Drömutmaning, del 2

Så återstår de fem sista drömmarna. Och sen finns det ju fler, förstås. Tänker dock inte arbeta på det här som något som måste förverkligas, det blir som det brukar bli i livet: det blir som det blir. Här kommer det:

6. En ö. Drömmen har funnits sen 2008, minst. En hel hop nära bekanta reste då till Madeira, och mellanlandningen skedde i OO:s hem. ”Dit ska ja”. Kanske någon gång, medan knän och och vrister håller för åtminstone några hundra meters vandring längs lättillgängliga levador. Om det blir resa blir den knappast under den mest blomsterrika tiden.

Pensionärsgummans alternativ: Mjölö, en ö på en dryg halvtimmes båtavstånd från Helsingfors. Öppnades för allmänheten 2017, den har varit befäst som en del av Sveaborg nån gång på 1800-talet. Läste ett stort reportage i dagstidningen för inte alltför länge sedan. Där finns ännu en bofast person, under militärtiden fanns där många, många fler personer. Kanoner och en liten golfbana för officerarna – fota, inte panga eller slå. Om det blir omöjligt finns fler ”öppnade öar” närmare hufvudstaden…

7. Extrem. Njaäe… OO är inte så böjd för extremiteter, hähä. Men visst kittlade det av lite, lite iver i kroppen när OO stod här och fotograferade bungyhoppande människor:

Bloukrans Bridge, 451 meter lång, öppnades 1983 och förkortade vägen österut längs Sydafrikas sydkust med en hel del tid. Ner till marken är det som värst 216 meter, och där hoppas världens högsta bungyhopp från en bro, med start 1997. Vill, vill inte… Nä. Litar inte på att kroppen håller, men drömma kan man…

Pensionärsgummans alternativ: Åka båt till en sommarstuga ute i skärgården, varför inte Tove Janssons stuga, Klovharun. En helt vanlig privat stuga duger också. Utan krav på att vara tvungen att visa sjövana. Ha en hand att hålla i vid på- och avstigning. Ställer inga andra krav, har kamera och matsäck med. Finns det någon som kan erbjuda en sådan skjuts?

8. Inkvartering. Ett hus högt uppe på en kulle, med milsvitt landskap att vila ögonen på. Utrustning för morgonmål och kvällsdito, kylskåpspåfyllning vid behov, hemleverans av goda middagar. Disk- och städservice. Pool, likaså med service, vid huset. Snälla promenadstigar. Vackert väder utan alltför stor hetta. Kanske någon kelig katt som gör en sällskap. Bil med chaufför till förfogande. Extra sovrum om någon eventuellt vill hälsa på. Huset i Mästarnas Mästare i svt är inte det mesta natursköna, men platsen…

Pensionärsgummans alternativ: Hemma. Någon annan gör morgonmål, diskar, plockar undan det värsta och ser till att kylskåpet är fyllt, likaså att ett middagsmål serveras dagligen (passar bra från thai-kiosken…). Många trevliga böcker och snabbare och säkrare nätförbindelse.

9. Naturmål. Egentligen är naturen viktig i alla drömmar. Söderhavsstrand vore något. Höra vågornas oupphörliga brus, ha ”djungel” nära till hands. Sanden, palmerna… Men inte överbefolkat.

Pensionärsgummans alternativ: Vandra längs naturstigar i östra Nyland…

10. Mat och dryck: Ett hanterbart tapas-ställe med fräscht vatten, goda viner och välgjort te. Kommer osökt att tänka på båtresan till Sverige en gång i tiden när det var svårt att bestämma sig för vilken efterrätt av många lockande som stod till buds. Köket gjorde en mix av småportioner av alla! Hovmästaren var liksom bekant. ”Enrico´s” i Sydafrika, nära Plettenberg Baai, kommer rätt nära.

