Dagen idag 30 juli

Idag skall (borde) vi alla läsa (ha läst) en bok! Dock inte vilken som helst, nej, lägg den eventuellt påbörjade hårdpärmsboken åt sidan och ta fram (köp) en pocketbok! För idag är det Paperback Book Day, Pocketbokens dag. Så idag firar du bäst genom att kura ihop dig med en mjukpärmare som du kan behandla smått vårdslöst i hettan/skuggan, med en bok som inte anstränger armarna. Du kan hantera den med smått svettiga händer och dropp i pannan. Papperet suger upp vätan.

OrdOdlaren har inte läst många pocketar. Det var något som inte stämde. Bokstavsstorlek, papperskvalitet och -färg smalt ihop till en dunkel massa, ögonen irriterades, mer och mer med tiden. Tills förklaringen kom i början av årtusendet; grå starr, katarakt. Har nu levat i fjorton år med klara fabrikstillverkade linser, men – tja…

30 juli 1935 lanserade nystartade Penguin Books de första kvalitetspappersryggarna. Man ville ge folket lättare och billigare böcker, bekväma att ha med t.ex. på tågresor, bara att sätta i fickan.

10 x 18 centimeter, jo. Men det här gick inte så bra. Den faller. Provade i några karlfolkskavajfickor. Pocketboken sjönk in, hölls bra. Ytterrockar och diverse innejackor för kvinnor har sällan bröstfickor. De skall dessutom sitta något lägre ner än på karlfolksdito. Är det här med ”fickböcker” en överenskommelse mellan karlfolk i olika genrer??

Handväskan, jo. Men den blir ganska så tjock och rund och otymplig, eftersom där också skall rymmas plånbok, nycklar, anteckningsbok, almanacka, pennor och telefon. Med mera. Nä, nä, OO utnyttjar inte telefonen till allt det där…

Vikten är ju minimal (206 gram visar den geniala vågen), så visst vinner pocketboken inför flygresor. Ladda böcker i telefon/platta? Njaäää… De redan omtalade ögonen trivs bättre med text på papper, näsan vill känna doften, öronen vill höra pappersbladsvändning, fingarna vill känna strukturen, med mera för att upplevelsen skall bli ”riktig”. Tillåt OO vara traditionell!

Ursprungligen skulle pocketböckerna kosta ca en tiondedel jämfört med en ”vanlig” bok. Och det blev succé direkt, både för producenter, säljare och köpare. Framgången i GB var given, men av någon anledning fick vi vänta på genombrottet på svenska till 1980-talet, Månpocket först, flera förlag följde. Idag finns flera priskategorier, men OO har inte studerat närmare – ännu. Snart blir det dags, hittade inte något intressant/oläst i högen i hyllan, här en del:

Tyvärr skjuts pocketbokläsandet upp. Det kommer en dag i året när OO gör vad hon vill, men om det blir läsning som smått planerats avgörs först då. En gång planerade hon sitta i gungan med sin stickning den dagen. Hon målade akut ett tak i stället. Långsiktiga fritidsplaner har sällan fungerat i OO:s liv.

 

Första franska dosen

Måndag kväll, hett i Olofsborg. Faust. Fransk opera med flera finländska aktörer. Petri Lindroos som en mycket djävulsk Mefisto. Utmärkta Erica Back (Siebel) som den enda icke-onda i ett tufft sällskap. Pausen innebar uppfriskande vattenslurkar och lite mingel. Sen bara att kliva iväg till rad 27 för att se hur det hela slutar. Men va? På rad 24 syns en späd kvinna sätta sig. Knuff i BJR:s sida:”Vem är det där, jag vet men får inte fram! En kändis!” Ingen hjälp från det hållet.

Tisdag förmiddag, operadagens öppning. Samma kvinna kommer dragandes med en stor röd kappsäck, sätter sig bland Aarno Cronvalls gäster för dagen. Solglasögon. Mysteriet fortsätter, tills hon presenteras av Cronvall:”En kvinna vars garderob vi har fått beundra i nyhetssändningar i över 30 år”. Helena Petäistö, som träget och troget rapporterat i vår reklamTV:s nyhetssändningar sen 1981, pensionär sen två år. Är hon verkligen så där flickaktig i kroppen? Tydligen.

