Sjundedag – sistadag – Pärla idag, 25 oktober!

Dags igen! På med pärlorna, på årets sista officiella Pärldag! Margarete, Merete och Märtha (med h!!) har namnsdag. I Norge. Sverige kör med Inga och Ingalill (Grattis, Inga, du bodde ju i Sverige en tid) och svenska Finland med Yvonne (Grattis där på andra sidan två åar) och finska Finland med Sointu, vilket öppnar för en rosbild!

‘Sointu’ (= klang, ackord), ‘Sävel’ (=ton, melodi) och ‘Syke’ (=puls, rytm) är tre rosor som lanserades 1994 som ett resultat av ett förädlingsprojekt vid Helsingfors universitet. OO gillar namnen. Rugosarosor, med starka inslag av annat.

Ni kan hylla rosen, Pablo Picasso (vars fullständiga namn består av 16 ord,”y”, ”de la” undantagna), totalt 116 bokstäver, med mellanslag blir det 137 tecken…), (25.10 1881 – 1973) eller Georges Bizét (25.10 1838 – 1875) med att bära pärlor idag – passar annars sådana smycken på Carmen i Bizéts opera? Sak samma.

OrdOdlaren väljer att tänka på den största Margareta av alla, drottning Margareta, 1353 – 28.10 1412, dotter till Waldemar Atterdag. Varför namnsdagen är tre dagar före dödsdagen tänker inte OO spekulera i. Hon dog i pest, 59 år gammal, på ett fartyg i hamnen i Flensburg. Innan dess hade hon hunnit med mycket…

Hon skulle idag kanske ha kallats en hård politiker. Hon beskrevs som vänlig till sättet, men officiellt betedde hon sig myndigt, strängt och genomtänkt. Hon ansågs klok, på gränsen till slug. Tänk er: hon trolovades som sexåring med Norges konung Håkan, 13 år äldre än hon. (Jo, jo, han som red på mammans, drottning Blankas knä…). Äktenskapet ingicks när hon var tio, då hade han också valts till kung i Svea rike – blev vald 1362, då också representanter från östra riksdelen var med, ett bevis för att ”Finland” inte var en koloni, utan likvärdig med andra riksdelar.

Drottning Margareta, staty i Roskilde. Margareta kom till Norge 1366, och Märta (!!) Ulfsdotter utsågs till hennes uppfostrare, homästarinna. Denna kvinna var hård och bestämd, drog sig inte för att använda aga. Märtas dotter Ingegärd blev Margaretas fostersyster, senare abbedissa i Vadstena. Märta var dotter till den heliga Birgitta. Och hennes ”helighet”, kanonisering, påskyndades effektivt av Margareta, och den skedde ju supersnabbt, jämförelsevis.

Margareta, Kalmarunionen, nidnamn ”Kung Byxlös”. Det är allt OO minns från skoltiden. I och med unionen (kanske tidigare också, OO orkar inte reda ut…) 1397 härskade hon över hela Norden, från Karelen till Grönland. Då utsågs också Erik av Pommern (1382 – 1459), hennes systerdotterson, till tronföljare och medregent. Att hon ändrade hans namn från Bogislav till Erik, det var nytt för OO…

Margaretas grav i domkyrkan i Roskilde. OO har sett den, men på den tiden var hon inte någon hopplöst knäppande fotograf. Bara nästan – men det var ju kinofilm på den tiden.

Men vi kan hedra fler.

Kronprinsessan Märtha (1901 – 1954) vars liv uppmärksammades i en TV-serie – som OO inte tittade på, eftersom den beskylldes för historieförfalskning – och eftersom det pratades engelska var hon ”Martha” – och det är ett helt annat namn… Observera pärlorna!

Märtha Louise, nyligen fyllda 50, prinsessa som går sin egen väg. Merete Mazzarella, född 4 februari 1945. Författare och litteraturvetare. Finlandssvensk far, diplomat, dansk mamma. OO planerar att hylla Merete en annan gång, varför inte på hennes födelsedag. Hon har bjudit på många intressanta, trevliga och roliga lässtunder!

