Marknadsyra

”Salamanca Market”. Det var det korta och koncisa svaret på frågan om vad som är sevärt i Tasmanien, huvudstaden Hobart. Det var ett verkligt gott råd, även om kroppens finländska klocka visade på midnatt när stegen styrdes ditåt vid niotiden på morgonen, dag ett Down Under.

Oj. Det är det uttryck som beskriver känslorna där bäst. Försäljare i minst dubbla rader på den halvkilometer (ca) långa gatan. Vårliga grönsaker, alla möjliga inläggningar och allt möjligt att lägga in via munnen, hantverk av många slag (trä, trä trä…), böcker, musik, konst, läder och kläder… Varje lördag året runt, alltsedan januari 1972. Då som ett mera hippie-artat lopptorg. Och då tolv försäljare, numera över 300. Köpte? Äpplen, väska, brödkniv (huon pine), pepparkvarn, ostar. Mums. Fem timmar av njutning.

Dag två. Farm Gate Market. Uppdukad på gatan precis vid hotellet, mitt i stan. Perfekt utsiktsplats genom hotellrumsfönstret på sjätte våningen. Denna gatstump ockuperas varje söndag av lokala producenter kl 8.30 – 13. ät- och drickbart, blommor, utplanteringsväxter, bakverk, gatukök. Tyvärr regn. Muntra försäljare ändå – och en frack-klädd man spelade klassisk musik på violin. På en trappa, under tak. Smaskiga muffins inköptes och avnjöts med te ”hemma på rummet”.

Dag åtta, ny plats. Mornington Peninsula, söderom Melbourne. Organiserade marknader s.g.s varje dag nånstans på ett område ungefär lika stort som Östra Nyland. Aldrig två marknader samtidigt, koordineringen verkar exemplarisk. Området är troligen befolkat av fler människor än i nämnda finländska trakt, både producenter och konsumenter. Den besökta marknaden var uppdukad på en skolas ”gräsplan”, försäljarna placerade i en stor-stor dubbel ring. Smart. undersökte en mängd plantor, bekanta och obekanta sorter av kryddor, tomater, chili… Inköp: hantverkstillverkad hatt i linne-bomull, direkt av tillverkaren, förstås. Lakrits, lokal sådan. Och tittade och pratade och frågade och berättade och fotade… Rosor, suck… Kommer i ett anat kapitel.

Tyvärr, OrdOdlaren verkar ha förlorat bildkontrollen på detta forum. Någonting obegripbart har skett. Är inte alls nöjd med utvecklingen/avvecklingen här. Behöver hjälp. I skrivande stund är det totalt osäkert hur illustrationen till denna epistel blir. Så, bästa läsare, ni för nöja er med det lilla som bjuds. Skulle gärna bjuda er på sex-sju bilder, men…

Bättre lycka nästa gång. Kanske.

19-20 maj

”Vuodet eivät ole veljeksiä”, åren är inte bröder, lyder ett finskt ordstäv. Det har vi fått bevis på lite här och var denna så kallade vår. Minnet sviker ändå rätt ofta, och hur anteckna – om man vill, alltså. Ibland vill man ju inte. Men något ligger i generna, tydligen.

OrdOdlaren har en låda som hon skall åtgärda när hon hinner och vill och ger sig tid till det. Mammas almanackor, från 1948 till början av detta årtusende. Mest noterat om kors betäckningar och kalvningar, sådd och skörd. OO:s födelsedag finns också nedtecknad:”Flicka född, 1.10″. Klockslaget alltså. Parentesen ”en besvikelse” finns inte antecknad. OO var en pojke ända intill den minuten, sanningens minut…

För några år sedan beslöt OrdOdlaren om en annan form av trädgårdsdagbok. Odlandet i den formen omfattar en hel del… Beslutet: fotografera det växande två gånger per månad, den femte och den tjugonde. Dagen behöver inte vara slaviskt densamma, men så nära som omständigheterna tillåter. Det andra beslutet, 14 bilder per gång, det kan vi alla gemensamt kommentera med ett stort skratt!

2016 och 2017 är inte bröder. Samtidigt kan man konstatera att arbetena genomförs i olika ordning år för år. Omväxling förnöjer, ju. 19 maj förra året, 20 maj i år (efter två varma dagar denna sena vår, när allt rusar fram med turbon på).

Utsikt från altanen, linden nästan i mitten av bilden, äppelgården bakom – och paviljongen.

Gårdsrabatten, en del av den. Hosta, pioner, dagliljor. Blåbärsskog bakom:

Ena infartsrabatten, ändan av den. Smällspirean ‘Diabolo’ omgiven av aklejor och lite vårblommande lökar. Oupputsad ännu 20 maj 2017.

