Spännande stenar i skärgård och skog (2)

OrdOdlaren googlade, gick neråt i resultatlistan och hittade en bekant person som skrivit om jungfrudanser. Blev lite överraskad, den mannens intressen tycks gå från a till ö. Vet ju att det han skriver är genomtänkt, utforskat och pålitligt, så efter en kort översikt blev det både print och e-post med förfrågan om materialet får användas.

Thomas Rosenberg, sociolog och skriftställare. Han och OO blev bekanta under studietiden, trots ytterst gles kontakt under åren möts vi när vi råkas och pratar om vi har tid, skriver e-post när vi har ärende. Och framför allt läser OO mycket av det han skrivit under årens lopp – han läser ett och annat av OO:s alster också. Nu har han länge bott i OO:s jobbstad Lovisa, och där finns den här nyanlagda jungfrudansen, foto Thomas. Originalet finns på Svartviran, en ö några tiotal kilometer sydsydost om staden, på grannkommunens vatten. Den här byggdes upp och invigdes 2004. Svartvirans jungfrudans består av 1100 stenar, här något färre. Bakom husen i bakgrunden ligger den populära gästhamnen samt lovisabornas öppna sommarvardagsrum. Bogserbåten Onni till vänster.

Och varför har Thomas snöat in på jungfrudanser då? Enkelt. Han har varit ”sambo” med en under alla sin levnads somrar, på familjens sommarholme en lämplig bit västerut.

Hans granne fotade uppifrån i somras. OO är helt tagen. Visst är det vackert, snudd på sakralt! Holmen, 17 hektar stor, har inhyst tre lotshemman fram till 1902, med andra ord har vattnen däromkring utgjort farleder av olika slag. Men en plats för rituella danser, ungdomars lekande? Man rörde sig visserligen på annat sätt på sjön förr, men låter ändå otroligt. OO kommer inte ens ihåg när hon senast suttit i en fritidsbåt.

Forskarna i Finland började intressera sig för stenlabyrinterna för sisådär 150 år sedan, när man ville stärka nationalkänslan och söka ”folkets djupa rötter”. Slutsatserna var ”fordom lekplatser för nejdens ungdom”, ”innerst skall en jungfru hafva haft sin plats”, ”de med mossa öfvervuxne stenarnas insjunkna läge tyder på att en ganska lång tid förflutit sedan anläggningen”. Knappast jättars verk, men mycket tyder på 1300 – 1700-talen, säger forskarna nu.

Skisser i arkeologen JR Aspelins artikel från 1877. Uppe till vänster ett labyrintmönster på ett stenåldersspänne. Till höger OO:s favorit, Thomas sambo. Favorit för att man kommer både in och ut med samma fart, så att säga. Men Svartviran, nere till vänster, där blir man ju fast? Måste man vända? OO har inte provgått i Lovisa-varianten, skall åtgärdas. Den sista, längst västerut av de tre, inte så långt från Hufvudstaden (men tydligen betydligt äldre än staden, en håla som upphöjdes till huvudstad för knappt 200 år sedan) är både regelbunden, invecklad och spännande, har ännu inte lyckats komma genom (kommer man genom alls?) med en penna, måste förstora och printa…

Favoriten, än en gång. Spekulationerna är många. Nånting med navigation, sjöfart? Heliga/helgade platser som visar på gravsättningar? Var dådå, uppe på ett berg? Byggda av sjöfarare i väntan på bättre väder? Rena rama tidsfördrivet? Och när de var byggda gjorde man riter för jakt- och fiskelycka där då? Hur?

OO stod en gång i ett då relativt nyöppnat museum i Rom, ”en vanlig romares hem”. Guiden förklarade de målade figurerna på väggarna, hur de hängde ihop, vad de betydde, från vilka tider. En figur passade inte in i sammanhanget, arkeologerna var förvirrade. OO hörde sig själv säga: ”Tänk om den målats dit på skoj, folk på den tiden hade väl humor också? Har ni alla helt stilenliga hem där allt hänger ihop tidsmässigt? Tycker inte ni om att göra folk överraskade, göra små galenskaper?” Hela sällskapet förfärades över detta dumbommens uttalande. Och hon lät sig roas av deras reaktioner.

Jungfrudanserna är knappast humor, inte byggda av jättar heller. Skulle ni själva klara av att bygga ihop en? Göra ritning, bära stenar, få ihop det? OO kan tänka sig långdanser i dem, men till det är de cirka 10 metrarna i diameter ändå för små. Gjorda för småfolk? Alltså riktiga småfolk, vättar, pysslingar, tomtar, dvärgar, vildvittror och rumpnissar? Tack, Thomas!

