Lådor på bordet i OrdOdlarens liv

Låda. Pudding. Kaka. Gratäng. Pie. Piirakka. Laatikko. På finlandssvenska äter vi lådor, andra traditioner använder andra namn. Kan man säga ”Shepherds box” och förstå att det handlar om mat?

OrdOdlaren rådfrågade tummade trotjänaren, inköpt som skolbok hösten 1966. Började av nån anledning med strömmingslåda.

Den maträtten stod ofta på matbordet i barndomen. Troligtvis var det den kringresande fiskförsäljaren utan tidtabell som mammorna köpte kilovis med strömming av och sen saltade de in fisken för kommande lådbehov. Ingen större smaksensation, men att vara kinkig eller klaga fanns inte på kartan då. ”Tig och häv i dig!” Att blanda i tomater eller skinka var inte heller aktuellt. Och stötbröd? Konsistensen var inte alltid så behaglig. Och vad ser OO i färskaste Allers-tidningen?

Uppdaterat recept i nutid, liksom… Pudding. Lax. Laxlåda. Lyxlåda? Vore gott med strömming, men OO är inte förtjust i maskinrensad och urbenad fisk där mycket av smaken har sköljts bort.

OO skall gräva upp lite potatis endera dagen. En ny sort som befanns vara synnerligen mjölig. Skall förvaras för kommande behov som vitlökspotatis. Googlar på svenska och ser ugnsstekta potatisklyftor eller krossade kokta potatisar som ugnsbakats en stund. Finska googlingsresultat (valkosipuliperuna) ger det som på svenska kallas potatisgratäng med vitlök. Men potatislåda, det är något annat i OO:s och många finländares värld!

Mera låda! Numera ytterst sällsynt på OO:s bord. Orsaken är enkel. Hon lovade sig själv våren 1976 att hon kan stryka den maträtten från sin meny, hon hade fått ”tillfällig lärartjänst” (det blev 38 år), skulle få lön! Som rätt fattig studerande jagade hon billig mat, och leverlåda fanns ofta till specialpris/extrapris, ”på special”, till ett bra pris – inget uttryckssätt sitter i OO:s mun. Inte korvkaka heller, som leverlåda lär kallas i Sverige. Den stora diskussionsfrågan är – russin i eller ej? Har aldrig ens försökt tillverka.

Så säger den ljusblå trotjänaren. Men – nä. Ett löfte är ett löfte!

Makaronilåda då? Konstigt nog åts den inte i studielyan lika ofta som föregående, trots allt mera smakrika låda. Av någon anledning började OO tillverka den maträtten, kanske på 1980-talet, och hon ”förbättrade2 receptet så pass att när hon efter en längre paus provade på att tillverka den för någon månad sen blev den inte alls som det var tänkt. Jo. Makaronipudding. Men med malet kött, alltså köttfärs. Inte korv eller bacon. Det är kryddorna som gör den smaskens!

Det hände sig en vår för något år sedan att OO och BJR yrde runt i plantskolebutiken, och när kålplantkorgen vittjades befanns där finnas alltför många vitkåls-huvudkålsplantor. Till råga på allt blev det ett helt perfekt kålår. Runda, stora huvuden stod tätt, tätt i kållådan – alltså odlingslådan för kål. Kållåda! Googlade och hittade summa ett recept utan ris och andra konstigheter. Succé!

Skall förstås ätas med chilispetsad svartvinbärssylt (egen produktion). Sände receptet till en väninna som via sin nya mobiltelefon tackade för mållösa. OO blev mållös – va? Förklaring kom, det svenska skrivprogrammet hade inte ordet kållåda inprogrammerat, det heter ju kålpudding! OO:s hjärna ändrade namnet en vacker natt eller dag. Den heter nu Märthas Makalösa. Och blandningen har avvikit en hel del från det googlade receptet. Det bar blir så.

