Julirosen

‘Hurdal’ är juli månads ros i Borgå Trädgårdsförenings väggkalender. Hurdalsjöen och orten Hurdal ligger strax norr om den relativt nya internationella flygplatsen Gardermoen i Norge. Numera räknas rosen till Villosa-gruppen, alltså en plommonros.

Det var lite knepigt att få ihop en fungerande bild i somras. Blommorna behagade inte uppenbara sig med lugn bakgrund, solen kom från fel håll, vädret växlade… Och fotografen var förstås ute i fel tid. Det är trots allt 11 kilometer till sjukhuset och rosariet där, springer inte dit flera gånger per dag.

Busken planterades hörsten 2017, de två plantorna var inte mycket att visa upp för världen. De tog sats i ungefär två år och efter blomningen 2020 märktes en påtaglig förändring. Man kunde nästan stå bredvid och se och höra grenarna växa. Det sägs att årsskotten kan bli upp till två meter långa, bågböjda mot marken. Snyggt, men stöda eller klippa? Han som klipper gräset är inte odelat nöjd, han tycker inte alls om att behöva akta rosorna. ‘Hurdal’ borde stå vid en vägg, men sådan står inte till buds.

Rosens ursprung är obekant. Det påstås att den i mångt och mycket liknar ‘Duplex’, en ros som odlades redan före 1770. Två historier om hur den hamnade i Norge finns. Den mindre romantiska handlar om prästsonen som studerade i Giessen i Tyskland på 1800-talet och hämtade med sig rosen från studiestaden, där den inte påträffas mera.

Mera romantik bjuder historien om den tyska sjömannen på (knappast kom hans fartyg ända fram till orten). Han blev huvudlöst förälskad i prästdottern, måste åka iväg med fartyget, men lovade komma tillbaka. Tro nu på sjömän, men han kom, medförande ros med rot till henne. Tyvärr var hon då inte mera intresserad, men hon fick rosen ändå. Hans känslor var troligtvis kraftiga, och kraften överfördes på rosen. I norsk roslitteratur påstås det att om man låter grenarna bli alltför gamla behövs motorsåg när man vill ta till uppputsningsåtgärder. (jo, rätt stavat!!). Den är nu en av de mest odlade rosorna i Norge.

OO har en egen ‘Hurdal’ hemma, dock inte på idealplats. Dess underjordiska delar har enorm konkurrens av andra näringsbehövande växtdelar, och den nära belägna komposten producerar nässlor och andra ogräs som både ger och tar. Rosen växer, blommar, binds upp, torkar, klipps av, växer på nytt… Ett evigt kretslopp. Dess stora fördel är att taggarna är få, men rosorna bredvid griper tag i uppputsaren (där fick OO till det igen) med näbbar och klor, kläder och hud rivs, blodet rinner och ”fel” rosor kapas.

Plommonros, ja. Nyponen är plommonfärgade (även om det finns flera plommonfärger) och ludiga, alltså håriga. Inte taggiga. Nyponets form är elegant!

Ute råder 29 graders värme i skuggan. Hjärnan uppmjuknad.

Dagen idag (tja, igår…)

19 timmar, en minut och 26 sekunder. Så lång tid har vi haft på oss idag, 21 juni vid Borgås horisont, för att högtidlighålla Långsamhetens Dag, att göra en manifestation mot snabbheten och effektiviteten i samhället. Solen gick upp klockan 03.48, sommarsolståndet inträffade klockan 06.33 och solen gick ner 22.49. En stund därefter började OrdOdlaren skissa upp den här skriften.

Inga problem med att fira Långsamhetens Dag i över 30 plusgrader och med gårdagen, nästan lika het, tyngande i huvud och kropp. Öppen Trädgård.

Den käre maken vandrade runt med sammanlagt ett hundratal gäster i en jämn ström under nästan nio timmars tid. Här i ”arboretet”, inramad av rosen ‘Poppius’, klätterhortensian och en buske vars vardagsnamn må förbli onämnt. Asken nästan mitt i bilden verkar trivas bra, av tillväxten per år att döma. OO bjöd på äppelsaft, sålde produkter och plantor och var lite ”jokapaikanhöylä” – ett verkligt användbart uttryck. Lite här och där och överallt.

