Marknadsyra

”Salamanca Market”. Det var det korta och koncisa svaret på frågan om vad som är sevärt i Tasmanien, huvudstaden Hobart. Det var ett verkligt gott råd, även om kroppens finländska klocka visade på midnatt när stegen styrdes ditåt vid niotiden på morgonen, dag ett Down Under.

Oj. Det är det uttryck som beskriver känslorna där bäst. Försäljare i minst dubbla rader på den halvkilometer (ca) långa gatan. Vårliga grönsaker, alla möjliga inläggningar och allt möjligt att lägga in via munnen, hantverk av många slag (trä, trä trä…), böcker, musik, konst, läder och kläder… Varje lördag året runt, alltsedan januari 1972. Då som ett mera hippie-artat lopptorg. Och då tolv försäljare, numera över 300. Köpte? Äpplen, väska, brödkniv (huon pine), pepparkvarn, ostar. Mums. Fem timmar av njutning.

Dag två. Farm Gate Market. Uppdukad på gatan precis vid hotellet, mitt i stan. Perfekt utsiktsplats genom hotellrumsfönstret på sjätte våningen. Denna gatstump ockuperas varje söndag av lokala producenter kl 8.30 – 13. ät- och drickbart, blommor, utplanteringsväxter, bakverk, gatukök. Tyvärr regn. Muntra försäljare ändå – och en frack-klädd man spelade klassisk musik på violin. På en trappa, under tak. Smaskiga muffins inköptes och avnjöts med te ”hemma på rummet”.

Dag åtta, ny plats. Mornington Peninsula, söderom Melbourne. Organiserade marknader s.g.s varje dag nånstans på ett område ungefär lika stort som Östra Nyland. Aldrig två marknader samtidigt, koordineringen verkar exemplarisk. Området är troligen befolkat av fler människor än i nämnda finländska trakt, både producenter och konsumenter. Den besökta marknaden var uppdukad på en skolas ”gräsplan”, försäljarna placerade i en stor-stor dubbel ring. Smart. undersökte en mängd plantor, bekanta och obekanta sorter av kryddor, tomater, chili… Inköp: hantverkstillverkad hatt i linne-bomull, direkt av tillverkaren, förstås. Lakrits, lokal sådan. Och tittade och pratade och frågade och berättade och fotade… Rosor, suck… Kommer i ett anat kapitel.

Tyvärr, OrdOdlaren verkar ha förlorat bildkontrollen på detta forum. Någonting obegripbart har skett. Är inte alls nöjd med utvecklingen/avvecklingen här. Behöver hjälp. I skrivande stund är det totalt osäkert hur illustrationen till denna epistel blir. Så, bästa läsare, ni för nöja er med det lilla som bjuds. Skulle gärna bjuda er på sex-sju bilder, men…

Bättre lycka nästa gång. Kanske.

Klubbminnen

”… för huvud, hjärta, hälsa och hand vi vilja arbeta så gärna…”. Ack, om OrdOdlaren kunde komma ihåg mera av dikten den lilla flickan deklamerade! Samt var och när – eller hur. Varför vet hon. Det handlade förstås om en 4H-fest.

Hon var 5-6 år (=för ung) när hon hade sitt första ”klubbland”. En, precis en, planta, en foderkål som hon lär ha krafsat omkring närapå varenda dag. Sen blev det något större areal och större urval grödor och mera ogräsrensning. Inte roligt. Klubbledaren kom ju oregelbundet och gav ”poäng” för skötseln. Allt skulle bokföras. Varje vår fick varje klubbmedlem ett litet ljusgrönt häfte (har inte bevarat för eftervärlden, tyvärr!) där grödor, arbetstimmar och vad som gjorts skulle skrivas in. Pappa skötte jordbearbetningen med traktorn och avsatte ett lämpligt område på åkern för döttrarnas sommarkneg. ”Andras arbete”, det kostade förstås. Men att sen ”eget arbete” kostade (visserligen mindre), det var svårare att förstå. Ekonomi och kostnader har alltid varit ointressant för den här skrivhjärnan.

