Kulturtanten vaknar

Fyra tillställningar på sex dagar! Det bara blir så ibland. När dessutom två skriverideadlines hänger i nacken och trädgården kräver sitt av rabattkryparen, då hamnar tyvärr bloggen i underläge. Men ni ska veta att det har kliat och gnistrat i hjärnans OrdOdlarutrymmen!

Börjar med direktören Sören och sångaren/skådespelaren/skribenten Emma. Fd operasångaren Sören fick lov att vara med och sjunga hälsningstalet/-sången på Kulturfondens prisutdelningsfest i Borgå (och i Åbo, och i Jakobstad). Konsertens namn var

och innehållet bestod av finlandssvenska och svenska barnvisor i härliga arrangemang av Andrea Eklund, Ralf Nyqvist och Anssi Växby, kända musikprofiler i vår ankdamm. En 25-personers orkester spelade, sjöng, doade och blåste partypipor. Emma var en av solisterna. Det svängde!

Det hela leddes av multimusikaliska, dansande Johanna Almark, som också bl.a. komponerat hälsnings”talet”, Mors lilla ouvertyr och pristagarnas festmarsch med ”Modersmålets sång” som helt plötsligt blev ”Vårt land” i ett skede. Slutpotpurriet utmynnade dessutom i ”Finlandia”. Vi var många som önskade en bandning och visningar i TV.

Idésprutan till det hela fick OO inte på bild, men denna berättade att hon har en sexårig dotter vars enda medvetna minnen handlar om pandemitiden. Så nu satsar Kulturfonden på barn på olika sätt. Och även 70-plussare får njuta.

”Bilden före bilden”. OO fick en blixtidé och fotograferade ”tre pojkar från Jakobstad”: mottagaren av Kulturfondens stora pris, Christoffer Sundqvist, klarinettist i världsklass, spelar i Radions symfoniorkester (RSO), lärare vid Sibeliusakademin. Direktören Sören till höger firar ”de sextio” om några veckor med konsert i Tempelplatsens kyrka i Helsingfors. I mitten BJR, släkting till Sören, gift med en kompis till klarinettistens svärmor. Det föreligger 16 års åldersskillnad mellan C och S, likaså mellan S och BJR. Alla är uppvuxna i Jakobstad, som många andra musiker. Emma också.

På lördag kväll bevistade OO en 60-årsfest. Bloggaren Debutsky/chefredaktören Carita firade. Bordsprydnaden i Ukrainas färger, kan ju liksom också natotolkas, Sverige och Finland… OO har varit Caritas lärare i gymnasiet för x antal år sedan, Carita var OO:s mentor i början. Numera medverkar OO under eget namn eller signatur i ”Caritas tidning”.

OO hade trevliga samtal med Arno, fd kantor och musiklärare, kvällens kalaspianist, med Patrik, fd busig och rolig elev, med Jan med träfluga under hakan, med fd chefredaktör Kim, alltid kallad Kimmen, med kyrkoherde Stina, med trädgårds-Anneli, data-Inge och några till. Lagom mysigt med god plockmat att mumsa på!

Lördagen inleddes med vårträdgårdsmarknad i härlig lantlig miljö, i Karhunkorpi, som kan översättas till Björnkärret (karhu=björn, korpi=ödemark, tassemarker – men också kärr, sumpig skogsmark). Ingen ramslök (=karhunlaukka) till salu i år. OrdOdlaren, eventuellt tyngd av sitt ordförandeskap, glömde helt att fota och publicerar Birgittas försäljningsbord (som försäljaren själv lagt ut på Facebook) med tändchips i mitten, inte småbröd/småkakor som OO först trodde…

Söndag, vårkonsert i domkyrkan i Borgå. OO satt i ensamt majestät på en sidoläktare och kände sig nästan som på jobb. Beställningen var en videosnutt och en bild av kören, med det blev ”som Nyykaabi”, som vi plägar säga i det här huset, hänvisande till en liten grabb som skulle cykla runt kvarteret men som trampade till grannstaden i stället… Det blev flera foton och flera hela sånger. OO ville bli TV-filmare en gång, men efter att ha burit lite på en kamera trodde hon på den som avrådde henne. Mobiltelefonen är betydligt lättare…

Borgås mesta och bästa basist, Patrik Latvala, fick jobba för hela sin dagspenning på konserten – kolla notbladen! Hela halsen och lite till på kontrabasen var i användning. En gång för länge sen kompade han en skolkör på kontrabasen, det skulle OO vilja uppleva igen: en kör och en kontrabas.

