Oktoberrosen

Tätt fyllda, löst packade blommor, som gjorda av rosa silkespapper med lite mörkare ådror i, här och där. Oktoberrosen i Borgå Trädgårdsförenings väggkalender 2021, ‘Empress Joséphine’, en ros i den lilla rosgruppen Francofurtana, ofta också kallad kyrkogårdsros i Sverige och i Finland.

OrdOdlaren fick till en acceptabel bild till slut. Den cirka 1,5 meter höga busken (planterad 2016) producerade knoppar och blommor så det stod härliga till sommaren 2020, men först hetta och sedan 62 millimeter regn på tre dagar gjorde att blomfägringen kom och gick med en rasande fart.

OO höll på att nöja sig med en knoppbild, och visst är de vackra också. Under sina sex rosår har OO lärt sig att se det vackra i både blad, knoppar, äldre blommor och nypon, och också skillnaderna mellan olika rosgrupper. Någorlunda.

Jovisst blommade busken, med blå sommarhimmel i bakgrunden. Här kan man se alla blomskeden, minsann. Sen kom regnet och blåsten…

Kejsarinnan Josephine… Vad vet vi om denna stilikon i kläder, frisyr, uppträdande, trädgårdsväxter och trädgårdsdesign och inredning? Än en gång tog OO:s nyfikenhet över, här sitter hon en solig och varm (+13 i skuggan) oktobersöndag och seglar mellan olika intressanta nätsidor när hon borde putsa pelargoner för vinterförvaring, skörda örter, gräva upp dahliarötter…

Familjen Tascher de la Pagerie bodde på Martinique, deras plantage hade förstörts i en orkan och det var lite si och så med ekonomin. Faster Edmee var älskarinna till den rika aristokraten Francois de Beauharnais som hade blivit krasslig, hon började bli orolig för sin ekonomi. Lösningen bestod i att hon lyckades arrangera äktenskap mellan älskarens son och sin brorsdotter. Men denna 12-åriga flicka dog. Storasyster accepterades tack och lov som ersättare, och faster kunde leva ekonomiskt lugnt resten av sitt liv…

Storasyster Marie Josèphe Rose anlände med sin pappa till Frankrike, äktenskapet ingicks 1779. Hon var sexton, unge herr Beauharnais nitton. Två barn avlades, men med lyckan var det si och så. Det blev formell separation 1785 på grund av hans otrohet, men hon, Rose, fick ändå sitt liv ekonomiskt tryggat. I dessa tider gick ingen säker i Frankrike. Både man och hustru fängslades 1794, han hamnade i giljotinen, hon frigavs och inledde ett liv som älskarinna åt diverse högheter.

Så föll Napoleon pladask för henne, äktenskapet ingicks 1796. Han var 26, hon 32. Han härjade ju runt i Europa, men skrev romantiska brev till henne, till sin kära Joséphine – han gillade inte namnet Rose. Sen nåddes han av ryktet att hon skaffat sig en älskare, kanske påhittat av Napoleons familj som inte alls gillade henne. Han svarade med samma mynt. Flera älskarinnor.

Hon köpte Malmaison 1799 (ogillades av Napoleon), cirka 15 kilometer från Paris centrum och började bygga upp den 61 hektar stora egendomen (inte alltihop, hoppas OO) till trädgårdar i olika stil.

Hon lät importera växter från olika håll i världen, anställde de skickligaste mästarna, bland andra André Dupont som anses vara den första systematiska rosförädlaren. Orangeri och växthus byggdes. ”Alla” ville delta. Tänk, om det funnits sociala medier på den tiden… En rosförädlare som körde igång rätt tidigt var Jacques Louis Descemet som åstadkom rosen till hennes ära. Den första rosen i världen som uppkallats efter en levande person.

