Bara vanligt vatten… (jul?)

Den lilla flickans minnesbilder är dunkla, men det fanns en vattenkran i köket, en i källaren/tvättstugan/bastukammaren, och en i föusi för kornas dricksvatten. Allt byggt och installerat 1948. Brunnen fanns en god bit från huset, några meter högre upp i terrängen. Ännu några meter uppe fanns en källa som användes i kristider – och uppe på berget fanns ytterligare en källa.

På 1950-talet slösade man inte med vatten, inte en droppe fick tappas i onödan, alltid ett kärl under kranen. Varmvatten värmdes på den stora vedspisen. Än i denna dag använder OO kallt vatten för den uppfriskande morgontoaletten. Tala om vanans makt… I det tidigaste barndomshemmet fanns ingen dusch, inget badkar, inget badrum  – förutom i källaren. Alla uttömningsbestyr skedde i hyschjon utomhus, oberoende av temperatur och (o)väder.

I slutet av årtiondet vände det. Nästan överflöd av vatten. Orsak: nymodigheten bergsborrbrunn! Borren duntade på länge för att ta sig genom lite på tio meter berg, som till slut gav vatten i mängd. Platsen var nogsamt utvald av en eller fler slagrutemän, dessutom av mammas specialmetod: guldring hängande i en tråd som började röra sig i häftig cirkel ovanför en ”korsåder”.  Och i det nya huset som murades upp under samma tider fanns nymodigheten vattenklosett. Inomhus. Dock lät dusch och badkar vänta på sig i åratal. Tyvärr saknas alla bildbevis.

Detta i övrigt ojuliga inlägg får illustreras av julgransorkestern med  lyssnande tomtar. OO skriver och lyssnar – på radio. Eventuellt kan en basröst skönjas i den direktsända julbönen.

Åren gick, och på 1980-talet aktualiserades vattenbristen igen, i OO:s dåvarande hem. Lågvattennivån i brunnen blev allt mer ofta förekommande. Ingen tvättmaskin kunde köras förrän en brunnsgranskning utförts. En och en halv brunnsring var oftast tillräcklig, men tillrinningen blev allt långsammare och slöare.

De sammanslagna bankkontona (OO blev oskyldig från studieskulderna 1988) tillät vatteninvestering. En vidunderlig manick kom in på gården, borrmaskin, i nådens år 1991. ”Vatten finns överallt”, sade borraren. ”Var vill ni ha brunnen?” ”Tja, hm… Dä-äär” – och apparaturen körde igång. Den borrade in sig i berget 55 meter, på nolltid. Allt medan OO befann sig på annan ort i sitt undervisningarbete, inga bildbevis här heller – förutom när allt var klart:

Röret som gav vatten. Ser ganska så anspråkslöst ut där vid husknuten. Men efter någon dag var det fullt fräs i kranarna och vattenoron var för alltid borta. Dock, knappt tjugo år senare installerades av nödtvång kommunalt vatten och avlopp. Men det egna brunnshålet har en egen kran på verandan, för stallets invånare, för biltvätt, för gräsmattor och andra odlingar. Ändå fortsatte regnvattensamlandet, även i det nuvarande hemmet med kommunala kranar. Nä, nu slänger skrivaren in en bild av utsikten just nu:

En vecka i närheten av Kapstaden aktualiserade barndomens vattensparande. ”Direktiven” väntade i logementet:

Egentligen är 70 liter rätt så mycket, OO översatte mängden till ungefär två ”meijahinkar” – de som levererades med producerad mjölk till mejeriet rymde 35, 40 eller 50 liter. De minsta hanterade tonåringen suveränt…

Äggkokningsvattnet återanvändes som värmningsvatten i tekannan, kokta ägg kan avsvalkas i ett kärl, det vattnet kan tas till vara som diskvatten, o.s.v. I duschen fick boarna umgås med en spann/hink/ett ämbar, och det vatten som samlades in under den proceduren slängdes som spolningsvatten i behövlig bytta. Och vem borstar tänderna med kranen rinnande under den verksamheten? Det duschades inte där (heller) varje dag. Och inte gjorde man så här heller:

GOD JUL, kära läsare! Det kommer juligare inlägg, tror OrdOdlaren – i varje fall just nu. Lyssnar på Borgå kammarkör ännu en stund!

Kameliadamen

Marie Duplessis, kurtisan, avled i tuberkulos som 23-åring 1847. Hon hade tydligen ett visst samröre med Alexandre Dumas d.y, som inspirerad av hennes öde publicerade romanen Kameliadamen 1848. Marguerite Gautier heter huvudpersonen där. Giuseppe Verdi insöp romanen som ugnsfärsk, ville göra opera men var upptagen med annat. Librettisten FM Piave (eller Verdi själv) satte namnet Violetta Valéry, och på kortare tid än två månader 1853 var operan klar för premiär 6 mars samma år. Efter lite omarbetning blev den en succé, och är så fortfarande.

