Marknader

Ingredienser: En knapp modell större, en knapp meter björntråd eller liknande. Beredning: Träd tråden genom två hål i knappen, knyt ihop ändarna. Användning: snurra, snurra och dra – magi! Ljud och tråd som reagerar som ett gummiband. Vanlig sysselsättningsleksak på 1950- och 60-talen. På Saturday Market i Harkerville, mellan Knysna och Plettenberg Bay, fanns leksaken till salu:

Gissa hur kvällen tillbringades… Ljuva barndomsminnen och -ljud!

Ser man en sån här skylt kan den bara inte negligeras. Närproducentmarknader, byamarknader och liknande skall besökas, både hemma och utomlands. Det har blivit något av ett måste på resor, ett sätt att komma i kontakt med lokala människor, få prata om likartade erfarenheter, hitta inspiration till egna försäljningar, med mera. Tyvärr är det inte lätt att fotografera och få helhetsbilder.

Det skrattande paret som tillhandahöll snurrleksaken hade många kreativa galenskaper på sitt bord. De här finns hemma nu, väntar bara på rätt lagom galet tillfälle för att få komma till nya ägare: (förstora upp bilden)

Lördagsmarknaden verkade vara traktens samlingsställe. Mat (det fanns massor av den varan att inmundiga) , sittande vid bord och umgänge var minst lika viktigt som att köpa något att ta med sig hem. Kläder, tavlor, tyger, smycken…

Och bland annat ett stånd med snidade inhemska fåglar. Förstås blev det köp, eftersom tillverkaren stod för försäljningen. Det fanns en massa annat roligt av olika afrikanska trädslag också, men som flygresenär bör man ju tänka på vikten, och de trevligaste föremålen kändes något väl tunga. Tyvärr.

Det fanns också en gästbok, där man som brukligt är skrev namn, hemort och land. Men här gick arrangörerna ett steg vidare, besökarna överfördes ortsvis med knappnålar till världskartan. Nu finns det fler än två nålar på Finland. En idé som kunde förverkligas lite här och där, eller…?

Förstås finns det också regelrätta ”African Markets”, vid varje turistfälla

– och öppethållningstiderna verkar vara nästan 24/7. På sådana ställen kan man botanisera hur mycket som helst, och alltid finns det ”a special price for you”. En megastor, inte alltför tung rund träskål kom med från första resan. Diameter ca 42 cm. Synnerligen välbehövlig i ett tvåpersonershushåll, vacker och lagom ”heimlaga”.

Ibland hittar OO riktigt nyttiga, användbara saker. Den snygga läderväskan på Salamanca Market i Hobart, Tasmanien, linnehatten på onsdagsmarknaden på Mornington Peninsula i – ja, vad byn/orten heter är bortglömt. Marknadsstånden var där placerade i en stor cirkel, smart. Och visst blev det en nyttig ”grej” i Harkerville också: ett förkläde för chilitomtemor med texten ”Too hot to handle”. Det syns kanske inte så bra på den här inte alltför skarpa bilden, och den bildkvaliteten är den konformade figuren så nöjd med, så!

Malmgårds julmarknad i Pernå/Lovisa står för fotot. Där stod BJR och OO helt nyligen i dagarna två och krängde chiliprodukter. Mer av den varan inkommande veckoslut, troligen i mindre format. Malmgårds julmarknad är en av de större i södra Finland, och folk kom, trots att vädret inte var det bästa med regn, snö och blåst i en inte så salig blandning. En del försäljare ute, en del inne, en del mittemellan. Chiliprodukterna såldes inomhus, tack och lov. Foto: Malmgård.

Sydlig udde 1/2

Nånting hade skolflickan fått om bakfoten. Egna föreställningar, inexakta kartor eller oprecisa lärare? Ho vet. Först för tre år sedan började det klarna, och nu är uppgifterna uppordnade och uppdaterade, i ord och handling.

Godahoppsudden heter inte så för att man efter den kunde styra sitt fartyg mot norr. Då hade man ganska så snabbt gått på grund i False Bay, även om Simonstown länge hyste flottans flotta (?) fartyg. Kungen i Portugal gillade ju inte namnet Stormarnas udde, och udden ifråga ligger inte längst söderut i Sydafrika, som av bifogade karta synes. Detta är klarläggning nummer ett.

OO har ritat en pil och streckat under på kartan, Strand är den ort där OO och BJR vistats två gånger en vecka. En något klar morgon (31.10 2018) knäpptes ett kort från hotellet vid Strands strand:

Här syns den blåtonade udden i i princip hela sin längd. Kan vara bra att förstora upp och notera allt, ända ut till vänster, där finns uddens udde. Det är nästan så man vill sjunga: ”Först så går det opp, så går det ner, så går det 0pp…”. Vägen längs uddens västkust är rätt så häftig, tur att här inte alltför ofta bildas snö och is och halka och slask. Namn: Chapman´s Peak Drive. Avgiftsbelagd.

