Ljuva djävlar och slöa skuttare

Morrar och skriker på natten, gör utfall mot andra, slåss, visar tänder, skriker med allt högre och gällare röst, blir maniskt rasande, de annars rosa öronen blir helröda – och så släpper den ut en hiskelig lukt när den blir stressad. Och så äter den – tillsammans med artfränder – så att det hörs på kilometers avstånd!

Den tasmanska djävulen. Beskrevs för första gången 1807, vet inte om den kallades djävul redan då. Men under dagtid ser den mest slö ut. Såg några, viskade för att inte störa. Gick förbi en annan boplats, två karlar kom pratande emot. Den ena (troligen den lilla djurparkens ägare) klappade i händerna och utstötte några lockrop, och så kom de här två nyfikna sötingarna fram (kolla klorna…):

SAMSUNG CSC

Djävlar? Inte ser de ut som så, precis. Endemiska för Tasmanien, största nu levande köttätande pungdjursarten. Och äter, ja det gör de. Rena renhållningsarbetare. Allt. Päls, ben, hud, inälvor – inget blir kvar av bytesdjuret, som nuförtiden ofta är ett kadaver. Ungefär en halv meter lång, 30 cm hög och med kraftiga käkar. Närkontakt rekommenderas troligtvis inte. De bits.

Och biter varandra. Tyvärr. Arten har nämligen drabbats av en smittsam cancer som sprids genom bett. Börjar som tumörer i ansiktet, tumörer som sprids i hela kroppen och leder till döden inom ett halvt år. Nu gör man allt för att rädda populationen på ca 15000 djur. Djurparker, urval, skyddade områden, vaccin… Hoppas det lyckas.

Kängurun, däremot, lever och mår bra. Singularis, nä. Arterna är ca 45. Ävenså skymnings-nattdjur, ser närmast loja ut dagtid. Äter gärna det som bjuds!

SAMSUNG CSC

Mat- och matningsbilderna blev många, inte alla så lyckade, det var viktigare att fånga ögonblicket än att sikta och anpassa och ha sig. De höll så snällt i den matande handen med sina framklor. Klor som de annars kan slå och riva med.

SAMSUNG CSC

Och inte skulle man vilja ha en spark av deras bakfot heller (kolla på den övre bilden…). Vad OO förstått är de inte så värst populära när de nattetid besöker odlingar och soptunnor. Fartvidunder är de ju också, tar skutt på några meter och rusar fram i 60 kilometer i timmen!

Namnet kommer från aboriginer-stammen gungu yimithirr, gang-oo-roo. Vad det nu sen betyder. Beskrevs första gången 1770. Naturliga fiender är det rätt så ont om. Antar att bilar är en av de vanligare. Många arter är helt skyddade, de vanligaste får jagas. Köttet används mest som djurfoder, exporteras till andra länder som människomat. Även i Borgå finns en butik som saluför! Huden används inte så mycket mera, även om lädret lär vara slitstarkt.

Och visst är det roligt att ha sett dem ”levandes live”. Klappat och matat – känguru, alltså. Inte djävul. Även om beskådandet skedde i djurparker.

Med ungen slarvigt i pungen...

Med ungen slarvigt i pungen…

Djuren i mitt liv 3d: Hundar

Tid och Tålamod.  Vardagskunskaper i inlärningsprinciper som fått Pavlovs, Skinners och Watsons namn (men gubbarna behöver man inte känna till, precis…). Konsekvent beteende 24 timmar i dygnet. Uppbyggande av förtroende och tillit. = Huvudingredienserna i hunduppfostran. Åtminstone om hunden är ett livligt istadigt stycke airedaleterrierungdom. Eftersom T&T då det begav sig inte var mina starkaste sidor var det husse, vars envishet vann över de flesta två- och fyrbentas, som stod för grundfostran.

Otaliga gånger stod de två och stirrade på varandra i bästa ”vem blinkar först” – stil. Men snart nog hade vi en hund som gjorde alla sina bestyr på ”egen plats”, ca 3×3 meter. Hon tvärnitade när hon kom till den osynliga gräns mot vägen som hon inte fick överskrida, hon kunde tomtgränserna. Hon kom inte in i vardagsrummet fastän vi satt där varje kväll. Hon stal inte mat från köksbordet när hon var ensam hemma  – en synlig musfälla som smällde fast en gång när hon kom nära räckte.

