Envishet och vinst

Mannen i OO:s förra liv hade en och annan totalt oomkullrunkelig åsikt. Sällan störde dessa vardagslivet, något kunde de rubbas med järnspett, men oftast var det inte mödan värt. Bankkort, nej. Dator, nej. Nätbank, nej. Köp- och säljannonser i tidningar var däremot ett nästan maniskt intresse (yrke: försäljare i en stor del av livet). Mot slutet av sitt liv började han ändå starta datorn själv – för att se på blocket.se och andra liknande sidor. Kollade priser, försökte sälja ett och annat. Lyckades.

Sista hästen sålde OO under en av hans sjukhusvistelser, i bästa samförstånd. Senare besöktes hästägarflickan några gånger, tycke uppstod. Hörde henne en gång tjata på sina pappa om en Jopo-cykel.

En dag efter den händelsen utbrast mannen: ”Du skall åka till Lidl! Jag kan köra.” OO höll på att sätta sig på rumpan mitt på köksgolvet. Hans klart uttalade åsikt var att den affärskedjan inte hör hemma i vårt land, ”Vad menar du??” ”Jo, de har en tävling, man kan vinna en Jopo-cykel. Skall vi starta nu? Du går in, fyller i två tävlingsblanketter, en för mig, en för dig. Jag väntar i bilen”.

Häh. Sagt och gjort. Butiken var då rätt liten och trång, OO hittade ingen tävlingslåda vid första rundturen. Vad i hel…. Har han yrat och inte kollat datumen igen! Tog en runda till. Jo, där, inklämd mellan berg av hushållspapper och toalettpapper, där fanns en liten rosa låda, ”Tävla och vinn”. En kupong för OO, en för mannen, köpte något smått, gick ut och glömde det hela.

Två-tre månader senare fick OO ett stort vitt kuvert på posten. Ingen avsändare. Rev upp det i närheten av pappersinsamlingshögen. Fram kom ett papper: ”Grattis, du har vunnit! En rosa Jopo-cykel. Var vänlig, ring…”.  Jublet blev till fånfnitter om en stund: mannen hade fått ett likadant kuvert, likadant innehåll! En månad senare lyfte en skrattande karl ut de inpackade cyklarna ur sin transportbil: ”Nu får ni börja cykla!”

Nja. Bil var mannens transportmedel, på drygt 30 år sågs han cykla endast en gång – några ärevarv på gårdsplanen med den nya Jopon. Ett smått ledande telefonsamtal till hästägarflickan visade att pappans hjärta smultit; hon hade fått en Jopo.MSR som jobbade på Siljaline tog med glädje emot den ena cykeln. Den transporterades till grannlandshuvudstaden i Taxfreens lager, flera presumtiva köpare bland båtpersonalen uppenbarade sig under resan. MSR var för övrigt övertygad om att det fanns endast två tävlingskuponger i lådan… Cykeln trampades flitigt och hölls låst med dubbla lås i flera år mellan varven, men för cirka två år sedan lyckades tjuvarna. Synd.

OO trampade lite av och an med sin Jopo. Insåg att den är en stadscykel, fungerar inte så bra i lantlig miljö med längre avstånd. Den sjuväxlade fungerade bättre – tyvärr är den nuförtiden också åsidosatt. Smala vägar, kraftig trafik, drygt åtta kilometer till butiken, ingen att cykla till på någon kilometers avstånd, sämre kondition, lite astma… Går hellre. Lovar inget, men kanske…

Den andra Jopons öde? Såldes till en bekant i hufvudstaden, de flyttade tillsammans till lantligare miljö och sen till en mindre stad. Där görs numera stadsutflykter tillsammans. Förhållandet är stabilt.

Andra storvinster i OO:s liv? En motorsåg. Används fortfarande av svågern. Tillvaron nu kan också ses som en vinst, tack och lov inte förknippad med någon lottdragning.

Lyssnar på radio… 13 februari

Morgonstund har guld i mund! OrdOdlaren gillar morgnar. Det är bara ett fel. De kommer för tidigt – speciellt för den som också gillar kvällar och nätter.

