Bäriga tankar under eken

Pappa plockade inte blåbär. ”Det enda man får är ont i ryggen”, sa han. Hans bärkärl skulle fyllas snabbt. Så därför travade han gärna drygt en kilometer in i skogen, över några små bergsklackar och dito våta skogspartier till Nörrmåsan för att kolla in hjortronläget. När han kom hem med mössan full, då var det dags!

Femåringens första Nörrmåsa-färd bestod enligt andras vittnesmål av glatt gående dit, sittande ätande hjortron på en sten, hem på pappas arm. De egna minnesbilderna påstår att hon plockade litersmåttet fullt och gick hela tiden på egna ben, förutom de tyngsta bitarna. Ingen kan mera avgöra vad som är sant. Skönt med samtidigt hemskt.

Några år senare traskade Storasyster Mi och Lillasyster Ma iväg på egen hand, i sällskap med grannarna Hi och He. Vi kunde ju stigarna, bergsklackarna och vegetationen, pappa hade lärt oss, likaså att läsa skogens tecken. Vi hittade hjortron, kärlen blev fulla och tunga, så vi beslöt att pausa på den nästsista bergsklacken. Vi åt blåbär och kråkbär, och de fyra år yngre He och Ma busade och sprang omkring medan de gamla 12-åringarna ”samtalade”. Plötsligt hördes rop. Våra namn! Mamma, pappa och He:s och Hi:s föräldrar kom från olika håll och gastade. Åttaåringen med den starkaste rösten svarade, smått ilsket. De trodde att vi gått vilse. Vi visste precis var vi var och hur vi skulle fortsätta. Kompisarnas föräldrar hade blivit oroliga, så urskuldade sig mamma och pappa. ”Och ni tror mera på dem än på oss”, fräste vi och surade rätt så länge över deras misstroende…

”Man må då frysa in och sylta och göra hur som helst, men hjortron smakar bäst när man sitter på en sten på måsan trött och svettig, med bromsar, flugor och myggor surrande runt sig”, utbrast Storasyster vid vårt sista gemensamma måsabesök.Åkerbär, likaså smultron, smaskade vi i oss längs dikeskanterna. Idag hittas sällan vitittjor, som vi sa, eller vatikkor, enligt folk längre norrut. Absoluta favoritbäret, som inte kunnat inmundigas på åratal. Dikesrenarna har försvunnit. Plockade en gång en och en halv liter, det blev visst plättar med färsksylt den dagen… Bloggaren som står för den här bilden skrev i sitt inlägg att hon plockat 7 kilogram på en gång – men hon bor längre norrut, http://www.elinskitchen.blogg.se. Precis så kunde plockresultatet se ut för ca 60 år sen. Känner doften och det vattnas i munnen…Bär idag? Det är högsäsong just nu. OO hinner inte till skogs, trots att den finns på några stegs avstånd. Blåbär plockas i omgångar, men de ser ut så här och växer på buskar:Smaken är inte helt ”riktig”, men blåbärshallonblandning i frysburken är nami!

Hallonen är lite luriga. Förädlade har beblandat sig med ”vanliga”, och plockning av dem skall också ske var och varannan dag. De bären gömmer sig vid olika blickvinklar. Dessutom mognar de på momangen när man tror att man plockat alla!Den här plockningen är avslutad. Det finns människor som vägrar sätta det här bäret i sin mun, efter barndomsförkylningarna där svartvinbärssaft var universalbotemedel. Men de har inte provat med mörk choklad, glass, älg, hjort, kållåda – som sylt med en gnutta chili i!Krusbär, stickelbär (stittjilbärin) borde vara mer populära! Herrskapsbär på 1800-talet, fina, eleganta, smakliga, otaliga sorter – så kom krusbärsmjöldaggen i början av 1900-talet och importen av ”fint utländskt” från och med 1960-talet. I plantskolor hittas idag inte alltför mycket variation, trots att det uppskattas att det ändå finns 350 namnsorter bevarade i Norden. Barndomsbuskarna gjorde man inget av. Man låg under dem och ”syltade i magen”, som Faster uttryckte det. Men kom ihåg att krusbärssylt är inhemskare och mindre kolavtrycksskapande än fikondito på ostbrickan, t.ex… Och superlämpligt!Vinrankan behöver ytterligare minst en månad tid. Och däremellan kommer krikon och plommon och sötrönnbär och hoppeligen björnbär. Regn, tack!!… Och havtornen. Dem skulle pappa inte heller ha plockat. Den plockningen består av att man tar ett bär åt gången, en knapp liter på en timme. Också god med lite chili i, smakar nästan som hjortron då!