Helena Petäistö intervjuas av Aarno Cronvall. I bakgrunden myser Finlands Ungern-ambassadör Petri Tuomi-Nikula och bassångaren Matti Salminen

Uppvuxen i Uleåborg, språkintresserad som skaffade sig ekonomutbildning och begav sig iväg till Paris, där hon så småningom började skriva kolumner för olika tidningar i Finland. Hon hör till en laestadiansk släkt, och TV fanns inte i barndomshemmet, trots att föräldrarna ändå var rätt så sekulära. En av få TV-reportrar i världen som inte sett alltför mycket TV innan hon själv började rapportera i burken!

Hennes kappsäck var full med böcker, hennes elfte bok – om Frankrike, förstås, som alla de tio tidigare (skam att säga, har inte läst en enda – ännu). ”Frankrike, Macron och jag” lyder titeln, och boken inköptes med dedikation, vad annat?

Läser nu flitigt, även om politik inte är det största intresset, och kunskapen om Frankrike är oförlåtligt liten (trots mycket god bekantskap med hela tre personer med franska som passion – språklärare), men man lär sig. Hon ville skriva boken eftersom hon tycker att folk i Finland inte riktigt förstår vilken stor personlighet denna karl är. ”Han är totalt närvarande när man pratar med honom, ser på en med sina intensivt blå ögon, lyssnar…”. Helena Petäistö har intervjuat många storheter, hon ser skillnader. Redan hans äktenskap med Brigitte, 25 år äldre, visar på en stark och målmedveten personlighet.

Dessutom skriver HP intressant, med franska ord instuckna här och där (med översättning), med små personliga kommentarer och träffsäkra iakttagelser, precis som hennes TV-inslag varit under alla dessa år. Till råga på allt är hon ungefär två månader yngre än OO, även TE-olog, dock i större mån än denna tesörplande bloggare. Hennes pensionering påskyndades av en hjärninfarkt, som hon nu helt lär ha lämnat bakom sig.

Tillbaka till tisdagsmorgonen: sångsolisten för dagen var Tommi Hakala, en av OO:s (och BJR:s) barytonfavoriter. Han vann BBC Singer of the World 2003 – kanske mera populärt kallad sångtävlingen i Cardiff. Lever sitt liv i Österrike, var egentligen på semester, men blixtinkallades för rollen Valentin i Faust, eftersom Ville Rusanen, som skulle ha rollen (även han en superfantastisk scenartist), insjuknat. TH gjorde rollen 2007, fick nu ta den ur malpåsen och med en pianoövning i ryggsäcken ställde han sig på scenen och var Valentin som om han aldrig gjort något annat. Så går det till i operavärlden. Där om nånstans gäller kontakter och agenter och klippkort på all världens flygrutter, tydligen. Och OO och TH har födelsedag nästan, nästan samtidigt. Med 20 års mellanrum.

Parkpianisten Eliisa Suni, Tommi Hakala och en helnöjd Matti Salminen

Men OO köpte en bok. De tre senaste åren har hon kommit från Nyslott med en ny bok i näven, alla på finska. OO som en gång i tiden tyckte att att läsa finska var så jobbigt, gick så långsamt. Några tusen sidor tentamenslitteratur i allmän teologi var god träning.