Featured image

Hon var uppenbarligen vegetarian. Efter första sommaren sådde jag alltid sallad mitt i grönsakslandet, eftersom hon gnavde av all färsk sallad som valp. Hon knyckte också upp morötter, något av det godaste hon visste – blott de var av egen produktion. Fick utöka morotsodlingsarealen för hennes skull. Även brysselkål stod hon och mumsade i sig när jag slängt bort plantorna på hösten. Hela ärtskidor smakade dock inte, men nog ärterna. Paprika var inte heller gott. Hennes kvällsgodis var en bit knäckebröd, när hon fått den kunde hon gå och lägga sig.

Och när lampan var släckt i sovrummet, då skulle det vara tyst. Om vi förföll till att prata i mörkret gav hon upp ett klagande ljud som fick oss att gapskratta. Nästan samma ljud betydde att hon krävde ett täcke (en gammal virkad sjal) för att kunna sova när hon var nytrimmad och frös. På morgnarna steg vi upp samtidigt, hon och jag. Jag ordnade med människomorgonmål, och hon väntade ivrigt på signal för att få gå och ”väcka” husse. Väckningen bestod i att hon satte huvudet så nära hans ansikte som hon bara kunde, och ”fnös”, eller blåste eller suckade. Och när han var vaken slog den lilla svansstumpen i väggen av glädje. Mera ”brutal” var hon när hon skulle väcka kära gäster som sov på vinden. Först sprang hon i trätrapporna så det small av varje tass, sen slickade och nojsade hon ordentligt. Men gästen tyckte bara om det…

Butikskorgen var en klar signal:”Jag får åka bil”. Hon älskade även den verksamheten in i det sista. Lika klar signal år för år var när jag kom med skidkängorna i handen. Då visste hon varken ut eller in. Hon han springa ner till ån, där vårt skidspår började, minst fem gånger innan jag var redo. I början av säsongen sprang hon ifrån mig, men när min kondition blev bättre och hon inte riktigt orkade med (hon sprang ju oftast i djup snö) slängde hon sig framför mig i spåret och vägrade flytta på sig. Jag hade ett bälte kring midjan i vilket kopplet var fäst, och så fort någon annan motionär närmade sig kallade jag in henne och kopplade. Hon lydde mig perfekt när vi var på tumanhand (tukvinnohand?). Annat var det hemma, men det blir till en annan gång…

Djuren i mitt liv 3c: Hundar

”I morgon kväll far vi och tittar på hundvalpar”. Hoppsan. Visst hade vi talat om att skaffa hund, men nu kom det hastigt på. Rasen hade jag endast sett i en bok med svartvita illustrationer, inte hunnit till biblioteket för att söka en hundbok… Det var sent 1970-tal, begrepp som Internet (1980-talet), Google (grundades 1998…), blogg (tja, 1999..?) var inte uppfunna. Inte GPS heller (1994), för den delen.

Kenneln fanns västerom Helsingfors. Min uppgift var att börja spana efter ett visst litet företag på höger sida i den mörka novemberkvällen. Där skulle det svängas till höger. Det verkade konstigt, lite fel, men vi fortsatte. Jo, det andra landmärket kom så småningom, en gammal byaskylt. Vägnamn fanns ju inte på den tiden, ett påbud om sådana på landsbygden kom först 1985 (och det tog lång tid innan alla kommuner hade hittat på namn). Sen var det en räcka med likartade hus som knappt syntes i novembermörkret, svänga till vänster, svänga till höger – vi kom fram!

Hundmamman verkade snäll, beskyddande sina tre kvarvarande airedaleterriervalpar, men hon lät oss ändå komma fram och känna på de små varelserna, som nått leveransklar ålder. Tyvärr fick vi veta att alla i princip var preliminärt reserverade. Jag hade nu i varje fall sett rasen, och var så gott som såld.

Blyg ung valp i husses famn

Blyg ung valp i husses famn

Några dagar senare ringde uppfödaren. En valp kvar, en köpare hade backat ut eftersom den bruna färgen på hunden troligtvis kunde vara för ljus för rasstandarden. Vi kunde få valpen, om vi inte tänkte satsa på avel eller utställningar. Bägge var oss främmande, vi ville rätt och slätt ha fyrfota sällskap. Sagt och gjort, ny resa. Samma spanande efter landmärken…

Namn hade vi inte hunnit fundera på. På hemvägen försökte vi få till något utgående från det fina kennelnamnet, men det var svårt. Där satt jag i baksätet på kuplafolkkaren med den nyfikna men dock snälla valpen i famnen och tilltalade den med namnet  – Tuttan. Så fick det bli. Den här Tuttan var ju dessutom en flicka. (Kanske jag inte skall ha fler hundar…).

