Knallsmättaren och andra häftiga giganter

Varför Fride envisades med att prata om knallsmättaren är höljt i dunkel. Den unga OO frågade, men svar gavs ej, endast ett underfundigt leende serverades. Knall – ja det är ju knall det, men smättare? Man smättar ihjäl flugor med en flugosmätto – flugsmälla. Hurra! Finns i SAOB: ”smätta = göra en hastig rörelse och därvid åstadkomma ett svagt, knäppande ljud”. Jaha.

Kantor Fride Häggblom i Vörå gav lektioner i orgelspel, och tramporgeln var enligt honom knallsmättaren. Den varken knallade eller hoppade, men kanske det lät så i hans öron när eleverna kämpade på. Läxorna övades på skolans harmonium. Vid ett sådant tillfälle kom läraren som bodde i övre våningen och påpekade att han faktiskt var musikalisk, han också. Hans tonfall gjorde att det inte kändes så bra i hjärterötterna.

Efter två år av spellektioner fick den unga tonåringen ett eget drygt fyroktavigt instrument, övade flitigt – och nu var det Storasyster som klagade högljutt till mamma: ”Måst hon hålla på så där, samma sak om och om igen!!” Hjärterötterna oroades igen, och efter det övades det endast när huset säkert var tomt.

”Tyvärr” är OO begåvad med mer musikalisk släkt, åtminstone två småkusiner – våra mammor var således kusiner. CW är pensionerad musiklärare, dirigerar körer, spelar dragspel och andra instrument. Numera avlidna BA var en spjuver på många sätt, vi trivdes bra tillsammans. Han satte sig vid tramporgeln, bad OO söka upp psalmen ”Kom till mitt arma hjärta” (han var omtyckt av och tyckte om det motsatta könet); bad sedan om att få fingrarna placerade på rätt ställe på tangenterna, tittade upp i taket och spelade. Ingalunda helt enligt noterna – sådana behövde han aldrig. Den unga OO var redan övertygad om att musikproduktion inte alls är profession för henne.

Höjdpunkten i orgelspelandet inföll för nästan exakt 52 (hoppsan…) år sedan. Första advent, Vörå kyrka. Hosianna och en växelsångspsalm mellan kör och församling. Fride dirigerade, OO satt då på orgelbänken. En mäktig upplevelse, folket i kyrkan sjöng under OO:s ledning! Förspelet till ”Hosianna” var krångligt, det spelade Fride på en manual, i slutackordet satte OO sina fingrar på den undre manualen och Fride gled iväg till kören, sen följde vi alla hans takt. I hemlighet hade OO ändå övat in de sista takterna som spelas när körens avdelning är slut – klämde i med dem och minns fortfarande Frides förvånade min. Använde också fötterna i slutackordet…Vörå kyrka är vacker, elegant och uppåtsträvande. Byggd på 1600-talet, utvidgad till korskyrka 1777. Tyvärr här endast en inskannad bild från bokverket Svenska Österbottens historia, från 1890 (även om OO inte gillar klockstapeln, den verkar klumpig i jämförelse). Orgeln OO spelade på var ett år gammal, med tre manualer – ”du spelar på bröstverket”, sa Fride. Orgelpipornas var placerade i 1960-talets anda, nästan funktionalistiskt. Bild saknas, så OO väljer bilden av Esbo domkyrkas relativt nya orgel i stället. Ja, främst är det kören som var motivet, orgeln är något naggad i kanterna. Men stor är den, ni läsare kan kanske ana vilket ljud som kan komma härifrån…

Det egna harmoniets öde verkade länge vara soptippen eller något ditåt. Men så annonserade spelledarna i Kaustby efter enkla tramporglar för ungdomsverksamheten, systersonen ringde och knallsmättaren dög, trots sin invaliditet – ena trampans upphängning hade brustit av ålder. Tänk, att 55-åringen är i full fart fortfarande. I folkmuskiken i den delen av Finland är det orgeln som står för rytm och komp. Foto saknas, menhär är pianot (snett och snabbt avbildat svart) som OO nuförtiden är sambo med. Hon sitter sällan vid klaviaturen, trots att piano har hört till inredningen i 40 år. Orgelfingrarna har aldrig blivit riktigt ”du” med pianoanslag. Men visst klinkar hon på då och då – när ingen är hemma.

Flugosmätto, en verkligt funktionell sådan.