På halvön dominerar fynbosvegetation, och sådana växter finns i parti och minut och i olika höjder, här främst lägre arter av ljung (Erica) och protea (enbart här finns 24 olika arter), och mycket mera därtill – över 1000 olika sorter och arter. Så säger de allvetande broschyrerna. Många växter är också endemiska. Och färgskalan är rik – men den här bilden går händelserna lite i förväg.

Från Kapstaden till yttersta udden är det ca 50 kilometer fågelvägen. När ca 20 kilometrar återstår börjar naturreservatet, inträde 65 ”ränder” per person. Det välutrustade informationscentret vid sista parkeringsplatsen förblev outforskat, det var nära stängningsdags.

Så det var bara att slänga sig in i den Flygande Holländaren som går på skenor (jo, man kan gå också…) och låta sig transporteras upp till den gamla fyren som tronar på ungefär 250 meter över havsytan och fungerade 1860 – 1919. Fyren hade bara ett fel, och det tog ungefär 50 år att inse det och komma till skott: Den ligger för högt. Moln och dimma gjorde att vraken, trots det intensiva skenet, ökade i sakta mak. Där i vattnen finns åtminstone 26 före detta fartyg identifierade. 1911 hade man fått nog, och en ny fyr byggdes, den ljusstarkaste i Sydafrika:

Det gick att få en bild av den, från västsidan, om lekamen med vidhängande armar sträcktes ordentligt. Och OO undrar om den betraktas nerifrån av en dinosaurie… Turistbroschyrerna påstår att man kan gå ned till den fyren – det är det som personerna på ”färgbilden” ovanovanovan håller på med, på östsidan. ”Vägen är lätt, sluttar nedåt”. Jaha. De har liksom inte räknat med att man skall gå tillbaks också, i uppförsbacke… OO och BJR gick inte ned till denna klippa med namnet Dias Point, 87 meter över havsytan. Det var ju nära stängningsdags och lite onödigt att ta reda på vad som händer ifall om… Nä.

Där finns en restaurang, också obesökt, ”Two Oceans”. Klarläggning nummer två: det är inte sant. Indiska Oceanen och Atlanten möts inte här enligt nutida bestämd uppfattning. Återkommer.

Den Flygande Holländaren rullar upp och ned med tidtabell. Det är rätt så brant.

 

Gammal stad med monument nummer 3

Paarl. Två korta besök. Känns inte tillräckligt. Återstår att se om det blir fler. Det handlar ju trots allt om OO:s egen stad! Namnet fick platsen av Abraham Gabbena 1657, en holländsk upptäcktsresande, som efter en regnskur såg de tre glimmerglittrande kupolformade granitformationerna och konstaterade ”Diamandtende Peerlberg”. Själva staden grundades 1690.

Det är inte lätt att fånga granitkupolerna i flykten. Det skall finnas bättre fotograferingsmöjligheter, men då måste man stanna på ett bra ställe i staden, ställa bilen och ställa sig och sikta. Bättre lycka nästa (?) gång… Jovisst, den vänstra ”bollen” liknar här från söder en val med öppen mun…

Vadå OO:s stad? Mamma hette Helmi (=pärla på finska), och Märtha är en kortform av Margareta som betyder – just det – pärla. Namnet förpliktar… Erfarenheten av de två snabba tittarna hittills är en låång, lång rak huvudgata, enligt uppgift ”bara” 11 kilometer. Och mitt på denna rakagatan (sisådär ungefär) finns en av de bästa turistbyråerna OO har upplevt, med fenofenomenal betjäning!

Gå tillbaks till kartan i föregående inlägg – det ser ju ut som om det rätt så rundformade bergsområdet skulle ha skuffats ut med en plupp från struten som har Franschhoek i botten. Närmare bestämt för 500 miljoner år sedan. Och när gestaltningen väl är igång ser OO bergsmassivet i söder som en tång som kan klämma ur sig fler bergspluppar. När, ja… Berget Paarl är på alla sidor omgivet av vingårdar, allt som inte är bebyggd stad, alltså.

