Tretton, tjugo och vilken knut (Knut)?

Den lilla flickan förstod inte det där med julens slut. ”Tjugondedag knut, då kastas julen ut”. Men vart? I någon knut? Eller knöt man något? I varje fall den trettonde januari, och det var ju inte den tjugonde, och trettondagen var den sjätte. Svårt för en ung och ännu inte fylld hjärna!

Alla sex sjuarmade el-ljusstakar skall ut. Snömassorna från 12 januari kan anas.

Allt löste sig med stigande ålder och mer information. Hon lärde sig att räkna 20 dagar från jul, likaså tretton. Knut har namnsdag. Allt fortfarande vill OO hålla kvar mysigheten så länge som möjligt, även om många anser att trettondagen är den rätta julbortstädningsdagen.

Det ser ju nästan mysigt ut. Saknar det mjuka stjärnljuset varje år.

Och så finns det ju folk som slänger ut julgranen direkt efter julannandag (julandradag? Annandag jul? Det där ordet är fortfarande vacklande i vokabulären). Det tycker OO är lite väl grymt. Här i huset barras det inte, en ädelgran inköps varje år. Den pryds med traditionella spelande tomtar och sjungande änglar, flaggor och en hel del pinglande gamla små metallklockor. Plus lite nyinköpta prydnader. Lite tomtar omkring hör också till.

Knut, ja. Vi får ta oss till Danmark, slutet av 1000-talet. Knut Lavard (”tillnamnet”, äronamnet, är starkt besläktat med nuvarande engelska Lord, men lär ursprungligen ha betytt husbonde, brödherre – vad det nu sen är) föddes 1096 och blev föräldralös 1102. Hans farbror Nils blev kung i Danmark och Knut fick en god uppfostran. 1112 skickades han till Tyskland för att få politisk och militär utbildning.

Han hade ärvt stora rikedomar, kom tillbaks efter två år, gifte sig med Ingeborg som inte heller var någon fattiglapp. Han började ordna upp i det kaotiska landet, konung Nils var först nöjd, men sen blev det annat ljud i skällan, Knut mördades av kungafamiljen.

Knut var en stjärna på många sätt. Han var lång, vacker, förde sig ståtligt och ridderligt, delade med sig av sitt överflöd, hade goda ledaregenskaper, var vältalig, var beundrad – suck, tänk så mycket man vet om honom… Man har ju haft nästan 900 år på sig att förbättra historierna. Han utvecklade också landets försvarsverk. Inte att undra på att han utgjorde ett stort hot för kungen med son. Han mördades 7 januari 1131. Och på platsen sprang det fram en källa, där byggdes ett kapell, och runt den byggnaden var gräset grönt året om. Och så blev det inbördeskrig som varade i 25 år. Då var sonen Valdemar, som föddes en vecka efter mordet, redo att ta över. Och så började man fira knutsgillen på dödsdagen.

Men, kära traditionsuppbärare! 13 januari, inte sjunde, är det frågan om! Hur i alla dagar… Han fick sitt namn efter sin farbror Knut IV den helige, vars minnesdag är 13 januari. Han dödades 1086, usch så man slog ihjäl varandra. Det finns alltså alternativ till julgransplundring och knutsgille – i år i snöskottandets tecken. Bara att välja efter behag.

Sen pituinen se – så avslutas berättelser på finska. Motsvaras kanske av det svenska ”de va dé de”.

Influerare under inflytande av influensa?

OrdOdlaren är ingen infuerare/influencer (bevare mig för det, säger tangentknäpparen). Ett visst inflytande hade hon troligtvis under sitt yrkesliv – men influensa har hon varit förskonad från, såvitt hon vet…

I 1500-talsskriften ”Om pestilenzien och hennes orsaker” står det att sjukdomar kunde bero på ”Himmelens onde Influenz”. Begreppet ‘Influens’ hörde till astrologins vokabulär – hur himlakropparna inverkar på jorden. En del källor som OO tittat på påstår att himlakropparna ansågs producera flytande ämnen i vissa konstellationer, människorna påverkades därav.

