Skratta! Av hjärtat!

Nä. OrdOdlaren tänker inte nu börja redogöra för skrattets hälsoeffekter. Det räcker med att konstatera att de finns. Aktuellt nu är att nordligaste delen av det sammanhängande svenskfinland fått ”hela Sverige” att skratta. Helt ofrivilligt. Många av er har kanske sett det:

En helfinsk designer gjorde en gullig ”reklam” för staden Karleby (Kokkola på finska, vi är många finlandssvenskar som använder det ordet). En reklam om en barnvänlig stad, med bland annat en knubbsöt säl som symbol. Bokstäverna O ersattes av hjärtan, som kan läsas som U. Skrattorsak! TV4 i Sverige uppmärksammade det i sitt Sverige-svep, och all heder och många pluspoäng åt programledaren Axel Pileby som uttalade stadsnamnet korrekt! I skrivande stund bad han Finland om ursäkt (fredag kväll), men det behövde han inte. Vi skrattar gott, allihopa! Hans och Paula de Tilde Ebys fnitter blev ännu värre när de visade en karta över staden:

Ursprungliga Gamlakarleby grundades 1620 och sammanslogs med landskommunen runtomkring 1977, det är den nedre ”bullen”. Den övre densamma är Lohtaja (svenska Lochteå) och ”resten” är Kälviä (svenska Kelviå) och Ullava – de här tre f.d. numera helfinska kommunerna anslöt sig till staden 2009.

”Vi har tidigare ofta blandats ihop med med andra städer på K – men vi har den mest vitala bilden på kartan. Och vad är bättre än lite attraktionskraft?”. Så säger marknadsföringschef Päivi Korpisalo. Reklamen togs bort omedelbart, men till följd av otroligt många reaktioner på sociala media och med den berömda karlebyhumorn i botten funderar man nu på en uppföljning, riktad till ”F 18”. Bland annat en t-skjorta har efterlysts. Kokkola är en humorstad!

OO har bott i staden i ungefär ett år, för läänge sedan. Hon var med i Karleby ungdomsförening och kunde följa med stora delar av revyproduktionen den vintern. Föreningen har det finska rekordet i antal nyårsrevyer. OO har sett minst ett tiotal och har skrattat åt otaliga lyckade skämt i dessa. Antar att revymakarna nu gnuggar händerna och önskar alla samlingsrestriktioner med vidhängande virus så långt pepparn växer. Revyns premiär varierar numera, januari – februari.

Kokkolahistorier vimlar det av. Invånarna serverar dem på löpande band, ibland som självklarheter, underbart. OO har en hel del på lager, men de måste berättas på den speciella dialekten. Vi tar lite av det språket först. Varsågod och läs:

Det här är ett utdrag ur häftet ”Fälthandbok för Kokkola-ornitologer å aadär såm skådar oppååt”. Enligt den här skriften finns det ”tri sårts fågla: småfågla, sjöfågla å krååkå”. Alternativ stavning fugla eller fuula. Inget -r i pluralis. Ein fågäl.

Manskören i Kokkola ger ut en Valborgstidning, ”Nattens Dagblad”. Där ingick en gång följande notis: ”Tjänsten som fanbärare i kören har sökts av fem personer, av vilka två vill förbli anonyma, nämligen Hagström och Fredriksson”.

Det stod inte Fredriksson i notisen, han är en åsnebrygga. I revyn för två år sedan fanns ett nummer där man kunde framföra klagomål. Anders Fredriksson klev fram och framförde sitt: ”Jag har inte fått se någon karlebyrevy på 50 år!” Han har nämligen alltid stått på scenen. Han och två andra i revygänget behöver bara visa sig på scenen så håller publiken andan. Det finns värdiga efterträdare.

Men en kvinna av det rundare slaget har slutat. Ett av hennes nummer – utan ett enda ord – är för OO oförglömligt. Hon tog ett par strumpbyxor ur förpackningen och började dra dem på sig, med perfekt tajmning i alla rörelser och små pauser. Gör det inför en hemmapublik, om ni klarar av det innan ni kiknar av skratt!