Pärlorna på, marsch, marsch!

Finlands skottar – om uttrycket tillåts

OrdOdlaren gjorde i somras ett inköp som var nödvändigt för det här inlägget, men som på sätt och vis strider mot andan i detsamma. Idén till inlägget kom redan i juli, inköpet gjordes på en liten loppis men först nu kommer OO till skott. Orsakerna är oräkneliga.

Dessutom köpte OO hela två likadana små plastskålar, och det hade varit helt nog med en. Slösaktigt. Men det saknades något med blommor på i de annars överfulla skåpen! Och detta föreställer… padampampam paa – – Laihialainen kesäkeitto. Sommarsoppa från Laihela. Kokt vatten på en blommig tallrik.

OO har vuxit upp 30 – 40 kilometer från denna finska kommun nära Vasa. Laihia på finska. Det svenska Laihela har OO svårt att vänja sig vid, orten omnämndes alltid med sitt finska namn, få svenskar, om ens någon, bor där. Kommunen arbetar en hel del på den image den lär ha fått under hungeråren på 1860-talet, om inte tidigare. Nuukuus. En laihiabo är nuuka. Hur översätta? Noga, sparsam, snål, tar allt tillvara… Nånstans mellan de orden.

Kommunens vapen, en ekorre som minsann samlar åt sig, men – tja. Å andra sidan, säg OO en annan kommun som har en så glad variant av sitt kommunvapen på sin webbplats?

På 1970-talet, när OO tillbringade några somrar i Vasa, rådde en verklig boom i historier från Laihia. Hur gödslar man sina åkrar? Man står på var sin sida av åkern och pratar skit. Laihiabon lämnade in reklamation på tepåsen, snöret höll inte för fler än 50 koppar. När laihiabon önskar sig ett bubbelbad äter han en stor portion ärtsoppa först. Och så vidare. En del historier går inte att översätta utan en massa förklaringar, tyvärr.

Då, på 1970-talet, hade den stora mat(och annat)-affären i Vasa några kampanjer med nedsatta priser –

Laihian markan päivät – laihelamarkens dagar. Det sägs att den ovala slanten kom till när en säljare ville ha betalt medan köparen från Laihia tvekade och höll i sin slant. Eller

Jovisst, det finns förstås euro också, man hänger ju mee…

En kommundirektör fick annars sparken för att han hade varit för slösaktig – han sa ”tusen tack” till kommunens gäster. Katterna i kommunen har ingen svans, så att de skall slinka snabbare in genom dörren och inte släppa ut så mycket värme. När det blir kallt värmer sig laihiaborna kring ett ljus. När det blir ännu kallare tänder de ljuset. Men kylskåp har de inte, eftersom de inte vet om lampan slocknar när man stänger dörren…

På 1980-talet fanns en restaurang i Laihia. Mamma och pappa besökte den då och då, den serverade ytterst god och vällagad mat. Den hette Kitupiikki, Snåljåpen. Nu finns det en pub i Vasa med samma namn. Undrar om det ordnades/ordnas dans där. I så fall dansas det i strumpfötterna, så att musiken från grannen skall höras… Hur gick det med simhallen då? Invånarna ombads komma med bidrag, och åtminstone en karl kom med två ämbar vatten. – ”Int ids man komma med småsmulor till ett så gott ändamål”. Ungefär så sade han.

Idag finns också Nuukuuren museo i Laihia, denna grå backstuga vid hembygdsmuséet. OO vill inte översätta namnet, hon gillar den dialektala böjningen av ordet. Nuukuus, nuukuuden blir det på standardfinska. Nuukuuren är genitivform. Och på bilder från Österbotten skall det finnas mycket himmel! Tyvärr har OO inte besökt muséet.

