Marknadsyra

”Salamanca Market”. Det var det korta och koncisa svaret på frågan om vad som är sevärt i Tasmanien, huvudstaden Hobart. Det var ett verkligt gott råd, även om kroppens finländska klocka visade på midnatt när stegen styrdes ditåt vid niotiden på morgonen, dag ett Down Under.

Oj. Det är det uttryck som beskriver känslorna där bäst. Försäljare i minst dubbla rader på den halvkilometer (ca) långa gatan. Vårliga grönsaker, alla möjliga inläggningar och allt möjligt att lägga in via munnen, hantverk av många slag (trä, trä trä…), böcker, musik, konst, läder och kläder… Varje lördag året runt, alltsedan januari 1972. Då som ett mera hippie-artat lopptorg. Och då tolv försäljare, numera över 300. Köpte? Äpplen, väska, brödkniv (huon pine), pepparkvarn, ostar. Mums. Fem timmar av njutning.

Dag två. Farm Gate Market. Uppdukad på gatan precis vid hotellet, mitt i stan. Perfekt utsiktsplats genom hotellrumsfönstret på sjätte våningen. Denna gatstump ockuperas varje söndag av lokala producenter kl 8.30 – 13. ät- och drickbart, blommor, utplanteringsväxter, bakverk, gatukök. Tyvärr regn. Muntra försäljare ändå – och en frack-klädd man spelade klassisk musik på violin. På en trappa, under tak. Smaskiga muffins inköptes och avnjöts med te ”hemma på rummet”.

Dag åtta, ny plats. Mornington Peninsula, söderom Melbourne. Organiserade marknader s.g.s varje dag nånstans på ett område ungefär lika stort som Östra Nyland. Aldrig två marknader samtidigt, koordineringen verkar exemplarisk. Området är troligen befolkat av fler människor än i nämnda finländska trakt, både producenter och konsumenter. Den besökta marknaden var uppdukad på en skolas ”gräsplan”, försäljarna placerade i en stor-stor dubbel ring. Smart. undersökte en mängd plantor, bekanta och obekanta sorter av kryddor, tomater, chili… Inköp: hantverkstillverkad hatt i linne-bomull, direkt av tillverkaren, förstås. Lakrits, lokal sådan. Och tittade och pratade och frågade och berättade och fotade… Rosor, suck… Kommer i ett anat kapitel.

Tyvärr, OrdOdlaren verkar ha förlorat bildkontrollen på detta forum. Någonting obegripbart har skett. Är inte alls nöjd med utvecklingen/avvecklingen här. Behöver hjälp. I skrivande stund är det totalt osäkert hur illustrationen till denna epistel blir. Så, bästa läsare, ni för nöja er med det lilla som bjuds. Skulle gärna bjuda er på sex-sju bilder, men…

Bättre lycka nästa gång. Kanske.

Mycket idag, 26 juli…

Marta och Martta har namnsdag idag, 26 juli. Och i morgon i Sverige. Denna bibliska kvinna hedras som helgon av den katolska kyrkan 29 juli, av den ortodoxa 4 juni. Kärt barn eller brist på samordning? På finlandssvenska Marthaförbundets facebook-sida uppmanas man till namnsdagsfirande:

Härmed meddelas och kungörs att Märt(h)a inte är samma namn! 1753-1829 firades hon med namnsdag idag (svensk almanacka), sedan förpassades hon till 11 maj (Sverige) och 26 augusti (vilket OO ihågkommer med en tanke). Märeta, Märta dök upp som kortform av Margareta på 1300-talet. Förklara det för folk som saknar ä i alfabetet… Betyder Pärla (på finska Helmi, OO:s mamma), perlo på esperanto. Åsnebryggan avklarad!