En programpunkt fanns inskriven sedan länge i denna långa långsamma dag. Spruta två av Pfizers vaccin, med 15 minuters ”övervakning” efteråt, med underhållning av två finska trubadurer på storskärm. Vaccineringen sker i Konstfabriken, en gammal fabrik som nu formats om och innehåller konsertsalar, biograf, restaurang, utställningslokaler, med mera. Just nu pågår en konsttriennal i staden. OO har inte fördjupat sig i den ännu, men de två plåtfigurerna utanför Konstfabriken illustrerar Långsamhetens Dag på sina sätt:

Den ena går och går och kommer aldrig till dörren, den andra siktar och siktar men kommer aldrig till skott…

Med allvar eller inte, Långsamhetens Dag instiftades 2001 i Quebec, utlösande orsak vet OO inte. Italien, med Slow Food-rörelsen (sen 1989), lär inte ha varit sen med att haka på. En dag då du skall andas djupt, ligga på rygg och se på ”molnens tåg” – kan ni Runebergs ”Källan”, då sitter ni vid källans rand och gör så… För en stund hotade några åskmoln, faktiskt. OO vill gärna ha regn – och inte. Natten i utesängen vill hon inte avstå ifrån:

En manifestation mot snabbheten… Den kan göras 22 juni också, hettan fortsätter. Låt telefonen och datorn vila mer än vanligt – men läs bloggar… Gå på en promenad. Nä. För hett. Ta en tupplur:

OO var tvungen att ”låna” bilden från gladakossan.se. Två kort har inhandlats av konstnären själv med det här motivet, men de har sänts iväg till personer som hoppeligen fått sig ett gott skratt.

Läs en bok. Jo, avklarat. Tillred och njut av din mat. Självklart, enkelt med det, nypotatis och fisk. Lokalt, förstås. Kontakta gamla vänner. Två telefonsamtal idag, torde vara tillräckligt. Skriv ett pappersbrev – nää, det blev inte…

Se dig omkring. Jo. Efter vaccineringen (inget känns nånstans) körde OO till rosariet vid sjukhuset. Många rosor blommar, en del är klara för i år. Torrt på torra området. Den röda är ‘Rose de Rescht’, den vita ‘Nevada’. Åskan efterlämnade noll droppar och drog förbi. Det blir utenatt, den sjätte i obruten följd denna sommar. Ny långsamhetsdag 22 juni. Troligen med vattenslang, enligt hur skuggan rör sig.

Junirosen

Nästan precis 200 år. Så gammal är ‘Williams´ Double Yellow’, rosen som illustrerar juni månad i Borgå Trädgårdsförenings roskalender. Den har spritts över Europa, fått nya namn, varit namnlös, hittats på nytt… Rätt så typisk historia för en ros i den ålderskategorin.

1820, 1828 eller något år däremellan gäller som lanseringsår. Förädlare är John Williams (1773 – 1853) i Pitmaston nära Worcester i England (jo, här är ”England” rätt…). OO hittade denna man med ett alltför vanligt namn på nätet efter åtta mödor och elva besvär. Att han skulle ha ägnat sig åt rosor nämns inte alls. I några få korta meningar berättas att han var en avancerad odlare, systematisk och noggrann. Han undersökte bland annat hur vindruvor och meloner påverkas av att odlas under glas. Mest tycks han ha ägnat sig åt att förädla fruktträd, päron och äpplen.

I Frankrike heter rosen ‘Jaune de William’ (Williams!!), i Skottland ‘Prince Charlie´s Rose’, i Norge ‘Namdalsrosen’. Den ”dalen” ligger ungefär nästan i jämnhöjd med Skellefteå och Brahestad (Raahe på finska), och då blir det riktigt roligt: En gul ros har vuxit och spridits i den staden åtminstone sen 1890-talet och har följaktligen kallats ”Raahen keltainen ruusu”, ”Brahestads gula ros”, främst i stadsdelen Katinhäntä. Den identifierades senare som just ‘Williams´Double Yellow’. Och stadsdelens namn lär komma från svenskan, ”gatans ända”, omvandlad i finskspråkig mun. Inget om katt och svans, nä.