Om psalmsång. Faktiskt.

”Märkte du när jag körde om dig?” Det hade varit morgonsamling (-bön) i skolan, eleverna spankulerade i lugn takt till sina utrymmen. Dagens ”organist”, en ung OO, blev fastsprungen av en manlig klasskamrat som annars sällan tilltalade henne spontant. Nej, hon hade inte märkt. Hon bara brassade på med höger knä på ”svällaren” på tramporgeln i av kantorn/spelläraren rekommenderad hastighet: ”Lite snabbare än du tycker, psalmer skall inte släpas fram, de har rytm!” Ett sätt att störa, bråka, retas med att sjunga snabbare? Tja…

Tramporgel. Dra ut nästan alla registreringsknappar, trampa lugnt och öppna spjällen med höger knä. En del av OO:s tonårstid.

Under OO:s hela skoltid (13 år) tutades psalmer som inledning på skoldagen, men det berättades inget om hur de uppkommit, om kompositörer, folkmelodier, författare eller översättare/bearbetare. Det var inte läge för sådant på 1960-talet. Vi bara traskade iväg med våra psalmböcker (alla hade egen, inköpt eller ärvd!) i näven, ställde oss på rad i gymnastiksalen/festsalen och brölade på.

Allt ändrades under den 38 år långa lärarkarriären. Morgonsamlingspsalmerna blev mer och mer sällsynta, ganska torra informationstillfällen tog över, församlingarnas insatser minskade, antalet morgonsamlingar glesnade till en i veckan, bytte namn till ”samling” och hölls mellan lektion 2 och 3, allt mer sällan med musik och sång. En mer detaljerad kria kan dyka upp i detta forum…Sällan tutade vi psalmer skrivna av denna man, vi visste troligen inte ens att hans arbetsplats åren 1915-45 låg ett stenkast från skolan – eventuellt jobbade han i huset som skymtar på bilden, OO är något osäker. Betoning på det lokala ingick inte i läroplanen då. Statyn av den långvariga bankdirektören avtäcktes 1990, på synlig plats i Vörå centrum. Jacob Tegengren avled 25 november 1956.

I Vörå grundades ett Jacob Tegengren-sällskap 1985, och initiativtagaren, fd kommundirektör Erik Liljeström utkom för ungefär ett år sedan med en bok om skalden, bankdirektören, folkhögskole-entusiasten, amatörornitologen, amatörarkeologen (lokaliserade bl.a  ca 200 forngravar i kommunen), hembygdsforskaren och målarkonstnären. Det hände en del i Tegengrens liv, mycket kom inte med i boken av olika orsaker, berättade författaren i en tidningsintervju.

JT var först folkhögskolföreståndare i Närpes, 1901-15, och där drabbades han av en olycka som gjorde hans högra arm obrukbar – det blev kanske amputation, OO får fram olika uppgifter. Han lärde sig skriva med vänster hand på några veckor. Borde få tag i Liljeströms bok… Mellan 1900 och 1946 utgav Tegengren 18 diktböcker. 1946-55 bodde han i grannkommunen Oravais. OO blir allt mer intresserad av denna mångsidiga, Vasa-födda starkt troende vöråbo.

Psalmer, ja. I den finlandssvenska psalmboken från 1986 ingår 585 psalmer. Av dem har denna man skrivit eller bearbetat 19 (Zacharias Topelius 20). Runeberg och några få till står för fler, OO nöjde sig med en snabb genomgång av psalmsamlingen.På kyrkbacken i Oravais finns den här minnesstenen från 1992. Här citeras de första raderna i hans mest kända psalm, ”Skön är den jord…”. Det sägs att han fick inspiration till den på 1920-talet när han stod vid kyrkan och tittade ut över Oravaisfjärden (Bottenviken). Kyrkan står på en backe, utsikten är magnifik – men dronbilden med den storslagna vyn OO hittade på nätet får inte användas. Den intresserade ombeds googla…En flygbild över Oravais kyrka från början av 1960-talet. Kyrktornet nedrivet, skulle förstärkas och byggas om. Precis i bildens övre kant tar fjärden vid. Vägen som syns nere till höger i bilden leder så småningom till barndomsbyn. Till skriftskolan cyklade man, och i undervisningspausen rullade vi på cyklarna nerför backen till bageriet med de supergoda grisarna (undrar om sådana bakverk överhuvudtaget finns på andra ställen än i Finland) och lemonaden.Ni kan skymta kyrkan mitt i bilden. Backen gav god skjuts, men sen skulle man ju upp igen… Läsare, vi ses igen i början av december!