Torghandel och -vandel

”Staden Nyslott lever en månad i året” – nä, det kan inte vara sant. Men beträffande torget, kanske. Under staden folkrikaste månad, juli, är torget öppet från 06 på morgonen till 22 på kvällen! Alla försäljare är inte hela tiden på plats, förstås. Mitt på dagen är där folkrikt, trots den hetta som landet nu begåvats med.Torgcaféerna är tre, och bordvalet är fritt. Det mittersta, Sirkka Makkonen, har funnits där sen 1978, kanske de andra också. Sirkkas bageriprodukter kan man köpa i ett stånd, där de glada kvinnorna (en av dem Sirkka själv) föreslog en bullalängd till teet i logementet. Ja, nu släpper sig OO helt finlandssvensk i ordvalet, så hon bestämde sig för två örfilar. Fick dem i en påse och frågade priset. ”Med eller utan bullalängd?” sa Sirkka. Hon gav inte upp i sin sköna sydsavolaxiska humor. Den flödar bland försäljarna. Har försökt med svenska, och visst kommer det svar då också, dock mera enstavigt.Mat, jo. En lörtsy är det man skall köpa, en synnerligen lokal och speciell pirog med söt eller salt fyllning. Skalet är tunt, så den håller inte formen, den böjer sig – och det påstås att den fått namnet av den orsaken. Går inte att översätta eller förklara. Typisk färskvara, därför ”exporteras” den inte alltför långt. En läsare med skarp blick och förmåga till spegelläsning kan kanske stava ihop ordet på den vita skylten: ”muikkurullat – makuja Saimaalta”. Ett annat matmåste. Men inte som rulle, utan på ”Kalastajan koju” (Fiskarens koja),

en delvis flytande restaurang som syns längst till höger på bilden,där just muikkuja (siklöja, en liten laxsläkting) är det enda på menyn. I olika sammansättningar, i år blev det enkelt med endast blåmögelost. Öl för BJR, vatten för OO.Följande måste: den kära skohandlaren. Inget inköp av ett fjärde-femte par av sköna fotriktiga skor, det kommer en ny, bättre modell, och OO får besked via e-post. Service…Och ännu ett: kläder just här. Försäljaren har en hel del italienska kläder och andra modeller som inte finns i varannan affär. Klädesplaggen är inga slarvverk. En grön skön skapelse, blus-tunika, föll direkt i ögonen. Och snabbt trollade hon i den randiga klänningen fram ett par capribyxor i rätt storlek och färg. Lite pruta, och OO hade en skön dress att gå omkring i.”Vanliga” sommartorgvaror finns, förstås. Den lokala medvetenheten har ökat i hela landet under de senaste åren, så även här. Om sen folk med främmande tungomål som minsann rör sig i staden under operafestspelen förstår all skyltning är en annan sak. Tecken- och kroppsspråk fungerar underbart bra!Souvenirer får man alltid, nyttiga och halvnyttiga och trevliga. Exempel på sådant som en och annan säkert faller för:

Åtminstone tre hattförsäljare spanade OO in. I år kom hatten med i bagaget, men åtminstone tre hattar har inhandlats under årens gång. Försäljningstricket är att en kvinna skall vara försäljare, i det hattstånd där en karl stod för kommersen var det oftast något glesare i kundkretsen…

Det bästa till sist. Svävar någon i okunnighet om vad som säljs här?Fotograferingskvällens jordgubbsförsäljare visste inte varifrån det speciella försäljningsståndet kommer, men bärproducenten äger ett till som är placerat öster om staden. Vid stängningsdags fälls och lyfts luckorna upp och ner och bakdörren stängs, och kvar står en jättestor jordgubbe!Kommersen under dagen hade varit god, av de tomma lådorna att döma. På den här bilden syns också den obligatoriska glasskiosken.

En självklar uppmaning, till en del internationell:Inga hundar på torgområdet under torgtider. Förbjudet att mata fåglar!

De heta dagarna fortsätter, även i hemmets lugna vrå.

Kanaliserande

”Vilken häxkittel!” ”Det ser ju ut som en lutgryta”, sa grannen bredvid. Vi stod i Brusnitchnoe och hissades upp tio meter – OrdOdlaren skuttade från för till akter och samlade minnesbilder. Året var 1986, kameran analog (=glesare knäppande än nuförtiden) och platsen Saima kanal, första slussen från Viborg, med det leendeframkallande (hmm…) namnet Juustila på finska.

Ett gäng lärare hade åkt buss över gränsen österut, klarat gränsformaliteterna på 33 minuter, och undrat över varför bussens signalhorn testats med besked, övernattat i Viborg och nu var det dags för det för OO mest intressanta: kanalfärden. Upplyftning i åtta slussar, sammanlagt 76 meter, på dryga fem timmar. Vattentillströmningen i slussen var onekligen spännande – men bilden blev inte publicerbar. Här torde lyftet redan ha skett.