”Dr Esperanto” (den som hoppas) utkom med boken ”Unua Libro” (första boken) 26 juli 1887 – 130-årsjubileum exakt idag. Ludwig Zamenhof (1859-1917) växte upp i nuvarande Polen i en trespråkig by; polska, ryska och tyska. Han märkte missförstånd och småbråk som förorsakades av att folk inte helt förstod varandras språk. Redan som nittonåring hade han sin idé om ett Lingwe Universala klar, men – han blev läkare. Ögon sådan. Samtidigt bekantade han sig med engelska, franska, grekiska, latin, hebreiska (själv jude), italienska, spanska, litauiska och jiddisch. Hur orkade han? Hade han andra intressen? Vem tvättade kläder, städade, lagade mat osv åt honom? Kanske han var mambo…

Vid tjugoåtta års ålder kom han med ovannämnda bok. Och språkets namn blev esperanto, det språk han ville skulle bli hjälpspråk vid internationella kontakter, ett språk som skulle vara politiskt neutralt och främja fred och förståelse. En enkel och okomplicerad grammatik och omfattande bruk av ändelser kännetecknar språket. vurmen var störst mellan 1900-talets världskrig, det har utkommit böcker, det finns klubbar och förbund och möten… Den reformerade formen ido, som uppkom i början av 1900-talet blev inte lika populär, eventuellt för att esperanto-anhängarna motiveras och förenas av den bakomliggande ideologin.

Estis agrable renkonti vin – det var trevligt att träffa er. Mi mal satas/soifas/ – jag är hungrig/törstig. Mi lacas – jag är trött… Och OO:s favoritfras på många språk: Mi ne scias – jag vet inte. Bonan matenom, god morgon!

Vi fortsätter ”firandet”: FBI grundades idag 1908, CIA likaså idag, 1947. En av OO:s psykologiska husgudar, Carl Gustaf Jung, föddes 1875. Och Helen Mirren 1945, likaså Stig H Johansson (aj, du frågar vem? En av de största travtränarna/kuskarna i Sverige…). Mick Jagger 1943… Och vid OS i Montreal 1976 sprang Lasse Virén hem guldet på 10000 meter, 27.40.38 – och Antti Kalliomäki hoppade hem silver i stav, 5,50. Båda invaldes efter några förlidna år som riksdagsmän, den senare har också innehaft ministerposter. Även om han lär ha fått finna sig i att kallas ”stavhopparn” av vissa kolleger i granitborgen.

En annan ”helgonförklarad” kvinna avled denna dag, 33 år gammal. Maria Eva Duarte de Perón, Evita. Familjegraven i Buenos Aires.

Den dåvarande yrkesvalspsykologpraktikanten (längsta titeln hon nånsin innehaft) är fortfarande inte säker på vad följande uttalande föranleddes av då det begav sig på 1970-talet, kokkolahumor eller en aning av förälskelse:”E finns trii sårttärs kvinnfålttse: marttona, märttona  – å vaanli kvinnfålttse.” Översättning levereras ej på denna plats. Ej heller emottages rättelser vad gäller stavningen.

Positiv tävling

Stämningen i salen var lika varm som temperaturen var hög i densamma. Gemytligt, hemtrevligt. Åldersfördelningen i publiken var den bredaste OrdOdlaren sett i Nyslott: små och större syskon, föräldrar, lärare, ”fastrar”, mor- och farföräldrar och några ”utomstående” av varierande slag. De som visade sina sångförmågor (laulajalahjojaan – härligt svängigt på finska) var barn födda 2004 – 2009, flickorna indelade i två åldersgrupper, alla pojkar i en och samma grupp. Sammanlagt femton sångare.