Inlägget är skrivet av en kvinna som inte precis är berömd för sin kokkonst (och inte berömd för något annat heller…). Hon har fler lådor på repertoaren…

Klart man hänger mee…

OrdOdlaren känner sig dålig. Otillräcklig. Oinformerad. Som en som inte hänger med i det hon borde hänga i – eller borde hon eller inte… I varje fall, hon har missat totalt som finlandssvensk. I trettio år. Nu, idag, ordnas den Finlandssvenska matkulturdagen. För trettionde gången. OO blev medveten om att en sådan dag finns för fyra dagar sedan.

OO är inte medlem i någon Marthaförening, inte heller har hon någonsin besökt den veckolånga strömmingsmarknaden i Helsingfors. Den har anor sen 1743, så hon borde ju i rimlighetens namn ha hunnit… Årets upplaga avslutas idag, 9 oktober. Dit for den möjligheten. Marknaden blev också årets matkulturpristagare, Finlands svenska Marthaförbund väljer och delar ut utmärkelsen.

Men, men… Hjälp finns! Ungdomskompisen Eva besökte marknaden, tog bilder, la upp på Facebook och svarade positivt på OO:s förfrågan om att få publicera några bilder. Flera fiskförsäljare tycks pryda och pynta sina försäljningsstånd med stil och smak. På strömmingsmarknaden idag kan man köpa all sorts fisk i alla sorters former. Plus skärgårdslimpor, hantverk och garanterat annat. Förr var salutorgets hamn/strand fylld av fiskarnas båtar i långa rader, nuförtiden talas det om ett trettiotal fiskare – varav ungefär hälften kommer med båt. ”Vår semestervecka”, sa ett borgåfiskarpar, som (som så många andra) sover, bor, äter och säljer ombord på sin båt hela veckan.

Lite utsikt över båtaktrarna, alltså försäljningsstånden, som varierar i utformning och kreativitet, tack och lov för det.

De stationära försäljningsstånden på salutorget är – tja som de är. Åtminstone syns de. Den blå byggnaden är Helsingfors stadshus, och domkyrkans torn ses bakom.

Eva och OO är nästan lika gamla/unga, kommer från samma trakter och har samma fisksmak, verkar det som. Rökt strömming, böckling. OO förflyttades med rasande fart till 1970-talets Vasa, där man kunde köpa färsk Sundom-böckling i arla morgonstund. Så det vattnas i munnen…

Ytterligare en smakresa till 70-talet bjuder Eva på. Gravad Kvarken-sik. Sådant fick OO smaka på i skärgården utanför Vasa, och hon fastnade på kroken direkt. Sik som fångas i de vattnen lär vara något speciellt – om det inte är ett marknadsföringstrick. Mörkt bröd och gravad sik…. mmmmm….

En bild lånad av den svenska lokaltidningen i Borgå. Varje år på strömmingsmarknaden utser en jury årets kryddfisk (gjord på vassbuk) och årets strömmingsöverraskning. Karln med kryddfiskdiplomet är borgåfiskare, hon som kryddat sin strömmingsinläggning med en lämplig portion dill är från Töfsala (va? OO var igen okunnig, tills hon kom på att kommunen nordväst om Åbo numera är helfinsk och heter Taivassalo…). Om ni bara visste hur många goda strömmingsinläggningar som skapats genom åren. Chili, ingefära, vitlök, citron…

Finlands svenska måltidsakademi bildades i mars 2020, inte visste OO det heller. Webbplatsen är omfattande och målsättningen är bra mycket bredare än ”uppmärksamma finlandssvenska traditionella maträtter” – om sådana alls finns. Fisk anses vara rätt så typiskt, vi som talar svenska i Finland bor ju vid kusten och i skärgården.

”Lådor” är både finlandssvenskt och finskt. Fisklåda, leverlåda, makaronilåda, morotslåda, kålrotslåda, sötnad (imelletty) potatislåda är lådor som följt OO genom åren. Samt kållåda, där den inte alltför matlagningskunniga OO har modifierat ett recept som via roliga telefonsjälvskrivarprogram fått namnet Märthas makalösa. Närmare utläggningar i framtiden, ”lådor som följt mig i livet”. Kanske.