Ursprungligen fanns det hela 28 slussar på den då 58 kilometer långa sträckan. Tankar på kanal hade funnits länge, grävförsök gjordes på 1600-talet, men först i Storfurstendömet blev kanaltanken realitet, troligtvis till följd av bättre teknik (krut användes vid sprängningarna, första gången i Finland), expertis (bl.a. från Sverige) och ökad handel österut. 33,5 kilometer grävdes, resten utgjordes av befintliga lämpliga vattendrag och sjöar. Slussarnas omgivningar gjordes parklika, utflyktsmål. Kanalen invigdes 7 september 1856, efter elva års byggande. Slussarna var 30 meter långa, 7,42 meter breda. Här syns en bit av den gamla kanalen, kanske vid sluss nummer fyra, Ilistoe – Lietjärvi.

Efter en försiktig början ökade trafiken år för år, likaså fartygsstorlekarna. Ombyggnad i flera avseenden påbörjades i sakta mak 1927, med större intensitet 1934 – så kom kriget med bombningar och i slutet ny gränsdragning, tvärs över kanalen. Halva kanalen i Sovjetunionen, endast tre av åtta slussar i republiken. Trafikstopp. Inte bra, förhandlingar fördes i många år. 1962 skrevs ett arrendeavtal (unikt!) och byggarbetena höll på i sex år, 1968 kunde trafiken köra igång, kanalen är nu 43 kilometer lång. Tonårsflickan i det platta västfinländska landskapet Österbotten följde ivrigt med kanalframstegen i media, funderade över slussar, hur de fungerar, hur det går till att lyftas och sänkas i båt. Hur tömmer man kanalen och hindrar påfyllning under byggnadsskedet? Drömde om kanalfärd? Troligen inte, framtidsförhoppningar fanns inte på agendan då.

1986, på väg in i Ilistoe. De åtta slussarna är numera 82,5 meter långa, 12,6 meter breda och med lägsta (högsta?) tillåtna djup 4,35. Höjden över vattenytan får inte vara mera än 24,5 meter. Fartygsleden som tillåter de här måtten sträcker sig över 400 kilometer in i Finland. ”Blindtarmen” längst nere är kanalen.

Den enda publiceringsvänliga kartan innehåller ”farliga” områden (rött) och registrerade olyckor (punkt), över hur lång tidsperiod sägs inte. Ja, i slussarna sker säkert små och större tillstötningar när fartyg med maximimått körs in. Mälkiä är den första slussen i Finland. Bild från nätet.

Observera att alla fartyg passerar Savonlinna, Nyslott, precis vid Olofsborg, operafestspelens arena. Ibland får publiken vänta, pontonbron till borgen körs undan och ett stort fartyg tornar upp sig. Norr om bron står landsvägstrafiken också stilla, bron öppnas. Det här vill man tydligen komma ifrån, och rätt länge har stora ombyggnadsarbeten varit på gång väster om staden. Tydligen byggs en högre bro och djupleden flyttas dit. OO:s andra operafestspelsbesök drabbades av fartygspassage. Pappersfotot är klippt för att rymmas på rätt ställe, därför det speciella övre vänstra hörnet:

OO och BJR åker nu iväg och ”kollar läget”, via tobaksindustristaden (se föregående inlägg) och barndomslandskapen. Nu blir det en dryg veckas dator- och bloggpaus. Välkomna åter!

Namnsdag 10 juli

Det lilla flickan var förvirrad. Mamma pratade då och då om faster Saima, en tant OO aldrig träffat. Pappa skickade då och då dottern till butiken för att köpa tobak – en ask Saimaa. Snart nog blev det klart att det finns en sjö också, Saimaa. Men i skolboken stod det Saimen – det svenska namnet.

