Marknadsyra

”Salamanca Market”. Det var det korta och koncisa svaret på frågan om vad som är sevärt i Tasmanien, huvudstaden Hobart. Det var ett verkligt gott råd, även om kroppens finländska klocka visade på midnatt när stegen styrdes ditåt vid niotiden på morgonen, dag ett Down Under.

Oj. Det är det uttryck som beskriver känslorna där bäst. Försäljare i minst dubbla rader på den halvkilometer (ca) långa gatan. Vårliga grönsaker, alla möjliga inläggningar och allt möjligt att lägga in via munnen, hantverk av många slag (trä, trä trä…), böcker, musik, konst, läder och kläder… Varje lördag året runt, alltsedan januari 1972. Då som ett mera hippie-artat lopptorg. Och då tolv försäljare, numera över 300. Köpte? Äpplen, väska, brödkniv (huon pine), pepparkvarn, ostar. Mums. Fem timmar av njutning.

Dag två. Farm Gate Market. Uppdukad på gatan precis vid hotellet, mitt i stan. Perfekt utsiktsplats genom hotellrumsfönstret på sjätte våningen. Denna gatstump ockuperas varje söndag av lokala producenter kl 8.30 – 13. ät- och drickbart, blommor, utplanteringsväxter, bakverk, gatukök. Tyvärr regn. Muntra försäljare ändå – och en frack-klädd man spelade klassisk musik på violin. På en trappa, under tak. Smaskiga muffins inköptes och avnjöts med te ”hemma på rummet”.

Dag åtta, ny plats. Mornington Peninsula, söderom Melbourne. Organiserade marknader s.g.s varje dag nånstans på ett område ungefär lika stort som Östra Nyland. Aldrig två marknader samtidigt, koordineringen verkar exemplarisk. Området är troligen befolkat av fler människor än i nämnda finländska trakt, både producenter och konsumenter. Den besökta marknaden var uppdukad på en skolas ”gräsplan”, försäljarna placerade i en stor-stor dubbel ring. Smart. undersökte en mängd plantor, bekanta och obekanta sorter av kryddor, tomater, chili… Inköp: hantverkstillverkad hatt i linne-bomull, direkt av tillverkaren, förstås. Lakrits, lokal sådan. Och tittade och pratade och frågade och berättade och fotade… Rosor, suck… Kommer i ett anat kapitel.

Tyvärr, OrdOdlaren verkar ha förlorat bildkontrollen på detta forum. Någonting obegripbart har skett. Är inte alls nöjd med utvecklingen/avvecklingen här. Behöver hjälp. I skrivande stund är det totalt osäkert hur illustrationen till denna epistel blir. Så, bästa läsare, ni för nöja er med det lilla som bjuds. Skulle gärna bjuda er på sex-sju bilder, men…

Bättre lycka nästa gång. Kanske.

Opera om oroligheter

Båsot. Det var just jämt vad det var det, i Finland för exakt hundra år sedan. Och frågan är om det inte är så allt fortfarande vad gäller den tiden, från 27 januari till 15 maj 1918. Och lite före. Och efter. Och når något är båsot (alla vokaler korta, betoningen på första stavelsen, o som i OrdOdlaren, men kort…), då är det verkligt svårt att få ordning och reda i det.

Vad var det då? Jo, därom tvista de lärde – och fråga inte OrdOdlaren. Under OO:s skoltid (1960-talet) låg oroligheterna alltför nära i tiden att de exakta datumen inte ens behövde präntas in och memoreras. Lärarna ägnade i medeltal två och en halv mening åt tidsperioden. På skolorten Vörå fanns dessutom en krigsskola 26.1 – 12.4 1918, landets första underofficersskola, genom vilken minst 1400 elever slussades. Den skolan har nyligen firat sin hundraårsminnesfest – men om den pratade man inte i Vörå samskola och gymnasium, på vars dåtida marker skolningen troligtvis skedde, delvis. Men lokalhistoria var liksom inte så ”het” då. Varför den placerades i Vörå? Jo, där fanns varken rysk militärförläggning eller oroligheter i större mått. Men mat. Mat (med mera) fanns i Rågens Rike, som jordbrukskommunen Vörå ofta kallas.