Lånat från komikern Alfred Backas facebooksida. Skrattigt veckoslut, önskar OrdOdlaren!

Torget först, parken sen – eller tvärtom

”Vi hade en gång ett torg, med taxi och buss och glass, men det var…”. Planerarna tömmer Borgå torg; bussplattformar, väntutrymmen, taxi placeras hit och dit, det verkar råda olika viljor, brist i kassan – pandemi.

Kan ni tro att det här nånstans har funnits en busstation? Den var utdömd en lång tid innan rivningen, och paket som kom med buss fick man en tid riktigt på riktigt söka (i Östra Nyland söker man när man avhämtar – man söker barnen från skolan, t.ex.) nånstans i industriområdet. Problemen i lådbyggnaden var förstås inneluften, och ett skyddrum där under. Chans att planera nytt! Jo… Bilden tagen från torgets nordvästra hörn.

Tillfälliga (borde man ordna en tippningstävling om hur länge de står kvar?) väntrum/skjul/kojor/vindskydd av trä för folk som väntar på buss finns. Bussarna kommer och går som förr, men står inte stilla långa stunder. Parkering helt utesluten, verkar det.

Bussdelen och torgförsäljningsdelen avskiljs från varandra av de här snabbväxande slingrarna runt sina stöd av metall – troligen träddödare. Bilderna är tagna sent på eftermiddagen den 30 september, torgförsäljarna hade packat ihop.

OrdOdlaren som vill se så mycket som möjligt från ovan bjuder här på en ”stulen” bild från finska Yle (radion), ett reportage om torgplanerna, bilden från 24 oktober 2019, därför flera flaggor. Busstationslådan finns kvar, men taxistationen har redan skattat åt förgängelsen, platsen syns längst till vänster nedanom den gula husknuten. Stadshuset blir utanför bilden, också till vänster.

Stadshuset från marknivå. Den rostbruna byggnaden med svarta dörrar står på fd taxistationens plats, en allmän toalett. Den fyller garanterat stora behov (man lyckas bli av med sina behov), kanske arkitekturen på det förnyade torget kommer att gå i samma stil…

Det nybyggda stadshuset på en bild som torde vara knäppt 1894, nästan från samma vinkel som ovanovan. Lindarna planterades innan stadshuset byggdes, och stadshustomten var ett länge ett grönområde. Svårt att tänka sig 130 år senare. En karta från ca 1870 bekräftar, finns i ett tidigare inlägg.

Och grönområdet, det var ett ströv- och rastområde för stadsborna – och deras hundar! Följaktligen kallas lindallén mellan torget och stadshuset officiellt Hundparken i den dag som idag är, men få stadsbor lär känna till det namnet numera. Men OO vet, hon har lyssnat på Hanneles Härliga Historier…

Om lindarna är ursprungliga? Knappast alla, men visst har den närmsta härliga stambullor! Den till vänster kan inte vara lika gammal.

Stadens trädgårdspersonal bygger varje år upp en prålig blomsteruppsättning i mitten av allén, mittemot stadshuset. En ståtlig helhet, eller hur? För x antal år sedan gjordes en hel del arbeten med huset, det lutade betänkligt och det beräknades visst hur många år det skulle ta innan det rasar ner i ån… (ca 300 meter till stranden). Den dåvarande stadsdirektören demonstrerade situationen med att sätta en blyertspenna av trä på ena sidan av sitt skrivbord. Den rullade iväg av egen kraft, till skrivbordets andra ända. Nu lutar det mindre.

Utsikt åt andra hållet, med parkerade bilar, lite torghandel, bussar och obefintlig busstation. En likadan dubbelrad av lindar torde ursprungligen ha funnits på andra sidan av torget. Några träd står ju där redan/ännu, kanske allén skall återskapas? Den som lever får se.

