Jubiléer och böcker

Kalas! OrdOdlaren har varit på kalas/fest/jubileum. Hon har ätit god mat, lyssnat, pratat och skrattat. Hon höll inget tal, överräckte ingen gåva – men gick hem, som alla andra 97 gäster – med en gåva!

Hur väl syntes det månne i mörkret att man var BOV 100… Verkligt påhittigt. Inne i tygpåsen (av god kvalitet) fanns en bok:

Dags för förklaring kanske? Trädgårdsföreningen Blomsterodlingens Vänner i Finland (ändå numera mest Helsingfors) firade 100 år av tillvaro, grundad för ”af för blomsterodling intresserade amatörer”. Föreningen har gett ut några mindre eller större publikationer under åren, med titeln ”Från Blomstergården”. Den påkostade boken (fint tryck, hög kvalitet på papperet) är både en bilderbok, en ”läs var som helst”-bok och en blomsterbok. Bland annat. En huvudförfattare, flera ”biförfattare”, flera fotografer och förstås historiska bilder. Pärmbilden är tagen av Henrika, lika skicklig med penna som med kamera som med växter.

BOV är inte äldst av föreningar. Aura Trädgårdsvänner (Åbo) firade 140 år förra året, med mottagning på trädgårdsmässa och trädgårdsfest för medlemmar. Bok? Nä, den föreningen har säkert hyllorna fulla. Den som lever får se vad Nylands Svenska Trädgårdssällskap hittar på år 2028!

Vi har också firat! Trädgårdsodlingens Vänner i Wasa (dubbelt W!) blev 100 år för fyra år sen och ”riktiga vi”, här i Borgå, firade med bok 2002 och 20 år senare med utställning, bildkavalkad, Borgås godaste festbuffé och med hälsningssång av dåvarande ordföranden BJR.. Allt i Albert Edelfelts (1854- 1905) barndomshem, Kiala gård norr om stan.

Stämningen fångades av Sanne, en av ”OO:s chefredaktörer”. I hennes tidning figurerar VL, Självutnämnda Växtologen…

Trolsk stämning på BOV-festen, ett snabbt skott med telefonen. Magnus höll ett lättsamt och lättsmält festtal, blom- och resebilder snurrade på den vita duken. Perfekt nog fastnade bilden av paradisbusken på OO:s bild. Maten var utsökt, vinerna väl valda.

Jubileumsskrifterna är viktiga trädgårdsdokument. OO öppnar, ”smakar”, bläddrar, läser här och där, ler, njuter. Vetni, de här föreningarnas första ledande personer hade titel och efternamn, men oftast endast bokstäver som förnamn. Professor, Doktorinna, Med.Dr, Friherre, assessor, fru, konsulinna, borgmästare, droghandlare. Hoppsan, droger? Även det ordet har genomgått en betydelseförskjutning. Hur skulle OO ha omnämnts på den tiden? Småbrukardottern? Krukomakardottern? (Pappa krävde o-et i telefonkatalogen…) Kvinnor hade liksom inte egna yrken då…

Verksamheten i alla föreningar var liknande: föreläsningar, träffar, filmförevisningar, utflykter och längre resor Precis som nu. En aktivitet har ändå tappats bort: trädgårdsutställningar. I stället besöker vi mässor (snart Älvsjö!) och en del tror att inget annat än det världsvida nätet behövs för att komma underfund med odlingens mysterier (om såna finns) på den egna täppan.

I ”Vasa-boken” berättas också om stora trädgårdsprofiler med anknytning till staden, först och främst Alexandra Smirnoff (1838 – 1913) framstående pomolog, folkbildare och kvinnosakskämpe, hon skrev också böcker om ”vanlig” trädgårdsskötsel, inte enbart om frukter och bär som pomologer plägar göra. Hon hade eget yrke!

Bilderna i BOV-boken är verkligen valda med omsorg och blombilderna är – – ja, OO nästan dreglar över det här sidan. Bergvallmo, Meconopsis, är något av en symbolblomma för föreningen. OO visste inte så mycket om den förr, nu vet hon mera.

En av de mest märkbara männen i Republikens historia har också varit BOV, blomsterälskaren C. G. E Mannerheim (1867 – 1951), Marskalk av Finland. Han finns med på medlemslistorna med olika titlar: general, friherre… Han hade tre hem, tre trädgårdar och brukade anteckna namn på intressanta växter som han ville bekanta sig med. Erik von Frenckell var finansman, politiker och far till Vivica Bandler.

