Park nummer fjorton

Träddödare, asiatiska månfröankor och gabioner. Sådant finns i den här parken i Borgå ,det börjar ju nästan låta farligt och mystiskt! Klematisparken säger de flesta om dagens park, om de säger något. Den av staden aviserade Engelparken kommer troligen att sjunka i minnenas djup. Här syns de första husen som byggdes på västra åstranden, i folkmun kallades de fågelholkar…

Här har vi parken från söder. Troligen ‘Summer Snow’, sidenklematis, till vänster. OrdOdlaren är mycket okunnig inom ämnet klematis. Började söka, och hittade två böcker på nätet, beställde direkt på sittande skinka. Den ena är skriven av – vågar OO påstå – Finlands klematisguru, Börje Fri. Han har haft ett stort finger med i planeringen av den här parken. OO har en gång hört honom guida här. De foton hon då tog är bortblåsta! Och det mesta av vad han berättade är också puts väck. Harmar.

Just den här platsen kommer hon ihåg. Den var ordentligt angripen av levermossa. Sådant slet OO med hemma också. Nu har man tydligen skalat bort den ”förorenade” myllan och planterat nya klematisar. Namnskyltar? Nejdå, sådant har man inte. ”Gå inte på planteringarna”. Endast på finska…

Här syns dessutom lite av byggmaterialet längs med hela parken, gabioner = stålkorgar, fyllda med sten. Så enkelt var det. Från italienskans gabbion = stor bur, sägs det.

I parken finns två (eller tre?) båtformade rabatter med stålkonstruktioner för klematis att klättra på. Här är ”seglet” inte ännu fullt utvecklat, men här

blåser det på för fulla segel! Och visst är båtarna på vattnet, omgivna av duvblå penséer!

Parken från norr. Här syns fler av de metallkonstruktioner som är byggda som klematisklätterställningar. Ja även andra klängväxter:

Bågen på bilden är bevuxen med något som kan vara träddödare. Märkvidunderligt namn på en växt, men kanske den verkligen dödar träd om den börjar söka sig upp längs stammen – tänker i varje fall inte plantera hemma. Celastrus orbiculatus, (cirkelrund, från subtropiker), Japanin kelasköynnös på finska. Kan växa tolv meter på en säsong…

Eventuellt kan det vara den andra klängväxten, Sinmenium acutum (=tillspetsad, från Ostasien), kilpiliaani, alltså asiatisk månfröanka – ankor som har kommit till av frön från månen? Spännande med den är att den innehåller alkaloider (”naturligt förekommande kvävehaltiga och basiska ämnen”) som i traditionell kinesisk medicin används mot reumatism och artrit. Vem har hittat på att plantera den växten, och varför? Hm.

I förbifarten läste OO att alkaloider används av växter i försvarssyfte, t.ex. använder tobaksplantan nikotin för att hämma tillväxten hos andra växter. Det där med växters kommunikation och revirhävdande är också intressant!

En bild från första oktober – de övriga är tagna 15 augusti. Med både gabioner, klematis och de andra häftiga växterna. Och promenadgänget som efter avslutad vandring tar sig tillbaks till utgångspunkten och sina bilar.

Skog – skogen – skogarna!

Sällan har de finska skogarna besökts så mycket som denna vår. Men vad gör folk där? Kör bil till närmsta vandringsled, traskar med blicken rakt fram, äter sin matsäck (gör gärna upp eld!), och släntrar raskt iväg till bilen och hemåt. OrdOdlaren som vuxit upp i skogskanten/i skogen förundras. Olika växter, träd, ljud, dofter…Barndomshemmet ca 1960. Allt står kvar och används i den dag som idag är, dock ganska så mycket förändrat. Fotot är taget från den gamla vägen, som vid samma tider avvecklades och en ny byggdes mellan huset och skogen. Skogen är stor, 1,5 km till hjortronmossen – och moster hade lika lång väg, till sin motsatta sida av mossen. Man kände på lukten när man närmade sig våtmarken, sen var det bara att kolla solens läge och ta fasta på ett landmärke och rikta blicken nedåt. Vilken fröjd!Det relativt höga och branta berget kunde bestigas på två ställen, och där fanns också en ”soffa”, där nioåringen och äldre Eva, som här, satt och ropade ”kuckuu” åt folk som cyklade förbi där nere – och de undrade varifrån ljudet kom. Nära soffan fanns vår koja, där stommen utgjordes av en kantrat träd som en sten bromsat upp. Vi lekte på en massa fantasifulla sätt. Kottar, käppar, gropar, stenar, mossor användes. Vi plockade och åt bär. Tuggade på harsyra och stensöta, släckte törsten med kråkbär. Matsäck? Va?

