Telefon och telefonprat

Telefon. Så här ”skall” den ju se ut, men borde vara grön eller gräddfärgad:

Ordet kommer från grekiskan, téle (avlägsen, fjärran) och phone (ljud, jfr. t.ex. fonetik). Dagens apparater borde kanske hellre kallas teleikon (eikōn, ikon = bild). Handen på hjärtat: uppskatta den tid du använder på din mobil, smartmobil, smarttelefon, bärtelefon (OO associerar mera på förleden…), ficktelefon. Hur många procent av tiden pratar du med någon via den? Är den din PRATmaskin? PDA, personlig digital assistent, är nästan bättre…

Telefon är telefon på en stor mängd kända språk. I finskan fram till 1897, då telefoni (alla vokaler och konsonanter uttalas korta, o som å) ersattes med puhelin i tidningen Uusimaa – och accepterades. Hur fort nämns inte. Puhe = tal, -lin hänvisar, enligt OO:s heimlaga etymologi till nån sorts apparat. Och så har vi islänningarna, som oftast vill skapa egna ord, som kallar apparaten sími (som ursprungligen betydde tråd).

Och sen då, när vi tar loss apparaten från väggen, då har finskan den överlägset bästa benämningen: kännykkä. Åtminstone för blomstervänner… 1977 hade Nokia utvecklat en ny radiotelefon, SV1500, och gjorde reklam för den till företag och myndigheter med bl. a. ritade bilder och text. Försäljningsingenjören Aarne Visuri lär ha kläckt det hela:

Bild ett: Kevään kukka on kämmekkä (vårens blomma är…. tja, nu blir det lite besvärligt. Orkidé. Kommer från att orkidéerna i handnyckelsläktet har rotknölar som liknar två händer, t.ex. Jungfru Marie nycklar. Kämmen betyder hand eller tass, oftare i sammansatta ord numera. Annars heter nog orkidé i allmänhet orkidea på finska, och hand är käsi). Bild två: Kevään tuote on kännykkä (Vårens produkt är  – kännykkä). Namnet registrerades av Nokia som varumärke 1987, men nu är det ett fritt och allmänt ord (Källa: Helsingin Sanomat 31.08 2003). Och en del förkortar numera: känny. Ordet har alltså med hand att göra, precis som det urtyska (?) Handy. Ordet Cell Phone användes redan vid det första publika mobila telefonsamtalet 1973 mellan Motorolas vice VD Marty Cooper och hans ”ärkerival” Joel Engel vid Bell Labs. Telefonen då vägde lite över ett kilo, var 23 cm lång. För att kunna prata i 35 minuter behövdes en laddning på 10 timmar. OO ringde mobilt första gången från en gräsmatta i Hilleröd 1991 med Nokias ”handväska” (lånad, flera kilo tung), något i den här stilen:

Island då? Farsími för den du tar med dig (fara = resa), snjallsími om det är en ”smart” en, spjallsími om du enbart kan prata med hjälp av den. Och den fasta trådtelefonen har blivit snúrusími, där snúru betyder snöre, inte snurra, Smarta ord!

Och den farliga mojängen bärs av yngre människor i jeansfickan, en tydlig rektangulär utbuckling skall uppenbarligen synas. Vuxna karlar bär den ofta närmast hjärtat eller vid bältet. Och vi vuxna kvinnor börjar gräva i handväskan när det piper till. Men ibland i fickan, till exempel när OO skottar snö och har en sorts ”Health”-app…

Farlig? Det blå ljuset och den osynliga strålningen, stressen när vi anser oss behöva vara tillgängliga 24/7 (och har den som sängkamrat), det känner vi alla till och beter oss därefter eller inte. Plus alla faror som lurar ute på nätet, speciellt på Facebook, där våra personliga uppgifter stjäls och där vi snärjs oftare än vi hinner andas. TV:n var faarlig när den kom. Mikrovågsugnarna skulle ta livet av oss. Och vilket krig det var mot videoapparaterna på 1980-talet!