Inbördeskrig, medborgarkrig (neutrala benämningar), frihetskrig, klasskrig (de orden är verkliga tolkningsfrågor), broderkrig, syskonkrig, systerkrig (poetiska benämningar, och jo, kvinnor deltog). Uppror, kravaller… I bakgrunden fanns Första Världskriget och avskurna handelsförbindelser med medföljande matbrist, tsardömets fall och revolutionen och upproren i öster. Det pyrde och kokade lite överallt. I landets sydliga delar, främst. Den här kartan finns t.ex. på Allvetande Wikipedia. Och lååånga och detaljerade skriverier på finska. Långa på svenska. Varsågoda och läs…

Vasa, som fungerade som det vita Finlands huvudstad, hittas i västra Finland. Vörå ligger ca 30 km rakt österut från den staden.

Evigt ivriga Jörn Donner (född 1933) har tillsammans med Samu Nyström gett ut den här boken med dagboksanteckningar av olika både röda och vita helsingforsare, brev, kort och tidningsnotiser och -skriverier från november 1917 till nyårsafton 1918. OO följer med dag för dag. Intressant, tuff och lärorik läsning. Även Tekla Hultin (Föregångarkvinor 6, 11.10 2017) är med med rätt så objektiva analyser.

Skådespelsförfattaren och regissören Tuomas Parkkinen och kompositören Olli Kortekangas har forskat om tiden och filat på en opera om händelserna i nästan tio år, från 2009. Det var tydligen helt klart att scenen skulle vara Tammerfors, Parkkinens barrndomsstad. De värsta och de mest bloddrypande stridigheterna under hela orosperioden begicks i den staden, mellan 16 mars och 6 april. Operans världspremiär skedde 16 februari i år, och föreställning nummer två bevistades av OO och BJR.

Välgjord dramatik, dramatisk musik, starka scener, goda sångare/aktörer – och allt är kryddat med småhumoristiska inslag på många plan. Trots att handlingen är tuff och berörande hanteras allt med stor skicklighet. Syskonparet Amanda och Eemil strider på var sin sida, och fadern är pacifist… Amandas man har vänsterprasslat och älskarinnan Serafina Suomi är gravid, och stridslysten som få. Serafina avlider i samband med förlossningen, en dotter föds, Suomis/Finlands dotter (personifieringen för Finland: Suomi-neito, Finlands jungfru…). Amanda tar hand om barnet. Så är huvudhandlingen i huvuddrag. Men mycket annat händer under resans lopp.

Syskonparet, gestaltade av Tuuli Takala och Ville Rusanen, mästarsångare!

Rauha (=fred) Valkonen (valkoinen = vit) är hembiträde och har svårigheter med att välja sida (som så många andra). Hon vet inte riktigt om hon är arbetare (röd) eller något annat. En ung pojke med tur heter Onni (=lycka, tur), en annan som arkebuseras heter Toivo (= hopp). Operans namn Veljeni Vartija kommer från Bibeln. Kain får frågan ”Var är din broder”, och i svensk översättning svarar han ”Skall jag ta hand om min broder?” På finska blir svaret ”Olenko minä veljeni vartija?” Tyd efter bästa förmåga.

Den första operan i världen som utspelas i Tammerfors. En scen försiggår i Tammerfors domkyrka, där Hugo Simbergs girlandbärande pojkar är livslevande pojkar i operan, med byxor på. Operan direktsänds på Yle Arenan onsdag kväll 21 februari. Passa på!

Gamla minnen, bilder – och vulkanism

Bilder väcker minnen, och minnen väcker bilder. Ibland ger ett litet ord ett stort eller större minnesanfall, det blir bilder i huvudet som påstår att det finns fotografier nånstans, och driften (ja, verkligen en drift!) är stark, så stark att det kan gå timmar innan bilden finns framför ögonen. Urklippsboken, ett album, datorn, diabildssamlingen… Som nu med te (se tidigare inlägg). Väckte minnen från Azorerna, São Miguel. För femton år sedan stod OrdOdlaren och betraktade den här vyn, i Furnas, östra delen av ön, och sade om och om igen:”Fel, fel, fel. Det gröna är fel. Luften, dess värme är fel…”

Så här, som på bilden nedan, skall det ju se ut: Kalt, kargt, svavellukt (doft?) och ånga överallt. OO var präglad av fyra islandsbesök. Första resan gjordes för 30 år sedan, bilden från den:

Nja, det här är geysirområdet, luktar inte så mycket. Det bubblar och fräser och sprutar och spottar i större eller små gropar. Luften är kylig och skön. Längre mot nordost finns sjön Myvatn, och i dess norra ända finns Námaskarð, där gyttjan bubblar och sprätter,

och ångan fräser och luktar. Vissa ”hål” yrar på som värre blåsbälgar. Och om det blåser och småregnar, som vid besöket 2001, är man omgiven av varm luktande ånga och ser absolut ingenting genom sina glasrutor

Observera scarfen i blåsten!