Ändå, i slutet av odlingssäsongen fick klubbdeltagarna prisuppgifter och så skulle eventuell vinst uträknas. De odlade grönsakerna gick ju oavkortat till hushållet, konkreta pengar blev det inte. Att skriva en egen årsberättelse var betydligt roligare än att räkna plus och minus. Troligtvis var alla lärdomar, ”learning by doing” till nytta. Helt i organisationen 4H:s anda. För att inte försumma höstfesten med grönsaksutställning och prisutdelning. Priset för foderkålen finns fortfarande kvar, en väl använd Arabia-tallrik-assiett. Den var nästan en spådom för 60 år senare. Rosor…

4H-rörelsen uppstod i USA i början av 1900-talet, för att bl.a. utbilda ungdomar i nya rön i odling och i praktisk hemkunskap. På 1960-talet fick vi lite alternativ till klubblandet, mellanskolflickan hade ”mitt blommande fönster” och Storasyster deltog i kurser/tävlingar i mat och pluggade frågor och svar. Ett minnesfragment, en fråga lydde ”Vad gör man med torra ostkanter?” Storasyster funderade och lillasyster hade svaret:”Man ger dem åt sin syster, hon äter upp dem!” Torra hårda ostkanter smakar fortfarande mums i OO:s mun! (Så länge tänderna inte tar skada…).

En trevligt ”formulerad” logo…

Numera har 4H arbetspool, kaninhoppning, djurvård, ”gå-ut-med-hunden”-tjänster, traktorkörning och avfallsinsamling med mera på programmet.

Ungdomskompisen E var klubbledare på den tiden när insamlingen av tomma gödselplastsäckar från jordbruket startade. OO som då än en gång trodde att hon skulle bli journalist och sommarjobbade på lokalradion föreslog och fick intervjua E om nyheten. Chefen tyckte att vi skulle prata som vi vanligtvis pratar, dialekt, båda två. Sagt och gjort! Visst kändes det lite konstigt att sitta i radiostudion och prata grundspråk, tror vi blev lite fnittriga båda två. Året var 1975, och vi blev dialekt-i-radio-pionjärer. Vi fick visst också positiv feedback, om OO minns rätt.

Ingalunda ett klubbland anno dazumal, men så här kunde det ha sett ut. OO:s odlingsland från 2009 med bastu och å i bakgrunden – nedanför.

Läste nånstans att 4H-dagen firas 15 september. Eller 17 samma månad. Eller 1 november. Hur som helst, minnena ramlade fram och måste bara nedtecknas.

Dagen idag – 13 september (och lite 14)

Han låg i sängen i Nykarleby, febersjuk, men ur bädden skulle han, kommenderade den unge läkaren att ”…tänk nu ut en sats, min herre, som gör mig för i morgon sjufalt värre, men hjälper mig idag på mina ben.” Det blev ingen dundermedicin, men upp steg femtiåringen och red iväg, igenkändes på långt håll av sina mannar, på grund av det kännspaka pannbandet. Idag för prick 210 år sedan.

Och nu har alla ni läsare känt igen honom, Albert Edelfelts illustration till den långa dikten i J.L Runebergs Fänrik Ståls sägner. Georg Carl von Döbeln, 1758 – 1820. Här tilltalar han ”korpralen numro sju, Standar”, som saknar sko på sin blödande fot , den andra skon hänger med men är trasig. Sen vidtog slaget vid Jutas, någon kilometer söder om Nykarleby. von Döbeln ledde sin trupp till seger, den svenska härens reträttväg norrut säkrades.

Pannbandet var ju tufft, tyckte 1960-talets mellanskolelever. Tja, det bars inte av sådana skäl. von Döbeln fick ett muskötskott i pannan i Porrassalmi (söder om St Michel) sommaren 1789, kulan studsade ut, men det blev sår och hål och inre skador och en stundvis nästan outhärdlig värk. 1791 borrades pannbenet upp (trepanation) och en benbit plockades ut. Patienten lär ha följt med operationen via en handspegel. Såret läkte inte (lär ändå ha varit ”lugnare” 1808), benbitar plockades ut under flera år. Därför det svarta sidenbandet som hade sämskskinn på insidan. Byttes varje dag. Inget ”ramboband”, alltså…

von Döbeln var officer och ledare ut i fingerspetsarna, han hade känsla för strategi, var rättfram och omtyckt, uppskattade sina soldater – men kunde också vara lättretlig och nyckfull och brusa upp. Föga förvånande, han hade ju en frontallobsskada! Det är ju där som bl.a. impulskontrollen sitter. Dock hade han en hel del självkontroll kvar. Förkylningar och infektioner var troligen hans fasa, eftersom ingreppen hade gjort att det var ”öppen kanal” (OO:s tolkning) till näsan. Därför var han kanske ofta svårt sjuk med feber.

