Frassan

Macmillan, han var en rejäl frass. Mamma var leende bestämd angående namnet, året var cirka 1960. OrdOdlaren kollade först nu hur namnet skrivs. Harold Macmillan, earl, var premiärminister i UK (hej, L i W!) 1957 – 1963. Något tycks han ha gjort som gjorde att namnet passade en frass. Enligt mamma. Har ni förslag?

Här poserar kompisarna 1962. Solglasögon, Tuttan (finsk spets + lite annat) och familjens första vita kattdjur, från grannbyn. Ständigt med tassen i vädret mot hunden, som tydligen sågs som en inkräktare, och ofta fick slag med tass med klor på. Macmillan torde ha varit bra på att slåss med andra frassar också.

Redan 1964 fanns en svart, lurvig pojkfrass på gården. Tyvärr blev livstiden kort. Trots gulligheten fanns det ett häftigt temperament gentemot andra frassar. Frassar försvinner, kommer ibland hem trötta och utmärglade, såriga efter diverse duster. Äter och sover och sover och äter. Ibland kommer de inte hem alls…

Ein frass, frassin, fleira frassar, frassan (bestämd form pluralis, alltså…) på barndomsdialekten. Hankatt. Många i OO:s nuvarande omgivning känner inte till ordet – eller vet om att det finns, men använder det inte. De har – om de alls behöver av det – börjat använda det finska ordet kolli som inte är en försändelse, utan likaså en hankatt. Svensktalande säger helst kållekatt, för säkerhets skull. Kanske. Man har liksom fjärmat sig från sina svenska rötter. Många människor i åtminstone norra Sverige, i Norge och i Island vet vad frass är, och använder ordet. I Ume-trakten lär man säga frés. Fornnordiska fress. Alltid pålitliga och alerta fd eleven i Island levererade: fress, fressinn, fressar, fressanir. Jämför ovan.

Man kan också säga ”frass” om en ung man, dock mera sällan nuförtiden. Välkända Ulla-Maj, riksdagsledamot i 20 år, några år som minister, satt med några jämnåriga kvinnor på en krog när ett gäng karlar infann sig, kontakt uppstod. Karlarna berättade att de varit på ”frassutställning”. ”Oj, de tycker om katter, det låter ju bra…”, hann Ulla-Maj tänka innan hon kom på att de varit ute och raggat, visat upp sig på dans, dansat… Hon har länge varit gift med en av dem.

Bilden visar Millicent, 1968. Man ser ju klart på bilden att han har talang för att stoltsera och visa upp sina bästa sidor, redan som ung pojkfrass. Minns inte hur han betedde sig som äldre, eftersom bostadsorten snart nog blev en annan. Men han levde i flera år.

Lurvibus anno 1978. En verkligt gosig buse, men visst visar han upp sig, han också! Tufft. Han hade en halvsyster, svartvit och helt korthårig. De två sov ofta omslingrade, men bilden av den situationen visade sig vara opublicerbar. Här har fröken redan varit lärare i drygt två år…

Det finns lite uttalsskillnader på ordet i Svenskfinland. Frasse, med olika varianter av e, spetsigt eller öppet eller mittemellan. Dessutom finns ju Frösö Frasse i Pelle Svanslös. OO har ingen klar bild av honom, en hurtig frass från Jämtland som lärde stadskatterna skida. Frass på tyska och engelska är sådant som t.ex larver har ätit och lämnar efter sig. Till exempel. Bland annat.

OO:s sista frass, Tosca. Av samma släkt som alla andra, dock något mer uppblandad med en norsk skogskatt-frass i grannbyn. Innekatt med många egenheter. Ni ser mattes rygg på bilden. Så fort som hon böjde sig framåt hoppade han upp på hennes rygg, spann och gosade. Så också när hon en tid drabbades av gallstensanfall och enda lindringen bestod av att stå på knä på golvet med överkroppen i en mjuk stol. Omtanken var rörande och god, frassens tyngd något annat. (Jo det blev en lyckad operation)

Folk påstod att Tosca är ett kvinnonamn, operan har ju en kvinna i huvudrollen. Nä. Det är ett efternamn. Hon heter Floria Tosca. Frassen Tosca bytte hem 2011, levde tills han var 14-15 år.

Den senaste veckan har OO varit översättningsmaskin och bänkidrottare och har också hängt vid andra TV-program. Därför denna paus. Hon är i övrigt frisk och nyvaccinerad.

Smådjur i närnatur?

