Marknadsyra

”Salamanca Market”. Det var det korta och koncisa svaret på frågan om vad som är sevärt i Tasmanien, huvudstaden Hobart. Det var ett verkligt gott råd, även om kroppens finländska klocka visade på midnatt när stegen styrdes ditåt vid niotiden på morgonen, dag ett Down Under.

Oj. Det är det uttryck som beskriver känslorna där bäst. Försäljare i minst dubbla rader på den halvkilometer (ca) långa gatan. Vårliga grönsaker, alla möjliga inläggningar och allt möjligt att lägga in via munnen, hantverk av många slag (trä, trä trä…), böcker, musik, konst, läder och kläder… Varje lördag året runt, alltsedan januari 1972. Då som ett mera hippie-artat lopptorg. Och då tolv försäljare, numera över 300. Köpte? Äpplen, väska, brödkniv (huon pine), pepparkvarn, ostar. Mums. Fem timmar av njutning.

Dag två. Farm Gate Market. Uppdukad på gatan precis vid hotellet, mitt i stan. Perfekt utsiktsplats genom hotellrumsfönstret på sjätte våningen. Denna gatstump ockuperas varje söndag av lokala producenter kl 8.30 – 13. ät- och drickbart, blommor, utplanteringsväxter, bakverk, gatukök. Tyvärr regn. Muntra försäljare ändå – och en frack-klädd man spelade klassisk musik på violin. På en trappa, under tak. Smaskiga muffins inköptes och avnjöts med te ”hemma på rummet”.

Dag åtta, ny plats. Mornington Peninsula, söderom Melbourne. Organiserade marknader s.g.s varje dag nånstans på ett område ungefär lika stort som Östra Nyland. Aldrig två marknader samtidigt, koordineringen verkar exemplarisk. Området är troligen befolkat av fler människor än i nämnda finländska trakt, både producenter och konsumenter. Den besökta marknaden var uppdukad på en skolas ”gräsplan”, försäljarna placerade i en stor-stor dubbel ring. Smart. undersökte en mängd plantor, bekanta och obekanta sorter av kryddor, tomater, chili… Inköp: hantverkstillverkad hatt i linne-bomull, direkt av tillverkaren, förstås. Lakrits, lokal sådan. Och tittade och pratade och frågade och berättade och fotade… Rosor, suck… Kommer i ett anat kapitel.

Tyvärr, OrdOdlaren verkar ha förlorat bildkontrollen på detta forum. Någonting obegripbart har skett. Är inte alls nöjd med utvecklingen/avvecklingen här. Behöver hjälp. I skrivande stund är det totalt osäkert hur illustrationen till denna epistel blir. Så, bästa läsare, ni för nöja er med det lilla som bjuds. Skulle gärna bjuda er på sex-sju bilder, men…

Bättre lycka nästa gång. Kanske.

Konserter, elektricitet, fukt och instrument

Festival. Kanske lite att ta i, men ändå. Musik och sång, flow och godis i serveringsdisken. Ordningsmän? Behövdes inte. Däremot nog parkeringspersonal, som effektivt, vänligt och sakkunnigt lotsade in och ut på de två nyklippta åkerplättarna. Nedförsbacke dit, uppförsbacke med dålig sikt när bilisten rattade bort. Samma vänliga personer stod där då också, lotsade och dirigerade trafiken. Inga olyckor eller tillbud!

Lite mankemang blev det ändå. Storm och regn och åska och stopp i elkablarna mitt i konserten på lördag kväll. Troligtvis hittades en och annan ljusstump i det lilla kapellet, konserten fortsatte. Tre violiner, en cello, en cembalo, en flöjt och två operaröster behöver ingen elförstärkning. Kreeta-Maria Kentala, en av de meriterade violinisterna, tyckte (källa: Facebook) ”muumimammamaisesti” att det var tur att det blev storm och strömavbrott, konserten stannar säkert i minnet hos alla närvarande. Dessutom var det spännande att ”hiippailla” i kyrkogången och spela duett med stormen! OrdOdlaren fick tyvärr inte plats på den konserten i St Olofs kapell på Pellinge. Kreeta-Marias skiva där hon kombinerar Bach och folkmusik från Kaustby är förstås inhandlad och avlyssnad.