Runeberg har skapat en hjälte i dikten ”Döbeln vid Jutas”, men visst var von Döbeln en hjälte i det här kriget, även om diktaren torde ha tagit sig vissa friheter. Nu hävdar forskare att sjuksängen inte fanns i Nykarleby, att han forslades med hästkärra till Jutas (från Vasa/Vörå), och lyftes upp på hästryggen där. Alternativt insjuknade han först efter. Hans egna lakoniska dagboksanteckningar lyder:”18 (september) som sjuk till Gamla Karleby”. Alltså nuvarande Karleby (Gamlakarleb, Kokkola), staden längre norrut.

Hur som helst, idag är det dagen för detta korta och effektiva slag. von Döbelns manövrer tuggade sönder den ryska truppavdelningen. 38 av hans mannar sårades, 5 stupade. Den svenska hären blev inte inringad i Oravais, men där skedde den verkliga blodiga bataljen dagen efter, 14 september. Där stupade 33 officerare och 707 soldater på den svenska sidan, Rysslands förluster var i samma storlek.

Som tonåring trampade OrdOdlaren ofta i de här trakterna. Hon har stått på monumentet i Jutas och deklamerat valda delar av Runebergs dikt – men den är svår. 24 verser med tio rader i varje, det går bara inte utantill. Tog säkert några andra dikter till hjälp, huvudsaken att det var ”Fänrik Stål”. Monumentet i Oravais har också fått diverse besök med mer eller mindre högaktning för fädernas verk.

Krigsresultatet vet vi alla. 8 oktober 1809 höll von Döbeln ett känsloladdat tal på torget i Umeå, med det frigjorde han de finska styrkorna från tjänst. Han beklagade riksdelningen, sade ”finländare kan inte bli svenskarnas fiender. Ett flertal sekler gammalt förenande band är tillräckligt starkt för att hindra sådant”. Han hade också utarbetat en plan för återerövring av den östra riksdelen, men som alla förstår godkändes den inte, den ansågs för riskabel.

 

 

Råg och äpplen – men ingen kyckling

Hastigt och lustigt blev det en ca 30 kilometers bilsväng till Lappträsk i lördags. Exakt mål hembygdsgården Kycklings. Där kunde man få köpa sig ett mål, och det gjorde man. Nyrågsgröt. Kulturmiljön tilltalar OrdOdlaren i högsta grad. Dessutom bjöds det på ögonfröjd och kunskapsinhämtande, äppelutställning.

Kycklings? Ingen är riktigt säker på namnets ursprung. Erik Bertelsson Kycklings bebodde lantbruket på 1660-talet, men varför han fick/tog namnet, ja det vete fåglarna (hönsen…). Den sista privata ägaren till gården mitt i byn (rätt nära kyrkan, nämligen) avled 1977, Sara Hastig. Hon var med och grundade hembygdsföreningen 1929, testamenterade huset till densamma. De första femton åren var ägoförhållandena något blandade, men numera står föreningen som ägare till gården, övriga byggnader (en härlig stenladugårdsruin, bl.a) och omgivningen på en dryg hektar. Ordföranden Gun-Britt – som enligt sin man har en viss förmåga att göra sina intressen till heldagsarbete – har samlat, fött upp, ympat och planterat minst 120 äppelträd där. ”Vi har ett foto från 1930-talet, och på det blommar äppelträd, det måste vara det här och det här och…”, berättar hon ivrigt. Nu står äppelträd på tillväxt ”överallt”, de flesta med sina släktrötter i kommunen.

Gun-Britt, som ursprungligen är biolog, har en enorm äppelkännedom, och visst hade hon fått ihop en imponerande mängd att visa upp, det här är ingalunda hela visningsbordet.

Att en del äpplen är verkligt lokala kan man se av namnet. Det blir en bok i ämnet, kanske om ett år.

Där finns också olika perenner, örter, medicinalväxter, bärbuskar, med mera. Den ultralokala lokaltidningen Nya Östis var på plats, och skribenten Inge (till höger) tog Gun-Britt lite åt sidan för information. Vi får läsa i tidningen på torsdag!

