Kulturtanten vaknar

Fyra tillställningar på sex dagar! Det bara blir så ibland. När dessutom två skriverideadlines hänger i nacken och trädgården kräver sitt av rabattkryparen, då hamnar tyvärr bloggen i underläge. Men ni ska veta att det har kliat och gnistrat i hjärnans OrdOdlarutrymmen!

Börjar med direktören Sören och sångaren/skådespelaren/skribenten Emma. Fd operasångaren Sören fick lov att vara med och sjunga hälsningstalet/-sången på Kulturfondens prisutdelningsfest i Borgå (och i Åbo, och i Jakobstad). Konsertens namn var

och innehållet bestod av finlandssvenska och svenska barnvisor i härliga arrangemang av Andrea Eklund, Ralf Nyqvist och Anssi Växby, kända musikprofiler i vår ankdamm. En 25-personers orkester spelade, sjöng, doade och blåste partypipor. Emma var en av solisterna. Det svängde!

Det hela leddes av multimusikaliska, dansande Johanna Almark, som också bl.a. komponerat hälsnings”talet”, Mors lilla ouvertyr och pristagarnas festmarsch med ”Modersmålets sång” som helt plötsligt blev ”Vårt land” i ett skede. Slutpotpurriet utmynnade dessutom i ”Finlandia”. Vi var många som önskade en bandning och visningar i TV.

Idésprutan till det hela fick OO inte på bild, men denna berättade att hon har en sexårig dotter vars enda medvetna minnen handlar om pandemitiden. Så nu satsar Kulturfonden på barn på olika sätt. Och även 70-plussare får njuta.

”Bilden före bilden”. OO fick en blixtidé och fotograferade ”tre pojkar från Jakobstad”: mottagaren av Kulturfondens stora pris, Christoffer Sundqvist, klarinettist i världsklass, spelar i Radions symfoniorkester (RSO), lärare vid Sibeliusakademin. Direktören Sören till höger firar ”de sextio” om några veckor med konsert i Tempelplatsens kyrka i Helsingfors. I mitten BJR, släkting till Sören, gift med en kompis till klarinettistens svärmor. Det föreligger 16 års åldersskillnad mellan C och S, likaså mellan S och BJR. Alla är uppvuxna i Jakobstad, som många andra musiker. Emma också.

På lördag kväll bevistade OO en 60-årsfest. Bloggaren Debutsky/chefredaktören Carita firade. Bordsprydnaden i Ukrainas färger, kan ju liksom också natotolkas, Sverige och Finland… OO har varit Caritas lärare i gymnasiet för x antal år sedan, Carita var OO:s mentor i början. Numera medverkar OO under eget namn eller signatur i ”Caritas tidning”.

OO hade trevliga samtal med Arno, fd kantor och musiklärare, kvällens kalaspianist, med Patrik, fd busig och rolig elev, med Jan med träfluga under hakan, med fd chefredaktör Kim, alltid kallad Kimmen, med kyrkoherde Stina, med trädgårds-Anneli, data-Inge och några till. Lagom mysigt med god plockmat att mumsa på!

Lördagen inleddes med vårträdgårdsmarknad i härlig lantlig miljö, i Karhunkorpi, som kan översättas till Björnkärret (karhu=björn, korpi=ödemark, tassemarker – men också kärr, sumpig skogsmark). Ingen ramslök (=karhunlaukka) till salu i år. OrdOdlaren, eventuellt tyngd av sitt ordförandeskap, glömde helt att fota och publicerar Birgittas försäljningsbord (som försäljaren själv lagt ut på Facebook) med tändchips i mitten, inte småbröd/småkakor som OO först trodde…

Söndag, vårkonsert i domkyrkan i Borgå. OO satt i ensamt majestät på en sidoläktare och kände sig nästan som på jobb. Beställningen var en videosnutt och en bild av kören, med det blev ”som Nyykaabi”, som vi plägar säga i det här huset, hänvisande till en liten grabb som skulle cykla runt kvarteret men som trampade till grannstaden i stället… Det blev flera foton och flera hela sånger. OO ville bli TV-filmare en gång, men efter att ha burit lite på en kamera trodde hon på den som avrådde henne. Mobiltelefonen är betydligt lättare…

Borgås mesta och bästa basist, Patrik Latvala, fick jobba för hela sin dagspenning på konserten – kolla notbladen! Hela halsen och lite till på kontrabasen var i användning. En gång för länge sen kompade han en skolkör på kontrabasen, det skulle OO vilja uppleva igen: en kör och en kontrabas.

