Marknadsyra

”Salamanca Market”. Det var det korta och koncisa svaret på frågan om vad som är sevärt i Tasmanien, huvudstaden Hobart. Det var ett verkligt gott råd, även om kroppens finländska klocka visade på midnatt när stegen styrdes ditåt vid niotiden på morgonen, dag ett Down Under.

Oj. Det är det uttryck som beskriver känslorna där bäst. Försäljare i minst dubbla rader på den halvkilometer (ca) långa gatan. Vårliga grönsaker, alla möjliga inläggningar och allt möjligt att lägga in via munnen, hantverk av många slag (trä, trä trä…), böcker, musik, konst, läder och kläder… Varje lördag året runt, alltsedan januari 1972. Då som ett mera hippie-artat lopptorg. Och då tolv försäljare, numera över 300. Köpte? Äpplen, väska, brödkniv (huon pine), pepparkvarn, ostar. Mums. Fem timmar av njutning.

Dag två. Farm Gate Market. Uppdukad på gatan precis vid hotellet, mitt i stan. Perfekt utsiktsplats genom hotellrumsfönstret på sjätte våningen. Denna gatstump ockuperas varje söndag av lokala producenter kl 8.30 – 13. ät- och drickbart, blommor, utplanteringsväxter, bakverk, gatukök. Tyvärr regn. Muntra försäljare ändå – och en frack-klädd man spelade klassisk musik på violin. På en trappa, under tak. Smaskiga muffins inköptes och avnjöts med te ”hemma på rummet”.

Dag åtta, ny plats. Mornington Peninsula, söderom Melbourne. Organiserade marknader s.g.s varje dag nånstans på ett område ungefär lika stort som Östra Nyland. Aldrig två marknader samtidigt, koordineringen verkar exemplarisk. Området är troligen befolkat av fler människor än i nämnda finländska trakt, både producenter och konsumenter. Den besökta marknaden var uppdukad på en skolas ”gräsplan”, försäljarna placerade i en stor-stor dubbel ring. Smart. undersökte en mängd plantor, bekanta och obekanta sorter av kryddor, tomater, chili… Inköp: hantverkstillverkad hatt i linne-bomull, direkt av tillverkaren, förstås. Lakrits, lokal sådan. Och tittade och pratade och frågade och berättade och fotade… Rosor, suck… Kommer i ett anat kapitel.

Tyvärr, OrdOdlaren verkar ha förlorat bildkontrollen på detta forum. Någonting obegripbart har skett. Är inte alls nöjd med utvecklingen/avvecklingen här. Behöver hjälp. I skrivande stund är det totalt osäkert hur illustrationen till denna epistel blir. Så, bästa läsare, ni för nöja er med det lilla som bjuds. Skulle gärna bjuda er på sex-sju bilder, men…

Bättre lycka nästa gång. Kanske.

Kanaliserande

”Vilken häxkittel!” ”Det ser ju ut som en lutgryta”, sa grannen bredvid. Vi stod i Brusnitchnoe och hissades upp tio meter – OrdOdlaren skuttade från för till akter och samlade minnesbilder. Året var 1986, kameran analog (=glesare knäppande än nuförtiden) och platsen Saima kanal, första slussen från Viborg, med det leendeframkallande (hmm…) namnet Juustila på finska.

Ett gäng lärare hade åkt buss över gränsen österut, klarat gränsformaliteterna på 33 minuter, och undrat över varför bussens signalhorn testats med besked, övernattat i Viborg och nu var det dags för det för OO mest intressanta: kanalfärden. Upplyftning i åtta slussar, sammanlagt 76 meter, på dryga fem timmar. Vattentillströmningen i slussen var onekligen spännande – men bilden blev inte publicerbar. Här torde lyftet redan ha skett.