Nu skall dagens saskatoonskörd i frysen. Hälsar uteliggaren inför fjärde natten under eken.

Språklåda på madrassen

Slott, borg, fästning, fäste, värn – några synonymord, flera finns. Svenskan är rik och mångsidig när det handlar om pompösa byggnader, speciellt i försvarssyfte. I OrdOdlarens finska språklåda finns inte lika många ord för samma byggnationer: linna duger för det mesta av ovanstående. Linnake (=fäste, mindre fästning) och linnoitus (befästning) finns, jo, men ordstammen är densamma. Dessutom används samma linna i talspråk som substitut för vankila – fängelse. Det är liksom tvärtom på finska, ett ord med många innebörder…

Det nyvunna intresset för (o)likheter finska- estniska serverar lossi (loss, från schloss, troligen) och linn. Men se nä, linn betyder i första hand stad, inte borg! Och på finska säger man lossi när man talar om en färja. Det blir bara rörigare…

Staden Tallinn – uttydarna har två förslag: vinterstaden (talvi = talv = vinter) eller Taani linn/Taanu linn = den danska staden/borgen. Historiskt betydande sidospår: Den redan den tiden gamla borgen på Domberget intogs av danskarna 15 juni 1219, i slaget vid Lindanäs (så har nämnda stad också kallats – obs lind, återkommer längre ned i texten…). Den dagen föll flaggan Dannebrogen ned från himlen. Firades stort i år. Sidospåret slut.

Vana linn är inte, som OO tidigare trodde, en fästning mitt inne i staden. Det är ju kort och gott Gamla stan, som där ännu delvis är omgiven av murar och befästningar och försvarstornet Paks Margareeta (paks = paksu = tjock) på synligt ställe. OO har besökt staden några snabba gånger, vill se mer i lugn och ro!Men så satt hon här, bakom kameran på café Lossiranta, en vändning drygt 90 grader åt vänster ger denna vyHon är inburad! Linnassa (i fängelse)? Njaää, det råkar nu bara finnas ett stadigt nätstaket mellan caféets/inkvarteringsställets gårdsplan och promenadstråket utanför (OO bodde inte där, dyrt ställe pga läget). Utsikt över Olofsborg/Olavinlinna i Nyslott/Savonlinna (rak svensk översättning skulle kunna bli Savolax borg/fäste/värn/fästning…). Lossiranta betyder visserligen Färjstranden, men med estnisk krydda blir det ju roligare, Slottsstranden, vilket också passar. Strand = ranta = rand.OO träffade en gång en i Norge bosatt estnisk kvinna på Island. ”Vet du vad som är skillnaden mellan en est och en finne”, frågade hon. ”Jo, vi ester hinner säga mycket mer per tidsenhet, eftersom vi har för vana att kapa av alla ord med några bokstäver, jämfört med finskan”. Hm, t.ex. 15 = viisitoista = viisteist! Fler exempel finns ju här ovan i texten. Och någon påstår också att det går lätt att få finska av svenska: sätt bara ett i i slutet av ordet! Hmhm, stol = tuoli, lite ditåt..

OO:s lingvistiska väninna påstår att finskan är svenskans kylskåp (och ryskan dess frysbox, men det klarar OO inte av). Bästa exemplet är kanske kynttilä (=ljus, levande ljus, stearinljus). Hur många av er talar om kyndel och firar Kyndelsmässodagen med att tända ljus?

OO brukar vanligtvis läsa en stump i sängen innan hon stänger sina brungröna (italienskt sidospår: OO ha letto a letto = har läst i sängen), men nuförtiden har hon ingen belysning, hon har blivit uteliggare och då rullar tankarna helt tokigt i den här stilen.Inte Unter den Linden, men nog under linden. Den optimala platsen har ännu inte hittats, solstrålkastaren träffade ansiktet i morse klockan 07.09. BJR skrattade, inne i den vanliga sängen inträffar samma fenomen på huvudkudden vid vidpass 07.50 sommartid. Sov själv då… Dock, denna något tunnare madrass på gräsmattan ute i den sköna luften är flyttbar. Nytt försök följer… Och nya tankar med konstiga associationer på rad…

Öar i Östersjön – 2c och avslutningsvis lite 3

Jo nej. Det finns lite mycket mer att skriva om Östersjöns öar i Estland – enligt senaste räkning finns det 2000 – och det vore bra dåligt att nöja sig med endast tre avsnitt. Men fyra får räcka. OrdOdlaren har ännu något att berätta och blir kvar i Kuressaare en stund.