Pensionärsgummans alternativ: Kaffikåppin i Vörå, med lunchservering varje dag, pizzaugnen (från 23 mars) varm efter klockan 14, after work med hamburgare på fredagar och våfflor på lördagar. Även om ägarna kanske inte blir så glada om OO – moster – placerar sig där en längre tid. ”Vi måste väl bjuda då, och då blir det förlust…”

Matportion från Kaffikåppin

Sen kommer det svåra. Utmaningar. Försöker: Debutsky´s (Carita), Lena i Wales (Lena, det finns väl drömmar kvar?), de fyra blomsterhaven (Anita), Att leva sin dröm (Nathalie som har fullt upp, men ändå kanske kan resdrömma) och Gillas vardag (Gilla gillar visst att resa också?)

 

 

 

Drömutmaning, del ett

En trevlig utmaning, serverad av Päivi – på finska. Översättes härmed. Tio punkter. Vissa var klara som korvspad, vissa krävde tänkande, vissa bjöd på flera möjligheter. Härmed sagt att dessa inte är de enda. Tio resdrömmar, tio olika (njaa…) kategorier. Päivi tog med ”köyhän naisen vaihtoehto”, gav lite mer rolighet. Så ”pensionärsgummans alternativ” finns också här!

Eftersom OrdOdlaren för det mesta begränsar sina inlägg till högst 600 ord kommer de fem första här.

1. En plats. Utan tvekan Yellowstone nationalpark, grundad 1872 i USA-delstaten Wyomings nordvästra hörn, lite över grannstatsgränserna. 8980 km², tre gånger Gotland minus lite. Så det blir helikopterflygning över heta källor, bubblande gyttjegrytor, geysrar och vattenfall. Ett annat perspektiv än det som upplevts i Island. Och en stor mängd djur. Supervulkanen hade senast utbrott för 640000 år sedan, man vet ju aldrig…

Pensionärsgummans alternativ: Ett utsiktstorn i en nationalpark här i närheten, eventuellt ett fönster med utsikt i ett höghus hos någon bekant. Förslag emottas med tacksamhet!

2. Ett evenemang. Holmenkollenspelen. Visst har det rapporterats om fyllerier och slagsmål, men OO vill stå vid spåret bland glada norrmän som hejar och sjunger, tillverkar mat och dryck och stortrivs som publik. Gärna iklädd lite smågalna kläder. OO har besökt platsen på förra årtusendet, sommartid. Beundrade utsikten från högsta punkten i den här backen – nu är backprofilen annorlunda.Pensionärsgummans alternativ: Lovisatravet. Gå omkring på stallområdet i lugn och ro och glädjas åt att inte behöva hålla på med en häst, svettas, bli dyblöt av regn, vara nervös och svära osande eder.. Och se på loppen utan att skämmas över en häst som galopperar bort sig.

3. En intressant plats inom landet: Glasigloo-hotellet norr om Rovaniemi. Övernatta i vilket väder som helst med full utsyn genom tak och övre delen av väggarna. Norrsken, regn, snöfall, stjärnhimmel… Platsen valsade runt bl.a. på Facebook som ett av de mest intressanta hotellen i världen för en tid sedan. Förstås störs nattsömnen av nyfikenheten, med det är det värt.Pensionärsgummans alternativ: Rigga upp ett myggnät  i gårdslinden, sova på ett liggunderlag där en vacker sommarnatt. Eller skaffa en bättre utemadrass, tjockare och bredare.

4. En stad. Barcelona. Städer är ingalunda OO:s största intresse, men rykten från flera håll säger att den här staden är sevärd på grund av Gaudis arkitektur, den breda gatan ”Ramblan” och folklivet där. Långsamt strosande och byggnadsbeundrande. Men kanske inte under turisthögsäsong…Pensionärsgummans alternativ: Fredrikshamn. Bara att sätta sig i bilen och köra ca 80 kilometer österut, genom intressanta orten Neuvoton (=Rådlös). Faktiskt, OO har aldrig varit där. Stadens ursprungliga stadsplan är intressant, som ovan på det frimärksstora frimärket synes. Frimärket utgavs till stadens 300-årsjubileum 1953.