Idag har tre unga laihiamän startat ett hållbart klädtillverkningsföretag, det heter förstås Nuuka. Stämningen på bilden är så sommarkvällsösterbottnisk som den bara kan…

Visst är kommunen ”inne” idag, den som har hyllat energisparande, återanvändning och ekologi långt innan det blev aktuellt för var och en. Man har firat/firar Nuukuuren viikko (vecka), man har utsett årets Skitru (snåljåp) och man diskar pappersmuggar bara för att det verkligen går att dricka kaffe flera gånger ur samma mugg… När Alko (motsvarar Systembolaget i Sverige) öppnade en ny affär i Laihia kom ”kunder” i långa banor, eftersom butiken betalade mera för tomflaskor den dagen. Men man hade mixtrat med ytterdörren på laihiavis: den öppnades endast till hälften så att gångjärnen inte skulle slitas. Allt med glimten i ögat och ibland med ett leende på läpparna. Man tar sin humor på allvar och skrattar när någon går på historierna.

Och ni som kan finska förstår det här. Medge att det kräver en hel del förklaringar om ni berättar det här i Sverige, eller på något annat språk: Laihialainen saunalenkki: sinappi kainaloon ja kierros saunan ympäri.

Hur har ni det med kokkolahumorn då? Bekant? Kokkolaornitologer? Den går på svenska. Karlebymål. Inte så lätt det heller.

Lådor på bordet i OrdOdlarens liv

Låda. Pudding. Kaka. Gratäng. Pie. Piirakka. Laatikko. På finlandssvenska äter vi lådor, andra traditioner använder andra namn. Kan man säga ”Shepherds box” och förstå att det handlar om mat?

OrdOdlaren rådfrågade tummade trotjänaren, inköpt som skolbok hösten 1966. Började av nån anledning med strömmingslåda.

Den maträtten stod ofta på matbordet i barndomen. Troligtvis var det den kringresande fiskförsäljaren utan tidtabell som mammorna köpte kilovis med strömming av och sen saltade de in fisken för kommande lådbehov. Ingen större smaksensation, men att vara kinkig eller klaga fanns inte på kartan då. ”Tig och häv i dig!” Att blanda i tomater eller skinka var inte heller aktuellt. Och stötbröd? Konsistensen var inte alltid så behaglig. Och vad ser OO i färskaste Allers-tidningen?

Uppdaterat recept i nutid, liksom… Pudding. Lax. Laxlåda. Lyxlåda? Vore gott med strömming, men OO är inte förtjust i maskinrensad och urbenad fisk där mycket av smaken har sköljts bort.

OO skall gräva upp lite potatis endera dagen. En ny sort som befanns vara synnerligen mjölig. Skall förvaras för kommande behov som vitlökspotatis. Googlar på svenska och ser ugnsstekta potatisklyftor eller krossade kokta potatisar som ugnsbakats en stund. Finska googlingsresultat (valkosipuliperuna) ger det som på svenska kallas potatisgratäng med vitlök. Men potatislåda, det är något annat i OO:s och många finländares värld!

Mera låda! Numera ytterst sällsynt på OO:s bord. Orsaken är enkel. Hon lovade sig själv våren 1976 att hon kan stryka den maträtten från sin meny, hon hade fått ”tillfällig lärartjänst” (det blev 38 år), skulle få lön! Som rätt fattig studerande jagade hon billig mat, och leverlåda fanns ofta till specialpris/extrapris, ”på special”, till ett bra pris – inget uttryckssätt sitter i OO:s mun. Inte korvkaka heller, som leverlåda lär kallas i Sverige. Den stora diskussionsfrågan är – russin i eller ej? Har aldrig ens försökt tillverka.

Så säger den ljusblå trotjänaren. Men – nä. Ett löfte är ett löfte!

Makaronilåda då? Konstigt nog åts den inte i studielyan lika ofta som föregående, trots allt mera smakrika låda. Av någon anledning började OO tillverka den maträtten, kanske på 1980-talet, och hon ”förbättrade2 receptet så pass att när hon efter en längre paus provade på att tillverka den för någon månad sen blev den inte alls som det var tänkt. Jo. Makaronipudding. Men med malet kött, alltså köttfärs. Inte korv eller bacon. Det är kryddorna som gör den smaskens!

