Fångad i en känsla… (?)

”Hugg å såga, hugg å såga, hugg å hugg å hugg å såga…” Känns rytmen bekant? Inte? Fortsätter: ”Åå-å-åå-å-åå, ja såågar å sleepar..” Tack för texten, Karleby ungdomsförenings revygäng – det är några år sedan, och programbladet med texten hittas inte. Om du läsare ännu itne knäckt nöten, så memorera fram Björn Skifs största ungdomshit!

November har här blivit de stora ogräsens tid. OrdOdlaren grips av en omåttlig lust att – just det, hugga och såga i denna gråa månad. Tomten innehåller några små skogsområden som angrips, vart och ett, med några års mellanrum.Verktygen är enkla. Sågen av japansk typ är OO:s tredje av likartad sort. Ungefär. Biter vid både drag och skuff. Sekatören, här BJR:s som har större käftar än OO:s egen, är japansktillverkad. Kroksabeln, vesur på äkta finlandssvenska (finska vesuri, verbet vesoa betyder helt enkelt röja), är oundviklig. Lövkniv, lövhacka, riskniv låter inte lika häftigt. Det gamla rissnapp låter åtminstone roligare!

Och så får OO känna sig tuff. Långa aspar faller som – furor (ha) och stora sälgbestånd ”betas” av med effektivitet. Vesurn står för en del av finfördelningen. Rishögarna blir tyvärr helt oformliga, alla ”ogrästräd” växer i helt okontrollerade och oförutsägbara vinklar. Här bränns inte ris och kvistar, nähäpp. De krymper och plattas till med tiden, sakta men säkert. OO:s egen variant av insekthotell (modell större).Åtta timmar (kanske lite mer) fördelade på sju dagar av tio (lös det, bäst du kan…) tog det att få ordning på quercabiesskogen. Aspar, sälgar, vide, druvfläder, några rönnar, några granar, några björkar och en massa oidentifierbart svagväxande sly har avverkats.Utsikten var inte så ”grann” när arbetet inleddes – här har redan en timmes förberedelser gjorts. Så här det det ut nu:Nu ser man att där finns ekar (quercus) och ädelgranar (abies). Två granar (picea) skall ännu bort därifrån. Den enas topp kan bli julgran och den andra kräver motorsåg, de får lite nådatid ännu. I bilden längst till höger. Först på våren kommer en matta av vitsippor. Men sen kommer de inte alls intressanta örnbräkena. Dem blir man inte av med så lätt. Tyvärr.

Andra skogsområden OO härjar i med något års mellanrum är för det första Tibastskogen, där hallonsnår vill dölja det mesta mellan de lövträd som tillåts växa. Vårblomningen blir större och större år för år, alla tibastplantor märks ut av en grön käpp, för säkerhets skull. Vägskogen består av flera avverkningsklara granar och tallar, markvegetationen är risig (blåbär, bl.a.) och bra. Den övergår dock i en sluttning som är buskig och slyrik och arbetsdryg och -tät, med hallonsnår och – ormbräken. Det fjärde skogsområdet har inget namn. Ännu. Tyvärr. Hoppas det kommer fram något lämpligt. Det finns ytterligare skogsområden, men allt har sin arbetsbegränsning.

Ytterligare två bilder, med utsikt över äppelgården. Den stora druvflädern blev en staty, det var inte meningen vi avsågningen, men… Den ger sig inte så lätt, så vi får kalla åtgärden hamling:

Här finns också hallonsnår, uthuset i bakgrunden tillhör grannen. De gröna ”plupparna” till vänster i bakgrunden är vårt ”arboretum”, med intressanta träd, skyddade för harars vintermatsökande. Det murade hörnet hör ihop med paviljongens föga (tillsvidare) använda eldstad.

Nu är det slut med ”hugg å såga” för den här säsongen. Gäller att hitta något annat att använda kroppen till nu. Förslag finns, men OO tar paus först.