Kapstaden är inte så långt borta, 50-60 kilometer. Tafelberget syns bra, blott luften inte är behäftad med alltför mycket vatten- och dammpartiklar. Värdinnan på vingården Landskroon pekade: Taffelberget ser ju ut som ett ånglokomotiv idag! Bedöm själv, berget är blåfärgat i bilden:

Men PÅ Paarlberget, vid sidan av granitkupolerna, finns det mest unika, det enda av sitt slag i världen. Afrikaans Taalmonumentet, planerat och designat av arkitekt Jan van Wijk, invigt 1975, exakt 100 år efter att språket erkänts som ett officiellt språk. Världens yngsta språk. Med olika element illustreras språket:

De tre pelarna till vänster om trapporna där OO i egen hög person går upp på bilden symboliserar de stora huvudingredienserna i afrikaans, holländska, tyska och engelska. Mitt i trappan står symboler för afrikanska språk som kryddat anrättningen ordentligt, främst khoi, men även bland annat xhosa och zulu. Bollarna uppe till höger står för indonesiska språk och dialekter. En bild som visar dem bättre:

”Huvudingredienserna” fortsätter i en båge, en bro, som symboliserar språkens fusion. Den stiger brant uppåt, språkets snabba utveckling. Bågen mynnar ut i det 56 meter höga ihåliga tornet, rakt under det finns en vacker ”källa” med vatten i rörelse. Det öppna tornet visar att språket växer och utvecklas på olika sätt. Utrymmet under tornet har en fantastisk akustik, BJR tog toner som troligtvis hördes långt, men inga människor fanns inom synhåll. Den röda ”pricken” är BJR, det är inget litet byggnadsverk det handlar om.

Den lägre pelaren, 26 meter, står norrut och visar att Sydafrika och afrikaans är i dialog med hela kontinenten.

Verkligen verkligt imponerande. OO fylldes av en mäktig, ödmjuk känsla. Det hela omges av typisk, vacker sydafrikansk fynbosväxtlighet, där finns rullstolsvävänliga stigar, områden för picknick (som verkar gillas av människorna i landet), möjligheter att hålla fester… Och språket, ja. Ibland tycker man att närpesiskan ligger riktigt nära…

354, 365, 384 eller 445?

Idag, för prick och precis och exakt och jämt 436 år sedan proklamerade påven en nyordning i världen: ny tideräkning! (om det nu är så säkert när du har tragglat dig genom den här krian). Gregorius VIII hette han, och förändringen gjorde att hans namn blev ”odödligt”. Men det gick inte över en natt, alla länder ville inte dåförtiden följa påvens order. Helt plötsligt hade västvärlden två kalendrar. Den ena, julianska, med 365,25 dygn per år och ”den nya stilen” med 365,2425 dygn per år, skottdag vart fjärde år utom utom vid jämna århundraden – förutom när seklet är jämt delbart med fyra. Lätt som en plätt? År 2000 var således storskottår, missade du det? Säkerställt med det astronomiska året? Hm, det blir ett dygn fel på 3000 år, men jorden lär ju bromsa in sin snurrning, så… Den som lever får se!

Det gick mera häftigt till när den julianska kalendern infördes, år 46 f.Kr (eller fvt, som OO föredrar). Julius Caesar hade hjälp från Egypten för att reda upp i kalendertrasslet som prästerskapet lär ha åstadkommit med att tillföra dagar här och där nu och då. Kalendern stämde bara inte med tidpunkter för sådd och skörd och för de fester som hörde till! Det blev ett annus confusionis av det hela, ett år som innehöll hela 445 dagar. Dessutom lär man ha placerat de nya skottåren fel, så man var i otakt nästan från början. Efter 1600 år hade även den tideräkningen gått närmast åt pipsvängen. Trots att både kejsar Augustus och kyrkomötet i Nicaea (325 evt) hade doppat sina fingrar i tideräkningssoppan.

Elva dagar slopades 1582, efter 4 oktober följde datumet 15.

Katolska länder som Spanien, Italien, Portugal anammade påvens order direkt. Värre var det med de protestantiska länderna, som dåförtiden var skarpt på kant med påven. Två tideräkningar i Europa fungerade dock inte så bra, så 1699 beslöt Sverige att gå med sådär lagom (!) sakteliga, genom att slopa de elva närmast kommande skottåren. Det gick bra år 1700, men sen glömdes det hela 1704 och 1708, på grund av det stora nordiska kriget, och kungen Karl XII flyktade till Turkiet. Men därifrån kom ett brev 1711, med skarp order om att återställa den julianska kalendern! Där blev det slut på den egna svenska tideräkningen, i otakt med allt. Det gick lätt att åtlyda konungens order: Hux flux bestämdes att februari år 1912 har 30 dagar. Frid och fröjd.

Fler och fler länder anammade dock den nya stilen (Storbritannien 1752), så Sverige ”kröp till korset” och beslöt att göra processen kort den här gången. Februari månad avbröts i och med den sjuttonde dagen år 1753, följande dag var det första mars. Någonstans har OO läst att detta ingalunda skedde utan sura miner och bittra protester; ”Staten har stulit elva dagar från oss!”