5. Ett land. Svårt, tills begreppet ”lilleputtstat” dök upp. Då var det klart med en gång: San Marino. Får samtidigt en chans att rådbråka italienskan på köpet. Vet föga om staten, men kan rätt så exakt peka ut den på kartan. En stadsstat som har överlevt alla turbulenser på halvön ifråga, med ett statsskick sen 1200-talet. Historiskt och naturmässigt intressant.Pensionärsgummans alternativ: Jämtland! Landet i mitten, den självständiga republiken, Storsjöyran, språket, jamtelagen (obs, rätt stavat!)… Också intressant historia. Ylva, om du är hemma då, då fungerar du väl som guide? Ewert Ljusberg kan väl hålla välkomsttal?

Nu blir det en liten paus. De följande fem dyker upp inom kort. Ber om ursäkt för de frimärksstora bilderna, så blir det när OO stjäl bilder från nätet.

Utmaningarna är svårast. Skulle gärna utmana icke-bloggare, men var publicerar ni i så fall? Skriv e-post eller brev om era drömmar, så sammanställs de till ett eller flera inlägg utan namns nämnande. Bloggarna som får börja aktualisera sin resdrömmar är Carita, Lena, Anita, Nathalie och Gilla. Hoppas ni läser det här och följande inlägg!

I nästa inlägg:

 

Tänkte och tände…

Helt plötsligt tände det: ett bra bloggämne! BJR kom hem från körövning och sjöng på ett ord: par-para-fi-i-i-i-neeer-adee, paraffi… OrdOdlaren satt och brottades med några tusen foton från Sydafrika och hade just kommit fram till !Khwa ttu, san-folkets kultur- och kunskapscentrum. Fortfarande pågår krympandet av bildantalet till en hanterbar mängd. Två bildvisningsberättandetillfällen förbereds som bäst. Roligt, intressant, svårt och tidskrävande.

Manskörskonsert om en knapp månad, ‘Romantik och Revolt’ är rubriken. Minst en av ”låtarna” är komponerad av Richard Strauss (1864-1949), som med den anrättningen ville visa att man kan skriva fin musik på vilken text som helst. Så blev ”Utan svafvel och fosfor” till 1889. Återstår att höra hur fint det blev. Den åhörda basstämman berättar inte allt om ett fyrstämmigt verk. Texten från tändsticksasken på bordet, förstås.

Tände en brasa. Med gaständare. Tittade på fotot av san-mannen Andries som tvinnade två pinnar av olika trädslag mot varandra, på mångtusenårigt sätt:

Ötzi, han som hittades i Alperna 1991 och visade sig ha omkommit ordentligt 5000 år tidigare, han hade elddon med sig. Flinta och något annat, men också två bägare för förvaring av glödande kol. Den gåva som Prometheus enligt grekisk mytologi gav till människorna har alltid förvaltats väl. Och det brann (och brinner i skrivande stund) med fart i spisen:

Tändstickor? Nu har OO lärt sig att svavelstickor har funnits ”sen urminnes tider”, men de krävde kontakt med ett glödande föremål för att antändas. En alkemist presenterade vit fosfor (fråga inte OO mer om det…) på 1670-talet, det ämnet höll man i en flaska och doppade en svavelsticka i och vips – så hade man eld. Inget för tanten i stugan på landet, tror OO.

Undrar om det blev ännu farligare och ”eldfängt” 1805, när man började med stickor som hade en sats av svavel, gummi arabicum och stärkelse som doppades i en behållare med koncentrerad asbest (!), varvid antändningen skedde. Tror att tanten vid spisen på landet ändå höll sig till stål och flinta och fnöske och täckte över glöden på kvällen med aska, blåste liv i högen på morgonen.

Nya stickor konstruerades. Gul eller vit fosfor, blydioxidsvavel och små doser av andra tungmetaller. De fick namnet alltändartändstickor, eftersom de kunde antändas genom att man skrapade dem mot en grov yta. De där tuffa männen i westernfilmerna använde visst stövelsulan, elegant och smått nonchalant svängde de upp benet och tände sitt rökverk… Tyvärr kunde stickorna antändas bara av att de skrapade mot varandra i asken. En och annan häftig olycka inträffade säkert, så tanten i stugan på landet, hon… ja.