Gissa vad? Jo, konsert på tisdag, 60-årsfest på söndag. Däremellan skall en massa bokstäver, ord, ogräs, kalk och benmjöl rinna mellan OO:s fingrar… Bonusbilder: Amaryllis-fd-knoppen och ett kraschat cumulusmoln i trädgården.

Blombetraktelser

Idag hände det! Nästan mankai, full blomning. Bergkörsbärsträdet här står rätt skuggigt, så hanamin här kommer något senare än på annat håll. Hanami = titta på blommorna.

Hanami har firats i japan sen 700-talet. Buddhismens tes om alltings förgänglighet ligger som grund. Körsbärsblommans (sakura) korta blomningstid skall som symbol påminna oss om det korta, vackra och förgängliga livet. Njut av dagen och av blommorna!

Närbild. Även de halvt utslagna bladen är värda att betrakta. Men det blev ingen picknic under trädet, det blev lite förverkligande av en galen idé i stället, kanske plats för teintagande i sommar:

Den stora granen som fälldes i vintras medverkade till att det vackert rundade berget blev mera synligt, tomtens högsta punkt. Granens toppskikt levererade bänkarnas fötter, äldre tallplankor bildar själva bänkarna. De gamla trädgårdsstolarna har stått där i några år, mera som en installation, och börjar bli mossbelupna och livsfarliga som sittplatser. Visar utsikten vid ett senare tillfälle.

Den vita magnolian är en annan ögonfångare just nu. Några mer känsliga buskar har klarat besvärliga kalla november förvånansvärt bra, utan något som helst vinterskydd. Andra verkar ha sagt tack och gonatt. OO har inte riktigt koll på de 210 arterna i magnoliasläktet, men den här torde vara köpt som japansk magnolia. Vitaste vitt…

Nunneörten har bestämt sig. Dess livsuppgift är att fylla ”golvet” i äppelgården. Mattan blir större och större för varje år. Humlor och vildbin surrade där som sjutton från blomma till blomma, men foton var svåra att få. Tålamodet tröt kanske också, det är fart på flygandet. När väl siktet var inställt var flygaren försvunnen. En viktig matkälla för de flygande varelserna, när gräsklipparen kör igång finns andra restauranger.

Lönnen vid husknuten är nu som vackrast. Fullt surr där också. Tänk om det är de första humleungarna som är på gång? OO observerade de första övervintrade drottningarna för drygt fyra veckor sedan. Första kullen brukar bli klar på tre till fyra veckor. På gång, i varje fall!

Backsippan, den tröttnade på sin planteringsplats för något år sedan och blev sambo med en daglilja. Sen dess har den blommat varje år, samvaron blomstrar, liksom.

pionerna är så grant röda ännu – förutom vissa ”itohar”, itoh-pioner, som är vackert ljusgröna. Den kära buskpionen verkar må gott på sin plats, spännande att se om den ”persar” i antalet blommor i år också? Ännu för tidigt att söka knoppar med säkerhet.

Men vad är det här då? OO glömde troligen ett av tre tändstift när hon planterade amaryllislökar i november. Knölen dödförklarades, men fick stå i sin kruka, halvt bortglömd. Cirka 20 april började knoppen skjuta upp. Fem månader efter beräknad blomningstid börjar nu knoppen spricka. Bättre sent än aldrig…

Aktuellt 11 – 12 maj

Onsdag 11 maj. Genomskinliga pärlor i natt, några millimeter. Märt(h)a har namnsdag i Sverige, pärldag nummer tre för i år. På med päälvarvi/pärlvarvet/pärlhalsbandet och fira. Skriv gärna om det, för 12 maj är det Dagbokens Dag!