Det hände sig en vår för något år sedan att OO och BJR yrde runt i plantskolebutiken, och när kålplantkorgen vittjades befanns där finnas alltför många vitkåls-huvudkålsplantor. Till råga på allt blev det ett helt perfekt kålår. Runda, stora huvuden stod tätt, tätt i kållådan – alltså odlingslådan för kål. Kållåda! Googlade och hittade summa ett recept utan ris och andra konstigheter. Succé!

Skall förstås ätas med chilispetsad svartvinbärssylt (egen produktion). Sände receptet till en väninna som via sin nya mobiltelefon tackade för mållösa. OO blev mållös – va? Förklaring kom, det svenska skrivprogrammet hade inte ordet kållåda inprogrammerat, det heter ju kålpudding! OO:s hjärna ändrade namnet en vacker natt eller dag. Den heter nu Märthas Makalösa. Och blandningen har avvikit en hel del från det googlade receptet. Det bar blir så.

Inlägget är skrivet av en kvinna som inte precis är berömd för sin kokkonst (och inte berömd för något annat heller…). Hon har fler lådor på repertoaren…

Klart man hänger mee…

OrdOdlaren känner sig dålig. Otillräcklig. Oinformerad. Som en som inte hänger med i det hon borde hänga i – eller borde hon eller inte… I varje fall, hon har missat totalt som finlandssvensk. I trettio år. Nu, idag, ordnas den Finlandssvenska matkulturdagen. För trettionde gången. OO blev medveten om att en sådan dag finns för fyra dagar sedan.

OO är inte medlem i någon Marthaförening, inte heller har hon någonsin besökt den veckolånga strömmingsmarknaden i Helsingfors. Den har anor sen 1743, så hon borde ju i rimlighetens namn ha hunnit… Årets upplaga avslutas idag, 9 oktober. Dit for den möjligheten. Marknaden blev också årets matkulturpristagare, Finlands svenska Marthaförbund väljer och delar ut utmärkelsen.

Men, men… Hjälp finns! Ungdomskompisen Eva besökte marknaden, tog bilder, la upp på Facebook och svarade positivt på OO:s förfrågan om att få publicera några bilder. Flera fiskförsäljare tycks pryda och pynta sina försäljningsstånd med stil och smak. På strömmingsmarknaden idag kan man köpa all sorts fisk i alla sorters former. Plus skärgårdslimpor, hantverk och garanterat annat. Förr var salutorgets hamn/strand fylld av fiskarnas båtar i långa rader, nuförtiden talas det om ett trettiotal fiskare – varav ungefär hälften kommer med båt. ”Vår semestervecka”, sa ett borgåfiskarpar, som (som så många andra) sover, bor, äter och säljer ombord på sin båt hela veckan.

Lite utsikt över båtaktrarna, alltså försäljningsstånden, som varierar i utformning och kreativitet, tack och lov för det.

De stationära försäljningsstånden på salutorget är – tja som de är. Åtminstone syns de. Den blå byggnaden är Helsingfors stadshus, och domkyrkans torn ses bakom.

Eva och OO är nästan lika gamla/unga, kommer från samma trakter och har samma fisksmak, verkar det som. Rökt strömming, böckling. OO förflyttades med rasande fart till 1970-talets Vasa, där man kunde köpa färsk Sundom-böckling i arla morgonstund. Så det vattnas i munnen…

Ytterligare en smakresa till 70-talet bjuder Eva på. Gravad Kvarken-sik. Sådant fick OO smaka på i skärgården utanför Vasa, och hon fastnade på kroken direkt. Sik som fångas i de vattnen lär vara något speciellt – om det inte är ett marknadsföringstrick. Mörkt bröd och gravad sik…. mmmmm….

