Mål och tider på alla tider

”Mål, mål, mål, mera mål, och mål, det kommer det att bli…”, sjöng Markoolio (Marko Lehtosalo). Förfäras dock inte, lilla läsarhop. OrdOdlaren tänker inte börja skriva om fotbollsmål eller sådana i innebandy, inte i ishockey heller. Nä, inte modersmål heller. Däremot morgon-, mellan-, middags- och – nä, inte skrov-. Och lite annat. Intressant ord. Mål.

På 1960-talet kom målen tätt, sommartid. Hur hann vi arbeta? Å andra sidan blev det en rytm i arbetet. Väckning klockan 05.30, ett eller två glas vatten, ut i föusi och ge mat åt korna – den ko mamma just då mjölkade mådde bäst om hon fick äta samtidigt. Sen skulle kalvarna, som muade hungrigt och kraftigt åt tonåringen, ha sitt. Mamma släppte ut korna på bete, sen blev tonåringen ensam med städandet. Ut med skiten, in med halm (kornas bädd) och hö färdigt till kvällen, det skulle sopas och snyggas till, vädras. Under den tiden satte mamma fram ”mat” inne: te, bröd, smör, mjölk, eventuella pålägg, rester från gårdagen, kanske gröt. Målet hade inget namn, åts i lugn och ro, dagens skönaste.

Förmiddagskaffe, mat, eftermiddagskaffe följde sen på varandra med två-tre timmars mellanrum. Arbetet däremellan varierade säsongsvis och med vädret. Vid femtiden var det föusi igen, och efteråt, vid sju-åttatiden, lite mat igen. Rester, te, bröd – helst mammas hembakta hålkaka där mjölblandningen var enligt systemet ”skaka lite ur varje påse”.

Morgonmålet är fortfarande dagens bästa, även om det numera är ganska litet.En deciliter müsli (köpt) med frusna (eller färska) egna bär och eget äppelmos. Knastrar lämpligt mellan tänderna.Ägget med egenblandat chilisalt och det lilla pillret. Dagen blir inte rätt om OO inte får sin lilla chilidos med ägget. Vanligt salt passar bara inte.Och, förstås, te med lokalproducerad honung. Muggen har gjort en lite längre resa till bordet, men det var länge sen. Har lagom tjocka väggar och passar bra i handen.

Det här räcker för att bryta nattfastan – breakfast. ”Eftersom ordet är mera sällsynt i Sverige finns det inga starka skäl för oss i Finland att envisas med att äta morgonmål”, skrev den finlandssvenska språkgurun 2011. Det har inte sjunkit in i OO. Är ”frukost” istället, ville nämnda guru framhäva. OO har envisats med att påstå att sådant är enbart för gifta kvinnor, men… Ordet kommer från lågtyskans vrokost (vro=tidig, kost=måltid), det man åt efter dagens första arbetspass (se ovan!). Förr i världen – för inte såå länge sedan – sa man frukost om det som kallas lunch nuförtiden. Dagens huvudmål i OO:s ungdom. Lunch, ja. Från engelskan, i svenska sen 1852. Troligen av spanskans lonja (=brödskiva, smörgås), enligt SAOB.

I Danmark äter man först morgenmad, senare spiser man frokost, påstår Allvetande Wikipedia. Än middag då? Mitt på dagen? Sen sover man middag – så gjorde pappa. På golvet. Efter ca 15 minuter flög han upp, sade ”jaha”, och så var det arbetsdags igen. Då var klockan sisådär två, och det var eftermiddag. Om man äter middag klockan 20, när är då eftermiddagen?