Jättetemat är inte slut än…

Att sova. Att drömma. Att förundras.

”Varför lägger du dig med glasögonen på?” ”Jag drömde om en så snygg karl senaste natt, så nu skall jag tamme sjusingen ta mig en närmare titt på honom!” Bestämma vad man skall drömma och se det med ögonen – visst låter det intressant. Möjligt?

Den gamla psykologiläraren vaknade när flera bloggare på en kort tid skrivit om nattliga drömmar. ”Skall finnas! Det där folket… namnet, va sjutton… senap var en del av minnesregeln, men…” Det fanns inget annat råd än att kliva iväg till det lilla skåpet där ett antal klenoder från lärargärningstiden förvaras.

De ”berömda” tilläggshäftena hittades, ett för var och en av de fem kurserna i psykologi. Det första som gjordes var för kurs två, läraren ville ha en ”stomme” till utvecklingspsykologin. Namnet blev Stammen när häftet för kurs ett, Rötterna, kom. De övriga namnen gav sig själva. ”Lyftet” handlade om att lyfta sig själv i håret, för dem som skulle avlägga studentprov i ämnet. OO beundrar psykologilärarens nit, iver, kreativitet och ork, utan skanner, men med sax och tejp och lim och skrivdator och skolans kopieringsapparat, ständigt uppmärksam på lämpliga bilder, historier och seriestrippar.

Skäms över att behöva fundera en stund över i vilken kurs ”uni och uni” fanns. Sömn och dröm heter båda ”uni” på finska, vilket kan skapa förvirring ibland. ”Grenarna”, kurs tre, direkt efter att sömn och sömnstadier hade behandlats, förstås. Freud och hans låsta symbolik hade psykologiläraren inte mycket till övers för. Men ”förtätning” och ”förskjutning” var bra termer att dra till med. Som avslutning på ”Freud” har hon skrivit: ”Klienten har drömmens nyckel, psykoanalytikern kan vrida om den”.

Carl Gustaf Jung (1875 – 1961) påstod att drömmen är en dramatisering av det omedvetnas kunskap (och det begreppet är vidare, ”vitare” och djupare än Freuds motsvarande). En drömtolkning skall göras i samtal mellan klient och ”tydare”, dagsrester och annat som klienten serverar skall beaktas. En dröm kan också rikta sig mot framtiden: varna och förbereda; den har oftast något att berätta. Spännande, men ganska så jobbigt att sätta sig in i.

Där var det! Senap – oj: senoifolket i bergstrakterna i Malaysia. Folket som diskuterade drömmar, folket som ”upptäcktes” på 1930-talet och verkligen blev ”i ropet” från och med 1970-talet. Folket som lärde barnen att styra sina drömmar (”besegra de onda i drömmarna”, men knappast att helt styra vad de skulle drömma om). Snart nog översvämmades marknaden i hela världen av böcker

”Lär dig drömma”, ”Lär dig av dina drömmar”, ”Styr dina drömmar”, ”Kreativa drömmar”, ”Drömmen, nyckeln till din hälsa” – med mera, med mera. Patricia Garfield bodde med senoifolket i några månader på 1970-talet, meddelade: ”Folket uppvisar en anmärkningsvärd emotionell mognad, samhället är helt fritt från mentalsjukdom och våld” – och andra hade divergerande uppfattningar. En viss mystik skapades kring allt detta, och folket ifråga lär ha blivit mer och mer slutet och misstänksamt mot omvärlden.

Montague Ullman byggde upp ett system för ”drömbearbetning i grupp”, han bodde i Sverige på 1980-talet, och det blev nästan en folkrörelse. Drömgrupper ”överallt”, även i Finland. Om OO förstått det rätt var/är systemet en blandning av både Jungs uppfattningar och det som ansågs komma från senoifolket, plus ett och annat annat.

Sen höjde fysiologerna sina röster och hävdade högljutt att drömmar endast är fysiologiska företeelser som vår hjärna så gärna vill skapa mening i. Psykologer och psykiatriker (och vanliga ”drömmare”?) håller inte med, vill inte hålla med.