Descemets plantskola förstördes i samband med engelsmännens härjningar efter slaget vid Waterloo, resterna köptes upp av JP Vibert, en av de verkligt stora rosförädlarna under de kommande åren. Inga växtkataloger finns bevarade från Malmaison, rykten säger att där fanns (bland andra växter) cirka 250 olika rosor vid kejsarinnans död 1814. Men hon hade anlitat den skickliga ”växtritaren” Pierre Joseph Redouté som i sitt verk med 168 rosor troligen har avbildat 75 – 80 från Malmaison.

Napoleons och Josephines äktenskap verkar ha fungerat mest på distans. Den storstilade kröningen till kejsare och kejsarinna skedde 1804, och kravet på en arvinge ökade. De försökte visserligen då och då, men lyckades inte. Eftersom Napoleon hade barn med sina älskarinnor drogs slutsatsen att Joséphines fertila period var slut. Ytterligare en separation stod för dörren, den har till och med avbildats på tavla:

18 januari 1810 är här ovan förevigad, titeln kejsarinna fick hon behålla. Napoleon lär ha besökt och trivts på Malmaison även efter att han gifte sig med Marie Louise av Österrike, som födde honom den efterlängtade sonen 1811.

Den stormiga Napoleon-eran tog slut, men Joséphine behövde inte uppleva de hundra dagarna när Napoleon försökte återta makten, inte Wien-kongressen heller. Hon avled i sviterna efter en förkylning (som hon ansågs ha ådragit sig när hon alltför lättklädd promenerade med tsar Alexander I i trädgårdarna på Malmaison) 29 maj 1814. Napoleon förvisades till Sankt Helena i södra Atlanten, han avled där knappt sju år senare. ”Det enda som kom emellan oss var hennes skulder”, lär han ha sagt.

Det var den tidens ”reality-såpa”. Många nutida skandalhistorier bleknar…

Kväll. OrdOdlaren har putsat nästan alla pelargoner, örterna torkas och dahliarötterna är fortfarande oupptagna. Det utlovas uppehållsväder i morgon måndag, regn på tisdag. OO hinner. Kanske.

Septemberrosen

”En ständigt rodnande skönhet” ”Knoppen är som en skön jungfru” – så romantiskt uttrycker man sig om alba- eller jungfrurosen ‘Tertti’ eller ‘Tertin kartano’. Månadens ros i Borgå Trädgårdsförenings roskalender i september.

Hur kan en ros heta så? ‘Tertti’, vad är det? Namnet kommer från Tertti gård, Tertin kartano, som ligger några kilometer nordost om staden St. Michel (Mikkeli) i sydöstra Finland. Tertti låter dock lite, lite ”ofinskt”. Terttu är ett kvinnonamn, men betyder också klase, ‘Tertti’ kan anses vara en ”tertturuusu”, på svenska bukettros, alltså med flera blommor samtidigt på en gren.

Tertti gård nämns redan 1540, då som Hintsala rusthåll. Gården har ägts och bebotts av många släkter, på 1600-talet av en familj Hertz. Det ordet var svårt att uttala för de finskspråkiga, riktigt hur ljudvändningarna har gått vågar inte OrdOdlaren uttala sig om, men i folkmun blev det till slut just Tertti. Sen pituinen se – de va de de!

Familjen Pylkkänen köpte gården 1894 och engagerade en trädgårdsmästare Dahlström från Petersburg att bygga upp omgivningarna. Han planterade rosen, men lämnade inte några uppgifter efter sig, vare sig om sig själv eller rosen. Den fick till slut sitt namn, och planteringen framför ”paradverandan” har hållits obruten sedan dess. Rosen förnyar sig själv genom rotskott.

En något mörk bild av planteringen, benen på bilden tillhör medlemmar ur Borgå trädgårdsförening på besök 2018. Varje år tas några rotskott som säljs numrerade, och förstås växer en sådan ros i OO:s och BJR:s trädgård. Det exemplar som gottar sig i god mylla i trädgårdsföreningens rosarium är dock kommersiellt förökat.