Visste du hur stor skörd en tomatplanta kan ge?

Ska vi säga tulipanaros?

Om fäderna på 1500-talet hade fått som de ville skulle världen vara fylld av jurister. Sönerna var snälla och försökte, men snart nog, så… Ja, så gick det i varje fall för flamländske Charles d´Écluse, som OrdOdlaren så många gånger snavat över i växtsammanhang. Han har gått latiniserad till historien, som Carolus Clusius.

Här är han 57 år gammal och har hunnit med en hel del. Studerade i Marburg och i Wittenberg, teologi och filosofi – och plockade växter. Till slut, som 25-åring, kom han ur skåpet och begav sig till Montpellier och blev läkare efter tre år. Någon annan ”växtutbildning” fanns inte då. Växter var hans liv. Han fick många likasinnade vänner och en hel del språk på köpet: flamländska (modersmål), tyska, latin, franska, spanska och grekiska. Dessutom lärde han sig portugisiska.

Hur vet man det? En stor mängd av hans korrespondens under åren 1560 – 1609 finns bevarad, det mesta på de sex förstnämnda språken. Cirka 1500 brev till och från 320 personer. Observera att då fanns varken kulspetspenna eller dator, frimärken eller logistik på hjul, skenor eller i luften som förde fram breven. Inte Facebook heller. Handen på hjärtat: ”korresponderar” du med alla dina facebookvänner?

Många av hans brevvänner var manliga akademiker, på latin. Flera av korrespondenterna var kvinnor, och då skrevs det på respektive modersmål. En av hans växtpassionerade väninnor (som samlade, odlade…) var Princess de Chimay, född Marie av Brimeu (grevlig släkt, ”prinsessa” blev hon senare, på något sätt…). 27 av hennes brev finns bevarade. Hon bodde på åtminstone sex platser (palats) i sitt liv, med trädgård på alla ställen. Hon lär ha påtat i rabatterna själv.

Det finns en hel del luckor i CC:s cv, OO borde kunna nederländska för att fylla dem. Det kan hon inte, så…

På 1560-talet levde och bodde CC i Augsburg, hos den stenrika familjen Fugger. Eventuellt som lärare, eventuellt för att få en resa till Spanien finansierad. Eller både och. Han noterade den naturliga floran i landet, men mest intresserade växterna från den ”nya världen”. Han lärde känna potatisen.

Hans följande drag? Vet inte, men 1573 fanns han vid Maximilians II mångkulturella hov i Wien, för att jobba med den medicinska trädgården. Senast där gjorde han två bekantskaper, Ogier Ghiselin de Busbecq och den turkiska tulpanen. Ogier hade tidvis vistats vid det Ottomanska hovet som diplomat, han var en ivrig odlare, iakttagare och samlare. Han är berömd för sin bok ”Turkiska brev”, ett värdefullt kulturellt-historiskt-språkligt dokument. Han gav CC tulpanlökar. Eventuellt hade CC sett någon lök tidigare.

Tulpanen blev Den Stora Passionen. Tyvärr avled Maximilian II 1576 och CC kunde inte fortsätta sitt arbete under den följande regenten. Varför? Ja, det vete fåglarna. CC levde vidare i Wien, lär ha haft en egen liten trädgård där han experimenterade med tulpaner och andra växter, ”slogs” med växttjuvar, han fick fram randiga tulpaner och kom underfund med att det torde handla om nån sorts sjukdom. Han reste också i det som nu är Österrike och är den förste som kartlagt floran i de trakterna. Men sen? Hm.

1587 hittar vi honom i Frankfurt am Main, i varje fall. Där beskrev han rosorna i staden som utan taggar. De fick senare namnet Francofurtana-gruppen. Utan taggar? Nää-ä. OO har tre av dem i rosbekantskapskretsen. Okay. Det finns taggigare rosor.

1593 kallas den då mycket berömde botanisten till Leiden, där universitetet byggde upp en Hortus Botanicus, men resultatet var inte tillfredsställande. CC var 67 år gammal, hade en skada i höften som gjorde att han inte kunde delta i det praktiska arbetet. Den kunniga hjälpredan. Dirck Cluyt, var apotekare som inte hade den formella utbildning som befattningen krävde. Men han har gett ut världens första bok om biodling! Tillsammans skapade de en liten (19 x 40 meter enligt vissa källor) botanisk trädgård med över 1000 växter. Numera lär den vara återskapad, tack vare noggranna listor.