En hel del har ändrats, och målen varierar från plats till plats. SAOB om mål:

1. avsett resultat av verksamhet (delmål, framtidsmål)
2. avsedd slutpunkt för förflyttning (resmål)
3. område avsett att träffa (stå i målet)
4. poänggivande spel av boll eller puck över motståndarlagets mållinje
5. (intagande av) mättande mängd föda (ett mål mat)
6. juridiskt ärende som prövas inför domstol (civilmål)
7. förmåga att tala (ha mål i mun, målbrott)
8. dialekt (dalmål, gutamål)

Ack, om OO kunde teckna, vilka bilder hon kunde servera, roliga kombinationer surrar i huvudet, men kommer inte längre än så. Fantisera själva!Hoppas på att få träffa den här kreativa kortmakerskan om två månader, kanske hon redan har börjat rita målbilder?

Dagens mål var i alla fall skogsbilsvägsvarannandagsvandring. 4,88 kilometer. OO är nöjd med sig själv.

Besök på drömfabriken

”Om man drömmer om Paris / hamnar man på något vis / likt förbannat i Hudiksvall”, sjöng Östen med resten, den roliga musikaliska gruppen från – trakterna kring Hudiksvall. Sant som sagt, men drömmar skall/får man ha. OO har besökt resemässan i Helsingfors.

Det problematiskaste på en mässa är orienteringen. Vilket ljushuvud har hittat på ”adresserna”? Ingen karta, ingen förklaring på alla dessa kodnummer för vanliga dödliga. Bara att irra på enligt parollen ”även en blind höna…”. Sökte två platser som bara aldrig kom emot på något sätt.Hem i ryggsäcken kom 32 gram fått i två kilogram broschyrer, med minst lika tungt vägande drömmar. Ossola e ditorni också för att se hur mycket av italienskan som går fram, men i högen finns också Sarajevo (som OO besökte för ca 20 år sedan, sedan dess ständigt förälskad i staden), Gotland (som besöks om fem månader blott minst 18 andra hugade anmäler sig), Porkala (alltid intressant, mycket intressant museum där, sisådär på 100 kilometers avstånd), Kina (njaa, oöverskådligt) och Kimitoön!Killen som skymtar bak disken kastade ut verkliga krokar och lockbeten. Ön som är större än Finland. Ön som har lemurer, endemiska djur och växter – och otroliga rödgula och grå bergsformationer (världsarv) med hisnande kittlande hängbroar mellan vissa toppar. Killen målade upp fantastiska scenarion och äventyr. Jaaa-a…OO blev helt virrig. BJR har bott och arbetat och rest lite runt i Malaysia för nästan 30 år sedan, hans diskussioner med kvinnan i standet gick helt över OO:s horisont. Hon har ingen som helst ram att sätta in information om landet ifråga i. Vet ingenting. Sarawak, Sabah och en hel del smärre delstater på Malackahalvön – OO får faktiskt läsa på. Verkligen lockande, måste rekognosera. För skojs skull. Ge mat åt drömmarna. Mount Kinabalu har BJR pratat lyriskt om, hittade det på en karta, men sen… Som av bilden synes, en dröm.

Jepp! OO föll för boken direkt! Måste bara ha. 637 gram information om denna grannstads gamla stad, som OO alltför sällan har besökt. Och egentligen är det alldeles enkelt. Nästangrannen, bussbolaget, ordnar titt som tätt dagsresor. Ett telefonsamtal, en tidig uppstigning på morgonen – buss och båt och sen kan man strosa en hel dag, i lugn och ro. Närmare verklighet än de två tidigare, skall läsa i boken, få se… Beställer behagligt väder.Ytterligare en drömlik bild, men här blir det verklighet! Konstnären Johanna Oras står och målar, hennes man bredvid. Besöker deras konstgård i Punkaharju så gott som varje sommar i samband med Nyslotts-vistelsen. I år vill OO också besöka Lusto (lustigt namn men betyder kort och gott årsring), Finlands Skogsmuseum. Där finns trädsamlingar som lockar. Laukansaari heter platsen där de finns, kan översättas till Galoppholmen – men OO tänker ta det lugnt, fotografera och anteckna, inte rusa mellan träden.