OO:s skog idag? Har många skogar! Lekfullheten fortsätter på den egna tomten, omgiven av skogsbitar:Hälleberget. Ett infall gjorde att den kasserade stolen placerades där. Vår lilla väg är alldeles nära, ser ni den röda bilen? Städas upp ibland, när andan faller på. Utsikten från stolen:Skogen sluttar ner mot gårdsrabatten, här den lägsta och torraste delen. Gårdsplanen, Lilla Mhys hus, bostadshuset skymtar till höger, och trädgården fortsätter in i det gröna…Vägskogen, även den skönt torr med blåbärsris och rishögar (insektmegahotell) som vittnar om OO:s framfart. Nära den större vägen, ni ser trafikmärket, ett hus till vänster om det, och en vit bil… Gillar, men…den sluttar nedåt mot trädgården, och snart täcks vegetationen av de förhatliga örnbräkena. Chilihuset, och bortom det äppelgården i blom. Och en massa sly som inte syns så bra ännu, så OO kan också glömma det.Tibastskogen, så vacker tidigt på våren, men sen, suck. Hallonsnåren täcker allt. OO vill ha den som lövskog, med björk, lönn, ek, asp (på nåder, en) – men också sälg och en gran. OO underhandlar med hjärnan. Nån ska bort. Här skymtar också en bil på stora vägen, till vänster utanför bilden finns växthusen, likaså chilihuset, nu sedda från andra sidan. Och planterade korgviden, som växer två meter per år.Största tibastbusken. Det finns flera, de ploppar upp här och där, när OO äntligen lärt sig att känna igen dem.Den här växer också lite här och där, och snabbt dessutom. ”Paskanmarjanpensas”, sa en fd granne, ”skitbärsbuske”. Svår när den är ogräs, d.v.s. växer på fel ställe. Lätt att avverka, men svår att bli av med. F.d grannen tände en brasa på dess plats, då kom den inte upp mera. Ganska vacker om den växer tillräckligt långt borta.Trädstammen till vänster och liljekonvaljbladen vid fötterna är ”egna”, men skogen är grannens. Ser skön ut, men där finns bedrägliga stenar som blir värre och värre ju längre norrut man går. Vänder 180 grader och styr österut nära tomtgränsen mot norrDen här gamla murruinen väcker fantasin. Markerar ingen nutida gräns. Vem, när och varför? Ingen vet svaret. Gammal torparmark. Den här urskogen hör till tomtens område, en annan bild:Urskogen som är ganska så ”blötmarkad” får växa som den vill. Träd som faller får ligga kvar. Också insektbefrämjande. Skyddar tomtens växtlighet mot norr.Eklund. Den heter så, i obestämd form. Här härjade OO i höstas, och de fyra naturliga ekarna har verkligen placerat sig i en vacker böj. En gammal parabolantenn tronar i mitten. Regn gör den till ett fågelbad som också används av de vingburna. Också en idé… Väntar nu bara på att klanen Eklund, vänner sen ungdomstiden, skall bli galna nog och komma på besök så att vi kan ta likaså galna foton! En Granlund finns bakom, både picea och abies. Urskogen till höger i bilden, bakom insektmegamegahotellen..

