga veterinär kom i slutet av 1920-talet. 1945 inleddes veterinärutbildning i Finland. 1955 fanns det 15 kvinnliga veterinärer. Idag har vi ca 2630 i yrket, av de yngre är 60% kvinnor. 88% av första årets studerande 2013 var kvinnor.

”Det är beklagansvärt att ni som första kvinna i ert yrke varit så framgångsrik”. Chefen för statens veterinärlaboratorium 1923.

”Det har varit allt annat än lustigt att vara så hatad och trakasserad.” Agnes själv i sina memoarer, som utkom samma år som hon dog.

Bilderna är främst från Helsingfors universitets ”historiska” hemsidor.

Spontan skyltsöndag 17

Ordodlaren har besökt en minimal bråkdel av världens städer, med sådana här informationsskyltar har hon inte träffat på tidigare. Blev förtjust. Här finns ”allt man behöver”, enkelt, lättfattligt och elegant.

Hobart, Tasmanien. De gamla hamnkvarteren, där inga andra fartyg än sådana som bär turister mera anlöper. Små båtar som kuskar folk i omgivningen, och stora kryssningsfartyg längre ut. Hamnmagasinen är  – förstås – trendiga restauranger, men även billigare alternativ med t.ex. fish and chips (höll på att skriva ships…) finns. Och Salamanca Market, med över trehundra marknadsstånd varje lördag – förstora upp bilden och kolla gatan.

Egentligen är det svårt att gå vilse i stadens centrala delar, men om man tar sig vidare ”nedåt” i skylten blir det värre, den stadsdel som heter Battery Point och längre utåt. Hus och villor och trädgårdar och träd och blommor så man blir alldeles yr… Och gator som kurvar åt alla håll. Här byggdes utan stadsplan på 1800-talet, och så har det troligen fått förbli. Modernare planerare har inte kommit med rutmönster och pennor med grävmaskiner i släptåg för att göra raka gator och monumentala byggnader…

I stadskärnan ger dessutom gatustolparna/trafikljusstolparna historisk information. Den här visserligen något snett avbildad i hastigheten, men ändå. Något att ta efter här och där?

Ljuva djävlar och slöa skuttare

Morrar och skriker på natten, gör utfall mot andra, slåss, visar tänder, skriker med allt högre och gällare röst, blir maniskt rasande, de annars rosa öronen blir helröda – och så släpper den ut en hiskelig lukt när den blir stressad. Och så äter den – tillsammans med artfränder – så att det hörs på kilometers avstånd!

Den tasmanska djävulen. Beskrevs för första gången 1807, vet inte om den kallades djävul redan då. Men under dagtid ser den mest slö ut. Såg några, viskade för att inte störa. Gick förbi en annan boplats, två karlar kom pratande emot. Den ena (troligen den lilla djurparkens ägare) klappade i händerna och utstötte några lockrop, och så kom de här två nyfikna sötingarna fram (kolla klorna…):

Djävlar? Inte ser de ut som så, precis. Endemiska för Tasmanien, största nu levande köttätande pungdjursarten. Och äter, ja det gör de. Rena renhållningsarbetare. Allt. Päls, ben, hud, inälvor – inget blir kvar av bytesdjuret, som nuförtiden ofta är ett kadaver. Ungefär en halv meter lång, 30 cm hög och med kraftiga käkar. Närkontakt rekommenderas troligtvis inte. De bits.

Och biter varandra. Tyvärr. Arten har nämligen drabbats av en smittsam cancer som sprids genom bett. Börjar som tumörer i ansiktet, tumörer som sprids i hela kroppen och leder till döden inom ett halvt år. Nu gör man allt för att rädda populationen på ca 15000 djur. Djurparker, urval, skyddade områden, vaccin… Hoppas det lyckas.

Kängurun, däremot, lever och mår bra. Singularis, nä. Arterna är ca 45. Ävenså skymnings-nattdjur, ser närmast loja ut dagtid. Äter gärna det som bjuds!

Mat- och matningsbilderna blev många, inte alla så lyckade, det var viktigare att fånga ögonblicket än att sikta och anpassa och ha sig. De höll så snällt i den matande handen med sina framklor. Klor som de annars kan slå och riva med.

Och inte skulle man vilja ha en spark av deras bakfot heller (kolla på den övre bilden…). Vad OO förstått är de inte så värst populära när de nattetid besöker odlingar och soptunnor. Fartvidunder är de ju också, tar skutt på några meter och rusar fram i 60 kilometer i timmen!

Namnet kommer från aboriginer-stammen gungu yimithirr, gang-oo-roo. Vad det nu sen betyder. Beskrevs första gången 1770. Naturliga fiender är det rätt så ont om. Antar att bilar är en av de vanligare. Många arter är helt skyddade, de vanligaste får jagas. Köttet används mest som djurfoder, exporteras till andra länder som människomat. Även i Borgå finns en butik som saluför! Huden används inte så mycket mera, även om lädret lär vara slitstarkt.

Och visst är det roligt att ha sett dem ”levandes live”. Klappat och matat – känguru, alltså. Inte djävul. Även om beskådandet skedde i djurparker.

Med ungen slarvigt i pungen…