Nu sitter hon här och gottar sig (även om det inte är morgon mera, strängt taget) och fyller rummet med musik och prat från radion, så har hållit på i snart fem timmar:Husets ”huvudradio” ser faktiskt intressant ut! Plats för en CD-skiva högst uppe, eventuell kassett nedtill. Och mittemellan en massa små knappar att träffa rätt på när fjärrkontrollen inte fungerar. De drygt 20 år gamla ljudförstärkarna ger ett njutbart ljud; ”räcker till” för symfoniorkestrar, körmusik, höga sopraner och djupa basar.

Idag är det Världsradiodagen! UNESCO ville så 2011, då firades Dagen första gången. En dag då vi skall hylla radion, som trots all digitalisering är det medium som når flest människor i världen – och snabbt dessutom. Förutsatt att man hittat på-knappen på apparaten…

Förr var OO en verklig radiot. Numera i mindre omfattning, men så fort som chans ges, så… TV-n binder för mycket, tycker denna skribent. Du kan göra en hel del medan radion ”snurrar”. Skriva blogg, t.ex…Den här apparaten stod i studiehandledarens arbetsrum, gav lite bakgrundsunderhållning. Ibland med en skiva, ibland fick den komma på utflykt till ett klassrum. Numera är den sällskap vid strykbrädan och har inte riktigt funnit sin plats, eftersom det är stor konkurrens om el-uttaget.

Visst finns det kritik att ge mot radions programinnehåll, musikvalet, alltför många ”ring-in”-program (och dåliga telefonkontakter), pratarnas språkbehandling, med mera. Ju äldre lyssnaren blir, desto sämre verkar radioinnehållet bli.

OO har faktiskt varit radioaktiv också, en sommar på 1970-talet. Då gjorde hon en banbrytande insats, på chefens uppmaning – intervjuade sin kompis, som var 4H-ledare, i studion på vår gemensamma dialekt. Brott mot radions språkregler på den tiden, tur att det är annorlunda nu.

Ännu mera förr, i radions barndom, var det värre. Det blev t.ex. folkstorm när den första kvinnan i radion i Sverige, Astrid Kindstrand, läste nyheter i radion. Året var 1938, och att en kvinnoröst berättade om olyckor och oroligheter passade sig inte, enligt upprörda telefonringare. OO minns också att hon läst att ordet ”byxor” var förbjudet. Man sa ”pantalonger” i stället. (och alla lyssnare förstod?) Jovisst, det klagas även idag på haltande språkanvändning, men man förbjuder ändå inte dialektala svängningar. Raka översättningar från finskan reagerar OO mest emot. Och svordomar (de är ändå sällsynta).

Radiosändningar i Finland började 1926, i Sverige 1 januari 1925 – och det var Sven Jerring som sa de första orden! Tänk, det är inte ens 100 år sedan. I dessa tider, när poddar och YouTube pladdrar på folks hörlurar. OO:s artigaste radio finns i Lilla Mhy. ”Säger” ”Hello” när den vaknar av startnyckeln och när motorn stängs av lyser ”See You” på den lilla skärmen. Ibland svarar OO…

Förr hade OO en liten platt klockradio vid sängen. Finns kvar, men har kopplats ur. Den var inställd på att efter en knapptryckning stänga sig själv efter 59 minuter, bra vid insomnandet. Väckningen kom under den yrkesverksamma tiden någon minut före en nyhetssändning. Uppdateringen av nattens hemskheter kom alltså direkt, men det var ju inte alltid som fartyg gick under och politiker sköts.Sovrumsradion nuförtiden är lyxigare, ljudkvaliteten är av helt annan kaliber än i 80-talsdosan. Den styrs av fjärrkontroll, OO har inte hittat avstängningsautomatik. Används alltför sällan.

                                        Glad Alla Hjärtans Dag!

                                                                                                    Med eller utan radio.