Ursprungligen fanns det hela 28 slussar på den då 58 kilometer långa sträckan. Tankar på kanal hade funnits länge, grävförsök gjordes på 1600-talet, men först i Storfurstendömet blev kanaltanken realitet, troligtvis till följd av bättre teknik (krut användes vid sprängningarna, första gången i Finland), expertis (bl.a. från Sverige) och ökad handel österut. 33,5 kilometer grävdes, resten utgjordes av befintliga lämpliga vattendrag och sjöar. Slussarnas omgivningar gjordes parklika, utflyktsmål. Kanalen invigdes 7 september 1856, efter elva års byggande. Slussarna var 30 meter långa, 7,42 meter breda. Här syns en bit av den gamla kanalen, kanske vid sluss nummer fyra, Ilistoe – Lietjärvi.

Efter en försiktig början ökade trafiken år för år, likaså fartygsstorlekarna. Ombyggnad i flera avseenden påbörjades i sakta mak 1927, med större intensitet 1934 – så kom kriget med bombningar och i slutet ny gränsdragning, tvärs över kanalen. Halva kanalen i Sovjetunionen, endast tre av åtta slussar i republiken. Trafikstopp. Inte bra, förhandlingar fördes i många år. 1962 skrevs ett arrendeavtal (unikt!) och byggarbetena höll på i sex år, 1968 kunde trafiken köra igång, kanalen är nu 43 kilometer lång. Tonårsflickan i det platta västfinländska landskapet Österbotten följde ivrigt med kanalframstegen i media, funderade över slussar, hur de fungerar, hur det går till att lyftas och sänkas i båt. Hur tömmer man kanalen och hindrar påfyllning under byggnadsskedet? Drömde om kanalfärd? Troligen inte, framtidsförhoppningar fanns inte på agendan då.

1986, på väg in i Ilistoe. De åtta slussarna är numera 82,5 meter långa, 12,6 meter breda och med lägsta (högsta?) tillåtna djup 4,35. Höjden över vattenytan får inte vara mera än 24,5 meter. Fartygsleden som tillåter de här måtten sträcker sig över 400 kilometer in i Finland. ”Blindtarmen” längst nere är kanalen.

Den enda publiceringsvänliga kartan innehåller ”farliga” områden (rött) och registrerade olyckor (punkt), över hur lång tidsperiod sägs inte. Ja, i slussarna sker säkert små och större tillstötningar när fartyg med maximimått körs in. Mälkiä är den första slussen i Finland. Bild från nätet.

Observera att alla fartyg passerar Savonlinna, Nyslott, precis vid Olofsborg, operafestspelens arena. Ibland från publiken vänta, pontonbron till borgen körs undan och ett stort fartyg tornar upp sig. Norr om bron står landsvägstrafiken också stilla, bron öppnas. Det här vill man tydligen komma ifrån, och rätt länge har stora ombyggnadsarbeten varit på gång väster om staden. Tydligen byggs en högre bro och djupleden flyttas dit. OO:s andra operafestspelsbesök drabbades av fartygspassage. Pappersfotot är klippt för att rymmas på rätt ställe, därför det speciella övre vänstra hörnet:

OO och BJR åker nu iväg och ”kollar läget”, via tobaksindustristaden (se föregående inlägg) och barndomslandskapen. Nu blir det en dryg veckas dator- och bloggpaus. Välkomna åter!

Namnsdag 10 juli

Det lilla flickan var förvirrad. Mamma pratade då och då om faster Saima, en tant OO aldrig träffat. Pappa skickade då och då dottern till butiken för att köpa tobak – en ask Saimaa. Snart nog blev det klart att det finns en sjö också, Saimaa. Men i skolboken stod det Saimen – det svenska namnet.

Sjön först. Europas fjärde största insjö, efter Ladoga, Onega och Vänern. Men formen är onekligen lite speciell…

Fjärdar och vikar och öar, man kan nästan säga söndertrasslad. Men det ÄR en sjö, 75,7 meter över havsytan. Skillnaden i vattennivå mellan Joensuu och Varkaus (240 kilometer) är hela elva centimeter. Ibland talar man om Stor-Saimen, eftersom många av fjärdarna har egna ”sjönamn” som av kartan synes. Delen längst i söder betraktas då som Saimaa – Saimen. Vattenarealen är 4400 kvadratkilometer – den danska ön Fyn ryms in med råge, den är 3100 km². Antalet öar är – 13710.