Cluyt avled redan 1598, och efter det deltog CC inte i det praktiska arbetet, han hade fullt upp med sina tulpaner och sitt skrivande. Han producerade en hel del andra skrifter än brev under sitt liv, både översättningar och eget. Ett av hans viktigaste verk heter Exoticorum libri decem, quibus animalium, plantarum aromatum, alio rumque pere grinorum fructum historiae describuntur. Varsågoda!

Tulpan på turkiska: lale.

Turban på turkiska: tulipant.

Med en enkel tulipan, upppå bemärkelsedan… Tulipant skulle bli ganska så roligt…

Hyacint och herbarium och lite historia

Gudaa, på er alla, nu skall jag berätta om en karl och hans resa vars spår syns än idag… Nja, kanske inte så tydligt för alla, men det handlar om 1500-talet, en intressant tid. Det också.

OrdOdlaren har varit insyltad i hyacinter nu en tid, och väljer att illustrera med en tidig avbildning av växten, ritad av Basilius Besler som levde 1561 – 1629. Men det är inte honom OO skall skriva om, utan den här ”gubben”:

Leonhard Rauwolff, född i Augsburg 1535, död 1596 när han fick för sig att gå med i (det eviga) kriget mot ottomanerna (kolla den historien…), kanske ändå utövande sitt yrke, läkare. Men vi tar det liksom lite från början:

Leonhard kallas växtsamlare, botaniker, resenär och förstås läkare. Han var aktiv under den tid som en del kallar botanikens guldålder. Folk reste, samlade växter, upptäckte, försökte klassificera, hade kontakter, bytte växter, experimenterade… Alltså. Leonhard studerade i Montpellier och Valence (södra Frankrike), samlade och pressade växter ”som sjutton” där på 1560-talet. Han träffade Carolus Clusius 1564. (Vem? Kommer senare). 1565 började han med sin läkarpraktik i Augsburg. Och nu kommer det ”roliga”: Källorna nämner att han gifte sig samma år. Punkt, slut. Hustruns namn? Nä. Barn? Nä. Men svågern är nämnd vid namn! Han var tydligen apotekare och skickade ut och bekostade Leonhards stora resa ”genom Levanten och Mesopotamien”, 1573 – 1575:

Först reste han till Marseilles, tog sen båt till Tripoli, därefter besöktes Aleppo, Bagdad, Mosul (orter som vi hör om i tråkiga sammanhang idag) och Jerusalem. Hur han tog sig hemåt berättas inte. Alltså, för sisådär 450 år sedan! Hur långt 100 kilometer är kan ni se längst ner i högra hörnet. Hur reste han? Kamelrygg? Åsna? Till fots? Antecknade, skrev, samlade och ritade, hur såg de verktygen ut? Hoppas svågern blev nöjd.

Intrycken samlade han i sin bok, den kom 1582, en engelsk översättning 1693 på 340 sidor.

Och dessutom hade han med sig några hyacintlökar, några av dem fick ovannämnda spännande person CC. OO har snavat över honom otaliga gånger angående växter. Hyacinten då var blå med ett femtontal klockor på en stängel. Leonhard beskrev också folket, seder och bruk, trädgårdar, och

han var en av de första européerna som beskrev kaffedrickande, här i OO:s snabba översättning från engelska: ”En mycket god dryck som de kallar Chaube som är nästan så svart som bläck och är mycket bra vid sjukdomar, speciellt i magen (!!). Den här dricker de tidigt på morgonen på öppna platser inför vem som helst, utan rädsla eller hänsyn ur kinesiska koppar, så het som det bara går, i små slurkar om och om igen”. Intressant. OO dricker inte kaffe, så…

Han beskriver också trädgårdarna i Tripoli, omgivna av häckar av bland annat en form av hagtorn, bocktörn, granatäpple och hallonsläktingar. I dem odlades till exempel olika kålsorter, lök, vitlök, sparris, selleri, fänkål, sallad av olika slag, meloner, citrusfrukter… Dessutom noterar han att vattenbrist inte råder, många vattendrag når staden från bergen.