Den utlösande orsaken till besöket på mässan var en finsk bloggväninna som hade ärende. Det kom liksom mycket mer på köpet; det ryggsäcksinnehåll som hon ville ha vägde ganska exakt ett kilogram. OO:s och BJR:s mest konkreta inköp hänger här:Vildsvin ,spicy chorizo (chili!) och vitlökskorv. Gott-gotti-gottgott! Finns på varje mässa, oberoende av vad den handlar om. Nästa gång köper jag dem till större del på italienska. Nä, Michaela, inte i ditt sällskap!

Fått i = ”som fattas, bristande, otillräcklig”. Ordformen fanns redan i fornsvenskan. ”Få” betyder ju ”inte tillräckligt många”, ungefär…

En kvinna som gjort mer än vi vet…

Den skånska fyrapersonersfamiljen var på sitt första besök i Finland, 1990-talet. Efter intagen middag ställde sig OO för att diska, skånemamman kom in: ”Jag kan tor… Va? Har du också ett sånt där skåp?” Hennes min var obeskrivlig. Familjen hade gjort en liten rundresa i Finland, övernattat i en stuga. Där upplevde skåningarna för första gången ett torkskåp för disk. Deras reaktion var då: ”Vilken smart stugägare som har hittat på det här!”OO:s nuvarande torkskåp är smalare – mindre – än det dåvarande, eftersom det här köket är annorlunda planerat. De flesta hem i Finland har fortfarande ett skåp med ”gallerhylla” rakt ovanför diskhon – i vissa nya kök finns dessutom en liten ”dropplåda” under. Man placerar alltså det man diskat där, tallrikar, glas och koppar och kippor lufttorkar tills de behövs nästa gång. Smart, va?Här är ”uppfinnaren”, Maiju Gebhardt (1896 – 1986). Hon utbildade sig till hushållslärare i Sverige, anställdes i Småbrukarnas centralförbund (som hennes pappa hade grundat) 1923 som konsulent och reste land och rike runt, besökte och upplyste husmödrar på olika tillställningar om sådant som kunde underlätta deras vardag.

Kvinnorna betungades speciellt mycket under kriget, och denna driftiga kvinna anställdes 1943 av (håll i er nu) Arbetseffektivitetsförbundets hushållsavdelning. Ett av de första hon gjorde i den befattning var just torkskåpet. Hon ”placerade in” torkställningen av trä, som hon sett under sin utbildningstid i Sverige, i ett skåp. Ritningar kom redan 1945, och tre år senare startade industriell tillverkning. Mycket snart ersattes träinredningen av olika former av metall.

Maiju lär ha varit en humoristisk och kreativ kvinna som höll ypperliga föredrag, ordnade kurser och studiebesök – och sa dessutom att husmödrarna bör lära sig att slarva – hutiloida – också. Hon ”predikade” om vikten av vattenledningar inomhus (1960), centralvärme, ergonomiska dörrhandtag och hur förvaringsutrymmen och trappor inomhus borde placeras, lämpligaste placering för vedlider och bastubyggnad utomhus. Med mera. Allt för att underlätta hushållsarbetet.

”Rahatta voi rationalisoida” var en av hennes paroller – ”man kan rationalisera utan pengar”.  Det sägs att allt fick sin början när pappan hade brutit benet och insåg hur många onödiga steg hans hustru var tvungen att ta i hushållet. Familjen hade fått ett diskussionsämne.

Varför ”uppfinnare” inom citationstecken? Det finns dokumenterat två beviljade patent på torkskåp i USA från slutet av 1920-talet. Där blev det tydligen ingen succé. Ingen patentansökan har inlämnats i Finland. Men torkskåp torde finnas i varje hem, även om de är mindre nu, på grund av den här manicken,som är rätt så sällan i användning i det här huset. OO vet inte hur den startas!