Ett roligt exempel serverar en källa. Carl von Linné föddes 13 maj 1707 enligt då gällande svensk tideräkning. 1732 skriver han själv att han är född 12 maj, ”gamla stilen”. Han avled 1778, och hans minnesdag firas numera på hans födelsedag – 23 maj.

354 dagar? Islamskt och judiskt månår. Muslimerna halkar alltid lite efter solåret, även om de flesta muslimska länder har s.a.s ”parallell årsbokföring”. Just nu lever de i år 1440. 384? Judarnas tideräkning har alltid fascinerat OO. Den judiska lunisolarkalendern innebär att på en period på 19 år finns sju år som är 13 månader långa, alltså 384 dagar. Allt här sagt i yttersta korthet. Judarna lever nu i år 5779.

Kalender för 2019, med femton egenfotograferade rosor, lokalt växande. Bl.a. OO saluför!

Diskussionen om sommartid eller ej ter sig onekligen något liten just nu. Värst är det för korna och mjölkproducenterna. Och det astronomiska året är 365,2422 dygn långt.

Klubbminnen

”… för huvud, hjärta, hälsa och hand vi vilja arbeta så gärna…”. Ack, om OrdOdlaren kunde komma ihåg mera av dikten den lilla flickan deklamerade! Samt var och när – eller hur. Varför vet hon. Det handlade förstås om en 4H-fest.

Hon var 5-6 år (=för ung) när hon hade sitt första ”klubbland”. En, precis en, planta, en foderkål som hon lär ha krafsat omkring närapå varenda dag. Sen blev det något större areal och större urval grödor och mera ogräsrensning. Inte roligt. Klubbledaren kom ju oregelbundet och gav ”poäng” för skötseln. Allt skulle bokföras. Varje vår fick varje klubbmedlem ett litet ljusgrönt häfte (har inte bevarat för eftervärlden, tyvärr!) där grödor, arbetstimmar och vad som gjorts skulle skrivas in. Pappa skötte jordbearbetningen med traktorn och avsatte ett lämpligt område på åkern för döttrarnas sommarkneg. ”Andras arbete”, det kostade förstås. Men att sen ”eget arbete” kostade (visserligen mindre), det var svårare att förstå. Ekonomi och kostnader har alltid varit ointressant för den här skrivhjärnan.

Ändå, i slutet av odlingssäsongen fick klubbdeltagarna prisuppgifter och så skulle eventuell vinst uträknas. De odlade grönsakerna gick ju oavkortat till hushållet, konkreta pengar blev det inte. Att skriva en egen årsberättelse var betydligt roligare än att räkna plus och minus. Troligtvis var alla lärdomar, ”learning by doing” till nytta. Helt i organisationen 4H:s anda. För att inte försumma höstfesten med grönsaksutställning och prisutdelning. Priset för foderkålen finns fortfarande kvar, en väl använd Arabia-tallrik-assiett. Den var nästan en spådom för 60 år senare. Rosor…

4H-rörelsen uppstod i USA i början av 1900-talet, för att bl.a. utbilda ungdomar i nya rön i odling och i praktisk hemkunskap. På 1960-talet fick vi lite alternativ till klubblandet, mellanskolflickan hade ”mitt blommande fönster” och Storasyster deltog i kurser/tävlingar i mat och pluggade frågor och svar. Ett minnesfragment, en fråga lydde ”Vad gör man med torra ostkanter?” Storasyster funderade och lillasyster hade svaret:”Man ger dem åt sin syster, hon äter upp dem!” Torra hårda ostkanter smakar fortfarande mums i OO:s mun! (Så länge tänderna inte tar skada…).

En trevligt ”formulerad” logo…

Numera har 4H arbetspool, kaninhoppning, djurvård, ”gå-ut-med-hunden”-tjänster, traktorkörning och avfallsinsamling med mera på programmet.

Ungdomskompisen E var klubbledare på den tiden när insamlingen av tomma gödselplastsäckar från jordbruket startade. OO som då än en gång trodde att hon skulle bli journalist och sommarjobbade på lokalradion föreslog och fick intervjua E om nyheten. Chefen tyckte att vi skulle prata som vi vanligtvis pratar, dialekt, båda två. Sagt och gjort! Visst kändes det lite konstigt att sitta i radiostudion och prata grundspråk, tror vi blev lite fnittriga båda två. Året var 1975, och vi blev dialekt-i-radio-pionjärer. Vi fick visst också positiv feedback, om OO minns rätt.

Ingalunda ett klubbland anno dazumal, men så här kunde det ha sett ut. OO:s odlingsland från 2009 med bastu och å i bakgrunden – nedanför.

Läste nånstans att 4H-dagen firas 15 september. Eller 17 samma månad. Eller 1 november. Hur som helst, minnena ramlade fram och måste bara nedtecknas.