Karleby ungdomsförening skall få en eloge till. YMCA – den melodin sitter troligen i de flesta läsares öron. Nu har den fått en ny innebörd:

Kan naan förklar va er GDPR  –  int naan förstaar se på GDPR  –  faanså dyyrt kan e vaal  –  int nu ba samvetskval  –  om naanting feil rååk gaa  –  GDPR! (ba = bara). Intressant i sammanhanget att bokstäverna står för General Data Protection Regulation. Roligt i dessa brexit-tider att förkortningen utgår från engelska…Sist ett mellanskede. Hooked on a feeling…

Tränar inte

10000 steg per dag, minst. Samla poäng enligt aktivitet: gå, lunka, springa, cykla, skida – minst 30 minuter hålligång per gång. Minst 2½ timme i veckan… ”Nej”, sa busskompisen. ”Jag deltar inte i sådana kampanjer. Min kondition är god, redskapen är spade, mylla, skit, skottkärra, löv, kratta, hacka – ingen ger speciella poäng för sådant jobb.”

Ovanstående hände för en rätt lång tid sedan. Har rörelsepoängräknarna börjat räkna poäng för olika sorts odlingsarbeten? OrdOdlaren beslöt att granska sig själv under höstarbetenas sista skälvande vecka. Så här blev det:

Lördag: gång till garaget, från bilen till bussen, från bussen till tåget, från tåget till möteslokalen – och tillbaka i omvänd ordning. Det var den dagen. Summa ca 3000 steg.

Söndag: Utedosen på knappt tre timmar fylldes med hjälp av roshandskar, sekatör – och taggar. Rugosa-buskaget på 6 x 1 x 1,5 meter har fått stå orört i fyra år, nu skall det föryngras. Rörelseschemat bestod av gång, krypande, kastande, böjningar och vridningar av kroppen, balanserande på brant sluttande underlag. 9000 steg. Blev över 11000 innan dagen var slut. Pulshöjande, märktes på pusten.

Måndag: Rosriset forslades bort till lämplig hög medelst skottkärra. Därefter var det dags att köra lövlass på lövlass till en annan kant av tomten. Pionerna (över 60) putsades inför vintern, trots att sekatörhanden något protesterade. Hushållsarbete. Pulshöjande aktivitet i dryga två timmar. Saldo: ca 11000.

Tisdag. Den halvtorkade vedhögen, uppskattningsvis 6 kubikmeter är ett hinder för snöarbete under en kommande eventuell vitdrivig vinter. Bära, bära – inte alltför lång väg, 15 – 20 klabbar per gång, på armen. Gå, bära, gå, bära, böj, sträck, böj…. Efter 2,5 timmar och 5580 steg ville armarna ha dygnsvila. Dusch, kurskväll och lite planlöst irrande i matbutiken höjde stegsumman till ca 9000.

Onsdag. Ved. Den sista fjärdedelen (ungefär) måste bäras till en annan vägg, lite längre bort. Ca 8000 steg. Städade undan resterna med hjälp av BJR, krattade bort skräpet. Åtskilliga knäböj och framåtböj och kroppssträckningar under dagens lopp. Ordentligt över 10000 steg till slut. Här finns nu knappt 3/4 av den burna veden:”Lilla garaget” är över 7 meter långt med drygt två meter hög vägg.

Torsdag: Kände efter… Klipphanden nästan ok. Dags att angripa gullrisbuskaget. Alternativet är att slåss med en eländig, slemmig och klibbig och snorig massa om ett halvår. I förbifarten drogs nässelrötter upp, några snedvuxna splendens-rosor fick stryka med. Oj, så de två sistnämnda gav tillbaks med sina bränn- och stickvapen… Men sen kom det roliga: kompressorn, putsa gräsklipparna. Ligg själv under en frontklippare och klafsa i gammal våt gräs-jordblandning. Spegeln visade en kärring med svartfläcksjuka efteråt. Ingen selfie, tack. Det krävdes några omgångar med vatten innan allt var borta inför den extra kurskvällen. Vid sängdags visade armbandet ca 11000.

