Flygande finkar och tvåbenta sångfåglar

Igår, 29 januari, borde vi ha stått ute på gårdsplanen och spanat in och inventerat vår flygande vänner. Det ville Birdlife Finland. Det blev nu inte av. De tvåbenta ugglorna trotsade den idén, flydde hemholken och bilade 1040 kilometer i stället. Bort och hem igen. För att uppleva tvåbenta sångfåglar.

Fågelmatningsplatserna på hemtorvan är oftast ganska mesiga. Beror kanske på ensidig meny. Ho vet. (Hoo-hoo…)

Någon fågelfotograf är eller blir OO aldrig, inte genom fönstret…

Med ojämna mellanrum verkar dock den flinka finktelegrafen eka fram i skogen, och det blir en verklig invasion:

Finkvasion?

OrdOdlaren är långt, långt ifrån ens amatörornitolog. Socialpsykologi och sociologi ligger däremot nästan i blodet, och OO undrar varför finkar gör så. Sällskapssjuka? Blyga, behöver andras stöd? Släktkära? Den gästande flocken består av otaliga tiotal och flygivern är enorm. Buske – matplats – buske – längre bort – matplats… Uppochner, hullerombuller. Och bäst som det är  – puts väck! Har upplevt liknande när släkten bo- anländer på våren.

Enstaka nötskrikor och hackspettar har iakttagits. Och diverse andra oindentifierade flygande finkmesar. Dock inga juridiska experter ännu i år. Ett år dök första domherren upp på valborgsmässoafton.

Kråkan däremot – – nej, förlåt, Håkan. Han spelade på sin Streng och lockade till sitt jubileum, och det locklätet kunde barndomsvännen BJR med vidhängande hustru inte emotstå. Tidvis fanns över 100 sång- och spelfåglar inför publiken, i en kavalkad om 60 år på scenen, 40 år med visor på dialekt och 70 år av levnad.

Många språk och genrer har han rört sig med och i, allt ifrån debuten i radioprogrammet ”Lekstugan” för ~60 år sedan – O sole mio på italienska – via franska chansoner och hela Trio Saludo-repertoaren på spanska, finska engelska och vetevad till de populära dialektvisorna. Och när den andra dialektsångaren på scenen, Lasse Eriksson, drog till med en fras här och där på närpesiska, då var språkpaletten inte direkt total, men tillräckligt mångsidig. ”He bjier oåv schu schanschen!” Förstå det den som kan… (OO kan.).

Jovisst var gubbrappandet roligt och rörigt. Me in lakokako po scen. När tre minst 60-plussare försöker få ihop rapstavelserna känns det bara så skönt att få skratta nästan lika hjärtligt som de gjorde själva! Det kallas visst att bjuda på sig själv.

Det var en rolig och nostalgisk konsert för oss som firat åtminstone några tiotal i ålder. De mycket yngre – och kanske en och annan läsare – frågar:”Vem är han, Håkan Streng?” Men ni behärskar ju googlandets konst, så varsågoda!

Far och son, kantor basbaryton Kristoffer och allround Håkan.

Huvudet fullt av rosor…

Tiotusen röda rosor… Glöm ej bort, det finns rosor… Miljoner rosor (Miljoona ruusua…) Röda rosor, röda läppar… Där rosor aldrig dör… En dans på rosor (I never promised you a Rose Garden…)… Rosor på kinden och solsken… Alpens ros… Svarta rosor… Min älskling, du är som en ros…

OO:s liv följs av rosor i dessa dagar. Inte levande i kruka och vas, inte sånger – men bilder, texter, rosböcker, tidskrifter, www-sidor… 45 olika gamla rosor skall dokumenteras. Helt eget, frivilligt beslut. Riktigt roligt vintergöra. Just nu är nummer 21 under behandling. Det tar sig, sakta men säkert.

