354, 365, 384 eller 445?

Idag, för prick och precis och exakt och jämt 436 år sedan proklamerade påven en nyordning i världen: ny tideräkning! (om det nu är så säkert när du har tragglat dig genom den här krian). Gregorius VIII hette han, och förändringen gjorde att hans namn blev ”odödligt”. Men det gick inte över en natt, alla länder ville inte dåförtiden följa påvens order. Helt plötsligt hade västvärlden två kalendrar. Den ena, julianska, med 365,25 dygn per år och ”den nya stilen” med 365,2425 dygn per år, skottdag vart fjärde år utom utom vid jämna århundraden – förutom när seklet är jämt delbart med fyra. Lätt som en plätt? År 2000 var således storskottår, missade du det? Säkerställt med det astronomiska året? Hm, det blir ett dygn fel på 3000 år, men jorden lär ju bromsa in sin snurrning, så… Den som lever får se!

Det gick mera häftigt till när den julianska kalendern infördes, år 46 f.Kr (eller fvt, som OO föredrar). Julius Caesar hade hjälp från Egypten för att reda upp i kalendertrasslet som prästerskapet lär ha åstadkommit med att tillföra dagar här och där nu och då. Kalendern stämde bara inte med tidpunkter för sådd och skörd och för de fester som hörde till! Det blev ett annus confusionis av det hela, ett år som innehöll hela 445 dagar. Dessutom lär man ha placerat de nya skottåren fel, så man var i otakt nästan från början. Efter 1600 år hade även den tideräkningen gått närmast åt pipsvängen. Trots att både kejsar Augustus och kyrkomötet i Nicaea (325 evt) hade doppat sina fingrar i tideräkningssoppan.

Elva dagar slopades 1582, efter 4 oktober följde datumet 15.

Katolska länder som Spanien, Italien, Portugal anammade påvens order direkt. Värre var det med de protestantiska länderna, som dåförtiden var skarpt på kant med påven. Två tideräkningar i Europa fungerade dock inte så bra, så 1699 beslöt Sverige att gå med sådär lagom (!) sakteliga, genom att slopa de elva närmast kommande skottåren. Det gick bra år 1700, men sen glömdes det hela 1704 och 1708, på grund av det stora nordiska kriget, och kungen Karl XII flyktade till Turkiet. Men därifrån kom ett brev 1711, med skarp order om att återställa den julianska kalendern! Där blev det slut på den egna svenska tideräkningen, i otakt med allt. Det gick lätt att åtlyda konungens order: Hux flux bestämdes att februari år 1912 har 30 dagar. Frid och fröjd.

Fler och fler länder anammade dock den nya stilen (Storbritannien 1752), så Sverige ”kröp till korset” och beslöt att göra processen kort den här gången. Februari månad avbröts i och med den sjuttonde dagen år 1753, följande dag var det första mars. Någonstans har OO läst att detta ingalunda skedde utan sura miner och bittra protester; ”Staten har stulit elva dagar från oss!”

Ett roligt exempel serverar en källa. Carl von Linné föddes 13 maj 1707 enligt då gällande svensk tideräkning. 1732 skriver han själv att han är född 12 maj, ”gamla stilen”. Han avled 1778, och hans minnesdag firas numera på hans födelsedag – 23 maj.

354 dagar? Islamskt och judiskt månår. Muslimerna halkar alltid lite efter solåret, även om de flesta muslimska länder har s.a.s ”parallell årsbokföring”. Just nu lever de i år 1440. 384? Judarnas tideräkning har alltid fascinerat OO. Den judiska lunisolarkalendern innebär att på en period på 19 år finns sju år som är 13 månader långa, alltså 384 dagar. Allt här sagt i yttersta korthet. Judarna lever nu i år 5779.

Kalender för 2019, med femton egenfotograferade rosor, lokalt växande. Bl.a. OO saluför!

Diskussionen om sommartid eller ej ter sig onekligen något liten just nu. Värst är det för korna och mjölkproducenterna. Och det astronomiska året är 365,2422 dygn långt.