På söndag, på avslutningskonserten, var OO på plats (samt på inledningskonserten på fredag). När det då blev Barocco Boreales tur gick allt som smort med humorkrydda – instrumentalisterna är synnerligen ”välrotade” musiker. Avslutningsnumret var BH Crusells Divertimento i C-dur, med Pauliina Fred på flöjt, fyra satser. Och i sats två hände det. Altviolinens stall lossnade, och där satt Jouko Mansnerus med de fyra strängarna som då mest påminde om en ballongvisp. Värmen och fukten som kom med åskan torde ha inverkat.

Men glada ändå vid avtackningen. Cellisten, dr.mus. Lauri Pulakka till höger. Hoppas du läsare kan se violinsträngarna (fäst blicken där du tycker att violinistens hjärta finns), avståndet var lite långt och kamerablixten amatörmässig.

Flöjtisten Pauliina Fred fann sig snabbt, vände sig mot publiken och frågade:”Har någon en ledig altviolin med sig?” Samtidigt granskade Kreeta-Maria noterna och konstaterade att sats fyra går att framföra utan stödjande altviolin, vilket också gjordes. Succé!

”Stackeln”, pinnstödet mellan cellon och golvet, började användas först på 1800-talet. Så när barockmusik spelas ”på riktigt”, då är spelställningen så här.

Därför specialstol åt cellisten. Annars finns det ett tjugotal bastanta (stabanta, sa husbyggaren på 1960-talet i OO:s hemtrakter) stolar i dagens konsertlokal, Solhälla på Lill-Pellinge. Går inte att lyfta med en hand. Härliga,

liksom samspelet mellan Kreeta-Maria och Siiri Virkkala. Alla dessa stråkmusiker kommer från Kaustby, den finska folkmusikens hjärta. Alla klassiskt utbildade, men med rötterna stadigt förankrade i folkmusiken. OO har fått den uppfattningen (har bott en tid i trakten), att man är närmast onormal där om man inte spelar något instrument på gehör från barnsben. Och i Barocco Boreale hörs folkmusiken. De tar sig glada uthopp från noterna och den angivna rytmen ibland. Så skall det vara, tycker OO.

Pellinge musikdagar, med fyra konserter på tre platser från fredag kväll till söndag eftermiddag, arrangerades i år för andra gången i historien. OO kan inte glömma den mörkögda stillasittande pojken, under tio års ålder, som med blicken fäst på artisten och med halvöppen mun nästan paralyserad följde med det hela. Väntar redan på augusti 2018, primus motor Monica Groop, mezzosopran, operasångare, sånglärare m.m. Tack!

muumimammamaisesti = på muminmammans sätt

hiippailla = smyga fram, smyga sig

Lyssnarminnen före VM

Folkskolläraren i Brännars på 1950-talet hade en stor radioapparat. Den stod på lagom höjd på ett skåp i hans arbetsrum (den lilla flickan var imponerad, motsvarande apparat i det egna hemmet fanns betydligt högre upp, onåbar för barnahand). Några gånger per år kånkade han det säkert tunga teknikundret genom det privata köket och sovrummet via slöjdsalen till skolsalen. Där placerades den på den skrivvänligt något lutande katedern, och läraren rattade in rätt station på rätt tid. Den lilla skolflickan och hennes skolkamrater lyssnade andäktigt. Program för oss!

Nej, så här såg inte radioapparaten ut. Bara lite ditåt.

”Skolradiofarbrorn” inledde alltid programmet. Lugnt, med sin kännspaka röst. Men vad sade han? OrdOdlarens starka visuella preferens ger en tydlig bild av radion, den starka kinestetiska böjelsen ”hör” den speciella rösten, men ordalydelsen? ”God morgon, här är skolradion”? ”Skolradion, god morgon”? Passar inte. Hoppas någon minns bättre! Därtill minns OO precis noll vad gäller programmens innehåll. Men häftigt var det med den stora apparaten. Som lutade.