En kvinna som gjort mer än vi vet…

Den skånska fyrapersonersfamiljen var på sitt första besök i Finland, 1990-talet. Efter intagen middag ställde sig OO för att diska, skånemamman kom in: ”Jag kan tor… Va? Har du också ett sånt där skåp?” Hennes min var obeskrivlig. Familjen hade gjort en liten rundresa i Finland, övernattat i en stuga. Där upplevde skåningarna för första gången ett torkskåp för disk. Deras reaktion var då: ”Vilken smart stugägare som har hittat på det här!”OO:s nuvarande torkskåp är smalare – mindre – än det dåvarande, eftersom det här köket är annorlunda planerat. De flesta hem i Finland har fortfarande ett skåp med ”gallerhylla” rakt ovanför diskhon – i vissa nya kök finns dessutom en liten ”dropplåda” under. Man placerar alltså det man diskat där, tallrikar, glas och koppar och kippor lufttorkar tills de behövs nästa gång. Smart, va?Här är ”uppfinnaren”, Maiju Gebhardt (1896 – 1986). Hon utbildade sig till hushållslärare i Sverige, anställdes i Småbrukarnas centralförbund (som hennes pappa hade grundat) 1923 som konsulent och reste land och rike runt, besökte och upplyste husmödrar på olika tillställningar om sådant som kunde underlätta deras vardag.

Kvinnorna betungades speciellt mycket under kriget, och denna driftiga kvinna anställdes 1943 av (håll i er nu) Arbetseffektivitetsförbundets hushållsavdelning. Ett av de första hon gjorde i den befattning var just torkskåpet. Hon ”placerade in” torkställningen av trä, som hon sett under sin utbildningstid i Sverige, i ett skåp. Ritningar kom redan 1945, och tre år senare startade industriell tillverkning. Mycket snart ersattes träinredningen av olika former av metall.

Maiju lär ha varit en humoristisk och kreativ kvinna som höll ypperliga föredrag, ordnade kurser och studiebesök – och sa dessutom att husmödrarna bör lära sig att slarva – hutiloida – också. Hon ”predikade” om vikten av vattenledningar inomhus (1960), centralvärme, ergonomiska dörrhandtag och hur förvaringsutrymmen och trappor inomhus borde placeras, lämpligaste placering för vedlider och bastubyggnad utomhus. Med mera. Allt för att underlätta hushållsarbetet.

”Rahatta voi rationalisoida” var en av hennes paroller – ”man kan rationalisera utan pengar”.  Det sägs att allt fick sin början när pappan hade brutit benet och insåg hur många onödiga steg hans hustru var tvungen att ta i hushållet. Familjen hade fått ett diskussionsämne.

Varför ”uppfinnare” inom citationstecken? Det finns dokumenterat två beviljade patent på torkskåp i USA från slutet av 1920-talet. Där blev det tydligen ingen succé. Ingen patentansökan har inlämnats i Finland. Men torkskåp torde finnas i varje hem, även om de är mindre nu, på grund av den här manicken,som är rätt så sällan i användning i det här huset. OO vet inte hur den startas!

OO har levat med torkskåp i hela sitt liv, med undantag för en studentbostad. Ett sådant fanns redan i det lilla hem som föräldrarna byggde 1948. Har aldrig frågat hur de fick reda på den skåpvarianten.

De varierande disktorkställningar OO träffat på utomlands har känts klumpiga (ovana). I alla dessa uthyrningslägenhetskök skulle ett torkskåp rymmas hur bra som helst, men man vet inte om… På några ställen i Sydafrika skötte städerskan om diskandet, kändes lite väl lyxigt…Visst är skåpen här alltför fulla av allsköns fat och koppar och glas, men blotta tanken på att hela tiden cirkulera dem mellan bord, diskmaskin och skåp avskräcker, nästan. Man skall ju komma ihåg att köra igång maskinen också… OO har vissa besvär med den andra husmorshjälpen som hon också levt med i nästan hela sitt liv. Tvättmaskinen borde ha tömts för två timmar sedan…

 

Öar i Östersjön – 1

En stenåldersyxa med skraltigt skaft – OrdOdlarens association. Nej, bättre upp: en svan som har sträckt ut sin hals och flyger ovanför Ösel och Moon, västerut. Dagö. 989 km²  stor, knappt två gånger Kimitoön, tre gånger Orust.Öns svenska namn, Dagö, lär komma från Gotland – det håll därifrån dagen börjar. Hiiumaa på finska får fd religionsläraren att tänka på Hiisi, enligt böcker den ”mindre snälla” skogsguden, men tji fick hon. Hiisi betyder ursprungligen en helig plats. Dagö är ändå det område som relativt sett har mest skogar i Estland, så ön kan väl anses var helig skog att gå vilse i… Kanske därför räknas dagöborna som klurigt humoristiska, de kläcker självklarheter som andra skrattar åt: ”Dagös mest exakta klocka, den visar exakt rätt tid två gånger i dygnet”. ”Vart den här vägen går? Såvitt jag minns har den aldrig gått nånstans, den har alltid funnits här!”