Tack Eva, för besöket på strömmingsmarknaden! Säger som odlare plägar göra: nästa år lite bättre…

Oktoberrosen

Tätt fyllda, löst packade blommor, som gjorda av rosa silkespapper med lite mörkare ådror i, här och där. Oktoberrosen i Borgå Trädgårdsförenings väggkalender 2021, ‘Empress Joséphine’, en ros i den lilla rosgruppen Francofurtana, ofta också kallad kyrkogårdsros i Sverige och i Finland.

OrdOdlaren fick till en acceptabel bild till slut. Den cirka 1,5 meter höga busken (planterad 2016) producerade knoppar och blommor så det stod härliga till sommaren 2020, men först hetta och sedan 62 millimeter regn på tre dagar gjorde att blomfägringen kom och gick med en rasande fart.

OO höll på att nöja sig med en knoppbild, och visst är de vackra också. Under sina sex rosår har OO lärt sig att se det vackra i både blad, knoppar, äldre blommor och nypon, och också skillnaderna mellan olika rosgrupper. Någorlunda.

Jovisst blommade busken, med blå sommarhimmel i bakgrunden. Här kan man se alla blomskeden, minsann. Sen kom regnet och blåsten…

Kejsarinnan Josephine… Vad vet vi om denna stilikon i kläder, frisyr, uppträdande, trädgårdsväxter och trädgårdsdesign och inredning? Än en gång tog OO:s nyfikenhet över, här sitter hon en solig och varm (+13 i skuggan) oktobersöndag och seglar mellan olika intressanta nätsidor när hon borde putsa pelargoner för vinterförvaring, skörda örter, gräva upp dahliarötter…

Familjen Tascher de la Pagerie bodde på Martinique, deras plantage hade förstörts i en orkan och det var lite si och så med ekonomin. Faster Edmee var älskarinna till den rika aristokraten Francois de Beauharnais som hade blivit krasslig, hon började bli orolig för sin ekonomi. Lösningen bestod i att hon lyckades arrangera äktenskap mellan älskarens son och sin brorsdotter. Men denna 12-åriga flicka dog. Storasyster accepterades tack och lov som ersättare, och faster kunde leva ekonomiskt lugnt resten av sitt liv…

Storasyster Marie Josèphe Rose anlände med sin pappa till Frankrike, äktenskapet ingicks 1779. Hon var sexton, unge herr Beauharnais nitton. Två barn avlades, men med lyckan var det si och så. Det blev formell separation 1785 på grund av hans otrohet, men hon, Rose, fick ändå sitt liv ekonomiskt tryggat. I dessa tider gick ingen säker i Frankrike. Både man och hustru fängslades 1794, han hamnade i giljotinen, hon frigavs och inledde ett liv som älskarinna åt diverse högheter.

Så föll Napoleon pladask för henne, äktenskapet ingicks 1796. Han var 26, hon 32. Han härjade ju runt i Europa, men skrev romantiska brev till henne, till sin kära Joséphine – han gillade inte namnet Rose. Sen nåddes han av ryktet att hon skaffat sig en älskare, kanske påhittat av Napoleons familj som inte alls gillade henne. Han svarade med samma mynt. Flera älskarinnor.

Hon köpte Malmaison 1799 (ogillades av Napoleon), cirka 15 kilometer från Paris centrum och började bygga upp den 61 hektar stora egendomen (inte alltihop, hoppas OO) till trädgårdar i olika stil.

Hon lät importera växter från olika håll i världen, anställde de skickligaste mästarna, bland andra André Dupont som anses vara den första systematiska rosförädlaren. Orangeri och växthus byggdes. ”Alla” ville delta. Tänk, om det funnits sociala medier på den tiden… En rosförädlare som körde igång rätt tidigt var Jacques Louis Descemet som åstadkom rosen till hennes ära. Den första rosen i världen som uppkallats efter en levande person.

