Dagen idag, 28 februari

”Kom ihåg att inte låta / siskan, fågeln du har fångat, /  tro att hon är ett slags piga, / har en tjänarinnas ställning.” Sång 24, Kalevala. Brudgummen får undervisning om hur han skall behandla bruden, varnas för att behandla henne illa. Från den nya översättningen till svenska, gjord av far och son Lars och Mats Huldén 1997-99.Det är Kalevaladagen idag. Den dag då vi hyllar det finska nationaleposet, insamlat och sammanställt av Elias Lönnrot (1802-84). OrdOdlaren beslöt att öppna boken på måfå, i blindo sätta ner fingret nånstans samt citera det som utpekas här. Rätt så lyckat, eller?

OO sökte som besatt i stadens bibliotek, där fanns minst en meter Kalevala-utgåvor på golvnivå (=svårfotograferbart) i olika storlekar, illustrerade (bl.a. Akseli Gallén-Kallela) och inte illustrerade, på Savolax-dialekt, på norska – men inte på svenska… Hann muttra ett och annat onedskrivbart ord innan hon kom på att ”folkdiktning på svenska” finns i byggnadens motsatta hörn. Kutade dit, hittade och rusade iväg till lektionen i italienska. Missade början med några minuter.

Den finska kulturens dag. Flera personer i storfurstendömet ville på 1820-talet bygga upp en finsk nationalitet och Elias Lönnrot började samla – OO återvänder till det här. 1828 började jobbet, 1845 (januari) hade han gjort sitt i resväg. Han hann med mycket annat också, OO brinner av berättariver!

Varför då 28 februari? Den dagen, år 1835, undertecknade Lönnrot företalet till ”Gamla Kalevala”, boken utkom i slutet av året. Savokarjalan osakunta (Savo-karelska avdelningen) vid Kejserliga Alexandersuniversitetet i Helsingfors började på 1860-talet fira årsfest den dagen, sakteliga utvecklades dagen till en allfinländsk kulturdag med fester och dokumentationer. Senare utvidgade Lönnrot sitt verk, 1849 utkom ”Nya Kalevala”, det verk vi nuförtiden talar om. 50 sånger med en stor mängd ord, enligt uppgift 22 795 verser/versrader – det är alltid lite vagt det där med vers… Den svenska här avbildade upplagan är helt utan illustrationer och omfattar 365 textsidor. Stilen är finsk runometer, en mycket gammal versform med upprepningar och allitterationer (Vaka Vanha Väinämöinen…). 8 – 8 – 8 – 8… stavelser.

OO känner till många finskspråkiga personer som kan långa stycken ur Kalevala utantilll, och de kan deklamera med ett starkt typiskt finsk patos – sådant torde höras på alla fester runtom i landet idag. De finlandssvenska skolorna på 1960-talet gled tyvärr elegant förbi både Lönnrot och Kalevala. Skralt, rentut sagt. Senare i livet inser man att det inte går att förbigå verket. Två steg in i det finska,och du ”snavar” direkt över den gamle och vise Väinämöinen med magiska krafter. Snart nog kommer ”rivalen” Joukahainen in i bilden, sen den starka ledarkvinnan för schamanfolket i Pohjola, Louhi, för att inte tala om Ilmarinen, smeden som tillverkar pengakvarnen Sampo, Kullervo som härjar och hämnas, skrytmånsen, stiliga Lemminkäinen… Namnrikedomen är enorm, likaså berättelserna som behandlas på olika sätt inom kulturens olika sfärer. OO är ju helt betagen av operan Kullervo (Aulis Sallinen), symfonin Kullervo (Jean Sibelius) – för att inte tala om Akseli Gallén-Kallelas välkända färgrika illustrationer.

När OO har ärende till post eller apotek kör hon iväg till stadsdelen Vårberga och kör in på Sampovägen. En dag började hon titta på kartan:Stadsdelen byggdes på 1970-talet. En arkitekttävling utlystes 1966, och det vinnande förslaget (Olli Lehtovuori) förverkligades i tre på varandra följande etapper, i folkmun heter det nuförtiden Vårberga ettan, tvåan och trean. Vem som bestämt gatunamnen vet inte ens vår kunniga och supertrevliga museilektor Hannele Tenhovuori. ”Tvåan”, ovan avbildad, är värd att fira och firas idag, OO har räknat till minst 16 Kalevala-namn, många kvinnor!