Mästersångarna i Nyslott, tionde året i rad, första gången final i samband med operafestspelen. Domarkollegiet satt uppe på läktaren, knappt synligt för de tävlande. Två av de fyra med rätt att utdela medaljer och penningpris var syskonparet operasångarna Johanna Rusanen-Kartano och Ville Rusanen. Alla deltagare framförde en obligatorisk sång från en rätt så lång lista, och en enligt eget (lärarens?) val. Där märktes skillnad. Tre flickor i den yngre gruppen, alla från huvudstadstrakten, sjöng var sin estnisk sång:’Nõia elu’ (häxan lever), ‘Ohtul, kun jõuan ma koju’ (på kvällen när jag får komma hem) och ‘Ainult head’ (bara gott!). I den äldre flickgruppen dominerade musikalmelodier, tre på engelska. Pojkarna höll sig till finska, förutom den rätt blyga björneborgskillen som drog till med ‘Lascia ch’io pianga’.

I pauserna kunde man besöka marthornas buffé, prismässigt rena rama motsatsen till alla andra utskänkningsställen i staden under operatid. Gott, gott och allt hembakat. De tio karelska pirogerna som kom med till logementet försvann elegant utan vare sig uppvärmning eller äggsmör. Hemgjorda piroger är sällsynta i andra delar av republiken.

Alla sångare intervjuades direkt efter sin prestation; vi fick veta att de flesta tillbringar sommaren simmande tillsammans med kompisar, de sjunger och springer. Coolast i sina svar var den bohemliknande hemmasonen Joona, som i princip svarade ”fotboll” på alla frågor. Det blir troligtvis en och annan diskussion hemma med mamma/musikläraren/ackompanjatören, för…

Nästan-hemmasonen, tävlingens beskyddare, operafestspelens konstnärliga ledare, gemytlige Jorma Silvasti med glimten i ögat svarade också på frågor från programledare och publik. Hans stora pojkintresse var – fotboll. Han debuterade som sångare som sjuåring i skolans centralradio, som femtonåring var han med i operakören i Nyslott, tre år senare provsjöng han till nationaloperans kör (för att få veckoslutspermission från det militära, ha…). Och på den vägen är han, via flera operascener i Tyskland, Metropolitan, vår nationalopera och vinst i Timo Mustakallio-tävlingen som 23-åring. (Den tävlingen gick i år av stapeln följande dag, förstås satt OO och BJR i salen).

Silvastis favoritmat? ”Allt som finns på bordet” var svaret, med hänvisning till midjemåttet. Men när sonen kom hem på visit och vila från de europeiska scenerna tog  mamma emot med makaronilåda, och det var då det bästa tänkbara! Hver gang. Favoritroll finns egentligen inte, favoriopera La Bohéme, favorikompositör Aulis Sallinen (och lite Mozart), favorittenorer (är själv tenor) Jussi Björling och Luciano Pavarotti. I ett annat samtal sade han att han återupptar sjungandet när han fyller 60, om två år. Med övertydlig glimt i ögat, eftersom ”det finns så många bra basar i Finland” (dubbelövertydlig glimt).

”Jag vill med på bild!”, ropade Jorma Silvasti efter avslutad prisutdelning. Bilden från tidningen Itä-Savos hemsida, fotograf Juho Papinniemi.

 

”Thank you for the Music”, sjöng seinäjokiflickan Ruut som blev tvåa i sin klass. OO instämmer. Ruut har ännu inte bestämt om hon satsar på att bli tangodrottning eller Timo Mustakallio-vinnare. Om dryga tio år…

Inte ännu officiell flaggdag

Idag, 19 juli, kunde flaggorna vaja i det nu 100-åriga Finland, anser flera forskare. OrdOdlaren sällar sig till skaran, och tycker att man kunde festa/fira/högtidlighålla/minnas dagen även på andra sätt. Det hände något betydelsefullt idag, för 208 år sedan.