Den sista skogsplätten ber OO att få återkomma till, vad det lider. Om OO lider. En del av den finns i vedlider. Tro inte att de här är OO:s första namngivna skogar, nähä. De första, för 60+ år sedan, var bara lite mera hemliga…

Första rabattfägringen

De blommar nu – har egentligen blommat länge, vårvinterns drottningar i den ännu sovande trädgården. Helleborus, julros, nysört, påskeklokke, lenzrosen, Lenten Rose… Så värst drottninglika förhållande bjuder OO ändå inte på. Växtens stora fjolårsblad och den lämpligt skuggande ekens fjolårslöv ligger fortfarande kvar. Tids nog… Efter blomningen växer nya blad upp.Växten är illasmakande och giftig. Hellein = döda, bora = mat. Den ger en jämn hjärtrytm i låga doser, men högre kan vara livsfarligt. Smaken gör dock att risken är minimal. Man spottar ut. Fungerar som nyspulver och bladen kan ge upphov till hudirritation, inflammation. Nysört var det vanliga namnet ända till 1900-talets början.Men julROS? visst, enkelblommande rosor har också fem kronblad, och vad sägs om den här här ovan? Eller den här:Och varför inte den här skönheten:Och den här, som i sitt vanliga nickande tillstånd ser gulgrönblek och simpel ut, men när du vänder upp den, så…Va? Skrev OO kronblad? Fel, fel, fel. Fake Flower. Det handlar om hylleblad, foderblad. Det är därför som vi får njuta så länge av helleborus. Själva blomman är inuti:Ett ögonskönt exemplar… Kronbladen är omvandlade till s.k. honungsämnen i en krans runt en massa ståndare, pistillerna i mitten är 2 – 8. Just nu blommar de flesta av BJR:s och OO:s helleborushybrider, även om den lilla gröna är senare i tändningen:Alla de här bilderna är knäppta igår, 2 maj. OO har ”fröbilder” från gångna år, intressant att följa med blomutvecklingen. Ändringarna kommer att vara påtagliga när Runda Rabattkryparen har just den här planteringen på sitt kryparprogram.Både blad och blomma mörkmörka… OO har ändå svårt med ”julros” Någon vit finns förresten inte i samlingen, de lär vara besvärligare, även om många ändå lyckas. Inte OO, tills vidare. Den vita heter förresten H. niger, ”svart”! Roten lär vara svart, men både OO och RR vägrar ge sig in på grävande journalistik. ”Lenten Rose”, fastetidens ros eller ”Lenzrosen”, vårros eller ”Påskeklokke” passar bättre för hybriderna. Varför inte ”Vårdrottning”?Hybriderna är korsningar av naturliga arter, av vilka det lär finnas 21, främst på Balkanhalvön, men även i många andra delar av Europa. Den enda som har etablerat sig i södra Sverige är H. foetida, Klockjulros, grönblommande. Foetida = luktar illa, men endast när man bryter den, har OO läst. Och bryter gör man ju inte. Ingen vasväxt. Skall avnjutas på plats, helst liggande på rygg, hähä. Blommorna nickar, säger man på blomsterspråk, bra skyddade för väder och vind och därför ses OO:s vänsterhand på många bilder.Den här bilden togs på måfå, OO satte kameran i rabatten, lutade lite och brände av. Skärpan blev som den blev:Helleborus är en ranunkelväxt, samma växtfamilj som t.ex. sippa, akleja, klematis samt allsköns ogrässmörblommor som är långt ifrån OO:s favoritväxter i rabatten. Alla kan ju inte älska alla växter här i världen…Är Selma Lagerlöf medskyldig till ”julros”? I samlingen ”En saga om en saga och andra sagor” som utkom första gången 1908 berättar hon om Rövarmor. Denna starka och burdusa kvinna kom in i Öveds kloster och påstod sig ha sett en mycket skönare lustgård än den klostret bjöd på, i Göingeskogen en timme varje jul. Abboten ville se, och – ja, läs själva på http://www.runeberg.org, ”Legenden om julrosorna”!

Det finns andra sägner också. Och magi. En julros vid entrén håller oönskade besökare borta. BJR:s och OO:s helleborusrabatt är inte vid vare sig tomtens eller husets ingång, ändå är besökarna ytterst få, även under ”vanliga” tider. Tyvärr. En speciell dekokt på växten kan insupas och framkalla berusning eller frambesvärja demoner (skillnad?). OO tänker absolut inte försöka!

