Julirosen

‘Hurdal’ är juli månads ros i Borgå Trädgårdsförenings väggkalender. Hurdalsjöen och orten Hurdal ligger strax norr om den relativt nya internationella flygplatsen Gardermoen i Norge. Numera räknas rosen till Villosa-gruppen, alltså en plommonros.

Det var lite knepigt att få ihop en fungerande bild i somras. Blommorna behagade inte uppenbara sig med lugn bakgrund, solen kom från fel håll, vädret växlade… Och fotografen var förstås ute i fel tid. Det är trots allt 11 kilometer till sjukhuset och rosariet där, springer inte dit flera gånger per dag.

Busken planterades hörsten 2017, de två plantorna var inte mycket att visa upp för världen. De tog sats i ungefär två år och efter blomningen 2020 märktes en påtaglig förändring. Man kunde nästan stå bredvid och se och höra grenarna växa. Det sägs att årsskotten kan bli upp till två meter långa, bågböjda mot marken. Snyggt, men stöda eller klippa? Han som klipper gräset är inte odelat nöjd, han tycker inte alls om att behöva akta rosorna. ‘Hurdal’ borde stå vid en vägg, men sådan står inte till buds.

Rosens ursprung är obekant. Det påstås att den i mångt och mycket liknar ‘Duplex’, en ros som odlades redan före 1770. Två historier om hur den hamnade i Norge finns. Den mindre romantiska handlar om prästsonen som studerade i Giessen i Tyskland på 1800-talet och hämtade med sig rosen från studiestaden, där den inte påträffas mera.

Mera romantik bjuder historien om den tyska sjömannen på (knappast kom hans fartyg ända fram till orten). Han blev huvudlöst förälskad i prästdottern, måste åka iväg med fartyget, men lovade komma tillbaka. Tro nu på sjömän, men han kom, medförande ros med rot till henne. Tyvärr var hon då inte mera intresserad, men hon fick rosen ändå. Hans känslor var troligtvis kraftiga, och kraften överfördes på rosen. I norsk roslitteratur påstås det att om man låter grenarna bli alltför gamla behövs motorsåg när man vill ta till uppputsningsåtgärder. (jo, rätt stavat!!). Den är nu en av de mest odlade rosorna i Norge.

OO har en egen ‘Hurdal’ hemma, dock inte på idealplats. Dess underjordiska delar har enorm konkurrens av andra näringsbehövande växtdelar, och den nära belägna komposten producerar nässlor och andra ogräs som både ger och tar. Rosen växer, blommar, binds upp, torkar, klipps av, växer på nytt… Ett evigt kretslopp. Dess stora fördel är att taggarna är få, men rosorna bredvid griper tag i uppputsaren (där fick OO till det igen) med näbbar och klor, kläder och hud rivs, blodet rinner och ”fel” rosor kapas.

Plommonros, ja. Nyponen är plommonfärgade (även om det finns flera plommonfärger) och ludiga, alltså håriga. Inte taggiga. Nyponets form är elegant!

Ute råder 29 graders värme i skuggan. Hjärnan uppmjuknad.

4 / 12. Direktrapport!

OrdOdlaren

Utskriven viskande skildring av OrdOdlarens utsända:

”Jag sitter här nära ett ombyggt fårhus i Svarvaðardalur och spanar. Här finns en gård rätt nära, där bor flera människor, jag försöker skärpa blicken nära marken vid huset… Jovisst! En rörlig ‘sticka’ verkar slinka in genom en minimal dörrspringa….. nu skall jag närma mig…. Nej! Stickan rörde sig verkligen på två ben, men susade förbi, alldeles framför näsan på mig. Känner bara en svag vindpust…

Jag försöker på nytt, i grannhuset verkar det vara barnkalas på gång, jag smyger mig ditåt – – – Nu kan jag komma närmare huset, i skydd av de gamla knotiga gårdsrönnarna. Här är så tyst – men köksdörren står aningen på glänt. Få se nu om lyckan står mig bi? Jo! Nu ser jag den magra, nästan utmärglade figuren på nära håll, han slinker in, snabbt som skuggan – och helt plötsligt står han där på trappan…

Visa originalinlägg 247 fler ord

Skratta! Av hjärtat!

