Öar i Östersjön – 1

En stenåldersyxa med skraltigt skaft – OrdOdlarens association. Nej, bättre upp: en svan som har sträckt ut sin hals och flyger ovanför Ösel och Moon, västerut. Dagö. 989 km²  stor, knappt två gånger Kimitoön, tre gånger Orust.Öns svenska namn, Dagö, lär komma från Gotland – det håll därifrån dagen börjar. Hiiumaa på finska får fd religionsläraren att tänka på Hiisi, enligt böcker den ”mindre snälla” skogsguden, men tji fick hon. Hiisi betyder ursprungligen en helig plats. Dagö är ändå det område som relativt sett har mest skogar i Estland, så ön kan väl anses var helig skog att gå vilse i… Kanske därför räknas dagöborna som klurigt humoristiska, de kläcker självklarheter som andra skrattar åt: ”Dagös mest exakta klocka, den visar exakt rätt tid två gånger i dygnet”. ”Vart den här vägen går? Såvitt jag minns har den aldrig gått nånstans, den har alltid funnits här!”

Dagös historia är fylld av krig, erövringar, ”slavarbete”, och ockupationer Den senaste, ungefär 50 år, har satt sina spår på ön på olika sätt. Raka vägar, rakt genom skog, till exempel. Visst märker man också ett och annat annat, men under tiden efter självständighetsförklaringen 20 augusti 1991 har man minsann putsat bort, snyggat upp, byggt och ordnat inne i samhällena.Tack vare ett meteoritnedslag för länge, länge sedan finns det springkällor i staden Kärdlas västra område. Bara att gräva en grop och sticka ner ett rör så är springbrunnen färdig!I den här trädgårdens område finns också det bästa dricksvattnet i Estland. OO, som inte alltid lyckas hålla tyst, bad om smakprov – och det fick vi. Gott, verkligen!På Dagö finns också en stor herrgård med en mängd byggnader – alla inte återuppbyggda – och fram till huvudbyggnaden leder tre alléer, idag endast den ena, av ekar, synlig för bil- och bussburna. Suuremõisa (Õ uttalas som något mitt emellan u, y och e, med ett leende, det hjälper till i ljudproduktionen), av gammalt även kallad Hohenholm, Grossenhof. Först byggde släkten de la Gardie (som ägde nästan hela ön), 1755 tog familjen Stenbock över rodret och den nuvarande gården byggdes under ledning av Ebba Margareta Stenbock, något senare kom ätten Ungern-Sternberg och huserade här fram till 1919, då den färska republiken Estland beslagtog alla herrgårdar och det blev skola av hela byggnaden – och är så allt fortfarande. En guidad rundtur genom några av rummen visade bl.a. ett skåp som till en del egentligen var en lönndörr till hustruns sovrum. Mannen anhöll om nattbesök genom att kasta in en nattmössa, och sen kunde han klämma sig in genom den smala dörren om han var välkommen.

Huvudingången är däremot bred och synnerligen presentabel:Dörren sändes till Tallinn för att restaureras, och där tappades den bort! En lång tid av sökande, den hittades, och kunde sättas på plats. Torde vara tung…Och trappan innanför den dörren är ingalunda mindre prålig. Till höger en likadan trappdel…Själva gården är ju inte så hottågär heller, här levde man ganska så flott, troligtvis…

Och förstås finns det spökerier i gården. Kanske är det kapten Malm, som togs av daga i ett av rummen av godsherren själv, Otto Reinhold Ludwig von Ungern-Sternberg. Orsak: försening. Straff: landsförvisning till Sibirien – men där lär han inte ha haft det så otroligt svårt. I varje fall öppnas och stängs dörrar med ljudliga knäppar, möbler flyttas med ljud. Ibland skymtar en kvinnlig varelse, sägs det…

Kristiina Hellström, bl.a. landskapsarkitekt, är en känd profil som har åstadkommit mycket på ön. Hennes egen trädgård, uppbyggd under de senaste ca tio åren på en gammal åker, innehåller många former och idéer:En rund blomsteräng, omgiven av fruktträd, placerade i ring, förstås. Men en del träd behagade inte ta sig och växa. ”Så är det”, är hennes filosofi. ”Naturen och växter vill inte alltid uppföra sig som människan vill”.Rosor… Här den kända ‘Ritausma’ (torde vara lettisk…), tillhörande Rugosa-gruppen i ”vattenträdgården” som nämns ovan. Ägarinnan anser att den vuxit för stor, så i höst skall såg och sekatör få arbeta.Den här rosen fanns lite varstans. Namn? Ingen vet, ”typisk för Dagö”. ”Vi tar ett rotskott och lanserar Dagörosen”, föreslog någon.