En bild lånad av den svenska lokaltidningen i Borgå. Varje år på strömmingsmarknaden utser en jury årets kryddfisk (gjord på vassbuk) och årets strömmingsöverraskning. Karln med kryddfiskdiplomet är borgåfiskare, hon som kryddat sin strömmingsinläggning med en lämplig portion dill är från Töfsala (va? OO var igen okunnig, tills hon kom på att kommunen nordväst om Åbo numera är helfinsk och heter Taivassalo…). Om ni bara visste hur många goda strömmingsinläggningar som skapats genom åren. Chili, ingefära, vitlök, citron…

Finlands svenska måltidsakademi bildades i mars 2020, inte visste OO det heller. Webbplatsen är omfattande och målsättningen är bra mycket bredare än ”uppmärksamma finlandssvenska traditionella maträtter” – om sådana alls finns. Fisk anses vara rätt så typiskt, vi som talar svenska i Finland bor ju vid kusten och i skärgården.

”Lådor” är både finlandssvenskt och finskt. Fisklåda, leverlåda, makaronilåda, morotslåda, kålrotslåda, sötnad (imelletty) potatislåda är lådor som följt OO genom åren. Samt kållåda, där den inte alltför matlagningskunniga OO har modifierat ett recept som via roliga telefonsjälvskrivarprogram fått namnet Märthas makalösa. Närmare utläggningar i framtiden, ”lådor som följt mig i livet”. Kanske.

Tack Eva, för besöket på strömmingsmarknaden! Säger som odlare plägar göra: nästa år lite bättre…

Oktoberrosen

Tätt fyllda, löst packade blommor, som gjorda av rosa silkespapper med lite mörkare ådror i, här och där. Oktoberrosen i Borgå Trädgårdsförenings väggkalender 2021, ‘Empress Joséphine’, en ros i den lilla rosgruppen Francofurtana, ofta också kallad kyrkogårdsros i Sverige och i Finland.

OrdOdlaren fick till en acceptabel bild till slut. Den cirka 1,5 meter höga busken (planterad 2016) producerade knoppar och blommor så det stod härliga till sommaren 2020, men först hetta och sedan 62 millimeter regn på tre dagar gjorde att blomfägringen kom och gick med en rasande fart.

OO höll på att nöja sig med en knoppbild, och visst är de vackra också. Under sina sex rosår har OO lärt sig att se det vackra i både blad, knoppar, äldre blommor och nypon, och också skillnaderna mellan olika rosgrupper. Någorlunda.

Jovisst blommade busken, med blå sommarhimmel i bakgrunden. Här kan man se alla blomskeden, minsann. Sen kom regnet och blåsten…

Kejsarinnan Josephine… Vad vet vi om denna stilikon i kläder, frisyr, uppträdande, trädgårdsväxter och trädgårdsdesign och inredning? Än en gång tog OO:s nyfikenhet över, här sitter hon en solig och varm (+13 i skuggan) oktobersöndag och seglar mellan olika intressanta nätsidor när hon borde putsa pelargoner för vinterförvaring, skörda örter, gräva upp dahliarötter…

Familjen Tascher de la Pagerie bodde på Martinique, deras plantage hade förstörts i en orkan och det var lite si och så med ekonomin. Faster Edmee var älskarinna till den rika aristokraten Francois de Beauharnais som hade blivit krasslig, hon började bli orolig för sin ekonomi. Lösningen bestod i att hon lyckades arrangera äktenskap mellan älskarens son och sin brorsdotter. Men denna 12-åriga flicka dog. Storasyster accepterades tack och lov som ersättare, och faster kunde leva ekonomiskt lugnt resten av sitt liv…

Storasyster Marie Josèphe Rose anlände med sin pappa till Frankrike, äktenskapet ingicks 1779. Hon var sexton, unge herr Beauharnais nitton. Två barn avlades, men med lyckan var det si och så. Det blev formell separation 1785 på grund av hans otrohet, men hon, Rose, fick ändå sitt liv ekonomiskt tryggat. I dessa tider gick ingen säker i Frankrike. Både man och hustru fängslades 1794, han hamnade i giljotinen, hon frigavs och inledde ett liv som älskarinna åt diverse högheter.