Nä. OrdOdlaren tänker inte nu börja redogöra för skrattets hälsoeffekter. Det räcker med att konstatera att de finns. Aktuellt nu är att nordligaste delen av det sammanhängande svenskfinland fått ”hela Sverige” att skratta. Helt ofrivilligt. Många av er har kanske sett det:

En helfinsk designer gjorde en gullig ”reklam” för staden Karleby (Kokkola på finska, vi är många finlandssvenskar som använder det ordet). En reklam om en barnvänlig stad, med bland annat en knubbsöt säl som symbol. Bokstäverna O ersattes av hjärtan, som kan läsas som U. Skrattorsak! TV4 i Sverige uppmärksammade det i sitt Sverige-svep, och all heder och många pluspoäng åt programledaren Axel Pileby som uttalade stadsnamnet korrekt! I skrivande stund bad han Finland om ursäkt (fredag kväll), men det behövde han inte. Vi skrattar gott, allihopa! Hans och Paula de Tilde Ebys fnitter blev ännu värre när de visade en karta över staden:

Ursprungliga Gamlakarleby grundades 1620 och sammanslogs med landskommunen runtomkring 1977, det är den nedre ”bullen”. Den övre densamma är Lohtaja (svenska Lochteå) och ”resten” är Kälviä (svenska Kelviå) och Ullava – de här tre f.d. numera helfinska kommunerna anslöt sig till staden 2009.

”Vi har tidigare ofta blandats ihop med med andra städer på K – men vi har den mest vitala bilden på kartan. Och vad är bättre än lite attraktionskraft?”. Så säger marknadsföringschef Päivi Korpisalo. Reklamen togs bort omedelbart, men till följd av otroligt många reaktioner på sociala media och med den berömda karlebyhumorn i botten funderar man nu på en uppföljning, riktad till ”F 18”. Bland annat en t-skjorta har efterlysts. Kokkola är en humorstad!

OO har bott i staden i ungefär ett år, för läänge sedan. Hon var med i Karleby ungdomsförening och kunde följa med stora delar av revyproduktionen den vintern. Föreningen har det finska rekordet i antal nyårsrevyer. OO har sett minst ett tiotal och har skrattat åt otaliga lyckade skämt i dessa. Antar att revymakarna nu gnuggar händerna och önskar alla samlingsrestriktioner med vidhängande virus så långt pepparn växer. Revyns premiär varierar numera, januari – februari.

Kokkolahistorier vimlar det av. Invånarna serverar dem på löpande band, ibland som självklarheter, underbart. OO har en hel del på lager, men de måste berättas på den speciella dialekten. Vi tar lite av det språket först. Varsågod och läs:

Det här är ett utdrag ur häftet ”Fälthandbok för Kokkola-ornitologer å aadär såm skådar oppååt”. Enligt den här skriften finns det ”tri sårts fågla: småfågla, sjöfågla å krååkå”. Alternativ stavning fugla eller fuula. Inget -r i pluralis. Ein fågäl.

Manskören i Kokkola ger ut en Valborgstidning, ”Nattens Dagblad”. Där ingick en gång följande notis: ”Tjänsten som fanbärare i kören har sökts av fem personer, av vilka två vill förbli anonyma, nämligen Hagström och Fredriksson”.

Det stod inte Fredriksson i notisen, han är en åsnebrygga. I revyn för två år sedan fanns ett nummer där man kunde framföra klagomål. Anders Fredriksson klev fram och framförde sitt: ”Jag har inte fått se någon karlebyrevy på 50 år!” Han har nämligen alltid stått på scenen. Han och två andra i revygänget behöver bara visa sig på scenen så håller publiken andan. Det finns värdiga efterträdare.

Men en kvinna av det rundare slaget har slutat. Ett av hennes nummer – utan ett enda ord – är för OO oförglömligt. Hon tog ett par strumpbyxor ur förpackningen och började dra dem på sig, med perfekt tajmning i alla rörelser och små pauser. Gör det inför en hemmapublik, om ni klarar av det innan ni kiknar av skratt!

