Marknadsyra

”Salamanca Market”. Det var det korta och koncisa svaret på frågan om vad som är sevärt i Tasmanien, huvudstaden Hobart. Det var ett verkligt gott råd, även om kroppens finländska klocka visade på midnatt när stegen styrdes ditåt vid niotiden på morgonen, dag ett Down Under.

Oj. Det är det uttryck som beskriver känslorna där bäst. Försäljare i minst dubbla rader på den halvkilometer (ca) långa gatan. Vårliga grönsaker, alla möjliga inläggningar och allt möjligt att lägga in via munnen, hantverk av många slag (trä, trä trä…), böcker, musik, konst, läder och kläder… Varje lördag året runt, alltsedan januari 1972. Då som ett mera hippie-artat lopptorg. Och då tolv försäljare, numera över 300. Köpte? Äpplen, väska, brödkniv (huon pine), pepparkvarn, ostar. Mums. Fem timmar av njutning.

Dag två. Farm Gate Market. Uppdukad på gatan precis vid hotellet, mitt i stan. Perfekt utsiktsplats genom hotellrumsfönstret på sjätte våningen. Denna gatstump ockuperas varje söndag av lokala producenter kl 8.30 – 13. ät- och drickbart, blommor, utplanteringsväxter, bakverk, gatukök. Tyvärr regn. Muntra försäljare ändå – och en frack-klädd man spelade klassisk musik på violin. På en trappa, under tak. Smaskiga muffins inköptes och avnjöts med te ”hemma på rummet”.

Dag åtta, ny plats. Mornington Peninsula, söderom Melbourne. Organiserade marknader s.g.s varje dag nånstans på ett område ungefär lika stort som Östra Nyland. Aldrig två marknader samtidigt, koordineringen verkar exemplarisk. Området är troligen befolkat av fler människor än i nämnda finländska trakt, både producenter och konsumenter. Den besökta marknaden var uppdukad på en skolas ”gräsplan”, försäljarna placerade i en stor-stor dubbel ring. Smart. undersökte en mängd plantor, bekanta och obekanta sorter av kryddor, tomater, chili… Inköp: hantverkstillverkad hatt i linne-bomull, direkt av tillverkaren, förstås. Lakrits, lokal sådan. Och tittade och pratade och frågade och berättade och fotade… Rosor, suck… Kommer i ett anat kapitel.

Tyvärr, OrdOdlaren verkar ha förlorat bildkontrollen på detta forum. Någonting obegripbart har skett. Är inte alls nöjd med utvecklingen/avvecklingen här. Behöver hjälp. I skrivande stund är det totalt osäkert hur illustrationen till denna epistel blir. Så, bästa läsare, ni för nöja er med det lilla som bjuds. Skulle gärna bjuda er på sex-sju bilder, men…

Bättre lycka nästa gång. Kanske.

Dagen idag, tredje söndagen i januari

OrdOdlaren slog sig. En tankeställare. Lådorna i garaget! In med dem från kölden, nu skall det skannas diabilder från januari 1996! Ojdå. Sex lådor, 600 bilder… Trots 23 år är resan i Indien i gott minne, så optimistiskt satte urvalsprocessen igång. ”Hinduism” (så kallas ju den variation av gamla religioner som utövas i Indien), sikhism och baha´i. Världsreligionerna Dag.

Förstås ville inte datorn och skannern samarbeta. Efter sju sorger och åtta bedrövelser och utan att veta vemsomhargjortvad fick det tekniska för sig att det skall fungera, i alla fall. Det blev många bilder, många roliga minnen…

”Turisttemplet” framom alla andra i Delhi: Laxminarayan eller Birla Mandir, byggt under 1930-talet av familjen Birla (det påstås att det i den släkten heter att varje generation måste bygga ett tempel, för att söner skall födas… ). Rent, glänsande, massor av marmor, snyggt – området är ungefär tre hektar stort med parker, föreläsningssalar, stora avbildningar av gudar och heliga män..

Vår guide förklarade den urgamla lyckosymbolen och andra visuella framställningar.

Nandi, tjuren som är Shivas följeslagare, fanns väl synlig nära huvudporten. Det är han som spelar på flöjt när Shiva dansar sin förstörelsedans.