Fortsättning följer. Här är kartan över svanen, Dagö.

Sol, vind och lite vatten

10000 eller ej? Spänningen steg när dagen D närmade sig. Nära, nära… Regnskur! Bra, men inte nu! Sjutton också. Talet nås inte. På plussidan kunde ändå noteras att talet sakteliga blir större, år för år. Men det är ingens förtjänst, och det kan gå bakåt följande år, utan att människor kan göra något åt det.För tre år sedan klättrade gubbar på taket. Ställningar fästes, paneler lyftes upp, ledningar drogs, hål borrades. En fjärde specialist kom och jobbade i garderoben, där ett skåp rivits bort och en grunka – inverter – placerades, nästan lika stor som skåpet. 22 juni 2016 kom den sista experten och gjorde de viktiga kopplingarna, klockan 15.25 samma dag började livet som elektricitetsproducent.På pricken samma klockslag, tre år senare, siktade OO med telefonen och dokumenterade resultatet. 9974 kWh hade dittills producerats. Effekten, som maximalt kan vara 4500, varierade inom en minut mellan 1309 och 4191. Dagen fortsatte med snabbt framskridande rätt så täta moln som skymde solstrålarna. Därför blev dagsproduktionen låg, kollade inte slutresultatet. Panelerna vätter mest mot väster, det tillverkades garanterat någon kilowatt till innan allt avstannade för dagen. Följande dag var det sen helt andra takter, dubbelt högre dagsproduktion noterades vid samma tid, den magiska gränsen överskreds utan övervakning av människor och kameror.Det verkar nästan som siffertokeri, konsumtionen kollas vid köksbordet varenda dag. Elbolaget står också för service på sin hemsida, där kan konsumtionen timme för timme kollas en dag i efterskott. Den här bilden är tagen vid 22-tiden. Vet inte vad alla symboler står för, men just då konsumerades 770 watt och dagens saldo dittills var 30,287 kWh. Huset är en stor el-slukare, kylskåp och frysar surrar, höst och vår och vinter ”dundrar” luftvärmepump i vinterträdgården och inne, och värmeblåsare behövs i växthusen. Värme alstras också med ved, men elektriciteten längs linjerna sköter en hel del. Superhyperstor hjälp är dessa inte, men ändå!Underhållsfria. Snötäcken och pollenlager får man bara vänta ut. Fler blir de inte, det där med produktion och konsumtion går inte riktigt ihop. När man behöver mest el är panelerna ofta snötäckta. En lagom varm solig sommardag när produktionen är på topp ”eldar” man inte för kråkorna, men kan inte spara heller. Överlopps elektricitet strömmar ut till el-bolaget som betalar ett ynkligt pris, men alltid något. Den dag det går att lagra produktionen på ett behändigt sätt för eget bruk kollas kassakistan på nytt.Man får nöja sig med att försöka använda så mycket el som bara går, låta tvättmaskinen arbeta, t.ex. Därefter utnyttjas den enkla pålitliga teknologin vindkraft och solenergi till torkningen. Men pyttsan, när OO stod där med kameran i högsta hugg, då blev vinden blyg och visade sig inte alls. Lakan och handdukar torkade ändå.Lite får man leka också. Ett äldre tvättfat visar sig vara för litet, här inverkar vindkraften. Solceller för vattnet uppåt, minimal blåst utåt, och vattnet tryter snabbt. Konstruktion med större yta är under planering, konkreta åtgärder vidtas så snart tiden tillåter. Nyfikna Resenären skall rycka ut på hittills okända marker.

