Marknadsyra

”Salamanca Market”. Det var det korta och koncisa svaret på frågan om vad som är sevärt i Tasmanien, huvudstaden Hobart. Det var ett verkligt gott råd, även om kroppens finländska klocka visade på midnatt när stegen styrdes ditåt vid niotiden på morgonen, dag ett Down Under.

Oj. Det är det uttryck som beskriver känslorna där bäst. Försäljare i minst dubbla rader på den halvkilometer (ca) långa gatan. Vårliga grönsaker, alla möjliga inläggningar och allt möjligt att lägga in via munnen, hantverk av många slag (trä, trä trä…), böcker, musik, konst, läder och kläder… Varje lördag året runt, alltsedan januari 1972. Då som ett mera hippie-artat lopptorg. Och då tolv försäljare, numera över 300. Köpte? Äpplen, väska, brödkniv (huon pine), pepparkvarn, ostar. Mums. Fem timmar av njutning.

Dag två. Farm Gate Market. Uppdukad på gatan precis vid hotellet, mitt i stan. Perfekt utsiktsplats genom hotellrumsfönstret på sjätte våningen. Denna gatstump ockuperas varje söndag av lokala producenter kl 8.30 – 13. ät- och drickbart, blommor, utplanteringsväxter, bakverk, gatukök. Tyvärr regn. Muntra försäljare ändå – och en frack-klädd man spelade klassisk musik på violin. På en trappa, under tak. Smaskiga muffins inköptes och avnjöts med te ”hemma på rummet”.

Dag åtta, ny plats. Mornington Peninsula, söderom Melbourne. Organiserade marknader s.g.s varje dag nånstans på ett område ungefär lika stort som Östra Nyland. Aldrig två marknader samtidigt, koordineringen verkar exemplarisk. Området är troligen befolkat av fler människor än i nämnda finländska trakt, både producenter och konsumenter. Den besökta marknaden var uppdukad på en skolas ”gräsplan”, försäljarna placerade i en stor-stor dubbel ring. Smart. undersökte en mängd plantor, bekanta och obekanta sorter av kryddor, tomater, chili… Inköp: hantverkstillverkad hatt i linne-bomull, direkt av tillverkaren, förstås. Lakrits, lokal sådan. Och tittade och pratade och frågade och berättade och fotade… Rosor, suck… Kommer i ett anat kapitel.

Tyvärr, OrdOdlaren verkar ha förlorat bildkontrollen på detta forum. Någonting obegripbart har skett. Är inte alls nöjd med utvecklingen/avvecklingen här. Behöver hjälp. I skrivande stund är det totalt osäkert hur illustrationen till denna epistel blir. Så, bästa läsare, ni för nöja er med det lilla som bjuds. Skulle gärna bjuda er på sex-sju bilder, men…

Bättre lycka nästa gång. Kanske.

Den våren, den våren…

23 mars. Mittemellan. Passar utomordentligt att anse att våren kom idag, med vårdagjämning i förrgår och Marie Bebådelsedag i övermorgon, två vårdagar som förr enligt tro och sed och uppfattning sammanföll. Till exempel mittemellan.

Kyrkohistoriskt sett fastställdes Jesu födelse på 300-talet till 25 december, från samma tid finns en katakombmålning som föreställer ärkeängeln Gabriels besök hos jungfru Maria, Annunciazione, nio månader innan. År 658 bestämdes det att 25 mars är en kyrklig högtidsdag. Och den står sig, trots att almanackan har skakats om några gånger sen dess – på olika sätt.

Italienarna firar våren och lite Santissima Annunciata med att dra ut på picknick. 25 mars är i den katolska världen bara en av ett dussintal Mariadagar, många är viktigare, så… Med picknick och mat och vårtecken att jubla över firar man väl på ett eller annat sätt över hela kontinenten? Och så övergår vi till sommartid också.

Picknick på altanen idag? Nää-ä. Snön som ramlat ned från taket behöver lite människohjälp för att smälta med lite bättre fart. I morgon…? Kanske.