Jo, krig, tänker de flesta efter avslutad räkneoperation. Krigshistoria är inte OO:s största intresse. Ändå har hon stått på krigsminnesmärket vid Juthas och skanderat vissa rader ur ”Döbeln vid Jutas” (inte alla 25 strofer med tio rader i varje, men ändå…). Likaså har hon stått vid monumentet vid Oravais slagfält och utbrustit ”Det var när Oravais blodiga dag till sorg gick opp…” och undrat över den tappre femtonårige Wilhelm von Schwerin. Det är nu bara så att Johan Ludvig Runeberg skrivit om människor i 1808-09-års krig i så härligt deklamervänliga rytmer. Dessutom var boken skolbok i mellanskolans nästsista klass på 1960-talet. Inköpt 1965 för 6 mark 65 penni, vältummad.

Och lantdag i Borgå. Krigshandlingarna pågick – den svenska och den ryska armén låg i vinterkvarter på var sin sida om Torne älv efter att ”de svenske” varit tvungna att lämna ”finskt” område i slutet av 1808. Den svenska armén gav sig i Kalix 23 mars 1809, när den hört att den svenska kungen blivit avsatt och fängslad – och samtidigt i Borgå: lantdagen öppnades (inte exakt samma dag, men lite ljuga pryder tal…). De finländska ständerna svor kejsar Alexander I trohet och han avgav sin regentförsäkran 29 mars 1809.

15 maj drabbade härarna (soldatantal okänt för OO) samman i Skellefteå, bygden var hela sommaren ockuperad av rysk armé. Slaget vid Sävar 19 augusti, sista slaget vid Piteå 25 augusti – vapenvilan slöts i Frostkåge gästgivargård i Byske socken 2 september. Det här torde vara rätt så okänt på östra sidan Bottenviken. Handlade det om arméspillror som slogs lite hipp som happ? Vilka umbäranden drabbades civilbefolkningen av? Bränder, försörjningsplikter, inkvartering? Vad lärs om detta i svenska skolor?

I Borgå var vinterarbetet intensivt, detaljerat och garanterat betungande. Folk – inkluderande kejsaren med följe – skulle inkvarteras, de fyra stånden lantdagsmän (75+8+20+28) behövde också sammanträdeslokaler, en ”rikssal” skulle hittas… Kärl och serviser, tyger, ceremoniella kläder, en tron till kejsaren. Fart på! Vid kejsarens första besök skulle all snö skottas bort. För att få en rak gata för hans följe togs det resolut bort en bit av lektor Pehr Johan Alopæus trädgård, den gamla biskopsgården naggades i kanterna, en del av kyrkogårdsmuren revs. Och så var det bal, och kejsaren dansade, det har skapats lite romantik av det…

18 juli återkom kejsaren för lantdagens avslutande. Planerat ridande från Lovisahållet, men han anlände i vagn. En timme tidigare anlände ett ridande följe, någon tog fel och dessa ryttare hälsades med klockringning, trumvirvlar och salut från Näsebacken. Den faderullan avbröts, och kejsarens vagn hälsades på samma högtidliga sätt. Det regnade. Hela dagen och kvällen. Bekant i juli?

På kvällen var det taffel och hyllande bal. Följande dag var det gudstjänst och högtidliga tal. Kejsaren talade franska, och det är det talet som är firansvärt, säger forskarna. För dessa ord:”Upphöjdt för framtiden ibland Nationernas antal, under sina lagars skydd, skall det (syftar på uttrycket ‘detta ädla och redliga folk’) ihogkomma sin fordna styrelse, blott för att så mycket fastare underhålla de wänskaps förbindelser som freden skall återföra.”

Freden slöts i Fredrikshamn 17 september 1809. Finlands väg mot självständighet hade börjat. Så säger de som forskat.

Fira Fjortonde! Juli.

1789. Stormningen av bastiljen. Frihet, jämlikhet, broderskap. 14 juli. Skolflickan på 1960-talet lärde sig, men undrade. Bastiljen? Stormning? Det uppstod en bild av människor som klättrar på murar, springer omkring, befriar fångar – ”gör skillnad”. OO läste lite flyktigt på Allvetande Wikipedia (AW). Stenbyggnad från 1300-talet, fästning, fängelse, revs strax efteråt. Symbolvärde, symbolhandling. 1789 lär där ha funnits 4 falskmyntare, två psykiskt sjuka och en brottsling från en förnäm familj som inspärrats på släktens begäran. Men även Voltaire och markis de Sade lär ha fått betrakta väggarna från insidan.