Det hade snöat. Tuttans första snökontakt bestod i att hon stod några minuter som en sågabock på sin nya hemmagårdsplan. Hon rörde sig inte ur fläcken på några minuter. Rätt häftigt miljöombyte för den lilla varelsen. I stället bar vi in henne, där fick hon stifta bekantskap med sin specialbyggda säng, bredvid husse. Där sov hon hela sitt liv, till och med första natten gick rätt så bra. I människosängen hade hon inget att göra. De försök hon gjorde ledde omedelbart till negativ förstärkning (psykologiläraren skriver), och hon avstod för gott.

Tonårsbuse i samma famn

Tonårsbuse i samma famn

Hennes första hela dag i det nya hemmet innebar snöskottning. Då upptäckte hon den. Snön! Så mycket har jag varken förr eller senare skrattat i samband med snöarbete. Hon sprang, hoppade, rullade sig, dök med huvudet före i de små snödrivorna och njöt av hjärtans lust. Det blev en av hennes favoritsporter: att hoppa rakt in i snödrivan efter verkliga och imaginära snöbollar och tennisbollar. Jag kan fortfarande efter så många år se hennes uppfordrande kroppsspråk: ”Kasta! Mot snöhögen!”

Uppsnyggad, poserar för matte i "fransk posé", ca tio månader gammal

Uppsnyggad, poserar för matte i ”fransk posé”, ca tio månader gammal

Kuplafolkkare = Volkswagen bubbla

Djuren i mitt liv 3b: Hundar

Tusse skulle hundvalpen heta. Men det föll sig bara inte. Det blev Tuttan, av någon outgrundlig anledning. Och han opponerade sig inte, den så småningom tuffa pojkhunden. Han lystrade riktigt bra till sitt namn – men ännu bättre till en annan signal: när pappa tutade två (eller var det flera?) gånger med traktorns signalhorn. Då kom han som en blixt!

Tuttan älskade att åka traktor. Han njöt både av vägen och av det kommande målet. Han stod på släpvagnen med nosen i vindriktningen, stolt som en tupp. Det spelade ingen roll vad det i övrigt fanns på flakan, högst uppe på hölasset trivdes han minst lika bra. Pappa bara kastade upp iverpaketet. Skällande springande hundar längs vägen och på gårdsplaner brydde han sig inte om:”Jag åker traktor jag!”

Inte alltid så fotogenique, men geni på många andra sätt. Tuttan, alltså.

Inte alltid så fotogenique, men geni på många andra sätt. Tuttan, alltså.

Sorkgrävning var en av favoritsporterna. Ibland syntes enbart svans, bakben och en massa jord som yrde omkring. En av Tuttan vettskrämd sork upptäcktes en gång av en kråka, och under några få sekunder var det tre som bildade en sammanhängande, nästan lodrät konstellation: kråkan, sorken och Tuttan. Den sistnämnda vann, fick ”tyvärr” enbart sorken. Vilken pangbild det hade blivit! Tvätten efter dylika äventyr fick han sköta själv. En hundpäls som är ca 90% finsk spets kräver sällan människorengörningsförsök. Inte alltid vatten heller.

Ormar var ett annat spännande objekt. Tuttan strävade till att hugga bakom huvudet på den spelande ormen, men lyckades ju inte alltid. En gång hann ormen före, högg till i Tuttans hals. Efter den eskapaden låg han i höet i föusladon, vi förde mat åt honom, jag låg där och höll honom sällskap, pysslade… Troligtvis njöt han av uppmärksamheten, för när han en tid därefter drabbades av ormbett i tassen, då var han så sjuk, så sjuk – när någon familjemedlem var inom synhåll. När han trodde att ingen såg, då var han hur frisk som helst.

Matkoppar var ett problem. För människorna, kanske. Roliga att bära omkring, gömma och söndra enligt Tuttan. En gång uppenbarade sig en helt främmande matkopp, som han hämtat hem själv från någonstans. Till slut formade jag en skål av lera, tjock som bara den. Fyllde den med mjölk och ställde in den i brännugnen, där blomkrukor brändes i 920 grader. Den blev fint glaserad och hölls på plats. Och dög att äta ur.