Den där biskopen i England på 1850-talet hade kanske rätt. ”Om människan börjar röra sig i hastigheter på över 10 kilometer (om OO minns rätt) i timmen, ja då – då blir nog själen efter!” Järnvägen skulle leda till fördärvet och ytterst till helvetet.

 

Reflexivt reflekterande

Köra bil i mörker trots stumpvis vägbelysning. Inte precis en favoritsport som förorsakar glada leenden och dompaminkickar i hjärnans belöningscentrum. Förutom på hemvägen från matbutiken/staden, med ca 7 av 8,5 kilometer kvar att köra. En fiffikus till husägare har hängt upp reflexbrickor i en en – åtminstone ser det ut som nån sorts barrträdsbuske.  Det glimtar i varje fall färgrikt och glatt en stund när bilens lyktor träffar installationen. Svårt att stanna och fotografera, tyvärr.

Och OrdOdlaren reflekterar över reflexer. Allvetande Wikipedia roar. På svenska: Den klassiska reflexbrickan utvecklades av Alvar Thorson, 1954. På 1930-talet fanns en form av reflex i USA, en metallbåge med en röd reflex som skulle spännas över axeln. På finska: jordbrukaren Arvi Lehti i Pertteli (St Bertils) ville i slutet av 1940-talet få större synlighet för sina hästkärror, tillverkade reflexer av hushållsplast. Sonen utvecklade konceptet och tillverkningen, bl.a. den traditionella snöflingereflexbrickan (slutgiltig design: Kalervo Suomela). Största industrin på orten, numera inkorporerad i staden Salo, tillverkar – reflexer. Världens största tillverkare finns också i Finland. Såå… Finsk eller svensk ära?

Urvalet fotat utan blixt

Med blixt, fungerar!

Modellerna är många, här blott ett i en hast ihoprafsat sortiment. Brickor, armbindlar, västar, ”bröst-ryggremmar”… Man kan köpa reflexgarn och sticka reflekterande vantar, halsdukar, mössor. Kanske bra för medlemmar i tankesmedjor… Däremot hävdar Wikipedia att denna billiga livförsäkring är i användning endast i våra nordiska länder, relativt okänd annorstädes. Sant?

Sen undrar ju blilisten om reflexer är kända överhuvudtaget. 40% av fotgängarna lär vara reflekterande (reflexiva?) i Finland, knappt 30% i Sverige. Siffror för övriga länder hittas inte. Notationer under de senaste utflykterna med Lilla MHY: Hur många barn som helst i mörka kläder utan en endaste en liten reflekterande prick. En mörk skugga dök upp framför bilnosen – en mörkklädd mamma med mörk barnvagn. En liten, lite halvskymd reflekterande prick kunde skönjas i vagnens främre hörn. En helmörk cyklist med en ynklig framåtriktad lampa korsade vägen, inga reflexen på hjulen, som torde vara lagstiftat. Tvärbromsning! En släntrande (oreflekterande?) yngling vars ansikte lystes upp eftersom telefonkollen troligen var viktigare än trafikkollen. Och så vidare.

Mörk matte med hund med intensivt blåblinkande halsband. 50% bra. Ett par med var sin hund, alla fyra med olika former av reflexvästar. 100%! De vuxna motionärerna lunkar ofta med både pannlampa, reflexvästar och något reflekterande på benen. Tacksamt! En fotgängare med reflexer kan bilisten med halvljus se på ca 130 meters avstånd, fotgängaren med mörka kläder utan reflex upptäcks först vid 20-30 meter. Och reflexerna lär ha en livstid på tre år – vilket inte verkar stämma på busken i inledningen. Om brickorna inte bytts ut, förstås.

Ex-psykologiläraren kan förstås inte tänka ”reflex” utan att associationskedjan Pavlov-hund-betingad reflex-klocka-salivavsöndring aktiveras i hjärnan. Guiden i St Petersburg som i förbifarten nämnde ”i de här husen höll Pavlov sina hundar” hörde knappast hur historiens vingslag klafsade i den tillfälliga turistens hjärna. Något för dej, radio-Kerstin?