Mauri Kunnas har skapat sin egen värld, Koiramäki och Herra Hakkarainen, Hundbacken och Herr Hakkarainen. I den här boken går Hakkarinen ut på en nattlig färd bland sömniga och sovande varelser. På finska heter den Nattbok. Låter intressant, OO tar gärna emot bokdonationer av ovannämnda författare, även om de är avsedda för betydligt yngre personer (har köpt några som presenter, äger ingen). Att fira DAGbokens dag med en NATTbok är helt i OO:s smak. Får får OO sällan, bara att köpa…

Dagbokens Dag är instiftad av folklivsarkivet vid Lunds universitet. Härom året föreslog Kulturnyheterna vid Svt att man skall fira dagen med att läsa någon klassisk dagboksklassiker (avsiktlig formulering) som t.ex. Doktor Glas. Hm. Roligare vore att ta sig till handskriftssamlingen vid Åbo Akademi, som har cirka 160 dagböcker i sin ägo, som t.ex. den här av Johan Blåman (1773 – 1816), bonde i Munsala. Hans första anteckning är från 1799, den sista från 1813, men blad saknas. Han skriver om familjen, jordbruket och omgivningen, likaså om de lokala händelserna under 1808-09 års krig. De stora slagen vid Juthas och i Oravais utkämpades ganska nära.

Mamma skrev inte dagbok, men hon hade almanackor där hon antecknade vissa viktiga händelser, framför allt om korna, om betäckning och kalvning. Ibland också om sådd och skörd. Två väsentliga händelser från 1950, ovan att potatisen satts i jorden, perunat maahan, och nedan

”föd” och lite mera osynligt mot höger ”klo 1.10” Den som föddes har plitat in sitt namn långt senare, stolt över att ha blivit nämnd. Mammas hjärtespråk och skrivspråk var finska, svenskans stavningsregler var svåra för henne. OO vet fortfarande inte varför hon sparar alla dessa cirka 50 små böcker, de sista otroligt fullskrivna. Hon trodde för femton år sedan att pensionären skulle skriva nån sorts biografi… Ha.

Jovisst, hon skriver själv, slarvar ofta. Fyra rader per dag. Korta notationer, inga tankar, inget filosoferande. Hållit på sen 1991, inget att donera till ÅA, precis. Men väcker många personliga minnen, som det här:

De övre raderna från 2005, nedre från 2006. Bytte ”vattenkärra” med Gunnel och Kerstin, båda nöjda. När vi träffades något senare hälsade hon med orden ”Finns det något mer vi kan byta?” Kärrorna används fortfarande, vintertid som vedkärror.

10 maj 2006 blev OO gallstensopererad. In 7.30, ut 16.00. Dagkirurgi. Var nummer 3 på operationslistan, men togs in som nummer 1, minns inte varför. OO fick gå in i operationssalen, på egna ben, lägga sig på den oerhört smala operationsbritsen – allt ackompanjerat av skrattande sjukskötare och en oerhört rolig anestesiläkare som helt fräckt släckte OO:s nyfikenhet på alla apparater med att söva henne. Att kroppen varit uppblåst märktes minsann de följande dagarna. Låg i solen i det då också svala vårvädret med solhatt och pläd och läste Da Vincikoden. Ovant för en rabattkrypare, minsann.

Farbror Werner (som skrev Westerback), född 1915, skrev ”dagbok” i det militära 1936-37. OO bevarar det svarta vaxdukshäftet som en skatt, hans öde blev en källare i ett hus som rasade ihop vid fronten i februari 1942. Mest innehåller häftet dock sångtexter, hälsningar som kompisar skrivit och bilder.

”Under tropikernas sol” ritade Werner på juldagen 1937. Troligtvis efter förebild, men ändå. OO skulle ändå inte få till en sån här bild med penna. Hur många unga pojkar som avlägger värnplikten idag använder penna och papper och åstadkommer något som håller i minst 85 år? Han skrev också en kort notationsdagbok från fronten, med blyerts, svårläst. Tack och lov.

Notation i dagboken 11 maj 2022: Blåsigt. Sådde morötter. Italienpusslet klart. Tänkte ut blogginlägg om dagboksdagen, letade fram bilder. 12 maj: regn på morgonnatten.

7 – 8 maj

Hej, Gott Folk! Nu är det dags att förbereda sig för veckoslutet, ni hinner ännu… Det finns mycket att fira, komma ihåg och göra. Skulle helst vara i Skåne…

Det blev lite av en samlingsbild, med ”paviljongen” i bakgrunden, och SNÖ uppe till vänster (den har nu nästan, nästan försvunnit)… Pärlorna först. Lördag 7 maj har Helmi namnsdag, Pärldag nummer två för i år. Fira några ”födelsedagsbarn” också: Ewert Ljusberg, skulle ha blivit 77 7 maj, president i republiken Jamtland. Vem är nu president? Elisabeth Söderström, operasångare, garanterat med pärlor, född 7.5 1927. Bar Evita Perón pärlor? Hon föddes för exakt 102 år sedan, har hyllats många gånger om sedan dess.