I Helsingfors botaniska trädgård i Kaisaniemi har det också i drygt hundra år vuxit en gul ros, som först fick heta ”Kaisaniemi” tills den också visade sig vara just ”Williams…”. Nu tycker finskspråkiga växtexperter att den kan heta ”Viljaminkeltaruusu” på finska. Aldrig, säger Aldrig, i OO:s mun eller skrifter. Den räknas som ett kulturarv, eftersom den har en lång historia och kan odlas i en stor del av Finland.

Rosen är med störstaste sannolikhet en korsning mellan persisk ros (Rosa foetida) och pimpinellros (Rosa pimpinellifolia). Den är taggig som få… ”Bildar rotskott i någon mån”, står det i litteraturen. ”Kom hit och se”, säger OO som river upp rotskott i dussintal varje år, de kommer upp som svampar efter regn. Alla bilder här i inlägget är knäppta vid den egna ägandes garageknuten. Rosen i rosariet har en något torr och annars också besvärlig växtplats, planterades 2016.

Busken vid garagehörnet vid vattentunnan (bildens bakgrund) kommer inte att blomma alltför mycket i år. Vi kapade den rejält i höstas, och som så många andra rosor i spinosissimagruppen (så kallas numera de rosor som härstammar från Rosa piminellifolia) blommar den på fjolårets skott. Årsskotten nu är minsann kraftiga, så…

Rosen har en amerikansk kusin, som enligt källor troligen uppstått spontant i advokaten George Folliott Harisons trädgård i utkanterna av New York city. Det nämns dock att både George och hans far var passionerade och kunniga odlare. Den rosen lanserades 1830 som ‘Harisons Yellow’, men den har också smeknamn som ”The Yellow Rose of Texas” och ”The Oregon Trail Rose”. Den ”reste västerut” med guldrushare och andra nybyggare, över hela den amerikanske kontinenten. OO har ingen bild av den.

Kusinerna liknar varandra. en del experter säger att det finns skillnader, andra experter är av annan åsikt. OO gissar att skillnader och likheter i mångt och mycket också beror på miljön. Dagens John Williams skulle högst troligen placera en ”Harison” och en ”Williams” bredvid varandra och dokumentera i ord och bild.

Smådjur i närnatur?

Spretig rosenbuske, sekatör och bara armar… Räkna med stick och bloddroppar, det är oundvikligt när rosorna skall tuktas. Nu var rosen ‘Minette’, som också kallats/kallas ”Nordisk ros”, ”Svearnas ros”, i Finland dessutom ”Mustialaros” – men det mest säkra namnet är ”rosen vars knoppar blir bruna och ruttnar om det är regnigt och fuktigt innan de hunnit öppna sig”.

Regn när blommorna slagit ut är däremot bara vackert. Blommorna kan ha olika utseende. OrdOdlaren jobbade på med busken, plötsligt stack det till i höger underarm, nära den nariga armbågen. Rosarbetaren slog till med vänster arm, ett intensivt surr hördes, ”jäkla pörriäinen” småsvor hon (=stor surrande insekt).

Kollade. Ingen gadd syntes eller kändes på det onda stället. Alltså inte bi, inte geting. Började klia. Kliade mer. OO fortsatte med rabattkrypandet. Två timmar senare såg hon på sin arm. Ojdå. Röd, svullen, tjock. Kvällsnöjet lösa korsord fungerade inte. Armen kunde bara inte vila på bordet, det gjorde ont. Diverse smörjor provades. Bäst fungerade den finska salvan av grankåda som dessutom var superbra för den nariga armbågen!

Började studera den här nya, nyinköpta och supertunga boken om ”smådjur i närnatur” (lähi = nära, luonnossa = i naturen). Ötökkä är ett fantastiskt fungerande ord för något smått som kryper och/eller flyger, samtidigt berättar ordet om att detta kryp är obehagligt. Ett så kallat expressivt ord som bara genom hur det låter uttrycker en stämning – om ö och ä ingår betyder det oftast något obehagligt.

Lude (luteet i pluralis) är ett talande exempel på ötökkä. Absolut inte OO:s favoritdjur. Bärfisar. Finns över 6000 arter, 32 torde ha påträffats i Finland. Uäk för lukten de sprider i försvarssyfte.