Gissa vad? Jo, konsert på tisdag, 60-årsfest på söndag. Däremellan skall en massa bokstäver, ord, ogräs, kalk och benmjöl rinna mellan OO:s fingrar… Bonusbilder: Amaryllis-fd-knoppen och ett kraschat cumulusmoln i trädgården.

Blombetraktelser

Idag hände det! Nästan mankai, full blomning. Bergkörsbärsträdet här står rätt skuggigt, så hanamin här kommer något senare än på annat håll. Hanami = titta på blommorna.

Hanami har firats i japan sen 700-talet. Buddhismens tes om alltings förgänglighet ligger som grund. Körsbärsblommans (sakura) korta blomningstid skall som symbol påminna oss om det korta, vackra och förgängliga livet. Njut av dagen och av blommorna!

Närbild. Även de halvt utslagna bladen är värda att betrakta. Men det blev ingen picknic under trädet, det blev lite förverkligande av en galen idé i stället, kanske plats för teintagande i sommar:

Den stora granen som fälldes i vintras medverkade till att det vackert rundade berget blev mera synligt, tomtens högsta punkt. Granens toppskikt levererade bänkarnas fötter, äldre tallplankor bildar själva bänkarna. De gamla trädgårdsstolarna har stått där i några år, mera som en installation, och börjar bli mossbelupna och livsfarliga som sittplatser. Visar utsikten vid ett senare tillfälle.

Den vita magnolian är en annan ögonfångare just nu. Några mer känsliga buskar har klarat besvärliga kalla november förvånansvärt bra, utan något som helst vinterskydd. Andra verkar ha sagt tack och gonatt. OO har inte riktigt koll på de 210 arterna i magnoliasläktet, men den här torde vara köpt som japansk magnolia. Vitaste vitt…

Nunneörten har bestämt sig. Dess livsuppgift är att fylla ”golvet” i äppelgården. Mattan blir större och större för varje år. Humlor och vildbin surrade där som sjutton från blomma till blomma, men foton var svåra att få. Tålamodet tröt kanske också, det är fart på flygandet. När väl siktet var inställt var flygaren försvunnen. En viktig matkälla för de flygande varelserna, när gräsklipparen kör igång finns andra restauranger.

Lönnen vid husknuten är nu som vackrast. Fullt surr där också. Tänk om det är de första humleungarna som är på gång? OO observerade de första övervintrade drottningarna för drygt fyra veckor sedan. Första kullen brukar bli klar på tre till fyra veckor. På gång, i varje fall!

Backsippan, den tröttnade på sin planteringsplats för något år sedan och blev sambo med en daglilja. Sen dess har den blommat varje år, samvaron blomstrar, liksom.

pionerna är så grant röda ännu – förutom vissa ”itohar”, itoh-pioner, som är vackert ljusgröna. Den kära buskpionen verkar må gott på sin plats, spännande att se om den ”persar” i antalet blommor i år också? Ännu för tidigt att söka knoppar med säkerhet.

Men vad är det här då? OO glömde troligen ett av tre tändstift när hon planterade amaryllislökar i november. Knölen dödförklarades, men fick stå i sin kruka, halvt bortglömd. Cirka 20 april började knoppen skjuta upp. Fem månader efter beräknad blomningstid börjar nu knoppen spricka. Bättre sent än aldrig…

Årets – det ena och det andra

Årets pelargon? Årets naturprodukt? Årets ros? Årets kulturarvsväxt? Årets karelska maträtt? Årets by? Årets, årets… Undrar om Finland har världsrekord i att utse ”årets”, utan att det görs något mer. Skulle vara roligt med motiveringar, förklaringar, historier, synlighet i media – varför inte jippon. Nu känns det som ”de va de, nästa år en ny”, lite som på rutin

Årets ros i Finland, utnämnd av Finska Rosensällskapet, är Malvarosen, en mycket speciell ros som uppkommit i trakterna kring Uleåborg. Dess blad ser nästan ut som smultronblad. Den blommar rikligt redan i unga år. Men var får man tag i den? OO översatte en artikel om den för Finska Rosenbladet, men inte en endaste tidning, inte ens någon trädgårdstidning, har uppmärksammat den. Marknadsföring? Exemplen är fler. Vet ni i Sverige/Norge/Danmark/Island vilken ros som är årets ros hos er? OO vet…