Äppelgården. Ja, blott en del av den också. Ordentlig beskärning genomfördes på sensommaren 2016.

Grönsaksodingslådorna, som höjdes upp med en fjärde ”tvåtumfyra” på sensommaren 2016. I år finns de skyddande kåporna redan på plats, trots oplanterat/osått nu också. Bildvinkeln är tyvärr inte densamma. Chilihuset i bakgrunden, tomathuset ännu längre bak. Och till höger dammen, ett stort projekt varje försommar. Vitlök i förgrunden i år.

Blåbärsbuskarna blommade, men visst är de igång i år också!

Och idag hände det! Bergkörsbäret (Prunus sargentii) slog ut! 2016 var det helt utblommat 19 maj.

Och i morgon, 21 maj, fortsätter Runda Rabattkryparen sin färd, rabatt för rabatt…

Rosor, rosor än en gång…

När det är brist på rosor – då tillverkar man. Och så gjorde vi. Hundratals. Bilden visar endast en del, ytterligare fylldes två korgar. Den som bäst behärskade tyg och symaskin sydde två långa band, och sen trodde OrdOdlaren att det  ”bara” var att sy fast rosorna på de två långa banden. ”Bara”, hm. Det tog tid och tråd och trädande och nålfingrarna protesterade till slut…

Ett drygt halvdussin människor snurrade ihop rosorna, av kräppapper. Importerat från Kina, inhandlat i stadens mest varierande butik (varusortimentet omspänner allt från spikar och skruvar via elektronik till knäckebröd och mera därtill..). Idén dök upp hos OrdOdlaren i en av hennes få men dock ljusa stunder, storasyster kunde bekräfta att konsten lärdes ut  i barndomshemmet för sisådär 60 år sedan. OO befann sig nu vara något skickligare än då. De nutida rossvarvarna utvecklade alla sin egen stil, den mest kreativa skickliga hantverkaren i gänget använde inte enbart sax och fingrar och ståltråd och strumpsticka, utan även tusch som tonade kronbladens kanter. Hennes rosor – och några till – användes till återinvigningsklippbandet, här i väntan på sin uppgift:Resterande rosor blev en lång orm på ett ca åtta centimeter brett tygband, ungefär fyra meter långt. Bilden på köksgolvet blev mer än lovligt suddig, så här kommer en bild av ormen som den portal den skulle blifva, med bordsdekorationen, rosstaven på stativ från ett upprensat buskage härom året, med stöd av ett keramikfat, i förgrunden:

På serveringsbordet låg sen halva återinvigningsklippbandet, och rosinspirerade morotsbakelser-cupcakes gick raka vägen in i gästernas munnar. Hann aldrig fråga den kreativa fritidsbakaren vad hon kallade dem.

Allt detta ståhej föranleddes av att Rosarium Hospitalis Borgoensis, som sköts av trädgårdsföreningen i staden, återinvigdes exakt och precis på sin tjugonde födelsedag. En hel del omställningar i, om och kring rosorna gjordes sommaren 2016, och allt detta föranledde en fest.

 

Sjukhusets direktör klippte bandet och talade,

barbershopgruppen Just4Fun sjöng med munnar, fingrar och kroppar – BJR, trädgårdsföreningens ordförande, ”basar” i den välklingande kvartetten,och även OO höll sin muntur (förevigad av den ena av två CC i kvartetten), för dagen iklädd rostunika. Boken om rosariet utkom, den lilla folkhopen trivdes och kunde uppleva att mera vårvärme äntligen aviserade sin ankomst. Följande dag kom den, åtföljd av smått regn i skrivande stund, därpåföljande dags morgon. Allt väl bland rosenbuskarna som nu kan börja öppna sina bladknoppar och producera blomsterprakt i midsommartider. Så hoppas vi.

Flaggan i topp!

Tre flaggdagar på fem veckodagar. Det finns ju risk för att flagglinorna skadas av allt upp-ner, upp-ner så här i det kyliga vårvädret. För er som är utrustad med stång och lina och blåvit flagga och vill följa påbuden. Och det vill man ju, vad gäller flaggande. Och lite till.

Tisdag 9 maj. Europadagen. Vedertagen flaggdag enligt Finlands statskalender. Frivilligt, men rekommendabelt. Hör till god sed att hissa flaggan. Upp klockan åtta, ner vid solnedgången, senast klockan 21. Och den flaggdagen kan vi skylla på Robert Schumann (1886-1963), som suttit på många ministerposter i Frankrike. Nionde maj 1950 deklarerade han att att man bör skapa ett enat Europa för att bevara och trygga freden.  1985 beslöt Europarådet att dagen är Europas dag. Ledig dag för EU:s institutioner, vi andra knogar på. Och hissar flaggan.

