Marknadsyra

”Salamanca Market”. Det var det korta och koncisa svaret på frågan om vad som är sevärt i Tasmanien, huvudstaden Hobart. Det var ett verkligt gott råd, även om kroppens finländska klocka visade på midnatt när stegen styrdes ditåt vid niotiden på morgonen, dag ett Down Under.

Oj. Det är det uttryck som beskriver känslorna där bäst. Försäljare i minst dubbla rader på den halvkilometer (ca) långa gatan. Vårliga grönsaker, alla möjliga inläggningar och allt möjligt att lägga in via munnen, hantverk av många slag (trä, trä trä…), böcker, musik, konst, läder och kläder… Varje lördag året runt, alltsedan januari 1972. Då som ett mera hippie-artat lopptorg. Och då tolv försäljare, numera över 300. Köpte? Äpplen, väska, brödkniv (huon pine), pepparkvarn, ostar. Mums. Fem timmar av njutning.

Dag två. Farm Gate Market. Uppdukad på gatan precis vid hotellet, mitt i stan. Perfekt utsiktsplats genom hotellrumsfönstret på sjätte våningen. Denna gatstump ockuperas varje söndag av lokala producenter kl 8.30 – 13. ät- och drickbart, blommor, utplanteringsväxter, bakverk, gatukök. Tyvärr regn. Muntra försäljare ändå – och en frack-klädd man spelade klassisk musik på violin. På en trappa, under tak. Smaskiga muffins inköptes och avnjöts med te ”hemma på rummet”.

Dag åtta, ny plats. Mornington Peninsula, söderom Melbourne. Organiserade marknader s.g.s varje dag nånstans på ett område ungefär lika stort som Östra Nyland. Aldrig två marknader samtidigt, koordineringen verkar exemplarisk. Området är troligen befolkat av fler människor än i nämnda finländska trakt, både producenter och konsumenter. Den besökta marknaden var uppdukad på en skolas ”gräsplan”, försäljarna placerade i en stor-stor dubbel ring. Smart. undersökte en mängd plantor, bekanta och obekanta sorter av kryddor, tomater, chili… Inköp: hantverkstillverkad hatt i linne-bomull, direkt av tillverkaren, förstås. Lakrits, lokal sådan. Och tittade och pratade och frågade och berättade och fotade… Rosor, suck… Kommer i ett anat kapitel.

Tyvärr, OrdOdlaren verkar ha förlorat bildkontrollen på detta forum. Någonting obegripbart har skett. Är inte alls nöjd med utvecklingen/avvecklingen här. Behöver hjälp. I skrivande stund är det totalt osäkert hur illustrationen till denna epistel blir. Så, bästa läsare, ni för nöja er med det lilla som bjuds. Skulle gärna bjuda er på sex-sju bilder, men…

Bättre lycka nästa gång. Kanske.

Föregångarkvinnor 1

Med så gott som frånkopplad hjärna strosade OrdOdlaren från järnvägsstationen till bussdito i hufvudstaden. Plötsligt befann hon sig på en plats hon aldrig sett förut. En skylt informerade:Tekla Hultins plats. Vilken Tekla? Varför? Bussresan hem företogs googlande, svar gavs, nya frågor och funderingar uppstod. Resultat: vi sparar Tekla en stund, till ett senare inlägg i serien.

I stället är det skäl att spana in Marie Tschetschulin, 31.7 1852 – 19.9 1917 (observera datumet, OO är ute i tid, 100 år sen dagen MT lämnade jordelivet, drygt två månader innan storfurstendömet blev Stat). En rastlös flicka, med verksamhetslust och ”okuflig energi”. Äldsta dotter (av fyra) till tegelfabrikören och redaren Feodor, med ryskt påbrå, och Hilda, född Eckstein. Pappa Feodor riktade in hennes energi på skolgång, kunskapstörsten var stor. Han bekostade både tysk och fransk fruntimmersskola, plus privata kurser i pojkskolan Helsingfors lyceum. Följande ambitionssteg var universitetet, totalt maskulint på den tiden. Pappas frågor bevarades av professorerna med tvivel och huvudskakningar. En ung (mindre begåvad?) kvinna i en maskulin värld, ”emancipation”, uttryckte vicekansler (ordet bör läsas med en fnysning). Till slut var det kejsaren själv, Alexander II, som beviljade Marie rätt att avlägga studentexamen, inträdesbiljetten till Kejserliga Alexandersuniversitetet (universitetets andra namn av sammanlagt tre). En kvinna med ryska rötter skulle bli storfurstendömets första kvinnliga student, universitetsstuderande!