Parker och liknande, del tolv

Nu har då det som många WordPress-bloggare ”varnats” för inträffat. Hur man gör ett nytt inlägg har ändrats. All världens ”block” och annorlunda system – inte roligt när det gamla är så invant och enkelt, och det här känns så nytt och komplicerat och invecklat… Bilderna är i varje fall tagna en varm dag, 15 augusti i år, och OrdOdlaren begav sig till den i Borgå längst borta belägna parken, Kokon folkpark (uttalas kookon, svenskt o). Nu ska vi se…

En pappa med sin lilla son firade picknick på den stabila bryggan och tittade ut över fågelskyddsområdet där Borgå å tar slut. OO vände sig och tittade norrut, mot staden, och sådan är utsikten…

Här är kartan, som sig bör. Några av de parker som OO tidigare berättat om finns uppe till vänster i bilden, allra överst syns den sydligaste och nyaste bron över ån, den har avbildats på tidigare inlägg i serien. Det är liksom en bit till den här parken, grundad på 1890-talet, då industristadens arbetare unnades en park för friluftsliv i och med att ån muddrades – parken anlades på muddringsmassorna. Men man måste åka båt dit. Vägen kom tydligen i ett senare skede. Hela skogsområdet norr om parken ansågs också vara ett skönt strövområde. Enligt betrodda källor är skogen där ganska så oskött nuförtiden.

Från bryggan går en lindallé, vet inte om det är samma träd som stått här i över 100 år, ingen uppgift om trädens ålder finns. Och något skymtar i ändan av allén…

Allén från andra ändan

En serveringspaviljong! Där står den, sällan använd, relativt nymålad – en vacker pärla – varför? Ursprungligen byggdes den för stadsparken, men av någon anledning flyttades den hit 1901 (hur, undrar OO…). Men vem vågar sig på att hålla sommarcafé här? Även om man kommer sig hit med cykel, med bil – ja också gående från stadens centrum. Här i parken hölls fyra avgiftsfria musiktillställningar per sommar ända fram till 1950-talet, här hölls danser – sista midsommardansen på 1960-talet – men ingen berättar var man dansade. Runt, runt runt här i paviljongen?

Dansade man här, eventuellt? Området verkar vara i en form av törnrosasömn, sköts, men ingen aktivitet att tal om. Enstaka konserter torde ordnas, men OO har inte besökt eftersom musiken och folkmassorna inte riktigt lockar. Troligtvis ”för långt från centrum” för små tillställningar…

Ett brudpar anlände, troligen för fotografering. Här finns verkligen miljöer för sådan verksamhet! Igen konstaterade OO att det manliga könet har svårt med sina händer. De åker direkt i byxfickorna, oberoende av klädsel, situation…

Här börjar vägen norrut, mot stadskärnan. Grillplatserna med bord ser inbjudande ut, ett par i övre medelåldern packade en stund innan bilden togs ihop sin medhavda matsäck i sina ryggsäckar och traskade in mot stan. Vore OO stadsbo gjorde hon troligen också sådana utflykter. Åmiljön är vacker, många står och fiskar där (språk: estniska och ryska…), och träden – ja, ökar lutningsgraden med tiden, eller…?

Tja, det gick att skriva så här också. Bara att lära sig. Är några skriverfarenheter klokare, lyckas bättre nästa gång. Återstår att granska, publicera…

Dagen idag, 28 februari

”Kom ihåg att inte låta / siskan, fågeln du har fångat, /  tro att hon är ett slags piga, / har en tjänarinnas ställning.” Sång 24, Kalevala. Brudgummen får undervisning om hur han skall behandla bruden, varnas för att behandla henne illa. Från den nya översättningen till svenska, gjord av far och son Lars och Mats Huldén 1997-99.Det är Kalevaladagen idag. Den dag då vi hyllar det finska nationaleposet, insamlat och sammanställt av Elias Lönnrot (1802-84). OrdOdlaren beslöt att öppna boken på måfå, i blindo sätta ner fingret nånstans samt citera det som utpekas här. Rätt så lyckat, eller?

OO sökte som besatt i stadens bibliotek, där fanns minst en meter Kalevala-utgåvor på golvnivå (=svårfotograferbart) i olika storlekar, illustrerade (bl.a. Akseli Gallén-Kallela) och inte illustrerade, på Savolax-dialekt, på norska – men inte på svenska… Hann muttra ett och annat onedskrivbart ord innan hon kom på att ”folkdiktning på svenska” finns i byggnadens motsatta hörn. Kutade dit, hittade och rusade iväg till lektionen i italienska. Missade början med några minuter.