Religionsläraren i yngre medelålder deltog flitigt i fortbildningsdagar för sin yrkeskategori på 1980-talet. Traditionellt sista veckoslutet i januari, ofta isande kallt, med otaliga roliga upptåg på eller utanför programmet. Plötsligt, det torde ha varit 1984, stelnade hon till – inte av kyla, men av rösten! Skolradiofarbrorn! Han, Nils Göran Engström, var djupt engagerad i skolvärlden i hela sitt liv och missade inte en chans att delta i intressanta evenemang. De visuella bilderna i huvudet är så pass tydliga att OO ikväll har tillbringat en lång stund bland sina fotoalbum. Resultatlöst. Inte heller kommer hon ihåg hur kontakt skapades, men oj, så trevligt sällskap! Vi förlorade (och försenade) oss i diskussioner om idrott, inför förestående olympiska spel i Sarajevo. ”Om du har ärende till mig under de kommande veckorna kan du hitta mig här”, lär han ha deklarerat för sin hustru inför alla stortävlingar, visande på TV-stolen. ”Vad intresserar dig mest”, frågade OO. ”Allt”, var det korta svaret. En verkligt bildad gentleman med bred intressesfär och glimten i ögat.

Vi pratade också om den punktlighet och den tidsuppfattning som ett långvarigt jobb inom radion gav. Han och hans kolleger kunde lita på varandra:”jag kommer kvart över” stämde alltid på sekunden. Klockan kollades mot radions tidssignal varje dag. Men när man pratar idrott på matpausen med en lika idrottstokig, då glöms den inre klockan…

Skolradiofarbrorn dyker alltid upp i OO:s tankar varje gång hon bänkar sig för att se idrott i TV. Tyvärr hittas väldigt lite information om honom, den enda bilden på nätet duger inte för OO. Levde 1914-99. Troligtvis utbildad folkskollärare. Och finlandssvensk skolradiohistorik verkar inte finnas. Inte på nätet. Inte med OO:s sökkunskap.

Ja, sådant, i väntan på kvällens…

…, med rätt att…

Ibland behöver man inte säga alltför många ord förrän ”alla” vet vad man menar. Förutsatt att ”man” är av någotsånär samma årgång och delar någorlunda samma erfarenheter. Och även om OrdOdlaren inte sett alltför många filmer före sextio års ålder så kunde hon ändå ovanstående fras för länge sedan.

Men nu har hon. sett alla 24 filmer (tror hon) om/med 007, ”My name is Bond, James Bond”. En del några gånger, dessutom. Vissa TV-kanaler kör så gärna de filmerna som sommarrepriser – och lite däremellan också, för säkerhets skull. Och vi beter oss som barn som vill höra samma saga om och om igen. Sitter och glor och kommenterar:”Hur var det nu det här slutade?” ”Aj, filmen där dvärgen är med…” ”Aah, Oddjob!” ”Han med ‘tänderna’ som blir förälskad i följande film…” Och allt är så tryggt. Vi vet ju att 007 klarar sig, alla gånger. Med en sekunds marginal, skotten träffar inte, han är alltid en meter före explosionen. Och så ligger han i en lyxig räddningsbåt med den sköna bruden i slutet, och M och andra dignitärer kan se och ”förfäras”.

14 böcker skrev Ian Fleming, och Broccolis filmer har ett och annat att göra med böckerna. Åtminstone lite ditåt. Och visst kan man kritisera kvinnosynen, rasismen, snobbismen och att det onda oftast fanns åt ett visst håll – men ids man? Allt är ju roligt, för det mesta. Q:s manicker (och besöken i hans ”verkstad”), Moneypenny (redan namnet…), hattkastandet, ”shaken, not stired”. Och den småironiska humorn och replikskiftet som åtminstone OO uppfattar bättre när hon ser filmen andra eller n-te gången.

Och filmerna är ett bra samtals- och diskussionsämne. Bästa Bond? Bästa bruden? Bästa bovar? Bästa manicken (gillar den mångfunktionella armbandsklockan)? Judi Dench som M är en av OO:s favoriter, skarp och bestämd i en värld av män! Men bondarna, då? Nu följer högst privata åsikter.