Spretig rosenbuske, sekatör och bara armar… Räkna med stick och bloddroppar, det är oundvikligt när rosorna skall tuktas. Nu var rosen ‘Minette’, som också kallats/kallas ”Nordisk ros”, ”Svearnas ros”, i Finland dessutom ”Mustialaros” – men det mest säkra namnet är ”rosen vars knoppar blir bruna och ruttnar om det är regnigt och fuktigt innan de hunnit öppna sig”.

Regn när blommorna slagit ut är däremot bara vackert. Blommorna kan ha olika utseende. OrdOdlaren jobbade på med busken, plötsligt stack det till i höger underarm, nära den nariga armbågen. Rosarbetaren slog till med vänster arm, ett intensivt surr hördes, ”jäkla pörriäinen” småsvor hon (=stor surrande insekt).

Kollade. Ingen gadd syntes eller kändes på det onda stället. Alltså inte bi, inte geting. Började klia. Kliade mer. OO fortsatte med rabattkrypandet. Två timmar senare såg hon på sin arm. Ojdå. Röd, svullen, tjock. Kvällsnöjet lösa korsord fungerade inte. Armen kunde bara inte vila på bordet, det gjorde ont. Diverse smörjor provades. Bäst fungerade den finska salvan av grankåda som dessutom var superbra för den nariga armbågen!

Började studera den här nya, nyinköpta och supertunga boken om ”smådjur i närnatur” (lähi = nära, luonnossa = i naturen). Ötökkä är ett fantastiskt fungerande ord för något smått som kryper och/eller flyger, samtidigt berättar ordet om att detta kryp är obehagligt. Ett så kallat expressivt ord som bara genom hur det låter uttrycker en stämning – om ö och ä ingår betyder det oftast något obehagligt.

Lude (luteet i pluralis) är ett talande exempel på ötökkä. Absolut inte OO:s favoritdjur. Bärfisar. Finns över 6000 arter, 32 torde ha påträffats i Finland. Uäk för lukten de sprider i försvarssyfte.

Ett svenskt ord? Småkryp, flygfän (flygfan…). I OO:s hemtrakter talade vi (jo, även idag, gjorde en förfrågan på Facebook) om skråttar. En skrått, flera skråttar. En skrått kryper och/eller flyger, insektsvärldens UFO, oidentifierat flygande objekt. En del sageskvinnor säger att skråttar främst kryper. Ett mycket, mycket väl fungerande ord i OO:s vokabulär.

Pokadjur är också bra. Verkar användas främst i OO:s nuvarande livsmiljö. Stavar med o, skall sägas så, med alla ljud korta, POKA. Finlandssvenskar tenderar att skriva med u, pukadjur, men uttalar ändå u-et på finska, som o.

Är ett bi (mehiläinen) ett pokadjur, en skrått? Det finns nästan ett otal andra bin än tambiet, alla är duktiga pollinerare. En stor del av dem har sitt lilla bo i marken. Inte hinner en vanlig människa identifiera dessa i flykten. De jobbar i dessa dagar med fruktträd och bärbuskar så det bara ryker…

Sa någon något om getingmidja? Östlig krukmakargeting presenteras här ovan. 43 olika arter har påträffats i Finland, en stor del av dem lever ensamma. Takgetingen irriterar oss mest med sina runda bon vid hus, i uthus, under bryggor – nära oss för att få mat. Bålgetingen är störst, 1,8 – 2,4 centimeter lång. OO klarar sitt liv helt bra utan getingar.

Humlor är söta. Deras släktnamn likaså, Bombus. I Finland har man påträffat 37 arter. Goda, utomordentliga pollinerare som flyger i kallare väder än bin, som behöver tidigt blommande växter, bland annat sälg och vide (hugg inte ner alla sådana!), för att komma igång. Bumblebee, kimalainen. En nyfiken liten varelse.

Det kan ha varit en större nyfiken humla som irriterades av OO:s rivande och slitande, hennes armbåge doftade dessutom ingefära och kamfer av smörjan hon då använde. OO förlåter, armen är helt normal två dygn senare. Och nu doftar den kåda. Största hatobjektet just nu är liljebaggen. Söker, hittar, klämmer…