Descemets plantskola förstördes i samband med engelsmännens härjningar efter slaget vid Waterloo, resterna köptes upp av JP Vibert, en av de verkligt stora rosförädlarna under de kommande åren. Inga växtkataloger finns bevarade från Malmaison, rykten säger att där fanns (bland andra växter) cirka 250 olika rosor vid kejsarinnans död 1814. Men hon hade anlitat den skickliga ”växtritaren” Pierre Joseph Redouté som i sitt verk med 168 rosor troligen har avbildat 75 – 80 från Malmaison.

Napoleons och Josephines äktenskap verkar ha fungerat mest på distans. Den storstilade kröningen till kejsare och kejsarinna skedde 1804, och kravet på en arvinge ökade. De försökte visserligen då och då, men lyckades inte. Eftersom Napoleon hade barn med sina älskarinnor drogs slutsatsen att Joséphines fertila period var slut. Ytterligare en separation stod för dörren, den har till och med avbildats på tavla:

18 januari 1810 är här ovan förevigad, titeln kejsarinna fick hon behålla. Napoleon lär ha besökt och trivts på Malmaison även efter att han gifte sig med Marie Louise av Österrike, som födde honom den efterlängtade sonen 1811.

Den stormiga Napoleon-eran tog slut, men Joséphine behövde inte uppleva de hundra dagarna när Napoleon försökte återta makten, inte Wien-kongressen heller. Hon avled i sviterna efter en förkylning (som hon ansågs ha ådragit sig när hon alltför lättklädd promenerade med tsar Alexander I i trädgårdarna på Malmaison) 29 maj 1814. Napoleon förvisades till Sankt Helena i södra Atlanten, han avled där knappt sju år senare. ”Det enda som kom emellan oss var hennes skulder”, lär han ha sagt.

Det var den tidens ”reality-såpa”. Många nutida skandalhistorier bleknar…

Kväll. OrdOdlaren har putsat nästan alla pelargoner, örterna torkas och dahliarötterna är fortfarande oupptagna. Det utlovas uppehållsväder i morgon måndag, regn på tisdag. OO hinner. Kanske.

Besök, stölder – och Hilding

Hur många av dessa storstäder har du besökt? Ingen har besökt över 15 av dessa! Markera vilka länder du har besökt… En hel del sådant florerar på Facebook, vi fyller i, speciellt om vi besökt många. OO räknar, men fyller inte i…

Men vad är ett besök? var går gränsen? Har OO och BJR besökt Qatar när vi snurrat runt i buss på flygfältet i Doha läänge och väntat några timmar på nästa flyg? Hela sex gånger…

Tankarna går osökt till Hilding. En man med många talanger, intressen och idéer och glimtar i ögonen. Härmed redovisas första stölden, hans kusin Håkan har fotograferat och publicerat bilden i sin bok. Hilding traskade i skog och på fjäll med kikare, karta och kamera. Han paddlade och åkte långfärdsskridskor. Både i ”gamla landet”, i OO:s barndomstrakter, och i ”nya landet”, Flen i Sverige.

En av hans idéer vara att besöka alla kyrkor i svenska Österbotten. Besöket definierades: kolla in fatigobbin (här till vänster i bilden, en stationär insamlingsbössa där man kunde lämna bidrag till socknens fattiga), gå ett varv runt kyrkan, meditera en stund. Kanske ta en bild eller två. OO har fått hans lista på kyrkorna, och han har nogsamt noterat en hel del andra data, som byggår, storlek, med mera. OO tror att hon vet var listan finns, men söklusten försvann…

Kronoby kyrka i norra delen av svenska Österbotten ligger vackert vid ån/älven. Fattiggubben finns vänd mot densamma, på klockstapeln. Bilderna är inte stöld, OO har faktiskt fotat dem själv, våren 2016.