Huvudgatan Lossi, Slottsgatan, leder från biskopsborgen till torget. Kort stump, lite på en halv kilometer. Hela härligheten förnyades i slutet av juni, torde vara klart till största delen nu (kolla på webbkamera…). Torget har en vacker ”gatufontän”, snygga enhetliga sittplatser och ”blomlådor”, som kontrast till ett rådhus och det enda trappstegsgavelhuset i landet – plus enhetliga torgstånd. Snyggt!Närmast slottet finns gamla trähus i traditionell ”Kuressaare-stil”, enligt eminenta guiden Inge som bott länge i staden. Observera sexhörningen framför huset!Där gatan slutar finns torget, händelsetorget, centrum, med rådhuset som byggdes 1654-70 på initiativ av Magnus Gabriel de la Gardie – och nybyggda sexkanter och lite andra formationer framför…Mittemot finns också landets enda byggnad med trappstegsgavlar, byggt 1663 – där kontrollerades köpmännens vågar. Ni ser en sexkant…Den nya gatufontänen, fotograferad sittande på en sexkant en blåsig kväll. Lär ha blivit en populär ”springplats”, eftersom vattnet varierar i fart, höjd och färg. Kolla på webbkamera, då ser ni också mer av sittplatserna/blomlådorna… Men lite vid sidan om, man går förbi våghuset, finns torgstånden:De här försäljningspunkterna verkar vara mer eller mindre stationära. I varje fall torde det krävas lite mer än en människokraft för att flytta på dem. Det häftiga taket går tydligen att fälla ner, där finns hyllor för kundernas påsar och korgar, under disken på försäljarens sida finns låsbara skåp. En flyttbar variant, men är taket nedfällbart? Bräderna på snedden, öppna hyllor under disk på försäljarens sida. Handtag i ena ändan, stora hjul i den andra. Klaras förflyttning med den ena människokraften? En stilig helhet, jämfört med de kulörta storleksvarierande tälttak som florerar på andra håll i världen. Dessa har ju sin fördel, ihopplockbarheten.

Hemfärd via ön Moon (Muhu på estniska), en mera okänd ö – kanske för att den hänger ihop med Ösel via en vägbank över Väike väin (Estlands Lilla Bält…). 198 km², snäppet mindre än barndomskommunen Oravais. Besöksmål 1:En lummig trädgård med frodig växtlighet, men även öppna ytor. Sköts av en porslinsmålande ägarinna som låter timjan behagligt krypa ut i gången. Besöksmål 2:En torrare trädgård med prydnadsgräs och örter och sittplatser lämpligt utplacerade, för en hel busslast personer. Det gamla huset har byggts ut i traditionell stil, och det som syns på bilden är en relativt nybyggd keramikverkstad i samma stil, samma takvinkel. Den här platsen ligger inte långt från färjeläget Kuivastu, där bussen direkt kunde köra ombord på färjan Regula som tog oss över Suur väin (Stora Bält, enligt ovan…) till fastlandet. och det obligatoriska färjtéet (jo, jo, så kan man skriva…) avnjöts i en lokal pappersmugg. Kuressaare nu, Kingissepa i 36 år under förra århundradet, men Arensburg i många hundra år.Flera Östersjö-öar? Om ett år, kanske. Den som lever får se, ett av BJR:s favorituttryck.