Så föll Napoleon pladask för henne, äktenskapet ingicks 1796. Han var 26, hon 32. Han härjade ju runt i Europa, men skrev romantiska brev till henne, till sin kära Joséphine – han gillade inte namnet Rose. Sen nåddes han av ryktet att hon skaffat sig en älskare, kanske påhittat av Napoleons familj som inte alls gillade henne. Han svarade med samma mynt. Flera älskarinnor.

Hon köpte Malmaison 1799 (ogillades av Napoleon), cirka 15 kilometer från Paris centrum och började bygga upp den 61 hektar stora egendomen (inte alltihop, hoppas OO) till trädgårdar i olika stil.

Hon lät importera växter från olika håll i världen, anställde de skickligaste mästarna, bland andra André Dupont som anses vara den första systematiska rosförädlaren. Orangeri och växthus byggdes. ”Alla” ville delta. Tänk, om det funnits sociala medier på den tiden… En rosförädlare som körde igång rätt tidigt var Jacques Louis Descemet som åstadkom rosen till hennes ära. Den första rosen i världen som uppkallats efter en levande person.

Descemets plantskola förstördes i samband med engelsmännens härjningar efter slaget vid Waterloo, resterna köptes upp av JP Vibert, en av de verkligt stora rosförädlarna under de kommande åren. Inga växtkataloger finns bevarade från Malmaison, rykten säger att där fanns (bland andra växter) cirka 250 olika rosor vid kejsarinnans död 1814. Men hon hade anlitat den skickliga ”växtritaren” Pierre Joseph Redouté som i sitt verk med 168 rosor troligen har avbildat 75 – 80 från Malmaison.

Napoleons och Josephines äktenskap verkar ha fungerat mest på distans. Den storstilade kröningen till kejsare och kejsarinna skedde 1804, och kravet på en arvinge ökade. De försökte visserligen då och då, men lyckades inte. Eftersom Napoleon hade barn med sina älskarinnor drogs slutsatsen att Joséphines fertila period var slut. Ytterligare en separation stod för dörren, den har till och med avbildats på tavla:

18 januari 1810 är här ovan förevigad, titeln kejsarinna fick hon behålla. Napoleon lär ha besökt och trivts på Malmaison även efter att han gifte sig med Marie Louise av Österrike, som födde honom den efterlängtade sonen 1811.

Den stormiga Napoleon-eran tog slut, men Joséphine behövde inte uppleva de hundra dagarna när Napoleon försökte återta makten, inte Wien-kongressen heller. Hon avled i sviterna efter en förkylning (som hon ansågs ha ådragit sig när hon alltför lättklädd promenerade med tsar Alexander I i trädgårdarna på Malmaison) 29 maj 1814. Napoleon förvisades till Sankt Helena i södra Atlanten, han avled där knappt sju år senare. ”Det enda som kom emellan oss var hennes skulder”, lär han ha sagt.

Det var den tidens ”reality-såpa”. Många nutida skandalhistorier bleknar…

Kväll. OrdOdlaren har putsat nästan alla pelargoner, örterna torkas och dahliarötterna är fortfarande oupptagna. Det utlovas uppehållsväder i morgon måndag, regn på tisdag. OO hinner. Kanske.

Besök, stölder – och Hilding

Hur många av dessa storstäder har du besökt? Ingen har besökt över 15 av dessa! Markera vilka länder du har besökt… En hel del sådant florerar på Facebook, vi fyller i, speciellt om vi besökt många. OO räknar, men fyller inte i…

Men vad är ett besök? var går gränsen? Har OO och BJR besökt Qatar när vi snurrat runt i buss på flygfältet i Doha läänge och väntat några timmar på nästa flyg? Hela sex gånger…

Tankarna går osökt till Hilding. En man med många talanger, intressen och idéer och glimtar i ögonen. Härmed redovisas första stölden, hans kusin Håkan har fotograferat och publicerat bilden i sin bok. Hilding traskade i skog och på fjäll med kikare, karta och kamera. Han paddlade och åkte långfärdsskridskor. Både i ”gamla landet”, i OO:s barndomstrakter, och i ”nya landet”, Flen i Sverige.