Och student blev hon, förhöret renderade ”berömligt” i alla ämnen. Studentmössa, ett relativt nytt påfund som introducerats i Helsingfors 1864, fick hon inte bära. Pappa lät tillverka en studentlyra, prydd med briljanter, som fästes på den stora rosett som krönte hennes hår:

Så blev det en stor fest, 18 maj 1870, med omnämnande i nordiska tidningar. Men av studierna blev intet. Länge rådde Emma Irene Åströms uppfattning, då Marie vid deras (enda?) möte fick svaret:”Jag kan inte tänka mig att sitta på en föreläsning med enbart manliga studenter”. Bilden av en snofsig, smått snorkig rikemansdotter befästes.

Verkligheten blev annorlunda. Pappa Feodor avled på vårvintern 1871, och Marie blev  – familjeförsörjare. Mormor, mor och de tre yngre systrarna skulle ha mat, husrum och utbildning. ”Hon tvingades bli vuxen alldeles för tidigt”, kommenterade senare lillasyster, 7 år gammal då. Varför familjen kom på ”obestånd” och den stora egendomen med tegelbruk i Helsingfors´ västra (numera) grannstads västraste del måste auktioneras ut är oklart, men så gick det. Marie arbetade i ungefär 30 år i rederibranschen. Som sexspråkig (hoppsan, sex är här verkligen en siffra) var hon minsann lämpad att sköta utrikeskontakterna, som blev fler och fler i Finlands då och länge största rederi, FÅA. Högt uppskattad av arbetsgivare, medarbetare och familj.

Uttalandet baserat på lillasyster Melanies anteckningar. Hon i sin tur blev språklärare, med privatelever i hemmet. Systern Agnes (nr 2) utvecklades till violinvirtuos och kompositör, ändade som professor i Cheltenham i England. Nummer 3, Eugenie, lovande mezzosopran, blev musiklärare i brist på pengar för sångstudier och sångarkarriär utomlands, tog även emot elever i samma hem som Melanie. Hur Marie bodde berättas inte i OO:s källor.

Ingen av systrarna fick barn. Så gick den familjen ur tiden. Men Marie har äran att vara Finlands första kvinnliga student, vägröjare och banbrytare för många kvinnor. Allt fler och fler unga damer började anhålla om dispens för studentexamen och universitetsstudier, även om deras väg i den maskulina världen inte alltid var lätt. Följande följer snart, 1873.

Träd tio eller elva…

De kan få komma till de dignande borden nu, Bombycilla garrulus. I stora flockar, slå sig ned och smaska i sig så de blir berusade. Om de blir, med sin effektiva lever som kan uppgå till 9,5% av kroppsvikten. Även om de bevisligen då och då fått bekymmer med kropps- och flaxkoordinationen, sidensvansarna.

Rönnen, Sorbus aucuparia, levererar i år. Överallt. Kall och snörik vinter att vänta, eller tvärtom? Ho vet. Den i bekantskapskretsen som fört statistik i över 30 år ger svaret: fifty-fifty. Så var det med den spådomen. Men det borde bli fina äpplen i år (det finns bara så få). Hittar inte rönnbärsmalen sin riktiga värd söker den sig till äppelträd. Den har det lätt för sig i år.

Fåglar gillar rönnbär, rönnen gillar fåglar som är effektiva fröspridare. Hjortdjur av alla de slag gillar rönnens bark. Det gnagandet innebär rönndöd. Mera effektivt än OO:s såg och sekatör. Den framfarten producerar nya skott om och om igen. Ändå önskas inga hjortdjur till trädgården och tomten. Kämpar på på eget sätt för att hålla vissa områden rönnfria och något rönnglesare.

Nytta? Jovisst. Bevarar mångsidigheten och fågellivet. Rönnen ger föda åt småkryp på våren och sommaren, fåglarna trivs. Höstfödan redan nämnd. Förr torkade bönder bären till vinterfoder åt höns och övriga husdjur. Rödsot hos djur botades med avkok på barken. Ett superbär, tre per dag fyller C-vitaminbehovet – plus mineraler, karoten, antioxidanter… Har också använts vid urinvägsinfektioner, gikt… Ja, växtfärgare föredrar barken, som ger en varm gulbrunröd färg.