Foto: Saila Routio, Maatiainen ry

Lika energiskt mediainriktad är Maatiainen – Det lantliga kulturarvet. Årets kulturarvsväxter är Sandlök och Skogslök. Sällsynta, men lär ha kommit hit med vikingarna. Organisationen påstår sig sälja frön, men sådana hittas inte på webbplatsen. Intressant är dessutom att skoglöken heter Ormlök (Käärmeenlaukka) på finska – och på Gotland är det Kajp. OO fick några plantor för ett år sen, undrar vad vintern har gjort… Ett glest informationsblad på finska har producerats, inget mediauppbåd att tala om har iakktagits.

Hönan på bilden är årets lantrassort, från Savitaipale, rätt nära Villmanstrand (Lappeenranta), och då hamnade vi i Karelen och steget är inte långt till

Uukunniemi, en kommun som delades i en pytteliten finsk och en stor rysk del efter vinterkriget 1940 (30.9 1939 – 13.3 1940, 105 dagar. Ihärdigt motstånd från finsk sida, pappa var med alla dagar…). Karelska Förbundet (Karjalan Liitto) värnar om karelska seder och utser varje år årets karelska maträtt och karelska bakverk. I år Syyssadon Lihapata (Höstens skördegryta) från nämnda kommun. Bakverket är mera spännande, Rotinakukko på bilden ovan. Gissa vem som började gräva i ett så intressant ord… Kukko betyder visserligen tupp, men i det här fallet handlar det med största möjliga sannolikhet om ett ord som är närmare besläktat med kukkaro, börs. Något man gömmer något i. (Kalakukko, känd maträtt, liknar inte precis en tupp heller…) Rotina kommer från ryskans rudiny = förlossning, barnsäng. Ett bakverk man förde till den nyblivna mamman (tillsammans med nyttiga gåvor). En vanlig vetedeg kavlas ut, inne i den ”gömmer” man ris och russin, kokta var för sig. Kan också göras liknande karelska piroger, som av bilden ovan synes. Michaela, snart får du som mormor baka…

Årets pelargon har också anknytning till situationen i världen idag. Viipurin evakko betyder evakuerad från Viborg. Känner till många som 1940 tog med sig en kär växt från det karelska hem de kanske aldrig skulle återse. Här är en av dem. Mera om den, kanske, i ett senare skede.

Arktiset Aromit – Arktiska Aromer utser årets naturprodukter. AA vill uppmärksamma vilda bär, svampar, örter och annat som naturen producerar åt oss. I år är Svart Trumpetsvamp den ena. OO hade i sitt förra liv ett årligen återkommande bestånd vid bastun, tre kvadratmeter, ungefär. Ibland kunde hon skörda över tio liter på en gång. Torkades, smulades och användes bl.a. i köttfärs eller tillsammans med annan svamp. Härlig, stark smak. Den andra är blåbär, kräver ingen större presentation, finns på den egna tomten, i grannskogen, som odlade… Men årets ört är kirskål, och den äter inte OO. Borde förstås, för sådant som man tycker om och ärligt prisar, det brukar minska. Tyvärr. OO sliter bort i rabatterna och svär och domderar…

Årets grönsak är förresten tomat. Den har det skrivits om minst en gång i varje trädgårdstidning som finns i landet, plus i dagstidningar. Paprika, betor och bönor har också varit årets grönsak, men mediauppbådet har varit betydligt mindre de åren.

Årets nyländska by kan man ansöka om att bli utsedd till. Byn skall ha samvaro, vara innovativ och idérik – OO:s tolkning av vissa kriterier. I år är det Bromarf i Västra Nyland. Vid sitt senaste besök där hittade OO denna underbara jugendvilla, Villa Mechelin, byggd 1903. Donerades till byns Marthaförening 1950. Gillar arkitekturen, skulle vilja se insidan!

Syys = höst, sato = skörd, liha = kött, pata = gryta.

Möten på mässan

Vad sägs om skylten? OrdOdlaren skrek förstås i nästan högan sky: ”Min butik!” Upptäckt på trädgårdsmässan Nordiska Trädgårdar i Stockholm, torsdag 31 mars.