Klubbminnen

”… för huvud, hjärta, hälsa och hand vi vilja arbeta så gärna…”. Ack, om OrdOdlaren kunde komma ihåg mera av dikten den lilla flickan deklamerade! Samt var och när – eller hur. Varför vet hon. Det handlade förstås om en 4H-fest.

Hon var 5-6 år (=för ung) när hon hade sitt första ”klubbland”. En, precis en, planta, en foderkål som hon lär ha krafsat omkring närapå varenda dag. Sen blev det något större areal och större urval grödor och mera ogräsrensning. Inte roligt. Klubbledaren kom ju oregelbundet och gav ”poäng” för skötseln. Allt skulle bokföras. Varje vår fick varje klubbmedlem ett litet ljusgrönt häfte (har inte bevarat för eftervärlden, tyvärr!) där grödor, arbetstimmar och vad som gjorts skulle skrivas in. Pappa skötte jordbearbetningen med traktorn och avsatte ett lämpligt område på åkern för döttrarnas sommarkneg. ”Andras arbete”, det kostade förstås. Men att sen ”eget arbete” kostade (visserligen mindre), det var svårare att förstå. Ekonomi och kostnader har alltid varit ointressant för den här skrivhjärnan.

Ändå, i slutet av odlingssäsongen fick klubbdeltagarna prisuppgifter och så skulle eventuell vinst uträknas. De odlade grönsakerna gick ju oavkortat till hushållet, konkreta pengar blev det inte. Att skriva en egen årsberättelse var betydligt roligare än att räkna plus och minus. Troligtvis var alla lärdomar, ”learning by doing” till nytta. Helt i organisationen 4H:s anda. För att inte försumma höstfesten med grönsaksutställning och prisutdelning. Priset för foderkålen finns fortfarande kvar, en väl använd Arabia-tallrik-assiett. Den var nästan en spådom för 60 år senare. Rosor…

4H-rörelsen uppstod i USA i början av 1900-talet, för att bl.a. utbilda ungdomar i nya rön i odling och i praktisk hemkunskap. På 1960-talet fick vi lite alternativ till klubblandet, mellanskolflickan hade ”mitt blommande fönster” och Storasyster deltog i kurser/tävlingar i mat och pluggade frågor och svar. Ett minnesfragment, en fråga lydde ”Vad gör man med torra ostkanter?” Storasyster funderade och lillasyster hade svaret:”Man ger dem åt sin syster, hon äter upp dem!” Torra hårda ostkanter smakar fortfarande mums i OO:s mun! (Så länge tänderna inte tar skada…).

En trevligt ”formulerad” logo…

Numera har 4H arbetspool, kaninhoppning, djurvård, ”gå-ut-med-hunden”-tjänster, traktorkörning och avfallsinsamling med mera på programmet.

Ungdomskompisen E var klubbledare på den tiden när insamlingen av tomma gödselplastsäckar från jordbruket startade. OO som då än en gång trodde att hon skulle bli journalist och sommarjobbade på lokalradion föreslog och fick intervjua E om nyheten. Chefen tyckte att vi skulle prata som vi vanligtvis pratar, dialekt, båda två. Sagt och gjort! Visst kändes det lite konstigt att sitta i radiostudion och prata grundspråk, tror vi blev lite fnittriga båda två. Året var 1975, och vi blev dialekt-i-radio-pionjärer. Vi fick visst också positiv feedback, om OO minns rätt.

Ingalunda ett klubbland anno dazumal, men så här kunde det ha sett ut. OO:s odlingsland från 2009 med bastu och å i bakgrunden – nedanför.

Läste nånstans att 4H-dagen firas 15 september. Eller 17 samma månad. Eller 1 november. Hur som helst, minnena ramlade fram och måste bara nedtecknas.

Kanaliserande

”Vilken häxkittel!” ”Det ser ju ut som en lutgryta”, sa grannen bredvid. Vi stod i Brusnitchnoe och hissades upp tio meter – OrdOdlaren skuttade från för till akter och samlade minnesbilder. Året var 1986, kameran analog (=glesare knäppande än nuförtiden) och platsen Saima kanal, första slussen från Viborg, med det leendeframkallande (hmm…) namnet Juustila på finska.