Boken finns kvar, tyvärr har OO inte hittat uppgifter om hur många exemplar eller tryckår, till exempel på det här exemplaret. Inte heller nämns det var det finns. OO tycker det är häftigt. Men sen blev det ännu häftigare:

Leonhards herbarium med minst 600 växter från 1560-talet finns kvar! Trots en hel del äventyr.

Leonhard var Luther-anhängare. Staden Augsburg proklamerade sig som katolsk 1588, och läkarpraktiken blev omöjlig. Han flyttade bort från staden och sålde sina fyra herbarieböcker. De hamnade hos habsburgaren Rudolf II i Prag och bevarades där tills svenskarna försökte inta staden 1648 (sista året av trettioåriga kriget). När den svenska hären inte lyckades inta staden plundrade soldaterna i stället slottet och lade beslag på bland annat herbarierna (och Silverbibeln). Drottning Kristina fick herbarierna. När hon abdikerade 1654 gav hon dem till sin lärare i grekiska, Isaac Vassius, född i Leiden, Nederländerna. Hans arvingar sålde herbarierna till universitetet i Leiden, där de fortfarande finns och utforskas med varsamhet. En superviktig källa till växtvärlden och dess utveckling.

Så kan det gå.

Häran!

Häran hägrar. Hösthäran, om en sådan finns. Sååningshäran, enjishäran, pääronhäran och tryskanhäran finns, och roligt skulle det vara med haavrahäran, men… Blev det för svårt? Häran (alla ljud korta) har/får man när ett jordbruks/odlingsarbete är färdigt, avklarat. Och snart, bara vädret är tjänligt…

Den dag OrdOdlaren skulle ta sig an det här området med namnet garagerabatten, då hade Farbror Frost varit på besök på natten, och arbetet fick vänta. Det mesta skall bort, förutom busken (jännä ljus) längst till vänster. Busken i mitten, en hortensia, skall befrias från sina torra blommor. Blötsnö som fastnar i de torra blommorna kan utvecklas till tunga klimpar som tynger ner grenarna med förfärliga följder. Erfarenheten talar.

En del entusiaster talar med strålande ögon om Den Stora Höststädningen i trädgården och går nästan fram med dammsugare och rakapparat. Andra Hyllare av Naturen säger att alla småkryp ovan och under jord livnär sig på och drar nytta av höstlöv och andra döda växtdelar. OO som aldrig varit böjd för extremiteter (visst heter det så…) slarvar lite mittemellan. Det mesta som kan tänkas sticka gråbrunt upp över den förmodade snön tas bort, likaså sådant som kan tänkas bli slemmigt när våren nalkas. Ena bilden är före, andra efter. Ena bilden med lite lite sol, andra på kvällen.

En ek, en valnötssläkting (stammen på bilden), en lind och några plommonträd behövs inte för att hålla gräsmattans underjordingar vid liv. 95% skall bort, annars dör både gräs och mossa och det som finns där under. Skottkärran, världens bästa och största sopskyffel, är till stor hjälp. Det här bruna bortforslades för ett drygt dygn sedan. Linden är fortfarande halvfull och seg, det som finns på marken förs bort endera dagen.

OO har i varje fall morotshäran. Här under i den djupa sanden finns en del av säsongens morotsskörd, i ”korttidsstuka”. Fungerar perfekt, bättre än källare. Blasten fungerar som lock, håller bra ihop vid minusgrader. Sen är det bara att krafsa fram lämplig mängd som behövs, täcka över… Tar garanterat slut innan jul. Några rödbetor står fortfarande på sin födelse- och uppväxtplats och väntar på att bli mat. De klarar några minusgrader.

På tal om ingenting och helt apropå fick OO nyponfnatt. ‘Hurdal’ till vänster, dockros, Rosa nitida, till höger. Nypon skiljer sig verkligt från varandra. Putsas bort på våren om inte fåglarna funnit behag.

Varför häran? Den finlandssvenska dialektordboken ger ingen förklaring och påstår t.o.m att det heter ”hären” i OO:s barndomstrakter. Någon påstår att haren (djuret alltså, ifall du blivit bortkollrad av OO:s svador) inte har någonstans att gömma sig när åkrarna är tomma, och så är den lätt att fånga – eller flyr till skogs. Här öster om hufvudstaden har ordet ändrats till ”hasi”, även det med korta ljud, men när, var och hur och varför vet ingen. Hur som helst, folk från landsbygden förstår.