Hur fira? Det finns tyvärr ingen typisk ”kalevaladagsbakelse” eller något liknande. Varför inte karelska pirogersom enligt EU-bestämmelse från 2003 skall bestå av ett tunt rågskal med fyllning av ris, korngryn eller potatismos. OO vill ha korngryn, fås sällan, så det bli ris. Äts uppvärmda med äggsmör, men kalla går också. Skrynklorna är inte lätta att få till, men ni skulle bara se de vana bakartanterna! Helt att jämföra med italienska pastatillverkande tanter.

I blåsten…

När man är i blåsten är man uppställd. Åppställd. Nästan råålöös. Försök själv ställa upp något i blåsten, det hålls inte. Glider iväg om det är halt (har hänt OO själv, skosulorna fäste inte, en absurd känsla…), ramlar omkull och blir blöt om det regnar. Och det har det gjort. Regnat. Nästan vågrätt. I sådant väder går OO inte ut med kameran.

Tillräckligt kontaminasammanblandat? Lördagen den 22 februari, vid 17-tiden, stod OO i blåsten vid järnvägsstationen i Böle (norra Helsingfors) och väntade på en buss som skulle ta henne hemåt. Bussen hade medvind, så glasögonprydda OO måste kolla upp mot både regn och blåst för att kunna ge stannatecken åt rätt fyrhjuling. Kände sig ändå inte vare sig i blåsten eller uppställd, bara blöt. Lösningen kom ju. Fina väskan, gamla ytterrocken och brillorna torkade(s) på den knappa timmen i bussen, tills – det var dags att kliva ut i eländet igen och gå till snällt väntande Lilla Mhy. Men hon var kall, efter nio ensamma timmar.

OO undrade om Ciara och Dennis fått barn som drabbade Finland på lördagen, medförande än en gång rekordhöga vattennivåer. Joho, finska vad-det-nu-är-för-myndigheter började tala om stormen Tuuli (=vind, blåst!) enligt namnsdagsbarnet 22.02. De kunde ju också ha valt det finlandssvenska namnsdagsbarnet Hilda, som kommer från fornsvenska Hildr och betyder strid, kamp. Hildr var dessutom en speciell valkyria som kunde hela och bota sårade kämpar på slagfältet – kanske genom att ge dem en blåsning?

På normalsvenska blir man ställd, rådvill, rådlös, handfallen (just det, i blåsten; man faller på händerna…) Något belägg för ”i blåsten” har OO inte hittat, men känner många som säger så (inklusive OO själv).

Nyheterna på söndag berättade om turister på Gran Canaria som på grund av blåsigt väder blivit blåsta på hemresan. Finfinfinaste sand har yrt in över holmarna, in i minsta lilla springa, i hus och hem, i flygplan… Nu skall alla metallfåglar granskas innan de får lyfttillstånd. Det tar tid. OO mötte en färsk bild på nätet, från välunderrättat, pålitligt och känt håll:Inte fotat genom något filter, det handlar om det verkliga semesterlivet 23.02 2020. Blåsten har lagt sig, men ännu inte sanden. Inte angenämt vara ute… Rapport dagen efter: inte mera gult dis, dags att sopa och sopa…Söndag morgon. Laddade för blåsigt förmiddagväder i hufvudstaden. Magert resultat. Solsken, lite vind, lite rått. Hur fångar man sådant på bild? Enda resultatet var flaggorna ovanför ingången till Balders husTvåvåningshuset byggdes 1813, en schweizisk konditor (det fanns flera sådana i landet då) som hette Clopatt (hur säger man det med finskt/tyskt/svenskt uttal…) ägde det 1851-1913, då det köptes av nykterhetslogen Balder och byggdes uppåt med en festvåning. OO har besökt mysiga konserter där några gånger.Måndag förmiddag, 24.02. Inget plåttaksskrammel på natten, däremot aningen minusgrader. Stenarna i gårdsrabatten är helt kala. Isig kätting som leder takrännevatten sommartid, ampelställningar. Inga stormspår på hela heimani. Träden gungar fortfarande i skrivande stund, skall vi drabbas av en lokal Matti?Gårdsgranen har fått nådatid. Planen var att fälla den över den snöfyllda gårdsrabatten 2020. Den börjar nå sin ålders senhöst, barrar alltför bra. En annan iskätting.Vallmon i samma nämnda rabatt inger lite oro. Nu utlovas temperaturer aningen under noll, kanske lite snö, så kanske…

Ciara (Chiara, tycker hon som kämpar med italienska på skoj) blev Elsa i Norge, Sabine i Tyskland och i Schweiz. Meteorologerna uttrycker en önskan om att de nationella namnsdagsalmanackorna skulle få ge vika för en internationell alfabetisk lista, som faktiskt finns. Efter Chiara kom Dennis, som fick hålla sitt namn i hela Europa. Nu står Ellen, Francis, Gerda och Hugh i tur. De må hålla sig lugna.

