Möten på bokmässan

Babben, Benita, Karin, Tim, Lena, Päivi, Lisa, Thomas, Anna-Lena, Bernt, Filippa, Margareta, Nina – åtminstone er bytte OrdOdlaren ord med. Plus med många andra, vars namn inte uppmärksammades. Dessutom på fyra ”språk”: barndomsdialekten, solskensspråket/reinast grondsprååtsi, standardsvenska och finska.

Längst tid trivdes OO tillsammans med Lena, på standardsvenska. Hon har ”varit bekant” i cirka 40 år, eftersom hon levt ett långt journalistliv och OO har läst välskrivna artiklar. Vi tog bort maskerna inför fotograferingen. Numera är Lena känd för att vara en av eldsjälarna bakom muséet Igor i Degerby, Ingå, muséet om Porkalaparentesen. Där har man samlat minnen från den tid som området var tvångsbortarrenderat åt Sovjetunionen (hösten 1944 – januari 1956). Den tiden ville folk helst inte tala om när Lena och andra entusiaster satte igång med att samla minnen och material på 1990-talet. Snart nog fick man också tillgång till ryska arkiv och kontakt med människor där som kom ihåg. Och även belackarna har mjuknat och anser att jobbet är värdefullt. Intressant!

Nu har Lena och kumpanen Bernt gett ut en fyrspråkig bok om minnesmärken från den sovjetiska militärbasen, därför namnet Porkkala-Udd, som området kallades på ryska. På svenska skriver vi Porkala.

Lite barndomsdialekt. Tim Sparv, läsande fotbollsstjärna, läsambassadör. Snabbt konstaterade vi att han inte ens var påtänkt när OO flyttade från den gemensamma hemkommunen. Dialekten fungerade. Så stötte OO på en ung kvinna, Lisa, vars efternamn skvallrade om hemtrakterna. Rätt. Hennes pappa är en ungdomsbekant. Tungan löpte ännu bättre.

Det krävdes små och större förändringar av tungomålet när den här boken skulle inhandlas, på rätt språk. OO har varit bosatt i trakten i 13 månader, att koppla in språkmelodin och att hitta rätt ordvarianter tar lite tid. Tyvärr. Även om alla från trakten anser att språkkunskapen bör noteras i OrdOdlarens cv. Här finns ordlistor och berättelser, dessutom uttals- och skrivregler (som OO ändå spontant har följt i alla år sen 1970-talet…).

Visserligen dominerar finskan på bokmässan, men OO insisterade på att träffa finskspråkiga bloggväninnan Päivi från Åbo på mässans svenska område, bokbyn (syns inte på bilden). Vi pratar alltid finska, även om Päivi förstår en hel del svenska. Hon bekantade sig ivrigt med det svenska utbudet och plockade åt sig av tidningen Trädgårdsnytt från tidskriftshyllan – i den tidningen finns OO i en annan identitet! Hennes blogg heter Parasta lähteä nyt (ungefär Bäst att ge sig av nu), en reseblogg där ”resa” är ett brett tolkat ord.

Något babbel med Babben blev det inte, vi sågs endast en kort stund. Snarvlet sköter vi via telefon, har så gjort i drygt 35 år. Två fd lärare brukar bruka den apparaten 45 minuter per gång. Ungefär. Nu blev det nästan endast ”utseendekoll”.

Det finns flera författarsamtalsscener på mässan. En del sänds t.o.m. i TV, andra på nätet, en del endast på skärmar i närheten (kolla närbilden till vänster). Står man ”på lämpligt ställe” nås öronen av en kakafoni av röster, blandat med reklamröster, och hjärnans trötthet ökar med flera grader. Här intervjuas författare från Hangö och från Borgå om bland annat lokala förebilder i böckerna de skriver. OO vilade huvudet och benen en stund.

OrdOdlaren piggnade till. Varför russinreklam på en bokmässa? Och dessutom med en ”folkkare” i precis samma färg och form som OO:s egna lite skruttiga bubbla på 1980-talet? Tog inte reda på, men denna röda åsyn gjorde att OO orkade med ett varv till, med bland annat samtal med folk från våra ortodoxa kloster, Lintula och Nya Valamo. På finska. Plus ett långt stopp i ett stånd med gamla kartor – men tyngden på axlarna protesterade mot inköp av en stor bok. Några kort accepterades dock.