Den här Shiva-figuren fanns vid vägen till ”begravningsplatsen” i den heliga staden Haridwar, alltså platsen där avlidna människor bränns och askan strös i Ganges. Där tillbringade vi en intressant timme. Folk berättade gärna och var i sin tur nyfikna på oss. En för dem helt främmande tanke var att begrava avlidna djupt ner i jorden…

Den absolut heligaste platsen i denna heliga stad är Har Ki Pauri. Här anses både Shiva och Vishnu ha vistats under Veda-tiden. Ett fotavtryck av Vishnu lär ännu finnas kvar – förstås inte en plats som skall besudlas av turister. Ligger nedströms från ovannämnda plats – men det finns en stark ”renande” ström däremellan. De heliga renande baden tas till ackompanjemang av stoj, skratt och skrik, kvinnor går i vattnet iklädda sari, karlfolk har enorma badbyxor. Strömmen är rätt kraftig, det finns ordentligt fästa grova kedjor att hålla i medan man doppar sig.

Heliga män av olika slag finns. Denna man börjar varje dag med att smörja in sig i olja och aska (”då fryser man inte”, borde kanske provas?). Dagen tillbringar han med offerceremonier, häller vatten från Ganges över några Lingam, fruktbarhetssymboler för Shiva. Sen badar han i floden, går hem till sin koja  – och räknar de pengar han fått av turister som vill höra hans historia…

Sikhtempel, en Gurdwara i Delhi. Sikhismen, som är mest koncentrerad till Punjab, har ca 25 miljoner anhängare. En monoteistisk religion som betonar jämlikhet. ”Alla manliga sikher har turban och heter Singh” gäller inte till 100%, varianter finns. de som har turban klipper aldrig sitt hår, visar det endast för familjen. Små pojkar börjar med ”Lilla My-frisyr” som täcks av ett litet gult tygstycke.

Alla som går in i en Gurdwara skall ha huvudet täckt (lite ditåt…), det gäller också finländska religionslärare… I templet idkas högläsning ur den heliga skriften Adi Granth, man umgås, äter mat som serveras där. Fötterna skall vara bara och rena. Det gick bra med ”tempelstrumpor” för västerlänningar. Tempelgolv kan vara verkligt heta.

1800-talsreligionen baha´i (uttalas ba-haa-i-i) instiftade denna Dagen Idag, och den firades första gången i det utmärkta året 1950. Det här templet, format som en lotusblomma, finns också i Delhis nuvarande utkanter. Så fort som någon trampade ack så litet på planteringarnas kanter hördes en ilsken ”gymnastiklärarvisselpipa” och personen fick en åthutning. Templet är helt tyst, tomt så när som på sittplatser. Inte ens en viskning fick förekomma.

Templet var då helt nytt. OO nämnde om det vid hemkomsten för en bekant som i sin tur berättade för en bekant tillhörande baha´i, från Iran. ”VA, har hon fotografier? Arkitekten är min kusin!”

OO fick ett oförglömligt möte med två sikh-familjer i Haridwar. Yaswinder Kaur (alla kvinnor heter Kaur) här på bilden berättade att hon är lärare i psykologi. OO:s haka föll ner, sedan hennes. Vi brevväxlade i några år, men sen flyttade hon till Kanada och kontakten bröts.

Dagens jubilarer

Nu sällar sig OrdOdlaren till gänget ”Nu skall jag avslöja något om mig själv”-skrivarna. Ett sätt att locka nyfikna läsare? I varje fall är OO på grund av Dagen Idag föranledd att erkänna en brist i sin bildning: Hon har inte läst 1920-talsböckerna om Nalle Puh, än mindre sett någon Walt Disney-film om denna håningsälskande björn i Sjumilaskogen.

Det är den internationella Nalle Puh-dagen idag. Passar bra med anledning av att en av OO:s litteraturkunniga vänner har födelsedag idag – och OO har inte gratulerat! Ännu. Hoppas detta fungerar som delgratulation, personen ifråga brukar läsa… A A Milne, författaren, föddes idag, för 137 år sedan. Efter hans död 1956 sålde änkan Winnie-the-Pooh-rättigheterna till Walt Disney Company, och 1966 började det komma filmer. OO har sett noll av dessa.

Orsak? Tja, inte skylla på någon. Internationella barnböcker, barnböcker överhuvudtaget, insöps inte på 1950-talet. Och när OO kom igång med läsandet blev det Fem och Äventyr och Kitty och W&W:s röd- och grönryggade i skolbiblioteket, för hela slanten. Det kommer säkert dagens jubilar ihåg! Bio, film och tecknat i den genren har inte heller hört till de inrutade vanorna.