Pollineringsfunderingar

Vindpollinering, hamnar en sådan lite snett? Eller sker den strax under taket, på vinden? OrdOdlarens av hettan uppmjukade högra hjärnhalva började alldeles på egen hand skena på temat pollinering, det förra inlägget hade troligen blivit kvar i något skrymsle. Bäst som det var så damp den här tidningen ner i postlådan:OO:s f.d. elev, naturmänniskan i kubik, chefredaktören Magnus Östman tar upp pollinering och pollinerare i några skriverier. Läsningen ledde till att det som nedtecknas här är hälften lånat (Povel Ramel). Dessutom är Magnus en hängiven fotograf, med kameror och objektiv och stativ och andra grejor. Att själv ge sig ut på pollinerarjakt i det perspektivet känns som att jaga en formelettbil med cykel. Lyckas inte.Träd och gräs av alla sorter försäkrar sig om att pollineringen inte skall gå snett eller vint med vinden och producerar därför pollen i överstora mängder, till ”glädje” för allergiker och utesittare och uteplatsstädare. Och i den med lock försedda vattentunnan bildas stora sjok.De här växterna kan annars ta det lugnt. Har du nånsin sett en kornblomma? Havreblomma? Andra växter, som vi är beroende av för att överleva, måste kämpa för att bli pollinerade. Stora, färggranna blommor, små i klasar, grant färgade kronblad, dofter – och belöning. Allsköns insekter lockas för att insupa nektar och frömjöl och sköter samtidigt befruktningen med sina ludiga kroppar och ben. Tack vare dessa små varelser kan vi frossa i bland annat bär och frukter. Om blomningen och fruktsättningen inte störs av väder och vind, förstås.

Den lilla figur som störs minst av vädret i sitt arbete mänskligheten till fromma är ändå humlan. Den som inte ens borde kunna flyga, eftersom kroppen är tung och vingarna små – men de jobbar desto effektivare! Så därför flyger den, humlan. Sent på kvällen, tidigt på morgonen är den igång, sådant har OO sett med egna ögon. Den kan flyga när det blåser, i vindstyrka upp till 4 meter per sekund. Tambiet får flygsvårigheter och strejkar vid ca två meter i sekunden. Den jobbar i kallare väder, håller sig rätt nära hemmet, vanligtvis inom en kilometer. Tambin kan flyga lite längre – om de ids. Har flygarna av båda sorterna mat i hemknutarna hålls de där. Bra att tänka på…

Den här vallmon blommar högst 50 meter från bikuporna, som av bilden synes…

Humlan, bestämd form, singularis? Nähej. Enligt ovannämnda tidning finns det 37 arter i Finland (likaså i Sverige), och det vetenskapliga namnet är underbart: Bombus. Engelskans Bumblebee är också beskrivande. Samhällena är små, från några tiotal invånare till trehundra, som den övervintrade drottningen föder i omgångar. Sin första kull samlar hon nektar och pollen till själv (”humlorna är stora på våren”). Sen stannar hon ”hemma”, föder nya kullar vars mat samlas ihop av äldre humlor. ”Hemma” är gamla sorkbon i marken, musbon, ihåliga murkna stubbar, lövhögar, stenmurar. Håligheter i träd eller isoleringen i hus (på vinden?) fungerar också bra.

OO gillar inte sälg, men har nyligen lärt sig att blommande sälg är viktig föda åt humlornas första generation, så… Nä. Den gamla fula sälgen vid postlådan skall ändå få skatta åt förgängelsen.

Humlor är en av våra allra viktigaste pollinerare för bärskörden i skogarna. Även om den kollar in rhododendron också, här ‘P.M.A Tigerstedt’, fångad av BJR.

Ljuva djävlar och slöa skuttare

Morrar och skriker på natten, gör utfall mot andra, slåss, visar tänder, skriker med allt högre och gällare röst, blir maniskt rasande, de annars rosa öronen blir helröda – och så släpper den ut en hiskelig lukt när den blir stressad. Och så äter den – tillsammans med artfränder – så att det hörs på kilometers avstånd!

Den tasmanska djävulen. Beskrevs för första gången 1807, vet inte om den kallades djävul redan då. Men under dagtid ser den mest slö ut. Såg några, viskade för att inte störa. Gick förbi en annan boplats, två karlar kom pratande emot. Den ena (troligen den lilla djurparkens ägare) klappade i händerna och utstötte några lockrop, och så kom de här två nyfikna sötingarna fram (kolla klorna…):

Djävlar? Inte ser de ut som så, precis. Endemiska för Tasmanien, största nu levande köttätande pungdjursarten. Och äter, ja det gör de. Rena renhållningsarbetare. Allt. Päls, ben, hud, inälvor – inget blir kvar av bytesdjuret, som nuförtiden ofta är ett kadaver. Ungefär en halv meter lång, 30 cm hög och med kraftiga käkar. Närkontakt rekommenderas troligtvis inte. De bits.