Virket är hårt och starkt och segt, även om det anses lite varierande i kvalitet. I verktygsskaft, räfspinnar, hjulekrar med mera. Förr ansågs att skidor av rönn har bäst glid. Dessutom ger rönn skydd mot magiska krafter – en bit rönnträ sattes ofta med i båtbygge för att skydda mot oväder och skeppsbrott. Färgschatteringarna är ofta vackra, används ofta av hantverkare till skrin, mindre skåp, eller:

OO:s nyinköpta pall. Sitsen rönn, tre ben ek, ett körsbär, tvärslåarna björk. Magiskt sittunderlag? Få se, få se… Det mest starkt magiska är i varje fall en flogrönn (flygrönn), som växer i en grenklyka i ett annat träd:

Platsen för denna ”värdbjörk” berättas inte, eftersom det här var/är eftertraktat. Slagruta för att leta efter gömda skatter, till exempel. Och med en bit flygrönn i fickan har man skydd mot både spöken och häxerier och kan vinna både tävlingar och hjärtan!

Numera har ett flertal sötrönnar framförädlats, korsningar med andra bärbärare, sötare, större. Några växer hos OO och BJR. Vanlig vildklase och sötrönnbärsklase:

Här ses skillnaden tydligt, även om kökslampan belyser vildrönnbären mera direkt:

Till slut: gelé. Skillnaden inte stor, men märkbar även på denna bild. Sötrönnbär till höger. Större skillnad i smak, det kan OO tyvärr inte bjuda er på via detta forum.

Speciella byggnader – avsnitt ett

”Kyrkan står ej om den ej får se vatten”, säger de gamle. Och med vatten på båda sidor om det smala näset stod den i 226 år. Sen brann den, 3 februari 1979. Kyrkan i skärgårdskommunen västerom Hangö udd, Bromarf. Religionsläraren var då inne på sitt tredje år, varm i undervisningskläderna och med ett ständigt stigande kyrkoarkitekturintresse, hon sög i sig ”allt”.

Nyhetsförmedlingen i rikspapperstidningen och i radion (den egna ärvda TV-apparaten var skraltig) var snabb, informativ och ingående, och böcker fanns på biblioteket, kartan studerades likaså. Orten var då en vit fläck på den subjektiva kartan. Och när arkitekttävlingen för den nya kyrkan vanns av en ämneskollegas man stegrades intresset ytterligare. Ändå tog det tio år innan kyrkan kunde beses med egna ögon. Tandemcykeln styrdes in på den kurviga och backiga väg som leder till orten, där istiden lämnat små åsar mellan bördiga åkrar i närheten av den mäktiga Lojoåsen (som fortsätter under vattnet vid Hangö udd, så lärde man sig i folkskolan). De två trampande kvinnorna bekantade sig ingående med kyrkan och området runtomkring, allt etsade sig in i hjärnans visuella vrår.

Efter ytterligare nästan 30 år inföll följande besök, föranlett av att favoritkören (där BJR basar) inbjudits att sensommarkonsertera i kyrkan. Klart att OO hängde med! Gravgården/kyrkogården omgiven av sin 188-åriga stenmur tar nästan andan ur en med sin lugna skönhet:Aminoffska gravkapellet längst till höger, klockstapeln som inte brann smälter nästan ihop med kyrkans södra ingång längst till vänster. Kyrkan invigdes 23 augusti 1981, korskyrkotypen är moderniserad på ett smart sätt av Carl Johan Slotte (1933-2017), arkitekten. Utsidan är sliten av väder och vind – om man är närgången. Men insidan (kören övar):

Den känns som en varm famn med tegelrött nedtill och ”gråvitt” upptill, den tegelröda färgen har samma nyans både i altartavla (vävd bonad), i orgeln, i garderob – och i stolarna:Inga stela och hårda kyrkbänkar här inte! Bekvämt och praktiskt, notera att stolsitsens baksida bildar en hylla, och ”rundstavarna” (Hej, Ernst Kirchsteiger!) finns lite här och där, praktiska för upphängning och andra arrangemang. Stolarna sitter ihop två och två eller tre och tre, kan placeras ”efter behag” – och det var en av arkitektens idéer. Man skall kunna möblera. Altaret skall vara fristående, inte fäst vid korväggen. Altarskranket (om sådant behövs), lätt och luftigt,  bör bestå av delar som sätts ihop enligt behov. Predikstolen placeras på golvet, inte halvvägs mot taket. Dopfunten skall däremot mer eller mindre vara fastnitad i golvet. Allt detta har CJ Slotte ”predikat” om på religionslärardagar, allt är förankrat i teologin och kristenhetens historia, men debatterna har varit många i de församlingar där han varit med om nybyggen och renoveringar. En del bromarfbor lär ha slutat hälsa på honom, en protestlista  (mot det enkelt utformade altaret och dess placering) författades t.o.m. Den fick inte många undertecknare, den lämnades obeaktad. ”Her  wilar rosthållerskan Anna Kristina Bredenberg föd den 5 desember 1756 död den 15 maj 1818” – gravvård troligen tillverkad av lokal hantverkare. Intressant!Kyrkans norra sida, koristernas bilar (och organistens och körledarens motorcykel) upptar hela parkeringsplatsen. I den här korsarmen finns tydligen sakristian.Kyrkans västra ingång, mittemot den andra samlingsplatsen, torget/hamnen/sommarfestplatsen m.m, lummig och beprydd med växter på trappans bägge sidor, bl.a. ”krypklätterhortensia”.