I Finland är vi ofta förskonade från de värsta stormarna, vi ligger ju lite ååsiides. Ibland får vi ändå små egna oväder, sommartid kan de komma från söder-öster. Då får vi ta till egna namn.

Envishet och vinst

Mannen i OO:s förra liv hade en och annan totalt oomkullrunkelig åsikt. Sällan störde dessa vardagslivet, något kunde de rubbas med järnspett, men oftast var det inte mödan värt. Bankkort, nej. Dator, nej. Nätbank, nej. Köp- och säljannonser i tidningar var däremot ett nästan maniskt intresse (yrke: försäljare i en stor del av livet). Mot slutet av sitt liv började han ändå starta datorn själv – för att se på blocket.se och andra liknande sidor. Kollade priser, försökte sälja ett och annat. Lyckades.

Sista hästen sålde OO under en av hans sjukhusvistelser, i bästa samförstånd. Senare besöktes hästägarflickan några gånger, tycke uppstod. Hörde henne en gång tjata på sina pappa om en Jopo-cykel.

En dag efter den händelsen utbrast mannen: ”Du skall åka till Lidl! Jag kan köra.” OO höll på att sätta sig på rumpan mitt på köksgolvet. Hans klart uttalade åsikt var att den affärskedjan inte hör hemma i vårt land, ”Vad menar du??” ”Jo, de har en tävling, man kan vinna en Jopo-cykel. Skall vi starta nu? Du går in, fyller i två tävlingsblanketter, en för mig, en för dig. Jag väntar i bilen”.

Häh. Sagt och gjort. Butiken var då rätt liten och trång, OO hittade ingen tävlingslåda vid första rundturen. Vad i hel…. Har han yrat och inte kollat datumen igen! Tog en runda till. Jo, där, inklämd mellan berg av hushållspapper och toalettpapper, där fanns en liten rosa låda, ”Tävla och vinn”. En kupong för OO, en för mannen, köpte något smått, gick ut och glömde det hela.

Två-tre månader senare fick OO ett stort vitt kuvert på posten. Ingen avsändare. Rev upp det i närheten av pappersinsamlingshögen. Fram kom ett papper: ”Grattis, du har vunnit! En rosa Jopo-cykel. Var vänlig, ring…”.  Jublet blev till fånfnitter om en stund: mannen hade fått ett likadant kuvert, likadant innehåll! En månad senare lyfte en skrattande karl ut de inpackade cyklarna ur sin transportbil: ”Nu får ni börja cykla!”

Nja. Bil var mannens transportmedel, på drygt 30 år sågs han cykla endast en gång – några ärevarv på gårdsplanen med den nya Jopon. Ett smått ledande telefonsamtal till hästägarflickan visade att pappans hjärta smultit; hon hade fått en Jopo.MSR som jobbade på Siljaline tog med glädje emot den ena cykeln. Den transporterades till grannlandshuvudstaden i Taxfreens lager, flera presumtiva köpare bland båtpersonalen uppenbarade sig under resan. MSR var för övrigt övertygad om att det fanns endast två tävlingskuponger i lådan… Cykeln trampades flitigt och hölls låst med dubbla lås i flera år mellan varven, men för cirka två år sedan lyckades tjuvarna. Synd.

OO trampade lite av och an med sin Jopo. Insåg att den är en stadscykel, fungerar inte så bra i lantlig miljö med längre avstånd. Den sjuväxlade fungerade bättre – tyvärr är den nuförtiden också åsidosatt. Smala vägar, kraftig trafik, drygt åtta kilometer till butiken, ingen att cykla till på någon kilometers avstånd, sämre kondition, lite astma… Går hellre. Lovar inget, men kanske…

Den andra Jopons öde? Såldes till en bekant i hufvudstaden, de flyttade tillsammans till lantligare miljö och sen till en mindre stad. Där görs numera stadsutflykter tillsammans. Förhållandet är stabilt.