Influentia = flöda in, influera = påverka, inverka, ha inflytande… Influensa kom in i svenskan via italienska influenza 1783. Ryskans gripp (= ungefär heshet) exporterades till tyskan och franskan som die Grippe och la grippe. Språkkunniga må upplysa OO om hur vanliga dessa ord är i dagens läge.

Influerare/influencers uttalar sig i sociala medier, för oftast betalt för att uttala sig positivt om produkter av alla de slag. Nutida marknadsföring. Biter inte på gamla tanter som OO.

Pester, epidemier, pandemier och all slags influensor har drabbat och drabbar vår värld. Alldeles i denna pandemis början, i början av april 2020, ingick en intressant artikel om sådana i den ultralokala tidningen Nya Östis. OO bannade sig själv för att hon inte sparat tidningens innehåll. Skribenten är bekant till OO sen många år, så hon kontaktade denna Thomas R och bad om hans artikel. Vad tror ni? Jo, inte enbart artikeln kom, utan också hans källmaterial! Så OO satte igång med att läsa, och oj, så bekant det känns, speciellt om spanska sjukan (som inte alls var spansk). Den bröt ut under första världskrigets slut, på våren 1918, och alla vågor var inte över förrän på vintern 1920.

I Finland publicerades en kungörelse från myndigheterna hösten 1918, och den upprepades några gånger under de kommande åren. Här kommer den i tre bilder, så som den publicerades i lokaltidningen Östra Nyland:

Verkar textens början bekant? Den här pandemin minskade tilltron till läkarvetenskapen, som hade inget bot att servera. Bakteriologin hade börjat ge förklaringar och bot till bl.a. kolera och tuberkulos, nu förväntade folket sig att en influensabakterie skulle hittas. Nä. Virus upptäcktes först 1931. Och då hade det virus som förorsakade spanska sjukan gått hädan.

”Det är den sjukes skyldighet…”. Just det, ja. Folksamlingar, renlighet, vistas ute i det fria… Aktuellt?

Ha ha. Minns den skylt som av nostalgiskäl (?) fanns kvar på en del gamla apotek ännu på 1970-talet: ”Spotta icke på golfvet”. Intag sängen stig upp först när du känner dig frisk. Jo. Bastubad ha visat sig vara skadliga. Ett snällt sätt att upplysa finländare om att talesättet ”Om inte bastu, tjära eller brännvin hjälper, då är loppet kört…” kanske inte alltid är värt att sätta sin fulla tilltro till.

Nya Östis utkommer i Lovisa. Där bor också Inge Löök, vida känd för sina kort med de två gummorna som roar sig på allehanda sätt. Redan i våras hade hon det här ”coronaisoleringskortet” klart. Gummorna har bosatt sig under coronahatten, gjort omgivningen mysig och får förnödenheter per lina. Förbise cirkeln i mitten, OO värnar om det som heter copyright och har plockat från Inge Lööks egen kopieringsskyddade sida. OO har redan spritt ut tio såna här kort i världen, lagret är slut här hemma. Fler skall köpas och utsändas. Hoppas diverse postverk sköter sig.

Fortsättning följer.

Januarirosen

Nummer två eller näst sist i den minst krokiga rabatten av fyra. Planterad 13 maj 2000. Lever och mår, blommar vitt och länge, växer och sticks om man blir för närgången. Tillägnad sjukskötarna vid Borgå sjukhus.

‘Blanc Double de Coubert’, en rugosaros. Januaribilden i Borgå Trädgårdsförenings tredje och sista ros-väggkalender. När rosariet vid Borgå sjukhus grundades 13 maj 1997 slogs det fast att där skall endast finnas buskrosor, möjligast gamla. Varje ros skall dessutom tillägnas någon, några eller något. Den svårfångade rosen – vitvit blomma, mörka blad, rosens tunna och skira kronblad blir snabbt bruna i kanterna – fångades 2 juli 2020. Jo, det finns cirka 10 kalendrar kvar, allt som allt. Någon hugad köpare?