Den finska kulturens dag. Flera personer i storfurstendömet ville på 1820-talet bygga upp en finsk nationalitet och Elias Lönnrot började samla – OO återvänder till det här. 1828 började jobbet, 1845 (januari) hade han gjort sitt i resväg. Han hann med mycket annat också, OO brinner av berättariver!

Varför då 28 februari? Den dagen, år 1835, undertecknade Lönnrot företalet till ”Gamla Kalevala”, boken utkom i slutet av året. Savokarjalan osakunta (Savo-karelska avdelningen) vid Kejserliga Alexandersuniversitetet i Helsingfors började på 1860-talet fira årsfest den dagen, sakteliga utvecklades dagen till en allfinländsk kulturdag med fester och dokumentationer. Senare utvidgade Lönnrot sitt verk, 1849 utkom ”Nya Kalevala”, det verk vi nuförtiden talar om. 50 sånger med en stor mängd ord, enligt uppgift 22 795 verser/versrader – det är alltid lite vagt det där med vers… Den svenska här avbildade upplagan är helt utan illustrationer och omfattar 365 textsidor. Stilen är finsk runometer, en mycket gammal versform med upprepningar och allitterationer (Vaka Vanha Väinämöinen…). 8 – 8 – 8 – 8… stavelser.

OO känner till många finskspråkiga personer som kan långa stycken ur Kalevala utantilll, och de kan deklamera med ett starkt typiskt finsk patos – sådant torde höras på alla fester runtom i landet idag. De finlandssvenska skolorna på 1960-talet gled tyvärr elegant förbi både Lönnrot och Kalevala. Skralt, rentut sagt. Senare i livet inser man att det inte går att förbigå verket. Två steg in i det finska,och du ”snavar” direkt över den gamle och vise Väinämöinen med magiska krafter. Snart nog kommer ”rivalen” Joukahainen in i bilden, sen den starka ledarkvinnan för schamanfolket i Pohjola, Louhi, för att inte tala om Ilmarinen, smeden som tillverkar pengakvarnen Sampo, Kullervo som härjar och hämnas, skrytmånsen, stiliga Lemminkäinen… Namnrikedomen är enorm, likaså berättelserna som behandlas på olika sätt inom kulturens olika sfärer. OO är ju helt betagen av operan Kullervo (Aulis Sallinen), symfonin Kullervo (Jean Sibelius) – för att inte tala om Akseli Gallén-Kallelas välkända färgrika illustrationer.

När OO har ärende till post eller apotek kör hon iväg till stadsdelen Vårberga och kör in på Sampovägen. En dag började hon titta på kartan:Stadsdelen byggdes på 1970-talet. En arkitekttävling utlystes 1966, och det vinnande förslaget (Olli Lehtovuori) förverkligades i tre på varandra följande etapper, i folkmun heter det nuförtiden Vårberga ettan, tvåan och trean. Vem som bestämt gatunamnen vet inte ens vår kunniga och supertrevliga museilektor Hannele Tenhovuori. ”Tvåan”, ovan avbildad, är värd att fira och firas idag, OO har räknat till minst 16 Kalevala-namn, många kvinnor!

Hur fira? Det finns tyvärr ingen typisk ”kalevaladagsbakelse” eller något liknande. Varför inte karelska pirogersom enligt EU-bestämmelse från 2003 skall bestå av ett tunt rågskal med fyllning av ris, korngryn eller potatismos. OO vill ha korngryn, fås sällan, så det bli ris. Äts uppvärmda med äggsmör, men kalla går också. Skrynklorna är inte lätta att få till, men ni skulle bara se de vana bakartanterna! Helt att jämföra med italienska pastatillverkande tanter.

I blåsten…

När man är i blåsten är man uppställd. Åppställd. Nästan råålöös. Försök själv ställa upp något i blåsten, det hålls inte. Glider iväg om det är halt (har hänt OO själv, skosulorna fäste inte, en absurd känsla…), ramlar omkull och blir blöt om det regnar. Och det har det gjort. Regnat. Nästan vågrätt. I sådant väder går OO inte ut med kameran.

