Bänk- och annan idrott i rörelse

Pappa svor (ett enda ord) och tände en cigarett inne! Det var förbjudet inomhus, men mamma var i föusi, så… En stund senare gav sittdelen i 1940-talsgungstolen vika (sitsen braka, helt enkelt), och 22-åringen fastnade i en ynklig position (men hon hade starka armar…). Pappa gapskrattade – i högst fem sekunder. Sen hoppade vi båda, skrek ut vår glädje. Året var 1972, 3 september. OS i München. Lasse Virén föllsteg upp, sprang och vann. OS-rekord och världsrekord på 10000 meter, 27.38.35. OO beundrade alltid hans löpsteg, hon råkade hitta en ypperlig bild:Minns att han i en intervju före loppet tillfrågades om sina motståndare, en hette Bedford. Han svarade något i stil med ”Aj, Bedford? Min pappa har haft en bil som hette så, något trög…”. Nämnda löpare blev femte i loppet. Av någon anledning kommer OO ihåg tvåans namn, Puttemans…

Lasse Virén (i dagens läge 70 år gammal) var polis, efter löparkarriären körde han då och då firmans – då broderns – lastbilar. OO:s granne hade beställt sand, Viréns bil dök upp, och dottern i huset gav en dråplig situationsbild: Mamman i huset upptäckte vem som körde, skrek och yrde runt och hittade till slut kameran, sprang ut med den i högsta hugg… Chauffören klev lugnt och snällt ut ur bilen, poserade, och en omtumlad kvinna på 1980-talet fick sin bild.

OO är en verklig bänk- (stol)idrottare. Sitter vid TV och glor. Favoriterna är friidrott och skidsporter. Ishockey och innebandy intresserar inte i alltför hög grad. Det förstnämnda är för snabbt och ibland både rått och grymt, och det senarenämnda gnisslar obehagligt i öronen. Om OO ”måste” se på någon bolllagidrott (jo, jo. så skriver hon) lägger hon hellre märke till linjedomare, kläder, ansikten och andra rörelser än bollens. Och det kan vara synnerligen roande, blott kameran dröjde sig kvar…

Nu har det blivit en massa Tour-de-Ski-tittande. Vill titta, men blir ofta arg, som pappa blev när han skaffat en sportkanal i TV. Den kanalens bildregissörer älskade att visa fall, krockar, utåkningar och kullerbyttor om och om igen, ofta på stor bekostnad av hur tävlingen egentligen framskred. Nu verkar det som om de personerna sitter i skidtävlingsarrangerande organ, bestämmer hur tävlingarna skall genomföras. Parollen tycks vara ”alltför många tävlande på så liten yta som möjligt, med hopp om olyckor”.Vasaloppsstart? Nej, en sned TV-bild när tre minuter hade skidats av sista sträckan i Tour-de-Ski. Masstart, så att det skall vara maximalt svårt för både deltagare och vanliga tittare att kunna hålla reda på vem som sist och slutligen vinner, blir tvåa eller tjugoandra. Vilket publikfrieri… Skidåkarna var dock smarta och utsatte inte varandra för alltför stora farligheter.

Dominoeffekten i ett semifinallopp i sprint var dock verkligt roande, dock ingalunda för de inblandade. Det har ju blivit kutym – speciellt bland karlskidare – att ståskida och lurpassa ända tills upploppet, 100 meter, återstår. Då öser man på för allt vad tygen och stavarna håller. Sex spår aningen för nära varandra, sex karlar – vad blir det? Norrmannen näst längst ut i ena kanten steg i stridens hetta ut till höger från sitt spår, den mycket bredaxlade ryssen bredvid fick ont om utrymme, klev ut i följande spår och störde fransmannen i det spåret. Den sistnämnda ramlade och dråsade över svensken längst ut. Allt detta skedde ju i överhög hastighet. De två sistnämnda stakade i mål så gott det gick, slokörade och förbannade. Så skall skidtävlingar avgöras, tycks en del bestämmande tycka.

Dagens skidstavar, ja. Det behövs inte mer än att en kraftig skidåkare tar i och stakar med kraft – så har han bara en kort stump i handen. OO beundrar verkligen balansen som dagens skidåkare har.

OO skidar inte mera. Konditionsnivån och balansförmågan går inte ihop med de skidor som optimistiskt inhandlades för x antal år sedan. Föll mycket illa på väg till spåret härom året. OO försöker på sitt eget lilla sätt få bort den degiga kroppskänslan. Hon har börjat varannandagsvandra. Alltid, blott vädret det medger. Dagens rutt gick där det vid lämplig snömängd körs upp skidspår. Bredden är tillräcklig för skidare, skejtare och lugna gångare, som OO. Och telefonens funktioner är roliga att ha.