Tänk er 1700-talet. Ivriga botanister, upptäcktsresande och äventyrslystna unga män flängde runt i världen och utsatte sig för konstiga strapatser, samlade frön och växter, antecknade, skickade hem, kom själva mera eller mindre sent omsider hem, fullastade med allsköns spännande växter. På 1800-talet började man skaka och blanda, korspollinera och ha sig. Tusentals nya rosor såg dagens ljus. Rugosarosen från östra Asien blev ändå inte populär som korsningsobjekt förrän i slutet av århundradet. Ursprungsrosen – vresrosen – har numera blivit hatobjekt, den trivs för bra och tränger undan annan växtlighet.

Men det finns korsningar att välja mellan! Minst något över hundra. Flitigast verkar man ha varit i Sankt Petersburg och i Frankrike, roskorsningarnas förlovade land. Och dessa rugosor är verkligt tacksamma. De blommar på färska årsskott – och länge. De kan klippas ner helt och hållet på hösten exempelvis vart fjärde år, blommar direkt följande sommar. Till följd av omändringar utanför sjukhuset klipptes ”vår” buske ner 12 juni 2016. Ett år och två veckor senare såg den ut så här:

Växtkraft saknas definitivt inte. Den gömmer effektivt nummer ett i raden, en gallicaros, som är mera lågväxande. Närbilden som blev tvåa i tävlingen om att bli årets januaribild:

”Couberts dubbla vita” kommer från byn Coubert i Brie öster om Paris – det är inte enbart vitmögelost som gäller där! Den lanserades 1892 av trädgårdsmästaren i tredje led, Charles Pierre Marie Cochet-Cochet (1866 – 1936). Han såg på sitt verk och fann det gott, ”den vitaste och mest vildrosdoftande”. Den andra rosföräldern var ‘Mademoiselle de Sombreuil’, gräddvit, dubbel och ”född” 1850.

Jovisst, det är känt att en man i latinska länder kan heta Marie, men stammade han på sitt efternamn när han presenterade sig? Pappan hette Cochet i efternamn, han hade troligen stor syskonskara, sonen valde en kusin till sin äkta maka. Gemensamt lär de ha beslutat att dubbla efternamnet. Här i Finland där vi kan ha dubbelefternamn med bindestreck emellan har ännu ingen kommit på idén. Även om Eriksson gift sig med Eriksson. Försökte förgäves få studiekamraten Lindfors som gifte sig med Lindman att ta namnet Lindforsman en gång… Men manspersonen A-son gifte sig med kvinnan B-son, hon heter nu B-son-A-son, han heter A-son-B-son. Jämlikt och elegant, OO gillar.

Busken fotograferad senare i juli samma år. Det börjar kanske bli dags att klippa ner den helt och hållet på nytt hösten 2021. OO är inte ensam om att ta beslutet. Hemma finns en 5-6 meter lång häck av en annan vit rugosasort, den kapar OO gladeligen utan tvekan var fjärde höst, senast 2019. Den blommade utan att knota i juli 2020.

Under de senaste ca 20 åren har det uppstått och korsats fram flera intressanta rugosor i Finland. De klarar sig galant upp till ca Uleåborg, kanske ännu högre. Fram för rugosan (finska tarhakurtturuusu), ned med vresrosen (finska kurtturuusu)!

Nytt år, nya vägar

Utegymmet stänger i oktober-november. Då säckar OrdOdlaren ihop. De naturliga varierande rörelsemöjligheterna minskar. Vädret och mörkret gör sitt till. Festligheterna i december ökar ytterligare på slöheten – även om det ingalunda frossas i överflöd – men det sitts, skrivs, löses korsord, liggs, läses, glos på TV…

Ett lyft i kragen görs alltid i början av året. Utåt verkar det som nyårslöfte, men en historisk tillbakablick ger vid handen att det är en väl inrotad vana. Även om höger vrist sätter käpp i hjulet då och då.

Starten sker vid postlådorna och den ”egna” vägstumpen är 40 meter. Vanligtvis har OO styrt åt diametralt motsatt håll, men ett stalltips från grannen innebar riktning ungefär söderut. Ett lätt snöfall och nästan ingen temperatur alls (+-0,0).