OO har levat med torkskåp i hela sitt liv, med undantag för en studentbostad. Ett sådant fanns redan i det lilla hem som föräldrarna byggde 1948. Har aldrig frågat hur de fick reda på den skåpvarianten.

De varierande disktorkställningar OO träffat på utomlands har känts klumpiga (ovana). I alla dessa uthyrningslägenhetskök skulle ett torkskåp rymmas hur bra som helst, men man vet inte om… På några ställen i Sydafrika skötte städerskan om diskandet, kändes lite väl lyxigt…Visst är skåpen här alltför fulla av allsköns fat och koppar och glas, men blotta tanken på att hela tiden cirkulera dem mellan bord, diskmaskin och skåp avskräcker, nästan. Man skall ju komma ihåg att köra igång maskinen också… OO har vissa besvär med den andra husmorshjälpen som hon också levt med i nästan hela sitt liv. Tvättmaskinen borde ha tömts för två timmar sedan…

 

Lilla karavikon

Sara, Margareta… Många kan fortsätta uppräkningen. Fruntimmersveckan dök upp i OO:s hjärna, helt oväntat. 2,37 sekunder senare, i jämlikhetens namn: finns inget motsvarande gällande karlfolk? Började läsa den finlandssvenska namnlängden. Jo. Många. Och det verkar som om Sveriges namnlängd är snäppet ”värre”! Diskriminering?

Eftergenomgången beslöt sig OO för att utnämna den vecka vi nu lever i, fram till och med 11 januari, till Gambälkaranamnsvikon, eller enkelt endast som i rubriken. Det kommer flera, men här är denna, den första:

6 januari. Harry (jo, Harriet också). Från forntyskans Heimrich, (Heinrich, Henrik…), hem och härskare, alltså Hemmets Härskare. Tankarna går direkt till kollegan, läraren i engelska och tyska – det passade ju bra för hans namn. Hans humor och hans kommentarer minns man länge. Harry Potter…, OO har inte läst, men sett filmer stumpvis. Tänk, Daniel Radcliffe fyller 31 år i år, har ägnat sig åt film och teater i 22 år, snart. Stormrik, kunde gott pensionera sig och leva gott resten av livet. Om han skulle uppfatta det som gott.

Men här kommer en pensionär sen årtionden; Agust. Jo, jo, August (och Augusta) är namnet 7 januari, men… Och Augustus var ursprungligen ett äronamn, ”den vördnadsvärde” eller ”den av Gud upphöjde”, som förärades en viss romersk kejsare. Men Agust:Cykeln. Som var mammas sen tidigt 1940-tal, som blev dotterns första cykel. Bysbor brukade ibland roa oinitierade med att säga ”Där for Märtha och Agust!” Han var tung och klumpig, men fungerade. Skulle knappast ha kommit på bild om inte skolfotografen fått idén att ställa upp alla elever i rad med sina cyklar. Fråga inte varför OO i hela sin nioåriga prakt placerades i ena ändan. Vid bildbeskärningen kom även den något yngre kompisen med, OO tyckte det var onödigt att placera snittet så att hon halshögg sitt unga jag. August Stindberg, jo. Men ingen nära bekant.

8 januari. Gunnar. Gunnar ristade runor, Gunnar på Lidarände… Gunnr och haria, strid och krigare. ”Kaaljossos Gunnar” bodde mittemot Faster. En lite speciell person, vi ungar visste inte riktigt om vi skulle bråka med honom, vara rädda för honom eller se honom som helt vanlig. Moster Lainas Gunnar var smal som en sticka, rökte som en borstbindare och den lilla flickan tyckte om honom, till hennes mammas stora förundran. Känner flera Gunnar i nutiden.

9 januari. Bror. Ett nordiskt namn som finns på runstenar som Brodhir. Namnet gavs aldrig åt den äldsta sonen. ”Jag har ingen bror, men en kusin som heter Bror, och vi två har en gemensam kusin som heter Sisko (=syster)”, kan OO faktiskt säga. Brors första yrke var sjukskötare, jobbade någon kort period i Sverige, och kallades där ”Syster Bror”, enligt 1980-talets tilltal.