Gården har samma färg som rosen. Tyvärr hittar OO inga uppgifter om huvudbyggnadens ålder, men visst är den präktig. Rosen finns på husets andra sida, sydsidan. Vanligtvis uppvisar en ros en något varierande färg (och form) på basen av väder, jordmån och blommans ålder. Här en närbild av en av rosorna på gården:

Och här ett praktexemplar i ”vårt” rosarium:

Här liknar blomman mera en centifoliaros, hundrabladsros. Jordmånen är bara så rik…

Tertti gård var en mjölkgård, redan 1895 grundades både ett mejeri och en mejeriskola på gården. Stenladugården var enorm, numera är den en ruin med sinnrikt utplacerade växter, man kan fortfarande se hur korna har stått. År 1978 beslöt sig tredje (tror OO) generationen Pylkkänen att satsa på specialodlingar och turism i stället. Gårdens kök är berömt, allsköns produkter av rosen säljs – tvål, marmelad, med mera – och grönsaks- örtodlingarna är imponerande. OO kunde bara inte låta bli att stjäla en drönarbild från gårdens hemsida, odlingarna blir mera imponerande uppifrån:

OO hoppas att ”stölden” inte är ett alltför stort brott… Rosens plats är längst uppe i bilden, i det gröna droppformade området. Odlingarna nere till vänster, formerna, njuter OO av. Buskformationerna till höger kan vara både vinbärsbuskar och eventuellt rosor. Trädgårdsmästare Dahlström planterade också speciella björkar med mörk stam, som ni ser också speciella granar, uppe till vänster. Ladugårdsruinen syns inte här. De långa längorna på bilden var ursprungligen stall och arbetarbostäder, bland annat. Numera butik och hotellrum. Restaurangen längst ner på bilden är nybyggd.

OO:s ”chef”, chefredaktören för finska Rosenbladet, heter Laaksovirta, en direkt översättning av efternamnet Dahlström. Hon tycker det låter spännande, trädgårdsmästaren från Petersburg var kanske hennes farfar eller farfarsfar… Inget är bevisat.

Augustirosen

Rosa nitida, Dockros, som på finska blir Nukkeruusu. En ros om vilken det sägs att den enda skötseln som behövs är att begränsa framfarten. En vildros som förekommer i östra Nordamerika och kom till Europa för över 200 år sedan.

Dockrosen, the shining rose, används rätt mycket i olika korsningar och förädlingar. Nitida betyder klar, glänsande, skinande – och då är det bladen som avses. De är verkligt vackra, verkar nästan läderartade. OrdOdlaren gick till sin egen planta för en timme sedan och avfyrade några kameraskott – det har regnat (hurra!) 19 millimeter på mindre än ett dygn:

Bladen skiner ännu mera efter regn. Men taggarna… och utbredningslusten… Nu när gräsmattorna inte har klippts på en tid på grund av torkan så skjuter det upp skott lite här och där. Tänk om man kunde krypa in under jordytan och kolla hur rötterna har det, hur de hittar sina vägar! Härmed också sagt att rosen är anspråkslös vad beträffar växtunderlaget. Den tål också vinterns köld, upp (eller ned?) till -40 grader, säger litteraturen.

Den bildar också vackra nypon som bäst, även den här är en dagsfärsk bild.

Rosen i rosariet planterades som en av de första, 13 maj 1997. Den flyttades på grund av omorganiseringar 2016 och började stortrivas i den frodiga myllan som den fick gotta sig i. Just nu är det exemplaret en frodig, cirka 80 centimeter hög välformad buske som inte har behövt några åtgärder på fem år.

Tre söta dockor i en rad… Blommorna är små (3-5 cemtimeter i diameter), kommer snabbt och går snabbt, blomningen pågår i ungefär en månad. Doften är svag, en del påstår att den påminner om äpple.