Först skall ”stora vägen” forceras. Och så kommer en bil från höger, sen kom två från vänster, direkt efter ytterligare en från höger… OO trampar som en ivrig dressyrhäst. Dessutom är det ganska så halt på asfalten. Försiktigt övertassande!

Några hundra meter in på den lugna vägen konstateras ett vinteride. Bikupor, ett dussintal. OO känner inte till ägaren, i varje fall handlar det inte om de bin som hjälper oss i trädgårdsarbetet. De övervintrar närmare sin ägare.

En bit in på skogsbilvägen, helt outforskad av OO. Kartan är kollad, men av fot-orsaker bör hon vända efter 15 – 20 minuter. Ser riktigt idylliskt och skönt ut…

Grannen varnade för blöta. Fotspår i nysnön visade att det inte är fråga om alltför stora skonedblötningsrisker. Vatten rinner över vägen, dock tillräckligt hårt underlag. Mera snö och minusgrader kan göra det här stället förrädiskt. Ett dygn senare, i skrivande stund, har det hänt. -2,4 och cirka tio centimeter fluffig snö har landat, mera av den varan finns fortfarande i luften.

Den nedfallande snön skapar konstverk. De här vinterståndarna ser riktigt läckra ut.

Men va e dehär då? Det är ju en av Påsköns människoskulpturer som håller på och växer upp! Borde man börja gräva runt den? Tänk om… Hähähä.

Den här installationen har fascinerat tidigare. En vanlig björk, en ovanligt cylinderformad gran och en knotigare björk. En prispall med vinnaren i mitten? OO har övergett den nya skogsvägen, vänt om och är på väg hemåt för att glo på följande tävling i Tour de ski. Vem hamnar på prispallen…

Blott blått… Den blå skymningen fascinerar, här fångades den bra! OO känner inte invånarna, men deras hund är känslig och skäller ordentligt varje gång hon gått förbi, och ändå ligger huset rejält hundra meter från vägen. Tydligen något mystiskt i hennes rörelser?

Hemma, en dryg halvtimme senare. De inledande postlådorna finns utanför bilden till vänster. Rabatterna verkar få sova åtminstone en vecka under snötäcke. OO satte sig vid TV och kunde konstatera att de manliga atleterna i skidtävlingen avverkade 15 kilometer på skidor på ungefär samma tid som OO strosat drygt två likadana måttenheter. Dock utan skidor, utan spår, utan toppkondition – men hon såg mycket mer än ett spår och rakt fram!

Och – ja – 2021 verkar förbereda utegym. Det blir skottår i år. Lite, åtminstone.

Från skogen

Sylvester, Silvia, Sylvia, Silvio, Silva, Silvo, Sylvi, da Silva, Silvana. Det latinska silva betyder skog, följaktligen blir Sylvester (Silvester, Silvestro) ”man från skogen”. Namnsdag på nyårsafton. Sylvia, Silva och Sylvi har ändå en egen dag, 8 augusti, i Sverige förstås också Silvia, på samma dag.

Det skall glittra på nyårsafton. Granens skottämnen ser också ut som en stjärna.

Silvestro I var påve 314 – 335, under den tid när kristendomen gick från förföljd tro till mest gynnad religion i Romarriket. Allt som hände då var knappeligen initierat av honom. En del källor berättar att han var fysiskt tuff. Hur som helst, helgonförklarad, hans dödsdag, eventuellt begravningsdag, är idag, 31 december. Passar ju bra att ”fira Sylvester” i skogen, Sylvesterbal bland tallarna, hur låter det? Allt firande skall ju ske utomhus i dessa tider, så… Balen kan få effekter av både Rambo och Rocky Balboa – men snällt. Sylvester Stallone.

Tre andra påvar har haft samma namn. Nummer två, 999-1003 var en skicklig matematiker och gynnade vetenskap, nummer tre var påve i tre månader 1045, tillsattes, avsattes, blev av med sina prästerliga rättigheter, fick dem tillbaka, blev biskop… Nummer fyra (1105-1111) nämns knappt, klassificeras som en motpåve under en turbulent tid. Det om dem.