Ett svenskt ord? Småkryp, flygfän (flygfan…). I OO:s hemtrakter talade vi (jo, även idag, gjorde en förfrågan på Facebook) om skråttar. En skrått, flera skråttar. En skrått kryper och/eller flyger, insektsvärldens UFO, oidentifierat flygande objekt. En del sageskvinnor säger att skråttar främst kryper. Ett mycket, mycket väl fungerande ord i OO:s vokabulär.

Pokadjur är också bra. Verkar användas främst i OO:s nuvarande livsmiljö. Stavar med o, skall sägas så, med alla ljud korta, POKA. Finlandssvenskar tenderar att skriva med u, pukadjur, men uttalar ändå u-et på finska, som o.

Är ett bi (mehiläinen) ett pokadjur, en skrått? Det finns nästan ett otal andra bin än tambiet, alla är duktiga pollinerare. En stor del av dem har sitt lilla bo i marken. Inte hinner en vanlig människa identifiera dessa i flykten. De jobbar i dessa dagar med fruktträd och bärbuskar så det bara ryker…

Sa någon något om getingmidja? Östlig krukmakargeting presenteras här ovan. 43 olika arter har påträffats i Finland, en stor del av dem lever ensamma. Takgetingen irriterar oss mest med sina runda bon vid hus, i uthus, under bryggor – nära oss för att få mat. Bålgetingen är störst, 1,8 – 2,4 centimeter lång. OO klarar sitt liv helt bra utan getingar.

Humlor är söta. Deras släktnamn likaså, Bombus. I Finland har man påträffat 37 arter. Goda, utomordentliga pollinerare som flyger i kallare väder än bin, som behöver tidigt blommande växter, bland annat sälg och vide (hugg inte ner alla sådana!), för att komma igång. Bumblebee, kimalainen. En nyfiken liten varelse.

Det kan ha varit en större nyfiken humla som irriterades av OO:s rivande och slitande, hennes armbåge doftade dessutom ingefära och kamfer av smörjan hon då använde. OO förlåter, armen är helt normal två dygn senare. Och nu doftar den kåda. Största hatobjektet just nu är liljebaggen. Söker, hittar, klämmer…

Vill ha kvar!

Det är med våren som med kattungar (hundvalpar, kalvar, föl…). I ett visst skede vill man trycka på stoppknappen, bevara ögonblicket. OrdOdlaren måste bara gå omkring på ägorna idag och trycka på ”fotoknappen” i stället. Vem vill inte behålla lönnen så här:

Då skulle man ju få njuta av skirgrönskan hela sommaren, och slippa de där våta bladansamlingarna på hösten…

Behövs en golfklubba? Nja, det går kanske inte så bra att drämma till bollen med en uppförstorad uppsprickande lindknopp. Men visst är det spännande att se utvecklingen?

Sorbus. Den kommer att blomma ordentligt i år, trädet visar upp många såna här kompositioner. Det är inte vilken rönn som helst, utan en som genomgått lite namnförändringar på sistone. Här får den allt fortfarande heta gonggong – nej, alltså Dodong, Ullungrönn. De lärde får stava som de gör. OO förvånas över att vattnet i dammen blänker klart…

Alldeles bredvid är blomningen i full gång. Forsythian står i ett skuggigt läge, och har fått växa alldeles orörd av människohand, den är något spretig.Varför den heter Onnenpensas, ”Lyckobuske” på finska begriper inte OO. Färgen gör sig bra mot den gröna hemlocken – som växer som om den inte hade annat att göra. Runda Rabattkryparen har inte ännu hunnit hit i sin våriver.

‘Beauty of Moscow’, världens vackraste syren. Startar som mjukt rosa, blir vit. Fylliga, dubbla blommor. Syrenerna har flyttats i vår, orkar knoppen?

Bär den bär i år? Den självsådda svartvinbörsbusken laddar. En gammal sort som har placerats här, långt från de andra buskarna. Troligen med vingförsedda hjälpredor. Hoppas…

Magnolian kastar sina ullvantar och slår ut i blom. Verkligt sköna knoppar. Vinterns snö gjorde att en stor gren brast, och den serverade de flesta av sina blommor i vas inomhus. Nu kommer resten.