Nu sjunger det i OO:s hjärna! Dvorak. Operan Rusalka, och hennes sång till månen. Sjöjungfrun som blivit förälskad i en prins och som drömde om ett liv med honom (drömmar på dagen…). Hon fick hjälp av en häxa, men… Nä, det går inte alltid som ”drömmarna vill”. Härlig musik, hela operan igenom…

OO vaknar ibland med ett skratt, ibland besviken, fylld med ilska eller sorg. Ofta vaknar hon utan att komma ihåg någon dröm. Tar det hela med ro. Hon har ändå tagit vissa ”drömlärdomar” ad notam i sitt liv. Drömmar får en att ta itu med vissa saker, hur de än ”produceras”.

Pjas och nostalgi i Nikolaistad

Vasa (1855-1917 under ‘täcknamnet’ ovan). Stan för den unga flickan, staden som grundades 1606 av Karl IX och fick namnet från hans ätt, Vasa. Staden som brann det år som en sjömil (nautisk mil) är lång i meter, 1852, och sen flyttades någon kilometer närmare kusten. Landhöjningen gjorde att hamnen hamnade längre och längre bort från farbart vatten. Och nu har OO varit på kryssning där. Jo, du läste rätt. Där.

Det finns en tradition från 1970-talet, i en ytterst trång krets. När du kommer till stan skall du ”hälsa på gubben som står på torget och håller ena handen i luften”. Finlands frihetsstaty, 6 meter hög och 3,6 ton tung, avtäckt 9 juli 1938. Betydligt mera seriös än då tr – censuren ingrep!

Målet var detta, humorgruppen KAJ:s senaste pjas, de tre 28-åriga killarna som ”mårar å tutar ut lite småskryypt” med ojämna mellanrum. En musikal på/om ett lågpriskryssningsfartyg Botnia Paradise.

Så här ser de ut i det ”civila”, Kevin, Axel och Jakob (foto från programbladet, liksom de följande). Gossarna har hängt ihop i hälften av sina upplevda år och utvecklat och slipat sina oerhört många förmågor och sin kreativitet med hjälp av traktens skickliga musiker, scenografer, regissörer och annat scenfolk. Med mera. Ibland ställer hela hembyar upp – de har var sin av den sorten. (Kevin närmast OO:s barndomsby, cirka åtta kilometer). I musikalen har de också var sin huvudroll, vid sidan av andra inhopp:

Jakob, som vill bli (och blir) trubadur, men som får börja med att praktisera som Svanen Svante i barnens lekrum, inte precis förtjust, som av bilden synes. Han har guld i strupen, minsann (hans version av Nessun dorma, som heter Nissan bromsa, på dialekt, är legendarisk, inte med i musikalen). Kevin, blyg och tafatt fågelskådare som finner Henne, sin like, och spelar upp ett orrspel som få kan efterlikna. Hoppas det kommer att spridas som separat filmsnutt, det kan ses många gånger! Plastiken är helt otrolig, han kunde troligtvis också ha gjort karriär som höjdhoppare, att döma av ett snuttekort högt hopp i musikalen. Kevin är också skicklig gitarrist.

Axel som slimmig spelhaj, ”världsvan” företagare i plastbranschen. Uppvuxen i spelmansfamilj med alla de förmågorna. Har sett honom traktera flera instrument, också förstås fiol. Skriver elegant, har gett ut en novellsamling, bland annat.

Vanudå? Nej, huvudet med masken är inte huvudsaken, utan den oelektrifierade kristallkronan! Den hängde ovanför dansgolvet på restaurang Ernst då det begav sig, på 70-talet. Kändes häftigt och skrämmande när den började svaja av otaktfasta rörelser på dansgolvet, minsann! Den består av över 500 delar, 175 centimeter hög och 125 bred!

OO ”lånade” en bild från teaterns webbplats för att visa hela härligheten och proportionerna. Hoppas nu att hon inte får teaterns skattkisteskötare på halsen… Kristallkronan är gjord i Ryssland på 1800-talet, hängde på Stor-Abborfors gård i Pyttis (betydligt närmare OO:s nuvarande plats på jorden) och såldes på auktion 1954 och befanns inte passa på den plats köparen tänkt, så den deponerades på Wasa teater. Både den och restaurangen demonterades 1998, men bägge har nyligen fått återuppstå! Den verkade mindre, men det påstås att den kortats av en aning nu. Man tyckte nästan att man nådde den med handen från dansgolvet förr…

Uff, så mycket nostalgi på en kväll! Måste bara knäppa ”sagofarbrorn” halvvägs till hotellet. Även den kolossen bär på minnen från samma Vasa-sommar på 70-talet. Bodde alldeles i närheten.