I fäders spår…

Första söndagen i mars – Vasaloppet! OrdOdlaren hänger vid TV-n. Tradition. Fråga inte varför, det är bara så. Ett välgjort , långt TV-program med varierande bilder med långsammare bildbyte än var tredje sekund, intressanta och roliga intervjuer och vyer. Bänkidrottarskidåkning när den är som bäst. Solen skiner därute, men när gårdsplanen ser ut så härmed lite yrsnö på den glashala ojämna förrädiska ytan, då lockar inte utevistelse. Barmarken låter vänta på sig i dessa trakter.

Starten i Berga by i Sälen. Tror vi är många som fortfarande förväntar oss ett ”Gomorron, gomorron” och en målerisk smått högtidlig ordbild av Sven Plex Pettersson, men… Han gjorde sin sista annonsering, som pensionär, 2011. Gick bort ungefär ett halvår senare. Läste att han som pensionär gick sin ”37-minutersrunda” varje morgon, före frukost. Något att fundera på…

I stället är det den här duon som refererar – från en solig VM-studio i Seefeld! Jacob Hård och Anders Blomquist. Den senare vann förresten Vasaloppet 1988, tillsammans med sin bror Örjan. De skidade in med kranskullan i gullstol, och fick faktiskt dela på segern. Lär ha varit lite svårt, eftersom EN vinner, liksom. Först refererade de Vasaloppet, sen VM-femmilen. Fysiskt tungt det också.

Man vill ju skida, men… Strax efter starten kommer flaskhalsen, uppförsbacken med lite irritation, knuffande, uppgivenhet, småilska – och small talk i lugn takt. Man hinner! Varje åkare lär minska 3 kilogram i vikt, bli lite kortare – men allt torde återgå till det normala rätt snart. Trots allt de bjuds på av en stor mängd frivilliga. Man går ju man ur huse i byarna! Utan frivilligarbetare skulle det inte gå. Många har s.a.s ”ärvt” sin uppgift vid spåret. Byarna där spåret drar fram är små och vasaloppshändelserna är stora. En vecka på vintern, en på sommaren. Syskon och familjer och släkter skidar – en gång deltog nio bröder, alla skogshuggare.

Britta Johansson Norgren inför start. En verklig långloppskörare, lätt igenkännbar på grund av kläderna som pryds av ”stallnamnet”, 157. 16% av de startande i år var kvinnor. Vasaloppspremiären 1922 skidades av 119 karlar. 1923 deltog Margit Nordin. 1924 förbjöds kvinnor att starta, ”för jobbigt”!!! Flera kvinnor deltog ändå under årens lopp, utklädda till karlar. Först 1981 blev kvinnor tillåtna, och från 1997 har det funnits en kvinnoklass. Och i år vann Britta, andra gången.

Det finns flera ”berg” i loppet, även om sträckan är lättåkt. Efter den första stigningen på 175 meter går det långsamt neråt, med småsmå uppförsbackar. Risberg, Evertsberg (vid åkta 47 kilometer), Oxberg, Hökberg. Bergspriset, ett av spurtpriserna, delas ut åt den som leder när man är lite drygt halvvägs av de nio milen.

Sportdryck, buljong, bulle, kaffe och blåbärssoppa med mera delas ut vid kontrollerna. Sen slänger man sin mugg – men i en bestämd zon. Hamnar skräpet utanför området blir det böter i form av femton tilläggsminuter. Bra gjort! Många åkare har ju privata langare på andra ställen, men de är minsann skyldiga att plocka upp efter sig och sin skidare. Hur länge den regeln funnits under dessa 95 Vasalopp berättas inte. Nummer 95 skidades i år, jo. 1932 och 1990 ställdes loppet in på grund av snöbrist, och 1933 på grund av för få anmälda deltagare. Nu har man i stället en övre gräns: 15800. Huvadå.

Och sen kommer repet. När man inte når fram till en kontroll inom en viss tid, då är det slutkört. Repdragarna är flexibla, inväntar sådana som ser ut att ha orken och ivern kvar.Hon hamnade bakom repet efter åkta 11 kilometer, men var så glad så! Den blå punkten visar hennes position, den rosa var täten skidar. Det snöade, var motvind och spåren var obefintliga. Prins Carl Philip intervjuades också, han beskrev det som att skida i socker! Kvinnan från bilden fick stiga in i en varm buss och åka in till Mora. Varför skida när man kan åka buss? Så resonerade Vasabladets reporter när det första Botnialoppet mellan Oravais och Vasa introducerades. Ca 60 kilometer.Någon enstaka minusgrad och pustande andedräkt sätter sina spår! (Och kameratelefonen sina blixtar).Nära mål fick vi tittare uppleva en gul attack. Det knallgula teamet rusade fram på bredden, en av dem stack och de andra bromsade, d.v.s hindrade andra åkare att komma fram utan att det kan anses oärligt. Nu lyckades han, Tore Björnset Berdal. Eller, rättare sagt, teamet. 2018 var han nummer 21 i mål, det visar hans nummerlapp. Tvåan var gul, trean likaså. Norrmän. No comments.