Puh, det var en spaktafäckad inledning (placera om sp och f…). ”Hear my Song, Violetta…”. Kommer ni ihåg Ray Adams och hitlåten från 1960-talet? Redan tre årtionden tidigare plockades den melodin ihop i Österrike av Verdis vackra melodislingor. Det finns otaliga varierande inspelningar, alltifrån Frank Sinatra 1940… Och teateruppsättningar, filmer (bl.a. med Greta Garbo) har gjorts på Kameliadamen genom åren. Ja, i Frankrike får hon oftast gå under namnet Camille…

OO avnjöt operan som bioföreställning från Metropolitan helt nyligen En fantastisk produktion med Diana Damrau och Juan Diego Flórez i huvudrollerna. En underbar upplevelse för ögon och öron, sällskapet på fyra personer var helt tagna ännu ett dygn efteråt. La Traviata betyder ”den vilseförda”, men det är ju ingen mediasexig operatitel, så… Bilden är ”lånad” från The Met:

Men varför just kameliadamen? Tja, en källa påstår att kurtisanen ifråga alltid bar en kameliablomma. Vit betydde ok,

Från botaniska trädgården, Hobart – obs ”kotteknoppen” uppe till vänster

en röd att hon hade sin månatliga paus från sexuella aktiviteter.

Den gamla kamelian i Vergelegen

Ett smart signalspråk, eller påhittat i efterskott? Som tur var bar hon kanske inte en kamelia som såg ut så här:

´Grace Albritton’, Vergelegen

Linné gav blomman namnet, för att hedra G J Kamel (1661 – 1706), upptäcktsresanden tjecken, jesuitmunken, apotekaren (m.m.) som undersökte floran och faunan på Filippinerna och grundade botanisk trädgård och apotek där. Kanske kamelian också växte där högt uppe i bergen, annars anses Japan, Korea och delar av Kina vara dess naturliga hemvist. Linné fick ihop det på något sätt, antar OO. Camellia japonica, släkt med tebusken. Blommar på vårvintern.

Även ”fallna blommor är vackra, som från ”gamla kamelian” i Vergelegen

Hos oss i Norden var kamelian förr en populär krukväxt, när ”vi” hade bostäder med högre luftfuktighet än nu och dessutom ofta ett svalt ljust rum där den trivdes med jämn jordfuktighet utan vändande och vridande och med kalkfattigt vatten. Numera är den ”svår”.

I det fria och det vilda blir busken/trädet flera meter hög. Här ser ni en annan kameliadam i kameliaskogen i Vergelegen i Sydafrika.

Där blommar det värrigare i juli-augusti, men några blommor kunde ändå upptäckas i slutet av oktober. Den vilda, ursprungligen enkla blomman med fem kronblad har korsats och förädlats i det oändliga, här kommer en liten kameliakavalkad på mer eller mindre lyckade knäpp:

Botaniska trädgården, Hobart

Också från Hobart

‘Nuccios Gem’, Vergelegen

‘Debbie’, Vergelegen

‘Donna Herililia de Freita Magalheas’, Vergelegen

Marknader

Ingredienser: En knapp modell större, en knapp meter björntråd eller liknande. Beredning: Träd tråden genom två hål i knappen, knyt ihop ändarna. Användning: snurra, snurra och dra – magi! Ljud och tråd som reagerar som ett gummiband. Vanlig sysselsättningsleksak på 1950- och 60-talen. På Saturday Market i Harkerville, mellan Knysna och Plettenberg Bay, fanns leksaken till salu:

Gissa hur kvällen tillbringades… Ljuva barndomsminnen och -ljud!

Ser man en sån här skylt kan den bara inte negligeras. Närproducentmarknader, byamarknader och liknande skall besökas, både hemma och utomlands. Det har blivit något av ett måste på resor, ett sätt att komma i kontakt med lokala människor, få prata om likartade erfarenheter, hitta inspiration till egna försäljningar, med mera. Tyvärr är det inte lätt att fotografera och få helhetsbilder.

Det skrattande paret som tillhandahöll snurrleksaken hade många kreativa galenskaper på sitt bord. De här finns hemma nu, väntar bara på rätt lagom galet tillfälle för att få komma till nya ägare: (förstora upp bilden)

Lördagsmarknaden verkade vara traktens samlingsställe. Mat (det fanns massor av den varan att inmundiga) , sittande vid bord och umgänge var minst lika viktigt som att köpa något att ta med sig hem. Kläder, tavlor, tyger, smycken…

Och bland annat ett stånd med snidade inhemska fåglar. Förstås blev det köp, eftersom tillverkaren stod för försäljningen. Det fanns en massa annat roligt av olika afrikanska trädslag också, men som flygresenär bör man ju tänka på vikten, och de trevligaste föremålen kändes något väl tunga. Tyvärr.