Och nu blir det riktigt intressant. Där finns ön Sääminginsaari (där orten Kerimäki finns), 1069 km². Ö = en landmassa omfluten av vatten, enkelt. Men problemet är en liten kanal som ortsbor grävde redan på 1750-talet, för att underlätta timmerflottningen. Ja, och observera att den bifogade kartan ingalunda är perfekt vad gäller hundradedelsmillimeter. Så hur var det – skar ortsborna halvön till en ö, eller fanns där ett t.ex. sumpigt dike tidigare?

Soisalo ligger norrut, utanför Suur-Saimaa. Ni hittar den på kartan. En ö. Helt klart, omfluten av vatten, orört av människohand och spadar. 1638 km². Finlands största ö och största inlandsön i Europa. Men, men… skillnader i vattennivå, upp till sex meter. Får det vara så? En ö som är omgiven av forsar och en grävd kanal (som inte påverkar ö-definitionen i det här fallet). En ö skall omges av ”jämt” vatten. Eller…?

Saimaa, vad betyder det? Svar: ingen vet, det är liksom helt i det blå. 1646 skrivs det ”Saimas Wesi”, och Saimas heter sjön fortfarande i en del dialekter, påstås det. Nuförtiden tror man att namnet härstammar från ett äldre, utdött språk och har kommit via samiskan. Sjön kallas faktiskt också Lapvesi på en del håll. Kvinnonamnet, däremot, dök upp på 1850-talet, troligtvis från tidningen Saima. J.V. Snellman grundade och gav ut tidningen 1844 – 46, då censuren sa stopp. Tidningen arbetade i starka ordalag för att höja finska språkets ställning i Storfurstendömet. Idag finns det sisådär knappt 3000 kvinnor med namnet Saima i Republiken.

Tobaken, papyrossen då (”cigarett” sa man inte)? Tror den var utan filter, en del rökte den genom en träholk, andra inte. Den tillverkades av Strengbergs tobaksfabrik i Jakobstad (Pietarsaari). Visst var asken snygg, och namnet anspelade som synes på sjön:

Tobaksaskar (det fanns flera märken i askar) var verkligen något annat än dagens ”skrynkla-ihop-och-kasta-bort-prassel”. Askarna användes och återanvändes på många sätt. Anteckningsblock – pappa skrev med stockpenna på dem. Krognotor har delats, dikter skrivits, husskisser ritats, med mera på askarnas bak- och insidor. Och själva asken kunde sen innehålla knappar och annat småplock. Om man tålde lukten. Tillverkningen upphörde 1980.

Saimenvikaren (saimaannorppa) inte att förglömma! Den lilla sälen (ca 130-145 cm lång, vikt mellan 50 och 90 kg) avsnördes från sina släktingar för 8000 år sedan (Yoldiahavet). Den har varit tvungen att anpassa sig till saltlöst vatten, annorlunda mat, varmare klimat och mindre snömängder – men den har också större ögon och större hjärna än andra vikare. Orsak och följd kan diskuteras. Den var på utdöende, men fick särskilt skydd redan 1956. Numera är den sakteliga på uppgång i antal (inte ännu 400), men det behövs bara en snöfattig vinter så går det neråt igen. Ungarna föds i snögrottor som mamman ”bygger” – nu hjälper människor med det jobbet. Phoca hispida saimensis, ringsäl. En likartad istidsrelikt finns i Ladoga. OO har aldrig sett annat än bilder och statyer. Saimenvikaren har tydligare panna och nos än t.ex. gråsälen, får därför lite mera ”söthetsstämpel”.

Saima kanal? Kommer, kommer…

Dagen idag, 6 juli

Armas Einar Leopold Lönnbohm föddes idag, för 140 år sedan. Därför har vi nu Diktens och Sommarens Dag, kanske mest i Kajana vid Ule träsk, nära hans hemort Paltamo (Paldamo på svenska). Mera känd som Eino Leino – eller är han känd? Vi finlandssvenskar är inte sååå bekanta med den stora skriftställaren, tyvärr.

En regnig dag häromsistens snöade OO in sig på denna man, ordets och språkets mästare. Läste tills ögonen gick i kors, mest på finska, förstås. En liten del av hans produktion är översatt – tolkad – till svenska, det språk han använder och de bilder och stämningar som han målar upp är svåra att ge full rättvisa åt på ett annat språk.