Nja, OO är inte den som kräver i alltför hög grad. Flickorna i montern blev något förlägna. ”Det är felstavning”, förklarade de. Där skall stå KRAV-MÄRKTA… Tyvärr fanns där inte några lämpliga frön för odlaren OO. Inget köp.

OO & co lyssnade på några föredrag. ”Vår” Leif från Österbotten, Blomqvists plantskola, berättar varje år om spännande och nyttiga bär. I år hade han tagit ”sidekick” av sin kunniga och trogna medarbetare Nina. Ett upplägg OO njöt av, deras samspel fungerade lika bra på scenen som i plantskolan. På den andra bilden tar Lars-Åke Gustavsson sats för att presentera boken ”Rosor i Nationella genbanken” – boken väger 2,2 kg… OO hade en givande pratstund med honom efteråt, vi hade faktiskt ”stämt träff” på förhand! Likaså hade hon avtalat med Kålrotsakademien om ett möte. Tyvärr ingen bild, men ack så trevlig och skrattig pratstund. Trevligt att ses, Hans!

De här två dök upp helt oväntat. Fem ord och två kameraskott med/mot John Taylor, TV-kändis från bl.a. ”Trädgårdstider”. Fler ord och färre skott med/mot Jimmy Guo, finalist i Sveriges mästerkock. Det blir spännande på onsdag, vinner han eller Adam Thulin? Han fick förstås inte berätta. OO överdriver inte, de här två killarna segertippade vi redan efter första tävlingen, plus Anja Allvin, som tyvärr åkte ut. En mycket sympatisk ung man, men vad smakar han på? Jo,

Forbondekorv från Färila i Hälsingland, fylld av underbara smaker. Nu hänger den här på väggen med två andra hantverkskorvar. En av dem från smakrika Bränna gårdsmejeri i Valsjöbyn, Jämtland, som står för produkterna till höger. Har köpt därifrån förr, och… ja, kort sagt, mmmm… De här produkterna får OO bara inte på nåt annat håll, så det gäller att passa på!

Många personer har OO lärt känna genom åren. Till exempel upplänningarna Martin, Mats och Margareta. Den förstnämnda tjoade glatt när hans ”marknadsförare” dök upp och än en gång började förklara för andra kunder hur fantastiska redskap här finns. Martins produkter på bilden går OO aldrig i trädgården utan (jo, måste bara få publicera en sån här meningsuppbyggnad!). Omtyckta gåvor till personer med trädgård.

Mats och Margareta med Pelargonfönstret hade tänkt avstå från mässan i år, ”men så blev elen så dyr så vi insåg att vi måste försöka få ihop pengar att betala räkningen med”, skrattade Margareta. För något år sedan fick OO en pelargon på köpet av Mats. Den heter Bernt. Sköter den omsorgsfullt.

På föreningsområdet trivs OO, gillar att alla finns i samma ända av utställningshallen. Pratstunden med Lars-Gunnar med flera hos Svenska Rosensällskapet resulterar hoppeligen i en ros, om allt lyckas. En ros som finns i den tidigare nämnda tunga boken. Okulering utlovades, tack för det! Pomologiska sällskapets monter besöktes för kursen BJR deltar i som assisterande lärare i i skrivande stund. Ympkvistar och broschyrer. Starka saker behandlas med Jonas Borssén, chiliprofil – ont om plantor i år, många har inte vågat satsa i dessa tider. Han skulle gärna ha önskat att BJR hade haft plantor med sig, men tyvärr… Entomologerna har alltid ett stort bord med sådant som OO klassificerar som skråttar, med det nästan ännu mer härliga namnet ötökkä på finska. Varje år undrar hon över att någon har skrivit en bok om bärfisar… Nu kunde den bästa träffen, systerdottern, inhandla affischer på ett nyvaknat intresse, fjärilar.