Den frivilliga fritidsitalienskastuderanden reagerar också mer reflexivt än på svenska: mi sveglio, mi alzo, mi lavo, mi faccio la doccia, mi vesto, mi metto la maglia, mi lavo i denti, mi trucco, lui si rade – – mi addormento. Gonatt, sköna reflexiva verb…

Dagen idag, 16 januari

Hoppsan, nu är det bråttom! OrdOdlaren satt i allsköns ro och slötittade på Facebook, och plötsligt hoppade hon till. En vänlig själ hade delat ett viktigt inslag: idag är det den internationella dagen för het och kryddstark mat! Det har tydligen temadagar.se missat, det som OO alltsomoftast kollar upp. Den hemmaihopblandade morgonäggssaltburken fanns närmast:

Visserligen ”bara” Jalapeño, men ger en skön känsla i munnen när dagen börjar.

Här hyllas kryddstark mat så gott som varje dag, eftersom de här två ”egenhändiga” blandningarna ingår i många maträtter (såsen ger bl.a. köttbullar en ny dimension…). BJR är huvudkock, medan OO är burk-, lök- och diskansvarig. I ett kommersiellt kök hoppar de små vitlöksbitarna (ett kilo vitlök per såssats på lite på 30 liter, helst inte större än 2 millimeter i genomskärning…) lite vart som helst, men diskmöjligheterna är många och golvet avsvappbart.

Svartvinbärssylt spetsad med chili är mums med kållåda, älg, hjort, nöt – och glass och mörk choklad… Verkligt användbar, alltså… En i bekantskapskretsen vågar knappt använda, eftersom den är så god så den kan ta slut…

Dagen till ära plockades den här småroliga faktaboken ur hyllan. Formuleringarna i ”ordodlarstil” är många – ”Keep calm och käka chili!”

Chilins styrka mäts i Scoville, och det är ingen scovillervalla, påpekar författarna. Vätskekromatografi används (påpekar kemisten i huset), och rent capsaisin är 16 miljoner. Wilbur Lincoln Scoville, farmaceut, hade inte så raffinerade metoder när han utvecklade systemet 1912, men namnet får han bistå med ändå. Här finns bokens exempelsida:

Odlingen här startar inom några dagar, lämpligt nu när vintern verkar ha kommit med temperaturer närmare minus tio. Några Carolina Reaper-frön torde finnas, men mest håller sig scovillevärdena på frukten som biologiskt sett är ett bär mellan 100 000 och 1 000 000. På ett ungefär. De små fröna behöver minst +25 grader för att gro, ordnas med värme underifrån.

Det finns en superdunderbra chilibok på finska också. Det finns flera skäl att återkomma, tydligen. Själva ordet är ju också ett problem. Här i huset är det ”chili” och inget annat som gäller. Uttalas absolut inte med två l. Chilipeppar, chilepeppar (galet!), spansk peppar (galet!) är alla portförbjudna, kommer inte ifråga. Det spanska ajì går också, j-et uttalas ju nästan som svenskans h och ì är långt. Ahiii….

Sagofarbrorn och OrdOdlaren

Förhållandet började tidigt. Boken om vårt land, sextonde upplagan, tryckt 1926, ibruktagen 1927 av tioåriga skolpojken Anton. Användningen var mångsidig: målarbok,

”sagobok”, uppslagsbok – och gåtorna lästes om och om igen, som av bilden synes.

Ibland sattes en växt i den och en tegelsten ovanpå, växtpress. Utseendet idag därefter. Farbror Verners bok, femtonde upplagan, tryckt 1922, har däremot tillbringat ca 70 år orörd i en kista på Fasters vind.

Folkskolan? Teater? Njaäee. Mest dikter, sagor, sånger och psalmer. Skolsångboken Vår Sångbok (sammanställd av Selim Segerstam, f.ö. Leif Segerstams far) innehöll ca 25 Topeliussånger. Alla sjöngs i skolan i Brännars. Första textraden i några favoriter som står sig: Blommande sköna dalar, Klang min vackra bjällra, Jag gungar i högsta grenen, Hjorden betar och klockan klingar, Vind och vita vågor… Jovisst, Och nu är det jul i min älskade Nord och Giv mig ej glans ej guld ej prakt också, men rytmen i de tidigare nämnda var mera tilltalande.