Drömutmaning, del 2

Så återstår de fem sista drömmarna. Och sen finns det ju fler, förstås. Tänker dock inte arbeta på det här som något som måste förverkligas, det blir som det brukar bli i livet: det blir som det blir. Här kommer det:

6. En ö. Drömmen har funnits sen 2008, minst. En hel hop nära bekanta reste då till Madeira, och mellanlandningen skedde i OO:s hem. ”Dit ska ja”. Kanske någon gång, medan knän och och vrister håller för åtminstone några hundra meters vandring längs lättillgängliga levador. Om det blir resa blir den knappast under den mest blomsterrika tiden.

Pensionärsgummans alternativ: Mjölö, en ö på en dryg halvtimmes båtavstånd från Helsingfors. Öppnades för allmänheten 2017, den har varit befäst som en del av Sveaborg nån gång på 1800-talet. Läste ett stort reportage i dagstidningen för inte alltför länge sedan. Där finns ännu en bofast person, under militärtiden fanns där många, många fler personer. Kanoner och en liten golfbana för officerarna – fota, inte panga eller slå. Om det blir omöjligt finns fler ”öppnade öar” närmare hufvudstaden…

7. Extrem. Njaäe… OO är inte så böjd för extremiteter, hähä. Men visst kittlade det av lite, lite iver i kroppen när OO stod här och fotograferade bungyhoppande människor:

Bloukrans Bridge, 451 meter lång, öppnades 1983 och förkortade vägen österut längs Sydafrikas sydkust med en hel del tid. Ner till marken är det som värst 216 meter, och där hoppas världens högsta bungyhopp från en bro, med start 1997. Vill, vill inte… Nä. Litar inte på att kroppen håller, men drömma kan man…

Pensionärsgummans alternativ: Åka båt till en sommarstuga ute i skärgården, varför inte Tove Janssons stuga, Klovharun. En helt vanlig privat stuga duger också. Utan krav på att vara tvungen att visa sjövana. Ha en hand att hålla i vid på- och avstigning. Ställer inga andra krav, har kamera och matsäck med. Finns det någon som kan erbjuda en sådan skjuts?

8. Inkvartering. Ett hus högt uppe på en kulle, med milsvitt landskap att vila ögonen på. Utrustning för morgonmål och kvällsdito, kylskåpspåfyllning vid behov, hemleverans av goda middagar. Disk- och städservice. Pool, likaså med service, vid huset. Snälla promenadstigar. Vackert väder utan alltför stor hetta. Kanske någon kelig katt som gör en sällskap. Bil med chaufför till förfogande. Extra sovrum om någon eventuellt vill hälsa på. Huset i Mästarnas Mästare i svt är inte det mesta natursköna, men platsen…

Pensionärsgummans alternativ: Hemma. Någon annan gör morgonmål, diskar, plockar undan det värsta och ser till att kylskåpet är fyllt, likaså att ett middagsmål serveras dagligen (passar bra från thai-kiosken…). Många trevliga böcker och snabbare och säkrare nätförbindelse.

9. Naturmål. Egentligen är naturen viktig i alla drömmar. Söderhavsstrand vore något. Höra vågornas oupphörliga brus, ha ”djungel” nära till hands. Sanden, palmerna… Men inte överbefolkat.

Pensionärsgummans alternativ: Vandra längs naturstigar i östra Nyland…

10. Mat och dryck: Ett hanterbart tapas-ställe med fräscht vatten, goda viner och välgjort te. Kommer osökt att tänka på båtresan till Sverige en gång i tiden när det var svårt att bestämma sig för vilken efterrätt av många lockande som stod till buds. Köket gjorde en mix av småportioner av alla! Hovmästaren var liksom bekant. ”Enrico´s” i Sydafrika, nära Plettenberg Baai, kommer rätt nära.

Pensionärsgummans alternativ: Kaffikåppin i Vörå, med lunchservering varje dag, pizzaugnen (från 23 mars) varm efter klockan 14, after work med hamburgare på fredagar och våfflor på lördagar. Även om ägarna kanske inte blir så glada om OO – moster – placerar sig där en längre tid. ”Vi måste väl bjuda då, och då blir det förlust…”

Matportion från Kaffikåppin

Sen kommer det svåra. Utmaningar. Försöker: Debutsky´s (Carita), Lena i Wales (Lena, det finns väl drömmar kvar?), de fyra blomsterhaven (Anita), Att leva sin dröm (Nathalie som har fullt upp, men ändå kanske kan resdrömma) och Gillas vardag (Gilla gillar visst att resa också?)