Fredag: Släntrade runt på bok-vin-matmässa. Nästan fem timmar utan att sitta mer än ca 10 minuter. Nästan exakt 5000 steg.

Lördag: Hushållsjobb och klädvård, en hel del vandrande mellan strykbräda, garderob, kök, lite dator. På benen i många timmar. Hällregn ute. Dagen avslutades i skön fåtölj på biograf i hufvudstaden, direktsändning från Metropolitan, operan ‘Manon’. 7000 steg.

Söndag: Vilodag. Bilen lastades med vinterdäck. Tvättmaskinsfyllning och -tömning x 2. Inomhustraskande till dator, spis och annat smått. Årets första snö ute. 6300 steg.

De nya rörelserekommendationerna för vuxna säger: all rörelse är bra, du behöver inte alltid röra på dig 10 eller 30 minuter i ett kör, all kroppsanvändning är bara plus. Muskler och koordination behöver två omgångar i veckan. Pulshöjande aktivitet 2½ timme per vecka. Tillräcklig sömn. Sitt inte mer än två timmar i sträck, stig upp två gånger i timmen, helst. OO svävar fortfarande i okunskap om den gångna veckan ”duger”.

De vanliga ”stadsråden” känns löjliga för landsbor: stig av bussen en hållplats tidigare (går det en buss?), gå i trappor, använd inte hiss eller rulltrappor hemma (?) och i butiker – många har längre väg till postlådan (brevlådan) än OO, som har ca 75 steg till den… Till exempel.

Stegmätaren är inte det optimala mätinstrumentet. Bära ved i 2½ timme = att gå och släntra i lugn takt lika länge? OO:s bästa exempel (med en annan stegmätare): stå och hacka 1 kg vitlök i småsmå bitar, en knapp timme = 10000 steg.

Aktiv vardag. Pappa som ca 20-åring: jobb på butik, cykla till lördagsdansen, ladugårdsjobb på söndag morgon (högst 3-4 kor, häst och två grisar), cykla 20 km till skidtävlingen med skidorna på pakethållaren, vinna tävlingen, cykla hem, direkt in i ladugården igen. Faster har verifierat berättelsen. Han tränade inte alltför systematiskt, han heller.

Träna, enligt SAOB: metodiskt försöka förbättra sin färdighet i något genom särskilt anpassade övningar.

Motionera: utöva kroppsrörelser i syfte att främja hälsan och välbefinnandet (vanligtvis utan tävlingsambitioner). OO utövar vardagsmotion enligt bästa förstånd och förmåga. Varför tränar så många nuförtiden?

Bäriga tankar under eken

Pappa plockade inte blåbär. ”Det enda man får är ont i ryggen”, sa han. Hans bärkärl skulle fyllas snabbt. Så därför travade han gärna drygt en kilometer in i skogen, över några små bergsklackar och dito våta skogspartier till Nörrmåsan för att kolla in hjortronläget. När han kom hem med mössan full, då var det dags!

Femåringens första Nörrmåsa-färd bestod enligt andras vittnesmål av glatt gående dit, sittande ätande hjortron på en sten, hem på pappas arm. De egna minnesbilderna påstår att hon plockade litersmåttet fullt och gick hela tiden på egna ben, förutom de tyngsta bitarna. Ingen kan mera avgöra vad som är sant. Skönt med samtidigt hemskt.