Och biter varandra. Tyvärr. Arten har nämligen drabbats av en smittsam cancer som sprids genom bett. Börjar som tumörer i ansiktet, tumörer som sprids i hela kroppen och leder till döden inom ett halvt år. Nu gör man allt för att rädda populationen på ca 15000 djur. Djurparker, urval, skyddade områden, vaccin… Hoppas det lyckas.

Kängurun, däremot, lever och mår bra. Singularis, nä. Arterna är ca 45. Ävenså skymnings-nattdjur, ser närmast loja ut dagtid. Äter gärna det som bjuds!

Mat- och matningsbilderna blev många, inte alla så lyckade, det var viktigare att fånga ögonblicket än att sikta och anpassa och ha sig. De höll så snällt i den matande handen med sina framklor. Klor som de annars kan slå och riva med.

Och inte skulle man vilja ha en spark av deras bakfot heller (kolla på den övre bilden…). Vad OO förstått är de inte så värst populära när de nattetid besöker odlingar och soptunnor. Fartvidunder är de ju också, tar skutt på några meter och rusar fram i 60 kilometer i timmen!

Namnet kommer från aboriginer-stammen gungu yimithirr, gang-oo-roo. Vad det nu sen betyder. Beskrevs första gången 1770. Naturliga fiender är det rätt så ont om. Antar att bilar är en av de vanligare. Många arter är helt skyddade, de vanligaste får jagas. Köttet används mest som djurfoder, exporteras till andra länder som människomat. Även i Borgå finns en butik som saluför! Huden används inte så mycket mera, även om lädret lär vara slitstarkt.

Och visst är det roligt att ha sett dem ”levandes live”. Klappat och matat – känguru, alltså. Inte djävul. Även om beskådandet skedde i djurparker.

Med ungen slarvigt i pungen…

Djuren i mitt liv 3d: Hundar

Tid och Tålamod.  Vardagskunskaper i inlärningsprinciper som fått Pavlovs, Skinners och Watsons namn (men gubbarna behöver man inte känna till, precis…). Konsekvent beteende 24 timmar i dygnet. Uppbyggande av förtroende och tillit. = Huvudingredienserna i hunduppfostran. Åtminstone om hunden är ett livligt istadigt stycke airedaleterrierungdom. Eftersom T&T då det begav sig inte var mina starkaste sidor var det husse, vars envishet vann över de flesta två- och fyrbentas, som stod för grundfostran.

Otaliga gånger stod de två och stirrade på varandra i bästa ”vem blinkar först” – stil. Men snart nog hade vi en hund som gjorde alla sina bestyr på ”egen plats”, ca 3×3 meter. Hon tvärnitade när hon kom till den osynliga gräns mot vägen som hon inte fick överskrida, hon kunde tomtgränserna. Hon kom inte in i vardagsrummet fastän vi satt där varje kväll. Hon stal inte mat från köksbordet när hon var ensam hemma  – en synlig musfälla som smällde fast en gång när hon kom nära räckte.

Hon var uppenbarligen vegetarian. Efter första sommaren sådde jag alltid sallad mitt i grönsakslandet, eftersom hon gnavde av all färsk sallad som valp. Hon knyckte också upp morötter, något av det godaste hon visste – blott de var av egen produktion. Fick utöka morotsodlingsarealen för hennes skull. Även brysselkål stod hon och mumsade i sig när jag slängt bort plantorna på hösten. Hela ärtskidor smakade dock inte, men nog ärterna. Paprika var inte heller gott. Hennes kvällsgodis var en bit knäckebröd, när hon fått den kunde hon gå och lägga sig.

Och när lampan var släckt i sovrummet, då skulle det vara tyst. Om vi förföll till att prata i mörkret gav hon upp ett klagande ljud som fick oss att gapskratta. Nästan samma ljud betydde att hon krävde ett täcke (en gammal virkad sjal) för att kunna sova när hon var nytrimmad och frös. På morgnarna steg vi upp samtidigt, hon och jag. Jag ordnade med människomorgonmål, och hon väntade ivrigt på signal för att få gå och ”väcka” husse. Väckningen bestod i att hon satte huvudet så nära hans ansikte som hon bara kunde, och ”fnös”, eller blåste eller suckade. Och när han var vaken slog den lilla svansstumpen i väggen av glädje. Mera ”brutal” var hon när hon skulle väcka kära gäster som sov på vinden. Först sprang hon i trätrapporna så det small av varje tass, sen slickade och nojsade hon ordentligt. Men gästen tyckte bara om det…