Evas – Evitas – kvarlevor balsamerades när hon avlidit 1952 (”kalaset” lär ha kostat 100 000 dåtida USA-dollar), och förvaras i familjegraven, som barn hette hon Eva Durante. Flera minnesplattor finns på ”gravhuset” på den intressanta gravgården la Recoleta i Buenos Aires. OO fotade 2014, har faktiskt varit där, fattar inte själv…

Slottet Tre Kronor brann för 325 år sedan, II världskriget upphörde 8.5 1945. Slut på världspolitiken här.

Staden Atlanta, i USA-delstaten Georgia, införde spritförbud 8 maj 1886. Apotekaren John Pemberton gjorde snabbt en alkoholfri variant av sin patentmedicin French Wine Cola – och CocaColan var född. Drycken då och drycken nu är väl i det närmaste kusiner. OO vet inte, har sällan smakat. Så ni som gillar drycken kan ju ägna lagstiftarna i Atlanta en tanke – drick rom och CocaCola…

The Beatles gav ut sin sista skiva 8.5 1970, ”Let It Be”. på Vasa-studentikost sätt sjunger man ”Iiss it far å tent, let e vaa, let e vaa…” Den som förstår förstår…

Drottningen av Sverige, Rikissa av Danmark (hennes mamma var Rikissa av Polen), avled 8 maj 1220. Snudd på världspolitik igen – men OO ville servera ett namnförslag för ett flickebarn av något slag. Varsågoda! Och så är vi nära vikingatiden, säger experten på åsnebryggor, OrdOdlaren herself.

En nästan exakt 30 år gammal motljusbild från vikingamuséet i Roskilde av ett av Skuldelevskeppen. OO köpte faktiskt ett halsband av ”vikingapärlor” där, grönt, men det har getts bort för länge sedan. Hur som helst, det är Internationella Vikingadagen 8 maj! Det skall vi fira! Men mjöden (sima på finska) i flaskan på första bilden försvann i strupen 5 maj. tillverkat i Borgå, stiliserad stadsvy på etiketten. Kanske butiken har någon flaska kvar…

Minivikingaby i Roskilde. Orsak till att nu vilja vara i Skåne nära den intressant formade landtungan med Skanör och Falsterbo (… ska ni tro… Owe Thörnqvist hörs i hjärnan – det är ingen hejd på OO:s hjärnspöken idag…, Skärpning!)

I närheten finns Fotevikens vikingamuseum, ett friluftsmuseum med aktiviteter, vikingastad. Där firas förstås Internationella Vikingadagen. Även där har man visst grävt upp vikingaskepp i viken. Läs en vikingasaga, uppmanas man till. OO lovar söka fram och läsa, men nu förflyttar hon sig snabbt norrut, cirka 130 kilometer, i Skåne till ett annat museum, en hembygdsgård, Ingeborrarp i Örkelljunga (inte till skyttepaviljongen, ny melodi i hjärnan…).

Detalj av bild ett. Nässla. Nässlans dag firas i år 8 maj, dagen är instiftad av Nellorna, som är en förening för att sprida kunskap om denna brännande ört. Där öppnas en utställning om brännässla, nässelspånad visas, nellorna berättar. I dessa dagar har OO blivit ”nytänd” på nässlor, läser, antecknar och skriver för en kommande artikel. Om den växer på fel ställe klassificeras den som ogräs, och i rugosaroshäcken är den svårutrotad. på andra ställen också. If you can´t beat them, eat them gäller. Vad har ni på menyn på söndag? Gissa vad som vankas här? Det finns en hel del att skörda:

Endast en detalj av odlings- utrotningsfältet. Men utrotningen går långsamt, så nu skall det tas tillvara! Nässlans dag skall firas med besked. Skall dessutom hämta ut en bok om nässlor på posten på lördag…

Glad Viking, Glad Nässla, Glad Pärla!