Några år senare traskade Storasyster Mi och Lillasyster Ma iväg på egen hand, i sällskap med grannarna Hi och He. Vi kunde ju stigarna, bergsklackarna och vegetationen, pappa hade lärt oss, likaså att läsa skogens tecken. Vi hittade hjortron, kärlen blev fulla och tunga, så vi beslöt att pausa på den nästsista bergsklacken. Vi åt blåbär och kråkbär, och de fyra år yngre He och Ma busade och sprang omkring medan de gamla 12-åringarna ”samtalade”. Plötsligt hördes rop. Våra namn! Mamma, pappa och He:s och Hi:s föräldrar kom från olika håll och gastade. Åttaåringen med den starkaste rösten svarade, smått ilsket. De trodde att vi gått vilse. Vi visste precis var vi var och hur vi skulle fortsätta. Kompisarnas föräldrar hade blivit oroliga, så urskuldade sig mamma och pappa. ”Och ni tror mera på dem än på oss”, fräste vi och surade rätt så länge över deras misstroende…

”Man må då frysa in och sylta och göra hur som helst, men hjortron smakar bäst när man sitter på en sten på måsan trött och svettig, med bromsar, flugor och myggor surrande runt sig”, utbrast Storasyster vid vårt sista gemensamma måsabesök.Åkerbär, likaså smultron, smaskade vi i oss längs dikeskanterna. Idag hittas sällan vitittjor, som vi sa, eller vatikkor, enligt folk längre norrut. Absoluta favoritbäret, som inte kunnat inmundigas på åratal. Dikesrenarna har försvunnit. Plockade en gång en och en halv liter, det blev visst plättar med färsksylt den dagen… Bloggaren som står för den här bilden skrev i sitt inlägg att hon plockat 7 kilogram på en gång – men hon bor längre norrut, http://www.elinskitchen.blogg.se. Precis så kunde plockresultatet se ut för ca 60 år sen. Känner doften och det vattnas i munnen…Bär idag? Det är högsäsong just nu. OO hinner inte till skogs, trots att den finns på några stegs avstånd. Blåbär plockas i omgångar, men de ser ut så här och växer på buskar:Smaken är inte helt ”riktig”, men blåbärshallonblandning i frysburken är nami!

Hallonen är lite luriga. Förädlade har beblandat sig med ”vanliga”, och plockning av dem skall också ske var och varannan dag. De bären gömmer sig vid olika blickvinklar. Dessutom mognar de på momangen när man tror att man plockat alla!Den här plockningen är avslutad. Det finns människor som vägrar sätta det här bäret i sin mun, efter barndomsförkylningarna där svartvinbärssaft var universalbotemedel. Men de har inte provat med mörk choklad, glass, älg, hjort, kållåda – som sylt med en gnutta chili i!Krusbär, stickelbär (stittjilbärin) borde vara mer populära! Herrskapsbär på 1800-talet, fina, eleganta, smakliga, otaliga sorter – så kom krusbärsmjöldaggen i början av 1900-talet och importen av ”fint utländskt” från och med 1960-talet. I plantskolor hittas idag inte alltför mycket variation, trots att det uppskattas att det ändå finns 350 namnsorter bevarade i Norden. Barndomsbuskarna gjorde man inget av. Man låg under dem och ”syltade i magen”, som Faster uttryckte det. Men kom ihåg att krusbärssylt är inhemskare och mindre kolavtrycksskapande än fikondito på ostbrickan, t.ex… Och superlämpligt!Vinrankan behöver ytterligare minst en månad tid. Och däremellan kommer krikon och plommon och sötrönnbär och hoppeligen björnbär. Regn, tack!!… Och havtornen. Dem skulle pappa inte heller ha plockat. Den plockningen består av att man tar ett bär åt gången, en knapp liter på en timme. Också god med lite chili i, smakar nästan som hjortron då!

Nu skall dagens saskatoonskörd i frysen. Hälsar uteliggaren inför fjärde natten under eken.

Öar i Östersjön – 2c och avslutningsvis lite 3

Jo nej. Det finns lite mycket mer att skriva om Östersjöns öar i Estland – enligt senaste räkning finns det 2000 – och det vore bra dåligt att nöja sig med endast tre avsnitt. Men fyra får räcka. OrdOdlaren har ännu något att berätta och blir kvar i Kuressaare en stund.

