Hedersutmärkelse och födelsedag

1656. Det svenska rikets östgräns var fortfarande osäker, och ryska trupper passade på att belägra Olofsborg ytterligare en gång under borgens då knappt 200-åriga historia. Kungen Karl X Gustav var upptagen med krig i Polen. Det var sommar, hett, åska, blixt och dunder. Tjäran som lagrats i borgen för byggarbeten antändes.

Baggen, gumsen, bässen, hanfåret som föddes upp på borgen för att bli mat på Olofsdagen hade sökt sig upp på ett av tornen för att beta. I natten, röken och elden ställde den sig på bakbenen för att få luft. Belägrarna såg en hemsk svart dansande varelse med horn och klövar, med eld sprutande ur munnen som avtecknade sig mot en kuslig gulrödbrun bakgrund – blev rädda och tog till sjappen, alltså flydde.

Det är historien om Musta Pässi – den svarta baggen. En av hjältarna på Olofsborg i Nyslott. Sen 1964 har statyn stått på Tallisaari, Stallholmen, bredvid borgen. Den får också en studentmössa på Valborg varje år. Från och med 1993 är Musta Pässi dessutom en hedersutmärkelse som årligen delas ut på Sankt Olofs dag, 29 juli.

Svårt att få svart på bild – även om bilden är ”stulen”. Borgens tre torn överst, bässen nedtill. Den som får utmärkelsen har jobbat för staden Nyslott, bidragit till att sätta staden ”på kartan”, göra staden känd. Äntligen var mottagaren den välförtjänta (trumvirvel):

Aarno Cronvall. Ni kan se att han bär utmärkelsen, ovanpå slipsen. Bilden från datorskärmen idag (OO gratulerade, hennes Facebook-profilbild syns nederst till höger…). Denna gentleman leder programmet ”Oopperapäivän avaus” varje operafestivaldag sen 2003. Operadagsöppningen, klockan 10 – 11. Det är ingalunda hans enda merit, han har varit radioprofil med mera inom musikbranschen sen 1970-talet. I sommar heter programmet Savonlinnan aamu – morgon i Nyslott, eftersom operafestspelen är inhiberade även detta år. Programmet på bistro Waahto streamas, OO har kunnat fira morgon vid köksbordet i sällskap av musik (årets parkpianist är suveräne Jukka Nykänen) och intressanta gäster. Allt ihopsatt och presenterat av sammetsrösten Aarno, med glimten i ögat och elegant humor.

Orienteringskarta. Bistro Waahto uppe till vänster. Vaahto betyder skum, ett substantiv. Nere till höger syns borgen, Stallholmen, där Musta Pässi-statyn finns. Pontonbron är bortsvängd för att något fartyg skall kunna passera i den strida strömmen i sundet.

Olofsborg är en av det svenska rikets bäst bevarade borgar. 2011 utkom Martin Hanssons bok Medeltida borgar – maktens hus i Norden, med Olofsborg på pärmbilden. Den här bilden, från visitsavonlinna, visar taket som finns över borggården under operafestspelen. Det taket sätts på och tas bort varje sommar.

Det svenska rikets första östgräns drogs upp i och med freden i Nöteborg 1323, men osäkerheten om var den egentligen gick var stor, olika folkstammar härjade i trakterna i hundratals år. Man (= Kalmarunionen, som då styrdes från Danmark) beslöt 1442 att bygga en försvarsborg i kraftigt strömmande Kyrönsalmi, där bildades och bildas inte is under vintern. Arbetena påbörjades 1475, och byggherren på plats, Erik Axelsson Tott (ca 1415 – 1481) gav namnet för att hedra Olaf den helige (995 – 1030), viking, kung av Norge. Han deltar också varje år i operadagsöppningen, så också i år:

Länge fanns endast borgen och lite bosättning runtom och här och där. Stad blev Nyslott på greve Per Brahes inrådan 1639, i februari, men födelsedag firas på Olofsdagen. 382 år i år. Savonlinna/Nyslott satsar mer än många andra städer på sin födelsedag: sång, musik, dans, marknad – något för envar. Det traditionella fyrverkeriet, som OO upplevt på plats två gånger, uteblir i år. Men i borgen framförs syndiga sånger ikväll, 29 juli! OO är på en annan konsert i ett annat väderstreck, men den har också anknytning till Nyslott. Blir blogg? Få se.