Valborg, första maj (och Vappen)

Åboränderna från 1970-talet går inte ur. På valborgsmässoafton, klockan 18 måste OrdOdlaren sitta vid TV. Då sjunger Brahe Djäknar, manskören vid Åbo Akademis studentkår in våren på Vårdberget. Numera får systerkören, Florakören, också vara med. Inte på OO:s tid, men festen efteråt var gemensam och under några år städade OO både före, efter och i mitten av den tillställningen…

Förstås sjungs den här rent östnyländska sången, arrangerad av lappträskbon John Rosas, musikprofessor på OO:s tid. Hans finurliga kommentarer sitter: ”Sidu, den börjar värdigt, men sen skall det vara mer och mer fart!”

Tillställningen är något formell, folk traskar till Vårdberget mitt i stan med studentmössan i hand, och när studentkårens styrelseordförande (i mitten) kliver fram och uttalar de magiska orden ”Studenter! Våren är här! Mössorna på!”, då blir Vårdberget vitt. Programledaren undrade varför ÅA:s rektor höll sin mössa i handen: ”Det är inte bara magen som växer med åldern, huvudet växer också. Den hålls inte på!” Av vitheten att döma har den inte hållits på på länge…

”Ljuva flicka” sjungs också, i år för treåriga Edith. Pappas flicka? Hon fick en stor ballong som tack, verkade uppskatta den.

Florakören tågade in och sjöng denna OO:s favoritsång till ny melodi och i nytt arrangemang. Men de två verser som borde får komma med var inte med nu heller. ”Säll i syrenens skugga” och ”Älskade blåa öga…”. Florakören sjöng en gång alla verser i ”Fjäriln vingad syns på Haga” på en lättsammare konsert, dåvarande dirigenten Gottfrid Gräsbeck slutade dirigera – överenskommet på förhand, förstås. Roligt.

Nu var det Gottis efterträdares tur att dirigera sin sista gång på Vårdberget. När bokstäverna och orden dök upp mitt under intervjun tappade han tråden i det han skulle säga, kändes bra. Han fortsatte med att ge ton på samma sätt som Gotti, med de första stavelserna i sången: ”Fjä-riln vin-gad”. Hoppas efterträdaren följer traditionen… Gottis son Folke stod förresten i sångarledet.

På valborgsmässodagens morgon sänds Akademens, Akademiska sångföreningens, sjungande i Helsingfors i radion. Den tillställningen är mera lättsam, folk äter picknick i parken, skratten och skämten sänds av och an. Den kören hålls numera i styr av en kvinna, Elisa Huovinen. Dirigerade nu sitt första förstamaj-uppförande.

På alla orter som har en manskör sjungs våren in, så och i Borgå. Runebergskören sjunger i Runebergsparken – för Runeberg. Runeberg får också en studentmössa. Niko Laurila, skicklig fotograf, åker ut med sina kameror och sina drönare när det händer något, och OrdOdlaren gläds åt hans bilder. Nej, OO var inte där, hon sysslade med annat…

bland annat krattade hon vid postlådorna, och grannen kom förbi och det blev en pratstund också. OO har världens största och bästa sopskyffel! ”På första maj festar studenten, arbetaren demonstrerar och bonden tar upp setopäärona (sättpotatisen)”, sa pappa. En trädgårdsägare har alltid sysslor, även om vårvindarna just nu är något överdrivet friska och kyliga.

Så blir det TV igen, från Lund, där bilden alltid blir rosadominerad. Sången är hörvärd och avundsjukan vad gäller de blommande magnoliorna är stor. OO gjorde ett kart- och latitudprojekt. Denna skrivplats latitud är 60.40787, Åbo 200 kilometer västerut ligger på 60.2710, och ytterligare 500 kilometer åt samma håll hittade hon Stöllet vid Klarälven i Torsby, 60.41. Så gott som rakt söderut från den orten, 600 kilometer, ligger Lund. Inte att undra på att magnoliorna ser ut så där.

Den vita magnolian vid husknuten såg ut så här första maj. Massor av knoppar. Förr firades studenternas vårdag 13 maj, då blommar den och vårvärmen finns här. Kanske. OO får putsa och städa och så morötter…

Årets – det ena och det andra

Årets pelargon? Årets naturprodukt? Årets ros? Årets kulturarvsväxt? Årets karelska maträtt? Årets by? Årets, årets… Undrar om Finland har världsrekord i att utse ”årets”, utan att det görs något mer. Skulle vara roligt med motiveringar, förklaringar, historier, synlighet i media – varför inte jippon. Nu känns det som ”de va de, nästa år en ny”, lite som på rutin