Andra storvinster i OO:s liv? En motorsåg. Används fortfarande av svågern. Tillvaron nu kan också ses som en vinst, tack och lov inte förknippad med någon lottdragning.

Lyssnar på radio… 13 februari

Morgonstund har guld i mund! OrdOdlaren gillar morgnar. Det är bara ett fel. De kommer för tidigt – speciellt för den som också gillar kvällar och nätter.

Nu sitter hon här och gottar sig (även om det inte är morgon mera, strängt taget) och fyller rummet med musik och prat från radion, så har hållit på i snart fem timmar:Husets ”huvudradio” ser faktiskt intressant ut! Plats för en CD-skiva högst uppe, eventuell kassett nedtill. Och mittemellan en massa små knappar att träffa rätt på när fjärrkontrollen inte fungerar. De drygt 20 år gamla ljudförstärkarna ger ett njutbart ljud; ”räcker till” för symfoniorkestrar, körmusik, höga sopraner och djupa basar.

Idag är det Världsradiodagen! UNESCO ville så 2011, då firades Dagen första gången. En dag då vi skall hylla radion, som trots all digitalisering är det medium som når flest människor i världen – och snabbt dessutom. Förutsatt att man hittat på-knappen på apparaten…

Förr var OO en verklig radiot. Numera i mindre omfattning, men så fort som chans ges, så… TV-n binder för mycket, tycker denna skribent. Du kan göra en hel del medan radion ”snurrar”. Skriva blogg, t.ex…Den här apparaten stod i studiehandledarens arbetsrum, gav lite bakgrundsunderhållning. Ibland med en skiva, ibland fick den komma på utflykt till ett klassrum. Numera är den sällskap vid strykbrädan och har inte riktigt funnit sin plats, eftersom det är stor konkurrens om el-uttaget.

Visst finns det kritik att ge mot radions programinnehåll, musikvalet, alltför många ”ring-in”-program (och dåliga telefonkontakter), pratarnas språkbehandling, med mera. Ju äldre lyssnaren blir, desto sämre verkar radioinnehållet bli.

OO har faktiskt varit radioaktiv också, en sommar på 1970-talet. Då gjorde hon en banbrytande insats, på chefens uppmaning – intervjuade sin kompis, som var 4H-ledare, i studion på vår gemensamma dialekt. Brott mot radions språkregler på den tiden, tur att det är annorlunda nu.

Ännu mera förr, i radions barndom, var det värre. Det blev t.ex. folkstorm när den första kvinnan i radion i Sverige, Astrid Kindstrand, läste nyheter i radion. Året var 1938, och att en kvinnoröst berättade om olyckor och oroligheter passade sig inte, enligt upprörda telefonringare. OO minns också att hon läst att ordet ”byxor” var förbjudet. Man sa ”pantalonger” i stället. (och alla lyssnare förstod?) Jovisst, det klagas även idag på haltande språkanvändning, men man förbjuder ändå inte dialektala svängningar. Raka översättningar från finskan reagerar OO mest emot. Och svordomar (de är ändå sällsynta).

Radiosändningar i Finland började 1926, i Sverige 1 januari 1925 – och det var Sven Jerring som sa de första orden! Tänk, det är inte ens 100 år sedan. I dessa tider, när poddar och YouTube pladdrar på folks hörlurar. OO:s artigaste radio finns i Lilla Mhy. ”Säger” ”Hello” när den vaknar av startnyckeln och när motorn stängs av lyser ”See You” på den lilla skärmen. Ibland svarar OO…

Förr hade OO en liten platt klockradio vid sängen. Finns kvar, men har kopplats ur. Den var inställd på att efter en knapptryckning stänga sig själv efter 59 minuter, bra vid insomnandet. Väckningen kom under den yrkesverksamma tiden någon minut före en nyhetssändning. Uppdateringen av nattens hemskheter kom alltså direkt, men det var ju inte alltid som fartyg gick under och politiker sköts.Sovrumsradion nuförtiden är lyxigare, ljudkvaliteten är av helt annan kaliber än i 80-talsdosan. Den styrs av fjärrkontroll, OO har inte hittat avstängningsautomatik. Används alltför sällan.

                                        Glad Alla Hjärtans Dag!

                                                                                                    Med eller utan radio.