I ett skede beslöt sig Hilding för att besöka alla sjöar i Flen. Vet inte hur långt han hann, sjöarna där lär vara långt över hundra. Kriterium: gå till fots sista biten till stranden, öppna ryggsäck och tetermos och njuta en stund. Jovisst, ja. Hilding var OO:s sista riktiga brevvän, några brev per år utväxlades i bägge riktningarna. Njöt av hans beskrivna iakttagelser, hans självironi, hans funderingar. Riktiga pappersbrev handlade det om, mycket sällan skrivna på annat sätt än med penna. Snygg, driven handstil hade han.

Kriterium för att ha besökt en stad? Räcker knappast med flygfält eller ”kört igenom”. OO föreslår gått på några gator/vägar, besökt butik och café/matställe. Minst.

Hilding i farten! Men nu förflyttar sig OO till en dansrestaurang i Vasa, cirkus femtio år bakåt i tiden. Hilding var en superdansör. Och han ställde mer än gärna (?) upp när hans kusin Eivor och Märtha var danssugna. Två danser med den ena, två med den andra, två med den ena… Det fanns inte andra ”icke-par” i utrymmet… Plötsligt kom en 50-plussare fram till OO, bjöd upp till dans med orden med klar rikssvensk accent: ”Jag tycker synd om den unge mannen”. Och vilken dansör han var! Det blev åtskilliga varv på golvet, hans hustru var synbarligen road vid sitt bord. OO blev förvånad när han berättade att han spelat i Thore Ehrlings orkester, han blev förvånad över att OO kände till ”bandet”.

På 1980-talet inleddes en kul era i barndomsbyn, på Hildings barndomsgårdsplan, med skruvmejslar i en viktig roll. En mejsel markerar maxresultatet för varje stötare, och varje stötare stöter så länge han/hon orkar. Kulstötare. Kulkarneval.

Dessa två kompisar sen barndomen startade det hela som en kul grej. Och karnevalen växte. Firas ännu, trots att Hilding inte mera finns här på jorden. Sommarens största tillställning i byn. Folk träffas, umgås, skrattar, stöter, tittar på, dricker kaffe… En kul kulkarneval som OO endast läst finurliga referat av av formuleringskonstnären Hilding. De tre senaste bilderna är stölder från byns hemsida.

Skall vi besluta oss för besök i Hilding-anda? Berg, byar, städer, kyrkor, stadshus, sjöar – känner en som denna sommar försökt bada i så många olika sjöar/bassänger som möjligt, till exempel. Har du besökt alla byar i din hemkommun? Om inte, ta fram en lista och pricka av, gör upp kriterier för dig själv! Nu skall OO räkna. Byar i barndomskommunen, jo. Men i den nuvarande? Tja…

600!

OrdOdlaren är förbluffad. Nästan förfärad. Hon har ju skrivit en bok! Tja, med bilder kanske två. Eller fler. Hon fick söka en god stund innan hon hittade en över 600 sidor tjock bok i bokhyllan. Hittade till slut.

Den roliga boken om opera innehåller lite över 600 sidor och väger drygt 1,2 kilogram. Så mycket skriverier! Måste bara ge ett ”bevis” till:

Nej, det finns inte, och blir inte heller, någon bok. En blogg vars tema är att inte ha något tema blir ingen lyckad bok. Blogginläggen svävar runt i cyberrymden och när bloggen avslutas är allt puts väck. OO trivs med den brokiga helheten, den verkliga skrivlekstugan. Ingen kollar att allt är korrekt enligt mediaspråkrekommendationerna, ingen klagar på blandspråk, överlånga ord, dialekt. OO får skriva och stava och göra snedsteg, felsteg och (o)logiska tankehopp precis som hon vill.

Det räcker. En blogg ger inga litteraturpris, utmärkelser eller ekonomisk vinst (jovisst finns det såna bloggar, men sådant ger sig inte OO in på). Hoppas någon läsare ler, skrattar och gillar och kommer ihåg eventuella gemensamma minnen.