Sean Connery (född 1930, sex filmer 1962-71). Bondbilden grumlas för OO av rollfigurer han gjorde senare i livet. Framstår som en slagsbult, fantastiskt då? Men roliga detaljer här och var. Och rösten…

George Lazenby (född 1939, en film 1969). Stelt agerande, men han var väl inte van heller. Tackade nej till fler filmer, ansåg att gentlemannaagenten blir gammalmodig på det ”frigjorda” 70-talet.

Sen kom ”Helgonet”, Roger Moore (1927-2017, Bond i sju filmer, 1973-1985). Tre av hans filmer är nyligen sedda, märker mer och mer hans ögonuttryck, han fick fram mycket med dem! Gillar replikskiftet, humorn, kläderna – han bar upp det skräddarsydda mycket bra. Sen sa han nej, och visst blev han lite väl gammal i de sista filmerna.

Timothy Dalton (född1946, två filmer 1987 & 1989). Han ansågs torr i rollen, men OO tycker att han inte ser torr ut – men ser inte ut som en hemlig agent heller. Rollen skulle tuffas till. Repriserna kommer snart, OO skall begrunda. Filmerna lär ha fått en hel del negativ kritik.

Pierce Brosnan (född 1953, fyra filmer 1995 – 2002). Lär ha erbjudits agentrollen flera gånger, men var bunden av TV-kontrakt. Enligt kritikerna kombinerade han det bästa av Roger Moore och Sean Connery. Repriserna kommer om en månad, OO minns denna Bond efter fångenskap i Nordkorea (?), skäggig, långhårig, utmärglad och oförmögen till tjänst enligt M – och så satte han sig upp och ”började härja”. Sen sades PB upp av produktionsbolaget. För gammal? För dyr?

Daniel Craig (född 1968, fyra filmer hittills, 2006-15, kontrakt på den femte). OO ger inte tummen upp, vet att en presumtiv läsare skriker, men smak och tycke är olika. Agenten är i första hand en vältrimmad elitsoldat, det ses och hörs och nästan känns. Handlingen och replikskiftet kommer i bakgrunden. Men Moneypenny har fått en ljuvlig hudfärg, Q liknar närmast en ung nörd och den kvinnliga M dog med ålderns rätt och är nu ersatt – av en karl igen. Och någon sa att i en kommande film kommer JB att vara kvinna (som vältrar karlar i säng?)

Men en sak finns att förbättra. Enligt Allvetande Wikipedias karta har JB ännu inte besökt Norden (förutom Island). Skärpning!

Spontan skyltsöndag 18

Två skyltar i Nyslott fastnade på näthinnan. Kameran hemma denna gång. Svårt få bra bild på långt håll med telefonen, men försöka dög. Fantasin funderade ut orsaker. Stor konkurrens? Mest friska tänder? Utbredd tandläkarskräck? Prisnivå?

Godhjärtad tandläkare (hyväsydäminen hammaslääkäri). Godhjärtad, ett vackert ord. Etablerat i svenskan sen 1500-talet. En som har vänligt sinnelag, är godlynt, snäll. OrdOdlaren går hos en sådan också. Utan att hon (tandläkaren) har reklam om det. Hade nästan lust att gå in och se hur tandläkaren ifråga ser ut och reagerar…

Bestämd och obestämd form finns inte i finskan. Men tydligen får man ett lyckligt leende när man besökt tandläkaren med det här reklamlakanet, uppspänt lämpligt så att alla som går till och kommer från borgen/slottet (operaföreställningen) ser den. Smart reklamplats, kanske tandläkaren ifråga bor i huset. Och Onnellinen Hymy (det lyckliga leendet) är verkligen en tandläkarstation, OO har kollat (och kände sig duktig när hon kom på hur det går att beskära bilder direkt i telefonen, inga telefonnummer får synas…).

Hade tyvärr varken tid, motivation eller ork att kuta runt och söka andra tandläkare med intressant reklam i staden. Kanske det behövs mera marknadsföring från deras sida också? Även på andra håll.