Åkt själv? Nä. Men har bekanta som har åkt och upplevt obefintliga spår, fått åka slalom mellan fallna åkare i nerförsbackarna och upplevt att människorna vid sidan av spåret är det mest positiva. De hejar, ropar, sjunger, applåderar.

Motion, kultur, historia, folkfest, tävling – allt på en gång.

 

Lyssnarminnen före VM

Folkskolläraren i Brännars på 1950-talet hade en stor radioapparat. Den stod på lagom höjd på ett skåp i hans arbetsrum (den lilla flickan var imponerad, motsvarande apparat i det egna hemmet fanns betydligt högre upp, onåbar för barnahand). Några gånger per år kånkade han det säkert tunga teknikundret genom det privata köket och sovrummet via slöjdsalen till skolsalen. Där placerades den på den skrivvänligt något lutande katedern, och läraren rattade in rätt station på rätt tid. Den lilla skolflickan och hennes skolkamrater lyssnade andäktigt. Program för oss!

Nej, så här såg inte radioapparaten ut. Bara lite ditåt.

”Skolradiofarbrorn” inledde alltid programmet. Lugnt, med sin kännspaka röst. Men vad sade han? OrdOdlarens starka visuella preferens ger en tydlig bild av radion, den starka kinestetiska böjelsen ”hör” den speciella rösten, men ordalydelsen? ”God morgon, här är skolradion”? ”Skolradion, god morgon”? Passar inte. Hoppas någon minns bättre! Därtill minns OO precis noll vad gäller programmens innehåll. Men häftigt var det med den stora apparaten. Som lutade.

Religionsläraren i yngre medelålder deltog flitigt i fortbildningsdagar för sin yrkeskategori på 1980-talet. Traditionellt sista veckoslutet i januari, ofta isande kallt, med otaliga roliga upptåg på eller utanför programmet. Plötsligt, det torde ha varit 1984, stelnade hon till – inte av kyla, men av rösten! Skolradiofarbrorn! Han, Nils Göran Engström, var djupt engagerad i skolvärlden i hela sitt liv och missade inte en chans att delta i intressanta evenemang. De visuella bilderna i huvudet är så pass tydliga att OO ikväll har tillbringat en lång stund bland sina fotoalbum. Resultatlöst. Inte heller kommer hon ihåg hur kontakt skapades, men oj, så trevligt sällskap! Vi förlorade (och försenade) oss i diskussioner om idrott, inför förestående olympiska spel i Sarajevo. ”Om du har ärende till mig under de kommande veckorna kan du hitta mig här”, lär han ha deklarerat för sin hustru inför alla stortävlingar, visande på TV-stolen. ”Vad intresserar dig mest”, frågade OO. ”Allt”, var det korta svaret. En verkligt bildad gentleman med bred intressesfär och glimten i ögat.

Vi pratade också om den punktlighet och den tidsuppfattning som ett långvarigt jobb inom radion gav. Han och hans kolleger kunde lita på varandra:”jag kommer kvart över” stämde alltid på sekunden. Klockan kollades mot radions tidssignal varje dag. Men när man pratar idrott på matpausen med en lika idrottstokig, då glöms den inre klockan…

Skolradiofarbrorn dyker alltid upp i OO:s tankar varje gång hon bänkar sig för att se idrott i TV. Tyvärr hittas väldigt lite information om honom, den enda bilden på nätet duger inte för OO. Levde 1914-99. Troligtvis utbildad folkskollärare. Och finlandssvensk skolradiohistorik verkar inte finnas. Inte på nätet. Inte med OO:s sökkunskap.

Ja, sådant, i väntan på kvällens…

Fundringar vid Fotbollsrutan

Här har det minsann tittats på så gott som alla EM-fotbollsmatcher. Nja… tittat och tittat, hm… Fördelen med idrott på TV framom en Miss Marple-film är ju att man kan göra annat samtidigt, rikta in öronen på kommentatorn och titta upp när han går upp i falsett eller höjer ljudnivån – och så kan man programmera in hjärnan på vissa ord den skall reagera på…

Däremellan kan man alltså

20160703_233610_resized

läsa noter och sjunga (om man kan)

20160703_235540_resized

lösa korsord

20160704_000515_resized

lägga patiens…

… och förbereda blogginlägg, handarbeta, äta, dricka, skriva dagbok, eller –

annars bara fundra (=fundera+undra) över idrott i allmänhet och fotboll i synnerhet. En privatfilosof sa en gång ungefär så här:”Fler än tjugo karlar som springer av och an på en gräsplan och jagar en uppblåst skinnslamsa… jaa-a… Å andra sidan skulle det verka ännu konstigare om de sprang kors och tvärs utan den där skinnslamsan…”

Nej, nej, inget föraktande av idrott, säger den ivriga TV-stolsidrottaren. Även om det går att smula sönder varje idrottsgren enligt ovan. Om man vill. Just nu vill man inte. Men fundra får man.