 

 

 

Drömutmaning, del ett

En trevlig utmaning, serverad av Päivi – på finska. Översättes härmed. Tio punkter. Vissa var klara som korvspad, vissa krävde tänkande, vissa bjöd på flera möjligheter. Härmed sagt att dessa inte är de enda. Tio resdrömmar, tio olika (njaa…) kategorier. Päivi tog med ”köyhän naisen vaihtoehto”, gav lite mer rolighet. Så ”pensionärsgummans alternativ” finns också här!

Eftersom OrdOdlaren för det mesta begränsar sina inlägg till högst 600 ord kommer de fem första här.

1. En plats. Utan tvekan Yellowstone nationalpark, grundad 1872 i USA-delstaten Wyomings nordvästra hörn, lite över grannstatsgränserna. 8980 km², tre gånger Gotland minus lite. Så det blir helikopterflygning över heta källor, bubblande gyttjegrytor, geysrar och vattenfall. Ett annat perspektiv än det som upplevts i Island. Och en stor mängd djur. Supervulkanen hade senast utbrott för 640000 år sedan, man vet ju aldrig…

Pensionärsgummans alternativ: Ett utsiktstorn i en nationalpark här i närheten, eventuellt ett fönster med utsikt i ett höghus hos någon bekant. Förslag emottas med tacksamhet!

2. Ett evenemang. Holmenkollenspelen. Visst har det rapporterats om fyllerier och slagsmål, men OO vill stå vid spåret bland glada norrmän som hejar och sjunger, tillverkar mat och dryck och stortrivs som publik. Gärna iklädd lite smågalna kläder. OO har besökt platsen på förra årtusendet, sommartid. Beundrade utsikten från högsta punkten i den här backen – nu är backprofilen annorlunda.Pensionärsgummans alternativ: Lovisatravet. Gå omkring på stallområdet i lugn och ro och glädjas åt att inte behöva hålla på med en häst, svettas, bli dyblöt av regn, vara nervös och svära osande eder.. Och se på loppen utan att skämmas över en häst som galopperar bort sig.

3. En intressant plats inom landet: Glasigloo-hotellet norr om Rovaniemi. Övernatta i vilket väder som helst med full utsyn genom tak och övre delen av väggarna. Norrsken, regn, snöfall, stjärnhimmel… Platsen valsade runt bl.a. på Facebook som ett av de mest intressanta hotellen i världen för en tid sedan. Förstås störs nattsömnen av nyfikenheten, med det är det värt.Pensionärsgummans alternativ: Rigga upp ett myggnät  i gårdslinden, sova på ett liggunderlag där en vacker sommarnatt. Eller skaffa en bättre utemadrass, tjockare och bredare.

4. En stad. Barcelona. Städer är ingalunda OO:s största intresse, men rykten från flera håll säger att den här staden är sevärd på grund av Gaudis arkitektur, den breda gatan ”Ramblan” och folklivet där. Långsamt strosande och byggnadsbeundrande. Men kanske inte under turisthögsäsong…Pensionärsgummans alternativ: Fredrikshamn. Bara att sätta sig i bilen och köra ca 80 kilometer österut, genom intressanta orten Neuvoton (=Rådlös). Faktiskt, OO har aldrig varit där. Stadens ursprungliga stadsplan är intressant, som ovan på det frimärksstora frimärket synes. Frimärket utgavs till stadens 300-årsjubileum 1953.

5. Ett land. Svårt, tills begreppet ”lilleputtstat” dök upp. Då var det klart med en gång: San Marino. Får samtidigt en chans att rådbråka italienskan på köpet. Vet föga om staten, men kan rätt så exakt peka ut den på kartan. En stadsstat som har överlevt alla turbulenser på halvön ifråga, med ett statsskick sen 1200-talet. Historiskt och naturmässigt intressant.Pensionärsgummans alternativ: Jämtland! Landet i mitten, den självständiga republiken, Storsjöyran, språket, jamtelagen (obs, rätt stavat!)… Också intressant historia. Ylva, om du är hemma då, då fungerar du väl som guide? Ewert Ljusberg kan väl hålla välkomsttal?

Nu blir det en liten paus. De följande fem dyker upp inom kort. Ber om ursäkt för de frimärksstora bilderna, så blir det när OO stjäl bilder från nätet.