Grattis, Aarno Cronvall! OrdOdlaren har länge väntat på att du skulle bli årets Musta Pässi! Äntligen hände det!

Sovit länge? Sjusovare idag?

Och det hände sig vid den tiden, då kejsar Decius regerade (249-51) att det från honom utgick ett budskap om att alla i Romarriket måste tillbe ”hedniska gudar” för att undgå avrättning. Så ock i Efesos, där sju kristna män därför gömde sig i en grotta.

Grottans öppning murades på kejsarens befallning fast, så att de sju måtte döden dö. Någon lyckades klämma dit en papperslapp (?) med männens historia. Kejsar Theodosius I (379-95) eller Theodosius II (408-50) beslöt sig för att låta uppföra ett stall på platsen, muren bröts upp och ut vandrade en av männen för att proviantera i staden. Han väckte uppmärksamhet med sitt språk, sina kläder och sina pengar. Ryktet nådde kejsaren, som ”rusade” till byggplatsen. Han och de övriga i sällskapet såg männen, såg ”papperslappen” och pratade med dem. När de bytt några ord med kejsaren föll de döda ned. Enligt legenden sov de i 200 år.

Sjusovarna, de sju som sov i grottan, som en ortodox ikon. Med karta för Efesos läge. I flera länder ”firas” sjusovarnas dag 27 juni, medan dagen för deras uppvaknande anses vara 27 juli i Finland, Sverige och Norge. Almanackor och tideräkning ändras… Och traditioner och folktro utvecklades. Sover man länge 27 juli, då är man trött i ett år. Den i huset som steg upp sist fick finna sig i att kallas lätting, unikeko, fick en mindre populär arbetsuppgift som straff och fick finna sig i att behandlas som allmänt lat och arbetsskygg under det kommande året. Sjusovardagens väder, speciellt om det var regn, skulle fortgå i sju veckor.

En utländsk familj som med glädje deltagit i sjusovardagen, utstyrelsen är tänkt som nattlinne. I mitten av 1800-talet utvecklades många idylliska städer i Storfurstendömet till badorter, man hittade källor med ”hälsosamt vatten” lite här och där, och den inhemska societeten lika väl som den österifrån fyllde badhotell och pensionat, främst sommartid. Underhållning behövdes, och något ljushuvud kom tydligen på att göra ett jippo med att utse en sjusovare. Först med det hela anses Nådendal ha varit, på 1880-talet. Traditionen återupptogs 1959 och har pågått sen dess. Republikens officiella sjusovare utses i största hemlighet och avslöjas när han/hon slängs i vattnet. Det finska unikeko är ursprungligen ett öknamn på en person som hellre sover och drar sig än arbetar – har inget med sju och sovare att göra.

Den för publiken okända sjusovaren rullas väl övertäckt i en säng tidigt på morgonen genom stadens gator, åtföljd av stojande och glammande människor i pyjamas, morgonrock, maskeradkostym – och vanliga kläder. Verkligt stora folkfester som tyvärr krympte redan innan coronan slog till.

Den behandling som sjusovaren får är inte precis försiktig… Hoppas att sånt som simförmåga, dykförmåga och eventuella sjukdomar kollas upp ordentligt på förhand… Sjusovaren skall vara en person som har/har haft betydelse för både staden och republiken. 2002 var årets sjusovare Pentti Arajärvi. Bekant? En unik person i Finlands historia, president Tarja Halonens make. Presidentens sommarresidens Gullranda finns i Nådendal.

Hangö, sydligast i Finland, med sandstränder och livligt badortsliv när det bekom sig, utser också sin sjusovare. Här är man snällare, sjusovarens morgondopp sker i fontänen vid det ärevördiga badhotellet Casino. Här ser ni också nattdräkter och morgonrockar.

Städerna Salo, Heinola och Kristinestad har också lokala jippon med sjusovare. OO skall kolla och återkommer med tillägg eller kommentarer, hur det nu görs i dessa tider.

Sååå… Vem i din boendegemenskap blir/blev sjusovare? Inte OrdOdlaren, det är givet på förhand. Hon sover i skogen, 50 steg från ytterdörren.

FOTNOT: Nådendal har blivit förfinskat till Naantali (jämför Borgå, på finska Porvoo). Namnet kommer från birgittinerklostret som grundades i en dal – Nådens dal, Vallis Gratiae. Efter en kort tid i den ”icke hälsosamma” dalen flyttades klostret (som knappat hade grundats) med namn och allt till den bergiga udde där nu staden och speciellt stadens kyrka finns. Av klosterbyggnaderna finns inget kvar. Skulle bli Armonlaakso på finska. Både det namnet och VG (som finns i stadens vapen) används av olika sällskap i staden.