Få sitt lystmäte utan sorger

Carl Reinhold föddes 1779, kom till Åbo för att studera, blev magister 1802. Enligt tidens sed handlade det om många ämnen, och även om han också avlade licentiatexamen i medicin utnämndes han till professor i naturalhistoria och ekonomi 1816.

För naturen var hans grej. Redan tidigt i studierna visade han både kunnighet, intresse och förmåga att entusiasmera andra, han byggde upp ett nätverk av människor runtom i landet som sände honom växter och allsköns småkryp. Han gifte sig 1807 med Sofia, tre av deras barn, födda 1811 – 1824, nådde vuxen ålder. Familjens fritidsliv handlade troligtvis om besök i nöjesparken Surutoin. Den existerade ca 1815 – 1826 – Tivoli i Köpenhamn kom till först på 1840-talet…

OO har insupit sin lärdomar i psykologi mycket nära denna plats, den fanns där nu Klostergatan, Vårdbergsgatan, Sirkkalagatan och Kaskisgatan drar fram med sina kvarter. Hon minns dunkelt det konstiga ordet Surutoin, men sådana historiska roligheter stod inte högt i kurs i studerandesinnet.

I slutet av 1700-talet var det här ett område strax utanför stadskärnan, på berg och backe. Den berömda kemiprofessorn Johan Gadolin köpte området som då var en ca tre hektar stor åker och lär snabbt ha byggt upp en trädgård med växter av alla de slag, äppelträd och körsbärsträd, bland annat. Och ett kemilaboratorium. Han fick många erkännanden för ”parken”, men orsaken till denna gärning spekulerar man i. Kanske helt enkelt för att det var ”inne” att äga en herrgårdsliknande ”avkopplingsbyggnad med trädgård” en liten bit utanför stadskärnan, dit man kunde dra sig för en tid av sorglöst liv. Vem hittade på namnet? Ingen vet.

Det finns två kända sådana kungliga parkpalats: Sorgenfri i Danmark och Sanssouci i Potsdam, Tyskland. (Sans souci = inga sorger). Ta bort i-et i Surutoin och det blir suruton = utan sorg. Gadolin sålde hela härligheten 1811 till en apotekare – som åstadkom nöjesparken med gungor, karuseller, djur, spel, musik och paviljonger. Och konkurs om några år. Nystart med en kompanjon, ny konkurs ca 1826. Sen kom Åbo förödande brand, i september 1827.

Vår man och hans familj utsattes inte så hårt. En rådig tjänarinna och några studenter räddade hans samlingar, själv var han troligen på sin gård (några tusen hektar…) som han köpt 1811, 50 kilometer norrut, i Yläne. Där jobbade han sommartid med trädgårdsuppbyggnad, och han gav den ett namn: Lystmettä. Trakten var finsk och vår humoristiske man klart tvåspråkig. Lystmäte (en mängd som är mer än tillräcklig för att tillfredsställa någons begär), eller finskans lysti = nöje, fröjd och mettä, dialektalt för metsä.

Redan då hade han länge funderat över hur han skulle kunna lyckas med bl.a. äppelträd, att få sådana att överleva svåra vintrar; ofta medan han fiskade i sjön Pyhäjärvi några kilometer norröver. Han byggde en fiskestuga på sina marker där. Men plikten kallade, han blev professor i botanik och zoologi vid det till Helsingfors förflyttade universitetet. Han jobbade flitigt, väckte naturintresse hos många, grundade botaniska trädgården i Kaisaniemi (han hade ju skött om den som fanns i Åbo också), grundade Societas pro Fauna et Flora Fennica – och en dag slog det honom att det sällan var frost vid hans fiskestuga. Han beslöt grunda en trädgård där – men först skulle träd fällas, en oändlig massa stenar skulle brytas bort. ”Sibirien”, sa torparna som slet med stenarna i åratal. ”Huvitus”, sa vår man. Och inom tio år fanns där några hektar mark att bygga hus och anlägga trädgård på. Huvitus = huvittelu = förlustelse, nöjesliv.

Hittade en sällsynt bild av det hus som byggdes på 1830-talet. Fotograferingstid okänd.