Öar i Östersjön – 2b

”Lite ljuga pryder tal…”. Jovisst. OrdOdlaren har lite, lite ljugit. Men stora skrönor och farligheter rör det sig inte om! Änglar finns, sägs det, men sådana bongades inte på Ösel. Angla, däremot. En by/plats. En av de tre stora turistsevärdheterna på ön. Vi börjar med mjölkpallen i Kaali:”Turistcirkeln”. Guiderna lär ha börjat prata om ”mjölkcirkeln”, alla turistresor gick samma vägar, samma ställen, de började känna sig som mjölkbilshjälpredor. En smart och händig man tog dem på orden, och nu finns mjölkpallar och mjölkkannor (tänk, så många de har kvar!) på de tre platserna: Kaali, Angla och Panga pank. Det sista låter för trevligt i en svenskspråkigs öron, men vi besökte inte denna Panga klint, en brant strand, 22 meter ner till vattnet.Angla tuulikud. Väderkvarnar på den låga kullen. Här har funnits nio, fem är kvar, alla har byggts och använts precis här, ingen är hitflyttad av museiskäl. Vinden visade verkligen den dagen att platsen är lämplig, men blåsten på vår besöksdag var säkert för stark. Nej, de används inte mera, alltsedan Ösel fick elektricitet har de stått oanvända, i stort sett. Och elen kom med kabel 1964. En av kvarnarna är av holländsk typ, de andra är stolp- eller stubbkvarnar, har OO förstått. En hel del gamla jordbruksmaskiner fanns också utställda, husdjur fanns i hagar – bland annat den lilla, lilla flickans ”lekkamrater” i början av 1950-talet, ”äkta”, färgade kalkoner…En av kvarnarna. Glömde faktiskt att ta en närbild av de traditionella, eleganta gärdesgårdarna. Det finns ett annat ord för kvarn också, det syns i nedre nedersta hörnet på den här bilden:Nej, nej, helsingforsare! Det här är en restaurang i Kuressaare, inte en allmän toalett! Helsingforsslangen och några andra städers invånare använder ordet veski för ”bekvämlighetsinrättning”, WC, toalett, toa – det som vi på äkta österbottniskt vis kallar ”hyyscho”. Vi besökte inte restaurangkvarnen, borde kanske ha gjort det av kuriositetsskäl, men reseprogrammet var riktigt lämpligt fullt ändå.

Kuressaare hette Arensburg ända till 1917, då den färska republiken införde det nuvarande namnet. Det betyder ungefär ”Tranö”, och det liknar, trana på finska är kurki. Men, hm, egentligen är det ju biskopsborgen som är stadens ursprung, och ämbetsinnehavarna hade en örn i sitt vapen. De var ”furstbiskopar” dessutom, av Ösel-Wiek. Borgen nämns i dokument första gången 1381. En av de bäst bevarade borgarna i de baltiska staterna, och där har funnits många! Visst är den präktig, här en modell:Borgen var också lite av ett kloster, där bodde en hel del munkar, biskopens ”tjänare”. För att göra historien kort: biskopen sålde sin borg och hela Ösel till Danmark 1559. Det fanns säkert en orsak. Arensburg fick stadsrättigheter – och var svensk 1645 – 1721, sen blev det hela ryskt. Borgen ”befriades” från militärt bruk 1836. Staden utvecklades till badort, idag står spa-hotellen på rad.Iväg till borgen, förstås! Idag museum, utanför finns parkområden och en sångarena – förstås, vi är ju i Estland!Tänk, om falluckan skulle släppas ner…

Tyvärr var det nära stängningsdags, vi hann inte bekanta oss med det intressanta och väl uppbyggda muséet i det tjockare tornet, med en våning för varje fas i Estlands historia. Vi tog oss snabbt enligt ork och kondition uppåt, uppåt, 121 trappsteg, till våning sju (vi började på våning två), kafé och utsikt. Kakorna var smaskens, men bilderna genom fönstren blev betydligt sämre. Två kakbitar inhandlades, delades och GBH och OO smaskade!

Lossi – nej, inte färja. Slott. Huvudgatan i Kuressaare börjar från slottet, heter förstås Lossi tänav, Slottsgatan. Ännu finns en stump att orda om. Det får ni vänta på, nu skall det bli borgoperabesök, tradition…

Öar i Östersjön – 2a

Alvar, kål och änglar. Och lite biskop. Kanske porslin också. De starkaste minnena från Ösel, Saaremaa, i ett nötskal. Ön som med lite god fantasi kan ses som en hönsfågel på väg österut, med huvudet – ön Muhu, Moon – på skaft. Öarna är förenade med en vägbank.

Ösel var bekant redan för vikingarna på 900-talet, som Eysysla. Sysla, syssla betydde förvaltningsområde. Saaremaa = Ölandet. 2673 km², något mindre än Gotland (3183,7 km²) Avståndet mellan dessa två öar är förresten ungefär 200 kilometer. Men det beror ju på varifrån man mäter – långt är det i varje fall inte.