Det fanns också en gästbok, där man som brukligt är skrev namn, hemort och land. Men här gick arrangörerna ett steg vidare, besökarna överfördes ortsvis med knappnålar till världskartan. Nu finns det fler än två nålar på Finland. En idé som kunde förverkligas lite här och där, eller…?

Förstås finns det också regelrätta ”African Markets”, vid varje turistfälla

– och öppethållningstiderna verkar vara nästan 24/7. På sådana ställen kan man botanisera hur mycket som helst, och alltid finns det ”a special price for you”. En megastor, inte alltför tung rund träskål kom med från första resan. Diameter ca 42 cm. Synnerligen välbehövlig i ett tvåpersonershushåll, vacker och lagom ”heimlaga”.

Ibland hittar OO riktigt nyttiga, användbara saker. Den snygga läderväskan på Salamanca Market i Hobart, Tasmanien, linnehatten på onsdagsmarknaden på Mornington Peninsula i – ja, vad byn/orten heter är bortglömt. Marknadsstånden var där placerade i en stor cirkel, smart. Och visst blev det en nyttig ”grej” i Harkerville också: ett förkläde för chilitomtemor med texten ”Too hot to handle”. Det syns kanske inte så bra på den här inte alltför skarpa bilden, och den bildkvaliteten är den konformade figuren så nöjd med, så!

Malmgårds julmarknad i Pernå/Lovisa står för fotot. Där stod BJR och OO helt nyligen i dagarna två och krängde chiliprodukter. Mer av den varan inkommande veckoslut, troligen i mindre format. Malmgårds julmarknad är en av de större i södra Finland, och folk kom, trots att vädret inte var det bästa med regn, snö och blåst i en inte så salig blandning. En del försäljare ute, en del inne, en del mittemellan. Chiliprodukterna såldes inomhus, tack och lov. Foto: Malmgård.

Sydlig udde 1/2

Nånting hade skolflickan fått om bakfoten. Egna föreställningar, inexakta kartor eller oprecisa lärare? Ho vet. Först för tre år sedan började det klarna, och nu är uppgifterna uppordnade och uppdaterade, i ord och handling.

Godahoppsudden heter inte så för att man efter den kunde styra sitt fartyg mot norr. Då hade man ganska så snabbt gått på grund i False Bay, även om Simonstown länge hyste flottans flotta (?) fartyg. Kungen i Portugal gillade ju inte namnet Stormarnas udde, och udden ifråga ligger inte längst söderut i Sydafrika, som av bifogade karta synes. Detta är klarläggning nummer ett.

OO har ritat en pil och streckat under på kartan, Strand är den ort där OO och BJR vistats två gånger en vecka. En något klar morgon (31.10 2018) knäpptes ett kort från hotellet vid Strands strand:

Här syns den blåtonade udden i i princip hela sin längd. Kan vara bra att förstora upp och notera allt, ända ut till vänster, där finns uddens udde. Det är nästan så man vill sjunga: ”Först så går det opp, så går det ner, så går det 0pp…”. Vägen längs uddens västkust är rätt så häftig, tur att här inte alltför ofta bildas snö och is och halka och slask. Namn: Chapman´s Peak Drive. Avgiftsbelagd.

På halvön dominerar fynbosvegetation, och sådana växter finns i parti och minut och i olika höjder, här främst lägre arter av ljung (Erica) och protea (enbart här finns 24 olika arter), och mycket mera därtill – över 1000 olika sorter och arter. Så säger de allvetande broschyrerna. Många växter är också endemiska. Och färgskalan är rik – men den här bilden går händelserna lite i förväg.

Från Kapstaden till yttersta udden är det ca 50 kilometer fågelvägen. När ca 20 kilometrar återstår börjar naturreservatet, inträde 65 ”ränder” per person. Det välutrustade informationscentret vid sista parkeringsplatsen förblev outforskat, det var nära stängningsdags.

Så det var bara att slänga sig in i den Flygande Holländaren som går på skenor (jo, man kan gå också…) och låta sig transporteras upp till den gamla fyren som tronar på ungefär 250 meter över havsytan och fungerade 1860 – 1919. Fyren hade bara ett fel, och det tog ungefär 50 år att inse det och komma till skott: Den ligger för högt. Moln och dimma gjorde att vraken, trots det intensiva skenet, ökade i sakta mak. Där i vattnen finns åtminstone 26 före detta fartyg identifierade. 1911 hade man fått nog, och en ny fyr byggdes, den ljusstarkaste i Sydafrika:

Det gick att få en bild av den, från västsidan, om lekamen med vidhängande armar sträcktes ordentligt. Och OO undrar om den betraktas nerifrån av en dinosaurie… Turistbroschyrerna påstår att man kan gå ned till den fyren – det är det som personerna på ”färgbilden” ovanovanovan håller på med, på östsidan. ”Vägen är lätt, sluttar nedåt”. Jaha. De har liksom inte räknat med att man skall gå tillbaks också, i uppförsbacke… OO och BJR gick inte ned till denna klippa med namnet Dias Point, 87 meter över havsytan. Det var ju nära stängningsdags och lite onödigt att ta reda på vad som händer ifall om… Nä.