På taket ovanför brassar solen på och panelerna tillverkar elektricitet. Det är de som flitigt skickat ner snö på altanen. Produktionsrekord hittills i år, trots inte så blå himmel som på bilden hela dagen.

Stolen står kvar på sin upphöjda plats. Har inte vågat prova hur den klarat vintern ännu i år. Blåbärsriset grönskar  – i vas inomhus.

Idet gamla bondesamhället i Norden skulle vinterarbetet vara avklarat för säsongen i dessa dagar. Inte mera skogshuggning, vävande och spinnande, nej. Dags att kolla grepar och kärror och köra ut gödsel, men först skulle man ta av sig skorna, springa barfota runt gödselstacken, alternativt runt huset eller över sju gårdars ägor. För att få starka fötter och för att undvika sprickor i dem, för att förhindra ormbett, undvika förkylning och dessutom för att få en god skörd. Men stopp! Läs färdigt först, innan ni kutar iväg…

På en del håll – främst i sydöstra Sverige – firar man trandagen (lite olika datum, men 25 mars är vanligt) med barfotalöpning, olika lekar, tranebrev, bilder av tranor, med att man klär ut sig till tranor. För tranan kommer med ljuset och med godis åt barn som varit snälla.

Jungfru Maria – Notre Dame (det är inte lätt att få till franska bokstavskrumelurer här, avstår) – vår Fru (vår, ingen annans) – vårfrun (årstidens fru) – våffru – våfflor! Fira med våfflor, det ska ni väl? Någon vill förklara våffelfestandet med att korna börjat mjölka bättre (lite väl tidigt med nyfödda kalvar i mitten av mars här, kanske…) och att hönsen värper flitigare till följd av ljuset och mera mat, men… hm.

Så nu skall det firas, basta! Med våfflor, på lördag. Har granskat våffeljärnen, söker annorlunda recept och tilltuggsförslag, skriver butikslista… Det är ju den första sjuårsdagen av några! Stal en bild från nätet också, något sånt här blir det på lördag. Hoppas OrdOdlaren.

Dagens Hedersvärda Dam

Änka, med sex barn och det sjunde på väg vid 35 års ålder, journalist och författare, affärsinnehavare, mecenat, kvinnornas förkämpe, på krigsstigen mot skenhelighet och för rättvisa, beundrad, avskydd – – hon utmanade både det samhälleliga och det religiösa fältet på många plan. Hedrad med tre statyer (Kuopio, Jyväskylä, Tammerfors), medaljer, festdagar, målningar, frimärke – flaggningsdag idag, 19 mars. Ävenså hedrad av Air Norwegian:

Ulrika Wilhelmina Johnson, idag 173 år sen hon föddes, 12 maj är det 120 år sen hon dog. Mera känd som Minna Canth. Vissa källor påstår att hemmet var finskspråkigt. Johnson? Mamma hette Lovisa Ulrika, pappa Gustaf Vilhelm. Hm. Det mesta av hennes verksamhet skedde på finska, bevisligen behärskade hon även svenska och tyska. Född i Tammerfors, uppvuxen sen nio års ålder i Kuopio, där hon först gick i en treårig barnskola, på svenska. Därefter i Kuopios bästa flickskola, för ”barn till bildade föräldrar”, på finska. Hennes pappa förestod och ägde senare en tyg- och garnaffär, var kanske tillräckligt högt aktad i staden… Och 50% av undervisningen i skolan var – handarbete.

Sen stack hon till Jyväskylä, till det nya ”lärarinneseminariet”, hon skulle försörja sig själv, trots att intresserade manspersoner närmast stod på rad. Och där, i seminariet, där föll hon vid 21 års ålder. För läraren i naturvetenskapliga ämnen, Johan Ferdinand Canth. En gift kvinna skulle inte studera, lärarstudierna blev på hälft. I stället födde hon barn vartannat år, skötte hemmet, odlade och sålde trädgårdsprodukter (typiskt för en kvinna vid den tiden) – och började allt mer och mer kliva in i sin makes intresseområden: skriva och översätta. Men den första tidningen de medverkade i fick de sparken ifrån. Minna hade skrivit en artikel om nykterhet, och tidningsägaren ägde också ett brännvinsbränneri. Det gick liksom inte… Då, på 1870-talet, fanns det ändå flera tidningar att skriva i, och snart nog började Minna också producera noveller och skådespel, på finska. Realistiska sådana, som tog upp samhällsproblem. Den finska realismens banbrytare inom litteratur.