Efter ”pensioneringen” 1841 blev det experimenterande. Han köpte äppelträd främst från Sverige och Tyskland, ympade dem på inhemska rötter, sådde frön, planterade, fick frukt och sålde. Flera torpare blev skickliga trädgårdsmästare och bidrog till att växterna spreds i bygden. Med ”rohvessoris” (professorns) tillstånd. Knappt 20 år senare avled vår man, och verksamheten avstannade.

1895 fanns ännu flera av de 1200 äppelträden kvar, och torparen Juho sådde några kärnor av sin favorit. Småningom kunde han dela ut både äpplen och ympar. Gott, tidigt äpple. Det måste ha ett namn. ”Huvitus”, sa Juho, och namnet etablerades på 1930-talet, då ett ganska så spritt äpple.1958 var den äppelsorten med i ett äppelträdsförädlingsprojekt. Det gjordes korsningar, drygt 10 000 plantor planterades, ca 200 undersöktes vidare och resultatet var 16 nya sorter. I elva av dem var ‘Huvitus’ den ena föräldern.

Hemma hos OO och BJR, inte så fantastisk trädbild, men den enda som finns…

Här växer modern och sju av barnen, bl.a. mörka ‘Pekka’ och större ‘Sandra’År 2009 hittades moderträdet och mycket annat intressant i växtväg vid Juhos torp när skogsträden som vuxit upp fälldes och ljuset fick strömma in. Den knappt meterhöga äppelträdsstumpen gav skott 2010, nio äpplen 2011 och lever nu i en traditionellt byggd inhägnad och vårdas ömt. DNA-undersökning bekräftade.Carl Reinhold Sahlberg, främst insektforskare och -kännare, som också son, sonson och sonsonsson blev.

Fångad i en känsla… (?)

”Hugg å såga, hugg å såga, hugg å hugg å hugg å såga…” Känns rytmen bekant? Inte? Fortsätter: ”Åå-å-åå-å-åå, ja såågar å sleepar..” Tack för texten, Karleby ungdomsförenings revygäng – det är några år sedan, och programbladet med texten hittas inte. Om du läsare ännu itne knäckt nöten, så memorera fram Björn Skifs största ungdomshit!

November har här blivit de stora ogräsens tid. OrdOdlaren grips av en omåttlig lust att – just det, hugga och såga i denna gråa månad. Tomten innehåller några små skogsområden som angrips, vart och ett, med några års mellanrum.Verktygen är enkla. Sågen av japansk typ är OO:s tredje av likartad sort. Ungefär. Biter vid både drag och skuff. Sekatören, här BJR:s som har större käftar än OO:s egen, är japansktillverkad. Kroksabeln, vesur på äkta finlandssvenska (finska vesuri, verbet vesoa betyder helt enkelt röja), är oundviklig. Lövkniv, lövhacka, riskniv låter inte lika häftigt. Det gamla rissnapp låter åtminstone roligare!

Och så får OO känna sig tuff. Långa aspar faller som – furor (ha) och stora sälgbestånd ”betas” av med effektivitet. Vesurn står för en del av finfördelningen. Rishögarna blir tyvärr helt oformliga, alla ”ogrästräd” växer i helt okontrollerade och oförutsägbara vinklar. Här bränns inte ris och kvistar, nähäpp. De krymper och plattas till med tiden, sakta men säkert. OO:s egen variant av insekthotell (modell större).Åtta timmar (kanske lite mer) fördelade på sju dagar av tio (lös det, bäst du kan…) tog det att få ordning på quercabiesskogen. Aspar, sälgar, vide, druvfläder, några rönnar, några granar, några björkar och en massa oidentifierbart svagväxande sly har avverkats.Utsikten var inte så ”grann” när arbetet inleddes – här har redan en timmes förberedelser gjorts. Så här det det ut nu:Nu ser man att där finns ekar (quercus) och ädelgranar (abies). Två granar (picea) skall ännu bort därifrån. Den enas topp kan bli julgran och den andra kräver motorsåg, de får lite nådatid ännu. I bilden längst till höger. Först på våren kommer en matta av vitsippor. Men sen kommer de inte alls intressanta örnbräkena. Dem blir man inte av med så lätt. Tyvärr.