Många vackra och rörande berättande dikter, främst Vintergatan om Zulamit och Salami (inte korv där…). Och Björkens visa (skriven 1854), som levde tio veckor på Kvällstoppen och 22 på Svensktoppen (bl.a. etta!) med Hootenanny Singers 1966. Vad vet Björn Ulvaeus om Zacharias Topelius? OO hittade t.o.m. en illustration, gjord av ingen mindre än Jenny Nyström:

Kuddnäs i Nykarleby, där dagens jubilar såg dagens ljus för prick 200 år sedan. Den lilla skolflickan besökte huset som barn (skolan? 4H-klubben?). Minnesbilderna domineras av att hon tyckte att guiden var ”barnslig”. Hon ville veta mera ”vuxensaker”, inte enbart om ”det här lekte lille Zachris gärna med”. Senare i livet har OO åkt och kört otaliga gånger förbi platsen, men aldrig stannat. Tyvärr. Verksamheten där är nu något helt annat än tidigt 1960-tal. Barndomshemmet/muséet sen 1930-talet renoveras som bäst, öppnar 15 maj. Det är mycket Topelius i Nykarleby det här jubileumsåret, huvudfesten hålls 11 augusti.

1970-talet, Vasa. I korsningen mellan Hovrättsesplanaden och Kyrkoesplanaden sitter han på sin sockel sen 22 maj 1915, förevigad av Emil Wikström. Psykologpraktikanten vid Vasa stads uppfostringsrådgivningsbyrå, på sensommaren skötarvikarien vid Roparnäs sjukhus (mentalsådant), kurvade förbi på cykel varje dag i fyra månaders tid. Hon hade lyckats inhysa sig hos en väninna i det långa huset nästan intill, ”Kinesiska muren”. Vi hälsade på honom (och någon annan staty i staden) när vi kom hem från glada krogdanskvällar den sommaren. Reflekterade då aldrig över varför statyn finns där, Topelius var aldrig verksam i staden. Läser nu att det lär ha varit en ordentlig debatt inför placeringen. Jo, han ansökte om jobb som lektor i historia i staden, fick, men Vasa brann 1852 (skolans minnesregel: en sjömil är 1852 meter, Vasa brann…) och kretsarna i Helsingfors ville hålla honom kvar så det blev inget av det…

Topelius på 1940-talet. bilderna av farbrorn dominerar, här var han ordentligt under 30.

Sagofarbror? Han var så mycket mer. Men vad visste man när man var ung? Meritlistan får en att baxna. Förnyande journalist som redaktör för tidningen Helsingfors Tidningar 1841-60 – skrev bl.a. socialreportage, följetongen Fältskärns berättelser (senare bok) . Professor i historia vid universitetet med lockande föreläsningar. Pionjär inom barnlitteraturen: sagor, skådespel, barntidningen Eos. Opinionsbildare. Engagerad för jämlikhet mellan språken, fosterlandet, kvinnors rättigheter, med mera. Talare, debattör, sångare. Den mest produktiva publicisten i Finland på 1800-talet. Idag, 14 januari, på Topeliusfesten i Nykarleby, delas det årliga publicistpriset ut, för en aktiv pågående journalistisk gärning – vem som får det vet OO inte ännu, klockan 12. Det finns anledning att återkomma, 200-åringen firas på olika sätt hela året. Huvudfesten i Nykarleby går av stapeln 11 augusti. Håll ögonen på händelser i Nykarleby!

Speciella byggnader – avsnitt två

Tre små gummor vandrade iväg – från fortbildningskurs i sitt ämne. ”Här är min plats”, sa gumma nummer ett – ”Och här är min”, sa gumma nummer två. Den tredje:”Här är min, betongkolossen grå” – och sen stod hon bara och drömde…

Åbo. Biskopsgatan, akademikvarteren. Avslutad psykologilärarfortbildning, väntande på bussen österut. Två teol.mag, den tredje fil.mag (med allmän teologi som extra ämne). Teologiska fakultetens byggnad med sitt rundade hörn, granne till domkyrkan och ÅA:s bibliotek var den ena hjärteplatsen.