Det finns inte mer än drygt 600 fast bosatta bromarfbor idag. Kommunen, numera en del av staden Raseborg, har varit större både till yta och befolkningstal. Sommarboare och turister? Författaren till boken ”Två kyrkor”, källa till detta inlägg, uttrycker sig lagom småironiskt:”Kanske överdrivs turismens betydelse bl.a. därför att semestrande stadsbor ofta finner sig själva märkliga jämfört med försynta ortsbor, är vana att synas och höras och följaktligen föra ett väsen om sig själva och sin semester i press och övrig media”. Hm.

Tydliga minnesspår från 38 år…

Handstilar. Några tydliga minnesbilder. Den spretiga, kortfattade, och några till som krävde minst jämförande handstilsforskning. Den något stora, inte speciellt ”flickiga” var hur enkel som helst att läsa, men innehållet var inte alltid så behagligt. Lärarens  – inte alltid så eleganta – formuleringar återkom i var och varannan mening. Hoppas denna mångbegåvade jurist av idag har nytta och glädje av sitt exakta minne – hon stavade ihop Csikszentmihályi (han som myntat begreppet flow) i studentskrivningarna, lätt som en plätt, till exempel…

Klassläraren av idag var tvungen att gå en och samma klass två gånger (det är ordnat bättre i dagens system, tack och lov) på grund av underkända språkvitsord. Annars mer än berömlig i de flesta ämnen. ”Du höll den här lektionen om Maslow exakt som förra året”, kommenterade hon efter en lektion. Den unga läraren fick något att tänka på. Gå inte omkring som en reprissändare i ditt yrkesliv!

Milstolpar mellan nya tiden och medeltiden. Klassen hade redan klarat av ”uppfinningar” och religionsläraren ville ha ytterligare ett ord på u. Spjuvern, numera skådespelare och växthusföretagare, lyfte upp sitt huvud och sa med mycket oskyldig min:”Undulater?” Storskratt i några minuter – men en perfekt minneshake för samtliga närvarande.

Lärare frågar inte ”vad gjort på sommarlovet” för sin egen nyfikenhets skull, mera för att få igång samtal, använda språket, rösten, berätta… Den unga klassföreståndaren berättade om sin sommar med morgondopp, hästar och morotsodling, frågade:”Har någon av er varit utomlands i sommar?” Svar:”Nä, bara i Sverige.” Hmm…

Flickan som i ett prov i psykologi förklarade att människor inför en undersökning av hjärnan bör äta radioaktiva vindruvor lämnade inga andra lättillgängliga minnesspår, inte heller pojken som markerade att han var förkyld med att bära en rulle hushållspapper i bröstfickan. Jo, han deklarerade högt och ljudligt att han kan låta bli att tänka, varefter klasskamraterna gärna påpekade:”Du som kan låta bli att tänka, kan du…” Inte mobbning, alla s.a.s. använde samma mynt.

Och den rödhåriga, som senare blev kollega, han som för det mesta småjäklades för att försvåra den tekniska sidan av religionslektionerna. I ett härligt outtalat glimten-i-ögat samförstånd redde han ändå ut det hela, men det krävdes ett bestämt kommando – tidvis handlade det om en strikt ritual. Kollegerna delade stundvis en rätt så rå och rak humor. Exempel gives ej här, av förekommen anledning. Datorexpert, bl.a.