Lånat från komikern Alfred Backas facebooksida. Skrattigt veckoslut, önskar OrdOdlaren!

Torget först, parken sen – eller tvärtom

”Vi hade en gång ett torg, med taxi och buss och glass, men det var…”. Planerarna tömmer Borgå torg; bussplattformar, väntutrymmen, taxi placeras hit och dit, det verkar råda olika viljor, brist i kassan – pandemi.

Kan ni tro att det här nånstans har funnits en busstation? Den var utdömd en lång tid innan rivningen, och paket som kom med buss fick man en tid riktigt på riktigt söka (i Östra Nyland söker man när man avhämtar – man söker barnen från skolan, t.ex.) nånstans i industriområdet. Problemen i lådbyggnaden var förstås inneluften, och ett skyddrum där under. Chans att planera nytt! Jo… Bilden tagen från torgets nordvästra hörn.

Tillfälliga (borde man ordna en tippningstävling om hur länge de står kvar?) väntrum/skjul/kojor/vindskydd av trä för folk som väntar på buss finns. Bussarna kommer och går som förr, men står inte stilla långa stunder. Parkering helt utesluten, verkar det.

Bussdelen och torgförsäljningsdelen avskiljs från varandra av de här snabbväxande slingrarna runt sina stöd av metall – troligen träddödare. Bilderna är tagna sent på eftermiddagen den 30 september, torgförsäljarna hade packat ihop.

OrdOdlaren som vill se så mycket som möjligt från ovan bjuder här på en ”stulen” bild från finska Yle (radion), ett reportage om torgplanerna, bilden från 24 oktober 2019, därför flera flaggor. Busstationslådan finns kvar, men taxistationen har redan skattat åt förgängelsen, platsen syns längst till vänster nedanom den gula husknuten. Stadshuset blir utanför bilden, också till vänster.

Stadshuset från marknivå. Den rostbruna byggnaden med svarta dörrar står på fd taxistationens plats, en allmän toalett. Den fyller garanterat stora behov (man lyckas bli av med sina behov), kanske arkitekturen på det förnyade torget kommer att gå i samma stil…

Det nybyggda stadshuset på en bild som torde vara knäppt 1894, nästan från samma vinkel som ovanovan. Lindarna planterades innan stadshuset byggdes, och stadshustomten var ett länge ett grönområde. Svårt att tänka sig 130 år senare. En karta från ca 1870 bekräftar, finns i ett tidigare inlägg.

Och grönområdet, det var ett ströv- och rastområde för stadsborna – och deras hundar! Följaktligen kallas lindallén mellan torget och stadshuset officiellt Hundparken i den dag som idag är, men få stadsbor lär känna till det namnet numera. Men OO vet, hon har lyssnat på Hanneles Härliga Historier…

Om lindarna är ursprungliga? Knappast alla, men visst har den närmsta härliga stambullor! Den till vänster kan inte vara lika gammal.

Stadens trädgårdspersonal bygger varje år upp en prålig blomsteruppsättning i mitten av allén, mittemot stadshuset. En ståtlig helhet, eller hur? För x antal år sedan gjordes en hel del arbeten med huset, det lutade betänkligt och det beräknades visst hur många år det skulle ta innan det rasar ner i ån… (ca 300 meter till stranden). Den dåvarande stadsdirektören demonstrerade situationen med att sätta en blyertspenna av trä på ena sidan av sitt skrivbord. Den rullade iväg av egen kraft, till skrivbordets andra ända. Nu lutar det mindre.

Utsikt åt andra hållet, med parkerade bilar, lite torghandel, bussar och obefintlig busstation. En likadan dubbelrad av lindar torde ursprungligen ha funnits på andra sidan av torget. Några träd står ju där redan/ännu, kanske allén skall återskapas? Den som lever får se.