Dagös historia är fylld av krig, erövringar, ”slavarbete”, och ockupationer Den senaste, ungefär 50 år, har satt sina spår på ön på olika sätt. Raka vägar, rakt genom skog, till exempel. Visst märker man också ett och annat annat, men under tiden efter självständighetsförklaringen 20 augusti 1991 har man minsann putsat bort, snyggat upp, byggt och ordnat inne i samhällena.Tack vare ett meteoritnedslag för länge, länge sedan finns det springkällor i staden Kärdlas västra område. Bara att gräva en grop och sticka ner ett rör så är springbrunnen färdig!I den här trädgårdens område finns också det bästa dricksvattnet i Estland. OO, som inte alltid lyckas hålla tyst, bad om smakprov – och det fick vi. Gott, verkligen!På Dagö finns också en stor herrgård med en mängd byggnader – alla inte återuppbyggda – och fram till huvudbyggnaden leder tre alléer, idag endast den ena, av ekar, synlig för bil- och bussburna. Suuremõisa (Õ uttalas som något mitt emellan u, y och e, med ett leende, det hjälper till i ljudproduktionen), av gammalt även kallad Hohenholm, Grossenhof. Först byggde släkten de la Gardie (som ägde nästan hela ön), 1755 tog familjen Stenbock över rodret och den nuvarande gården byggdes under ledning av Ebba Margareta Stenbock, något senare kom ätten Ungern-Sternberg och huserade här fram till 1919, då den färska republiken Estland beslagtog alla herrgårdar och det blev skola av hela byggnaden – och är så allt fortfarande. En guidad rundtur genom några av rummen visade bl.a. ett skåp som till en del egentligen var en lönndörr till hustruns sovrum. Mannen anhöll om nattbesök genom att kasta in en nattmössa, och sen kunde han klämma sig in genom den smala dörren om han var välkommen.

Huvudingången är däremot bred och synnerligen presentabel:Dörren sändes till Tallinn för att restaureras, och där tappades den bort! En lång tid av sökande, den hittades, och kunde sättas på plats. Torde vara tung…Och trappan innanför den dörren är ingalunda mindre prålig. Till höger en likadan trappdel…Själva gården är ju inte så hottågär heller, här levde man ganska så flott, troligtvis…

Och förstås finns det spökerier i gården. Kanske är det kapten Malm, som togs av daga i ett av rummen av godsherren själv, Otto Reinhold Ludwig von Ungern-Sternberg. Orsak: försening. Straff: landsförvisning till Sibirien – men där lär han inte ha haft det så otroligt svårt. I varje fall öppnas och stängs dörrar med ljudliga knäppar, möbler flyttas med ljud. Ibland skymtar en kvinnlig varelse, sägs det…

Kristiina Hellström, bl.a. landskapsarkitekt, är en känd profil som har åstadkommit mycket på ön. Hennes egen trädgård, uppbyggd under de senaste ca tio åren på en gammal åker, innehåller många former och idéer:En rund blomsteräng, omgiven av fruktträd, placerade i ring, förstås. Men en del träd behagade inte ta sig och växa. ”Så är det”, är hennes filosofi. ”Naturen och växter vill inte alltid uppföra sig som människan vill”.Rosor… Här den kända ‘Ritausma’ (torde vara lettisk…), tillhörande Rugosa-gruppen i ”vattenträdgården” som nämns ovan. Ägarinnan anser att den vuxit för stor, så i höst skall såg och sekatör få arbeta.Den här rosen fanns lite varstans. Namn? Ingen vet, ”typisk för Dagö”. ”Vi tar ett rotskott och lanserar Dagörosen”, föreslog någon.

Fortsättning följer. Här är kartan över svanen, Dagö.