Tillräckligt kontaminasammanblandat? Lördagen den 22 februari, vid 17-tiden, stod OO i blåsten vid järnvägsstationen i Böle (norra Helsingfors) och väntade på en buss som skulle ta henne hemåt. Bussen hade medvind, så glasögonprydda OO måste kolla upp mot både regn och blåst för att kunna ge stannatecken åt rätt fyrhjuling. Kände sig ändå inte vare sig i blåsten eller uppställd, bara blöt. Lösningen kom ju. Fina väskan, gamla ytterrocken och brillorna torkade(s) på den knappa timmen i bussen, tills – det var dags att kliva ut i eländet igen och gå till snällt väntande Lilla Mhy. Men hon var kall, efter nio ensamma timmar.

OO undrade om Ciara och Dennis fått barn som drabbade Finland på lördagen, medförande än en gång rekordhöga vattennivåer. Joho, finska vad-det-nu-är-för-myndigheter började tala om stormen Tuuli (=vind, blåst!) enligt namnsdagsbarnet 22.02. De kunde ju också ha valt det finlandssvenska namnsdagsbarnet Hilda, som kommer från fornsvenska Hildr och betyder strid, kamp. Hildr var dessutom en speciell valkyria som kunde hela och bota sårade kämpar på slagfältet – kanske genom att ge dem en blåsning?

På normalsvenska blir man ställd, rådvill, rådlös, handfallen (just det, i blåsten; man faller på händerna…) Något belägg för ”i blåsten” har OO inte hittat, men känner många som säger så (inklusive OO själv).

Nyheterna på söndag berättade om turister på Gran Canaria som på grund av blåsigt väder blivit blåsta på hemresan. Finfinfinaste sand har yrt in över holmarna, in i minsta lilla springa, i hus och hem, i flygplan… Nu skall alla metallfåglar granskas innan de får lyfttillstånd. Det tar tid. OO mötte en färsk bild på nätet, från välunderrättat, pålitligt och känt håll:Inte fotat genom något filter, det handlar om det verkliga semesterlivet 23.02 2020. Blåsten har lagt sig, men ännu inte sanden. Inte angenämt vara ute… Rapport dagen efter: inte mera gult dis, dags att sopa och sopa…Söndag morgon. Laddade för blåsigt förmiddagväder i hufvudstaden. Magert resultat. Solsken, lite vind, lite rått. Hur fångar man sådant på bild? Enda resultatet var flaggorna ovanför ingången till Balders husTvåvåningshuset byggdes 1813, en schweizisk konditor (det fanns flera sådana i landet då) som hette Clopatt (hur säger man det med finskt/tyskt/svenskt uttal…) ägde det 1851-1913, då det köptes av nykterhetslogen Balder och byggdes uppåt med en festvåning. OO har besökt mysiga konserter där några gånger.Måndag förmiddag, 24.02. Inget plåttaksskrammel på natten, däremot aningen minusgrader. Stenarna i gårdsrabatten är helt kala. Isig kätting som leder takrännevatten sommartid, ampelställningar. Inga stormspår på hela heimani. Träden gungar fortfarande i skrivande stund, skall vi drabbas av en lokal Matti?Gårdsgranen har fått nådatid. Planen var att fälla den över den snöfyllda gårdsrabatten 2020. Den börjar nå sin ålders senhöst, barrar alltför bra. En annan iskätting.Vallmon i samma nämnda rabatt inger lite oro. Nu utlovas temperaturer aningen under noll, kanske lite snö, så kanske…

Ciara (Chiara, tycker hon som kämpar med italienska på skoj) blev Elsa i Norge, Sabine i Tyskland och i Schweiz. Meteorologerna uttrycker en önskan om att de nationella namnsdagsalmanackorna skulle få ge vika för en internationell alfabetisk lista, som faktiskt finns. Efter Chiara kom Dennis, som fick hålla sitt namn i hela Europa. Nu står Ellen, Francis, Gerda och Hugh i tur. De må hålla sig lugna.