En kvinna som gjort mer än vi vet…

Den skånska fyrapersonersfamiljen var på sitt första besök i Finland, 1990-talet. Efter intagen middag ställde sig OO för att diska, skånemamman kom in: ”Jag kan tor… Va? Har du också ett sånt där skåp?” Hennes min var obeskrivlig. Familjen hade gjort en liten rundresa i Finland, övernattat i en stuga. Där upplevde skåningarna för första gången ett torkskåp för disk. Deras reaktion var då: ”Vilken smart stugägare som har hittat på det här!”OO:s nuvarande torkskåp är smalare – mindre – än det dåvarande, eftersom det här köket är annorlunda planerat. De flesta hem i Finland har fortfarande ett skåp med ”gallerhylla” rakt ovanför diskhon – i vissa nya kök finns dessutom en liten ”dropplåda” under. Man placerar alltså det man diskat där, tallrikar, glas och koppar och kippor lufttorkar tills de behövs nästa gång. Smart, va?Här är ”uppfinnaren”, Maiju Gebhardt (1896 – 1986). Hon utbildade sig till hushållslärare i Sverige, anställdes i Småbrukarnas centralförbund (som hennes pappa hade grundat) 1923 som konsulent och reste land och rike runt, besökte och upplyste husmödrar på olika tillställningar om sådant som kunde underlätta deras vardag.

Kvinnorna betungades speciellt mycket under kriget, och denna driftiga kvinna anställdes 1943 av (håll i er nu) Arbetseffektivitetsförbundets hushållsavdelning. Ett av de första hon gjorde i den befattning var just torkskåpet. Hon ”placerade in” torkställningen av trä, som hon sett under sin utbildningstid i Sverige, i ett skåp. Ritningar kom redan 1945, och tre år senare startade industriell tillverkning. Mycket snart ersattes träinredningen av olika former av metall.

Maiju lär ha varit en humoristisk och kreativ kvinna som höll ypperliga föredrag, ordnade kurser och studiebesök – och sa dessutom att husmödrarna bör lära sig att slarva – hutiloida – också. Hon ”predikade” om vikten av vattenledningar inomhus (1960), centralvärme, ergonomiska dörrhandtag och hur förvaringsutrymmen och trappor inomhus borde placeras, lämpligaste placering för vedlider och bastubyggnad utomhus. Med mera. Allt för att underlätta hushållsarbetet.

”Rahatta voi rationalisoida” var en av hennes paroller – ”man kan rationalisera utan pengar”.  Det sägs att allt fick sin början när pappan hade brutit benet och insåg hur många onödiga steg hans hustru var tvungen att ta i hushållet. Familjen hade fått ett diskussionsämne.

Varför ”uppfinnare” inom citationstecken? Det finns dokumenterat två beviljade patent på torkskåp i USA från slutet av 1920-talet. Där blev det tydligen ingen succé. Ingen patentansökan har inlämnats i Finland. Men torkskåp torde finnas i varje hem, även om de är mindre nu, på grund av den här manicken,som är rätt så sällan i användning i det här huset. OO vet inte hur den startas!

OO har levat med torkskåp i hela sitt liv, med undantag för en studentbostad. Ett sådant fanns redan i det lilla hem som föräldrarna byggde 1948. Har aldrig frågat hur de fick reda på den skåpvarianten.

De varierande disktorkställningar OO träffat på utomlands har känts klumpiga (ovana). I alla dessa uthyrningslägenhetskök skulle ett torkskåp rymmas hur bra som helst, men man vet inte om… På några ställen i Sydafrika skötte städerskan om diskandet, kändes lite väl lyxigt…Visst är skåpen här alltför fulla av allsköns fat och koppar och glas, men blotta tanken på att hela tiden cirkulera dem mellan bord, diskmaskin och skåp avskräcker, nästan. Man skall ju komma ihåg att köra igång maskinen också… OO har vissa besvär med den andra husmorshjälpen som hon också levt med i nästan hela sitt liv. Tvättmaskinen borde ha tömts för två timmar sedan…

 