Sin första dikt skrev han som tolvåring, om slottet i Kajana. Den tolv år äldre brodern Kasimir som använde författarnamnet Leino läste och utbrast:”Gratulerar, Eino Leino!” Namnet var givet. Den ytterligare äldre brodern Oskar, som använde författarnamnet Mustonen, var chefredaktör på tidningen Hämeen Sanomat och publicerade dikten. Så rullade det igång, med översättningar, dikter, romaner, skådespel och journalistiska texter i alla genrer i en ständigt strid ström under några årtionden. Samt kärleksbrev.

Eino Leino förälskade sig ofta, och kvinnorna förtjusades. Vardagen i samvaron var svårare. Här den kända listan: Anni i Karelen 1897, drömde om ett liv med henne, men skulle se världen först. 1898 i Berlin, huvudlöst kär i en annan Anni. 1903 djupt förälskad i hyresvärdinnans dotter Freya Scholutz, blev äktenskap och dotter – men hemmalivet fungerade haltande. 1908 intensivt samliv med poeten L. Onerva (Hilja Onerva Lehtinen), båda gifta på var sitt håll. Skandal! Gift med harpisten Aino Kajanus 1913, skild först 1920, men levde rätt länge under den tiden i ett ”officiellt” förhållande med en annan gift Aino. Större skandal! Gift 1921 med banktjänstekvinnan Hanna. På papperet bestod äktenskapet till Eino Leinos död 1926, i praktiken var det över på två veckor.

Nån gång före 1910 utkristalliserades bohemen med långa lockar, slängkappa och halsduk, ibland bredbrättad hatt – och krogliv. Pennan glödde, samhälls- och kulturdebatten med övriga författare och konstnärer var livlig. Det livet tog sakteliga ut sin rätt, sjukhusvistelser och rehabilitering varvades oftare och oftare med sällskapslivet. Han beviljades statlig konstnärspension 1918, året som knäckte honom psykiskt. Han försökte förstå agget, hatet och krigshändelserna, men lyckades inte. Han var besviken på finländarna, ville säga upp sitt medborgarskap och bli estnisk medborgare.

Statyn i Esplanadparken, Helsingfors. Avtäckt 1953.

Den vackraste, mest kända och älskade dikten skrev han sin nyktra sommar 1903 med Freya, ‘Nocturne’. Samtidigt också första delen av sitt storverk ‘Helkasånger’ (svensk tolkning Thomas Warburton), i Kalevala-stil. Han producerade även andliga sånger, mest känd är kanske ‘Oi muistatko vielä sen virren’, svensk översättning (Joel Rundt, från Nykarleby) ‘Säg minnes du psalmen vi sjöngo’. Musik Aarne Merikanto. Den kan ni läsare troligen…

Skådespelaren Vesa-Matti Loiri spelade in tre skivor med nytonsatta Eino Leino-dikter mellan 1978 och 1985. Jättestor succé, beröm haglade. I kölvattnet av den första tog vissångaren Barbara Helsingius tag i nio texter, översatte till svenska, och John Harryson gjorde skiva, 1979. Trots en massa nätfiskande fastnar varken texter eller melodier i OO:s fångstmaskor. Skivan inleds med ovannämnda ‘Nocturne’:”Ruislinnun laulu korvissani, tähkäpäiden päällä täysikuu…”. Första raden blev:”Hör en kornknarr sjunga över tegen”, men hur B.H. handskades med fullmånen över sädesaxen är för OO okänt. ”Tuoksut vanamon ja varjot veen, niistä sydämeni laulun teen” blev ”Doften av linnéa, böljans gång, allt det gör jag till mitt hjärtas sång”. Poetisk finska är inte lätt… Det torde finnas andra översättningar.

Idag firas alltså Diktens och Sommarens dag (Runon ja Suven Päivä), tyvärr inte som den folkfest som föresvävade initiativtagarna 1992. Likaså är det allmän flaggdag. Läs en dikt idag i småregnet!

”Ukonlintu ja virvatuuli”, minnesstatyn i Paldamo. Vad det första ordet står för kan OO inte säga, men det andra är ett ord för irrbloss (ignis fatuus). Avtäckt 1978.