Fredag 12 maj. Finskhetens dag. Vedertagen flaggdag igen. Den dag då Johan Vilhelm Snellman, österbottnisk sjökaptensson, föddes på ett fartyg i Stockholm. Hans geografiska levnadsbana gick via Uleåborg, en sommar i Alahärmä, Helsingfors, Tübingen, Kuopio och återigen Helsingfors. Plus flera andra orter i landet, som hemlärare för att finansiera sina studier. Han avled i Kyrkslätt 1881.

Den unge Snellman, närmast Blygman. Målning från 1849.

Och så mycket han hann med! Grundade tre tidningar i Kuopio (där han var rektor för högre elementarskolan); svenskspråkiga Saima och finskspråkiga Maamiehen Ystävä (~Lantmannens vän). När myndigheterna drog in Saima grundade han ‘Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning’.

Han återkom till Helsingfors 1849, medförande ung hustru och två barn, födda 1846 och 1848. I rask takt kom tre till, 1850, 1851 och 1855. Och 1857 avled hustrun, 29 år, i barnsäng. De fyra sönerna blev män i staten, nämns i uppslagsverk. Äldsta barnet, dottern, hette Hanna.

Hur han fick ihop livpusslet som ensamstående far till fem minderåriga barn nämns förstås inte. Andra skötte den sidan, troligtvis. Men karriären, den gick spikrakt. Professor, senator (motsvarar i det närmaste dagens minister), medlem i kulturgänget Lördagssällskapet, arbetade för det finska, den första som klart uttalade nationalitetstanken i Storfurstendömet, adlades 1866 och representerade det ståndet i tre lantdagar. En av dem som såg till att Storfurstendömet fick egen valuta 1860, finsk mark. Med mera. Står – nej, sitter – staty utanför den pompösa byggnaden Finlands Bank i Helsingfors. En man med ännu mer meriter, men sätter punkt här. Hans mera okända litterära produktion från 1840-talet verkar intressant…

Den mest bekanta bilden av Snellman (han ser inte snäll ut…), på hundramarkssedeln för x antal år sedan.

Och så är det Mors Dag på söndag, 14 maj. Officiell flaggdag vilket betyder att alla offentliga inrättningar i republiken är skyldiga att hissa flaggan. Ävenså privata. 13 maj blir det kanske också flaggning, på halv stång. Finlands förra president, Mauno Koivisto, avled ikväll 12 maj. 93 år gammal.

OrdOdlaren gör en av sina medborgerliga plikter på söndag. Deklarerar.

”Alla” är inte överens…

Osämja, schismer, stridigheter… Inte är det lätt inte. Alla skall och vill ha sitt. Var och en vill ha mest. Och mitt i smeten står en smått olycklig OrdOdlare och kan enbart konstatera att ett överlägset styrorgan, en chef som tar befälet, saknas. Gäller att försöka med olika former av demokrati…

Runda Rabattkryparen vill bestämma, med stöd av vädergudarna. Och visst håller hon på, men vädergudarna motarbetar henne på två sätt. Minst.

Åtgärdat för någon vecka sedan. Ogräsfrön gror i kyla –  även om de inte syns så bra på bilden.

 

En bit av dagens Runda rabattkryparuppdrag.

RR är smått förgrymmad på Kraxiga Krattaren, som inte riktigt hänger med i svängarna. Trots nyinköpta stiliga svarta medarbetare – redskap – med gamla svarta skaft. KK försvarar sig, en liten, liten bit åt gången, det tar sig, bara… Präktiga Plantvattnaren-gödslaren-skötaren följer noggrant med sol och temperatur och bör ingripa direkt när behov föreligger, lämnande alla andra alter egos åt sitt öde. Det är dock snabbt övergående. Runda rabattkryparen har det värre. Ett i det närmaste oändligt arbete – om man är hypernoggrann. Och det är man inte.

Över alltihoopa lyser moder Soo-ool (Povel Ramel). Jovisst, men en blick på väderrapporterna för den kommande veckan verkar kunna ge både RR och KK en kort semester. Kanske. Dock inte med ogrumlad glädje. Nattliga minusgrader hela veckan (ställer krav på el-åtgång och passande av blåsapparater), solbortfall (föga egen dagsproduktion via solpaneler), och SNÖNEDFALL! Snö? I maj? Okay, inte första gången i närhistorien, men ändå. Visserligen blandat med regn, men ändå. Alla dagstemperaturer ordentligt under plus tio. Huvaliga.

OrdOdlaren blir ändå på något bättre humör. Mera tid för den nygamla sysselsättningen: läroböcker. Ett jobb som skall göras inom denna månad, kosta vad det kosta vill. Det finns ”slösysselsättningar” att ta av. Roligt, utmanande, intressant, givande. Helt enkelt fängslande.