Maken dog 1879, Minna födde sista flickan, flyttade till Kuopio, övertog faderns affär när hon 1881 fått tillstånd att ”bedriva affärsverksamhet i eget namn”, hon var ju kvinna men änka och kunde därför få sköta sin ekonomi själv. OrdOdlaren skulle gärna vilja veta sammanhanget där hon yttrade de här orden:

Pennan glödde mellan affärs- och barnskötarvarven. Skådespel, noveller, artiklar… Hon angrep karlfolks supande, kyrkans skenhelighet, det orättvisa samhället, den ojämlika lagstiftningen och mera därtill. Hon höll ”salong” i sitt hem, där främst kvinnor (Kuopios intelligentia) diskuterade nya idéer (darwinism, bl.a….), behovet av skolor, konst, kultur, kvinnans ställning… Det lär vara den salongens förtjänst att kvinnor genom lagstiftning redan på 1880-talet fick rätt till egen ekonomi, att diskussion om kvinnors rösträtt kom upp i lantdagen 1897 (nio år senare hade kvinnor rösträtt i Finland).

Hon understödde också bildandet av skolor i hemstaden; handelsskola, hushållsskola, samskola – och en ”söndagsskola för tjänarinnor”. Universitetet i staden idag har en byggnad vars namn är Canthia.

Kvinnor över 40 såg äldre ut på den tiden. Så här minns OO Minna Canth från bilder i skolböcker. En hjärtattack tog hennes liv, 53 år gammal.

Idag bär OrdOdlaren t-skjortan som är avbildad ovan, med stolthet. Såg en kvinna med en sådan sommaren 2016, måste bara gå fram och fråga. Finns till salu på muséet i Kuopio. Tog kontakt, och den kom på posten! ”Länge leve intelligenta män”, skulle man kanske säga på svenska. Då sa kanske finnar ”intelligentti”, men idag är ordet ”älykäs”. Språk utvecklas nästan av sig själva, men för samhällsutveckling behövs ofta starka krafter. Vi hedrar en av dem idag. Minna Canth.

Att vila eller freda, det är frågan…

”Smutsar du ner hela ditt hem med arbete?” Så sa lärare Q till lärare Z en gång. Nä, OO har inte hört det direkt, det återberättades på en kurs för…. tja… Nån gång på förra årtusendet. Eller. Nåja, hur som helst. Det fick i varje fall läraren, blivande OrdOdlaren, att tänka, agera och fortsätta.

Vårt styrorgan – det äldsta – är ett lättjefullt stycke. Kopplar på automatiken så fort som det finns en endaste liten chans. Platsberoende, sammanhangsberoende, tillståndsberoende – och det är ju bra det. ”Så gör/säger man här, i det här sällskapet”. Och du gör automatiskt ”rätt”, kan uppföra dig. Redan på en av de första psykologikurserna vid Åbo Akademi hösten 1970 sa vår huvudsakliga lärare:”om ni dricker alkohol när ni pluggar bör ni vara lika fulla när ni går upp till tentamen!” Jo, han forskade i hur människan påverkas av alkohol.

Lärare har hemmajobb. Studerande av olika kategorier har hemmajobb. Allt fler jobbar hemifrån. Drar man med sig dator och papper och pennor och pinaler än hit, än dit, så blir till slut hela hemmet ”jobb”. De per automatik fungerande styrorganen kopplar in jobbaktivitetsnivån överallt. Köksbordet, altanen, sovrummet, sängen, soffan, den vackra utsikten…

Det var det som lärare Q menade. Vissa zoner måste fredas. Eleverna log överseende när studiehandledaren dundrade:”Måste du ligga när du gör skolarbetet, ligg då på golvet, inte i sängen!” Ändå kunde alltid någon i gruppen förklara varför. Om de följde rådet? Ho vet.