Franska revolutionen, krossandet av ”högadelsmakten” startade i varje fall. Skoleleven hade lite svårt att hålla reda på alla revolutioner och republiker och kejsare som följde, men 14 juli började firas som nationaldag under den tredje republiken (1880-1940, upplyser AW), då även slagorden från 1789 ”fastställdes”. Nuförtiden firar man storslaget: militärparad på Champs-Élysées, baler, danser, kvartersfester i hela landet (utom i en region, där man firar en månad senare, för att inte störas i slåttern…), en stor klassisk konsert på Marsfältet, och till slut ett stort fyrverkeri (sådant 6 december, tack…).

Men fira med Marianne, nationalsymbolen som nämndes första gången 1792! Med frygisk hatt (kallas också frihetshatt), kanske nuförtiden mera känd som smurfarnas hatt, synd och suck. Eller fira med Marianne med papper omkring:

Chokladfylld pepparmintkaramell, skapad av sötsaksfabriken Chymos 1949, numera uppköpt av Fazer. Första namnet var lyhde (=kärve), granska den avklädda vita på bilden. Smaklig.

När en miljon människor per OO:s levnadsår firar måtte det kännas, synas och höras. Dessutom begår franskättlingen, kronprinsessan Victoria, sin fyrtionde födelsedag, ett firande som säkert ekar här i östra grannlandet också. Eventuellt dundrar det i Lappo (Lapua på finska), där har Lappodagen firats av och till just 14 juli, den dag då 4700 svenskar vann över 4100 ryssar i ett fältslag för 209 år sedan, i det krig som på sätt och vis inledde Finlands förlossning till en självständig stat. Med en ”mellantid” som ryskt storfurstendöme i drygt 100 år.

Fira med Toblerone! Matterhorn (alpen som är avbildad på fodralet) nåddes idag för 152 år sedan av Edward Whymper. Med sina 4478 meter över havet är den inte den högsta toppen i Europas alpmassiv, men tydligen en något svårbemästrad sådan. Att fyra av de sju medföljarna omkom under nedklättringen är tydligen mindre viktigt, toppen var nådd. Toblerone skapades av Theodor Tobler.

Många kända och okända människor är födda fjortonde juli. T.ex Ingmar Bergman och hans ena hustru, pianisten Käbi Laretei. Folke(t) har namnsdag i Sverige, Alice i Finland. Och just därför beslöt sig trubaduren och musan för att ingå äktenskap denna dag – bådas mammor hette Alice. De firar sidenbröllop idag med att bl.a. besöka mammornas gravar. Några år senare skulle detta par vara hedersgäster på ett bröllop, de tillfrågades om 14 juli passar. Trubaduren nästan skrek i telefonen:”Joo! Det är vår bröllopsdag!” Ett gott omen, det blev ett bröllop till samma dag. Träbröllopsdagen firas medelst bilförflyttning till sommartraditionen. Väl framme äts en god middag, vilas lite, sen blir det Enlevering. Ur seraljen.

Vackert och gott, då för fem år sedan…

 

Forsande bomull

Forssa. Staden mittemellan. 100 kilometer mot sydväst ligger Åbo, 100 kilometer mot nordost hittar vi Tammerfors – och i sydost ligger Hufvudstaden på lite, lite på 100 kilometers avstånd.