1844 kom patentet. I Sverige. Säkerhetständstickan. NU, äntligen, förstår OO innebörden av ordet ifråga. Tänds, då som nu, mot askens plån. Ingen ytterligare utveckling har behövts. Industrin blev stor och viktig i Sverige.

Tändsticksasksinventering. Askarna har reklam, hemknåpade prydnader, tänkespråk… Tillsammans med den av OO numera favoriserade gaständaren blev det ju något att tänka (och tända) på:

Vad har ni gjort med tändstickor? Sparat och samlat lådor och etiketter? Lekt plockepinn? Byggt lättraserbara pinnhus? Löst problem i stil med ”flytta endast en sticka för att få…”? Gjort mer hållbara konstverk? OO har gjort allt, men försöken med hållbara konstverk blev allt annat än hållbara och konst….

 

Bara vanligt vatten… (jul?)

Den lilla flickans minnesbilder är dunkla, men det fanns en vattenkran i köket, en i källaren/tvättstugan/bastukammaren, och en i föusi för kornas dricksvatten. Allt byggt och installerat 1948. Brunnen fanns en god bit från huset, några meter högre upp i terrängen. Ännu några meter uppe fanns en källa som användes i kristider – och uppe på berget fanns ytterligare en källa.

På 1950-talet slösade man inte med vatten, inte en droppe fick tappas i onödan, alltid ett kärl under kranen. Varmvatten värmdes på den stora vedspisen. Än i denna dag använder OO kallt vatten för den uppfriskande morgontoaletten. Tala om vanans makt… I det tidigaste barndomshemmet fanns ingen dusch, inget badkar, inget badrum  – förutom i källaren. Alla uttömningsbestyr skedde i hyschjon utomhus, oberoende av temperatur och (o)väder.

I slutet av årtiondet vände det. Nästan överflöd av vatten. Orsak: nymodigheten bergsborrbrunn! Borren duntade på länge för att ta sig genom lite på tio meter berg, som till slut gav vatten i mängd. Platsen var nogsamt utvald av en eller fler slagrutemän, dessutom av mammas specialmetod: guldring hängande i en tråd som började röra sig i häftig cirkel ovanför en ”korsåder”.  Och i det nya huset som murades upp under samma tider fanns nymodigheten vattenklosett. Inomhus. Dock lät dusch och badkar vänta på sig i åratal. Tyvärr saknas alla bildbevis.

Detta i övrigt ojuliga inlägg får illustreras av julgransorkestern med  lyssnande tomtar. OO skriver och lyssnar – på radio. Eventuellt kan en basröst skönjas i den direktsända julbönen.

Åren gick, och på 1980-talet aktualiserades vattenbristen igen, i OO:s dåvarande hem. Lågvattennivån i brunnen blev allt mer ofta förekommande. Ingen tvättmaskin kunde köras förrän en brunnsgranskning utförts. En och en halv brunnsring var oftast tillräcklig, men tillrinningen blev allt långsammare och slöare.

De sammanslagna bankkontona (OO blev oskyldig från studieskulderna 1988) tillät vatteninvestering. En vidunderlig manick kom in på gården, borrmaskin, i nådens år 1991. ”Vatten finns överallt”, sade borraren. ”Var vill ni ha brunnen?” ”Tja, hm… Dä-äär” – och apparaturen körde igång. Den borrade in sig i berget 55 meter, på nolltid. Allt medan OO befann sig på annan ort i sitt undervisningarbete, inga bildbevis här heller – förutom när allt var klart:

Röret som gav vatten. Ser ganska så anspråkslöst ut där vid husknuten. Men efter någon dag var det fullt fräs i kranarna och vattenoron var för alltid borta. Dock, knappt tjugo år senare installerades av nödtvång kommunalt vatten och avlopp. Men det egna brunnshålet har en egen kran på verandan, för stallets invånare, för biltvätt, för gräsmattor och andra odlingar. Ändå fortsatte regnvattensamlandet, även i det nuvarande hemmet med kommunala kranar. Nä, nu slänger skrivaren in en bild av utsikten just nu:

En vecka i närheten av Kapstaden aktualiserade barndomens vattensparande. ”Direktiven” väntade i logementet:

Egentligen är 70 liter rätt så mycket, OO översatte mängden till ungefär två ”meijahinkar” – de som levererades med producerad mjölk till mejeriet rymde 35, 40 eller 50 liter. De minsta hanterade tonåringen suveränt…

Äggkokningsvattnet återanvändes som värmningsvatten i tekannan, kokta ägg kan avsvalkas i ett kärl, det vattnet kan tas till vara som diskvatten, o.s.v. I duschen fick boarna umgås med en spann/hink/ett ämbar, och det vatten som samlades in under den proceduren slängdes som spolningsvatten i behövlig bytta. Och vem borstar tänderna med kranen rinnande under den verksamheten? Det duschades inte där (heller) varje dag. Och inte gjorde man så här heller:

GOD JUL, kära läsare! Det kommer juligare inlägg, tror OrdOdlaren – i varje fall just nu. Lyssnar på Borgå kammarkör ännu en stund!

Kameliadamen

Marie Duplessis, kurtisan, avled i tuberkulos som 23-åring 1847. Hon hade tydligen ett visst samröre med Alexandre Dumas d.y, som inspirerad av hennes öde publicerade romanen Kameliadamen 1848. Marguerite Gautier heter huvudpersonen där. Giuseppe Verdi insöp romanen som ugnsfärsk, ville göra opera men var upptagen med annat. Librettisten FM Piave (eller Verdi själv) satte namnet Violetta Valéry, och på kortare tid än två månader 1853 var operan klar för premiär 6 mars samma år. Efter lite omarbetning blev den en succé, och är så fortfarande.

Puh, det var en spaktafäckad inledning (placera om sp och f…). ”Hear my Song, Violetta…”. Kommer ni ihåg Ray Adams och hitlåten från 1960-talet? Redan tre årtionden tidigare plockades den melodin ihop i Österrike av Verdis vackra melodislingor. Det finns otaliga varierande inspelningar, alltifrån Frank Sinatra 1940… Och teateruppsättningar, filmer (bl.a. med Greta Garbo) har gjorts på Kameliadamen genom åren. Ja, i Frankrike får hon oftast gå under namnet Camille…

OO avnjöt operan som bioföreställning från Metropolitan helt nyligen En fantastisk produktion med Diana Damrau och Juan Diego Flórez i huvudrollerna. En underbar upplevelse för ögon och öron, sällskapet på fyra personer var helt tagna ännu ett dygn efteråt. La Traviata betyder ”den vilseförda”, men det är ju ingen mediasexig operatitel, så… Bilden är ”lånad” från The Met:

Men varför just kameliadamen? Tja, en källa påstår att kurtisanen ifråga alltid bar en kameliablomma. Vit betydde ok,

Från botaniska trädgården, Hobart – obs ”kotteknoppen” uppe till vänster

en röd att hon hade sin månatliga paus från sexuella aktiviteter.

Den gamla kamelian i Vergelegen

Ett smart signalspråk, eller påhittat i efterskott? Som tur var bar hon kanske inte en kamelia som såg ut så här:

´Grace Albritton’, Vergelegen

Linné gav blomman namnet, för att hedra G J Kamel (1661 – 1706), upptäcktsresanden tjecken, jesuitmunken, apotekaren (m.m.) som undersökte floran och faunan på Filippinerna och grundade botanisk trädgård och apotek där. Kanske kamelian också växte där högt uppe i bergen, annars anses Japan, Korea och delar av Kina vara dess naturliga hemvist. Linné fick ihop det på något sätt, antar OO. Camellia japonica, släkt med tebusken. Blommar på vårvintern.

Även ”fallna blommor är vackra, som från ”gamla kamelian” i Vergelegen

Hos oss i Norden var kamelian förr en populär krukväxt, när ”vi” hade bostäder med högre luftfuktighet än nu och dessutom ofta ett svalt ljust rum där den trivdes med jämn jordfuktighet utan vändande och vridande och med kalkfattigt vatten. Numera är den ”svår”.

I det fria och det vilda blir busken/trädet flera meter hög. Här ser ni en annan kameliadam i kameliaskogen i Vergelegen i Sydafrika.