Hortensiahäran ligger ännu fjärran. Den till vänster är nu klippt och skuren, men den stora till höger blir aldrig helt tom på torra blommor. Verkar ha sega grenar, minns inte att någon skulle ha brustit under snön. Och sen finns det några buskar till…

Grillen ser ensam och övergiven ut, bordet (med hål för parasollet) har redan gått i vinteride, grillen gjorde ännu en sista säsongstjänst innan den sällar sig till sällskapet. Sen återstår bara att se hur hög snödrivan på altanen blir när vintern kommer – om den kommer.

Halloween – alla helgons afton – betyder att vintern gör sitt intåg, 31 oktober. Sen kommer Alla helgons dag. Fester, spökerier, pumpor? Nä. Men konserter, rapporter utlovas i denna spalt. Skall bara ha häran först. På det mesta. Dahliahäran väntar också.

enjishäran – från äng, höskörden är bärgad

tryskanhäran = säden är tröskad.

jännä = jännittävä = spännande

Resten får ni klura ut själva. Om ni behöver.

Gymmet som försvann och annat soligt färgglatt

Solen sken och juglansträdet, valnötssläktingen, gnistrade gult mot den klarblå himlen. Som upplysning: nötterna är stora och många, men inte ätliga för människor. Skall bara krafsas bort. Snart. Eken till vänster ser något dystrare ut, som tallarna och grantopparna i bakgrunden.

Skönt väder, men OrdOdlaren hade ingen koll på utetemperaturen, hon var varm i hela kroppen, tränade diverse muskler i armar, lår, rygg och buk i utegymmet, det bara krympte:

Vähiin meni ennenkuin loppui – på svenska, hm… Det blev ganska lite innan det tog slut… Passade på att ta en bild av det sista. Vågar påstå att dessa armar har radat in 10 kubikmeter brännbart under de senaste veckorna. En snabb beräkning med stora ögonmåttet med skaft sa att fyra kubikmeter till hade fått rum.

Vedliderbilden till vänster är blåtonad i vedvinkeln! Blandved från egen tomtomgivande skog. Knastertorr, en stor famn på vänster arm vägde lätt, jämfört med den köpta björkveden i vedskjulet till höger. De klabbarna är också torra, men tätheten är så mycket större. Eldar i spisen som värmer vattnet i de vattenburna elementen.

Vedhopen täcktes av en presenning som en sen kväll absolut ville förverkliga sin innersta önskan och bli ett segel, upptäcka världen med egen kraft. Även när OO snyggt brett ut den på gårdsplanen protesterade den, den ville prompt visa att den vill ha andra uppgifter i sitt liv.

Det hjälpte inte. Nu utför den sin vinteruppgift, skyddar sommarsängen i skogen från regn, slask och snö. Stadigt fästad vid marken, ingen chans att flyga iväg.

En maskin med tvätt fick snurra med hjälp av den egenproducerade elen på taket. Torkningen sker med utnyttjande av den moderna tekniken, sol- och vindkraft. Den senare nämnda verkade dock behöva en andningspaus efter löv- och äppelrivet de senaste dagarna, som av lönnlöven på bilden kan synas.

OO gillar färger, naturen och trädgården levererar ännu. De två japanska lönnarna utkämpar sin årliga kamp om kameralinsen, fråga inte deras sortnamn. Sirligt växtsätt, spännande bladflikighet, blir sällan högre än tre meter. Rekommenderas.

Körsbärsbenveden har kastat sina urblekta löv, men örhängena hänger kvar. Det lilla trädet (busken?) är översållat av prydnader i år. Har inte försökt spara till julgranen…

Dagens nyförvärv har legat i skogen i ett otal år, en dryg kilometer från OO:s plats på jorden. Hon har sneglat på den på flera vandringar i byn. Nu tog hon mod till sig, ringde den fastighetsansvariga som sa ”ta bort, ta bort” och kontaktade sen ”Snö-Sebbe” som är en mycket vänlig själ och som hämtade hem den tunga pjäsen – även om han först inte hittade traktorn! Svärfar hade farit iväg med den… Nu skall den här gamla brunnsringen hysa det expansiva jordgubbshallonet som skickar sina rötter hur långt som helst. Rotskotten sköts av gräsklipparen.