Nåja, nu tar vi det på allvar och konstaterar att det inte handlar om Alvar, utan om alvar. ”Landskapstyp som består av ett tunt lager växtlighet på kalkstensberggrund och som inte lämpar sig för åkerbruk”. Det ursvenska ordet är numera internationellt, av jordklotets knappa 1000 km² alvarmarker finns de allra flesta på öarna i Östersjön. En speciell naturtyp med rik örtflora, värd att bevara. Av tradition har den hållits öppen av betesdjur. Men vad har hänt? Jo, bland annat på den största halvön, Vätta, öster om Kuressaare, där har enarna tagit över.Enarna bildar en nästan ogenomtränglig vägg på sina ställen. Reet och hennes föräldrar kunde absolut inte ta sig med bil till sin sommarstuga (byggd 1902) på 1990-talet. Då tog Reet ett beslut: hon skall börja kapa enar! Med en liten handsåg! Tro det om ni vill, men hon har röjt upp två hektar till dags dato. Förstås får en del enar växa kvar, men en mängd typisk örtvegetation har kommit fram med åren. Ett treårigt EU-finansierat projekt har möjliggjort ytterligare röjning av ett större område.Ingalunda fick OrdOdlaren allt klart för sig, guiden Inge hann inte översätta allt. Här en glad Reet vid informationstavlan om EU-projektet. Reet är en verklig konstnärssjäl som går in för sina ideér med liv och lust. Efter flera år i Tallinn förstår hon finska, men pratar inte. OO pratade finska, Reet förstod och svarade på estniska. Oj, så vi skrattade! Men Reet är stolt över vad som har gjorts. Och hon fortsätter…Hon har kört upp stigar med gräsklipparen där man får gå. Egentligen vill hon använda lie, men den konsten behärskar hon inte riktigt ännu. Och kring huset, där hon numera ensam har sitt sommarviste, frodas allsköns växter i en härlig samvaro med sådant som vi plägar kalla ogräs. Men Reet känner varenda växt, just nu är hon besatt av pioner…Kålen då? På finska, jo, kaali. Men knappast betyder ordet kaali kål på estniska… OO har förvirrats av ordet. Kaali, det är den kanske dryga 7000 år gamla meteoritnedslagningsplatsen på Ösel. Kålhuvud? Allvar igen: platsen är ca 110 meter i diameter, rund. Mitt i finns en sjö vars yta varierar med grundvattnet. Det finns rester av en gammal stenmur runt en del av kratern, plus att vissa fornfynd – offergåvor – visar att platsen ansetts helig.Innan meteoriten damp ner splittrades den, det finns flera smärre nedslagsplatser i närheten, dock inte så märkbara för den tillfälliga turisten.Men namnet? Ingenstans hittades någon förklaring på informationstavlorna. Hemkommen började OO bläddra i den typiska turistboken hon köpt. Gården på vars ägor nedslagsplatsen ligger har länge ägts av en baltisktysk släkt med namnet von Gahlen, och i folkmun blev det Kaal, Kaali. Kanske. Men det efternamnet skulle OO inte vilja ha… En verkligt intressant plats, även om de enhetliga husen – restaurang, bybutik, museum – verkade lite väl ”turistiska”. Humorn bjöd mjölkpallen på. Den, änglarna, biskopen och porslinet kommer i följande avsnitt, på något sätt…

Öar i Östersjön – 1

En stenåldersyxa med skraltigt skaft – OrdOdlarens association. Nej, bättre upp: en svan som har sträckt ut sin hals och flyger ovanför Ösel och Moon, västerut. Dagö. 989 km²  stor, knappt två gånger Kimitoön, tre gånger Orust.Öns svenska namn, Dagö, lär komma från Gotland – det håll därifrån dagen börjar. Hiiumaa på finska får fd religionsläraren att tänka på Hiisi, enligt böcker den ”mindre snälla” skogsguden, men tji fick hon. Hiisi betyder ursprungligen en helig plats. Dagö är ändå det område som relativt sett har mest skogar i Estland, så ön kan väl anses var helig skog att gå vilse i… Kanske därför räknas dagöborna som klurigt humoristiska, de kläcker självklarheter som andra skrattar åt: ”Dagös mest exakta klocka, den visar exakt rätt tid två gånger i dygnet”. ”Vart den här vägen går? Såvitt jag minns har den aldrig gått nånstans, den har alltid funnits här!”