Andra skogsområden OO härjar i med något års mellanrum är för det första Tibastskogen, där hallonsnår vill dölja det mesta mellan de lövträd som tillåts växa. Vårblomningen blir större och större år för år, alla tibastplantor märks ut av en grön käpp, för säkerhets skull. Vägskogen består av flera avverkningsklara granar och tallar, markvegetationen är risig (blåbär, bl.a.) och bra. Den övergår dock i en sluttning som är buskig och slyrik och arbetsdryg och -tät, med hallonsnår och – ormbräken. Det fjärde skogsområdet har inget namn. Ännu. Tyvärr. Hoppas det kommer fram något lämpligt. Det finns ytterligare skogsområden, men allt har sin arbetsbegränsning.

Ytterligare två bilder, med utsikt över äppelgården. Den stora druvflädern blev en staty, det var inte meningen vi avsågningen, men… Den ger sig inte så lätt, så vi får kalla åtgärden hamling:

Här finns också hallonsnår, uthuset i bakgrunden tillhör grannen. De gröna ”plupparna” till vänster i bakgrunden är vårt ”arboretum”, med intressanta träd, skyddade för harars vintermatsökande. Det murade hörnet hör ihop med paviljongens föga (tillsvidare) använda eldstad.

Nu är det slut med ”hugg å såga” för den här säsongen. Gäller att hitta något annat att använda kroppen till nu. Förslag finns, men OO tar paus först.

Karleby ungdomsförening skall få en eloge till. YMCA – den melodin sitter troligen i de flesta läsares öron. Nu har den fått en ny innebörd:

Kan naan förklar va er GDPR  –  int naan förstaar se på GDPR  –  faanså dyyrt kan e vaal  –  int nu ba samvetskval  –  om naanting feil rååk gaa  –  GDPR! (ba = bara). Intressant i sammanhanget att bokstäverna står för General Data Protection Regulation. Roligt i dessa brexit-tider att förkortningen utgår från engelska…Sist ett mellanskede. Hooked on a feeling…

Tränar inte

10000 steg per dag, minst. Samla poäng enligt aktivitet: gå, lunka, springa, cykla, skida – minst 30 minuter hålligång per gång. Minst 2½ timme i veckan… ”Nej”, sa busskompisen. ”Jag deltar inte i sådana kampanjer. Min kondition är god, redskapen är spade, mylla, skit, skottkärra, löv, kratta, hacka – ingen ger speciella poäng för sådant jobb.”

Ovanstående hände för en rätt lång tid sedan. Har rörelsepoängräknarna börjat räkna poäng för olika sorts odlingsarbeten? OrdOdlaren beslöt att granska sig själv under höstarbetenas sista skälvande vecka. Så här blev det:

Lördag: gång till garaget, från bilen till bussen, från bussen till tåget, från tåget till möteslokalen – och tillbaka i omvänd ordning. Det var den dagen. Summa ca 3000 steg.

Söndag: Utedosen på knappt tre timmar fylldes med hjälp av roshandskar, sekatör – och taggar. Rugosa-buskaget på 6 x 1 x 1,5 meter har fått stå orört i fyra år, nu skall det föryngras. Rörelseschemat bestod av gång, krypande, kastande, böjningar och vridningar av kroppen, balanserande på brant sluttande underlag. 9000 steg. Blev över 11000 innan dagen var slut. Pulshöjande, märktes på pusten.

Måndag: Rosriset forslades bort till lämplig hög medelst skottkärra. Därefter var det dags att köra lövlass på lövlass till en annan kant av tomten. Pionerna (över 60) putsades inför vintern, trots att sekatörhanden något protesterade. Hushållsarbete. Pulshöjande aktivitet i dryga två timmar. Saldo: ca 11000.

