Föregångarkvinnor 12

”Har en ko verkligen fyra magar?”, undrade tioåringen. Eftersom hon bodde på en stor gård med många djur beslöt hon att ta reda på det i verkligheten, när kalvarna slaktades. Sant! Sen plockade hon ut ett öga från det slaktade djuret, beundrade, skar i två bitar och hittade vackra hinnor, vätska som rann ut. Ingen närvarande kunde förklara.

Tioåringen var Agnes Hildegard Sjöberg, 15.11 1888 – 21.8 1964. Finlands och Europas första kvinnliga veterinär, första kvinnan i världen som disputerat i veterinärmedicin (på hästars ögonsekret). Hennes väg genom livet var stenig, snårig, fylld med gropar och kurvor och backar och andra hinder – delvis ibland självförvållat, sägs det.

Pappan tyckte att hushållsskola var tillräckligt för flickor. Han fick ge sig, Agnes blev student 1911. Veterinären hon sökte assistentjobb hos på sommaren skrattade ut henne rejält. Även han fick ge sig, och upptäckte en modig, intelligent och viljestark ung kvinna.  Med hans rekommendationsbrev på fickan reste hon till Zürich över en synnerligen stormig Östersjö – bara för att få veta att universitet i Schweiz inte tog emot ryska undersåtar sen 1911. Men man rekommenderade Dresden i Tyskland. Och rektorn där togs nästan på säng,”det passar sist och slutligen väl för en kvinnlig veterinär att behandla mycket små husdjur”. Agnes höll tyst med att stora djur intresserade mest, hon hade ju ridit i hela sitt liv… Med orden ”Ni gör som de andra herrarna” fick hon sin studiebok.

Stilig och van på hästryggen!

Många lärare och alla de ca 30 finländska manliga studenterna såg henne inte som ”en herre”. De mobbade, använde glåpord, grovt språk och ville bli av med ”kvinnodjävulen” (finska ‘naispiru’). Agnes bet ihop, men efter ett år fick hon fortsätta i Berlin. Där var miljön inte lika hätsk – ibland nästan helt tvärtom. Snart nog accepterades hon som jämlik av de flesta. Hennes anhållan om att få avlägga kandidatexamen innebar att studierna och yrket öppnades för kvinnor i Tyskland. Så bröt första världskriget ut, karlar inkallades, och Agnes var först assistent, senare föreståndare för hästkliniken för invärtes sjukdomar i Berlin. Raskt marscherat, hon fick göra det hon helst av allt ville trots att det innebar långa dagar, brist på mat och på sömn. Allteftersom kriget fortskred måste hon, som tillhörande fienden, anmäla sig för myndigheterna varje dag. Ändå fortsatte studierna, hon avlade licenciatexamen som topp två i en grupp på 54 år 1916, disputationen ägde rum 27 juli 1918.

Hemmet och Finland hade hon inte haft kontakt med på fyra år. Klimatet i hemlandet var på många sätt kyligare, de manliga veterinärerna gjorde allt för att förringa hennes kunskaper och tala illa om henne, hitta fel. Att hon köpte och körde bil från 1920 var tydligen inte heller beundransvärt. En lyckad konstgjord insemination på häst i Närpes (första i Finland??) gjorde henne ännu mer populär än förr bland djurägarna, som annars också uppskattade den kunniga och driftiga veterinären som talade om ”saker” med deras rätta namn.

Troligen trött på trakasserierna tog hon timeout (även om ordet knappast uttalades 1923) och vistades drygt tre år i England, USA, Tyskland och Österrike. Hon forskade, hittade en ny parasit, skrev artiklar som användes och rekommenderades i Europa – men tystades ner i Finland. Ännu mer obekväm blev hon när hon påvisade att parasiten minsann fanns i Finland, vilket etablissemanget förnekade.

Innan hon öppnade sin privatpraktik i Seinäjoki 1938 hann hon bl.a. gifta sig, föda tvillingpojkar, skilja sig, ta distriktsveterinärexamen och ha praktik i Kauhajoki, i Kurikka – och arbeta som (överkvalificerad…) köttkontrollant i Ilmajoki. Distriktsveterinär kunde hon vara under kriget (i brist på karlfolk, antar OO…).