Himmel i halmen – halm i himmeln?

Jag vill ha en egen himmel… OrdOdlaren har under en dryg veckas tid travesterat Ted Gärdestad. Nu kan hon konsten, hon har varit på kurs. Övningsmaterialet var (för) tjocka sugrör och (för) tjock metalltråd, men det fungerade till belåtenhet:

Onekligen något konfunderad – ska dehär bli ti någå? Jo, det blev. Faktiskt. Det här blir himmeli-grundfiguren Onni, Lycka. Ger lycka eller håller lyckan kvar när den rör på sig. OO hoppas att knixen med det hela är inpräntad i hjärnan och hålls där tills det finns råghalm. Äntligen ett litet hum om det hon redan som liten flicka beundrade i ett hus i byn. Kursen var på Postbacken, förstås.

Här sitter tre kursdeltagare och pynjar. OO i sin solblekta sommarhatt, inte av halm, inköpt på Korcula i Kroatien för en tid och några år sedan.

Hurra! OO lyckades med halm och bomullsband också. Kände sig allt lite stolt… Idag kom den intressanta boken på posten, ”Himmeli”, skriven av världens enda himmelist, Eija Koski. Hon är bosatt nära Vasa och reser runt i världen och lär ut konsten, riktit redit finskt hantverk.

På Postbacken finns kanske världens enda halmmuseum, i den här lilla röda stugan. Av någon anledning verkar halmarbete ha varit populärt i trakten, i Illby (det är bara så roligt att skriva ordet: I-L-L-B-Y som blivit Ilola på finska, ilo betyder glädje. Minns busskonduktören som alltid kommenterade ”Ai, sinne Riemukylään”, när någon köpte biljett dit. Riemu betyder fröjd, ungefär. Alltså ”Aj jaha, dit till byn där man fröjdar sig”). Den här parentesen var liksom en liten avvikelse från ämnet, som ni kanske förstår… 🙂

I varje fall, 1888 grundades en handarbetsskola i Borgå, och där var ett obligatoriskt ämne halmflätning. Läraren bodde på Postbacken, förstås. Fyra år senare grundade Milma Schildt (igen ett trevligt namn) en halmhattsfabrik i staden. Halmhattar tillverkades av cirka 50 kvinnor, som bäst 20 000 hattar per år! De populära hattarna såldes i hela landet, också i St. Petersburg. Materialet i hattarna var halmflätor som både gammal och ung flätade ihop, många flätare bodde just på Postbacken. Tyvärr tog sagan slut 1925, då var det inte pop med halmhatt på skulten mera.

Ett foto i halmmuseet visar hantverket. ”Precis som att fläta en bullalängd”, skulle Storasyster ha sagt. Minst femton meter per dag kunde till och med 7 – 8-åringar fläta ihop. Man samlades i någon stuga och berättade spökhistorier medan fingrarna jobbade, sägs det… De skickliga kvinnorna flätade nästan dubbelt längre, och kunde få ihop en dagsförtjänst på 70 – 80 penni. I dagens valuta blir det ungefär tre euro, men kostnadsnivån var ju en helt annan för över 100 år sedan. Stor inkomst för en kvinna! (Och för en karl också).

Flätorna manglades släta, och hattmakerskorna sydde remsorna till hattar. När fabriken upphörde fanns ju skickligheten kvar, men ingen lätt tillgänglig historia berättar om halmfläterskorna då började ägna sig åt annat halmhantverk. Dock, kurser hölls och både himlar, bockar, stjärnor, prydnadsföremål och väskor (!) tillverkades. Alla halmflätor var inte så här ”enkla”, verkligt sinnrika flätor finns på en tavla i halmmuseet, men tavlan är omöjlig att fota på grund av det skyddande glaset och ljusreflexerna i det. Varsågoda, res till Postbacken och titta själva!

En himmeli i den här stilen borde OO kunna åstadkomma, med lite funderande och med hjälp av boken som kom idag. Men halm… Råghalm, skall skördas vid midsommar, skall torka i solen. Tamme sjutton, OO skall så en kvadratmeter råg i höst, måste få tag i utsäde av någon gammal sort.