Fångad i en känsla… (?)

”Hugg å såga, hugg å såga, hugg å hugg å hugg å såga…” Känns rytmen bekant? Inte? Fortsätter: ”Åå-å-åå-å-åå, ja såågar å sleepar..” Tack för texten, Karleby ungdomsförenings revygäng – det är några år sedan, och programbladet med texten hittas inte. Om du läsare ännu itne knäckt nöten, så memorera fram Björn Skifs största ungdomshit!

November har här blivit de stora ogräsens tid. OrdOdlaren grips av en omåttlig lust att – just det, hugga och såga i denna gråa månad. Tomten innehåller några små skogsområden som angrips, vart och ett, med några års mellanrum.Verktygen är enkla. Sågen av japansk typ är OO:s tredje av likartad sort. Ungefär. Biter vid både drag och skuff. Sekatören, här BJR:s som har större käftar än OO:s egen, är japansktillverkad. Kroksabeln, vesur på äkta finlandssvenska (finska vesuri, verbet vesoa betyder helt enkelt röja), är oundviklig. Lövkniv, lövhacka, riskniv låter inte lika häftigt. Det gamla rissnapp låter åtminstone roligare!

Och så får OO känna sig tuff. Långa aspar faller som – furor (ha) och stora sälgbestånd ”betas” av med effektivitet. Vesurn står för en del av finfördelningen. Rishögarna blir tyvärr helt oformliga, alla ”ogrästräd” växer i helt okontrollerade och oförutsägbara vinklar. Här bränns inte ris och kvistar, nähäpp. De krymper och plattas till med tiden, sakta men säkert. OO:s egen variant av insekthotell (modell större).Åtta timmar (kanske lite mer) fördelade på sju dagar av tio (lös det, bäst du kan…) tog det att få ordning på quercabiesskogen. Aspar, sälgar, vide, druvfläder, några rönnar, några granar, några björkar och en massa oidentifierbart svagväxande sly har avverkats.Utsikten var inte så ”grann” när arbetet inleddes – här har redan en timmes förberedelser gjorts. Så här det det ut nu:Nu ser man att där finns ekar (quercus) och ädelgranar (abies). Två granar (picea) skall ännu bort därifrån. Den enas topp kan bli julgran och den andra kräver motorsåg, de får lite nådatid ännu. I bilden längst till höger. Först på våren kommer en matta av vitsippor. Men sen kommer de inte alls intressanta örnbräkena. Dem blir man inte av med så lätt. Tyvärr.

Andra skogsområden OO härjar i med något års mellanrum är för det första Tibastskogen, där hallonsnår vill dölja det mesta mellan de lövträd som tillåts växa. Vårblomningen blir större och större år för år, alla tibastplantor märks ut av en grön käpp, för säkerhets skull. Vägskogen består av flera avverkningsklara granar och tallar, markvegetationen är risig (blåbär, bl.a.) och bra. Den övergår dock i en sluttning som är buskig och slyrik och arbetsdryg och -tät, med hallonsnår och – ormbräken. Det fjärde skogsområdet har inget namn. Ännu. Tyvärr. Hoppas det kommer fram något lämpligt. Det finns ytterligare skogsområden, men allt har sin arbetsbegränsning.

Ytterligare två bilder, med utsikt över äppelgården. Den stora druvflädern blev en staty, det var inte meningen vi avsågningen, men… Den ger sig inte så lätt, så vi får kalla åtgärden hamling:

Här finns också hallonsnår, uthuset i bakgrunden tillhör grannen. De gröna ”plupparna” till vänster i bakgrunden är vårt ”arboretum”, med intressanta träd, skyddade för harars vintermatsökande. Det murade hörnet hör ihop med paviljongens föga (tillsvidare) använda eldstad.

Nu är det slut med ”hugg å såga” för den här säsongen. Gäller att hitta något annat att använda kroppen till nu. Förslag finns, men OO tar paus först.