OO tycker om statistik, men tvivlar alltid. I den här statistiken finns många motsägelser, men ändå… Antalet visningar per månad har parkerat kring tusenstrecket. OO:s strävan har aldrig varit att nå enorma läsar- och följarsiffror. En strävan fanns en tid, att bli lika regelbunden som Lena, nytt inlägg varje onsdag och fredag, men det går inte på grund av andra skriverier, självpåtagna uppdrag och den kära trädgården. När hon startade bloggen som relativt nybliven pensionär 5 februari 2015 som rätt så färsk pensionär var det helt enkelt för att få utlopp för skrivklådan. Varje kommentar, varje ”gilla”, varje läsare räknas som positivt bonus.

Och TACK, stort tack, alla läsare i Sverige! Ni är inte många som kommenterar eller gillar, men ni finns, tydligen. Ibland tror OO att det finns någon robot stationerad i grannlandet, en robot som automatläser. Det skulle verkligen vara roligt att få veta var några fler av er finns. Läsare i andra länder väcker också OO:s lättväckta nyfikenhet. Vem läser i Irland, t.ex? OO vet endast om en tillfällig läsare i USA. finns det fler? Hur klarar man språket?

Jovisst, det finns läsare i Svenskfinland, i ankdammen, att glädjas åt – och några med finska som modersmål (åtminstone några kusiner). Det finns några som läser ”allt” som OO skriver, kontakterna sköts via andra media. Ibland läser några ”klumpvis”, flera inlägg på en gång. Temabloggare av olika slag verkar vara rätt så vanliga i vårt hörn av världen, ”tantbloggare” och ”underhållningsbloggare” tror folk kanske bara att inte finns och har inte kommit på idén att söka ens (oj, så skönt att få formulera lite uppåt skogen…).

Roligaste stunderna har varit när OO pratat med någon flyktig bekant eller med nån bekant som hon inte har haft alltför mycket kontakt med, och denna utbrustit: ”Men det där vet jag, jag läser ju OrdOdlaren!”

Så här ser OO en annan statistik som hon inte helt och hållet tror på. Hur kan ett inlägg som har en visning ha tre gillanden, till exempel. Såna finns, nämligen. Intressant. Synd att pärlinläggen inte verkar ha intresserat, OO vill ju att namnet Märtha skall synas på andra ställen än i dödsannonser nuförtiden. Det går trögt, trots prinsessa (Norge), politiker (Sverige) och radiopratare (Finland). Och bloggare…

Knapprande här, vid köksbordet, har så gott som alla inlägg sett dagens ljus. I sista skedet, alltså. Idéerna kommer precis var som helst, den hjärnverksamheten är det ingen som helst ordning på. Grovutformingen görs vid spisen, i rabatten, en sömnlös natt, dammsugande, vandrande – också oorganiserat. Få inlägg har skrivits ”direkt ur huvudet”, OO skriver för det mesta oftast åtminstone en skiss med blyertspenna (hurra för den!!) på papper. Ibland tar bildjakten alltför lång tid och bytet blir magert – då läggs inlägget ”på hyllan”, och OO kan tro att hon skrivit fastän hon inte skrivit eller glömma bort det hela.

Datorn är nummer tre under bloggartiden på drygt sex år! En dator lyckades OO söndra fysiskt, en annan fick helt enkelt feil i hovo. Klura ut det den som kan! OO har fångat en datorguru som har tålamod med tanter! Bloggmentorn Carita har inte behövt rycka ut på en tid.