Huvudgatan Lossi, Slottsgatan, leder från biskopsborgen till torget. Kort stump, lite på en halv kilometer. Hela härligheten förnyades i slutet av juni, torde vara klart till största delen nu (kolla på webbkamera…). Torget har en vacker ”gatufontän”, snygga enhetliga sittplatser och ”blomlådor”, som kontrast till ett rådhus och det enda trappstegsgavelhuset i landet – plus enhetliga torgstånd. Snyggt!Närmast slottet finns gamla trähus i traditionell ”Kuressaare-stil”, enligt eminenta guiden Inge som bott länge i staden. Observera sexhörningen framför huset!Där gatan slutar finns torget, händelsetorget, centrum, med rådhuset som byggdes 1654-70 på initiativ av Magnus Gabriel de la Gardie – och nybyggda sexkanter och lite andra formationer framför…Mittemot finns också landets enda byggnad med trappstegsgavlar, byggt 1663 – där kontrollerades köpmännens vågar. Ni ser en sexkant…Den nya gatufontänen, fotograferad sittande på en sexkant en blåsig kväll. Lär ha blivit en populär ”springplats”, eftersom vattnet varierar i fart, höjd och färg. Kolla på webbkamera, då ser ni också mer av sittplatserna/blomlådorna… Men lite vid sidan om, man går förbi våghuset, finns torgstånden:De här försäljningspunkterna verkar vara mer eller mindre stationära. I varje fall torde det krävas lite mer än en människokraft för att flytta på dem. Det häftiga taket går tydligen att fälla ner, där finns hyllor för kundernas påsar och korgar, under disken på försäljarens sida finns låsbara skåp. En flyttbar variant, men är taket nedfällbart? Bräderna på snedden, öppna hyllor under disk på försäljarens sida. Handtag i ena ändan, stora hjul i den andra. Klaras förflyttning med den ena människokraften? En stilig helhet, jämfört med de kulörta storleksvarierande tälttak som florerar på andra håll i världen. Dessa har ju sin fördel, ihopplockbarheten.

Hemfärd via ön Moon (Muhu på estniska), en mera okänd ö – kanske för att den hänger ihop med Ösel via en vägbank över Väike väin (Estlands Lilla Bält…). 198 km², snäppet mindre än barndomskommunen Oravais. Besöksmål 1:En lummig trädgård med frodig växtlighet, men även öppna ytor. Sköts av en porslinsmålande ägarinna som låter timjan behagligt krypa ut i gången. Besöksmål 2:En torrare trädgård med prydnadsgräs och örter och sittplatser lämpligt utplacerade, för en hel busslast personer. Det gamla huset har byggts ut i traditionell stil, och det som syns på bilden är en relativt nybyggd keramikverkstad i samma stil, samma takvinkel. Den här platsen ligger inte långt från färjeläget Kuivastu, där bussen direkt kunde köra ombord på färjan Regula som tog oss över Suur väin (Stora Bält, enligt ovan…) till fastlandet. och det obligatoriska färjtéet (jo, jo, så kan man skriva…) avnjöts i en lokal pappersmugg. Kuressaare nu, Kingissepa i 36 år under förra århundradet, men Arensburg i många hundra år.Flera Östersjö-öar? Om ett år, kanske. Den som lever får se, ett av BJR:s favorituttryck.

Öar i Östersjön – 2a

Alvar, kål och änglar. Och lite biskop. Kanske porslin också. De starkaste minnena från Ösel, Saaremaa, i ett nötskal. Ön som med lite god fantasi kan ses som en hönsfågel på väg österut, med huvudet – ön Muhu, Moon – på skaft. Öarna är förenade med en vägbank.