En del av ett ordodlarjobb.

Denna kommande kalla vecka utlovar en aning bättring på lördag. Tack för det, vädergudar. Då blir det en kort med dock utomhusfest, och då skall denna ymnighet av kräppappersrosor vara arrangerad på lämpliga band, sång och tal och samvaro i det lilla (47 rosor) rosariet, rosariet som nu håller på att vakna ur vintersömnen på sin tjugoårsdag 13 maj.

Hittills ser allt bra ut. Sa han som ramlade från femte våningen när han passerade våning tre. Ordodlaren vet. Hon landar på en mjuk madrass i den liknelsen. Både som RR, KK och några andra. Allt brukar ordna sig. PPvgs har redan gjort sitt för idag. OO också, nästan. Om en stund börjar RR. Ikväll OO igen, då med en granskande verksamhet. Finns det bättre än omväxling? Sjutton. Diska först.

Bilist före bilismen

Egentligen gjorde hon sitt stordåd i augusti 1888. Men hon föddes idag, 3 maj,i Pforzhim, Baden-Württenberg, för exakt 168 år sedan. Cäcilie Bertha Ringer.

Hon var 23 år när hon gifte sig och bytte efternamn till Benz. Sin mans affärskumpan blev hon något tidigare; hon köpte ut en opålitlig partner för sin hemgift. Allt detta hände 1872. Mannen, Carl Benz, drömde redan på 1860-talet om en hästlös vagn, som kunde underlätta det ständiga cyklandet som han då var tvungen att ägna sig åt. Karln hade idéer, men finanserna var det si och så med. Tills hustrun kom. Typiskt?

1885 kom den. Makens första hästlösa vagn, Benz Patent Motorwagen Nr. 1. Man körde korta teststräckor, men inte sågs vagnen som någon allvarlig konkurrent eller alternativ till den pålitliga hästdroskan. Folk var inte intresserade. Men Bertha såg möjligheterna. Så vad gjorde då denna resoluta kvinna den där augustidagen 1888? Jo, hon utförde historiens första bilstöld. Utan mannens vetskap tog hon hans nyaste nybygge, Nr 3, placerade de två sönerna, 13 och 15 år gamla i (på) vagnen och körde hem till mamma! (Döttrarna lämnades hemma). Utan tanke på skilsmässa, snarare reklamkupp. Mannheim – Pforzheim, en sträcka på sisådär 106 kilometer på dåtida vägar. Den första personen i världshistorien som kört bil en längre sträcka!

Nummer 3.

Alla problem med fartvidundret löste hon. Hon köpte bränsle på ett apotek längs vägen. Tanken rymde 4½ liter, men den lilla motorn kunde knappast vara någon större suput. Ligroin anges som bränslets namn, nån sorts petroleum som bara fanns just på apotek. Hon putsade en tilltäppt bränsleslang med sin hattnål. Hon använde ett strumpeband som isolering nånstans i motorn. Maskinen behövde en ny kedja under resan, hon hittade en smed som löste det problemet. Bromsarna började krångla, en skomakare tillverkade hjälp av läder, historiens första bromsklossar! Sönerna fick skuffa på i de största uppförsbackarna, vagnens två växlar hade inte kapacitet nog. Vatten för avkylning behövdes också, det lär nästan ha varit heltidsjobb att fylla på under resan…

Från gryning till skymning var de på väg, men fram till mamma kom de. Då sände Bertha ett telegram till sin man. Efter några dagar anträddes hemfärden, och väl hemma kom förbättringsförslagen på löpande band från denna modiga tekniska problemlösare. Bland annat en lågväxel för uppförsbackar… Och resan väckte uppståndelse, precis som Bertha räknat med. En kvinna och två pojkar på en vagn som rörde sig utan häst – Djävulens påfund! Tyvärr har OO inte hittat uppgifter om hastigheten – inte ens i nerförsbacke, i medvind, på väg hemåt…

Fritt översatt i hastigheten:”Endast en person stod vid min sida i den lilla båt som kallas livet just när den höll på att sjunka. Det var min hustru. Modigt och bestämt hissade hon hoppets segel”. Med de orden lär Carl Benz ha hyllat sin livskamrat. Han avled redan 1929, hon 1944. Gottlieb Daimler konstruerade sin första bil 1886. 1926 fusionerades företagen.

2008 invigdes Bertha Benz Memorial Route. Ett monument finns i Wiesloch, ”världens första bensinstation”. Där fanns apoteket där bränslet inhandlades.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 14,962 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

som självförsörjande ö-bo(nde)

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.