Här har vi en vulkankrater i den stora kratern på västra delen av São Miguel, Sete Cidades:

Har tydligen hållit sig lugn sen 1445, då här torde ha varit värre utbrott och fyrverkerier. Odlingar och skog, åkrar uppe på toppen av kratern, hmm… Grön vulkankrater? Så här ”skall” ju en gammal vulkan se ut, till exempel:

Herðubreið, med molnmössa på, ligger i östra delen av Island, strax norr om Vatnajökull. Fotad på låångt håll 1988. Kargt, och blåst som bara inte syns i frånvaron av träd.

Redan på 1200-talet hade man badtunnor, som ordentligt stenlagda gropar i marken. Om vattnet blev för hett kunde man lossa på en sten för att få kallt vatten ur en liten bäck. Dörren i bakgrunden öppnade en tunnel som gick till huset, praktiskt vintertid. Snorralaug i Reykholt, Snorre Sturlassons boplats i början av 1200-talet.

I Furnas finns bl.a. ”Ungdomens källa”, en stor byggd bassäng med jämn stenbotten, vattnet liknar svensk gulaktig ärtsoppa och är 35 grader varm/het. Här lär mineralerna göra en yngre… Inget bildbevis här, men mat i stället:

Turisterna utfodras med mat som fått badda i timmar i ett grävt hål i den heta sanden (ca 70 grader), Cozido.

Tallriken, med litet av var sorts kött och korv som tillbringat fyra-fem timmar i den naturliga ugnen. Delikat, mört och mycket!

I Island (ingalunda överallt där) tar man det lugnare med jordugnar. En grund grop, diverse olika kanter så att den hittas, ett plåtlock på vid behov:

Blanda till en bröddeg, sätt den i en plåtburk, plåtlock och stenar på, och följande morgon har du ett härligt mörkt och varmt frukostbröd! Sant! OO har ätit flera. Bjarnarflags brauð (bageri som sålde). En gång med underbart pålägg: lokal fisk som rökts med hjälp av torkad hästskit. Så gott att det hon inte hann fotografera den stora godbiten ens!

 

Dagens blandning idag – 13 februari

Köttsöndag, Fläskmåndag, Fet Tisdag – ja, det gäller att ladda inför fastan! I morgon är det Askonsdag, och då är det dags för 40 magra vardagar, som endast ”avbryts” av söndagarna med lite mera mat. Och sen blir det Påskdag, då blir det ägg, och memma och pasha (pascha?) och…. Così fan tutte… ? (Så gör alla. Jo,jo, Michaela, lärare i italienska, ”fanno” borde det vara…)

I Svenskfinland är det vanligaste ordet Fastlagstisdag, och då äter man fastlagsbulle (inte semla…). Säkert full fart i skrivande stund på lunchcaférestaurangen Kaffikåppin i Vörå, som Systersonen med hustru driver. Men bullarna har han inte bakat själv, trots att han är en minst sagt ypperlig konditorbagare. De kommer från grannen, bageriet Ecce-Re (speciella företagsnamn i den trakten) – ”de gör så fenomenala bullar så det lönar sig inte att ens försöka konkurrera”, sa han. Bilden lånades från Kaffikåppins Facebook-sida, och där bjuds på gratis bulle som efterrätt till lunchgästerna idag!

Laskiainen heter dagen på finska, och det lär inte komma från ”laskea mäkeä” (åka utför i backe), snarare tvärtom. ”Laskeudutaan paastoon” (vi påbörjar fastan), ”lasketaan päiviä pääsiäiseen” (vi räknar dagarna till påsk) eller ”carne lasciare” (lämna bort köttet) har angetts som förklaringar. Och bullen är laskiaispulla. Visst är finska ett härligt språk… Men ”alla” åker pulka, i stället för långlin och slängkälke, som förr i världen. Åka hästsläde brukar också vara populärt. Här i huset är det ännu höljt i dunkel om det blir bulle alls – ”fastan” inleddes lite tidigare…

I England (enbart där, eller i hela UK?) lär det i stället ätas plättar/pannkakor Benämningssvårighet även här… Och så ordnar man springtävlingar. Spring iväg med stekpanna med plätt i, vänd den i luften tre gånger medan du springer! För OO skulle det garanterat bli plätt fall!