Föusladons golv låg en halv meter över marknivå. En bra plats för sådant som inte så gärna fick träffas av traktorframfart, som t.ex. en korg med små kattungar. Specialkorgen för det ändamålet var en gammal s.k handarbetskorg, ca 25 centimeter hög. När ungarna vuxit till sig började de klättra upp och bege sig ut på små utflykter. Kattmamman och människorna var snabba med att förpassa rymlingen tillbaks i korgen. En klumpeduns hann t.o.m. ut på gårdsplanen, iakttogs av pappa i föusi, mig i köksfönstret – och av Tuttan. Innan någon annan hann göra något var Tuttan framme vid ungen. Med is i magen såg vi hur Tuttan tog ungen i munnen, vände, hoppade upp i föusladon och släppte ner klumpen i korgen. Tuttan, som utan att blinka bet ihjäl råttor med ett enda knax…

Kattorna, ja. MacMillan (se kattinlägget) och Tuttan var inte vänner, hatet kom mest från kattens håll. Tuttan tog det med stoiskt lugn, katter var inte så mycket att bry sig om. Kor ville han gärna skälla på och kommendera, med de brydde sig inte, till hans stora förtret. Totalt sett var det 0-0-läge vad gäller de djuren, liksom.

Visst var Tuttan kopplad när lagen så krävde, men på landet på 1960-talet var inte så absolut. När hans mun var blå visste vi att blåbären på andra sidan vägen var mogna. Och när livet blev trist sprang han iväg för att hälsa på – och få godbitar av – Faster (1½km) eller Moster (ca 5km), helt på egen hand – alltså på egna tassar, utan tvåfotat sällskap.

Djuren i mitt liv 3a: Hundar

20150502_111751_resized

Hundar var det mest skrämmande som fanns. Jag var rädd, rädd, rädd som liten flicka. Min kompis, folkskollärarens dotter, har berättat att familjen stängde in sin finska spets i skolsalen när jag var i antågande. I köket hade de ett färglagt svartvitt foto av hunden. Jag minns att jag satt vid bordet och undrade vart jag skulle ta vägen ifall hunden kom ut från bilden…

Ingen vet vad rädslan berodde på. I grannskapet fanns en stor hund (St Bernhard?), någon säger att jag skrämts av den och att några busar hade spätt på med smaskiga historier om hu farlig den var…

Min något yngre kompis, vi kan kalla henne Ina, ville en gång ha mig med till sina mostrar och morbröder, hon skulle få en hundvalp av dem, och nu skulle den förevisas. Kunde jag neka, jag var ju äldre! Vi cyklade iväg och satt i gräset och beundrade underverket. Jag såg hela tiden till att avståndet mellan hundmamman och mig var tillräckligt stort. Och den lilla klumpiga valpen var så mjuk och len – jag vågade faktiskt röra den. Lite.

Så kom den dag då Ina fick veta att valpen skulle avlivas om hon inte tar hem den på direkten. Då kom sanningen fram. Allt var hennes önsketänkande, hennes föräldrar sa nej så det sjöng om det. Jag hade ju träffat valpen några gånger, och tanken på ett sådant öde… Nu fick 8-9-åringen i mig chans att visa ”jag får!” Jag cyklade hem och frågade mamma:”Får jag ta en hundvalp? Ina får inte ta den och då måste den avlivas…”. Hur länge svaret dröjde minns jag inte, men det lydde:”Jo. Om du hämtar hem den själv.”

Snabb cykelfärd till hundens hem, meddelade att jag får ta den, avhämtning följande dag. Jag tycker mig minnas en viss förvåning i hundägarnas ansikten, men vet inte om de verkligen visste om min hundrädsla.

Dagen D. Avhämtning. Inas morbror placerade valpen i en mariekexlåda, band om och surrade fast alltihop på min cykels (som förresten hette Agust) pakethållare. Ja, han hade först skurit upp några små hål i lådan. ”Tänk, om den hoppar ut när du cyklar över Dammbäcken”, skojade han. Jag korsade den bäcken med god fart, hade ännu en ordentlig kilometer att trampa. Resten av hemfärden gick i rasande tempo, jag var rädd, och medveten om att jag hade en känslodyrbar last (stackars valp, 1950-talets grusvägar var inte utan guppar och ”tvättbräden). Ropade på mamma när jag hade några hundra meter kvar. Allt gick lyckligt. Mamma packade upp paketet, valpen fick några små korvbitar (slufsade i sig med en gång) och en boll att leka med. Jag stod och tittade på den lilla klumpedunsen på gräsmattan, fylld av lyckokänslor som sakta men säkert trängde undan rädslan under de kommande veckorna.

Vi upplevde ca 10 år tillsammans. Pappa fick en trevlig kompis. Kattorna fick en rival. Mera historier senare…

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 15,489 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

som självförsörjande ö-bo(nde)

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.