Tisdag. Den halvtorkade vedhögen, uppskattningsvis 6 kubikmeter är ett hinder för snöarbete under en kommande eventuell vitdrivig vinter. Bära, bära – inte alltför lång väg, 15 – 20 klabbar per gång, på armen. Gå, bära, gå, bära, böj, sträck, böj…. Efter 2,5 timmar och 5580 steg ville armarna ha dygnsvila. Dusch, kurskväll och lite planlöst irrande i matbutiken höjde stegsumman till ca 9000.

Onsdag. Ved. Den sista fjärdedelen (ungefär) måste bäras till en annan vägg, lite längre bort. Ca 8000 steg. Städade undan resterna med hjälp av BJR, krattade bort skräpet. Åtskilliga knäböj och framåtböj och kroppssträckningar under dagens lopp. Ordentligt över 10000 steg till slut. Här finns nu knappt 3/4 av den burna veden:”Lilla garaget” är över 7 meter långt med drygt två meter hög vägg.

Torsdag: Kände efter… Klipphanden nästan ok. Dags att angripa gullrisbuskaget. Alternativet är att slåss med en eländig, slemmig och klibbig och snorig massa om ett halvår. I förbifarten drogs nässelrötter upp, några snedvuxna splendens-rosor fick stryka med. Oj, så de två sistnämnda gav tillbaks med sina bränn- och stickvapen… Men sen kom det roliga: kompressorn, putsa gräsklipparna. Ligg själv under en frontklippare och klafsa i gammal våt gräs-jordblandning. Spegeln visade en kärring med svartfläcksjuka efteråt. Ingen selfie, tack. Det krävdes några omgångar med vatten innan allt var borta inför den extra kurskvällen. Vid sängdags visade armbandet ca 11000.

Fredag: Släntrade runt på bok-vin-matmässa. Nästan fem timmar utan att sitta mer än ca 10 minuter. Nästan exakt 5000 steg.

Lördag: Hushållsjobb och klädvård, en hel del vandrande mellan strykbräda, garderob, kök, lite dator. På benen i många timmar. Hällregn ute. Dagen avslutades i skön fåtölj på biograf i hufvudstaden, direktsändning från Metropolitan, operan ‘Manon’. 7000 steg.

Söndag: Vilodag. Bilen lastades med vinterdäck. Tvättmaskinsfyllning och -tömning x 2. Inomhustraskande till dator, spis och annat smått. Årets första snö ute. 6300 steg.

De nya rörelserekommendationerna för vuxna säger: all rörelse är bra, du behöver inte alltid röra på dig 10 eller 30 minuter i ett kör, all kroppsanvändning är bara plus. Muskler och koordination behöver två omgångar i veckan. Pulshöjande aktivitet 2½ timme per vecka. Tillräcklig sömn. Sitt inte mer än två timmar i sträck, stig upp två gånger i timmen, helst. OO svävar fortfarande i okunskap om den gångna veckan ”duger”.

De vanliga ”stadsråden” känns löjliga för landsbor: stig av bussen en hållplats tidigare (går det en buss?), gå i trappor, använd inte hiss eller rulltrappor hemma (?) och i butiker – många har längre väg till postlådan (brevlådan) än OO, som har ca 75 steg till den… Till exempel.

Stegmätaren är inte det optimala mätinstrumentet. Bära ved i 2½ timme = att gå och släntra i lugn takt lika länge? OO:s bästa exempel (med en annan stegmätare): stå och hacka 1 kg vitlök i småsmå bitar, en knapp timme = 10000 steg.

Aktiv vardag. Pappa som ca 20-åring: jobb på butik, cykla till lördagsdansen, ladugårdsjobb på söndag morgon (högst 3-4 kor, häst och två grisar), cykla 20 km till skidtävlingen med skidorna på pakethållaren, vinna tävlingen, cykla hem, direkt in i ladugården igen. Faster har verifierat berättelsen. Han tränade inte alltför systematiskt, han heller.

Träna, enligt SAOB: metodiskt försöka förbättra sin färdighet i något genom särskilt anpassade övningar.

Motionera: utöva kroppsrörelser i syfte att främja hälsan och välbefinnandet (vanligtvis utan tävlingsambitioner). OO utövar vardagsmotion enligt bästa förstånd och förmåga. Varför tränar så många nuförtiden?

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 52 907 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Gotlandsnytt

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.