Drygt fyra timmar efter ankomsten stod OO i denna ljudmiljö, väntande på bussen hemåt, en kort promenad från mässan, med tyngande ryggsäck och axelväska. Förbisusande otaliga bilar och åtminstone sju när- och fjärrtåg på tio minuter (järnvägsspåren går bakom träden till höger). Huskolossen i fonden innehåller bland annat ett megaköpcentrum, Tripla. Här stod en gång ett mysigt trähus, järnvägsstationen Fredriksberg. Nu är namnet Pasila på finska, Böle på svenska. Och mässcentrum, yrkeshögskolan Haaga-Helia, med mera.

Åh, det smakade gott med två baljor te vid hemkomsten i torsdags!

Filmarbetarfödelsedag 28 oktober

OrdOdlaren filmfreak, som varje år tittar på Oscar-galan från början till slut? Näädå. Ibland fastnar hon ändå. En handling, skådespeleriet, scenerna, kläderna… Blir det pangpang, bilkrossande och grymheter tröttnar hon. Snabbt bytande av sekvenser gör ögonen sjuka. Nyfikenheten vinner ofta om de övriga omständigheterna inte är frånstötande. Till exempel Hitchcockfilmer. Så hände nyligen.

Fönstret åt gården, 1954. OO missade de första minuterna, men upplägget verkade roligt: en fotograf har brutit benet och får finna sig i att sitta inomhus under en tryckande het vecka. Med fönster åt gården. Han ”spionerar”, fotograferar, misstänker och drar slutsatser. Den ampra vårdaren från försäkringsbolaget och flickvännen (som pratar typiskt pletut, förstå det ordet om ni vill, vågar och kan…Okay, så talade skönheterna i filmer på den tiden…) är först föraktande, sen dras de med med full iver. James Stewarts ögon kan man ju se på, och visst var Grace Kelly bildskön.

Och Edith. Edith Head. Född 28 oktober 1897. Observera bakgrunden på bilden: Åtta Oscars-statyetter. Hennes egna erövrade. Ingen annan kvinna har fått motta så många statyetter av det slaget, sägs det. Den första fick hon 1950, den sista 1974. Plus många andra utmärkelser tidigare. Hon började i branschen 1933. Hon skapade filmkläderna. I 700 filmer. För kläderna i den här filmen var hon nominerad, men vann inte.

Den ”berömda” scenen när flickvännen tänker övernatta – den här dressen kan man knappast kalla nattLINNE. James Stewarts replik: ”Preview of coming attractions…”. Design Edith.

En annan kreation, synnerligen opraktisk. Hur kom hon dit till pojkvännen? Knappast i en fullsatt buss. OO har varit med om många ”De gamlas dans-tillställningar” då hon fått plocka upp tyllbitar från golvet. Och en gång på ett bröllop dansade en av gästerna för nära bruden – nästan halva kjolen slets loss. OO rekommenderar inte, men allt är ju möjligt på film…

Edith H gjorde kläder åt de stora stjärnorna, hon blev vän med dem och lyssnade på deras önskemål. Bilden ovan förälskade sig OO omedelbart i, ur ”Prinsessa på vift” med Audrey Hepburn. Gregory Peck dög också att se på! Elisabeth Taylor, Betty Davies och Olivia de Havilland var andra giganter som Edith Head skapade kläder åt – och vann Oscars.

Audrey ”i hatten”, samma film – skapade Edith det här hattmodet? Man kan ju tänka sig att en sådan hatt hålls på huvudet när vindarna viner och håret är kort. OO skulle vilja prova en sådan hattmodell!

Alfred Hitchcock verkade i filmbranschen i 51 år, från 1925 – 76. Han levde 1899 – 1980. Han fick hela en Oscar för bästa film – det sägs att kritikerna på hans tid inte riktigt förstod hans storhet. Han var en föregångare i mångt och mycket. OO tror ändå att ”dagens ungdom” ser hans filmer som långdragna och tråkiga, det finns ju ingen action! När ögonen inte klarar snabba klipp och öronen blir tokiga av pangpang och ”grov” musik, när hela hjärnan inte begriper sig på bilskrotande i oändliga biljakter, då är Hitchcocks filmer som bomull, trots att spänningen byggs upp av små, nästan sataniska medel och överraskningar. Små stänk av humor finns här och där, filmerna fängslar.

Hitchcocks speciella signatur, att synas i en snabb sekvens som nån helt undviklig bifigur är också genial. Ofta i början av filmen, så att tittarna inte skall sitta och spana och undra när han skall dyka upp… I denna nämnda film förekommer han som ”klockuppdragare” i en av lägenheterna som ”granskas”.