Karleby ungdomsförening skall få en eloge till. YMCA – den melodin sitter troligen i de flesta läsares öron. Nu har den fått en ny innebörd:

Kan naan förklar va er GDPR  –  int naan förstaar se på GDPR  –  faanså dyyrt kan e vaal  –  int nu ba samvetskval  –  om naanting feil rååk gaa  –  GDPR! (ba = bara). Intressant i sammanhanget att bokstäverna står för General Data Protection Regulation. Roligt i dessa brexit-tider att förkortningen utgår från engelska…Sist ett mellanskede. Hooked on a feeling…

Dystra ljuspunkter?

Ur led är posten. Strejk. November. Mörkt, mörk morgon. Blött. Telefonen urladdad. Plattans skärm är mörk. Öppnar datorn, hostar, ingen internetkontakt. Kan en dag börja bättre? Tröst från Avliden?Ladda, ladda. El finns, tack och lov. Men hur ladda sig själv? Morgontidning och kaffe? Nej, OrdOdlaren är TE-olog och morgontidningsutdelningen slutade för länge sedan. Hoppa i bilen, köra 10 kilometer från obygden till stadens centrum och avhämta dagens pappersavisa, jo, men först på eftermiddagen, sammankopplat med andra stadsärenden. Dessutom inte varje dag.

”Läs tidningen på nätet”. Jovisst, men ögonen protesterar, OO läser små notiser, inte enbart stora artiklar. Zooma in, zooma ut, minsta fingerrörelse rör på bilden, det hoppar… Och vem tar nu datorn med sig i sängen och ligger och läser… Har inte tidningen i den urgamla plattan (liten), visserligen i lilla telefonen, men där är läsandet inte ögonbefrämjande heller. Här är det tomt:Förutom reklam och den regelbundna finska Itäväylä. Skörden på strejkens fjärde dag var 640 gram:Strejken är inte tidningarnas fel. De är inte skyldiga att ersätta oss, och ingen ersätter dem för deras merarbete oss till fromma. De gör verkligen sitt bästa, och icke-prenumeranter ser sin möjlighet att norpa åt sig tidningar på utdelningsställena. Men OO undrar över de strandsatta veckotidningarna och annan post från utlandet. Var lagras de buntarna? Utsatta för regn och snö och vind och annat oväder? Hur ser november månads tidningar ut när vi får dem, kanske redan i januari? Om vi får…(Postens sorteringscentral, pappersavfall, kartongavfall).

Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken nynnar OO på under alla strejker: ”… det var grabbarna som var på ett sjuhelvetes humör. Och med knogjärn och med påkar och med blodet rött och hett… De stod på Tegelbacken, de stod där man mot man, i fyra timmar hötte de och skrek från varsin gränd. Och sen så vände de på klacken och gick hem”.

Det bollas med hårda argument från bägge parter, siffror, bud och hot som skärps, förstoras, överdrivs. TV-debatter är bra på att elda på och få kämparna att dundra ännu mera. Vi vanliga små sitter med häpnadens finger i förvåningens mun.

OO har aldrig strejkat. När lärarfacket gick i strejk drabbades inte OO:s skola, vi fick endast betala till strejkkassan. Minns inte hur ofta, hur mycket eller om strejken i det stora hela var lönsam.

OO är ändå optimist, strejken kan bara inte pågå hur länge som helst. Fotoaffären besöktes i veckan, årets julkort ligger i en bunt och inväntar påskrivning. Korten är inte ”juliga”, det går precis lika bra att skriva ”Skön januari” eller ”Trevlig snösmältning” på dem. Men ingen bild av kortet här, hoppas ju att en och annan av läsarna hör till gruppen julkortsmottagare som faktiskt är över 100 stycken. I det här fallet är OO (också) gammalmodig. Vill alltså ha både julkort och tidning att hålla i handen.

Lösa tidningens korsord med penna. Riva ut och spara intressanta artiklar. Använda dagstidningar som underlag och vattenuppsugare vid behov. Skydda ömtåliga växter mot nattfrost. Putsa spisluckan med fuktat tidningspapper, doppat i aska. En tidning i botten på råskispåsan (förståelig svenska – soppåsen?) skyddar för olyckor. Knyckla ihop och använda som utfyllnad när man skickar paket – med buss eller någon transportfirma. Posten strejkar.

Självladdningen? Mörkervandring i nio plusgrader, med skön blåst i kläder och kalufs. Enda belysta sträckan (och asfalterad väg) är de två raksträckorna i vinkel, ena helblå, andra tvåfärgad. Allt annat är mörklagd sandväg. Reflexväst, men ingen ficklampa, 2,5 kilometer är lämpligt för en småastmatisk tant.