Rosen trivs för övrigt i både sol och skugga och får en vacker höstfärg. Passar utmärkt i ett hörn av trädgården som man vill lysa upp, ett hörn där jordmånen kanske inte är den mest frodiga. Men klipp gräset runt om…

Varje ros i rosariet är tillägnad någon eller något. En vacker gest som borde uppmärksammas mera. Dockrosen är lämpligt nog tillägnad Carl Henrik Stråhlmann (1933 – 2013), som blev barnläkare vid sjukhuset i slutet av 1960-talet. Han var en uppskattad läkare, alltid vänlig mot barnen – och han uppträdde alltid som julgubbe på sin avdelning, även efter sin pensionering. Rosen passar honom i dubbel bemärkelse; STRÅHLmann och en strålande personlighet!

Och sen halkade OO över en annan uppgift. Nitida heter en vingård i Durbanville, 20-30 kilometer öster om Kapstaden i Sydafrika. Den har tagit sitt namn efter Protea nitida, en gul variant. Visst skulle det vara roligt att än en gång kunna uppleva landet, de många sorterna av protea, vinen, landskapen, kulturyttringarna där…

OrdOdlaren bubblar av skrividéer. Höger hjärnhalva arbetar för fullt, blandar ihop allt till en salig röra. Sakteliga ordnar det upp sig, det blir ytterligare en konsert ikväll (blev tre konserter i stället för fyra), men det verkar bli flera inlägg om allt trevligt som OO och andra konsertbesökare fick och får uppleva. Med avstånd och andningsskydd. Några ”måsten” måste avklaras först.

Julirosen

‘Hurdal’ är juli månads ros i Borgå Trädgårdsförenings väggkalender. Hurdalsjöen och orten Hurdal ligger strax norr om den relativt nya internationella flygplatsen Gardermoen i Norge. Numera räknas rosen till Villosa-gruppen, alltså en plommonros.

Det var lite knepigt att få ihop en fungerande bild i somras. Blommorna behagade inte uppenbara sig med lugn bakgrund, solen kom från fel håll, vädret växlade… Och fotografen var förstås ute i fel tid. Det är trots allt 11 kilometer till sjukhuset och rosariet där, springer inte dit flera gånger per dag.

Busken planterades hörsten 2017, de två plantorna var inte mycket att visa upp för världen. De tog sats i ungefär två år och efter blomningen 2020 märktes en påtaglig förändring. Man kunde nästan stå bredvid och se och höra grenarna växa. Det sägs att årsskotten kan bli upp till två meter långa, bågböjda mot marken. Snyggt, men stöda eller klippa? Han som klipper gräset är inte odelat nöjd, han tycker inte alls om att behöva akta rosorna. ‘Hurdal’ borde stå vid en vägg, men sådan står inte till buds.

Rosens ursprung är obekant. Det påstås att den i mångt och mycket liknar ‘Duplex’, en ros som odlades redan före 1770. Två historier om hur den hamnade i Norge finns. Den mindre romantiska handlar om prästsonen som studerade i Giessen i Tyskland på 1800-talet och hämtade med sig rosen från studiestaden, där den inte påträffas mera.

Mera romantik bjuder historien om den tyska sjömannen på (knappast kom hans fartyg ända fram till orten). Han blev huvudlöst förälskad i prästdottern, måste åka iväg med fartyget, men lovade komma tillbaka. Tro nu på sjömän, men han kom, medförande ros med rot till henne. Tyvärr var hon då inte mera intresserad, men hon fick rosen ändå. Hans känslor var troligtvis kraftiga, och kraften överfördes på rosen. I norsk roslitteratur påstås det att om man låter grenarna bli alltför gamla behövs motorsåg när man vill ta till uppputsningsåtgärder. (jo, rätt stavat!!). Den är nu en av de mest odlade rosorna i Norge.

OO har en egen ‘Hurdal’ hemma, dock inte på idealplats. Dess underjordiska delar har enorm konkurrens av andra näringsbehövande växtdelar, och den nära belägna komposten producerar nässlor och andra ogräs som både ger och tar. Rosen växer, blommar, binds upp, torkar, klipps av, växer på nytt… Ett evigt kretslopp. Dess stora fördel är att taggarna är få, men rosorna bredvid griper tag i uppputsaren (där fick OO till det igen) med näbbar och klor, kläder och hud rivs, blodet rinner och ”fel” rosor kapas.