Mera nyårsglitter i julgranen

Sylvia Vrethammar, Silvio Berlusconi, drottning Silvia, Satu Silvo (finsk skådespelare), Sylvi Kekkonen (1900-74), Carin da Silva (ett av de vanligaste efternamnen i Portugal) – visst finns det kända personer att fira idag och 8.8. OrdOdlaren känner en Silvio också, men han kallas något helt annat, fråga inte OO varför. Zacharias Topelius ”Sylvias visor” inte att förglömma, innehåller symbolik om fåglar, flyttfåglar. Jovisst, trädgårdssångaren är en sylviasångare, Sylvia borin är det latinska namnet (OO:s egen Trädgårdssångare bor inne, påpekade ordsvängaren på andra sidan köksbordet…)

Felis silvestris, europeisk vildkatt. Pinus sylvestris, vår vanliga tall. Malus sylvestris, vildapel. Exempel på sådant som finns i skogen. En asteroid heter Sylvia, upptäckt 1866. Den har två månar, gissa namnen! – – – Romulus och Remus. Rhea Silvia var mor till dessa två, så säger mytologin…

Nu räcker det. Det är nyårsafton, vi skall ta emot ett nytt år. Det där med porlande dryck och ”havets frukter” är en synnerligen ny tradition (och korsord?). Smällare och dunder är desto äldre – vi anses hjälpa asaguden Tor att hålla onda makter på avstånd. Ett skott/en smäll i vart och ett av de fyra väderstrecken räcker.

Mera att tänka på:

• börja alltid med höger fot på nyårsdagen (gärna på aftonen också)
• hoppa från en stol vid tolvslaget, gärna med en slant i handen
• ät en druva vid varje klockslag när det nya året rings in (äsch, OO glömde köpa druvor – kanske det går lika bra med frysta blåbär?)
• Gå runt kvarteret (det blir en lång runda här i obygden) med en tom resväska i handen vid tolvslaget, då får du ett år med resor (iväg på den promenaden, kanske vi får bort covid-19 då…)

OO:s traditionella 12-slagsbild

• Välj underkläder med avsikt: röda för kärlek, gula för välfärd och framgång, blå för god hälsa, lugn och ro (sjutton, OO har inga sådana färger…)
• Ät ”rund” mat för lycka, välstånd och rikedom, klä dig gärna i prickiga kläder också (korv, linser – gärna italienska cotechino med just linser – , ärter, runda frukter – – OO har laddat med linser, frukter…)
• Stöp nyårslyckor – men inte i bly. Det går lika bra med flytande stearin i kallt vatten. Dessutom kan man spå det kommande året i teblad, men hur?

De isländska rackarna fick komma med än en gång, med sprakastickor (tomtebloss) och chiliproduktburkar

Spå i teblad: en tesked stora teblad i en vit kopp, slå kokande vatten över, drick tills endast några milliliter återstår. Håll koppen i vänster hand, snurra tre varv motsols. Tänk klart och tydligt på din fråga, då får du klarare svar.

Gott Nytt Virusfritt 2021 till er alla!

Den förtrollade flöjten

Sisäänheitto-ooppera. Inkastningsopera. Så lär en finsk kändis ha beskrivit Trollflöjten, eftersom han själv kastades in i operans värld via det sång-sagospelet.

Samma här. OrdOdlaren såg Ingmar Bergmans filmatisering av operan i TV troligen redan 1975, fick tag i ett 3-LP-skivors album med texthäfte och regissörens kommentarer 31 augusti 1978, och var såld. Totalt. Lyssnade och läste och lärde sig. Förstås finns skivorna kvar – men inte skivspelaren.

Håkan Hagegård var en rolig och välsjungande Papageno, de övriga stjärnorna i filmen var inte så bekanta. Redan då visste OO om operafestivalen i Nyslott, och lusten att åka dit och kunna avnjuta August Everdings fantastiska iscensättning väcktes. De flesta av OO:s minnesbilder kommer från den regin, såg den första gången på plats först 1994. Genommusikaliska pianisten Ralf Gothoni dirigerade då, och OO tog sig dit med tandemcykel och tåg.