På väggen i salen i huset – och lite mer

Ett vanligt affärshus vid torget. Det har ”alltid” stått där, märks inte så mycket därför, antagligen. Där finns bl.a. fotoaffär (flitigt anlitad av OO genom åren), begravningsbyrå, frisörsalong, restaurang-bar – och en ”grande” ingång som öppnar en mångfacetterad värld!

Idén om att bygga huset startade för 100 år sedan, faktiskt i november. Det tog ändå ända till 1934 innan byggandet kunde köra igång, och 17 november 1935 var det inflyttningsklart. Bombskadades under kriget, byggdes upp, renoverades och har restaurerats och byggts till (lite) i olika omgångar. Kulturhuset Grand i Borgå.

Entusiasterna 1919 ville skapa en svensk ”föreningsgård”, helt i tidens anda, ”Svenska gården”. Medel samlades in, tomten blev den nästan bästa möjliga, och den yngre av arkitektbröderna Jung, Valter, ritade komplexet med affärslokaler i gatuplan, stor sal och mindre mötesutrymmen i de övre våningarna. Bilder i OO:s förra inlägg.

Idag håller 23 föreningar sina möten och tillställningar där, bl.a. Borgå Trädgårdsförening där OO är engagerad. Möteskabinetten har fått namn enligt större män i staden: Wahlroos, Linsén, Arlander, Terrassen (nä, det är inget namn…), Segerstråle. OO märker att hon borde läsa på, det finns kanske intressanta historier? Det finns åtminstone två – nej, tre – böcker att botanisera i; här är en:Redan 1935 målade Lennart Segerstråle (1892 – 1975) fresken i festsalen, ”Den nyländska sången”, 3 x 9 meter. Inspirationen fick han från en sångfest i Tolkis (by i Borgå, härligt namn) på 1930-talet där han själv var med. Notera könsfördelningen, var det så redan då?Det finns en bok om den här målningen, skriven av Kirsti Sund (avbildad i dubbel upplaga i OO:s inlägg från 30.08 2019) – hon har många strängar på sin lyra. Hon berättar att LS målade al secco, direkt på torr kalkyta, 1935. Det blev tyvärr både vatten- och rökskador under kriget, och LS målade om 1950, i tempera. Han gav då också målningen lite nytt utseende, starkare och med mer vårliga färger, satte till paret till vänster (symboliserande ung, spirande kärlek) och den rödklädda flickan i mitten. Personerna är i huvudsak folkdräktsklädda.

Målningen känns ändå något mörk och dunkel, och en och annan undrade över OO:s fotograferingsförsök och påpekade att hon borde använda blixt. Men se det vill hon inte… Målningen kan ibland vara övertäckt, bl.a. av akustikskäl, oftare förr. De relativt nya ljudåtergivningsmekanismerna (mixerbordet med diverse tekniska rackerier skymtar till höger i helhetsbilden) verkar fungera bra nu.Lennart Segerstråle växte upp i ett starkt troende hem i Borgå, pappan var religionslärare och mamman konstnär-författare (Hanna Frostérus-Segerstråle). Barnaskarans antal var åtta, yngsta systern blev författare, Solveig von Schoultz. LS:s målningar är ofta stora och monumentala, som t.ex. de berömda freskerna i Finlands banks huvudkontor i hufvudstaden. Altartavlor (ofta glasmålningar), också i Sverige och i Island, naturmotiv i en nydanande, halvt nonfigurativ (konstkännare använder troligtvis andra ord) stil hör till hans mer kända arbeten. Den intresserade ombeds googla, bilder finns på nätet.

Tillbaka till huset. Gå in! Det kan pågå en konstutställning i aulan, du kan läsa tidningar, där finns en gedigen ”presentbutik” med trevliga ”expediter”. Du kan köpa biljetter till nästan vilken tillställning som helst i Finland, dessutom kort, böcker, skivor m.m. med lokal och/eller finlandssvensk prägel. ”Luckan” är betydligt mer än en lucka!

Språk och svenska på Svenska Dagen

Det är vokalerna det handlar om. Hur dina vokaler formas och färgas avslöjar dig. Verkligt intressant för sångare – och andra. Exakt så sa inte kvällens svenskadagsfestföredragshållare Sören Lillkung med många titlar, bl.a. CVT-lärare, men något ditåt.