I den här himmelin finns nybörjarutmaningar av ett annat slag. OO har annars länge undrat varför halmhantverket endast är museivara i trakten med sådana halmtraditioner. Det borde ju finnas hantverkare, halmodlare, kurser, en ”halmstuga” där man har regelbundna möten, hantverkar, lär sig av varandra, utvecklar sin skicklighet och sin kreativitet, där man tillverkar allsköns föremål under historiens vingslag…

OO skall försöka göra de geometriska figurerna en och en – när hon får tag i material. Sugrör låter så simpelt, dessutom är ju de av plast borttagna. Vass kan användas, och himmelisten Eija tipsar också om att rulla sidor ur en uttjänt bok kring grillpinnar. OO vill ha halm! Och de här ”takkronorna” heter numera även internationellt himmeli, det har Eija Koski sett till. Enda tillverkaren i Borgå säljer sina alster på Postbacken, förresten.

Men nu är vattning, bärplockning, infrysning, syltning med mera på gång. OO drömmer. Om halm…

Femtedag Pärla idag!

Idag, 20 juli, infaller Stora Pärldagen. Fram med pärlorna, oberoende av var du vistas och vad du gör! Helst skulle ju OrdOdlaren se pärlor i form av regndroppar, men vad kan man göra åt vädret. Torrt, torrt – men något svalare.

Dagens namn har varit Margareta ”hur länge som helst”, till minne av Margareta av Antiochia, som enligt uppgift levde 289 – 304, under de stora förföljelserna av de kristna. Ett kort liv som ändade i martyrskap. Historien är alltför vanlig: en man blir besatt av hennes skönhet, när hon avvisar honom anger han henne som kristen (vilket hon var). Hon fängslades, torterades och – tja. Hur som helst, hon är skyddshelgon för barnafödande (blev 15 år gammal…?)

Dagens Margareta är kvinnan på bilden ovan, hon som ”alltid” bar pärlhalsband – men hennes ”symbol” blev margeriter. Blomman som liknar prästkrage och egentligen är en flerårig halvbuske som hör hemma på Kanarieöarna, ettårig här. OO vill tro att hon kände till sitt namns ursprung och därför bar pärlor!

Kronprinsessan Margareta, född 15 januari 1882 i England, nära Windsor. Drottning Viktoria var hennes farmor. På en resa i Egypten i januari 1905 träffar hon prins Gustav Adolf av Sverige, förälskelsen är ett faktum och bröllopet äger rum 15 juni. Samma år. Kungligt världsrekord vad gäller eget val av partner?

Sen kom barnen i rask takt, 1906, 1907, 1910, 1912 och sladdbarnet – skrapabullon – 1916. Tyvärr tog hennes liv slut som älskad kronprinsessa i hela landet 1 maj 1920. Kort sagt, till följd av sjukdom.

Locket lär ha lagts på. Både i den kungliga familjen och i media. Den lilla flickan som började intressera sig för kungligheter fick inte ihop det. Vem var farmor till den söta kronprinsen på 1950-talet, till ”sessorna på Haga”? Kungens drottning hette ju Louise? Prinsessan Christina fru Magnusson började forska för några år sedan, gjorde upptäckt efter upptäckt, på jakt efter sin farmor. Drottning Margrethe av Danmark bidrog och bistod, kvinnan det gällde är hennes mormor, på bilden ovan. Boken ”Hon kallades Daisy” utkom 2020. Bilderna här är från den boken.

Dessa två kvinnliga kungligheter var länge tonårsflickans favoriter. De verkade jordnära och rejäla med en lagom portion av humor och en viss självdistans. Deras uppväxt var ju minsann annorlunda än en bondedotters, men hon hade gärna velat träffa någon av dem. Båda två firar ju namnsdag i veckan, Grattis! Även om de knappast läser bloggar, och garanterat inte OrdOdlaren…

Däremot kunde kanske kronprinsessan Margareta ha läst bloggar, kanske till och med skrivit själv (om etiketten tillåtit). Hon var flitig brevskrivare – förstås, sådan aktivitet var vanligare och nästan livsnödvändig dåförtiden. Hon fotade och dokumenterade, här med prins Bertil och prinsessan Ingrid på Sofiero.