OO googlade ”vila”. Såg att det gjorts en doktorsavhandling på ämnet 2002. Ögnade snabbt. intervjuer med människor som hittat en egen väg till vila. Puh. Det var långt, mycket. (Måste vila mellan raderna…) Går inte att referera. Påminner i en del om den färska pensionären som från början beslöt sig för att freda fredagen från frivilligarbete. (God idé!) Men inget om att freda soffan, lusthuset, altanen, sängen eller andra platser i hemmet. Kräver kanske en djupare studie.

En vecka fysisk vila för OO, därtill nödd och tvungen. Svårt hitta balans mellan rörelse och vila – en runda i den något för stora butiken ökade värken. Nuläget: Sitta ger en smärtpunkt, ligga en annan, gå för mycket några till. Smärta… Svårt att gradera. Men det rimmar på – – – – haha!

Det tar sig. Sa pyromanen. En bild av en fredad zon, för säkerhets skull övervakad!

 

Sånt händer – och fötter. Och andra kroppsdelar.

Det gör ont när hon går, när hon sitter, när hon står, på natten men ändå mest på dan… Kan inte annat än le i ”bedrövelsen”. Det var handalaget, fotlaget, benläget och golvet. I kombination med en rejäl dos egen styvhet och klumpighet. Oförstånd, kanske.

Dagen då det hände tillbringades vid datorn. Ett jobb som är nära sin ända slutfördes till 97% av fas ett. Stillasittande i många timmar. En tur på motionscykeln mot kvällskvisten skulle sätta fart på kroppen. Önskat resultat uppnåddes, hjärtat och svettkörtlarna jobbade för högtryck. Och lårframmusklerna drog ihop sig i förskräckelsen. Tänja, tänja… Det gör härligt ontskönt. Vänster ben gick bra. Men vid höger ben missade de ovannämnda lagen och läget. Det sa ”klonk” nånstans inne i låret. Finito. Sitta var ok, men en skadskjuten kråka framstod galant som den elegantaste balettdansös i jämförelse med OrdOdlaren den kvällen. Skönt med väggar och stabila möbler och svärfars (somhonaldrigsett) käpp! Natten tillbringades med Voltaren på låret och en halv sömntablett i magen.

Dag 2. Vaknade, somnade om, vaknade på nytt – och dagen var dovi (uttalas med korta ljud, alla fyra) Sitta – jo. Stå – jo. Gå – njaäee… Träningsbanan längs diskbord och elspis och vedspis var fjorton korta steg lång, framåt, backande, framåt… Ansträngande! Postlådebesöket stod BJR för, tack. Var mest ont? Ja, sådär obestämt, låret. Höger ben tålde inte mer än halva kroppstyngden (i och för sig en hel del, men…). Enbart Voltaren som nattsällskap.

Dag 3. Tjohoj! Går! Utan stöd! Dock något haltande, men med stor koncentration nästan perfekt. Ont, jo, men värre finns. En liten runda i matbutiken, plus två andra små stadsärenden klarades av som bilpassagerare och lite gående. Senare blev det också en tur till vedlidret. Men va? Värk precis på den personliga högra sittdynan? Gått för mycket? Ny muskel överansträngd, tydligen. Ni som kan musklerna i låret vet kanske bättre. Dessutom en ny värkpunkt strax ovanom höger knä. Spännande. Kvällskonstaterande: höger ben tål nästan, nästan hela kroppsvikten. Ingen nattvoltaren.

Dag 4. Natten har kunnat tillbringas i varierande lägen. Visst känns det, men inget att vakna abrupt av. Stjärtsmärtpunkten kvarstår, egentligen rolig. Ömhet i låret, framtill och på sidan. Vårdguiden på nätet berättar att läkningsprocessen för en muskelbristning är ca två veckor. Medicinen heter vila. Vad det nu sen är. Den diskussionen blir föremål för en annan betraktelse.