Sol, vind och lite vatten

10000 eller ej? Spänningen steg när dagen D närmade sig. Nära, nära… Regnskur! Bra, men inte nu! Sjutton också. Talet nås inte. På plussidan kunde ändå noteras att talet sakteliga blir större, år för år. Men det är ingens förtjänst, och det kan gå bakåt följande år, utan att människor kan göra något åt det.För tre år sedan klättrade gubbar på taket. Ställningar fästes, paneler lyftes upp, ledningar drogs, hål borrades. En fjärde specialist kom och jobbade i garderoben, där ett skåp rivits bort och en grunka – inverter – placerades, nästan lika stor som skåpet. 22 juni 2016 kom den sista experten och gjorde de viktiga kopplingarna, klockan 15.25 samma dag började livet som elektricitetsproducent.På pricken samma klockslag, tre år senare, siktade OO med telefonen och dokumenterade resultatet. 9974 kWh hade dittills producerats. Effekten, som maximalt kan vara 4500, varierade inom en minut mellan 1309 och 4191. Dagen fortsatte med snabbt framskridande rätt så täta moln som skymde solstrålarna. Därför blev dagsproduktionen låg, kollade inte slutresultatet. Panelerna vätter mest mot väster, det tillverkades garanterat någon kilowatt till innan allt avstannade för dagen. Följande dag var det sen helt andra takter, dubbelt högre dagsproduktion noterades vid samma tid, den magiska gränsen överskreds utan övervakning av människor och kameror.Det verkar nästan som siffertokeri, konsumtionen kollas vid köksbordet varenda dag. Elbolaget står också för service på sin hemsida, där kan konsumtionen timme för timme kollas en dag i efterskott. Den här bilden är tagen vid 22-tiden. Vet inte vad alla symboler står för, men just då konsumerades 770 watt och dagens saldo dittills var 30,287 kWh. Huset är en stor el-slukare, kylskåp och frysar surrar, höst och vår och vinter ”dundrar” luftvärmepump i vinterträdgården och inne, och värmeblåsare behövs i växthusen. Värme alstras också med ved, men elektriciteten längs linjerna sköter en hel del. Superhyperstor hjälp är dessa inte, men ändå!Underhållsfria. Snötäcken och pollenlager får man bara vänta ut. Fler blir de inte, det där med produktion och konsumtion går inte riktigt ihop. När man behöver mest el är panelerna ofta snötäckta. En lagom varm solig sommardag när produktionen är på topp ”eldar” man inte för kråkorna, men kan inte spara heller. Överlopps elektricitet strömmar ut till el-bolaget som betalar ett ynkligt pris, men alltid något. Den dag det går att lagra produktionen på ett behändigt sätt för eget bruk kollas kassakistan på nytt.Man får nöja sig med att försöka använda så mycket el som bara går, låta tvättmaskinen arbeta, t.ex. Därefter utnyttjas den enkla pålitliga teknologin vindkraft och solenergi till torkningen. Men pyttsan, när OO stod där med kameran i högsta hugg, då blev vinden blyg och visade sig inte alls. Lakan och handdukar torkade ändå.Lite får man leka också. Ett äldre tvättfat visar sig vara för litet, här inverkar vindkraften. Solceller för vattnet uppåt, minimal blåst utåt, och vattnet tryter snabbt. Konstruktion med större yta är under planering, konkreta åtgärder vidtas så snart tiden tillåter. Nyfikna Resenären skall rycka ut på hittills okända marker.

Drömutmaning, del 2

Så återstår de fem sista drömmarna. Och sen finns det ju fler, förstås. Tänker dock inte arbeta på det här som något som måste förverkligas, det blir som det brukar bli i livet: det blir som det blir. Här kommer det:

6. En ö. Drömmen har funnits sen 2008, minst. En hel hop nära bekanta reste då till Madeira, och mellanlandningen skedde i OO:s hem. ”Dit ska ja”. Kanske någon gång, medan knän och och vrister håller för åtminstone några hundra meters vandring längs lättillgängliga levador. Om det blir resa blir den knappast under den mest blomsterrika tiden.