I Finland är vi ofta förskonade från de värsta stormarna, vi ligger ju lite ååsiides. Ibland får vi ändå små egna oväder, sommartid kan de komma från söder-öster. Då får vi ta till egna namn.

Envishet och vinst

Mannen i OO:s förra liv hade en och annan totalt oomkullrunkelig åsikt. Sällan störde dessa vardagslivet, något kunde de rubbas med järnspett, men oftast var det inte mödan värt. Bankkort, nej. Dator, nej. Nätbank, nej. Köp- och säljannonser i tidningar var däremot ett nästan maniskt intresse (yrke: försäljare i en stor del av livet). Mot slutet av sitt liv började han ändå starta datorn själv – för att se på blocket.se och andra liknande sidor. Kollade priser, försökte sälja ett och annat. Lyckades.

Sista hästen sålde OO under en av hans sjukhusvistelser, i bästa samförstånd. Senare besöktes hästägarflickan några gånger, tycke uppstod. Hörde henne en gång tjata på sina pappa om en Jopo-cykel.

En dag efter den händelsen utbrast mannen: ”Du skall åka till Lidl! Jag kan köra.” OO höll på att sätta sig på rumpan mitt på köksgolvet. Hans klart uttalade åsikt var att den affärskedjan inte hör hemma i vårt land, ”Vad menar du??” ”Jo, de har en tävling, man kan vinna en Jopo-cykel. Skall vi starta nu? Du går in, fyller i två tävlingsblanketter, en för mig, en för dig. Jag väntar i bilen”.

Häh. Sagt och gjort. Butiken var då rätt liten och trång, OO hittade ingen tävlingslåda vid första rundturen. Vad i hel…. Har han yrat och inte kollat datumen igen! Tog en runda till. Jo, där, inklämd mellan berg av hushållspapper och toalettpapper, där fanns en liten rosa låda, ”Tävla och vinn”. En kupong för OO, en för mannen, köpte något smått, gick ut och glömde det hela.

Två-tre månader senare fick OO ett stort vitt kuvert på posten. Ingen avsändare. Rev upp det i närheten av pappersinsamlingshögen. Fram kom ett papper: ”Grattis, du har vunnit! En rosa Jopo-cykel. Var vänlig, ring…”.  Jublet blev till fånfnitter om en stund: mannen hade fått ett likadant kuvert, likadant innehåll! En månad senare lyfte en skrattande karl ut de inpackade cyklarna ur sin transportbil: ”Nu får ni börja cykla!”

Nja. Bil var mannens transportmedel, på drygt 30 år sågs han cykla endast en gång – några ärevarv på gårdsplanen med den nya Jopon. Ett smått ledande telefonsamtal till hästägarflickan visade att pappans hjärta smultit; hon hade fått en Jopo.MSR som jobbade på Siljaline tog med glädje emot den ena cykeln. Den transporterades till grannlandshuvudstaden i Taxfreens lager, flera presumtiva köpare bland båtpersonalen uppenbarade sig under resan. MSR var för övrigt övertygad om att det fanns endast två tävlingskuponger i lådan… Cykeln trampades flitigt och hölls låst med dubbla lås i flera år mellan varven, men för cirka två år sedan lyckades tjuvarna. Synd.

OO trampade lite av och an med sin Jopo. Insåg att den är en stadscykel, fungerar inte så bra i lantlig miljö med längre avstånd. Den sjuväxlade fungerade bättre – tyvärr är den nuförtiden också åsidosatt. Smala vägar, kraftig trafik, drygt åtta kilometer till butiken, ingen att cykla till på någon kilometers avstånd, sämre kondition, lite astma… Går hellre. Lovar inget, men kanske…

Den andra Jopons öde? Såldes till en bekant i hufvudstaden, de flyttade tillsammans till lantligare miljö och sen till en mindre stad. Där görs numera stadsutflykter tillsammans. Förhållandet är stabilt.

Andra storvinster i OO:s liv? En motorsåg. Används fortfarande av svågern. Tillvaron nu kan också ses som en vinst, tack och lov inte förknippad med någon lottdragning.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 52 907 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Gotlandsnytt

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.