Lår- och bakbilder är inget att fotografera och visa. Plockar fram australiensolbrända sandalfötter i stället, fötter som vilar och gymnastiserar efter en dag av kroppsviktsbärande. Golfbanan utanför fönstret var tom.

Plastfasteprat

”Det finns alltid plats för en viss plast”, säger han i bekantskapskretsen som tillbringat en ansenlig del av sitt liv som chef i plasttillverkningssvängen. Sant. Oj, vad det finns många platser! Ljuslykta på trappan, till exempel. Plastämbaret (hinken) som fågeltalgbollarna köps i. Perfekta och vatten- och lufttäta så det förslår! Sen samlar man bär, tomater, betor, morötter, potatis, chili med mera i dem. När den tiden kommer.

Det går inte att undvika plast. Vart än blicken vänds finns det plastprodukter. Hårda, mjuka, tunna, tjocka, skrynkliga, släta, delvis dolda, helt synliga… Ibland är det dock helt rätt att bli förbannad. Onödiga plastförpackningar.  Omöjliga att öppna utan minst lite våld. Underlättar för handeln. Kanske. Men billigare?

Plast på väg till återvinning. Förpackningar för grillad kyckling, fastlagsbullar och grynost. Oumbärliga? Den sistnämnda, kanske. Tur att det nu finns återvinningsuppsamlingspansarvagnar, Även om OO inte gillar utseendet. De fyra nästan stiliga molokarna (bild i inlägget Skräp och sopor och avfall, november 2016, noterar den teknikokunniga skribenten) förfulas av de två pansarvagnarna. Som att duka ett kaffe(te)bord för sex personer med fyra rosdekorerade porslinskoppar och två gråblå kantstötta emaljmuggar. Fypåsej, designgubbar!

Fantastiska Facebook uppmanar till plastfasta. Nja, det var visst vännen/ämneskollegan Sigge som delade inlägget (tack för skividén!). Sex lätta punkter att börja med, sägs det:

Ett: Avstå från plastbestick. Inte använt sen 1976, då dessa ätredskap brast i biffätningsförsöket på folkdansstämman. Två: Avstå från sugrör. Va i hela friden gör man med såna? Tja, i nån GT, nån gång… Tre: Avstå från flaskvatten. Ibland i nödfall inköps nån flaska, jo. Den nuvarande skåpfyllaren har fyllts med äkta borgåvatten redan ett par-fyra gånger. Fler blir det. Fyra: Avstå från take away-muggar. Va? Får man köpa smakligt te i sådana? Knappast. Inte använt.

Fem: Avstå från plastpåsar. Vilka? Kassan i butiken bör kunna kolla att det verkligen är äpplen i påsen, därför plockas sådana med. Återanvänds i det här hushållet, t.ex. för att täcka matresterna i kylskåpet till följande ätningsomgång. Och här har ni OO:s i sommar 40-åriga livskamrat:

Visserligen lappad med diverse tejp och ståltråd, börjar dessutom glesna som ägarens hår; inköpta kardemummarör skall helst placeras i säkrare transport. Har hängt med till matbutiken då ca… hm… räknar… Minst 4000 gånger. En tygkasse skall användas 130 gånger för att ge samma klimatavtryck som en plastpåse. (OO slår sig för bröstet) Jo, det finns en grön tygkasse i korgen också, den vanns på lotteri hösten 2011. Heja, kära korg – som katten Tosca älskade att gunga i…

Sex: Använd inte flytande tvål. Men har en så vacker behållare, med en ros (av plast…) inuti! Fick som förlovningspresent för dryga sex år sedan. Den skall snart fyllas för fjärde gången, om den inköpsansvariga kommer ihåg…

Här är favorittvålen. Bra till det mesta. Vill inte göra reklam, men mjuk och skön och enkelt pappersförpackad och – – framför allt oparfymerad!

 

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 14,025 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

som självförsörjande ö-bo(nde)

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.