Utmaningarna är svårast. Skulle gärna utmana icke-bloggare, men var publicerar ni i så fall? Skriv e-post eller brev om era drömmar, så sammanställs de till ett eller flera inlägg utan namns nämnande. Bloggarna som får börja aktualisera sin resdrömmar är Carita, Lena, Anita, Nathalie och Gilla. Hoppas ni läser det här och följande inlägg!

I nästa inlägg:

 

Tänkte och tände…

Helt plötsligt tände det: ett bra bloggämne! BJR kom hem från körövning och sjöng på ett ord: par-para-fi-i-i-i-neeer-adee, paraffi… OrdOdlaren satt och brottades med några tusen foton från Sydafrika och hade just kommit fram till !Khwa ttu, san-folkets kultur- och kunskapscentrum. Fortfarande pågår krympandet av bildantalet till en hanterbar mängd. Två bildvisningsberättandetillfällen förbereds som bäst. Roligt, intressant, svårt och tidskrävande.

Manskörskonsert om en knapp månad, ‘Romantik och Revolt’ är rubriken. Minst en av ”låtarna” är komponerad av Richard Strauss (1864-1949), som med den anrättningen ville visa att man kan skriva fin musik på vilken text som helst. Så blev ”Utan svafvel och fosfor” till 1889. Återstår att höra hur fint det blev. Den åhörda basstämman berättar inte allt om ett fyrstämmigt verk. Texten från tändsticksasken på bordet, förstås.

Tände en brasa. Med gaständare. Tittade på fotot av san-mannen Andries som tvinnade två pinnar av olika trädslag mot varandra, på mångtusenårigt sätt:

Ötzi, han som hittades i Alperna 1991 och visade sig ha omkommit ordentligt 5000 år tidigare, han hade elddon med sig. Flinta och något annat, men också två bägare för förvaring av glödande kol. Den gåva som Prometheus enligt grekisk mytologi gav till människorna har alltid förvaltats väl. Och det brann (och brinner i skrivande stund) med fart i spisen:

Tändstickor? Nu har OO lärt sig att svavelstickor har funnits ”sen urminnes tider”, men de krävde kontakt med ett glödande föremål för att antändas. En alkemist presenterade vit fosfor (fråga inte OO mer om det…) på 1670-talet, det ämnet höll man i en flaska och doppade en svavelsticka i och vips – så hade man eld. Inget för tanten i stugan på landet, tror OO.

Undrar om det blev ännu farligare och ”eldfängt” 1805, när man började med stickor som hade en sats av svavel, gummi arabicum och stärkelse som doppades i en behållare med koncentrerad asbest (!), varvid antändningen skedde. Tror att tanten vid spisen på landet ändå höll sig till stål och flinta och fnöske och täckte över glöden på kvällen med aska, blåste liv i högen på morgonen.

Nya stickor konstruerades. Gul eller vit fosfor, blydioxidsvavel och små doser av andra tungmetaller. De fick namnet alltändartändstickor, eftersom de kunde antändas genom att man skrapade dem mot en grov yta. De där tuffa männen i westernfilmerna använde visst stövelsulan, elegant och smått nonchalant svängde de upp benet och tände sitt rökverk… Tyvärr kunde stickorna antändas bara av att de skrapade mot varandra i asken. En och annan häftig olycka inträffade säkert, så tanten i stugan på landet, hon… ja.

1844 kom patentet. I Sverige. Säkerhetständstickan. NU, äntligen, förstår OO innebörden av ordet ifråga. Tänds, då som nu, mot askens plån. Ingen ytterligare utveckling har behövts. Industrin blev stor och viktig i Sverige.

Tändsticksasksinventering. Askarna har reklam, hemknåpade prydnader, tänkespråk… Tillsammans med den av OO numera favoriserade gaständaren blev det ju något att tänka (och tända) på:

Vad har ni gjort med tändstickor? Sparat och samlat lådor och etiketter? Lekt plockepinn? Byggt lättraserbara pinnhus? Löst problem i stil med ”flytta endast en sticka för att få…”? Gjort mer hållbara konstverk? OO har gjort allt, men försöken med hållbara konstverk blev allt annat än hållbara och konst….

 

Bara vanligt vatten… (jul?)