En av hans idéer vara att besöka alla kyrkor i svenska Österbotten. Besöket definierades: kolla in fatigobbin (här till vänster i bilden, en stationär insamlingsbössa där man kunde lämna bidrag till socknens fattiga), gå ett varv runt kyrkan, meditera en stund. Kanske ta en bild eller två. OO har fått hans lista på kyrkorna, och han har nogsamt noterat en hel del andra data, som byggår, storlek, med mera. OO tror att hon vet var listan finns, men söklusten försvann…

Kronoby kyrka i norra delen av svenska Österbotten ligger vackert vid ån/älven. Fattiggubben finns vänd mot densamma, på klockstapeln. Bilderna är inte stöld, OO har faktiskt fotat dem själv, våren 2016.

I ett skede beslöt sig Hilding för att besöka alla sjöar i Flen. Vet inte hur långt han hann, sjöarna där lär vara långt över hundra. Kriterium: gå till fots sista biten till stranden, öppna ryggsäck och tetermos och njuta en stund. Jovisst, ja. Hilding var OO:s sista riktiga brevvän, några brev per år utväxlades i bägge riktningarna. Njöt av hans beskrivna iakttagelser, hans självironi, hans funderingar. Riktiga pappersbrev handlade det om, mycket sällan skrivna på annat sätt än med penna. Snygg, driven handstil hade han.

Kriterium för att ha besökt en stad? Räcker knappast med flygfält eller ”kört igenom”. OO föreslår gått på några gator/vägar, besökt butik och café/matställe. Minst.

Hilding i farten! Men nu förflyttar sig OO till en dansrestaurang i Vasa, cirkus femtio år bakåt i tiden. Hilding var en superdansör. Och han ställde mer än gärna (?) upp när hans kusin Eivor och Märtha var danssugna. Två danser med den ena, två med den andra, två med den ena… Det fanns inte andra ”icke-par” i utrymmet… Plötsligt kom en 50-plussare fram till OO, bjöd upp till dans med orden med klar rikssvensk accent: ”Jag tycker synd om den unge mannen”. Och vilken dansör han var! Det blev åtskilliga varv på golvet, hans hustru var synbarligen road vid sitt bord. OO blev förvånad när han berättade att han spelat i Thore Ehrlings orkester, han blev förvånad över att OO kände till ”bandet”.

På 1980-talet inleddes en kul era i barndomsbyn, på Hildings barndomsgårdsplan, med skruvmejslar i en viktig roll. En mejsel markerar maxresultatet för varje stötare, och varje stötare stöter så länge han/hon orkar. Kulstötare. Kulkarneval.

Dessa två kompisar sen barndomen startade det hela som en kul grej. Och karnevalen växte. Firas ännu, trots att Hilding inte mera finns här på jorden. Sommarens största tillställning i byn. Folk träffas, umgås, skrattar, stöter, tittar på, dricker kaffe… En kul kulkarneval som OO endast läst finurliga referat av av formuleringskonstnären Hilding. De tre senaste bilderna är stölder från byns hemsida.

Skall vi besluta oss för besök i Hilding-anda? Berg, byar, städer, kyrkor, stadshus, sjöar – känner en som denna sommar försökt bada i så många olika sjöar/bassänger som möjligt, till exempel. Har du besökt alla byar i din hemkommun? Om inte, ta fram en lista och pricka av, gör upp kriterier för dig själv! Nu skall OO räkna. Byar i barndomskommunen, jo. Men i den nuvarande? Tja…