Men korsord! Där dyker Ior upp titt som tätt, likaså Ru och Nasse. Och idag har OO studerat. Nalle Puh, Nasse (Piglet), Kanin (Rabbit), Ior (Eeyore), Kängu (Kangu), Ru (Roo), Uggla (Owl), Tiger (Tigger) och den enda människan i Sjumilaskogen (Hundred Acre Wood, 0,5 km²), Christoffer Robin. Milnes son och hans kramdjur inspirerade till böckerna, som utkom 1925 och 1928.

Inspirationskällorna

Milne var inte odelat glad över framgången. Hans författarregister var brett (debut 1917), med minst sex romaner, en mängd artiklar och minst 25 skådespel. Allvetande Wikipedia (AW) meddelar att hans vuxenlitteratur knappast alls lästes efter 1930-talet. Alla skrivare vill ju att deras alster skall läsas, OO förstår honom…

OO har bekanta som kan en mängd Nalle Puh-citat. Inte heller de fastnar så bra i den här hjärnan, kanske det finns lite ludd i den? Att folk ibland har ludd i öronen är allom bekant. Och att man skall veta vad man letar efter innan man börjar söka; att det inte lönar sig att ha bråttom om man inte vet vart man är på väg – allt det är ju så sant så. Sagt av en liten björn med en liten hjärna. Heffaklumpar är inte verkliga.

Författaren, sonen och björnen

Beskrivningarna av karaktärerna är underbara. Enligt AW verkar Tiger tilltala OO mest, han som älskar att göra woopsi-doppsi-lopp-di-loppsi-alli-hopsi-studs! Kanin passar också denna skribent; hittar på saker men trillar ofta dit själv – och odlar morötter. Nasse, han älskar hållon på svenska, på engelska ekollon (haycorn – acorn). Smarta översättare!

Borde planera in ett biblioteksbesök. Läsa först på svenska, sen på engelska. Och därefter kanske dags för filmer på något sätt.

Grattis, dagens födelsedagsbarn!

Fallande vatten

För en vecka sedan kunde vi i Den Stora Finlandssvenska Dagstidningen som utkommer i hufvudstaden läsa intressant om vatten. Mest minnesväckande var det som skrevs om vatten som bara rinner och rinner och aldrig ”tar slut”. Vattenfall. En av OO:s fascinationer, hon ville direkt skriva ett minnesblogginlägg. Men sen tog hon sig vatten över huvudet med andra skriverier, hon damp ner i minnenas brunn via en massa vattenfallsbilder, så det tog en vecka.

Hbl-artikeln handlade om Kaieuturfallet i norra Guyana. Svåråtkomligt, en timmes flygresa från landets huvudstad, flera dagar landvägen. 226 meter högt och 23 000 m³ vatten per sekund, väldiga massor (Hur många kubikmeter visar din vattenmätare per år?). Totalt oexploaterat. Inga räcken, inga asfalterade stigar, inga broar, inga souvenirbutiker.

Men sen: Några entusiaster har ägnat tid och energi åt att jämföra världens vattenfall med varandra och har på så sätt rangordnat de mest sevärda. Till OO:s stora glädje toppas listan av Iguazúfallen, för dem har hon och BJR sett! Före den Sydamerika-resan var en sådan plats totalt obekant. På den platsen på jorden rinner det vatten, minsann. En 2,7 kilometer lång ”sträcka” är full av fall. 700 av de metrarna finns i Brasilien, resten i Argentina. Vår argentinska guide började med att säga: ”Idag får ni se de stora scenerna, i morgon är ni själva på scenen!”

Först en bussresa på några kilometer genom den fredade regnskogen som sen öppnade sig och där stod ett fint gammalt hotell, och den fuktiga vandringen började. Gruppen utbrast både ”aah” och ”ooh” och ”näämen” – och reseledaren log och sa ”vänta bara!” På vissa ställen sträckte sig selfiepinnarna som en skog över folkmassornas huvuden. Och sen kom det. Djävulsgapet.

Man kunde gå ut på en ”utsiktsbro” och se fallet framifrån (Hur sjutton har betongpelarna byggts i de strömmande vattenmassorna? Av vilka våghalsingar?), men så gjorde inte OO, av omtanke om kameran. Och helblöta blev folk av den utfärden. Det räckte med att bli halvblöt, även om lufttemperaturen i övrigt var behagligt över 20 plus.

Följande dag var det dags för Argentina-delen. Långa vägar att traska, bryggor och broar att gå ut på, rakt över vattenmassorna, bredvid… Jovisst, vi var på scenen!