Ett gäng lärare hade åkt buss över gränsen österut, klarat gränsformaliteterna på 33 minuter, och undrat över varför bussens signalhorn testats med besked, övernattat i Viborg och nu var det dags för det för OO mest intressanta: kanalfärden. Upplyftning i åtta slussar, sammanlagt 76 meter, på dryga fem timmar. Vattentillströmningen i slussen var onekligen spännande – men bilden blev inte publicerbar. Här torde lyftet redan ha skett.

Ursprungligen fanns det hela 28 slussar på den då 58 kilometer långa sträckan. Tankar på kanal hade funnits länge, grävförsök gjordes på 1600-talet, men först i Storfurstendömet blev kanaltanken realitet, troligtvis till följd av bättre teknik (krut användes vid sprängningarna, första gången i Finland), expertis (bl.a. från Sverige) och ökad handel österut. 33,5 kilometer grävdes, resten utgjordes av befintliga lämpliga vattendrag och sjöar. Slussarnas omgivningar gjordes parklika, utflyktsmål. Kanalen invigdes 7 september 1856, efter elva års byggande. Slussarna var 30 meter långa, 7,42 meter breda. Här syns en bit av den gamla kanalen, kanske vid sluss nummer fyra, Ilistoe – Lietjärvi.

Efter en försiktig början ökade trafiken år för år, likaså fartygsstorlekarna. Ombyggnad i flera avseenden påbörjades i sakta mak 1927, med större intensitet 1934 – så kom kriget med bombningar och i slutet ny gränsdragning, tvärs över kanalen. Halva kanalen i Sovjetunionen, endast tre av åtta slussar i republiken. Trafikstopp. Inte bra, förhandlingar fördes i många år. 1962 skrevs ett arrendeavtal (unikt!) och byggarbetena höll på i sex år, 1968 kunde trafiken köra igång, kanalen är nu 43 kilometer lång. Tonårsflickan i det platta västfinländska landskapet Österbotten följde ivrigt med kanalframstegen i media, funderade över slussar, hur de fungerar, hur det går till att lyftas och sänkas i båt. Hur tömmer man kanalen och hindrar påfyllning under byggnadsskedet? Drömde om kanalfärd? Troligen inte, framtidsförhoppningar fanns inte på agendan då.

1986, på väg in i Ilistoe. De åtta slussarna är numera 82,5 meter långa, 12,6 meter breda och med lägsta (högsta?) tillåtna djup 4,35. Höjden över vattenytan får inte vara mera än 24,5 meter. Fartygsleden som tillåter de här måtten sträcker sig över 400 kilometer in i Finland. ”Blindtarmen” längst nere är kanalen.

Den enda publiceringsvänliga kartan innehåller ”farliga” områden (rött) och registrerade olyckor (punkt), över hur lång tidsperiod sägs inte. Ja, i slussarna sker säkert små och större tillstötningar när fartyg med maximimått körs in. Mälkiä är den första slussen i Finland. Bild från nätet.

Observera att alla fartyg passerar Savonlinna, Nyslott, precis vid Olofsborg, operafestspelens arena. Ibland får publiken vänta, pontonbron till borgen körs undan och ett stort fartyg tornar upp sig. Norr om bron står landsvägstrafiken också stilla, bron öppnas. Det här vill man tydligen komma ifrån, och rätt länge har stora ombyggnadsarbeten varit på gång väster om staden. Tydligen byggs en högre bro och djupleden flyttas dit. OO:s andra operafestspelsbesök drabbades av fartygspassage. Pappersfotot är klippt för att rymmas på rätt ställe, därför det speciella övre vänstra hörnet:

OO och BJR åker nu iväg och ”kollar läget”, via tobaksindustristaden (se föregående inlägg) och barndomslandskapen. Nu blir det en dryg veckas dator- och bloggpaus. Välkomna åter!

Opera om oroligheter

Båsot. Det var just jämt vad det var det, i Finland för exakt hundra år sedan. Och frågan är om det inte är så allt fortfarande vad gäller den tiden, från 27 januari till 15 maj 1918. Och lite före. Och efter. Och når något är båsot (alla vokaler korta, betoningen på första stavelsen, o som i OrdOdlaren, men kort…), då är det verkligt svårt att få ordning och reda i det.