10 januari. Sigurd. Heter unga pojkar så nuförtiden? Också fornnordiskt, från sigr (seger) och varðr (väktare). Förekommer i en mängd forna hjältesagor, han var hjälte och drakdödare – och Richard Wagner -figur i operacykeln Niebelungens ring, där i den tyska formen Siegfried.

Nuförtiden går OO:s tankar dock först till Sigriður på Island. Här står vi realistiskt symboliskt vid Gullfoss, i regn och blåst:Gissa vem som är vem… Vadå symboliskt? Jo, en annan Sigriður. Så hette hon som bidrog till räddandet av Gullfoss till Islands folk och hela världen. Det fanns planer på att bygga vattenkraftverk här, men så blidde icke! Men tyvärr och lyckligtvis, Sigrid har en egen dag i namnlängden. Roligt att Sigrid är kvinnonamn, Sigfrid karlanamn. Båda fanns i barndomsbyn.

Sigurd fanns också, ”Gambäkvääss Sigur”. Bysdelen heter Agnisbäck, men kallas Gambäkväänin, Gamla kvarnen. Hans efternamn kommer OO inte på i en hast, men han hade en speciell bil, en Valiant (Plymouth eller Chrysler, sådana krångligheter uttalades inte). Har åkt i Valianten med dottern Margit, fem år äldre än OO, några gånger. Både bil och unga flickor med körkort hörde till sällsyntheterna på 1960-talet i byn.

11 januari. Osvald. Känner ingen. Behövs namnet mera? Fornnordiskt, av as och valðr, härskare. 12 januari bryts karasviten av Eivor. OO:s kära Eivor skickar namnsdagskort åt folk. OO har glömt att skicka! Så hälsa henne, om någon läsare vet vem hon är!

Gambäl = gammal.

 

Bänk- och annan idrott i rörelse

Pappa svor (ett enda ord) och tände en cigarett inne! Det var förbjudet inomhus, men mamma var i föusi, så… En stund senare gav sittdelen i 1940-talsgungstolen vika (sitsen braka, helt enkelt), och 22-åringen fastnade i en ynklig position (men hon hade starka armar…). Pappa gapskrattade – i högst fem sekunder. Sen hoppade vi båda, skrek ut vår glädje. Året var 1972, 3 september. OS i München. Lasse Virén föllsteg upp, sprang och vann. OS-rekord och världsrekord på 10000 meter, 27.38.35. OO beundrade alltid hans löpsteg, hon råkade hitta en ypperlig bild:Minns att han i en intervju före loppet tillfrågades om sina motståndare, en hette Bedford. Han svarade något i stil med ”Aj, Bedford? Min pappa har haft en bil som hette så, något trög…”. Nämnda löpare blev femte i loppet. Av någon anledning kommer OO ihåg tvåans namn, Puttemans…

Lasse Virén (i dagens läge 70 år gammal) var polis, efter löparkarriären körde han då och då firmans – då broderns – lastbilar. OO:s granne hade beställt sand, Viréns bil dök upp, och dottern i huset gav en dråplig situationsbild: Mamman i huset upptäckte vem som körde, skrek och yrde runt och hittade till slut kameran, sprang ut med den i högsta hugg… Chauffören klev lugnt och snällt ut ur bilen, poserade, och en omtumlad kvinna på 1980-talet fick sin bild.