Den andra var – förstås – domkyrkan. Vi gick uppför trapporna och in i den då helt folktomma kyrkan, var och en försjönk i och badade i sina egna minnen: körsång (se tidigare blogginlägg), predikoövningar, diskussioner, möten… Och den yngsta släppte bomben: datum för prästvigningen bokad! Alla glada, en verklig ”människomänniska”, perfekt som präst (bland annat)!

Psykologireligionslärarens betongkoloss: Sibeliusmuseum. Minnena formligen vältrade in, igen en gång. Föreläsningar, körövningar och tenter i Brahe-auditoriet, mindre men dock sådant ävenså i Flora-auditoriet mittemot, och festerna i aulan mittemellan. Gösta Cavonius som föreläste om finländsk pedagogikhistoria: han kom in, satte sig, började prata, slutade efter 90 minuter. Ingen illustration, inga skrivna minnesstolpar, ingen bok som stackars studenter kunde läsa i som komplement… Huh. Det gällde minsann att kunna anteckna i flygande fläng!

Körernas kansliutrymme i övre våningen, i samma korridor som bl.a. tonexakta musikprofessor John Rosas:”Om jag stiger upp nu, precis vid det här ljudet, så är jag framme i köket när vattnet kokar!” Stämde precis.

In i muséet gick/går studerande och personal den här vägen, vinkelrätt mot huvudingången.

Olle Söderholm, trubadur som fick epitetet ”finska pinnen” av svenska Sid Jansson. En verklig själsfrände i humor och beteende. När Floravärdinnan ”fick nog” och ”brände propparna” på hans snälla retsamheter och gjorde ett utfall mot honom – då gömde han sig under ett bord och började springa omkring med det på ryggen… Vem kan hålla kvar ilskan då? Och när han en glad lördagsnatt dristat sig till att placera ett par smutsiga galoscher bredvid montern med ”Sibelii hatt och käpp” och den knarriga koleriska intendenten hoppade jämfota och hotade:”Nästa gång får allt Söderholm hitta på något mera intelligent!” ”Nästa gång, hmmm… Han har alltså uppmanat mig till nya hyss”, mediterade Olle…

Konserterna i råbetongssalen klingade skönt i öronen, oberoende av genre. Studeranden borde ha gått på fler konserter. Akustiken tilltalade, även om ögonen ibland inte var nöjda. Men visst är det ändå rätt så snyggt med betongytor som fått sina ”krusiduller” av formbrädena? Jovisst. Det medvetet planerade draget från fönstren irriterade stundvis. Men allt gick ändå att leva med. Att hela härligheten placerats på landets första botaniska trädgård, planerad av Pehr Kalm 1760 är något mera svårsmält. Men det visste inte studeranden då, än mindre visste hon att hon som pensionär skulle intressera sig för trädgård och trädgårdshistoria. Eller bli OrdOdlare.

fotnot: Sibeliusmuseum, Finlands mest betydande musikmuseum, inte enbart över Jean Sibelius (som har gett sitt godkännande till namnet), uppfördes på 1960-talet, invigdes 1968, räknas som ett av modernismens främsta verk. Arkitekt var Woldemar Baeckman (1911-94). Baeckman skapade främst industri- och kontorshus, men även flera byggnader för Åbo Akademi, bl.a. nu rivningsklara Gadolinia 1969 och ”boktornets” utbyggnad 1957, Handelshögskolan vid ÅA,  under sin karriär.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 23,824 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
På Gång

- Steg för steg mot FramGång - det är aldrig försent för nya steg

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

En blogg om att följa sitt hjärta och leva sin dröm - här skildrar vi livet på Lindö och utmaningen i att bli självförsörjande på en väglös ö. ❤️

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.