Nyrågsgröt (på rågmjöl) är en gammal tradition, riktigt hur gammal vet ingen. Sickan som stått vid gryta och disk i många år hävdar att det inte är något vare sig magiskt eller speciellt med gröt på den första rågen, den skulle bara avsmakas för att se om ”den dög ti någå”. Så i bondesamhället, så också nu. Få kokar nuförtiden, gröt blir godare om den får badda i ett ordentligt kärl. Grytan och serveringen bakifrån:

OrdOdlarens tallrik, och förstås skall den ätas med smöröga (smöriöga, säger en del). Även om smör ingår i gröten redan i grytan (Sickan berättade, inom parentes).

Gårdsplanen på Kycklings består av en relativt jämn berghäll, en bra arena för all slags uppträdanden, bl.a dansuppvisningar. Folkdansjuniorerna som OO höll igång på 1980-talet fick visa sin förmåga här några gånger. Själva huvudbyggnaden är minst 150 år gammal, med storstuga (med spis), sal och kammare (numera modernt kök) däremellan. Senare byggdes den ljusmålade verandan och ett sovrum bredvid. När OO besökte platsen redan i slutet av 1970-talet ville hon flytta in och bli ”sommargårdsgumma”! Men det blev nu bara inte så. Saras namnsdagskaffe med sju sorters kakor missar OO ofta, men det finns ju andra orsaker att besöka platsen. Går när som helst.

Hastig, ja så hette Saras Lappträsk-bördiga man. Släkten Lustig finns även i kommunen. Huruvida den svenska fotbollsspelaren Lustig har rötter i Lappträsk vet OO inte. Men besök gärna idyllen Kycklings!

 

Fest hos/vid Runeberg

Tjo, vad det var livat i parken i fredags! Matlagningsstandup åtföljt av matbordssittande och -ätande vid långbord. Och över alltihopa vakade J.L Runeberg (statyn i bakgrunden, långborden framför), han hade säkert trivts i sällskapet!

Plats: Runebergsparken i Borgå. Anledning: Avslutningen på Michael Björklunds och Mathias Jungars matodyssé i Östra Nyland. där de tillrett och inmundigat endast lokala råvaror i fem dagars tid. Allt baserat på tips från östnylänningar. Området de fick röra sig i var en cirkel med 30 kilometers radie. Nu kan då OrdOdlaren upplysa om att hon bor i centrum! Cirkelns mittpunkt var nästan exakt denna skrivplats.

Michael är en kreativ kock som inte drar sig för att blanda spännande saker. Sallad på tomater och svartvinbärssylt spetsad med chili, vad sägs? Blygsamheten hindrar OO att upplysa om varifrån de varorna härstammade. Även vaktel fanns inom området, lika väl som sik, betor (röda, gula, randiga, vita), äkta småbageribakat bröd, Hereford-kött, emmer (som blev en smaklig pilaff med rödlök och bönbitar), med mera, med mera. Siken snabbgravades med socker och salt – med tillsats av havtornssaft (härlig färg!) och – chili (alldeles för lite, tyckte OO och BJR). Kokta betbitar svängdes i salt, olja och – ja, ja, en ynklig snutt chili.

Bästa äventyret bjöd kanske borgåsnäckan (Fläckig lundsnäcka) på. Den snäcka som är ett gissel i otaliga trädgårdar. Blötare somrar kan de som drabbats plocka upp till 1000 per dag (om de alls orkar plocka). Denna torra sommar har snäckan tydligen inte orkat föröka sig med rekordfart. M&M fick en donation på ca 100 stycken, placerade lådan på sin balkong. Följande morgon fanns spektaklen överallt, men inte i lådan. Stressig inplockning, inhandlande av blöjtyg och silvertejp var lösningen. Snäckorna skall svältas (de skall skita ut allt de har i tarmen, förklarade Mathias) och sköljas i minst två dagar. Sen kokades de, sniglarna pillades ur (ett petigt jobb), sen stektes de i Michaels favoritingrediens, smör. Lär ha varit gott. (Mycket skrik för lite ull, konstaterar OO).

Rödlökshackning. Med eller utan avsikt träffade kniven Mathias hand.

Och pratet, det flyter mellan de två, även om manuset på fredagskvällen bestod av en papperslapp med några punkter. Kan man så kan man. Mathias med sin mångåriga erfarenhet av TV-jobb håller spåret och skär sig i fingret, medan Micke spårar ur, berättar skrönor och hanterar redskapen med elegans. Ett av hans varumärken har blivit en egen finska, dokumenterad i många videoklipp. Han behövde bara hosta fram några ord åt det hållet, och publiken vred sig i vrålskratt. Vi skrattade mest hela tiden…

Den lokala osten aningen utanför den tillåtna radien grillades. Det gick inte såå bra, som av bilden torde synas. De bitar som räddades undan nedsmältning och eld smakade gott med en klick lokal honung på.