Trollflöjten har stått på repertoaren under flera somrar i Nyslott, samma geniala regi om och om igen. Den har getts i TV, OO bandade och såg, många gånger. Nu är kassetten kastad och ingen videobandspelare har funnits på länge i huset. Ny publik och nya sångare har kommit till med ojämna mellanrum. Finlands stora basar, Martti Talvela, Matti Salminen och Jaakko Ryhänen, har gjort Sarastros roll åtskilliga gånger. I uppsättningen 2014 var det stora (1.92) Mika Kares tur, på bilden ovan och här under med Tuomas Katajala (Tamino) och Anna Immonen (Pamina).

Bilderna har OO fräckt stulit från Mikas Facebook-sida. Har meddelat ägaren om stölden.

En speciell säregenhet i uppsättningen är de rörliga träden. Här handlar det om slutscenen, där Papagena och Papageno får barn på barn på barn, det bara kryllar av dem till slut. Alla är grönklädda. Roligt och rörande.

OO räknade ut att hon upplevt operan ifråga i minst sex olika uppsättningar. Förutom de nämnda två blev det en uppsättning på vår nationalopera – med hela Lovisa Gymnasium i salongen. Det var ett arrangemang som OO slet med, alla lärare och elever var inte överförtjusta på förhand i att tvingas med på något sådant. För en rätt så stor del av dem blev det ändå en positiv upplevelse.

30 december 2017 blev OO och BJR inbjudna till nationaloperan till en verkligt speciell föreställning som ursprungligen gjorts av komiska operan i Berlin. Nånting mittemellan ritade seriebilder, teater, sångspel och opera. Erica Back gjorde då en av de tre damerna (stolt rökande cigarett med långt munstycke). Hon stod för inbjudan, och på köpet fick vi umgås med hennes föräldrar, goda vänner till OO redan innan denna operasångare ens var påtänkt!

En uppsättning har OO sett på bio i direktsändning från Metropolitan. Fult sagt, en ful iscensättning. Punkt.

En annan gång satt OO i en biosalong i Borgå och kände sig stolt, helt utan orsak. En föreställning från The Royal Opera House i London, med Mika Kares som Sarastro. Flera operahus i Europa har engagerat honom för den rollen under de senaste åren. Han gör den med bravur!

Nu kommer det: Royal Opera House bjuder på en julklapp! ”Bara” att gå in på Youtube och se föreställningen, 2 timmar, 33 minuter och 42 sekunder lång. I 12 dagar, från och med igår, juldagen. Varsågoda! OO är dålig på det där med att ge konstiga länkar, hittade föreställningen själv när hon skrev in ”Mozart´s The Magic Flute in full form” i sökfältet på Youtube.

Första Sarastro-arian (O Isis und Osiris) kommer vid 1.13, ”Hämnd-arian” (Der Hölle Rache – Helvetets hämnd) med halsbrytande höga toner av Nattens Drottning dyker upp vid 1.25 och Sarastros andra aria (In Diesen Heilig`n Hallen) vid 1.29. Njutning garanteras. Mika bara ÄR bra! (Hon som är Pamina där är garanterat längre än OO, 1.58 i strumplästen, använder pall eller hoppar högt när hon träffar Mika Kares, för att nå upp. OK, han har böjlig rygg…)

Operan hade urpremiär 30 september 1791. Mozart började jobba med musiken i mars samma år. Teaterchefen, författaren, frimuraren med sinne för publiksmak och ekonomisk lönsamhet, med namnet Emanuel Schikaneder, stod för texten, librettot. Han ville åstadkomma skratt och skapade Papageno som roll för sig själv. Mozarts svägerska var koloratursopran, Nattens Drottning skapades för henne. Taminos roll gjordes för en sångare som också spelade flöjt.

En ytlig fars med ett djup att fundera över. En opera där ingen dör. Redan under det första spelåret gavs den 100 gånger.