OrdOdlaren fortsätter så länge som huvudet håller. Idéerna tryter inte – fördelen med att vara temalös. Däremot glöms idéerna lätt om de inte skrivs ner. Ibland skrivs de på nån papperslapp eller nån dagstidning som försvinner, som hittas – och då får OO allt skrapa sig i kalufsen och undra vad hon menat med de orden… Just nu blev det ett avbrott för att plita ner en idé… Kanske den utvecklas till inlägg 601, kanske inte… Tryck på ”gilla”, tack! Vi ses/hörs/skrivs/eller…

Rapport från ett marknadsbord

OrdOdlaren har i år tillbringat tio sommardagar mellan 19 juni och 18 september som torgtant, marknadsgumma – kalla det vad ni vill. Något hon absolut inte hade kunnat tänka sig i sitt förra liv. Kallas det personlighetsutveckling? Antalet timmar bakom burkbordet blir inte oerhört många, sisådär drygt trettio, men med packande, resor och iordningsställande på platsen blir det lätt lika många timmar till…

Senast nu i lördags utövades verksamheten, då hon vars mans namn enligt OO alltid är och förblir ”Tonas Tomas” (negligerar h-et) fotade en förklarande försäljare i sin nya värmande ytterrock. Arrangör var Borgå Trädgårdsförening (i praktiken OO själv till 80%), platsen nationalskalden J. L. Runebergs hem, gårdsplanen. Finlands äldsta hemmuseum, öppnat redan 1882. J.L. avled 1877, hustrun Fredrika flyttade bort 1878. Här ser ni gången ner till Fredrikas trädgård, en av Finlands bäst bevarade historiska stadsträdgårdar:

Några varubord syns, antalet försäljare var fjorton, plus föreningens flitiga förplägnadsskötare Margareta och Tarja som stod för ett lockbete: nygräddade våfflor. Doften kändes ända ute på gatan.

OO klev upp på hemmets höga trappa och fångade maken med varor på chiliduken, två våffelätare samt lockbete två: äppelutställning (på bilden ännu inte riktigt klar) och den färska äppelboken som Gun-Britt, i lila på bilden, jobbat med i några år, ett verkligt konstverk!

Bokens alla bilder är nogsamt tecknade för att bli så exakta som möjligt och möjliggöra identifiering. Ni kan bara inte ana så olika äpplen är, både på in- och på utsidan! Hela 110 äppelsorter som odlats/odlas på denna prick på världskartan (Östra Nyland) finns med.

Till exempel en av OO:s favoriter, ‘Tohuku’ eller ‘Fuji’. Sägs att det är en av de 15 populäraste i världen. Modelläpplet från – ja, gissa! Trädet nästan dignar av frukt som precis i dagarna blir ätmogna. Mmmmmmm….

Fler försäljare fångade från trappan. Bondostarna försvann i köparnas kassar i ett nafs, Heikkis spenat likaså. Plus plantor, just nu är det ju bästa planteringstid. OO hade förhandlat på förhand med Ari, längst till höger i bilden, och han levererade en fin syrenplanta som heter ‘Holger’, precis som OO:s barndomslekkamrat! Vitblommande prestonsyren, som ofta i Finland av någon anledning kallas isabellasyren. Den kanadensiska förädlaren hette Isabella Preston.

Lämpligt höstväder med någon regndroppe då och då (dem hade vi inte beställt!), men ändå mest sol. Lämpligt antal köpglada kunder. ”Märthas Makalösa” försvann snabbt – kållåda säger vi, kålpudding heter det visst i Sverige. ”Bernts bästa Äppelkaka” fick bagaren och hans hustru inte smaka på, alla såldes. Annat populärt på OO:s och BJR:s burkbord var förstås olika produkter med chili i, t.ex svartvinbärssylt och djävulssylt (kokad av fd religionsläraren…). En trevlig dag med trevliga möten och kontakter som folk verkar ha saknat en längre tid.

Sju heta sommartorgsdagar tillbringades vid en havsvik på Emsalö, en av de stora sommarstugerika öarna i Borgå. Nuförtiden åker man dit via en bro som invigdes 1992. (Färjan före det gav en mera exotisk känsla). En mersmakande erfarenhet, en gång hängde dock en deadline som ett damoklessvärd över OO (eller RR eller VL), strandstenarna blev skrivmiljö. Hur många växter runt skribenten kan ni känna igen? I nuskrivande stund behövs fler klädesplagg än då. De va då de…