Lokalt odlade vattenmeloner lyckades bättre på grillen. Den söta smaken lär ha koncentrerats, berättade bl.a. odlaren på plats.

Sen blev det mat för alla som bidragit vid långborden. Inga sniglar, ingen grillad ost, men så mycket och så gott att bilden av tallriken (en av dem…) blev suddig.

Runebergsparkskockandet filmades och finns på yle.fi/arenan. Vid matbordet uttalade sig dessutom M&M i direktsändning i TV-nytt vid sina tallrikar. Nyhetssändningen finns också på arenan, 31 augusti.

”Stångkameran” till vänster i bild

Ut i naturen 2

Telegrafberget heter Telegrafberget eftersom där har funnits en telegraf. Visserligen endast två somrar, under Krimkriget 1854 och 1855, men ändå. En optisk sådan. Telegraflinjen sträckte sig från Kronstadt till Hangö, andra sommaren t.o.m. till Nystad. Ca 500 ryska soldater skötte signalerna, kanske med svensken Edelcranz’  system med tio järnplåtar som möjliggjorde 1024 tecken. Sådana semaforer fanns på ungefär tio kilometers avstånd från varandra. Klumpigt och långsamt? Med dagens mått mätt eventuellt, men betydligt snabbare än med budbärare på hästryggen…

Fortfarande går huvudstråket upp till den högsta punkten från sydsidan. Rätt så brant att ta sig uppåt 50 meter (på ca 500 meter). Stentrappor byggdes lite här och där på 1850-talet, men underhållet har inte skötts. Ändå bekvämt för bilburna, eftersom Haiko gårds (hotell, spa, konferens) stora parkeringsplats brukar ha plats.

Väl uppe är utsikten över Haikofjärden mäktig, så tyckte också Albert Edelfelt med ateljé alldeles intill. Många av de vyer han målade i hemtrakterna har länge funnits som affischer på ”rätt plats”, så också här (1899):

På OrdOdlarens foto nästan exakt 120 år senare ser man hoppeligen vissa likheter?

Följande telegrafberg torde ha funnits i sydvästlig riktning, nu skymtar enbart dessa pipor och torn – Neste. (Klicka på bilden, den blir större och det syns bättre)

Oljeraffinaderi, stort som sjutton, ca 2000 anställda. Telegrafberget ägdes fram till 1976 av den koncern som var störst i Borgå för 100 år sedan, August Eklöf (trävaror, sågar, m.m.), 1200 anställda 1912. Området blev naturskyddsområde 1961 på initiativ av Klas Gustafsson (1905 – 95), en kulturell mångsysslare med långt vitt hår som OO träffat många gånger men aldrig fotograferat. Han vistades bland indianer i Nordamerika på 1950-talet, blev också upptagen i en indianstam. Han bodde vid den väg som numera heter Mohikanstigen – gissa varför. Det här var endast en av strängarna på hans fela – han var folkmusiker också. Minns fortfarande hans sirliga, konstnärliga handstil. Han var skicklig med penna och pensel också.

Vi höll paus vid nuvarande utsiktstornet, där också semaforen stått. Där finns också vackert ritade kartor över området i stort (obs bl.a. Svinö, tidigare inlägg)

och i smått. Den plast som de skyddas av påverkar bildkvaliteten här, förstås.

Vi gick upp och ner längs den vänstraste stigarna, men sen tresade (”äkta” östnyländska) vi längs de otaliga små stigarna över hala berg, stubbar, stenar, trädrötter, upp och ner och ibland med händer och aktrar som hjälp och undrade om vildvittror bor här:

Vi beundrade också tallarnas idérikedom vad gäller växtsätt.

Tidigare – till för ca 100 år sedan – gick boskap på bete här och höll markerna öppna. Nu har granskogen tagit över, med boplatser för allsköns rumpnissar.

Inga fler ordnade små vandringar nu, följande först i april. Nu får OO hitta på ”egna” platser att upptäcka. Kanske den bekanta tröskeln blivit lägre. Både natur och historia och kultur finns, men Lilla Mhy behövs också.

 

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 28 823 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
På Gång

- Steg för steg mot FramGång - det är aldrig försent för nya steg

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.