Parker och liknande, del tolv

Nu har då det som många WordPress-bloggare ”varnats” för inträffat. Hur man gör ett nytt inlägg har ändrats. All världens ”block” och annorlunda system – inte roligt när det gamla är så invant och enkelt, och det här känns så nytt och komplicerat och invecklat… Bilderna är i varje fall tagna en varm dag, 15 augusti i år, och OrdOdlaren begav sig till den i Borgå längst borta belägna parken, Kokon folkpark (uttalas kookon, svenskt o). Nu ska vi se…

En pappa med sin lilla son firade picknick på den stabila bryggan och tittade ut över fågelskyddsområdet där Borgå å tar slut. OO vände sig och tittade norrut, mot staden, och sådan är utsikten…

Här är kartan, som sig bör. Några av de parker som OO tidigare berättat om finns uppe till vänster i bilden, allra överst syns den sydligaste och nyaste bron över ån, den har avbildats på tidigare inlägg i serien. Det är liksom en bit till den här parken, grundad på 1890-talet, då industristadens arbetare unnades en park för friluftsliv i och med att ån muddrades – parken anlades på muddringsmassorna. Men man måste åka båt dit. Vägen kom tydligen i ett senare skede. Hela skogsområdet norr om parken ansågs också vara ett skönt strövområde. Enligt betrodda källor är skogen där ganska så oskött nuförtiden.

Från bryggan går en lindallé, vet inte om det är samma träd som stått här i över 100 år, ingen uppgift om trädens ålder finns. Och något skymtar i ändan av allén…

Allén från andra ändan

En serveringspaviljong! Där står den, sällan använd, relativt nymålad – en vacker pärla – varför? Ursprungligen byggdes den för stadsparken, men av någon anledning flyttades den hit 1901 (hur, undrar OO…). Men vem vågar sig på att hålla sommarcafé här? Även om man kommer sig hit med cykel, med bil – ja också gående från stadens centrum. Här i parken hölls fyra avgiftsfria musiktillställningar per sommar ända fram till 1950-talet, här hölls danser – sista midsommardansen på 1960-talet – men ingen berättar var man dansade. Runt, runt runt här i paviljongen?

Dansade man här, eventuellt? Området verkar vara i en form av törnrosasömn, sköts, men ingen aktivitet att tal om. Enstaka konserter torde ordnas, men OO har inte besökt eftersom musiken och folkmassorna inte riktigt lockar. Troligtvis ”för långt från centrum” för små tillställningar…

Ett brudpar anlände, troligen för fotografering. Här finns verkligen miljöer för sådan verksamhet! Igen konstaterade OO att det manliga könet har svårt med sina händer. De åker direkt i byxfickorna, oberoende av klädsel, situation…

Här börjar vägen norrut, mot stadskärnan. Grillplatserna med bord ser inbjudande ut, ett par i övre medelåldern packade en stund innan bilden togs ihop sin medhavda matsäck i sina ryggsäckar och traskade in mot stan. Vore OO stadsbo gjorde hon troligen också sådana utflykter. Åmiljön är vacker, många står och fiskar där (språk: estniska och ryska…), och träden – ja, ökar lutningsgraden med tiden, eller…?

Tja, det gick att skriva så här också. Bara att lära sig. Är några skriverfarenheter klokare, lyckas bättre nästa gång. Återstår att granska, publicera…

Dagen idag, 28 februari

”Kom ihåg att inte låta / siskan, fågeln du har fångat, /  tro att hon är ett slags piga, / har en tjänarinnas ställning.” Sång 24, Kalevala. Brudgummen får undervisning om hur han skall behandla bruden, varnas för att behandla henne illa. Från den nya översättningen till svenska, gjord av far och son Lars och Mats Huldén 1997-99.Det är Kalevaladagen idag. Den dag då vi hyllar det finska nationaleposet, insamlat och sammanställt av Elias Lönnrot (1802-84). OrdOdlaren beslöt att öppna boken på måfå, i blindo sätta ner fingret nånstans samt citera det som utpekas här. Rätt så lyckat, eller?