Sofiero i Skåne var bröllopsgåva. Kronprinsessan lär ha skrivit hem till föräldrarna att allt där i slottet var chokladfärgat och så fult att det nästan var roligt! Efter något år var hela byggnaden ommöblerad, ljust, lätt och somrigt ville hon ha det. Hon hade dessutom redan som liten flicka lärt sig en hel del om natur, växter och trädgård. Hon fick sin man intresserad av trädgård – och så blev Sofiero den park den idag är. Kronprinsessan planerade och ritade och gav ut två böcker:

På något litet sätt känner OO en viss gemenskap, trots att hon inte ritar eller målar. Planerar endast lite smått i rabatterna, men fotograferar och dokumenterar. Sofiero har hon inte besökt, även om längtans håg finns. Vore mest intressant tidig vår, när rhododendronen blommar. Men då är OO RR till 115% och reser inte. Jo, hon vet att det finns annat att se på där, under andra årstider…

Margaretadagen firas här med pärlhalsband, bevattning, bärplockning och eventuella små uppputsningar. Och dokumentation. Trädgården fotograferas den femte och den tjugonde i varje månad. Jovisst, skriverier finns också på programmet. Om rölleka.

Några backstugor på Postbacken

Nu bär det upp till Postbacken igen! Lite historialektioner… I den färska republiken Finland stiftades 1919 torparlagen, som innebar att torpare och backstugusittare hade möjlighet att inlösa sina stugor och små torvor och på så sätt bli självägande. Så skedde i hög grad, även på Postbacken. Vissa stugor bytte ägare några gånger, en del stugor blev tomma med tiden, förföll – medan andra beboddes, renoverades eller hölls i ursprungligt skick.

På 1960-talet tyckte folk i branschen (musei-) och i byn att Borgå landskommun skulle ta över ansvaret för backen, bygga upp ett musei- och festområde. Det blev, superkort sagt, inget av det. Entusiaster i ungdomsförbundet gjorde slag i saken, och numera sköts backen av en garantiförening. OrdOdlaren är med, på ett av de minsta av alla hörn…

Till stugorna: Smedens stuga ligger idylliskt inbäddad. Troligtvis tack vare Lina Sandström, halvsyster till sista smeden (och lite nutida backskötare). En smed var ansedd (lite av en magiker), hade ofta rätt goda och stabila inkomster. Lina var halvsyster till sista smeden i stugan. Hon dog 1960, 82 år gammal, och idag är stugan precis som hon lämnade den.

”Stugan”, allrummet. Hon tog hand om sin far och en annan äldre man på backen, ”skötte till döds”, som OO:s Faster uttryckte det. (Faster tog också hand om några äldre människor i deras hem på 1960-talet).

Kammaren. OO uppskattar skrivbordet. Blir nyfiken på Lina. Skrev hon, vad? Läste hon mycket? Vad? På bilden av huset kan ni se taket och lite av bakväggen till ett annat hus. Här är framsidan:

Här, med ingång genom dörren till höger, bodde Fanny Ingelin som blev änka efter sista skomakaren på backen 1957 och levde sedan ensam i 30 år tills hon avled som 99-åring. Hon lär inte alltid ha varit alltför förtjust i den nya verksamheten på ”sin” backe. Aktiviteterna var många på 1970-talet med renoveringar, byggen, teater, sångkvällar, caféverksamhet…

Knyppeldynan på bordet och vävstolen (ett hörn av den syns på bilden längst till vänster) var i flitigt bruk i stugan, alstren gick åt. I rummet till vänster finns nu en fullständig skomakarverkstad, fotograferad genom fönstret:

OO vet inte om skomakaren ”alltid” har jobbat i de utrymmena, stugan har bebotts av tre generationer skomakare Lönnfors innan Ingelin tog över. Många läster, och en präktig lädersymaskin, en Singer!

Eva-mosters stuga har använts som hölada och var svårt förfallen på 1960-talet. Den pietetsfulla restaureringen blev klar 1981. Ytterdörren leder direkt in i det snygga köket, och i ”rummet”, kammaren, höll Eva, Eva Sofia Seising (1814 – 96) skola för backens barn.

OO misstänker att den gamla skolpulpeten är ”för ny”, Eva-mosters elever satt runt bordet. Hennes karriär gick från piga till hushållerska till småbarnslärare. Även här bli OO nyfiken på hennes livsöde. Det sägs att hon kunde siffror, men att hon inte kunde räkna.