Vem tvättar alla kläder? Fotbollsspelare biter ju i gräset med flera kroppsdelar, ofta i delvis vita persedlar – som är oklanderligt rena vid avspark. Slängs allt när spelet är slut? Hur stort är då idrottssklädesberget? Återvinning? Vilka starka tvättmedel används? Tips önskas av en som har fläckar på ljusa byxor inom en halvtimme efter påtagning.

20160703_233311_resized

Linjemännen (eller vad de nu kallas) – byts de ut under matchen? Det är ju ett slitande jobb. Springa, stå, koncentrera sig, hålla blicken på bollen och spelarnas linjer – allt med regelboken aktiv i huvudet. Det här nollbollsinnet har aldrig bekantat sig med noggrannare fotbollsregler, även om det där med springapåvarandra och sätta krokben verkar vara relativt.

20160703_233156_resizedMannen med flaggan står stilla…

Coachen står och skriker – hur mycket hör spelarna av det? Tycker att fotbollspubliken verkligen överröstar allt annat. Har coach – spelare telepatisk eller elektronisk kontakt? Nä. Tror inte det.

Som relativt fotbollsokunnig kan man också roa sig med att kolla in speciella frisyrer, hårfärgningar, skäggstilar (islänningarna leder i den ligan – också) och tatueringar.

20160703_233338_resized

På tal om islänningar: dessa fotbolls-EM:s hjältars samspel med publiken efter avslutad drabbning är efterföljansvärd. Klapp – pauspaus (några gånger) – klapp – paus (några gånger) – klappklapp → applåd. Klockrent stiligt med alla spelare vända mot de isländska fansen. Gillar!

Lugnet

Lugnet. Ja, Lugnet. Visst är det en härlig benämning på en idrottsplats. Lugnet i Falun, värd för VM på skidor. Just nu verkar det inte vara lugnt där. Det blåser ju! Speciellt på dagen, nu på kvällen är det lugnare. Och redan första tävlingsdagen var ljudnivån allt annat än lugn. Det skreks. Även hemma vid TV-apparaterna, undertecknad inkluderad.

Skribenten som lite överdådigt påstått sig vara född med skidor på fötterna får nog hålla tyst nu. Att staka sig fram i spår med backar, kurvor, stil och utrustning av idag är en ädel konst. Det räcker ingalunda med rå styrka, kondition. Skating (skeiting?), fri stil, är tamme sjutton inte lätt. Förstår helt plötsligt min airedaleterrier i slutet av 1980-talet. Hon ställde sig på skaren på den lätt sluttande åkern och skällde. Rakt mot matte på skidor! Och jag som tyckte jag fick ihop det där med skating så bra… Övergav stilen direkt.

Ännu bättre perspektiv på det hela blev det i och med kvaltävlingarna i Lugnet-stadion på onsdagen. Skidlöpare från lite ”udda” länder i skidsammanhang fick kvala in till de egentliga tävlingarna. Stil, fart, kurvtagande, balans med mera varierade i hög grad. Men jag tror att min hund ändå hade varit tyst.

Övning, träning, utrustning som passar, lära sig olika tekniker inom den fria stilen, anpassa dem på rätt ställe… Det krävs ju träning och tränare av olika slag. All heder åt storfräsarna som susar fram i nedförsbackar med kurvor både hit och dit och klarar det utan vurpor. Som tar sig springande uppför branta backar, glidande uppför mindre branta. Och som i den klassiska stilen parstakar sig fram. Jag fortsätter mitt beundrande vid TV-apparaten.

Men kanske det behövs lite ”vara född med skidor på fötterna” ändå. Såg en gång en snutt av ”afrikanska mästerskapen” på skidor i TV. Från Tammerfors, där studerande från kontinenten ifråga hade samlats för vinterspel. Än slank det hit, än slank det dit – och så de skrattade, tjöt och trivdes i drivorna!

Och så vill jag tro att Lugnet heter Lugnet för att där en gång i tiden fanns en fridfull bondgård vid en liten sjö, och där rådde ett underbart lugn. Åtminstone på vintern.

Bloggstatistik

  • 52 907 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Gotlandsnytt

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.