Men så pass inspirerad blev hon igår kväll så mjölkskvätten som hittades i kylskåpet blandades med skvättar av mjöl, socker, bakpulver och ett ägg. Inga exakta mått här inte, smeten blev aningen tjock. Men gott var det! Inmundigades med ytterligare några små skvättar socker. Så visst har det firats. I smyg. Den mer strikta diethållaren befann sig på körövning…

När allt är avnjutet bör man borsta tänderna. Obs, Tandborstbytardagen idag! Det ämnet har behandlats tidigare i detta forum. Nä, före det skall det ännu firas Internationella Radiodagen! Knäpp på/sätt på/öppna radion, fortfarande det snabbaste och enklaste mediet i världen. Glöm inte den apparaten…

Apparaten på 1960-talet såg nästan ut såhär

OO:s morfar lär ha varit den enda i byn som på 1920-talet kunde ratta in rätt station. Och en söndag i början av 1960-talet ringde telefonen. En tant i byn ville ha hjälp av OO:s pappa. Sonen var inte hemma, hon skulle lyssna på radiogudstjänsten och sonen hade inte ställt in rätt station. Pappa hade inte möjlighet att åka iväg, mamma lovade att tioåringen kommer. Tanten tvivlade, men flickan kom och klarade radioinställningen – och tanten blev imponerad. Tanten ifråga kunde inte läsa, och det var en ständig källa till den lilla flickans förundran. Hur var det möjligt? Hon var gammal, lär inte ha haft någon möjlighet att gå i skola. Också något att tänka på idag…

 

Bildande bildligt

OrdOdlaren skulle skriva om te – och skrev. När tipset kom reagerade planeringscellerna direkt med att plocka upp minnesbilder av bilder från Västeuropas enda teodling och -fabrik. Tidsbestämmarna ingrep: när då? Dagbokskollen blev enkel, eftersom minnet av de korta skuggorna var glasklart, det handlade om juni. Året var 2003. Följande anhalt

väckte ännu en gång samvetstanken:”Någon borde ta sig tid och sätta ordentliga årsetiketter på de här…”. Efter något plockande som lätt kunde jämföras med tyngdlyftning hittades rätt album, men inte ”rätt” bild. Va? Jovisst, OO levde ju i diabildsfotograferingseran då. Planen fick revideras, som observanta läsare redan märkt.

Diabildslagret i garaget. OO fick lov att reagera som en annan Pippi Långstrump, kommendera sig själv till aktiv handling. NU bör arbetet inledas. En snabb räkneoperation ger… minst 5-6000 bilder. Resor, bilder av katt, häst, hund, höns, kalkoner, bilder för att illustrera lektioner. Glädjande insikt: OO hade varit förutseende nog och optimistiskt plockat in några lådor redan i höstas (kalla bilder kan knappast skannas direkt). Det var alltså dags att ta julklappsskannern från 2016 i bruk för sitt rätta ändamål.

Och – det var verkligen Azorerna-lådorna som hade fått gotta sig i rumsvärmen. De nästan 15 år gamla minnena ploppade upp för varje bild, njutningsfullt! Fälten med tebuskar, de nostalgiskt gamla maskinerna (fullt gångbara , varför byta ut dem, tyckte tefabrikschefen), heta källor av olika slag, hortensior i massor, vulkaniska formationer och vandringar på desamma, havsdopp bland maneter…

”Kontoret” ser ju nästan proffsigt ut! Ett intressant, roligt, givande – och tålamodsprövande arbete. Det tar nästan fyra minuter att skanna in samma antal bilder. Lusten att ladda in alla lådor i Lilla Mhy och köra till fotoaffären flimrade förbi. Å andra sidan är det spännande att se hur många korsordsrutor som kan fyllas i under väntans minuter. Till exempel. Man hinner koka te. Fylla på ved i spisen. Upptäcka en ny intressant bok i bokhyllan. Med mera. Och deleteknappen kan användas redan i det första arbetsskedet.