Pensionärsgummans alternativ: Mjölö, en ö på en dryg halvtimmes båtavstånd från Helsingfors. Öppnades för allmänheten 2017, den har varit befäst som en del av Sveaborg nån gång på 1800-talet. Läste ett stort reportage i dagstidningen för inte alltför länge sedan. Där finns ännu en bofast person, under militärtiden fanns där många, många fler personer. Kanoner och en liten golfbana för officerarna – fota, inte panga eller slå. Om det blir omöjligt finns fler ”öppnade öar” närmare hufvudstaden…

7. Extrem. Njaäe… OO är inte så böjd för extremiteter, hähä. Men visst kittlade det av lite, lite iver i kroppen när OO stod här och fotograferade bungyhoppande människor:

Bloukrans Bridge, 451 meter lång, öppnades 1983 och förkortade vägen österut längs Sydafrikas sydkust med en hel del tid. Ner till marken är det som värst 216 meter, och där hoppas världens högsta bungyhopp från en bro, med start 1997. Vill, vill inte… Nä. Litar inte på att kroppen håller, men drömma kan man…

Pensionärsgummans alternativ: Åka båt till en sommarstuga ute i skärgården, varför inte Tove Janssons stuga, Klovharun. En helt vanlig privat stuga duger också. Utan krav på att vara tvungen att visa sjövana. Ha en hand att hålla i vid på- och avstigning. Ställer inga andra krav, har kamera och matsäck med. Finns det någon som kan erbjuda en sådan skjuts?

8. Inkvartering. Ett hus högt uppe på en kulle, med milsvitt landskap att vila ögonen på. Utrustning för morgonmål och kvällsdito, kylskåpspåfyllning vid behov, hemleverans av goda middagar. Disk- och städservice. Pool, likaså med service, vid huset. Snälla promenadstigar. Vackert väder utan alltför stor hetta. Kanske någon kelig katt som gör en sällskap. Bil med chaufför till förfogande. Extra sovrum om någon eventuellt vill hälsa på. Huset i Mästarnas Mästare i svt är inte det mesta natursköna, men platsen…

Pensionärsgummans alternativ: Hemma. Någon annan gör morgonmål, diskar, plockar undan det värsta och ser till att kylskåpet är fyllt, likaså att ett middagsmål serveras dagligen (passar bra från thai-kiosken…). Många trevliga böcker och snabbare och säkrare nätförbindelse.

9. Naturmål. Egentligen är naturen viktig i alla drömmar. Söderhavsstrand vore något. Höra vågornas oupphörliga brus, ha ”djungel” nära till hands. Sanden, palmerna… Men inte överbefolkat.

Pensionärsgummans alternativ: Vandra längs naturstigar i östra Nyland…

10. Mat och dryck: Ett hanterbart tapas-ställe med fräscht vatten, goda viner och välgjort te. Kommer osökt att tänka på båtresan till Sverige en gång i tiden när det var svårt att bestämma sig för vilken efterrätt av många lockande som stod till buds. Köket gjorde en mix av småportioner av alla! Hovmästaren var liksom bekant. ”Enrico´s” i Sydafrika, nära Plettenberg Baai, kommer rätt nära.

Pensionärsgummans alternativ: Kaffikåppin i Vörå, med lunchservering varje dag, pizzaugnen (från 23 mars) varm efter klockan 14, after work med hamburgare på fredagar och våfflor på lördagar. Även om ägarna kanske inte blir så glada om OO – moster – placerar sig där en längre tid. ”Vi måste väl bjuda då, och då blir det förlust…”

Matportion från Kaffikåppin

Sen kommer det svåra. Utmaningar. Försöker: Debutsky´s (Carita), Lena i Wales (Lena, det finns väl drömmar kvar?), de fyra blomsterhaven (Anita), Att leva sin dröm (Nathalie som har fullt upp, men ändå kanske kan resdrömma) och Gillas vardag (Gilla gillar visst att resa också?)

 

 

 

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 43 500 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Jag hoppas du ska trivas med mina ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året-runt eller någon gång varit här på besök. Förhoppningsvis kan jag få dig att längta tillbaks. Givetvis skulle det varit mysigt om jag kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Jag tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att drabbas av samma känslor som jag fått varje gång, som jag varit här på semester. Här skulle jag gärna vilja stanna kvar. Välkommen önskar Bosse Lidén

Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.