Allt emellanåt går tankarna till rosor i november. Till exempel de som bara verkar växa och trivas och blomma utan intensiv skötsel i Port Arthur, Tasmanien. Till följd av OO.s otekniska läggning får eventuella intresserade söka upp inlägget själva. Eller se på detta lilla urval av namnlösa rosor från just den platsen:

Linsskyddet är 5,5 cm i diameter, och den här rosen är inte fullt utslagen…

Tänk sen när alla knoppar slagit ut…

Bilade norrom Hobart. Måste bara stanna och fotografera den här gården.

Märkte att en kvinna tittade intresserat vid grannhuset. Klev ur bilen, gick fram, förklarade. ”Vill du fotografera rosorna här? De är inte mina, de är min mammas. Hon hamnade på sjukhus i maj och har inte kunnat sköta dem inför säsongen. Jag klarar inte av det, jag måste gå med käppar. Hon är över 90 år och jag är lite över 70 och bor inte här…”. Allt detta berättade hon medan kameran knäppte och OO knappt sa något annat än ”oooo-o…”.

”Den här kallar vi Blue Moon” sa kvinnan.

Tänk Tasmanien, och hjärnan plockar fram rosor. Överallt fanns det rosor. Stora. Många. Och sen roslabyrinten, som också nämns i ett tidigare inslag.

Så nu är det bara att välja en lämplig sång att gnola på medan fingrarna arbetar. Inte glömmer OO rosor i första taget, Östen Waernerbring! Tiotusen, Thore Skogman! Svarta finns inte, Sibelius! Bara nästan nästan nästan. Och symbolspråket tycks också variera. En vacker ros är alltid värd att ge den man vill ge en ros åt. Vänta inte till 14 februari…

Spontan skyltsöndag 15

Ja, det gäller att studera skyltarna. Så vet man åtminstone vad man SKA göra. Sen blir det att nästan räkna: Inte det där, inte det, inte det heller. Därefter ta sig en funderare. Vad FÅR man göra då? Att man inte får göra upp eld, det är nästan självklart i ett land som Australien. De talrika skyltarna som anger risk för skogsbrand kom inte med på någon enda bild, men de är högfrekventa. Dessutom finns det skyltar som visar att i det här området är det alltid förbjudet att göra upp eld. Men ändå uppkommer förödande skogsbränder. Åskan har sin andel i spelet också. Här är skyltarna, var så goda!

Glaskonst

Glas kan göra att man råkar illa ut. Man kan gå vilse i diverse glashyttors omgivning (det har man gjort), man kan tappa glas i golvet (vem har inte gjort det?), trampa på glasbitar… Man kan skära upp en fem centimeter lång skåra i höger pekfinger när man tror att man kan hantera växthusglas utan handskar…

Man och man. Slut på mansjukan! OrdOdlaren har provat allt ovanstående – och lite till. Och har haft turen att kunna följa med olika glaskonstnärers arbete på några ställen. Glömmer tid och rum. Vilket material!

Glasplåtdamen hälsade välkommen vid den lilla hyttan på Red Hill, Mornington Peninsula, Victoria, Australien. Där jobbar hustru (norskfödd!) och man och två söner = lärlingar. Härliga glasfigurer, tack och lov (eller motsatsen) så stora att hemtransport kunde glömmas. Snygga kaktusar, elegant fantasiblomma…

Nä. Jo. Ett dammsamlande föremål inhandlades. För vem kan motstå en koala som ryms i handen? Formgiven av mor i familjen.

Far höll för dagen på med ett större projekt. Formade, värmde, satte till glas i andra färger på ytan, snurrade, blåste (nä det gjorde en av sönerna), värmde, formade på nytt…

Lämplig text på värmeskyddsskärmen:”Simplicity is the most complex achievment”. Ungefär: att uppnå enkelhet är det mest komplexa. En rak översättning blir inte så enkel – komplexaste uppnå— Nä. Det blev i alla fall en vas. En stor en. Eller skulle bli. Hade inte hjärta att fota slutresultatet. Föll i golvet. Hundratals skärvor. Inte ett ilsket ord, inte en stamp i golvet, bara att sopa upp. Händer varje dag, en halv timmes precisionsjobb är ajöss på en sekund. Att det blir så skall man också lära sig i den branschen.