Kundtillströmning till praktiken i Kauhajoki

Praktiken fungerade troligtvis bra, hon sålde den 1955 och verkade som ”konsult” resten av sitt liv. Sen glömdes hon bort. Aktivt? I och med aktivare kvinnoforskning fr.o.m. 1980-talet har hon återupprättats. Ett radiohörspel, en musikal, en gatstump på universitetsområdet i Vik i Helsingfors och eventuellt en gata i Seinäjoki (OO har inte hittat, blott läst nånstans).

OO:s favoritbild. Praktisk men troligen ovanlig kvinnoklädsel på 1920-talet.

Finlands andra kvinnliga veterinär kom i slutet av 1920-talet. 1945 inleddes veterinärutbildning i Finland. 1955 fanns det 15 kvinnliga veterinärer. Idag har vi ca 2630 i yrket, av de yngre är 60% kvinnor. 88% av första årets studerande 2013 var kvinnor.

”Det är beklagansvärt att ni som första kvinna i ert yrke varit så framgångsrik”. Chefen för statens veterinärlaboratorium 1923.

”Det har varit allt annat än lustigt att vara så hatad och trakasserad.” Agnes själv i sina memoarer, som utkom samma år som hon dog.

Bilderna är främst från Helsingfors universitets ”historiska” hemsidor.

Spontan skyltsöndag 17

Ordodlaren har besökt en minimal bråkdel av världens städer, med sådana här informationsskyltar har hon inte träffat på tidigare. Blev förtjust. Här finns ”allt man behöver”, enkelt, lättfattligt och elegant.

Hobart, Tasmanien. De gamla hamnkvarteren, där inga andra fartyg än sådana som bär turister mera anlöper. Små båtar som kuskar folk i omgivningen, och stora kryssningsfartyg längre ut. Hamnmagasinen är  – förstås – trendiga restauranger, men även billigare alternativ med t.ex. fish and chips (höll på att skriva ships…) finns. Och Salamanca Market, med över trehundra marknadsstånd varje lördag – förstora upp bilden och kolla gatan.

Egentligen är det svårt att gå vilse i stadens centrala delar, men om man tar sig vidare ”nedåt” i skylten blir det värre, den stadsdel som heter Battery Point och längre utåt. Hus och villor och trädgårdar och träd och blommor så man blir alldeles yr… Och gator som kurvar åt alla håll. Här byggdes utan stadsplan på 1800-talet, och så har det troligen fått förbli. Modernare planerare har inte kommit med rutmönster och pennor med grävmaskiner i släptåg för att göra raka gator och monumentala byggnader…

I stadskärnan ger dessutom gatustolparna/trafikljusstolparna historisk information. Den här visserligen något snett avbildad i hastigheten, men ändå. Något att ta efter här och där?

Ljuva djävlar och slöa skuttare

Morrar och skriker på natten, gör utfall mot andra, slåss, visar tänder, skriker med allt högre och gällare röst, blir maniskt rasande, de annars rosa öronen blir helröda – och så släpper den ut en hiskelig lukt när den blir stressad. Och så äter den – tillsammans med artfränder – så att det hörs på kilometers avstånd!

Den tasmanska djävulen. Beskrevs för första gången 1807, vet inte om den kallades djävul redan då. Men under dagtid ser den mest slö ut. Såg några, viskade för att inte störa. Gick förbi en annan boplats, två karlar kom pratande emot. Den ena (troligen den lilla djurparkens ägare) klappade i händerna och utstötte några lockrop, och så kom de här två nyfikna sötingarna fram (kolla klorna…):

SAMSUNG CSC

Djävlar? Inte ser de ut som så, precis. Endemiska för Tasmanien, största nu levande köttätande pungdjursarten. Och äter, ja det gör de. Rena renhållningsarbetare. Allt. Päls, ben, hud, inälvor – inget blir kvar av bytesdjuret, som nuförtiden ofta är ett kadaver. Ungefär en halv meter lång, 30 cm hög och med kraftiga käkar. Närkontakt rekommenderas troligtvis inte. De bits.

Och biter varandra. Tyvärr. Arten har nämligen drabbats av en smittsam cancer som sprids genom bett. Börjar som tumörer i ansiktet, tumörer som sprids i hela kroppen och leder till döden inom ett halvt år. Nu gör man allt för att rädda populationen på ca 15000 djur. Djurparker, urval, skyddade områden, vaccin… Hoppas det lyckas.

Kängurun, däremot, lever och mår bra. Singularis, nä. Arterna är ca 45. Ävenså skymnings-nattdjur, ser närmast loja ut dagtid. Äter gärna det som bjuds!