Butikskorgen var en klar signal:”Jag får åka bil”. Hon älskade även den verksamheten in i det sista. Lika klar signal år för år var när jag kom med skidkängorna i handen. Då visste hon varken ut eller in. Hon han springa ner till ån, där vårt skidspår började, minst fem gånger innan jag var redo. I början av säsongen sprang hon ifrån mig, men när min kondition blev bättre och hon inte riktigt orkade med (hon sprang ju oftast i djup snö) slängde hon sig framför mig i spåret och vägrade flytta på sig. Jag hade ett bälte kring midjan i vilket kopplet var fäst, och så fort någon annan motionär närmade sig kallade jag in henne och kopplade. Hon lydde mig perfekt när vi var på tumanhand (tukvinnohand?). Annat var det hemma, men det blir till en annan gång…

Djuren i mitt liv 3c: Hundar

”I morgon kväll far vi och tittar på hundvalpar”. Hoppsan. Visst hade vi talat om att skaffa hund, men nu kom det hastigt på. Rasen hade jag endast sett i en bok med svartvita illustrationer, inte hunnit till biblioteket för att söka en hundbok… Det var sent 1970-tal, begrepp som Internet (1980-talet), Google (grundades 1998…), blogg (tja, 1999..?) var inte uppfunna. Inte GPS heller (1994), för den delen.

Kenneln fanns västerom Helsingfors. Min uppgift var att börja spana efter ett visst litet företag på höger sida i den mörka novemberkvällen. Där skulle det svängas till höger. Det verkade konstigt, lite fel, men vi fortsatte. Jo, det andra landmärket kom så småningom, en gammal byaskylt. Vägnamn fanns ju inte på den tiden, ett påbud om sådana på landsbygden kom först 1985 (och det tog lång tid innan alla kommuner hade hittat på namn). Sen var det en räcka med likartade hus som knappt syntes i novembermörkret, svänga till vänster, svänga till höger – vi kom fram!

Hundmamman verkade snäll, beskyddande sina tre kvarvarande airedaleterriervalpar, men hon lät oss ändå komma fram och känna på de små varelserna, som nått leveransklar ålder. Tyvärr fick vi veta att alla i princip var preliminärt reserverade. Jag hade nu i varje fall sett rasen, och var så gott som såld.

Blyg ung valp i husses famn

Några dagar senare ringde uppfödaren. En valp kvar, en köpare hade backat ut eftersom den bruna färgen på hunden troligtvis kunde vara för ljus för rasstandarden. Vi kunde få valpen, om vi inte tänkte satsa på avel eller utställningar. Bägge var oss främmande, vi ville rätt och slätt ha fyrfota sällskap. Sagt och gjort, ny resa. Samma spanande efter landmärken…

Namn hade vi inte hunnit fundera på. På hemvägen försökte vi få till något utgående från det fina kennelnamnet, men det var svårt. Där satt jag i baksätet på kuplafolkkaren med den nyfikna men dock snälla valpen i famnen och tilltalade den med namnet  – Tuttan. Så fick det bli. Den här Tuttan var ju dessutom en flicka. (Kanske jag inte skall ha fler hundar…).

Det hade snöat. Tuttans första snökontakt bestod i att hon stod några minuter som en sågabock på sin nya hemmagårdsplan. Hon rörde sig inte ur fläcken på några minuter. Rätt häftigt miljöombyte för den lilla varelsen. I stället bar vi in henne, där fick hon stifta bekantskap med sin specialbyggda säng, bredvid husse. Där sov hon hela sitt liv, till och med första natten gick rätt så bra. I människosängen hade hon inget att göra. De försök hon gjorde ledde omedelbart till negativ förstärkning (psykologiläraren skriver), och hon avstod för gott.

Tonårsbuse i samma famn

Hennes första hela dag i det nya hemmet innebar snöskottning. Då upptäckte hon den. Snön! Så mycket har jag varken förr eller senare skrattat i samband med snöarbete. Hon sprang, hoppade, rullade sig, dök med huvudet före i de små snödrivorna och njöt av hjärtans lust. Det blev en av hennes favoritsporter: att hoppa rakt in i snödrivan efter verkliga och imaginära snöbollar och tennisbollar. Jag kan fortfarande efter så många år se hennes uppfordrande kroppsspråk: ”Kasta! Mot snöhögen!”

Uppsnyggad, poserar för matte i ”fransk posé”, ca tio månader gammal

Kuplafolkkare = Volkswagen bubbla