Hur kan en stad heta Forssa? OrdOdlaren har, skam att säga, aldrig ägnat en tanke åt det hållet. Inte har staden varit alltför bekant heller, mest utkanten, där det finns en travbana. Och för en vecka sedan var OO på väg in till hantverkscentret Sigrid i nämnda stad, men tog en svängom och landade i museet i stället. En vänlig själ i människoformat berättade kort, visade en bok där bl.a. Georg Theodor Polychron Chiewitz tronade (han har åstadkommit stora spår i jobbstaden Lovisa, arkitekt, 1815-62) – så OO köpte boken, och klev in i historien och har stundvis varit förlorad en stund då och så. Som vanligt.

Det var bomullen som marscherade fram. Den skulle spinnas, färgas, vävas och säljas. Den krävde maskiner som krävde kraft, vattenkraft. Axel Wilhelm Wahren (1814-85) kom från Sverige till Jockis (Jokioinen) med stora kunskaper och eventuellt större visioner, och efter knappt tio år sökte han nya bopålar och fann dem tio kilometer österut, hittade forsen för kraften, kompanjoner för finansiering. Och spinneriet med färgeri grundades 1847, väveriet på en kilometers avstånd 1854. Succén var given, visionerna flödade.

Vännen Chiewitz från studietiden i Stockholm etablerade sig likaså i Finland, som arkitekt (riddarhuset i Helsingfors är en av hans ståtligaste skapelser), han planerade och brukspatron Wahren lät bygga. En harmonisk industrianläggning, hus för arbetarna (pytingit – lyssna på likheten med byggning), matservering (kostholli, igen enkelt förfinskad svenska), skola, butik, kyrka, bibliotek, bryggeri, hotell, park, vägar, broar… samhället växte så det knakade. Och för de unga arbetarna utan familj anställdes en sööterska (sje-ljudet är svårt för finskatalande) som väckte och städade och tvättade. Samhället vid forsen, Forsa, som Wahren lär ha initierat, blev köping 1923 och därmed fristående från moderkommunen Tammela. Då hade tyvärr utvecklingen stagnerat, bomullsindustrin fusionerades med Finlayson (skotten som grundade företaget i Tammerfors hette så!) 1934 och produktionen upphörde i helfinska staden (från 1964) Forssa på 1970-talet.

Gruppen på Piippuaukio, skorstenen skymtar till vänster,  på väg till hantverkscentret Sigrid

Det kulturhistoriskt värdefulla området köptes av staden 1982 och har utvecklats till ett kulturcentrum med brett spektrum. Museet finns i bomullslagret, medborgarinstitut, musikinstitut, bibliotek och yrkeshögskola i spinneriet, bildkonstskola i färgeriet, textilmuseet Tyyki (tänk svenska!) i gjuteriet (som grundades för att tillverka reservdelar till maskinerna). Med mera. Och ett harmoniskt torg finns i centrum, Piippuaukio (Skorstensplatsen?) med Wahren själv övervakande som en byst (Ville Vallgren, från Borgå, är skulptören) lite vid sidan om. En stad värd att besöka!

Brukspatronen himself, adlad 1876.

Det sista minnet från travbanan är inte positivt. Det regnade, hästen galopperade och blev diskvalificerad, kusken fick böter – och gissa vem som dagen därpå putsade och tvättade seldon, sulky och kläder. Nu finns det betydligt trevligare Forssa-minnen lagrade i hjärnan, återbesök med mera tid hägrar. Nån gång. Som vanligt.

En trevligt ritad bild av området, förstora upp och förstå förklaringarna…. Här kommer en hastig översättning för säkerhets skull: 1 bomullsspinneriet, 2 bomullsmagasinet, 3 pipan (skorstenen), 4 färgeriet, 5 spinneri för ”sämre” bomull, svårt översätta, 6 snickeriverkstad, 7 ”elbässen”, lokomotivet som drog eltåget mellan spinneriet och väveriet 1898-1922, 8 vattenkraftverket, 9 gjuteriet, 10 kvarnen, 11 förstår varje läsare, 12 gatan heter Wahrengatan, byggningar, 13 fabrikens skola, 14 park och växthus, 15 förstår alla, 16 bysten av Wahren.