OO är en verklig bänk- (stol)idrottare. Sitter vid TV och glor. Favoriterna är friidrott och skidsporter. Ishockey och innebandy intresserar inte i alltför hög grad. Det förstnämnda är för snabbt och ibland både rått och grymt, och det senarenämnda gnisslar obehagligt i öronen. Om OO ”måste” se på någon bolllagidrott (jo, jo. så skriver hon) lägger hon hellre märke till linjedomare, kläder, ansikten och andra rörelser än bollens. Och det kan vara synnerligen roande, blott kameran dröjde sig kvar…

Nu har det blivit en massa Tour-de-Ski-tittande. Vill titta, men blir ofta arg, som pappa blev när han skaffat en sportkanal i TV. Den kanalens bildregissörer älskade att visa fall, krockar, utåkningar och kullerbyttor om och om igen, ofta på stor bekostnad av hur tävlingen egentligen framskred. Nu verkar det som om de personerna sitter i skidtävlingsarrangerande organ, bestämmer hur tävlingarna skall genomföras. Parollen tycks vara ”alltför många tävlande på så liten yta som möjligt, med hopp om olyckor”.Vasaloppsstart? Nej, en sned TV-bild när tre minuter hade skidats av sista sträckan i Tour-de-Ski. Masstart, så att det skall vara maximalt svårt för både deltagare och vanliga tittare att kunna hålla reda på vem som sist och slutligen vinner, blir tvåa eller tjugoandra. Vilket publikfrieri… Skidåkarna var dock smarta och utsatte inte varandra för alltför stora farligheter.

Dominoeffekten i ett semifinallopp i sprint var dock verkligt roande, dock ingalunda för de inblandade. Det har ju blivit kutym – speciellt bland karlskidare – att ståskida och lurpassa ända tills upploppet, 100 meter, återstår. Då öser man på för allt vad tygen och stavarna håller. Sex spår aningen för nära varandra, sex karlar – vad blir det? Norrmannen näst längst ut i ena kanten steg i stridens hetta ut till höger från sitt spår, den mycket bredaxlade ryssen bredvid fick ont om utrymme, klev ut i följande spår och störde fransmannen i det spåret. Den sistnämnda ramlade och dråsade över svensken längst ut. Allt detta skedde ju i överhög hastighet. De två sistnämnda stakade i mål så gott det gick, slokörade och förbannade. Så skall skidtävlingar avgöras, tycks en del bestämmande tycka.

Dagens skidstavar, ja. Det behövs inte mer än att en kraftig skidåkare tar i och stakar med kraft – så har han bara en kort stump i handen. OO beundrar verkligen balansen som dagens skidåkare har.

OO skidar inte mera. Konditionsnivån och balansförmågan går inte ihop med de skidor som optimistiskt inhandlades för x antal år sedan. Föll mycket illa på väg till spåret härom året. OO försöker på sitt eget lilla sätt få bort den degiga kroppskänslan. Hon har börjat varannandagsvandra. Alltid, blott vädret det medger. Dagens rutt gick där det vid lämplig snömängd körs upp skidspår. Bredden är tillräcklig för skidare, skejtare och lugna gångare, som OO. Och telefonens funktioner är roliga att ha.

Kabaré!

Kalle, Linda, Maria, Robert och Tove. Ni gjorde nyårsaftonen till en glad fest! Visserligen tillsammans med tio övriga estradörer, men eftersom ni är f.d. elever så känns det mest i hjärtat när ni agerar!

Nyårskabaré i biografens sal i grannstaden-jobbstaden. Något nytt för nejden, något som bara måste upplevas – en julklapp till BJR. Han blev glad. Mycket glad.

Till staden återvända Maria (som inte visade såå mycket av sin musikalitet i skolan som tonåring) var initiativtagare, ansvarade för upplägget och sjöng ”med många röster”. Toppenbra, kort sagt.Här står Maria ”vid sidan om” i inledningsscenen, nyanländ i storyn och de två unga dansservitriserna, ”chefsservitrisen” och dansaren Amandine, samt sånggruppen Lovisette: Bertel, Linda, Patrick och Tove står för ljud och rörelser. En för OO:s öron mycket samsjungen kvartett – åtminstone två av dem hanterar dessutom tangentinstrument med bravur, dock inte i den här kabarén.