”Fönster åt gården” slutar med att fotografen använder kamerablixten på ett kreativt sätt, han ”vinner” – men i slutscenen är han fortfarande invalidiserad. Båda benen brutna. Bra, lugn och fängslande underhållning som slutar med att tittaren får gapskratta.

Grattis, Edith, 124 år fyllda (men hon e döö – för att travestera på en finlandssvensk mysterieroman som OO köpte idag, som present). Edith var en av filmvärldens giganter.

Sjundedag – sistadag – Pärla idag, 25 oktober!

Dags igen! På med pärlorna, på årets sista officiella Pärldag! Margarete, Merete och Märtha (med h!!) har namnsdag. I Norge. Sverige kör med Inga och Ingalill (Grattis, Inga, du bodde ju i Sverige en tid) och svenska Finland med Yvonne (Grattis där på andra sidan två åar) och finska Finland med Sointu, vilket öppnar för en rosbild!

‘Sointu’ (= klang, ackord), ‘Sävel’ (=ton, melodi) och ‘Syke’ (=puls, rytm) är tre rosor som lanserades 1994 som ett resultat av ett förädlingsprojekt vid Helsingfors universitet. OO gillar namnen. Rugosarosor, med starka inslag av annat.

Ni kan hylla rosen, Pablo Picasso (vars fullständiga namn består av 16 ord,”y”, ”de la” undantagna), totalt 116 bokstäver, med mellanslag blir det 137 tecken…), (25.10 1881 – 1973) eller Georges Bizét (25.10 1838 – 1875) med att bära pärlor idag – passar annars sådana smycken på Carmen i Bizéts opera? Sak samma.

OrdOdlaren väljer att tänka på den största Margareta av alla, drottning Margareta, 1353 – 28.10 1412, dotter till Waldemar Atterdag. Varför namnsdagen är tre dagar före dödsdagen tänker inte OO spekulera i. Hon dog i pest, 59 år gammal, på ett fartyg i hamnen i Flensburg. Innan dess hade hon hunnit med mycket…

Hon skulle idag kanske ha kallats en hård politiker. Hon beskrevs som vänlig till sättet, men officiellt betedde hon sig myndigt, strängt och genomtänkt. Hon ansågs klok, på gränsen till slug. Tänk er: hon trolovades som sexåring med Norges konung Håkan, 13 år äldre än hon. (Jo, jo, han som red på mammans, drottning Blankas knä…). Äktenskapet ingicks när hon var tio, då hade han också valts till kung i Svea rike – blev vald 1362, då också representanter från östra riksdelen var med, ett bevis för att ”Finland” inte var en koloni, utan likvärdig med andra riksdelar.

Drottning Margareta, staty i Roskilde. Margareta kom till Norge 1366, och Märta (!!) Ulfsdotter utsågs till hennes uppfostrare, homästarinna. Denna kvinna var hård och bestämd, drog sig inte för att använda aga. Märtas dotter Ingegärd blev Margaretas fostersyster, senare abbedissa i Vadstena. Märta var dotter till den heliga Birgitta. Och hennes ”helighet”, kanonisering, påskyndades effektivt av Margareta, och den skedde ju supersnabbt, jämförelsevis.

Margareta, Kalmarunionen, nidnamn ”Kung Byxlös”. Det är allt OO minns från skoltiden. I och med unionen (kanske tidigare också, OO orkar inte reda ut…) 1397 härskade hon över hela Norden, från Karelen till Grönland. Då utsågs också Erik av Pommern (1382 – 1459), hennes systerdotterson, till tronföljare och medregent. Att hon ändrade hans namn från Bogislav till Erik, det var nytt för OO…

Margaretas grav i domkyrkan i Roskilde. OO har sett den, men på den tiden var hon inte någon hopplöst knäppande fotograf. Bara nästan – men det var ju kinofilm på den tiden.

Men vi kan hedra fler.

Kronprinsessan Märtha (1901 – 1954) vars liv uppmärksammades i en TV-serie – som OO inte tittade på, eftersom den beskylldes för historieförfalskning – och eftersom det pratades engelska var hon ”Martha” – och det är ett helt annat namn… Observera pärlorna!

Märtha Louise, nyligen fyllda 50, prinsessa som går sin egen väg. Merete Mazzarella, född 4 februari 1945. Författare och litteraturvetare. Finlandssvensk far, diplomat, dansk mamma. OO planerar att hylla Merete en annan gång, varför inte på hennes födelsedag. Hon har bjudit på många intressanta, trevliga och roliga lässtunder!