Några undringar: pionsällskapets monter är belamrad av kvinnliga entusiaster, rosensällskapets av karlfolk. Och nästan alla som säljer växter säljer dahlior. Dahliaboom på gång? Och det där svenska betalningssystemet Swish. Det är inte världsomfattande. ”Nej, det går inte med kort, vi tar ogärna emot kontanter. Men du kan swisha!!”. Nä. Vi använder mobilepay som lär vara mera känt i fler länder…

Spännande och udda sättpotatis hör till de traditionella inköpen. Tre intressanta dahliaknölar från Dahliasällskapet. Bilden blev nästan mystisk, knölar i plastpåsar i en papperspåse. De gottar sig i kruka nu. En liten syren från den nu mycket stora montern med E-plantor, där hittar OO alltid något att prova på. Har åtminstone fem rosor därifrån från förr. Nu blev det en syren. Frön, hösthallon, några sparrisrötter till hålen i den odlingsbänken, några små nya pelargoner, några böcker, pelargongödsel… Mycket fanns, trots att dessa tider med pandemi, krig, elpriser, bränslepriser med mera hade decimerat antalet deltagare och utbud. Kunder fanns, Blomqvists plantskola liknade som vanligt en myrstack.

Och OO var också glad åt att få träffa Glada Kossan, kreativa Elisabeth Ingvarsson. Hon åstadkommer verkligt många glada skratt med sina bilder och sin ordkreativitet!

Påsken närmar sig… Måtte snön smälta och med den alla krigsaktiviteter…

Avverkning

En palm i skogen, på latituden 60.40787 norr och longituden 25.79736 öst! Riktigt noggranna ögon ser också något orange där uppe. Dock inte en klase frukt, det är trädfällaren som klänger där, ekorren som han kallas här i huset. Det är sju år sedan han klättrade här första gången.

Denna smidiga, orädda och humoristiska 60-plussare drar på sig stolpskor och andra hjälpattiraljer, fäster två behändiga enhandsmotorsågar vid specialbältet och börjar klättra och kapa. Det bara ramlar grenar.

Det snöade lite, det märkte ekorren först när han kapade grantoppen, ”paraplyet”. Granen har stått alldeles mitt framför husets trappa – den stod där innan huset byggdes och de övriga träden fälldes på 1970-talet – OO knäppte bilden ”mittemellan” ståendes två steg från husets ytterdörr. Nu kommer bilder ”före och efter”, tagna från ungefär samma punkt:

En drygt meterhög stubbe, en ”renskalad” sten, rhododendron till vänster och en illa trängd en till höger. Övrigt städande får vänta. Sol och plusgrader på dagen och minusgrader på natten sätter effektivt fast allt i snön-isen-skaren.

Granen började se hotande ut både på bredden och på längden, de lägre grenarna växte i längd och OO hade inte behov av någon koja där. Barr ramlade ner mer och mer, sommarpelargonkrukorna fylldes med granskräp. Granens rötter går inte djupt, i princip torde berggrunden finnas cirka en halv meter under den. Nu var det perfekt vinterväder, ett tjockt och tätt snötäcke på den ordentligt frusna marken dämpade dunsen i rabatt och på gårdsplan när stocken kom ner. Före och efter igen:

Granen 24 februari och 25 februari, efter att ”ekorren” jobbat i drygt två timmar. Stocken har forslats till sågen, grenverket till flisen. Ett ”problem” återstår: barrlagret runt den nuvarande stubben. Granens skugga och de döda barren bildar något som andra växter inte trivs i. Granens ålder? Svårt att räkna årsringarna, men gamla foton visar att den verkade fullvuxen redan när huset var i byggnadsskedet, för drygt 45 år sedan. En gran avverkas vanligen i åldern 75 – 150, kan bli upp till 200-300 år.

Forskarna hävdar att granen kom till norra Europa för ungefär 5000 år sedan. Andra forskare har konstaterat att Nordens äldsta levande granar är över 9500 år gamla. Det var tydligen spejarna som kom några tusen år tidigare, men hur har de överlevt? Kloner. Nya plantor har kommit upp ur halvdöda rötter och grenar. Två identifierade granar har fått namn: Old Tjikko och Old Rasmus. Upptäckarnas hundar hette så. Platsen är Fulufjällets nationalpark, men exakta koordinater anges inte. Vi blir ju tokiga när vi får veta något sådant; vi går dit och trampar, fotograferar, skär bitar, skräpar och förstör. OO har sett ett fotografi, på Old Tjikko, ståtligare granar finns förstås.