Där blommar det värrigare i juli-augusti, men några blommor kunde ändå upptäckas i slutet av oktober. Den vilda, ursprungligen enkla blomman med fem kronblad har korsats och förädlats i det oändliga, här kommer en liten kameliakavalkad på mer eller mindre lyckade knäpp:

Botaniska trädgården, Hobart

Också från Hobart

‘Nuccios Gem’, Vergelegen

‘Debbie’, Vergelegen

‘Donna Herililia de Freita Magalheas’, Vergelegen

Marknader

Ingredienser: En knapp modell större, en knapp meter björntråd eller liknande. Beredning: Träd tråden genom två hål i knappen, knyt ihop ändarna. Användning: snurra, snurra och dra – magi! Ljud och tråd som reagerar som ett gummiband. Vanlig sysselsättningsleksak på 1950- och 60-talen. På Saturday Market i Harkerville, mellan Knysna och Plettenberg Bay, fanns leksaken till salu:

Gissa hur kvällen tillbringades… Ljuva barndomsminnen och -ljud!

Ser man en sån här skylt kan den bara inte negligeras. Närproducentmarknader, byamarknader och liknande skall besökas, både hemma och utomlands. Det har blivit något av ett måste på resor, ett sätt att komma i kontakt med lokala människor, få prata om likartade erfarenheter, hitta inspiration till egna försäljningar, med mera. Tyvärr är det inte lätt att fotografera och få helhetsbilder.

Det skrattande paret som tillhandahöll snurrleksaken hade många kreativa galenskaper på sitt bord. De här finns hemma nu, väntar bara på rätt lagom galet tillfälle för att få komma till nya ägare: (förstora upp bilden)

Lördagsmarknaden verkade vara traktens samlingsställe. Mat (det fanns massor av den varan att inmundiga) , sittande vid bord och umgänge var minst lika viktigt som att köpa något att ta med sig hem. Kläder, tavlor, tyger, smycken…

Och bland annat ett stånd med snidade inhemska fåglar. Förstås blev det köp, eftersom tillverkaren stod för försäljningen. Det fanns en massa annat roligt av olika afrikanska trädslag också, men som flygresenär bör man ju tänka på vikten, och de trevligaste föremålen kändes något väl tunga. Tyvärr.

Det fanns också en gästbok, där man som brukligt är skrev namn, hemort och land. Men här gick arrangörerna ett steg vidare, besökarna överfördes ortsvis med knappnålar till världskartan. Nu finns det fler än två nålar på Finland. En idé som kunde förverkligas lite här och där, eller…?

Förstås finns det också regelrätta ”African Markets”, vid varje turistfälla

– och öppethållningstiderna verkar vara nästan 24/7. På sådana ställen kan man botanisera hur mycket som helst, och alltid finns det ”a special price for you”. En megastor, inte alltför tung rund träskål kom med från första resan. Diameter ca 42 cm. Synnerligen välbehövlig i ett tvåpersonershushåll, vacker och lagom ”heimlaga”.

Ibland hittar OO riktigt nyttiga, användbara saker. Den snygga läderväskan på Salamanca Market i Hobart, Tasmanien, linnehatten på onsdagsmarknaden på Mornington Peninsula i – ja, vad byn/orten heter är bortglömt. Marknadsstånden var där placerade i en stor cirkel, smart. Och visst blev det en nyttig ”grej” i Harkerville också: ett förkläde för chilitomtemor med texten ”Too hot to handle”. Det syns kanske inte så bra på den här inte alltför skarpa bilden, och den bildkvaliteten är den konformade figuren så nöjd med, så!

Malmgårds julmarknad i Pernå/Lovisa står för fotot. Där stod BJR och OO helt nyligen i dagarna två och krängde chiliprodukter. Mer av den varan inkommande veckoslut, troligen i mindre format. Malmgårds julmarknad är en av de större i södra Finland, och folk kom, trots att vädret inte var det bästa med regn, snö och blåst i en inte så salig blandning. En del försäljare ute, en del inne, en del mittemellan. Chiliprodukterna såldes inomhus, tack och lov. Foto: Malmgård.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 36 104 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.