Ruislintu, eg ruisrääkkä är kornknarr på svenska. Latin: crex crex. Ruis är råg, fågeln har tydligen olika ”preferenser” beroende på språk…

Dagen efter

Huvudet är tomt, kroppen känns använd, rösten likaså. Gårdagens sol och friska vind (som inte alls kändes obehaglig här) har förbytts till mera stiltje, full molnighet och regndroppar då och då. Åtta timmar trevligt i trädgården har lämnat sina spår:

Det verkar ha druckits en hel del…

… och det har glesnat bland skotten…

Skall vi ta det från början? Okay. Allt var klart och laddat vid tiotiden, paviljongens dörrar på vid gavel, pelargonskotten i tre fulla lådor.

Den sjunde upplagan av ”Öppna Trädgårdar” i Finland kunde börja. BJR och OO har varit med alla gånger.

Exakt hur många trädgårdar som kunde besökas i vårt avlånga land vet OO inte, siffran ”knappt 500” cirkulerar. ”Tusen Trädgårdar” heter det i Sverige, på den evenemangssidan hittas uppmaningen ”sök efter 813 trädgårdar”.

Besökare kom. De första kl 10.30, den sista trampade iväg på sin cykel 18.30. Här startar guidningen av en grupp vid infarten, fotograferade över några biltak. Officiellt pågick evenemanget 12 – 17, men tiderna går det ju att tänja på.

En besökare frågade:”Får ni betalt för att hålla öppet?” Svar: nej. Andra undrar:”Att ni ids, det är ju så mycket jobb, allt som skall städas upp, ogräs som skall bort, allt uppsnyggande…” Svar: OO betyder ibland också OgräsOdlare. Även sådana växter höra trädgårdar till. En tredje grupp ifrågasätter evenemanget överhuvudtaget:”Det är ju bara för att folk vill skryta med sina trädgårdar.” Svar: än konstutställningar, konserter, bokutgivningar, bloggar (!)… Dessutom är en stor del av besökarna kunniga, intresserade, tipsjägare, tipsgivare, tipsemottagare, med mera. Ett värdefullt utbyte.

Hybridkrolliljorna visade sig från sin bästa sida och fotograferades flitigt, trots oroliga bakgrunder, här flitigt uppstickande fingerborgsblommor i det som OO kallar stenbacken. De som siktade i lugn och ro fick mycket bättre bilder.

Här guidar BJR i nyttoavdelningen, med bl.a. kål under kupor och ”fristående” lök. Dammens portar och växtlighet skymtar i bakgrunden till höger.

Vid elvatiden på kvällen, en knapp timme före solnedgången (som inträffade 23.47) stod himlen i brand, och gav paviljongen och ”mellanträdgården” ett trolskt utseende:

En sådan kvällsrodnad betydde småregn så småningom, och OO vaknade till ett lätt smatter på plåttaket. Skönt att sitta vid köksbordet och meditera en god stund, titta på droppar som föll på syren- och lönnlöv, försiktigt rakt ner, långsamt… Som tankarna. Steg sakta upp, tog kameran och gick ut i droppet, för…

… regndroppsfyllda rosor blir vackra. Representeras här av ‘Jens Munck’, rugosaros som får finnas sig i en klängande klematis – som undveks på bilden,

och ‘Lampion’ (varifrån, varför och vem som hittat på ett sådant namn). Plantan är liten, växer på ett magert och torrt ställe, men producerade några utslagna söta blommor precis till rätt dag. Tack för det, snälla Lamm-pion…

Jovisst, det finns en del att ordna upp. Men allt hålls snällt i sina korgar och väskor och lådor tills orken och lusten kommer ifatt. Och snart börjar en ny arbetsflyktsorsak, föranledd av Fifa.

(Skotten i) Sarajevo

Gavrilo Princip (19 år) sköt ärkehertigen, den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och hans hustru 28 juni 1914. Det fick man lära sig tidigt i skolan. Hustruns namn nämndes inte. Varför skotten och att i och med dem bröt första världskriget ut förbigås här.