Ösel var bekant redan för vikingarna på 900-talet, som Eysysla. Sysla, syssla betydde förvaltningsområde. Saaremaa = Ölandet. 2673 km², något mindre än Gotland (3183,7 km²) Avståndet mellan dessa två öar är förresten ungefär 200 kilometer. Men det beror ju på varifrån man mäter – långt är det i varje fall inte.

Nåja, nu tar vi det på allvar och konstaterar att det inte handlar om Alvar, utan om alvar. ”Landskapstyp som består av ett tunt lager växtlighet på kalkstensberggrund och som inte lämpar sig för åkerbruk”. Det ursvenska ordet är numera internationellt, av jordklotets knappa 1000 km² alvarmarker finns de allra flesta på öarna i Östersjön. En speciell naturtyp med rik örtflora, värd att bevara. Av tradition har den hållits öppen av betesdjur. Men vad har hänt? Jo, bland annat på den största halvön, Vätta, öster om Kuressaare, där har enarna tagit över.Enarna bildar en nästan ogenomtränglig vägg på sina ställen. Reet och hennes föräldrar kunde absolut inte ta sig med bil till sin sommarstuga (byggd 1902) på 1990-talet. Då tog Reet ett beslut: hon skall börja kapa enar! Med en liten handsåg! Tro det om ni vill, men hon har röjt upp två hektar till dags dato. Förstås får en del enar växa kvar, men en mängd typisk örtvegetation har kommit fram med åren. Ett treårigt EU-finansierat projekt har möjliggjort ytterligare röjning av ett större område.Ingalunda fick OrdOdlaren allt klart för sig, guiden Inge hann inte översätta allt. Här en glad Reet vid informationstavlan om EU-projektet. Reet är en verklig konstnärssjäl som går in för sina ideér med liv och lust. Efter flera år i Tallinn förstår hon finska, men pratar inte. OO pratade finska, Reet förstod och svarade på estniska. Oj, så vi skrattade! Men Reet är stolt över vad som har gjorts. Och hon fortsätter…Hon har kört upp stigar med gräsklipparen där man får gå. Egentligen vill hon använda lie, men den konsten behärskar hon inte riktigt ännu. Och kring huset, där hon numera ensam har sitt sommarviste, frodas allsköns växter i en härlig samvaro med sådant som vi plägar kalla ogräs. Men Reet känner varenda växt, just nu är hon besatt av pioner…Kålen då? På finska, jo, kaali. Men knappast betyder ordet kaali kål på estniska… OO har förvirrats av ordet. Kaali, det är den kanske dryga 7000 år gamla meteoritnedslagningsplatsen på Ösel. Kålhuvud? Allvar igen: platsen är ca 110 meter i diameter, rund. Mitt i finns en sjö vars yta varierar med grundvattnet. Det finns rester av en gammal stenmur runt en del av kratern, plus att vissa fornfynd – offergåvor – visar att platsen ansetts helig.Innan meteoriten damp ner splittrades den, det finns flera smärre nedslagsplatser i närheten, dock inte så märkbara för den tillfälliga turisten.Men namnet? Ingenstans hittades någon förklaring på informationstavlorna. Hemkommen började OO bläddra i den typiska turistboken hon köpt. Gården på vars ägor nedslagsplatsen ligger har länge ägts av en baltisktysk släkt med namnet von Gahlen, och i folkmun blev det Kaal, Kaali. Kanske. Men det efternamnet skulle OO inte vilja ha… En verkligt intressant plats, även om de enhetliga husen – restaurang, bybutik, museum – verkade lite väl ”turistiska”. Humorn bjöd mjölkpallen på. Den, änglarna, biskopen och porslinet kommer i följande avsnitt, på något sätt…