Glada är de ändå… Nja, vet inte om de här glasansiktena är självporträtt, fanns vid en vägg på gården bland de andra utekonstverken. Så kan man ha det när man inte har snö och slask och frost och halka och annat väderelände. Som här. Nu. ”Glashal gårdsplan”, jo, OO tackar…

Spontan skyltsöndag 14

Tyvärr fanns kortet ifråga inte till salu i det lilla caféet. Inget gnällande, inget klagande, inga sura miner, endast kramar, leenden och positiva, mjuka känslor – det är inte alltid så lätt att översätta på ”rak arm”. Å andra sidan, det fanns ingen som helst orsak att komma med annat än positiv feedback. Man gick in genom en rosenport bredvid caféet, och sen blev det rosor och rosor och rosor…

Och allt sköttes av en och samma person, den glada värdinnan i caféet. Det ni. Men så var det också på Mount Martha på Mornington Peninsula…

Plåttaket i bakgrunden är caféet. Inne i de gröna ”häckarna” fanns lägre rosor, som inte syns så bra på den här bilden. Omöjligt att få en bra översiktsbild, tyvärr.

Världens största krigsminnesmärke

Himlen var klarblå, solen sken, inget moln – det kändes hett redan på morgonen. En bra dag för en liten färd till havs! Hyrbilen styrdes mot Sorrento (jo jo, ursprungligen grundad av italienska invandrare) för en 40 minuters bilfärjefärd till Queenscliff. Därifrån gällde det sen att hitta riktningen mot Torquay och sen – nä, en plats åt gången:

Rakt norrut (nästan) Port Philips Bay, och i ”botten” på den Melbourne. Spikrakt söderut snuddar man vid Tasmaniens nordvästligaste hörn, men sen finns där enbart det bara havet och Antarktis. Den fortsatta färden gick längs den sydliga kusten.

I Torquay har surfingen uppkommit. Det syns smart på orienteringsskyltarna, eller hur? Och så det surfades längs hela kusten…

Vägen syns här, som ett streck längs bergskanten. Vägen var målet. Great Ocean Road, världens längsta och största krigsminnesmärke, 243 kilometer. Byggdes så att säga för hand. Sammanlagt ca 3000 australiska soldater som återvände från första världskriget använde hackor och spadar och skottkärror och lite dynamit, med början i september 1919. Vägen höggs fram i en takt på ca tre kilometer per månad, beroende på terrängen. Arbetarna bodde i tältläger, mat och logi kostade ungefär en femtedel av vad de förtjänade. Piano, grammofon, spel och tidningar fanns fritt till förfogande, sällan åkte mannarna hem till sina familjer. Den tidens debriefing? Hårt fysiskt jobb, prat och samtal med personer som varit med om ungefär samma upplevelser under fyra år i krig. Kanske.

Den första sträckan öppnades som en enfilig grusväg i mars 1922. De som använde den vägstumpen (Eastern View – Lorne) betalade därefter tull, för ytterligare finansiering. Och 1924 gick ett fartyg på grund nära vägbygget. Då blev det arbetsstopp i två veckor. Fartygets last bärgades, 500 öltunnor och 120 lådor sprit…

Koppartavlor med information finns här och där längs vägen. Här syns (uppförstoring behövs troligen) de ovan nämnda orterna, och någonstans på den här vägsträckan finns också den här portalen, tredje på plats – området är högriskzon för skogsbränder!

I november 1932 invigdes sträcka Lorne – Apollo Bay. ”En vild idé har blivit verklighet” sades det i de tal som hölls vid den festligheten. Senare utökades vägen med mötesplatser, senare blev den tvåfilig, ännu senare fick den asfaltyta. Vägtullarna upphörde 1936. Och 1962 utsågs vägen av turistorganisationer till en av världens mest sevärda vägar, byggd av soldater för att hedra sina stupade kamrater. Den historiska aspekten gör den ännu mer värdefull.

Vädret den dagen? Sisådär 35 grader. Plus. Och kraftig blåst. Det kändes som att vara i en varmluftsugn. Het luft från norr. Uppochnervänt på flera sätt.