Hotellmorgonfönsterutsikt över Vasaborg, där OO köpte symaskin på 1980-talet, och där hon tror att syateljén som mamma jobbade på under krigsåren fanns. Åtminstone pratade hon om huset på det sättet.

Dags att lämna Vasa följande morgon, fredagen den nittonde november, med den uppstigande solen rakt i ansiktet och stadens färskaste landmärke, rondellmonumentet, i blickpunkten, precis där Handelsesplanaden övergår i motorväg. Snyggt!

Julirosen

‘Hurdal’ är juli månads ros i Borgå Trädgårdsförenings väggkalender. Hurdalsjöen och orten Hurdal ligger strax norr om den relativt nya internationella flygplatsen Gardermoen i Norge. Numera räknas rosen till Villosa-gruppen, alltså en plommonros.

Det var lite knepigt att få ihop en fungerande bild i somras. Blommorna behagade inte uppenbara sig med lugn bakgrund, solen kom från fel håll, vädret växlade… Och fotografen var förstås ute i fel tid. Det är trots allt 11 kilometer till sjukhuset och rosariet där, springer inte dit flera gånger per dag.

Busken planterades hörsten 2017, de två plantorna var inte mycket att visa upp för världen. De tog sats i ungefär två år och efter blomningen 2020 märktes en påtaglig förändring. Man kunde nästan stå bredvid och se och höra grenarna växa. Det sägs att årsskotten kan bli upp till två meter långa, bågböjda mot marken. Snyggt, men stöda eller klippa? Han som klipper gräset är inte odelat nöjd, han tycker inte alls om att behöva akta rosorna. ‘Hurdal’ borde stå vid en vägg, men sådan står inte till buds.

Rosens ursprung är obekant. Det påstås att den i mångt och mycket liknar ‘Duplex’, en ros som odlades redan före 1770. Två historier om hur den hamnade i Norge finns. Den mindre romantiska handlar om prästsonen som studerade i Giessen i Tyskland på 1800-talet och hämtade med sig rosen från studiestaden, där den inte påträffas mera.

Mera romantik bjuder historien om den tyska sjömannen på (knappast kom hans fartyg ända fram till orten). Han blev huvudlöst förälskad i prästdottern, måste åka iväg med fartyget, men lovade komma tillbaka. Tro nu på sjömän, men han kom, medförande ros med rot till henne. Tyvärr var hon då inte mera intresserad, men hon fick rosen ändå. Hans känslor var troligtvis kraftiga, och kraften överfördes på rosen. I norsk roslitteratur påstås det att om man låter grenarna bli alltför gamla behövs motorsåg när man vill ta till uppputsningsåtgärder. (jo, rätt stavat!!). Den är nu en av de mest odlade rosorna i Norge.

OO har en egen ‘Hurdal’ hemma, dock inte på idealplats. Dess underjordiska delar har enorm konkurrens av andra näringsbehövande växtdelar, och den nära belägna komposten producerar nässlor och andra ogräs som både ger och tar. Rosen växer, blommar, binds upp, torkar, klipps av, växer på nytt… Ett evigt kretslopp. Dess stora fördel är att taggarna är få, men rosorna bredvid griper tag i uppputsaren (där fick OO till det igen) med näbbar och klor, kläder och hud rivs, blodet rinner och ”fel” rosor kapas.

Plommonros, ja. Nyponen är plommonfärgade (även om det finns flera plommonfärger) och ludiga, alltså håriga. Inte taggiga. Nyponets form är elegant!

Ute råder 29 graders värme i skuggan. Hjärnan uppmjuknad.

4 / 12. Direktrapport!

OrdOdlaren

Utskriven viskande skildring av OrdOdlarens utsända:

”Jag sitter här nära ett ombyggt fårhus i Svarvaðardalur och spanar. Här finns en gård rätt nära, där bor flera människor, jag försöker skärpa blicken nära marken vid huset… Jovisst! En rörlig ‘sticka’ verkar slinka in genom en minimal dörrspringa….. nu skall jag närma mig…. Nej! Stickan rörde sig verkligen på två ben, men susade förbi, alldeles framför näsan på mig. Känner bara en svag vindpust…

Jag försöker på nytt, i grannhuset verkar det vara barnkalas på gång, jag smyger mig ditåt – – – Nu kan jag komma närmare huset, i skydd av de gamla knotiga gårdsrönnarna. Här är så tyst – men köksdörren står aningen på glänt. Få se nu om lyckan står mig bi? Jo! Nu ser jag den magra, nästan utmärglade figuren på nära håll, han slinker in, snabbt som skuggan – och helt plötsligt står han där på trappan…

Visa originalinlägg 247 fler ord

Skratta! Av hjärtat!