Årets ros i Finland, utnämnd av Finska Rosensällskapet, är Malvarosen, en mycket speciell ros som uppkommit i trakterna kring Uleåborg. Dess blad ser nästan ut som smultronblad. Den blommar rikligt redan i unga år. Men var får man tag i den? OO översatte en artikel om den för Finska Rosenbladet, men inte en endaste tidning, inte ens någon trädgårdstidning, har uppmärksammat den. Marknadsföring? Exemplen är fler. Vet ni i Sverige/Norge/Danmark/Island vilken ros som är årets ros hos er? OO vet…

Foto: Saila Routio, Maatiainen ry

Lika energiskt mediainriktad är Maatiainen – Det lantliga kulturarvet. Årets kulturarvsväxter är Sandlök och Skogslök. Sällsynta, men lär ha kommit hit med vikingarna. Organisationen påstår sig sälja frön, men sådana hittas inte på webbplatsen. Intressant är dessutom att skoglöken heter Ormlök (Käärmeenlaukka) på finska – och på Gotland är det Kajp. OO fick några plantor för ett år sen, undrar vad vintern har gjort… Ett glest informationsblad på finska har producerats, inget mediauppbåd att tala om har iakktagits.

Hönan på bilden är årets lantrassort, från Savitaipale, rätt nära Villmanstrand (Lappeenranta), och då hamnade vi i Karelen och steget är inte långt till

Uukunniemi, en kommun som delades i en pytteliten finsk och en stor rysk del efter vinterkriget 1940 (30.9 1939 – 13.3 1940, 105 dagar. Ihärdigt motstånd från finsk sida, pappa var med alla dagar…). Karelska Förbundet (Karjalan Liitto) värnar om karelska seder och utser varje år årets karelska maträtt och karelska bakverk. I år Syyssadon Lihapata (Höstens skördegryta) från nämnda kommun. Bakverket är mera spännande, Rotinakukko på bilden ovan. Gissa vem som började gräva i ett så intressant ord… Kukko betyder visserligen tupp, men i det här fallet handlar det med största möjliga sannolikhet om ett ord som är närmare besläktat med kukkaro, börs. Något man gömmer något i. (Kalakukko, känd maträtt, liknar inte precis en tupp heller…) Rotina kommer från ryskans rudiny = förlossning, barnsäng. Ett bakverk man förde till den nyblivna mamman (tillsammans med nyttiga gåvor). En vanlig vetedeg kavlas ut, inne i den ”gömmer” man ris och russin, kokta var för sig. Kan också göras liknande karelska piroger, som av bilden ovan synes. Michaela, snart får du som mormor baka…

Årets pelargon har också anknytning till situationen i världen idag. Viipurin evakko betyder evakuerad från Viborg. Känner till många som 1940 tog med sig en kär växt från det karelska hem de kanske aldrig skulle återse. Här är en av dem. Mera om den, kanske, i ett senare skede.

Arktiset Aromit – Arktiska Aromer utser årets naturprodukter. AA vill uppmärksamma vilda bär, svampar, örter och annat som naturen producerar åt oss. I år är Svart Trumpetsvamp den ena. OO hade i sitt förra liv ett årligen återkommande bestånd vid bastun, tre kvadratmeter, ungefär. Ibland kunde hon skörda över tio liter på en gång. Torkades, smulades och användes bl.a. i köttfärs eller tillsammans med annan svamp. Härlig, stark smak. Den andra är blåbär, kräver ingen större presentation, finns på den egna tomten, i grannskogen, som odlade… Men årets ört är kirskål, och den äter inte OO. Borde förstås, för sådant som man tycker om och ärligt prisar, det brukar minska. Tyvärr. OO sliter bort i rabatterna och svär och domderar…

Årets grönsak är förresten tomat. Den har det skrivits om minst en gång i varje trädgårdstidning som finns i landet, plus i dagstidningar. Paprika, betor och bönor har också varit årets grönsak, men mediauppbådet har varit betydligt mindre de åren.

Årets nyländska by kan man ansöka om att bli utsedd till. Byn skall ha samvaro, vara innovativ och idérik – OO:s tolkning av vissa kriterier. I år är det Bromarf i Västra Nyland. Vid sitt senaste besök där hittade OO denna underbara jugendvilla, Villa Mechelin, byggd 1903. Donerades till byns Marthaförening 1950. Gillar arkitekturen, skulle vilja se insidan!

Syys = höst, sato = skörd, liha = kött, pata = gryta.