Pärlorna på, marsch, marsch!

Finlands skottar – om uttrycket tillåts

OrdOdlaren gjorde i somras ett inköp som var nödvändigt för det här inlägget, men som på sätt och vis strider mot andan i detsamma. Idén till inlägget kom redan i juli, inköpet gjordes på en liten loppis men först nu kommer OO till skott. Orsakerna är oräkneliga.

Dessutom köpte OO hela två likadana små plastskålar, och det hade varit helt nog med en. Slösaktigt. Men det saknades något med blommor på i de annars överfulla skåpen! Och detta föreställer… padampampam paa – – Laihialainen kesäkeitto. Sommarsoppa från Laihela. Kokt vatten på en blommig tallrik.

OO har vuxit upp 30 – 40 kilometer från denna finska kommun nära Vasa. Laihia på finska. Det svenska Laihela har OO svårt att vänja sig vid, orten omnämndes alltid med sitt finska namn, få svenskar, om ens någon, bor där. Kommunen arbetar en hel del på den image den lär ha fått under hungeråren på 1860-talet, om inte tidigare. Nuukuus. En laihiabo är nuuka. Hur översätta? Noga, sparsam, snål, tar allt tillvara… Nånstans mellan de orden.

Kommunens vapen, en ekorre som minsann samlar åt sig, men – tja. Å andra sidan, säg OO en annan kommun som har en så glad variant av sitt kommunvapen på sin webbplats?

På 1970-talet, när OO tillbringade några somrar i Vasa, rådde en verklig boom i historier från Laihia. Hur gödslar man sina åkrar? Man står på var sin sida av åkern och pratar skit. Laihiabon lämnade in reklamation på tepåsen, snöret höll inte för fler än 50 koppar. När laihiabon önskar sig ett bubbelbad äter han en stor portion ärtsoppa först. Och så vidare. En del historier går inte att översätta utan en massa förklaringar, tyvärr.

Då, på 1970-talet, hade den stora mat(och annat)-affären i Vasa några kampanjer med nedsatta priser –

Laihian markan päivät – laihelamarkens dagar. Det sägs att den ovala slanten kom till när en säljare ville ha betalt medan köparen från Laihia tvekade och höll i sin slant. Eller

Jovisst, det finns förstås euro också, man hänger ju mee…

En kommundirektör fick annars sparken för att han hade varit för slösaktig – han sa ”tusen tack” till kommunens gäster. Katterna i kommunen har ingen svans, så att de skall slinka snabbare in genom dörren och inte släppa ut så mycket värme. När det blir kallt värmer sig laihiaborna kring ett ljus. När det blir ännu kallare tänder de ljuset. Men kylskåp har de inte, eftersom de inte vet om lampan slocknar när man stänger dörren…

På 1980-talet fanns en restaurang i Laihia. Mamma och pappa besökte den då och då, den serverade ytterst god och vällagad mat. Den hette Kitupiikki, Snåljåpen. Nu finns det en pub i Vasa med samma namn. Undrar om det ordnades/ordnas dans där. I så fall dansas det i strumpfötterna, så att musiken från grannen skall höras… Hur gick det med simhallen då? Invånarna ombads komma med bidrag, och åtminstone en karl kom med två ämbar vatten. – ”Int ids man komma med småsmulor till ett så gott ändamål”. Ungefär så sade han.

Idag finns också Nuukuuren museo i Laihia, denna grå backstuga vid hembygdsmuséet. OO vill inte översätta namnet, hon gillar den dialektala böjningen av ordet. Nuukuus, nuukuuden blir det på standardfinska. Nuukuuren är genitivform. Och på bilder från Österbotten skall det finnas mycket himmel! Tyvärr har OO inte besökt muséet.

Idag har tre unga laihiamän startat ett hållbart klädtillverkningsföretag, det heter förstås Nuuka. Stämningen på bilden är så sommarkvällsösterbottnisk som den bara kan…

Visst är kommunen ”inne” idag, den som har hyllat energisparande, återanvändning och ekologi långt innan det blev aktuellt för var och en. Man har firat/firar Nuukuuren viikko (vecka), man har utsett årets Skitru (snåljåp) och man diskar pappersmuggar bara för att det verkligen går att dricka kaffe flera gånger ur samma mugg… När Alko (motsvarar Systembolaget i Sverige) öppnade en ny affär i Laihia kom ”kunder” i långa banor, eftersom butiken betalade mera för tomflaskor den dagen. Men man hade mixtrat med ytterdörren på laihiavis: den öppnades endast till hälften så att gångjärnen inte skulle slitas. Allt med glimten i ögat och ibland med ett leende på läpparna. Man tar sin humor på allvar och skrattar när någon går på historierna.