Där finns en restaurang, också obesökt, ”Two Oceans”. Klarläggning nummer två: det är inte sant. Indiska Oceanen och Atlanten möts inte här enligt nutida bestämd uppfattning. Återkommer.

Den Flygande Holländaren rullar upp och ned med tidtabell. Det är rätt så brant.

 

Gammal stad med monument nummer 3

Paarl. Två korta besök. Känns inte tillräckligt. Återstår att se om det blir fler. Det handlar ju trots allt om OO:s egen stad! Namnet fick platsen av Abraham Gabbena 1657, en holländsk upptäcktsresande, som efter en regnskur såg de tre glimmerglittrande kupolformade granitformationerna och konstaterade ”Diamandtende Peerlberg”. Själva staden grundades 1690.

Det är inte lätt att fånga granitkupolerna i flykten. Det skall finnas bättre fotograferingsmöjligheter, men då måste man stanna på ett bra ställe i staden, ställa bilen och ställa sig och sikta. Bättre lycka nästa (?) gång… Jovisst, den vänstra ”bollen” liknar här från söder en val med öppen mun…

Vadå OO:s stad? Mamma hette Helmi (=pärla på finska), och Märtha är en kortform av Margareta som betyder – just det – pärla. Namnet förpliktar… Erfarenheten av de två snabba tittarna hittills är en låång, lång rak huvudgata, enligt uppgift ”bara” 11 kilometer. Och mitt på denna rakagatan (sisådär ungefär) finns en av de bästa turistbyråerna OO har upplevt, med fenofenomenal betjäning!

Gå tillbaks till kartan i föregående inlägg – det ser ju ut som om det rätt så rundformade bergsområdet skulle ha skuffats ut med en plupp från struten som har Franschhoek i botten. Närmare bestämt för 500 miljoner år sedan. Och när gestaltningen väl är igång ser OO bergsmassivet i söder som en tång som kan klämma ur sig fler bergspluppar. När, ja… Berget Paarl är på alla sidor omgivet av vingårdar, allt som inte är bebyggd stad, alltså.

Kapstaden är inte så långt borta, 50-60 kilometer. Tafelberget syns bra, blott luften inte är behäftad med alltför mycket vatten- och dammpartiklar. Värdinnan på vingården Landskroon pekade: Taffelberget ser ju ut som ett ånglokomotiv idag! Bedöm själv, berget är blåfärgat i bilden:

Men PÅ Paarlberget, vid sidan av granitkupolerna, finns det mest unika, det enda av sitt slag i världen. Afrikaans Taalmonumentet, planerat och designat av arkitekt Jan van Wijk, invigt 1975, exakt 100 år efter att språket erkänts som ett officiellt språk. Världens yngsta språk. Med olika element illustreras språket:

De tre pelarna till vänster om trapporna där OO i egen hög person går upp på bilden symboliserar de stora huvudingredienserna i afrikaans, holländska, tyska och engelska. Mitt i trappan står symboler för afrikanska språk som kryddat anrättningen ordentligt, främst khoi, men även bland annat xhosa och zulu. Bollarna uppe till höger står för indonesiska språk och dialekter. En bild som visar dem bättre:

”Huvudingredienserna” fortsätter i en båge, en bro, som symboliserar språkens fusion. Den stiger brant uppåt, språkets snabba utveckling. Bågen mynnar ut i det 56 meter höga ihåliga tornet, rakt under det finns en vacker ”källa” med vatten i rörelse. Det öppna tornet visar att språket växer och utvecklas på olika sätt. Utrymmet under tornet har en fantastisk akustik, BJR tog toner som troligtvis hördes långt, men inga människor fanns inom synhåll. Den röda ”pricken” är BJR, det är inget litet byggnadsverk det handlar om.

Den lägre pelaren, 26 meter, står norrut och visar att Sydafrika och afrikaans är i dialog med hela kontinenten.

Verkligen verkligt imponerande. OO fylldes av en mäktig, ödmjuk känsla. Det hela omges av typisk, vacker sydafrikansk fynbosväxtlighet, där finns rullstolsvävänliga stigar, områden för picknick (som verkar gillas av människorna i landet), möjligheter att hålla fester… Och språket, ja. Ibland tycker man att närpesiskan ligger riktigt nära…

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 32 245 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.