Bärtrybuskarna blommar, humlorna är flitiga. (Och idag anlände medhjälparna, två bisamhällen!) Bären mognar vid midsommar. OO glömmer dem nästan, bärplockarsinnet har inte riktigt vaknat då ännu.

Dagens blomma är ändå bergkörsbäret. Det rosa började visa sig igår vid tolvtiden. Japanska Hanami är en fest som visar oss på förgängligheten (helt i buddhistisk anda), blomningen varar en kort tid, ta vara på den! Facebook översvämmas nu av ljusröd körsbärsblom. OO nöjer sig med sina egna. Har faktiskt inte alls åkt in till ”stan” för att titta på parkernas träd med tätare blomställningar. Bättre en fågel i handen…

Dagens jobb. Rabatten ”njuren” med rosor kring stenen, kullar av aklejor (som själva bestämmer sin plats) och pioner är putsad från tallbarr och ogräs. Fler rabatter står i kö…

”Gå in och sätt på kokvattnet, jag tar sparrisen”. Årets första. Inte många, men vad smakar bättre än superfärsk sparris? Inga krångligheter. Koks, äts med smör. Mmmmmm…

Må dessa dagar vara länge… Alltid kan man önska…

Majrosen

”Majblomma” ger en association. ”Majros” en annan. Men nu skall det handla om majrosen, den som pryder månaden maj i Borgå Trädgårdsförenings väggkalender 2021.

”Majblomman” vägrar lämna OrdOdlarens tankar. Den har ju också av tradition fem kronblad, men är alltför stiliserad nuförtiden. OO har inte köpt någon virtuell majblomma i år. Och många söta kalvar föds i maj, många fick åtminstone förr namnet Majros. Hur många av er har känt en ko som hette så? En tid skulle alla djur som föds ett visst år ha namn som börjar på samma givna bokstav, men hur det är nu vet inte OO. De stora, fula gula öronlapparna dominerar. Tillbaks till ämnet!

Rosa glauca (glauca = blågrå) kallas daggros på svenska, för att den har ”blådaggiga” blad. På finska har den namnet Punalehtiruusu (Rödbladsros), eftersom bladen är rödaktiga. Roligt. Bladen är verkligt dekorativa och skiljer sig betydligt från andra rosors blad. Busken gör sig förträffligt mot en grön bakgrund, till exempel i skogskanten, eller i en rad med andra (ros)buskar.

Rosariets buske tar emot nordanvindarna på sin relativt magra plats och blir inte så tät och hög. en rosensällskapsmedlem i Tammerfors har en minst 3 x3 meter stor buske vid husväggen mot väster.

Rosariets daggros har en lite speciell historia. Maria, en av initiativtagarna till rosariet, hade en mångkunnig mamma med bred intressesfär, och hon hittade en liten planta ”på gatan”, grävde upp och planterade i trädgården. Alla bilder här föreställer fröplantan därifrån, planterad här första juni 1999.

Varje ros i rosariet är tillägnad någon eller något. 2016, när OO jobbade med att dokumentera rosorna, saknades tillägnan för den här rosen. Jorma, Marias man, kläckte den avvikande idén: ”Kan vi inte tillägna rosen Cornelia af Hannehill?” Jovisst, så gjordes. En gammal bortglömd adelsdam? Nej, deras kära pudel som föddes när rosen planterades, avled 2014.

Fråga fåglarna! De vet. Daggrosen har goda nypon. Fröna förstörs inte av djurens matspjälkning, de kommer tids nog ut och ger upphov till nya rosor på lämpliga platser. Rotskott bildas ytterst sällan. Eftersom rosen på det sättet har förvildats i vår kalla nord värdesätts den kanske inte så som den borde. Dess naturliga hemvist är, kort sagt, Mellaneuropas bergstrakter. Den växer också bra i Uleåborg och har också påträffats i Rovaniemi vid norra polcirkeln.

Daggrosen börjar blomma här i trakterna i början av juni och är hela månaden omsvärmad av allsköns pollinerare, som också brukar bosätta sig i större buskagen. Förstås klassificeras den i dessa dagar som en främmande art, men en rätt så snäll sådan. Plantera i trädgården!

Daggrosen har en stillsam skönhet som inte alls är påträngande.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 65 014 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.