Titta på bilden, längst uppe till vänster kan en byggnad skönjas. Den förra bilden är tagen i närheten av den, och lite högerom byggnaden kan Djävulsgapets vattenmassor smått märkas. Antalet enskilda vattenfall varierar med vattenmängden under årets lopp. 19 fall beräknas som stora, totalmängden uppskattas till 160 – 270. Fallhöjden är allt mellan 40 och 80 meter, förutom Djävulsgapets 85.

Allt detta upplevdes i november 2014. I början av 2012 var OO och BJR på självpåhittad ”vattenfallsjakt” i en annan världsdel, i Sydafrika, delstaten Mpumalanga i nordöstra delen av riket. Närmare bestämt nära städerna Sabie och Graskop. Strax norrom städerna finns den väldiga Blyde River Canjon, ett erosionslandskap med ögonbedövande vyer. Ett tiotal vattenfall är utplacerade på kartan, ibland var dock vägarna av en svagt farbar kvalitet. Många fall fotades, men namnen noterades inte i kameran… Många fall hedrar gruvarbetarnas hemländer (guldfält!); där finns Lisbon falls och Berlin falls, roligast är Mac Mac-fallen, för att hedra skottar… Hästskon, Brudslöjan osv finns också. Fallhöjderna är oftast över 50 meter, vattenmassorna anspråkslösa – men snygga! Några bilder:

Torde vara Lisbon Falls

Det här fallet dök upp oplanerat, en annan dag…

Det här torde vara Brudslöjan

Bredare fall fanns också, Maria Shires Falls?

Det var i Island som OO förälskade sig i fallande vatten. Det är en annan historia.

Nyfiken på vattenfallslistan? Här finns den: http://www.worldvaterfalldatabase.com

Några nyttiga (njaa) nyord

OrdOdlaren är sällan den som tar till sig nymodigheter på direkten. Nä, det skall funderas och prövas lite först. Mycket, till och med. Och nu när nyordslistan för 2018 kom, då log OO. Hon har ju använt det ena ordet i över två år! Och inte bara ordet, gärningen också.

Bokashi. ”En japansk fermenteringsmetod…”. Det bästa som OO kommit på för köksavfallet sen hon var hästägare och allt biologiskt avfall sattes på sitt speciella ställe, omgivet av hästskit. Effektivt.

Ett föredrag i oktober 2016 var starten på det hela. Här har experten Marina radat ut lite attiraljer, flera av dem åkte hem med OO och BJR samma kväll, och sen har det rullat på.

Och bl.a. så här serverade hon förklaringen. Visst ”luktar” ströet med sina bakterier lite, men det är övergående, eftersom allt sker ”bakom lyckta dörrar”, lufttätt. Vintertid får den fermenterade massan frysa i olika säkra (för diverse djur) behållare, på våren grävs allt ner i odlingslandet och växterna exploderar. Nästan.

Andra nyord. Flossa? Dansrörelse? Nä. Vad säger kaiman Måås-Fjetterström (1873-1941) till det? En urgammal vävteknik i vilken hon designat fina värdefulla mattor. Har nyordslanserarna tappat det? En matta med lugg, dock kortare än rya. (Kaima = namne. Finskt ord med svensk ändelse. Så blir det ofta i korsspråkande. Se nedan.)

Intryckssanera? Det behövs då och då, och den verksamheten praktiserades redan på 1980-talet. Gymnasieläraren satt tyst i tysthet och blundade och tömde hjärnan. Fungerade faktiskt också rätt så bra i bussen. Nollavfall (eller i två ord), bra i stället för det nästan enbart mediasexiga zero waste. (Bokashi hjälper…)

Hur många nyord överlever och blir vardagliga? 34 lanserades. Vad minns ni av gamla nyord? Använder ni dem?

Döstäda (2017), används. #metoo… Alternativa fakta, fejkade nyheter… Och dabba är en dansrörelse! Ojdå. I äldre ungdom dabbade vi oss när vi gjorde bort oss. Ploggar ni? Joggar och plockar skräp samtidigt…

Korsspråkande (2016) – samtidig användning av en persons samtliga språk vid t.ex. inlärning. Oj, vad vi finlandssvenskar korsspråkar, vi vet ju knappt om vi pratar svenska, finska, slang eller dialekt när vi är igång. OO höll danskurs för både svenskspråkiga och finskspråkiga elever på samma gång: Nyt otetaan första steget vasemmalle, siis flickorna alkavat med höger… Det blev en rolig sekamelska (hi!). Och vid det här köksbordet blandas och svängs på många språk och dialekter. ”Kors” räcker inte. Läslov – dåligt. Läs = plugga, lov = ledighet.