Svarta lådan får sedan svälja hela härligheten. Här finns redan OO:s alla bilder sen 2008, långt, långt över 10000 stycken. Onekligen lättare att hantera, ryms i en hand, vikt under 200 gram. Ingen hylla bågnar av den tyngden.

Ändå… Största bild- och minnesnjutningen ger ändå ett album. OO var bra på sådant pysslande så länge det varade. Klippte, formade, monterade och klistrade i bästa scrapbookingstil redan innan ordet uppfanns. Även ”dåliga” bilder limmades in. Bildkvaliteten kompenserades av en finurlig text.

Kanske ”de efterkommande” har större utbyte av analogt än av digitalt material? Har själv kastat ärvda fotografier som inte åtföljts av minsta lilla text. Något att ta sig en funderare över?

På efterkälken

Snöskottning och andra trevliga uppdrag gjorde att OrdOdlaren inte skrev Dagen Idag igår. Så därför skriver hon Dagen Igår idag. Dorotea hade namnsdag både i Finland och i Sverige. Hos oss har hon sällskap av Tea, i Sverige av Doris. Och Tea delar dag med Tekla i grannlandet 23 september. Tevänner i Sverige, förenen eder inför den dagen!

Doron betyder gåva, theos gud. Dorotea blir följaktligen ”Guds gåva”, Doris ”enbart” gåva. Men Theia var också en grekisk gudinna, ofta ansedd som guldets gudinna. Och hennes barn med solguden Hyperion var Helios (solen), Selene (månen) och Eos (gryningen, morgonrodnaden). Sådär lite förenklat sagt. Det kan ju först verka lite historielöst att fira teets dag 6 februari, men denna ädla dryck är ju guld och sol, i gryningen, nattetid, dagtid…

Pirkko Arstila, tidigare nyhetsankare i TV, grundade föreningen Teets Vänner 2003, och Teets Dag kom till för några år sedan. Hon har hela sitt liv varit tevän, men när hon på en annars högklassig restaurang efter en fin och smaklig middag serverades en skvätt vatten i en kaffekopp med en tepåse bredvid, då fick hon nog. Hon skrev en kolumn i en tidning, och därmed satte hon bollen i rullning. Alltsedan dess har hon varit ”teambassadör”. Om olika tesorter, hur man brygger gott te – och hur man njuter av det. Det fanns endast en tebutik i Finland 2003, säger hon. Tja… de butikerna kom och gick, anser OO. Nu finns t.ex. i Helsingfors flera specialbutiker med te av de mest skilda slag, likaså flera tehus med t.ex. rysk, kinesisk, nordisk m.m. inriktning. Och i Finlands nästäldsta stad Borgå får man avnjuta ”ordentligt te” på ett café som ägs av en teälskare (inkluderande tebutik), likaså serverar ett annat café olika tevarianter som man får ösa i själv. Troligtvis fler också, men OO brukar avnjuta sitt te hemma, oftast, så hon vet inte säkert…

OO är ingen finsmakare, men minsann en TE-olog som redan 1971 höll med Povel Ramel:”Prislappar, tvättmärken, tepåsar, samtidens största gissel” Måste bara få citera lite till:”Te är en förfining, en konst som man njuter, ja ett sätt att umgås i fähig miljö. Vattnet skall sjuda, dragtid fem minuter… Komna från Asiens ädlaste buskar… skändas nu bladen av sluskar som fuskar med små tamponger av papper och plast!” Han kunde han, Povel…

Här i huset bryggs det te, flera gånger per dag. Bryggaren ser ut så här

med en stor fördel: tebehållaren är av metall, går bra att rengöra. Nackdel: vattnet kokas.

Favoriten, sjuder vattnet. Nackdel: tebehållaren konstruerad av ett material som inte tål manuell rengörning. Men nu, idag, lyckades OO googla fram reservdelar, och beställde för leverans om några veckor. Lever i tehoppet! Just nu känns det som om det kommer mera TE-ologiskt längre fram under året…

Efterkälken, det är den bakre delen av den hästdragna stocksläden, minsann bekant från barndomen. Men nätet bjuder inte på bilder av denna mackapär, tyvärr.

Tack, Nancy!

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 21,667 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

En blogg om att följa sitt hjärta och leva sin dröm - här skildrar vi livet på Lindö och utmaningen i att bli självförsörjande på en väglös ö. ❤️

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.