Nä. OrdOdlaren tänker inte nu börja redogöra för skrattets hälsoeffekter. Det räcker med att konstatera att de finns. Aktuellt nu är att nordligaste delen av det sammanhängande svenskfinland fått ”hela Sverige” att skratta. Helt ofrivilligt. Många av er har kanske sett det:

En helfinsk designer gjorde en gullig ”reklam” för staden Karleby (Kokkola på finska, vi är många finlandssvenskar som använder det ordet). En reklam om en barnvänlig stad, med bland annat en knubbsöt säl som symbol. Bokstäverna O ersattes av hjärtan, som kan läsas som U. Skrattorsak! TV4 i Sverige uppmärksammade det i sitt Sverige-svep, och all heder och många pluspoäng åt programledaren Axel Pileby som uttalade stadsnamnet korrekt! I skrivande stund bad han Finland om ursäkt (fredag kväll), men det behövde han inte. Vi skrattar gott, allihopa! Hans och Paula de Tilde Ebys fnitter blev ännu värre när de visade en karta över staden:

Ursprungliga Gamlakarleby grundades 1620 och sammanslogs med landskommunen runtomkring 1977, det är den nedre ”bullen”. Den övre densamma är Lohtaja (svenska Lochteå) och ”resten” är Kälviä (svenska Kelviå) och Ullava – de här tre f.d. numera helfinska kommunerna anslöt sig till staden 2009.

”Vi har tidigare ofta blandats ihop med med andra städer på K – men vi har den mest vitala bilden på kartan. Och vad är bättre än lite attraktionskraft?”. Så säger marknadsföringschef Päivi Korpisalo. Reklamen togs bort omedelbart, men till följd av otroligt många reaktioner på sociala media och med den berömda karlebyhumorn i botten funderar man nu på en uppföljning, riktad till ”F 18”. Bland annat en t-skjorta har efterlysts. Kokkola är en humorstad!

OO har bott i staden i ungefär ett år, för läänge sedan. Hon var med i Karleby ungdomsförening och kunde följa med stora delar av revyproduktionen den vintern. Föreningen har det finska rekordet i antal nyårsrevyer. OO har sett minst ett tiotal och har skrattat åt otaliga lyckade skämt i dessa. Antar att revymakarna nu gnuggar händerna och önskar alla samlingsrestriktioner med vidhängande virus så långt pepparn växer. Revyns premiär varierar numera, januari – februari.

Kokkolahistorier vimlar det av. Invånarna serverar dem på löpande band, ibland som självklarheter, underbart. OO har en hel del på lager, men de måste berättas på den speciella dialekten. Vi tar lite av det språket först. Varsågod och läs:

Det här är ett utdrag ur häftet ”Fälthandbok för Kokkola-ornitologer å aadär såm skådar oppååt”. Enligt den här skriften finns det ”tri sårts fågla: småfågla, sjöfågla å krååkå”. Alternativ stavning fugla eller fuula. Inget -r i pluralis. Ein fågäl.

Manskören i Kokkola ger ut en Valborgstidning, ”Nattens Dagblad”. Där ingick en gång följande notis: ”Tjänsten som fanbärare i kören har sökts av fem personer, av vilka två vill förbli anonyma, nämligen Hagström och Fredriksson”.

Det stod inte Fredriksson i notisen, han är en åsnebrygga. I revyn för två år sedan fanns ett nummer där man kunde framföra klagomål. Anders Fredriksson klev fram och framförde sitt: ”Jag har inte fått se någon karlebyrevy på 50 år!” Han har nämligen alltid stått på scenen. Han och två andra i revygänget behöver bara visa sig på scenen så håller publiken andan. Det finns värdiga efterträdare.

Men en kvinna av det rundare slaget har slutat. Ett av hennes nummer – utan ett enda ord – är för OO oförglömligt. Hon tog ett par strumpbyxor ur förpackningen och började dra dem på sig, med perfekt tajmning i alla rörelser och små pauser. Gör det inför en hemmapublik, om ni klarar av det innan ni kiknar av skratt!

Lånat från komikern Alfred Backas facebooksida. Skrattigt veckoslut, önskar OrdOdlaren!

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 75 685 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Skogsträdgårdsbloggen

Odla ätbart överallt

gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.