SAMSUNG CSC

Mat- och matningsbilderna blev många, inte alla så lyckade, det var viktigare att fånga ögonblicket än att sikta och anpassa och ha sig. De höll så snällt i den matande handen med sina framklor. Klor som de annars kan slå och riva med.

SAMSUNG CSC

Och inte skulle man vilja ha en spark av deras bakfot heller (kolla på den övre bilden…). Vad OO förstått är de inte så värst populära när de nattetid besöker odlingar och soptunnor. Fartvidunder är de ju också, tar skutt på några meter och rusar fram i 60 kilometer i timmen!

Namnet kommer från aboriginer-stammen gungu yimithirr, gang-oo-roo. Vad det nu sen betyder. Beskrevs första gången 1770. Naturliga fiender är det rätt så ont om. Antar att bilar är en av de vanligare. Många arter är helt skyddade, de vanligaste får jagas. Köttet används mest som djurfoder, exporteras till andra länder som människomat. Även i Borgå finns en butik som saluför! Huden används inte så mycket mera, även om lädret lär vara slitstarkt.

Och visst är det roligt att ha sett dem ”levandes live”. Klappat och matat – känguru, alltså. Inte djävul. Även om beskådandet skedde i djurparker.

Med ungen slarvigt i pungen...

Med ungen slarvigt i pungen…

Glaskonst

Glas kan göra att man råkar illa ut. Man kan gå vilse i diverse glashyttors omgivning (det har man gjort), man kan tappa glas i golvet (vem har inte gjort det?), trampa på glasbitar… Man kan skära upp en fem centimeter lång skåra i höger pekfinger när man tror att man kan hantera växthusglas utan handskar…

Man och man. Slut på mansjukan! OrdOdlaren har provat allt ovanstående – och lite till. Och har haft turen att kunna följa med olika glaskonstnärers arbete på några ställen. Glömmer tid och rum. Vilket material!

SAMSUNG CSC

Glasplåtdamen hälsade välkommen vid den lilla hyttan på Red Hill, Mornington Peninsula, Victoria, Australien. Där jobbar hustru (norskfödd!) och man och två söner = lärlingar. Härliga glasfigurer, tack och lov (eller motsatsen) så stora att hemtransport kunde glömmas. Snygga kaktusar, elegant fantasiblomma…

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Nä. Jo. Ett dammsamlande föremål inhandlades. För vem kan motstå en koala som ryms i handen? Formgiven av mor i familjen.

20170119_181433_resized

Far höll för dagen på med ett större projekt. Formade, värmde, satte till glas i andra färger på ytan, snurrade, blåste (nä det gjorde en av sönerna), värmde, formade på nytt…

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Lämplig text på värmeskyddsskärmen:”Simplicity is the most complex achievment”. Ungefär: att uppnå enkelhet är det mest komplexa. En rak översättning blir inte så enkel – komplexaste uppnå— Nä. Det blev i alla fall en vas. En stor en. Eller skulle bli. Hade inte hjärta att fota slutresultatet. Föll i golvet. Hundratals skärvor. Inte ett ilsket ord, inte en stamp i golvet, bara att sopa upp. Händer varje dag, en halv timmes precisionsjobb är ajöss på en sekund. Att det blir så skall man också lära sig i den branschen.

SAMSUNG CSC

Glada är de ändå… Nja, vet inte om de här glasansiktena är självporträtt, fanns vid en vägg på gården bland de andra utekonstverken. Så kan man ha det när man inte har snö och slask och frost och halka och annat väderelände. Som här. Nu. ”Glashal gårdsplan”, jo, OO tackar…

Grön jul

Halva världen – minst – firar grön jul. Hela världen drömmer om ”White Christmas”. Också där det i princip är omöjligt. Och julskyltningen börjar i tid. Gågatan i Hobart, Tasmanien 13 november:

SAMSUNG CSC

Dessutom strävar man till att hälsa God Jul på många språk. Svenska och finska är inte alltför stora och välkända tungomål.

SAMSUNG CSCNu denna gröna och naturljusfattiga julafton önskar Ordodlaren alla som läser detta en

                                                                          Fridfull Jul!

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 19,503 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

En blogg om att följa sitt hjärta och leva sin dröm - här skildrar vi livet på Lindö och utmaningen i att bli självförsörjande på en väglös ö. ❤️

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.