Pollineringsfunderingar

Vindpollinering, hamnar en sådan lite snett? Eller sker den strax under taket, på vinden? OrdOdlarens av hettan uppmjukade högra hjärnhalva började alldeles på egen hand skena på temat pollinering, det förra inlägget hade troligen blivit kvar i något skrymsle. Bäst som det var så damp den här tidningen ner i postlådan:OO:s f.d. elev, naturmänniskan i kubik, chefredaktören Magnus Östman tar upp pollinering och pollinerare i några skriverier. Läsningen ledde till att det som nedtecknas här är hälften lånat (Povel Ramel). Dessutom är Magnus en hängiven fotograf, med kameror och objektiv och stativ och andra grejor. Att själv ge sig ut på pollinerarjakt i det perspektivet känns som att jaga en formelettbil med cykel. Lyckas inte.Träd och gräs av alla sorter försäkrar sig om att pollineringen inte skall gå snett eller vint med vinden och producerar därför pollen i överstora mängder, till ”glädje” för allergiker och utesittare och uteplatsstädare. Och i den med lock försedda vattentunnan bildas stora sjok.De här växterna kan annars ta det lugnt. Har du nånsin sett en kornblomma? Havreblomma? Andra växter, som vi är beroende av för att överleva, måste kämpa för att bli pollinerade. Stora, färggranna blommor, små i klasar, grant färgade kronblad, dofter – och belöning. Allsköns insekter lockas för att insupa nektar och frömjöl och sköter samtidigt befruktningen med sina ludiga kroppar och ben. Tack vare dessa små varelser kan vi frossa i bland annat bär och frukter. Om blomningen och fruktsättningen inte störs av väder och vind, förstås.

Den lilla figur som störs minst av vädret i sitt arbete mänskligheten till fromma är ändå humlan. Den som inte ens borde kunna flyga, eftersom kroppen är tung och vingarna små – men de jobbar desto effektivare! Så därför flyger den, humlan. Sent på kvällen, tidigt på morgonen är den igång, sådant har OO sett med egna ögon. Den kan flyga när det blåser, i vindstyrka upp till 4 meter per sekund. Tambiet får flygsvårigheter och strejkar vid ca två meter i sekunden. Den jobbar i kallare väder, håller sig rätt nära hemmet, vanligtvis inom en kilometer. Tambin kan flyga lite längre – om de ids. Har flygarna av båda sorterna mat i hemknutarna hålls de där. Bra att tänka på…

Den här vallmon blommar högst 50 meter från bikuporna, som av bilden synes…

Humlan, bestämd form, singularis? Nähej. Enligt ovannämnda tidning finns det 37 arter i Finland (likaså i Sverige), och det vetenskapliga namnet är underbart: Bombus. Engelskans Bumblebee är också beskrivande. Samhällena är små, från några tiotal invånare till trehundra, som den övervintrade drottningen föder i omgångar. Sin första kull samlar hon nektar och pollen till själv (”humlorna är stora på våren”). Sen stannar hon ”hemma”, föder nya kullar vars mat samlas ihop av äldre humlor. ”Hemma” är gamla sorkbon i marken, musbon, ihåliga murkna stubbar, lövhögar, stenmurar. Håligheter i träd eller isoleringen i hus (på vinden?) fungerar också bra.

OO gillar inte sälg, men har nyligen lärt sig att blommande sälg är viktig föda åt humlornas första generation, så… Nä. Den gamla fula sälgen vid postlådan skall ändå få skatta åt förgängelsen.

Humlor är en av våra allra viktigaste pollinerare för bärskörden i skogarna. Även om den kollar in rhododendron också, här ‘P.M.A Tigerstedt’, fångad av BJR.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 43 502 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Jag hoppas du ska trivas med mina ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året-runt eller någon gång varit här på besök. Förhoppningsvis kan jag få dig att längta tillbaks. Givetvis skulle det varit mysigt om jag kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Jag tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att drabbas av samma känslor som jag fått varje gång, som jag varit här på semester. Här skulle jag gärna vilja stanna kvar. Välkommen önskar Bosse Lidén

Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.