Den lilla flickans minnesbilder är dunkla, men det fanns en vattenkran i köket, en i källaren/tvättstugan/bastukammaren, och en i föusi för kornas dricksvatten. Allt byggt och installerat 1948. Brunnen fanns en god bit från huset, några meter högre upp i terrängen. Ännu några meter uppe fanns en källa som användes i kristider – och uppe på berget fanns ytterligare en källa.

På 1950-talet slösade man inte med vatten, inte en droppe fick tappas i onödan, alltid ett kärl under kranen. Varmvatten värmdes på den stora vedspisen. Än i denna dag använder OO kallt vatten för den uppfriskande morgontoaletten. Tala om vanans makt… I det tidigaste barndomshemmet fanns ingen dusch, inget badkar, inget badrum  – förutom i källaren. Alla uttömningsbestyr skedde i hyschjon utomhus, oberoende av temperatur och (o)väder.

I slutet av årtiondet vände det. Nästan överflöd av vatten. Orsak: nymodigheten bergsborrbrunn! Borren duntade på länge för att ta sig genom lite på tio meter berg, som till slut gav vatten i mängd. Platsen var nogsamt utvald av en eller fler slagrutemän, dessutom av mammas specialmetod: guldring hängande i en tråd som började röra sig i häftig cirkel ovanför en ”korsåder”.  Och i det nya huset som murades upp under samma tider fanns nymodigheten vattenklosett. Inomhus. Dock lät dusch och badkar vänta på sig i åratal. Tyvärr saknas alla bildbevis.

Detta i övrigt ojuliga inlägg får illustreras av julgransorkestern med  lyssnande tomtar. OO skriver och lyssnar – på radio. Eventuellt kan en basröst skönjas i den direktsända julbönen.

Åren gick, och på 1980-talet aktualiserades vattenbristen igen, i OO:s dåvarande hem. Lågvattennivån i brunnen blev allt mer ofta förekommande. Ingen tvättmaskin kunde köras förrän en brunnsgranskning utförts. En och en halv brunnsring var oftast tillräcklig, men tillrinningen blev allt långsammare och slöare.

De sammanslagna bankkontona (OO blev oskyldig från studieskulderna 1988) tillät vatteninvestering. En vidunderlig manick kom in på gården, borrmaskin, i nådens år 1991. ”Vatten finns överallt”, sade borraren. ”Var vill ni ha brunnen?” ”Tja, hm… Dä-äär” – och apparaturen körde igång. Den borrade in sig i berget 55 meter, på nolltid. Allt medan OO befann sig på annan ort i sitt undervisningarbete, inga bildbevis här heller – förutom när allt var klart:

Röret som gav vatten. Ser ganska så anspråkslöst ut där vid husknuten. Men efter någon dag var det fullt fräs i kranarna och vattenoron var för alltid borta. Dock, knappt tjugo år senare installerades av nödtvång kommunalt vatten och avlopp. Men det egna brunnshålet har en egen kran på verandan, för stallets invånare, för biltvätt, för gräsmattor och andra odlingar. Ändå fortsatte regnvattensamlandet, även i det nuvarande hemmet med kommunala kranar. Nä, nu slänger skrivaren in en bild av utsikten just nu:

En vecka i närheten av Kapstaden aktualiserade barndomens vattensparande. ”Direktiven” väntade i logementet:

Egentligen är 70 liter rätt så mycket, OO översatte mängden till ungefär två ”meijahinkar” – de som levererades med producerad mjölk till mejeriet rymde 35, 40 eller 50 liter. De minsta hanterade tonåringen suveränt…

Äggkokningsvattnet återanvändes som värmningsvatten i tekannan, kokta ägg kan avsvalkas i ett kärl, det vattnet kan tas till vara som diskvatten, o.s.v. I duschen fick boarna umgås med en spann/hink/ett ämbar, och det vatten som samlades in under den proceduren slängdes som spolningsvatten i behövlig bytta. Och vem borstar tänderna med kranen rinnande under den verksamheten? Det duschades inte där (heller) varje dag. Och inte gjorde man så här heller:

GOD JUL, kära läsare! Det kommer juligare inlägg, tror OrdOdlaren – i varje fall just nu. Lyssnar på Borgå kammarkör ännu en stund!