Plommonros, ja. Nyponen är plommonfärgade (även om det finns flera plommonfärger) och ludiga, alltså håriga. Inte taggiga. Nyponets form är elegant!

Ute råder 29 graders värme i skuggan. Hjärnan uppmjuknad.

Dagen idag (tja, igår…)

19 timmar, en minut och 26 sekunder. Så lång tid har vi haft på oss idag, 21 juni vid Borgås horisont, för att högtidlighålla Långsamhetens Dag, att göra en manifestation mot snabbheten och effektiviteten i samhället. Solen gick upp klockan 03.48, sommarsolståndet inträffade klockan 06.33 och solen gick ner 22.49. En stund därefter började OrdOdlaren skissa upp den här skriften.

Inga problem med att fira Långsamhetens Dag i över 30 plusgrader och med gårdagen, nästan lika het, tyngande i huvud och kropp. Öppen Trädgård.

Den käre maken vandrade runt med sammanlagt ett hundratal gäster i en jämn ström under nästan nio timmars tid. Här i ”arboretet”, inramad av rosen ‘Poppius’, klätterhortensian och en buske vars vardagsnamn må förbli onämnt. Asken nästan mitt i bilden verkar trivas bra, av tillväxten per år att döma. OO bjöd på äppelsaft, sålde produkter och plantor och var lite ”jokapaikanhöylä” – ett verkligt användbart uttryck. Lite här och där och överallt.

En programpunkt fanns inskriven sedan länge i denna långa långsamma dag. Spruta två av Pfizers vaccin, med 15 minuters ”övervakning” efteråt, med underhållning av två finska trubadurer på storskärm. Vaccineringen sker i Konstfabriken, en gammal fabrik som nu formats om och innehåller konsertsalar, biograf, restaurang, utställningslokaler, med mera. Just nu pågår en konsttriennal i staden. OO har inte fördjupat sig i den ännu, men de två plåtfigurerna utanför Konstfabriken illustrerar Långsamhetens Dag på sina sätt:

Den ena går och går och kommer aldrig till dörren, den andra siktar och siktar men kommer aldrig till skott…

Med allvar eller inte, Långsamhetens Dag instiftades 2001 i Quebec, utlösande orsak vet OO inte. Italien, med Slow Food-rörelsen (sen 1989), lär inte ha varit sen med att haka på. En dag då du skall andas djupt, ligga på rygg och se på ”molnens tåg” – kan ni Runebergs ”Källan”, då sitter ni vid källans rand och gör så… För en stund hotade några åskmoln, faktiskt. OO vill gärna ha regn – och inte. Natten i utesängen vill hon inte avstå ifrån:

En manifestation mot snabbheten… Den kan göras 22 juni också, hettan fortsätter. Låt telefonen och datorn vila mer än vanligt – men läs bloggar… Gå på en promenad. Nä. För hett. Ta en tupplur:

OO var tvungen att ”låna” bilden från gladakossan.se. Två kort har inhandlats av konstnären själv med det här motivet, men de har sänts iväg till personer som hoppeligen fått sig ett gott skratt.

Läs en bok. Jo, avklarat. Tillred och njut av din mat. Självklart, enkelt med det, nypotatis och fisk. Lokalt, förstås. Kontakta gamla vänner. Två telefonsamtal idag, torde vara tillräckligt. Skriv ett pappersbrev – nää, det blev inte…

Se dig omkring. Jo. Efter vaccineringen (inget känns nånstans) körde OO till rosariet vid sjukhuset. Många rosor blommar, en del är klara för i år. Torrt på torra området. Den röda är ‘Rose de Rescht’, den vita ‘Nevada’. Åskan efterlämnade noll droppar och drog förbi. Det blir utenatt, den sjätte i obruten följd denna sommar. Ny långsamhetsdag 22 juni. Troligen med vattenslang, enligt hur skuggan rör sig.