OO sökte som besatt i stadens bibliotek, där fanns minst en meter Kalevala-utgåvor på golvnivå (=svårfotograferbart) i olika storlekar, illustrerade (bl.a. Akseli Gallén-Kallela) och inte illustrerade, på Savolax-dialekt, på norska – men inte på svenska… Hann muttra ett och annat onedskrivbart ord innan hon kom på att ”folkdiktning på svenska” finns i byggnadens motsatta hörn. Kutade dit, hittade och rusade iväg till lektionen i italienska. Missade början med några minuter.

Den finska kulturens dag. Flera personer i storfurstendömet ville på 1820-talet bygga upp en finsk nationalitet och Elias Lönnrot började samla – OO återvänder till det här. 1828 började jobbet, 1845 (januari) hade han gjort sitt i resväg. Han hann med mycket annat också, OO brinner av berättariver!

Varför då 28 februari? Den dagen, år 1835, undertecknade Lönnrot företalet till ”Gamla Kalevala”, boken utkom i slutet av året. Savokarjalan osakunta (Savo-karelska avdelningen) vid Kejserliga Alexandersuniversitetet i Helsingfors började på 1860-talet fira årsfest den dagen, sakteliga utvecklades dagen till en allfinländsk kulturdag med fester och dokumentationer. Senare utvidgade Lönnrot sitt verk, 1849 utkom ”Nya Kalevala”, det verk vi nuförtiden talar om. 50 sånger med en stor mängd ord, enligt uppgift 22 795 verser/versrader – det är alltid lite vagt det där med vers… Den svenska här avbildade upplagan är helt utan illustrationer och omfattar 365 textsidor. Stilen är finsk runometer, en mycket gammal versform med upprepningar och allitterationer (Vaka Vanha Väinämöinen…). 8 – 8 – 8 – 8… stavelser.

OO känner till många finskspråkiga personer som kan långa stycken ur Kalevala utantilll, och de kan deklamera med ett starkt typiskt finsk patos – sådant torde höras på alla fester runtom i landet idag. De finlandssvenska skolorna på 1960-talet gled tyvärr elegant förbi både Lönnrot och Kalevala. Skralt, rentut sagt. Senare i livet inser man att det inte går att förbigå verket. Två steg in i det finska,och du ”snavar” direkt över den gamle och vise Väinämöinen med magiska krafter. Snart nog kommer ”rivalen” Joukahainen in i bilden, sen den starka ledarkvinnan för schamanfolket i Pohjola, Louhi, för att inte tala om Ilmarinen, smeden som tillverkar pengakvarnen Sampo, Kullervo som härjar och hämnas, skrytmånsen, stiliga Lemminkäinen… Namnrikedomen är enorm, likaså berättelserna som behandlas på olika sätt inom kulturens olika sfärer. OO är ju helt betagen av operan Kullervo (Aulis Sallinen), symfonin Kullervo (Jean Sibelius) – för att inte tala om Akseli Gallén-Kallelas välkända färgrika illustrationer.

När OO har ärende till post eller apotek kör hon iväg till stadsdelen Vårberga och kör in på Sampovägen. En dag började hon titta på kartan:Stadsdelen byggdes på 1970-talet. En arkitekttävling utlystes 1966, och det vinnande förslaget (Olli Lehtovuori) förverkligades i tre på varandra följande etapper, i folkmun heter det nuförtiden Vårberga ettan, tvåan och trean. Vem som bestämt gatunamnen vet inte ens vår kunniga och supertrevliga museilektor Hannele Tenhovuori. ”Tvåan”, ovan avbildad, är värd att fira och firas idag, OO har räknat till minst 16 Kalevala-namn, många kvinnor!

Hur fira? Det finns tyvärr ingen typisk ”kalevaladagsbakelse” eller något liknande. Varför inte karelska pirogersom enligt EU-bestämmelse från 2003 skall bestå av ett tunt rågskal med fyllning av ris, korngryn eller potatismos. OO vill ha korngryn, fås sällan, så det bli ris. Äts uppvärmda med äggsmör, men kalla går också. Skrynklorna är inte lätta att få till, men ni skulle bara se de vana bakartanterna! Helt att jämföra med italienska pastatillverkande tanter.