Ögonkramp (2015) – när man tittat för länge på mobiltelefon (eller annan skärm). ”Inled varje lektion i skolan med att ha eleverna att blinka, blinka” – så sa optikern. När man stirrar på elektronisk skärm blinkar man mera sällan. Ögonen mår inte bra.

2015 kom också mansplaining – när en karl förklarar för en ”ovetande” kvinna hur saker och ting förhåller sig. Och så visar det sig att hon verkligen är en större expert än han, men hon är ju kvinna, så han förutsätter… Ordet finns också på isländska, att hrútskýra. Útskýra = förklara, hrútur = bässe… Informationen kommer från synnerligen tillförlitligt håll. På sätt och vis så kan man se vem som har en viss benägenhet att mansplaina. Eller vad sägs om den här bilden från en uteservering i Plettenberg Baai? Vem har måhända större benägenhet för det?

Vänder kalender

Det har varit lite svårt att vänja sig, men nu verkar OO vara på spåret igen: kalenderbyte 1 januari. Under alla 38 jobbår skedde det jobbet i augusti, då pynjades det med den lilla gröna boken som kom som födelsedagspresent från grannlandet, varje år. Här är skattkistan:

Och vad hittar vi väl där, ja vad hittar vi där?

Jo, alla de gröna och ett flertal andra – och skolans årsberättelser. De gröna måste prydas med någon tokig bild från gången sommar, elevlistor skrevs in, läsordningar likaså, varje ämne (psykologi, religion, studiehandledning, dans, övrig undervisning) hade sin egen färg… övrigt beaktandsvärt fick andra färger och figurer.

I kistan finns också mammas små kalendrar, den äldsta från 1948, den yngsta från 2005. OO:s äldsta är från 1967. Mammas anteckningar handlar främst om jordbruket. Nån gång skall det läsas…

Inför ett nytt år skall många notationer ”köras in”. De här två kalendrarna är oumbärliga hjälpredor. Den större (stor nog för att inte omkomma i tidningshögar) ligger på köksbordet och håller reda på körövningar, möten, kurser, konserter, operor, födelsedagar och andra tillställningar. Den ljusblå är den billigaste och behändigaste i handeln, fungerar som en förkrympt kopia av den tidigare nämnda. den halas upp ur handväskan när ett nytt datum för möte skall slås fast på det innevarande mötet, t.ex. Såvida den inte har blivit hemma…

Mappkalender som hänger på sitt bestämda ställe, med fickor för varje månad, behövs för på förhand inköpta biljetter och mera sådant. Där får sådana papperslappar och bevis vila ”i sin månad” i väntan på ibruktagning.

När dagen gått skall den dokumenteras, med några rader. Lyckas inte alltid, men närapå. (Och på resor skrivs mer utförlig resedagbok). Den blå boken har nu hängt med i fem år, som av slitningen märks. Har öppnats minst 5 x 365 gånger… Högst fem rader per dag, lite om väder och vind och speciella händelser. Som ytterligare minnesstöd finns foton, speciellt från trädgården den femte och den tjugonde i varje månad, från mars till oktober. Ungefär.

Kalendertrender har inte fastnat i OO – även om hon var tidigt ute med mindmapping och ”egna” anteckningar (figurer, färger) som stöd för inlärningen. OO har också några meter fotoalbum med inlimmade kvitton, biljetter, program av olika slag och övrigt minnesgods, men scrapbooking, nä. Och Bullet Journal – bujo – går helt förbi. Har heller aldrig haft större behov av att skriva ner målsättningar, bucket lists, notera när blogginlägg skrivits, när Facebook uppdaterats, hur nattens sömn varit, med mera. Livet har gett sig självt utan långtidsplanering. Visst är det bra att planera – med tanke på att inget går som man har planerat, men… Det är liksom kanske lite till att ha kommit upp i åren…

Det finns ännu en viktig kalender! För man skall också kunna njuta av en ny vacker bild varje månad – en ros, till exempel. Läsa namnsdagar på svenska och finska, kolla månfaser… OO har två, på två utvalda betraktningsställen… Gissa vem som har fotat och ombesörjt kalendern (with a good help from my husband)? Har några kvar, som gärna avyttras för tillverknings- och postningskostnader, utan vinstintresse. Märk väl, att OO inte förtjänar på det här, allt går till Borgå Trädgårdsförening – de gammaldags buskrosorna finns i rosariet som sköts av samma förening. Ta kontakt privat, via Facebook, sms, brev, telefon, e-post – eller via kommentar där OO får veta hur hon kontaktar!

Ett Gott Nytt År till er, Alla Läsare!

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 31 653 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.