Junirosen

Nästan precis 200 år. Så gammal är ‘Williams´ Double Yellow’, rosen som illustrerar juni månad i Borgå Trädgårdsförenings roskalender. Den har spritts över Europa, fått nya namn, varit namnlös, hittats på nytt… Rätt så typisk historia för en ros i den ålderskategorin.

1820, 1828 eller något år däremellan gäller som lanseringsår. Förädlare är John Williams (1773 – 1853) i Pitmaston nära Worcester i England (jo, här är ”England” rätt…). OO hittade denna man med ett alltför vanligt namn på nätet efter åtta mödor och elva besvär. Att han skulle ha ägnat sig åt rosor nämns inte alls. I några få korta meningar berättas att han var en avancerad odlare, systematisk och noggrann. Han undersökte bland annat hur vindruvor och meloner påverkas av att odlas under glas. Mest tycks han ha ägnat sig åt att förädla fruktträd, päron och äpplen.

I Frankrike heter rosen ‘Jaune de William’ (Williams!!), i Skottland ‘Prince Charlie´s Rose’, i Norge ‘Namdalsrosen’. Den ”dalen” ligger ungefär nästan i jämnhöjd med Skellefteå och Brahestad (Raahe på finska), och då blir det riktigt roligt: En gul ros har vuxit och spridits i den staden åtminstone sen 1890-talet och har följaktligen kallats ”Raahen keltainen ruusu”, ”Brahestads gula ros”, främst i stadsdelen Katinhäntä. Den identifierades senare som just ‘Williams´Double Yellow’. Och stadsdelens namn lär komma från svenskan, ”gatans ända”, omvandlad i finskspråkig mun. Inget om katt och svans, nä.

I Helsingfors botaniska trädgård i Kaisaniemi har det också i drygt hundra år vuxit en gul ros, som först fick heta ”Kaisaniemi” tills den också visade sig vara just ”Williams…”. Nu tycker finskspråkiga växtexperter att den kan heta ”Viljaminkeltaruusu” på finska. Aldrig, säger Aldrig, i OO:s mun eller skrifter. Den räknas som ett kulturarv, eftersom den har en lång historia och kan odlas i en stor del av Finland.

Rosen är med störstaste sannolikhet en korsning mellan persisk ros (Rosa foetida) och pimpinellros (Rosa pimpinellifolia). Den är taggig som få… ”Bildar rotskott i någon mån”, står det i litteraturen. ”Kom hit och se”, säger OO som river upp rotskott i dussintal varje år, de kommer upp som svampar efter regn. Alla bilder här i inlägget är knäppta vid den egna ägandes garageknuten. Rosen i rosariet har en något torr och annars också besvärlig växtplats, planterades 2016.

Busken vid garagehörnet vid vattentunnan (bildens bakgrund) kommer inte att blomma alltför mycket i år. Vi kapade den rejält i höstas, och som så många andra rosor i spinosissimagruppen (så kallas numera de rosor som härstammar från Rosa piminellifolia) blommar den på fjolårets skott. Årsskotten nu är minsann kraftiga, så…

Rosen har en amerikansk kusin, som enligt källor troligen uppstått spontant i advokaten George Folliott Harisons trädgård i utkanterna av New York city. Det nämns dock att både George och hans far var passionerade och kunniga odlare. Den rosen lanserades 1830 som ‘Harisons Yellow’, men den har också smeknamn som ”The Yellow Rose of Texas” och ”The Oregon Trail Rose”. Den ”reste västerut” med guldrushare och andra nybyggare, över hela den amerikanske kontinenten. OO har ingen bild av den.

Kusinerna liknar varandra. en del experter säger att det finns skillnader, andra experter är av annan åsikt. OO gissar att skillnader och likheter i mångt och mycket också beror på miljön. Dagens John Williams skulle högst troligen placera en ”Harison” och en ”Williams” bredvid varandra och dokumentera i ord och bild.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 68 534 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.