Dagös historia är fylld av krig, erövringar, ”slavarbete”, och ockupationer Den senaste, ungefär 50 år, har satt sina spår på ön på olika sätt. Raka vägar, rakt genom skog, till exempel. Visst märker man också ett och annat annat, men under tiden efter självständighetsförklaringen 20 augusti 1991 har man minsann putsat bort, snyggat upp, byggt och ordnat inne i samhällena.Tack vare ett meteoritnedslag för länge, länge sedan finns det springkällor i staden Kärdlas västra område. Bara att gräva en grop och sticka ner ett rör så är springbrunnen färdig!I den här trädgårdens område finns också det bästa dricksvattnet i Estland. OO, som inte alltid lyckas hålla tyst, bad om smakprov – och det fick vi. Gott, verkligen!På Dagö finns också en stor herrgård med en mängd byggnader – alla inte återuppbyggda – och fram till huvudbyggnaden leder tre alléer, idag endast den ena, av ekar, synlig för bil- och bussburna. Suuremõisa (Õ uttalas som något mitt emellan u, y och e, med ett leende, det hjälper till i ljudproduktionen), av gammalt även kallad Hohenholm, Grossenhof. Först byggde släkten de la Gardie (som ägde nästan hela ön), 1755 tog familjen Stenbock över rodret och den nuvarande gården byggdes under ledning av Ebba Margareta Stenbock, något senare kom ätten Ungern-Sternberg och huserade här fram till 1919, då den färska republiken Estland beslagtog alla herrgårdar och det blev skola av hela byggnaden – och är så allt fortfarande. En guidad rundtur genom några av rummen visade bl.a. ett skåp som till en del egentligen var en lönndörr till hustruns sovrum. Mannen anhöll om nattbesök genom att kasta in en nattmössa, och sen kunde han klämma sig in genom den smala dörren om han var välkommen.

Huvudingången är däremot bred och synnerligen presentabel:Dörren sändes till Tallinn för att restaureras, och där tappades den bort! En lång tid av sökande, den hittades, och kunde sättas på plats. Torde vara tung…Och trappan innanför den dörren är ingalunda mindre prålig. Till höger en likadan trappdel…Själva gården är ju inte så hottågär heller, här levde man ganska så flott, troligtvis…

Och förstås finns det spökerier i gården. Kanske är det kapten Malm, som togs av daga i ett av rummen av godsherren själv, Otto Reinhold Ludwig von Ungern-Sternberg. Orsak: försening. Straff: landsförvisning till Sibirien – men där lär han inte ha haft det så otroligt svårt. I varje fall öppnas och stängs dörrar med ljudliga knäppar, möbler flyttas med ljud. Ibland skymtar en kvinnlig varelse, sägs det…

Kristiina Hellström, bl.a. landskapsarkitekt, är en känd profil som har åstadkommit mycket på ön. Hennes egen trädgård, uppbyggd under de senaste ca tio åren på en gammal åker, innehåller många former och idéer:En rund blomsteräng, omgiven av fruktträd, placerade i ring, förstås. Men en del träd behagade inte ta sig och växa. ”Så är det”, är hennes filosofi. ”Naturen och växter vill inte alltid uppföra sig som människan vill”.Rosor… Här den kända ‘Ritausma’ (torde vara lettisk…), tillhörande Rugosa-gruppen i ”vattenträdgården” som nämns ovan. Ägarinnan anser att den vuxit för stor, så i höst skall såg och sekatör få arbeta.Den här rosen fanns lite varstans. Namn? Ingen vet, ”typisk för Dagö”. ”Vi tar ett rotskott och lanserar Dagörosen”, föreslog någon.

Fortsättning följer. Här är kartan över svanen, Dagö.

Bloggstatistik

  • 38 515 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Jag hoppas du ska trivas med mina ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året-runt eller någon gång varit här på besök. Förhoppningsvis kan jag få dig att längta tillbaks. Givetvis skulle det varit mysigt om jag kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Jag tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att drabbas av samma känslor som jag fått varje gång, som jag varit här på semester. Här skulle jag gärna vilja stanna kvar. Välkommen önskar Bosse Lidén

Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.