Öar i Östersjön – 1

En stenåldersyxa med skraltigt skaft – OrdOdlarens association. Nej, bättre upp: en svan som har sträckt ut sin hals och flyger ovanför Ösel och Moon, västerut. Dagö. 989 km²  stor, knappt två gånger Kimitoön, tre gånger Orust.Öns svenska namn, Dagö, lär komma från Gotland – det håll därifrån dagen börjar. Hiiumaa på finska får fd religionsläraren att tänka på Hiisi, enligt böcker den ”mindre snälla” skogsguden, men tji fick hon. Hiisi betyder ursprungligen en helig plats. Dagö är ändå det område som relativt sett har mest skogar i Estland, så ön kan väl anses var helig skog att gå vilse i… Kanske därför räknas dagöborna som klurigt humoristiska, de kläcker självklarheter som andra skrattar åt: ”Dagös mest exakta klocka, den visar exakt rätt tid två gånger i dygnet”. ”Vart den här vägen går? Såvitt jag minns har den aldrig gått nånstans, den har alltid funnits här!”

Dagös historia är fylld av krig, erövringar, ”slavarbete”, och ockupationer Den senaste, ungefär 50 år, har satt sina spår på ön på olika sätt. Raka vägar, rakt genom skog, till exempel. Visst märker man också ett och annat annat, men under tiden efter självständighetsförklaringen 20 augusti 1991 har man minsann putsat bort, snyggat upp, byggt och ordnat inne i samhällena.Tack vare ett meteoritnedslag för länge, länge sedan finns det springkällor i staden Kärdlas västra område. Bara att gräva en grop och sticka ner ett rör så är springbrunnen färdig!I den här trädgårdens område finns också det bästa dricksvattnet i Estland. OO, som inte alltid lyckas hålla tyst, bad om smakprov – och det fick vi. Gott, verkligen!På Dagö finns också en stor herrgård med en mängd byggnader – alla inte återuppbyggda – och fram till huvudbyggnaden leder tre alléer, idag endast den ena, av ekar, synlig för bil- och bussburna. Suuremõisa (Õ uttalas som något mitt emellan u, y och e, med ett leende, det hjälper till i ljudproduktionen), av gammalt även kallad Hohenholm, Grossenhof. Först byggde släkten de la Gardie (som ägde nästan hela ön), 1755 tog familjen Stenbock över rodret och den nuvarande gården byggdes under ledning av Ebba Margareta Stenbock, något senare kom ätten Ungern-Sternberg och huserade här fram till 1919, då den färska republiken Estland beslagtog alla herrgårdar och det blev skola av hela byggnaden – och är så allt fortfarande. En guidad rundtur genom några av rummen visade bl.a. ett skåp som till en del egentligen var en lönndörr till hustruns sovrum. Mannen anhöll om nattbesök genom att kasta in en nattmössa, och sen kunde han klämma sig in genom den smala dörren om han var välkommen.

Huvudingången är däremot bred och synnerligen presentabel:Dörren sändes till Tallinn för att restaureras, och där tappades den bort! En lång tid av sökande, den hittades, och kunde sättas på plats. Torde vara tung…Och trappan innanför den dörren är ingalunda mindre prålig. Till höger en likadan trappdel…Själva gården är ju inte så hottågär heller, här levde man ganska så flott, troligtvis…

Och förstås finns det spökerier i gården. Kanske är det kapten Malm, som togs av daga i ett av rummen av godsherren själv, Otto Reinhold Ludwig von Ungern-Sternberg. Orsak: försening. Straff: landsförvisning till Sibirien – men där lär han inte ha haft det så otroligt svårt. I varje fall öppnas och stängs dörrar med ljudliga knäppar, möbler flyttas med ljud. Ibland skymtar en kvinnlig varelse, sägs det…

Kristiina Hellström, bl.a. landskapsarkitekt, är en känd profil som har åstadkommit mycket på ön. Hennes egen trädgård, uppbyggd under de senaste ca tio åren på en gammal åker, innehåller många former och idéer:En rund blomsteräng, omgiven av fruktträd, placerade i ring, förstås. Men en del träd behagade inte ta sig och växa. ”Så är det”, är hennes filosofi. ”Naturen och växter vill inte alltid uppföra sig som människan vill”.Rosor… Här den kända ‘Ritausma’ (torde vara lettisk…), tillhörande Rugosa-gruppen i ”vattenträdgården” som nämns ovan. Ägarinnan anser att den vuxit för stor, så i höst skall såg och sekatör få arbeta.Den här rosen fanns lite varstans. Namn? Ingen vet, ”typisk för Dagö”. ”Vi tar ett rotskott och lanserar Dagörosen”, föreslog någon.

Fortsättning följer. Här är kartan över svanen, Dagö.