Favoritträdet levererar nu mogna frukter. Tohoku eller Fuji, ett av de godaste och fräschaste och vackraste och friskaste äpplen OO känner till!

Det är nästan farligt att äta det vid datorn, saften sprutar åt alla håll när en tugga tas. Mmmmm…

Äppellivet fortsätter ännu en tid. Antonovkaäpplena har mognat, det bästa för mos, säger många. OO vill ha ett mera färgrikt mos, slänger i några röda äpplen i varje kokning. Kom på att ha antonovka i stora kastrullen och färgade äpplen i den mindre. Mosar dem skilt för sig, häller allt i en större kastrull och rör om djupt och försiktigt. I bästa fall blir det ett randigt mos! Ja, OO skalar aldrig mosäpplena…

Flytta till smått (?) och gå på gång (Floriade 4)

När man ser det lite grann från ovan… Det tycker ju OrdOdlaren om. Såklart åkte hon linbanan snett över utställningsområdet. Den stora Fruktodlarens paviljong, med bl.a. äppelträd i stora lådor, är här i fokus, men kolla gångarna/vägarna!

Alla gångar, oberoende av bredd, har en mjukt rundad fåra i mitten, ity ifall om regn skall tydligen den del av vattnet som inte sugs upp i marken direkt rinna iväg i ett uttänkt system i de här rännorna.

Huruvida systemet kunnat provas denna torra sommar vet OO inte, men tydligen fungerar det och blir bestående. Det ser elegant ut och rännorna var inte alls obehagliga att hamna med ena foten i.

Men va i alla dagar är det där? OO:s nyfikenhet väcktes till några hundra procent, hon måste bara gå dit, det ser ju för tokigt ut! Från en annan vinkel:

Strykjärn på fot, det var den omedelbara intuitiva bedömningen. Smart med förvaring i benen! Rebellhuset, kallas det. Trappan upp verkade inte passa in, borde vara lite ”mjukare”. Där uppe finns både en liten köksavdelning, toalett och dusch, ett litet bord med stolar och en speciell säng:

Vad sägs om att somna och vakna upp här? Det beror också på var huset placeras, intressant sådär mitt i skogen, som bilden på planschen till höger visade:

Det gäller bara att hitta en plats och en skicklig byggare. Undrar om kommunernas byggnadsnämnder ger ”placeringstillstånd”… Företaget som står för den här konstruktionen har fritids- och semesterbyar, så övernattningschans finns för den som börjar söka, nånstans i Nederländerna! EuroParc, tror OO det heter.

Ena ändan av det mera ”jordnära” grannhuset, som synes. Ni ser trappan upp till strykjärnet i fonden till höger. Samma företag. Elegant uteplats. Följande bild tog OO från TV-soffan, mot fönstret som syns ovan:

Köksförvaringen till vänster med det obligatoriska vinskåpet, kombinerat matbord och spis (ser ni stekpannan?) i mitten, diskavdelningen dold till höger.

Sovrumsändan, utifrån och inifrån. Mellan dessa ändor rymdes ytterligare ett rum, inrett som spännande barnrum, mittemot fanns både badrum (med badkar) och garderob. Och långsidan från ”gatan” var idyllisk med växter och fönster. Va tycks?

Där kunde man bo… men det behövs en yttre container för diverse böcker, material och kläder som man tror att man behöver. Trots allt ett fritidshus, men två människor behöver inte större boyta. Bara man lär sig att prylar i massor inte är nödvändiga. Lär man sig?

Floriade Expo i Nederländerna avslutas om några dagar, 9 oktober. Undrar hur det känns för dem som varit engagerade sen 14 april när det hela öppnades. och alla som byggt och haft sig under flera års tid. Nu skall bland annat de här husen nedmonteras och byggas upp igen i någon fritidsby – om ingen har köpt dem.

Den här spiralformade regnbågsträdgården med fjärils- och pollinerarväxter i rött, orange, gult, grönt, blått, indigo och violett blir knappast heller kvar, men har garanterat gett många människor idéer, fått dem att inse att gräsmattor och asfalt inte är det optimala att omge sina hus med. Och att mycket ryms!

Ytterligare ett land finns nu på OO:s harbesöktlista. Hon är fortfarande fascinerad av landet som sådant, på många sätt. Inte enbart av Floriade Expo. Läser om landet… Få se…