Winters stuga är backens äldsta bostadshus, byggt 1783 och beklätt med pärtor, både tak och väggar. Inte alltför vanligt. Karl Winter levde 1858 – 1924, och det sägs att hustrun Anna Lovisa grät så mycket i sin sorg att hon blev blind. Observera att ytterdörren öppnas inåt. Huset ligger i en rätt brant brant, där kunde verkligen snö packas vintertid och då öppnar man ingen dörr utåt. Ett rum, 3 x 3 meter.

Två stugor återstår, den ena synnerligen museal, den andra mindre. Följande inlägg finns redan i OO:s högra hjärnhalva.

Visor, fars och spännande små hus

Sex och en halv kilometer från denna skrivplats. Rutten går längs en väg som slingrat sig fram på samma ställen som den gjort nästan hur länge som helst. Vägrenar utan lupiner och vresrosor, endast ”genuina” växter som älggräs, rölleka, renfana och en massa gräsväxter. OrdOdlaren åker där alltför sällan. Tyvärr. Målet är hur intressant som helst. Postbacken.

Den gamla Kungsvägen/Stora Strandvägen från Åbo till Viborg, använd sen 1300-talet av hög som låg, budbärare och arméer, gick och går precis vid den ovala backens södra kant. När ett postväsende utvecklades i det svenska riket 1638 blev Nikus hemman vid backen ett posthemman, med skyldighet att omedelbart föra postväskan vidare till följande ”station” så fort som den uppenbarade sig. Så uppkom backens namn, sägs det.

Stora (ca 1710 – 21) och Lilla (1742 – 43) Ofreden förstörde området, hela landsdelen fick lida under allsköns härjningar, plundringar och eldsvådor. Efter freden i Åbo 1743 byggdes backen upp på nytt. Hemmanen var troligen tre: Krauvas på backens högsta punkt, Jontas nere vid vägen och Ehrs ”nånstans”. I mitten av 1850-talet bodde cirka 50 människor här; familjer, pigor, drängar och inhysingar/backstugusittare/hantverkare. De sistnämnda ”tog över” och blev fler när hemmanen (och de flesta ”bondehusen”) flyttades ut i och med storskiftesregleringen 1889.

En backstugusittare hade sin stuga på en annans mark, med rätt till några kvadratmeter för bärbuskar och grönsaksland. Stugan var liten, backstugusittarna var ofta ”tillfällighetsarbetare” eller hantverkare – på Postbacken fanns smed, skräddare, skomakare, sömmerskor och väverskor. Samt halmfläterskor för Borgå hattfabrik som verkade 1892 -. ca 1925. Dessa fingerflinka kvinnor anpassade sig till den nya situationen när fabriken gick omkull, började tillverka bland annat korgar och prydnader av halm. OO betraktar i skrivande stund nummer tre från höger på bilden ovan, det gick bara inte att låta bli att inhandla den. Hänger numera granne med mobiler från Peru.

Jo, den är förstås av nutida tillverkning. Det lär inte finnas många som behärskar konsten – det lär vara lätt, men man måste få tag i lämplig halm och bearbeta den först. Dagens bönder vill inte odla halm, strået skall vara kortkort.

Hopp i historien: OO lockades till backen av hatt- och kakfest i den utblommade syrenbersån, BJR av artisten. trubadurinnan Cara Hjelt, som han känt i sisådär 50 år.

Cara skulle sjunga några visor, skyddad för solen av ett parasoll, men… Ett lokalt regnmoln dök upp. Verkligt lokalt, 6,5 kilometer söderöver var det kruttorrt. Snabbt samlade vi ihop servis och duk, och kalaset fortsatte i kaffestugan, som troligtvis är det förra boningshuset på Jontas.

Cara vid den stora spisen – den mer moderna cafédisken finns till höger, borklippt. Hon har samlat på sig en stor visskatt med åren, speciella låtar med knorr och klurighet, svåra att hitta på annat håll. En om en person som körde bil och spelade dragspel samtidigt, för att en älg sprang taktfast bredvid, eller hur det nu var. En samlingsvisa om alla kvinnor och flickor i alla visor, ”den evigt väntande”. Cara kan ta sin publik, efter år efter år med gitarren i hand.

Högst uppe på backen, där Krauvas mangårdsbyggnad stod före 1889, tronar nu arenateatern som byggdes 1979. Där satt OO och BJR i söndags och roades av farsen ”Ett underbart bröllop” Kameran var då helt plötsligt inte med på noterna. Fortsättning följer.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 65 012 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.