Sjön först. Europas fjärde största insjö, efter Ladoga, Onega och Vänern. Men formen är onekligen lite speciell…

Fjärdar och vikar och öar, man kan nästan säga söndertrasslad. Men det ÄR en sjö, 75,7 meter över havsytan. Skillnaden i vattennivå mellan Joensuu och Varkaus (240 kilometer) är hela elva centimeter. Ibland talar man om Stor-Saimen, eftersom många av fjärdarna har egna ”sjönamn” som av kartan synes. Delen längst i söder betraktas då som Saimaa – Saimen. Vattenarealen är 4400 kvadratkilometer – den danska ön Fyn ryms in med råge, den är 3100 km². Antalet öar är – 13710.

Och nu blir det riktigt intressant. Där finns ön Sääminginsaari (där orten Kerimäki finns), 1069 km². Ö = en landmassa omfluten av vatten, enkelt. Men problemet är en liten kanal som ortsbor grävde redan på 1750-talet, för att underlätta timmerflottningen. Ja, och observera att den bifogade kartan ingalunda är perfekt vad gäller hundradedelsmillimeter. Så hur var det – skar ortsborna halvön till en ö, eller fanns där ett t.ex. sumpigt dike tidigare?

Soisalo ligger norrut, utanför Suur-Saimaa. Ni hittar den på kartan. En ö. Helt klart, omfluten av vatten, orört av människohand och spadar. 1638 km². Finlands största ö och största inlandsön i Europa. Men, men… skillnader i vattennivå, upp till sex meter. Får det vara så? En ö som är omgiven av forsar och en grävd kanal (som inte påverkar ö-definitionen i det här fallet). En ö skall omges av ”jämt” vatten. Eller…?

Saimaa, vad betyder det? Svar: ingen vet, det är liksom helt i det blå. 1646 skrivs det ”Saimas Wesi”, och Saimas heter sjön fortfarande i en del dialekter, påstås det. Nuförtiden tror man att namnet härstammar från ett äldre, utdött språk och har kommit via samiskan. Sjön kallas faktiskt också Lapvesi på en del håll. Kvinnonamnet, däremot, dök upp på 1850-talet, troligtvis från tidningen Saima. J.V. Snellman grundade och gav ut tidningen 1844 – 46, då censuren sa stopp. Tidningen arbetade i starka ordalag för att höja finska språkets ställning i Storfurstendömet. Idag finns det sisådär knappt 3000 kvinnor med namnet Saima i Republiken.

Tobaken, papyrossen då (”cigarett” sa man inte)? Tror den var utan filter, en del rökte den genom en träholk, andra inte. Den tillverkades av Strengbergs tobaksfabrik i Jakobstad (Pietarsaari). Visst var asken snygg, och namnet anspelade som synes på sjön:

Tobaksaskar (det fanns flera märken i askar) var verkligen något annat än dagens ”skrynkla-ihop-och-kasta-bort-prassel”. Askarna användes och återanvändes på många sätt. Anteckningsblock – pappa skrev med stockpenna på dem. Krognotor har delats, dikter skrivits, husskisser ritats, med mera på askarnas bak- och insidor. Och själva asken kunde sen innehålla knappar och annat småplock. Om man tålde lukten. Tillverkningen upphörde 1980.

Saimenvikaren (saimaannorppa) inte att förglömma! Den lilla sälen (ca 130-145 cm lång, vikt mellan 50 och 90 kg) avsnördes från sina släktingar för 8000 år sedan (Yoldiahavet). Den har varit tvungen att anpassa sig till saltlöst vatten, annorlunda mat, varmare klimat och mindre snömängder – men den har också större ögon och större hjärna än andra vikare. Orsak och följd kan diskuteras. Den var på utdöende, men fick särskilt skydd redan 1956. Numera är den sakteliga på uppgång i antal (inte ännu 400), men det behövs bara en snöfattig vinter så går det neråt igen. Ungarna föds i snögrottor som mamman ”bygger” – nu hjälper människor med det jobbet. Phoca hispida saimensis, ringsäl. En likartad istidsrelikt finns i Ladoga. OO har aldrig sett annat än bilder och statyer. Saimenvikaren har tydligare panna och nos än t.ex. gråsälen, får därför lite mera ”söthetsstämpel”.

Saima kanal? Kommer, kommer…

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 27 595 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
På Gång

- Steg för steg mot FramGång - det är aldrig försent för nya steg

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.