Fick inte med solvargsgrinet…

Provexempel fick åhörarna också, vi kunde inte låta bli att fnissa till när Sören tog sig ton och levererade ”Aavan meren tuolla puolen” med finska mörka vokaler, Jakobstads ljusa och allfinlandssvenska mittemellan – ”muminspråk”, som en del icke-insatta påstår. Tove Janssons och Erna Tauros ”Skynda dig älskade, skynda…” blir nästan alltför rolig med norska ljusa vokaler… Kom mitt under festtalet att tänka på när samma Sören presenterade musikutbildningen i Jakobstad för ”OO:s” gymnasieelever och fick hela församlingen att bli uppmärksam när han drog till med ”rockröst”. ”Int´ kund´ vi tro att han kan sånt!” Men han kan.

Parentes: CVT, Complete Vocal Technique, på svenska komplett sångteknik, har utvecklats av den danska sångaren och röstforskaren Cathrine Sadolin. Många har gått hennes utbildning och för den vidare. OO vill tro att hennes (och även andras) vokaler förändras spontant, åtminstone en aning, beroende på i vilken språkmiljö hon/de vistas, vilket språk hon/de pratar. Dock absolut inte medvetet. Hur som helst, intressant. Parentesen slut.

På Svenska Dagen pratade Sören förstås om svenska, men också om att ”ett språk är mera än ett språk”; det ger identitet, sammanhang och ”rötter”. Och det skall få höras varifrån man är – på rätt sätt. Vi finlandssvenskar talar inte muminspråk eller bryter på finska…

Nu halkade OO ur lite. Sörens festttal på svenskadagsfesten i Borgå var roligt och informativt. Han berättade om en stor mängd med projekt med språket i fokus som snart kör igång – direktören Sören för Svenska Kulturfonden nöter sin byxbak på möten och jobbar för finlandssvenskans överlevnad, sådär kort sagt.Kvällens komiker Alfred: ”Komiker är bara en omskrivning för ‘vara arbetslös och bo med mamma'”. Han berättade bl.a om att hugga av ord – en pitebo far´ int´ ti Lule, precis – och helsingforsbon hugger av och förlänger: prattaaaaa… (pratar). Han gjorde en musical på stående fot: bad publiken om en historisk person och ett aktuellt tema. Det blev Runeberg och flygskam. Hur han riktigt fick ihop det blev nästan ett mysterium, men en av OO:s konklusioner är att vi skall låta skarvarna stå för transporten. Ungefär.

Här ovan sjunger han sin egen sång som ingen nånsin bett honom sjunga, men som han framför ändå. Melodin är ”Bye, bye, miss American pie” och texten handlar om dagen när svenskfinland dör. Dystra och deprimerande och roliga framtidsvisioner på komikers vis. Alfred Backa har en hel del strängar på sin lyra! Men vi håller inte med i visionerna – och det var väl också meningen.

OO var också fräck nog att gå fram och byta några ord med honom på vår så gott som exakt gemensamma språkvariant, hoppeligen med rätt klingande vokaler och avhuggna ord på rätt ställe.Festen var kort, och det utannonserade minglet var inte så livligt. Folk i trakten talar ju enbart med folk de känner från förr. Bakom bardisken stod en glad grupp elever från folkhögskolans invandrarlinje med bakverk från sina hemtrakter. OO köpte av de här, den gröna färgen tilltalar och känns lagom spännande:Saknades kvinnor? Nej. Maria Malin stod (som vanligt) som arrangör och hälsningstalare (biträdande rektor för huvudarrangören, stadens medborgarinstitut), Jenna Romberg (språklärare vid samma institution) var programledare, en kvartett från Akademiska damkören Lyran sjöng.Könskvot på scenen: 6 – 2 i kvinnlig favör. I antalet använda minuter vann karlfolket. Men kvinnfolket övervägde i publiken. Så he så.

 

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 41 105 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Jag hoppas du ska trivas med mina ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året-runt eller någon gång varit här på besök. Förhoppningsvis kan jag få dig att längta tillbaks. Givetvis skulle det varit mysigt om jag kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Jag tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att drabbas av samma känslor som jag fått varje gång, som jag varit här på semester. Här skulle jag gärna vilja stanna kvar. Välkommen önskar Bosse Lidén

Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.