OO:s färskaste gran, inköpt och planterad hösten 2020, fotograferad i maj 2021. Smultrongran eller purpurgran, vars årsskott är röda. De här skotten tänker inte OO försöka göra granskottssirap av, även om det vore intressant att försöka med den verksamheten. Och smaka, förstås. Granskott heter kuusenkärkkä på finska, redan det…

Kåda är pihka på finska. Smart att kalla den tioprocentiga kådsalvan Pihqa! Den tuben har i princip ”botat” OO:s nariga armbågar, de är i varje fall betydligt mjukare nu. I TV i Sverige görs reklam för en annan likadan kådsalva, men den här tuben är betydligt snyggare. Uppklippt för att få ut varje droppe.

Det finns fler granar på tomten…

Decemberrosen

Rosvärlden innehåller många mysterier, myter, halvsanningar och nästansantuppgifter. Månadens ros i Borgå Trädgårdsförenings roskalender för 2021 är ett exempel på så gott som allt ovanstående. ‘Tuscany Superb’. Första associationen kan ju rent ut vara att det handlar om ett utsökt vin från Toscana!

Det finns inte en enda påvisbar koppling till landskapet Toscana i Italien, tyvärr. Kanske någon någonstans någon gång tyckt att färgen påminner om fullödigt rödvin… Ingen har kunnat komma med någon förklaring. Spännande. Att det är en ros som hör till Gallica-gruppen (en så kallad fransk ros) tvivlar experterna inte på. Men sen…

Sammet, då? Velvet rose? Vet ni vad, den engelska botanisten och herbalisten John Gerard beskrev 1596 en ros med precis det här utseendet i sitt legendariska verk ”The Herball” eller ”Herball, or Generall Historie of Plants”, och kallade rosen precis ‘Velvet Rose’. I den boken beskrivs ett stort antal växter, växter som fanns i hans trädgård nära London. Nästansanning. Han hade visst stulit och lånat lite härifrån och därifrån, att han helt på egen hand hade fått ihop 1633 sidor och 2700 illustrationer låter lite otroligt, men man vet ju aldrig. En flamländsk bok från 1550-talet lär ha varit en förlaga. När OO orkar skall hon försöka hitta rosbeskrivningen. Boken finns på nätet. Bilden ovan tagen i klar kvällssol.

En bild tagen en molnig dag. Intressant nog nämns inte rosen alls i franska källor, i ”gallicarosornas hemland”. Först 1837 träder följande presentatör fram, i form av fruktträdsodlaren och -förädlaren Thomas Rives. Han nämner i sin bok ‘The Rose Amateur´s Guide” två rosor med ”nästan” samma namn: ‘Old Tuscan’ och ‘Superb Tuscan’. Den senare kom senare att kallas ‘River´s Superb Tuscan’

Skillnad? Den superba anses numera vara en fröplanta av den äldre, en nästansanning troligtvis. Barnet blir något högre än föräldern – förstås inverkar miljön också. Barnet lär också ha större och mera doftrika blommor. OO kan inte gå i god för det här, hon har inte haft tillfälle att jämföra. OO ville bara ha en så mörk gammal ros som möjligt till en ledig plats i rosariet. Och Leif på sin plantskola Blomqvist i Lepplax utanför Jakobstad lovade skaffa och höll sitt löfte. Planteringen skedde våren 2018.

24 juni 2019 var busken liten och söt på sin halvmagra plats. Den lilla halvmeterhöga ”toskanskan” omhuldas med gödsel på våren och vackert prat vid varje sommarskötselomgång, sex gånger per år. Hon gör blommor på förra årets och äldre skott, OO tror att hon kapade några skott lite väl sent i somras. Tusan också för tuscanyblomningen 2022….

”Yttre våld” kan inte undvikas. Sommaren 2020 gjordes dräneringsarbeten runt sjukhuset, bilden tagen 3 oktober. Sjukhusets personal gick miste om sin kortaste väg mellan parkering och ytterdörr och trampade upp ett stråk genom rosplanteringen, det som går tvärs över bilden. Och mot slutet skulle några krosslass levereras, vet inte om lastbilschauffören kan kallas skicklig eller ej. ‘Tuscany Superb’ blev något tilltufsad, några grenar bröts men resten står kvar. Rotskottsproduktion är inte buskens starkaste sida, på gott och ont.

Om allt går väl utvecklas en vackert formad buske, 1,2 meter hög och lika bred, en buske som doftar och blommar i flera år. Köp, den är vacker och klarar sig upp till zon 4 i Finland.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 75 685 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Skogsträdgårdsbloggen

Odla ätbart överallt

gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.