Och ni som kan finska förstår det här. Medge att det kräver en hel del förklaringar om ni berättar det här i Sverige, eller på något annat språk: Laihialainen saunalenkki: sinappi kainaloon ja kierros saunan ympäri.

Hur har ni det med kokkolahumorn då? Bekant? Kokkolaornitologer? Den går på svenska. Karlebymål. Inte så lätt det heller.

Lådor på bordet i OrdOdlarens liv

Låda. Pudding. Kaka. Gratäng. Pie. Piirakka. Laatikko. På finlandssvenska äter vi lådor, andra traditioner använder andra namn. Kan man säga ”Shepherds box” och förstå att det handlar om mat?

OrdOdlaren rådfrågade tummade trotjänaren, inköpt som skolbok hösten 1966. Började av nån anledning med strömmingslåda.

Den maträtten stod ofta på matbordet i barndomen. Troligtvis var det den kringresande fiskförsäljaren utan tidtabell som mammorna köpte kilovis med strömming av och sen saltade de in fisken för kommande lådbehov. Ingen större smaksensation, men att vara kinkig eller klaga fanns inte på kartan då. ”Tig och häv i dig!” Att blanda i tomater eller skinka var inte heller aktuellt. Och stötbröd? Konsistensen var inte alltid så behaglig. Och vad ser OO i färskaste Allers-tidningen?

Uppdaterat recept i nutid, liksom… Pudding. Lax. Laxlåda. Lyxlåda? Vore gott med strömming, men OO är inte förtjust i maskinrensad och urbenad fisk där mycket av smaken har sköljts bort.

OO skall gräva upp lite potatis endera dagen. En ny sort som befanns vara synnerligen mjölig. Skall förvaras för kommande behov som vitlökspotatis. Googlar på svenska och ser ugnsstekta potatisklyftor eller krossade kokta potatisar som ugnsbakats en stund. Finska googlingsresultat (valkosipuliperuna) ger det som på svenska kallas potatisgratäng med vitlök. Men potatislåda, det är något annat i OO:s och många finländares värld!

Mera låda! Numera ytterst sällsynt på OO:s bord. Orsaken är enkel. Hon lovade sig själv våren 1976 att hon kan stryka den maträtten från sin meny, hon hade fått ”tillfällig lärartjänst” (det blev 38 år), skulle få lön! Som rätt fattig studerande jagade hon billig mat, och leverlåda fanns ofta till specialpris/extrapris, ”på special”, till ett bra pris – inget uttryckssätt sitter i OO:s mun. Inte korvkaka heller, som leverlåda lär kallas i Sverige. Den stora diskussionsfrågan är – russin i eller ej? Har aldrig ens försökt tillverka.

Så säger den ljusblå trotjänaren. Men – nä. Ett löfte är ett löfte!

Makaronilåda då? Konstigt nog åts den inte i studielyan lika ofta som föregående, trots allt mera smakrika låda. Av någon anledning började OO tillverka den maträtten, kanske på 1980-talet, och hon ”förbättrade2 receptet så pass att när hon efter en längre paus provade på att tillverka den för någon månad sen blev den inte alls som det var tänkt. Jo. Makaronipudding. Men med malet kött, alltså köttfärs. Inte korv eller bacon. Det är kryddorna som gör den smaskens!

Det hände sig en vår för något år sedan att OO och BJR yrde runt i plantskolebutiken, och när kålplantkorgen vittjades befanns där finnas alltför många vitkåls-huvudkålsplantor. Till råga på allt blev det ett helt perfekt kålår. Runda, stora huvuden stod tätt, tätt i kållådan – alltså odlingslådan för kål. Kållåda! Googlade och hittade summa ett recept utan ris och andra konstigheter. Succé!

Skall förstås ätas med chilispetsad svartvinbärssylt (egen produktion). Sände receptet till en väninna som via sin nya mobiltelefon tackade för mållösa. OO blev mållös – va? Förklaring kom, det svenska skrivprogrammet hade inte ordet kållåda inprogrammerat, det heter ju kålpudding! OO:s hjärna ändrade namnet en vacker natt eller dag. Den heter nu Märthas Makalösa. Och blandningen har avvikit en hel del från det googlade receptet. Det bar blir så.