Vad var det då? Jo, därom tvista de lärde – och fråga inte OrdOdlaren. Under OO:s skoltid (1960-talet) låg oroligheterna alltför nära i tiden att de exakta datumen inte ens behövde präntas in och memoreras. Lärarna ägnade i medeltal två och en halv mening åt tidsperioden. På skolorten Vörå fanns dessutom en krigsskola 26.1 – 12.4 1918, landets första underofficersskola, genom vilken minst 1400 elever slussades. Den skolan har nyligen firat sin hundraårsminnesfest – men om den pratade man inte i Vörå samskola och gymnasium, på vars dåtida marker skolningen troligtvis skedde, delvis. Men lokalhistoria var liksom inte så ”het” då. Varför den placerades i Vörå? Jo, där fanns varken rysk militärförläggning eller oroligheter i större mått. Men mat. Mat (med mera) fanns i Rågens Rike, som jordbrukskommunen Vörå ofta kallas.

Inbördeskrig, medborgarkrig (neutrala benämningar), frihetskrig, klasskrig (de orden är verkliga tolkningsfrågor), broderkrig, syskonkrig, systerkrig (poetiska benämningar, och jo, kvinnor deltog). Uppror, kravaller… I bakgrunden fanns Första Världskriget och avskurna handelsförbindelser med medföljande matbrist, tsardömets fall och revolutionen och upproren i öster. Det pyrde och kokade lite överallt. I landets sydliga delar, främst. Den här kartan finns t.ex. på Allvetande Wikipedia. Och lååånga och detaljerade skriverier på finska. Långa på svenska. Varsågoda och läs…

Vasa, som fungerade som det vita Finlands huvudstad, hittas i västra Finland. Vörå ligger ca 30 km rakt österut från den staden.

Evigt ivriga Jörn Donner (född 1933) har tillsammans med Samu Nyström gett ut den här boken med dagboksanteckningar av olika både röda och vita helsingforsare, brev, kort och tidningsnotiser och -skriverier från november 1917 till nyårsafton 1918. OO följer med dag för dag. Intressant, tuff och lärorik läsning. Även Tekla Hultin (Föregångarkvinor 6, 11.10 2017) är med med rätt så objektiva analyser.

Skådespelsförfattaren och regissören Tuomas Parkkinen och kompositören Olli Kortekangas har forskat om tiden och filat på en opera om händelserna i nästan tio år, från 2009. Det var tydligen helt klart att scenen skulle vara Tammerfors, Parkkinens barrndomsstad. De värsta och de mest bloddrypande stridigheterna under hela orosperioden begicks i den staden, mellan 16 mars och 6 april. Operans världspremiär skedde 16 februari i år, och föreställning nummer två bevistades av OO och BJR.

Välgjord dramatik, dramatisk musik, starka scener, goda sångare/aktörer – och allt är kryddat med småhumoristiska inslag på många plan. Trots att handlingen är tuff och berörande hanteras allt med stor skicklighet. Syskonparet Amanda och Eemil strider på var sin sida, och fadern är pacifist… Amandas man har vänsterprasslat och älskarinnan Serafina Suomi är gravid, och stridslysten som få. Serafina avlider i samband med förlossningen, en dotter föds, Suomis/Finlands dotter (personifieringen för Finland: Suomi-neito, Finlands jungfru…). Amanda tar hand om barnet. Så är huvudhandlingen i huvuddrag. Men mycket annat händer under resans lopp.

Syskonparet, gestaltade av Tuuli Takala och Ville Rusanen, mästarsångare!

Rauha (=fred) Valkonen (valkoinen = vit) är hembiträde och har svårigheter med att välja sida (som så många andra). Hon vet inte riktigt om hon är arbetare (röd) eller något annat. En ung pojke med tur heter Onni (=lycka, tur), en annan som arkebuseras heter Toivo (= hopp). Operans namn Veljeni Vartija kommer från Bibeln. Kain får frågan ”Var är din broder”, och i svensk översättning svarar han ”Skall jag ta hand om min broder?” På finska blir svaret ”Olenko minä veljeni vartija?” Tyd efter bästa förmåga.