Eva Wahlström, världsmästare

Hon, ja. Proffsboxaren. Den legendariska modersmålsläraren hade nyligen gått i pension och psykologiläraren beslöt att ta upp stafettpinnen; personerna i exemplen skall heta Konrad och Elvira. Den blivande rikskändisen med munnen på skaft kommenterade:”Du använder alltid så gamla namn!” Blivande OrdOdlaren fann sig snabbt:”Skall du säga!” Gapskratt i klassen, Eva såg ut som en fågelholk en stund, sen insåg hon vad hon heter – och så kom vulkanutbrottet. Var och en som upplevt hennes skratt vet att det bubblar, kommer i vågor – och den gången spred det sig som ringar på vattnet många gånger. De flesta låg som fällknivar över sina bord. Ävenså läraren. Minnet berättar inte om lektionen ”tog slut” eller om vi återhämtade oss…

 

Lazarus, Bartholomeus, Markus – och karantän

Ett TV-program väckte nyfikenheten. Handlade om italienska städer, på engelska (”amerikanska”? Tog inte reda på produktionslandet). ”Forskaren” OO vaknade. Googla hit, googla dit – tack och lov, många http://www.xxx.it finns också på engelska. Italienskans vändningar är ännu lite för krummelbuktiga trots frivillighetsstudier i några år.

Orden lasarett och karantän snurrade runt i hjärnan och behövde bekräftelse. Quarantaine (franska), quarantena (”italienska”) = en period på 40 dagar (quaranta = fyrtio). Utanför Venedig var fartygen tvungna att vänta på redden så många dagar för att man skulle kunna vara säker på att de inte förde någon pestsmitta med sig. Detta sattes i system i Dubrovnik (Ragusa) under digerdödens tid på 1300-talet, sägs det. Ändå kunde man inte undvika pest på pest under de kommande århundradena.

Lazzaretto Vecchio. Venedig i bakgrunden.

Man kan ana holmen från Markusplatsen (jo, jo, evangelisten Markus, symboliseras av ett lejon som blev symbol för hela venetianska republiken) i Venedig. Lazzaretto Vecchio, nära ön Lido di Venezia. Där byggdes världens första lasarett (pestsjukhus, snarare förvaringsplats för pestmittade på den tiden…) i början av 1400-talet. Den lilla ön var ursprungligen helgad åt Santa Maria di Nazareth och anläggningen började kallas Nazarethum →Nazzaretto. Och sen blev det Lazzaretto, eftersom (troligtvis) Lazarus, Martas och Marias bror i NT som uppväcktes från döden av Jesus, är de sjukas, speciellt de spetälskas skyddspatron. Lasarett, alltså.

Lazzaretto Nuovo

Vecchio = gammal. 1486 byggdes Lazzaretto Nuovo (=ny), tre kilometer nordost om Venedig vid den livligt trafikerade vattenvägen. Där hölls fartyg, varor och senare människor i karantän, renades vid behov med rök innehållande bl.a. cypress och rosmarin. Människor som tydligt var pestsmittade förpassades till Lazzaretto Vecchio. Förvaringen där avslutades i massgravar. Rester av 1500 människor har påträffats, men dödligheten kunde under vissa perioder vara 500 – per dag. Verksamheten på bägge öarna tog slut efter några hundra år, det militära tog över, och nu är holmarna nästan övergivna. Det kostar alltför många icke-alltid-existerande pengar att restaurera dem till museiskick, men försök görs.

Vigna Murata (= ungefär ‘ingärdad vingård’) hette Lazzaretto Nuovo på 1000-talet, ägdes då av benediktinerorden, och där byggdes en kyrka tillägnad Jesu lärjunge Bartholomeus. Annars var salttillverkning öns huvudnäring. Bartholomeus nämns enbart i lärjungenamnförteckningar i NT, men enligt traditionen missionerade han österut och led martyrdöden i Armenien. Flåddes (det fanns hemskheter förr också…). Därför, troligtvis, är han skyddspatron för garvare, läderarbetare, bokbindare, skomakare…

Bartolomeus har namnsdag 24 augusti i Sverige. I Svenskfinland är han beblandad med Bertil, Bertel och Berta, namn med tyskt ursprung som betyder ljus, glänsande. Bartolomeus är arameiska och betyder t.ex. son till en plöjare – och då halkar vi in på Bondepraktikan. Höstarbetena börjar. Om det inte regnar den dagen, då blir skördeåret gott.

Sååå… Ut och plocka in malörten till brännvinet, humlet till ölet! Slakta bocken, slunga honungen – 25 augusti är det för sent för sådana sysslor. Och du har väl sått höstsäden, det skall vara gjort före Barsmäss/Bertilsmäss. Ärter och bönor bör också vara under tak. Pyttsan. OO har ätit och äter ärter i förbifarten när hon har ärende till grönsakslandet, men bönorna är små, klena och ynkliga. Rena rama barnarovet att plocka in dem ännu. Detta sena år.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 17,527 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

som självförsörjande ö-bo(nde)

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.