Mycket idag, 26 juli…

Marta och Martta har namnsdag idag, 26 juli. Och i morgon i Sverige. Denna bibliska kvinna hedras som helgon av den katolska kyrkan 29 juli, av den ortodoxa 4 juni. Kärt barn eller brist på samordning? På finlandssvenska Marthaförbundets facebook-sida uppmanas man till namnsdagsfirande:

Härmed meddelas och kungörs att Märt(h)a inte är samma namn! 1753-1829 firades hon med namnsdag idag (svensk almanacka), sedan förpassades hon till 11 maj (Sverige) och 26 augusti (vilket OO ihågkommer med en tanke). Märeta, Märta dök upp som kortform av Margareta på 1300-talet. Förklara det för folk som saknar ä i alfabetet… Betyder Pärla (på finska Helmi, OO:s mamma), perlo på esperanto. Åsnebryggan avklarad!

”Dr Esperanto” (den som hoppas) utkom med boken ”Unua Libro” (första boken) 26 juli 1887 – 130-årsjubileum exakt idag. Ludwig Zamenhof (1859-1917) växte upp i nuvarande Polen i en trespråkig by; polska, ryska och tyska. Han märkte missförstånd och småbråk som förorsakades av att folk inte helt förstod varandras språk. Redan som nittonåring hade han sin idé om ett Lingwe Universala klar, men – han blev läkare. Ögon sådan. Samtidigt bekantade han sig med engelska, franska, grekiska, latin, hebreiska (själv jude), italienska, spanska, litauiska och jiddisch. Hur orkade han? Hade han andra intressen? Vem tvättade kläder, städade, lagade mat osv åt honom? Kanske han var mambo…

Vid tjugoåtta års ålder kom han med ovannämnda bok. Och språkets namn blev esperanto, det språk han ville skulle bli hjälpspråk vid internationella kontakter, ett språk som skulle vara politiskt neutralt och främja fred och förståelse. En enkel och okomplicerad grammatik och omfattande bruk av ändelser kännetecknar språket. vurmen var störst mellan 1900-talets världskrig, det har utkommit böcker, det finns klubbar och förbund och möten… Den reformerade formen ido, som uppkom i början av 1900-talet blev inte lika populär, eventuellt för att esperanto-anhängarna motiveras och förenas av den bakomliggande ideologin.

Estis agrable renkonti vin – det var trevligt att träffa er. Mi mal satas/soifas/ – jag är hungrig/törstig. Mi lacas – jag är trött… Och OO:s favoritfras på många språk: Mi ne scias – jag vet inte. Bonan matenom, god morgon!

Vi fortsätter ”firandet”: FBI grundades idag 1908, CIA likaså idag, 1947. En av OO:s psykologiska husgudar, Carl Gustaf Jung, föddes 1875. Och Helen Mirren 1945, likaså Stig H Johansson (aj, du frågar vem? En av de största travtränarna/kuskarna i Sverige…). Mick Jagger 1943… Och vid OS i Montreal 1976 sprang Lasse Virén hem guldet på 10000 meter, 27.40.38 – och Antti Kalliomäki hoppade hem silver i stav, 5,50. Båda invaldes efter några förlidna år som riksdagsmän, den senare har också innehaft ministerposter. Även om han lär ha fått finna sig i att kallas ”stavhopparn” av vissa kolleger i granitborgen.

En annan ”helgonförklarad” kvinna avled denna dag, 33 år gammal. Maria Eva Duarte de Perón, Evita. Familjegraven i Buenos Aires.

Den dåvarande yrkesvalspsykologpraktikanten (längsta titeln hon nånsin innehaft) är fortfarande inte säker på vad följande uttalande föranleddes av då det begav sig på 1970-talet, kokkolahumor eller en aning av förälskelse:”E finns trii sårttärs kvinnfålttse: marttona, märttona  – å vaanli kvinnfålttse.” Översättning levereras ej på denna plats. Ej heller emottages rättelser vad gäller stavningen.