Inlägget är skrivet av en kvinna som inte precis är berömd för sin kokkonst (och inte berömd för något annat heller…). Hon har fler lådor på repertoaren…

Klart man hänger mee…

OrdOdlaren känner sig dålig. Otillräcklig. Oinformerad. Som en som inte hänger med i det hon borde hänga i – eller borde hon eller inte… I varje fall, hon har missat totalt som finlandssvensk. I trettio år. Nu, idag, ordnas den Finlandssvenska matkulturdagen. För trettionde gången. OO blev medveten om att en sådan dag finns för fyra dagar sedan.

OO är inte medlem i någon Marthaförening, inte heller har hon någonsin besökt den veckolånga strömmingsmarknaden i Helsingfors. Den har anor sen 1743, så hon borde ju i rimlighetens namn ha hunnit… Årets upplaga avslutas idag, 9 oktober. Dit for den möjligheten. Marknaden blev också årets matkulturpristagare, Finlands svenska Marthaförbund väljer och delar ut utmärkelsen.

Men, men… Hjälp finns! Ungdomskompisen Eva besökte marknaden, tog bilder, la upp på Facebook och svarade positivt på OO:s förfrågan om att få publicera några bilder. Flera fiskförsäljare tycks pryda och pynta sina försäljningsstånd med stil och smak. På strömmingsmarknaden idag kan man köpa all sorts fisk i alla sorters former. Plus skärgårdslimpor, hantverk och garanterat annat. Förr var salutorgets hamn/strand fylld av fiskarnas båtar i långa rader, nuförtiden talas det om ett trettiotal fiskare – varav ungefär hälften kommer med båt. ”Vår semestervecka”, sa ett borgåfiskarpar, som (som så många andra) sover, bor, äter och säljer ombord på sin båt hela veckan.

Lite utsikt över båtaktrarna, alltså försäljningsstånden, som varierar i utformning och kreativitet, tack och lov för det.

De stationära försäljningsstånden på salutorget är – tja som de är. Åtminstone syns de. Den blå byggnaden är Helsingfors stadshus, och domkyrkans torn ses bakom.

Eva och OO är nästan lika gamla/unga, kommer från samma trakter och har samma fisksmak, verkar det som. Rökt strömming, böckling. OO förflyttades med rasande fart till 1970-talets Vasa, där man kunde köpa färsk Sundom-böckling i arla morgonstund. Så det vattnas i munnen…

Ytterligare en smakresa till 70-talet bjuder Eva på. Gravad Kvarken-sik. Sådant fick OO smaka på i skärgården utanför Vasa, och hon fastnade på kroken direkt. Sik som fångas i de vattnen lär vara något speciellt – om det inte är ett marknadsföringstrick. Mörkt bröd och gravad sik…. mmmmm….

En bild lånad av den svenska lokaltidningen i Borgå. Varje år på strömmingsmarknaden utser en jury årets kryddfisk (gjord på vassbuk) och årets strömmingsöverraskning. Karln med kryddfiskdiplomet är borgåfiskare, hon som kryddat sin strömmingsinläggning med en lämplig portion dill är från Töfsala (va? OO var igen okunnig, tills hon kom på att kommunen nordväst om Åbo numera är helfinsk och heter Taivassalo…). Om ni bara visste hur många goda strömmingsinläggningar som skapats genom åren. Chili, ingefära, vitlök, citron…

Finlands svenska måltidsakademi bildades i mars 2020, inte visste OO det heller. Webbplatsen är omfattande och målsättningen är bra mycket bredare än ”uppmärksamma finlandssvenska traditionella maträtter” – om sådana alls finns. Fisk anses vara rätt så typiskt, vi som talar svenska i Finland bor ju vid kusten och i skärgården.

”Lådor” är både finlandssvenskt och finskt. Fisklåda, leverlåda, makaronilåda, morotslåda, kålrotslåda, sötnad (imelletty) potatislåda är lådor som följt OO genom åren. Samt kållåda, där den inte alltför matlagningskunniga OO har modifierat ett recept som via roliga telefonsjälvskrivarprogram fått namnet Märthas makalösa. Närmare utläggningar i framtiden, ”lådor som följt mig i livet”. Kanske.

Tack Eva, för besöket på strömmingsmarknaden! Säger som odlare plägar göra: nästa år lite bättre…