Jeanette (”nästan-elev” i tiden) ville ha en karl och fick två, det kan man förstå…Vi bordet sitter Linda, Tove och Maria i sina glittriga kreationer (som slukat många fler tygmetrar).

Sen blev det musikalisk rivalitet mellan Kalle och Tomas. De ömsom spelade flygel, ömsom sjöng trånande sångstumpar till henne. OO beundrade elegansen i hur de bytte från flygel till sång, hur en stump övergick i en annan stump – OO hängde inte riktigt med alla gånger! Här är Kalle på väg att ta över flygeln, Tomas med hatten skall sjunga –  och Jeanette solar sig i deras ”trånsjuka”. Och Kalle sjöng! (”Jag blev tvingad”, sa han efteråt till sin gamla lärare). Men det blev inget bröllop, Jeanette gjorde en verkligt bra brud i vitt med slöja och allt (ingen bild heller), hon hade ju sin äkta man på scenen, det visste varenda kotte i den två gånger fulla salen på nyårsafton.

Och det var Robert det (utbildad skådespelare, numera mera berömd odlare – Robbes lilla trädgård). Han charmade publiken när han kom in i frack med notställ och Tomas dirigerade orkestern (Kalle, Esko, Juhani och Niko) i introt till ”Nej, jag ångrar ingenting” och Robert bräkte till med ”Jag är en fattig bonddräng” – och det blev ingen högre nivå hur han än försökte. Sketchen hade han skrivit själv. Oj, så religionsläraren har skrattat med och åt honom! En underbar pajas i gymnasieklassen…Men sen blev det. Nivå. Kvartetten och Robert sökande den hala lilla biten. ”Var är tvålen, broder”. Povel Ramel applåderade säkert i sin himmel också. Det går bra med badrock (nu associerar OO till Björn Skifs, och det blir ännu mer tokigt i hjärnan) ovanpå glitterklänningen! Det numret var på hög nivå, som många andra. OO kan inte redogöra för allt som hände, hon njöt, log och skrattade sig genom 90 minuter. En kabaré har inget programblad, och OO fotograferar inte under en föreställning. Tack, unga Malin Tenhunen för bilderna som OO får publicera här!

För feministen i OO, tidvis utrustad med rå humor, fanns ett toppnummer. Det började med en varning, på finska, i en radio: farliga kvinnliga fångar har rymt! Och så kommer fem kvinnor tangotaktfast inmarscherande. Pang, stick, je nuis innocante, älgbysså, flugsvamp! Mördartangon från musikalen Chicago i östnyländsk variant med en fransktalande (oskyldig?) mörderska. OO kände inte till denna Cell Block Tango från förr, men nu är både Gubben Google och Ypperliga YouTube konsulterade, så…Mörderskorna Maria, Tove, Linda och Jeanette i sina ”fängelseskrudar”. Lindas berättelse om Rurik som hon träffade på en dans på Brinkåsa gick på härlig östnyländsk dialekt – hans sista måltid blev svampstuvning. En annan make sprang tio gånger in i hustruns kniv, en tredje fick två varningsskott i huvudet, den franska kvinnans man drunknade i badkaret – men hon var ju oskyldig, sa hon. Dråpligt värre! Borde få höra den en gång till! Den femte har tappats från OO:s minne…

Nu rullar det på i OO:s huvud: Fick vad han bad om – fick vad han bad om – det han förtjäna’ , de e klart! – Du sku säkert – ha gjort desamma – med en sån man e de uppenbart! Text: sångarna själva.

Tack, Robert, Maria och Malin för er hjälp med det här innehållet. Ni spelar för två fulla salar på söndag igen. OO hoppas på fler kabaréer, konceptet håller, även om en del människor vill ge ”förbättringsförslag”. Ni har hittat nivån. Robert får försöka ta lägre och högre bäst han vill…

Ja, ljudnivån var också lämplig. Den hade f.d eleven Jonas ställt in. Oj, så fina elever OO har haft!