Den första operan i världen som utspelas i Tammerfors. En scen försiggår i Tammerfors domkyrka, där Hugo Simbergs girlandbärande pojkar är livslevande pojkar i operan, med byxor på. Operan direktsänds på Yle Arenan onsdag kväll 21 februari. Passa på!

Dagens blandning idag – 13 februari

Köttsöndag, Fläskmåndag, Fet Tisdag – ja, det gäller att ladda inför fastan! I morgon är det Askonsdag, och då är det dags för 40 magra vardagar, som endast ”avbryts” av söndagarna med lite mera mat. Och sen blir det Påskdag, då blir det ägg, och memma och pasha (pascha?) och…. Così fan tutte… ? (Så gör alla. Jo,jo, Michaela, lärare i italienska, ”fanno” borde det vara…)

I Svenskfinland är det vanligaste ordet Fastlagstisdag, och då äter man fastlagsbulle (inte semla…). Säkert full fart i skrivande stund på lunchcaférestaurangen Kaffikåppin i Vörå, som Systersonen med hustru driver. Men bullarna har han inte bakat själv, trots att han är en minst sagt ypperlig konditorbagare. De kommer från grannen, bageriet Ecce-Re (speciella företagsnamn i den trakten) – ”de gör så fenomenala bullar så det lönar sig inte att ens försöka konkurrera”, sa han. Bilden lånades från Kaffikåppins Facebook-sida, och där bjuds på gratis bulle som efterrätt till lunchgästerna idag!

Laskiainen heter dagen på finska, och det lär inte komma från ”laskea mäkeä” (åka utför i backe), snarare tvärtom. ”Laskeudutaan paastoon” (vi påbörjar fastan), ”lasketaan päiviä pääsiäiseen” (vi räknar dagarna till påsk) eller ”carne lasciare” (lämna bort köttet) har angetts som förklaringar. Och bullen är laskiaispulla. Visst är finska ett härligt språk… Men ”alla” åker pulka, i stället för långlin och slängkälke, som förr i världen. Åka hästsläde brukar också vara populärt. Här i huset är det ännu höljt i dunkel om det blir bulle alls – ”fastan” inleddes lite tidigare…

I England (enbart där, eller i hela UK?) lär det i stället ätas plättar/pannkakor Benämningssvårighet även här… Och så ordnar man springtävlingar. Spring iväg med stekpanna med plätt i, vänd den i luften tre gånger medan du springer! För OO skulle det garanterat bli plätt fall!

Men så pass inspirerad blev hon igår kväll så mjölkskvätten som hittades i kylskåpet blandades med skvättar av mjöl, socker, bakpulver och ett ägg. Inga exakta mått här inte, smeten blev aningen tjock. Men gott var det! Inmundigades med ytterligare några små skvättar socker. Så visst har det firats. I smyg. Den mer strikta diethållaren befann sig på körövning…

När allt är avnjutet bör man borsta tänderna. Obs, Tandborstbytardagen idag! Det ämnet har behandlats tidigare i detta forum. Nä, före det skall det ännu firas Internationella Radiodagen! Knäpp på/sätt på/öppna radion, fortfarande det snabbaste och enklaste mediet i världen. Glöm inte den apparaten…

Apparaten på 1960-talet såg nästan ut såhär

OO:s morfar lär ha varit den enda i byn som på 1920-talet kunde ratta in rätt station. Och en söndag i början av 1960-talet ringde telefonen. En tant i byn ville ha hjälp av OO:s pappa. Sonen var inte hemma, hon skulle lyssna på radiogudstjänsten och sonen hade inte ställt in rätt station. Pappa hade inte möjlighet att åka iväg, mamma lovade att tioåringen kommer. Tanten tvivlade, men flickan kom och klarade radioinställningen – och tanten blev imponerad. Tanten ifråga kunde inte läsa, och det var en ständig källa till den lilla flickans förundran. Hur var det möjligt? Hon var gammal, lär inte ha haft någon möjlighet att gå i skola. Också något att tänka på idag…

 

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 29 398 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.