Här stod han, guiden berättar. Fotavtryck i gatan skall finnas, men den var tyvärr just då under ombyggnad.

Ärkehertigen färdades här, vid latinbron. Bilden tagen från GP:s position. I stensoffan kan man begrunda parets öde.

Ärkehertigen och hans hustru Sophie von Chotek gifte sig av förälskelse, men det var motigt. Hon var av för låg börd. Så de var förenade i ett morganatiskt äktenskap. Va? Jo, ett äktenskap mellan en medlem av furstehus (man) och en person av lägre rang (kvinna) där hon inte inlemmas i den högre rangen.  Han tillhörde Habsburgdynastin, hennes föräldrar var ”bara” av grevlig ätt. Fadern hette Bohuslav Chotek von Chotkov, modern Wilhelmine Kinsky zu Wchinitz und Tettau. Härliga namn… En sådan äktenskapskutym har aldrig funnits i Sverige/Finland, men nog i Danmark, Italien…

Men Sarajevo… besökte staden 2005 med en finsk grupp religionslärare. Vackra, varma minnen, trevliga, öppna och humoristiska människor med obehagliga historier och minnesmärken från belägringen av staden 5.4 1992 – 29.2 1996. Vem och varför må även här vara osagt.

En multikulturell stad med många trosformer sida vid sida i århundraden. Här syns en massa minareter. Från samma kulle kunde vi fotografera synagogan, ortodox kyrka, katolsk kyrka och protestantisk kyrka.

I belägringens slutskede dödades ett åttiotal civila, män, kvinnor och barn, när de köade för vatten (inte säker minnesbild) här vid detta grönsakstorg. Deras namn finns på de röda ”plattorna” i bakgrunden.

”Försvunnen”-annonser fanns det rikligt av på många platser i staden. Undrar hur många som hittats…

Andra minnen. Sarajevo (=Slottets stad) är och har alltid varit en stad där öst och väst möts. Men vägarna mellan de fyra omgivande bergskedjorna och kullarna är inte många, det var därför lätt att bryta stadsbornas alla kontakter med den yttre världen.

Tillbaka till 2005: OO med en så gott som enspåkig finsk rumskamrat beslöt att stilla sin lilla hunger på en plats som fungerat som restaurang sen 1300-talet, minst. Och den glada servitören visste precis vad vi borde äta, det bästa de hade på menyn. Och så kom han med en sådan här servering:

Maten minns OO inte så bra, men hon greps av ett oemotståndligt habegär. Vill ha sådana! Så mätta och belåtna stegade vi iväg till de turkiska basarkvarteren.

Som att stiga in i en annan värld. Liv och rörelse, glada rop och samtal över gatan, mycket mera folk än vad som syns här. Ett plötsligt infall fick OO att byta språk, gå omkring och kommentera på svenska. Rumskamraten spelade med och låtsades förstå.

Det nappade nästan direkt. ”Are you from Sweden?” OO förklarade, basarinnehavaren/hantverkaren nickade och log och tackade för upplysningarna om svenskspråkiga i Finland, och fortsatte:”Most of my family lives in Malmö, I have been there several times.” ”Aha, så du kan svenska då?” ”No, no, in Malmö they speak such Swedish that most Swedes do not understand!” Haha, han visste en hel del han! Köpte två, betalade för en, ”vi är ju nästan grannar”, sade han. Tja, inga priser är ju fasta där, prutande gäller, men minnesbilderna och -föremålen är viktigare än priset.

Vi tog taxi till hotellet. Den något äldre taxichauffören kunde lite, lite tyska, en aning italienska, några ord engelska. OO:s tyska är och var belagd med hög rostgrad, italienskan var då = 0. Men oj, så vi pratade, skrattade, och han berättade. Taxiresan kostade just ingenting.

Nu, 13 år senare, har det hänt en hel del i staden vad gäller återuppbyggnad och modernisering, träd har säkert vuxit upp – oerhört många höggs ner och användes till ved under ockupationen. Minorna på kullarna runt staden har kanske röjts bort. Skulle vilja återvända…

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 26,725 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
På Gång

- Steg för steg mot FramGång - det är aldrig försent för nya steg

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.