Marknadsyra

”Salamanca Market”. Det var det korta och koncisa svaret på frågan om vad som är sevärt i Tasmanien, huvudstaden Hobart. Det var ett verkligt gott råd, även om kroppens finländska klocka visade på midnatt när stegen styrdes ditåt vid niotiden på morgonen, dag ett Down Under.

Oj. Det är det uttryck som beskriver känslorna där bäst. Försäljare i minst dubbla rader på den halvkilometer (ca) långa gatan. Vårliga grönsaker, alla möjliga inläggningar och allt möjligt att lägga in via munnen, hantverk av många slag (trä, trä trä…), böcker, musik, konst, läder och kläder… Varje lördag året runt, alltsedan januari 1972. Då som ett mera hippie-artat lopptorg. Och då tolv försäljare, numera över 300. Köpte? Äpplen, väska, brödkniv (huon pine), pepparkvarn, ostar. Mums. Fem timmar av njutning.

Dag två. Farm Gate Market. Uppdukad på gatan precis vid hotellet, mitt i stan. Perfekt utsiktsplats genom hotellrumsfönstret på sjätte våningen. Denna gatstump ockuperas varje söndag av lokala producenter kl 8.30 – 13. ät- och drickbart, blommor, utplanteringsväxter, bakverk, gatukök. Tyvärr regn. Muntra försäljare ändå – och en frack-klädd man spelade klassisk musik på violin. På en trappa, under tak. Smaskiga muffins inköptes och avnjöts med te ”hemma på rummet”.

Dag åtta, ny plats. Mornington Peninsula, söderom Melbourne. Organiserade marknader s.g.s varje dag nånstans på ett område ungefär lika stort som Östra Nyland. Aldrig två marknader samtidigt, koordineringen verkar exemplarisk. Området är troligen befolkat av fler människor än i nämnda finländska trakt, både producenter och konsumenter. Den besökta marknaden var uppdukad på en skolas ”gräsplan”, försäljarna placerade i en stor-stor dubbel ring. Smart. undersökte en mängd plantor, bekanta och obekanta sorter av kryddor, tomater, chili… Inköp: hantverkstillverkad hatt i linne-bomull, direkt av tillverkaren, förstås. Lakrits, lokal sådan. Och tittade och pratade och frågade och berättade och fotade… Rosor, suck… Kommer i ett anat kapitel.

Tyvärr, OrdOdlaren verkar ha förlorat bildkontrollen på detta forum. Någonting obegripbart har skett. Är inte alls nöjd med utvecklingen/avvecklingen här. Behöver hjälp. I skrivande stund är det totalt osäkert hur illustrationen till denna epistel blir. Så, bästa läsare, ni för nöja er med det lilla som bjuds. Skulle gärna bjuda er på sex-sju bilder, men…

Bättre lycka nästa gång. Kanske.

Posten i Musselviken

”Undulater”, svarade den gladfinurliga eleven spontant när milstolparna mellan medeltiden och nya tiden fiskades fram. Klassen hade redan kläckt ”uppfinningar”, och religionsläraren bad om ett annat, närarelaterat ord på u. Hon vek sig som en fällkniv över katedern, och skrattet öppnade elevernas hjärnkontakter och det hon ville få fram kom:

”Upptäckter”, utbrast någon när skrattvågen bedarrat en aning. Hur många våghalsiga äventyrare gav sig ut på stormiga hav på den tiden? Columbus, ja. Vasco da Gama, Magellan, Amerigo Vespucci, Bartholomeu Dias – nämndes alla de här i skolan? För att inte tala om de anonyma besättningsmännen… Rellaläraren nöjde sig med att få något enstaka namn som exempel. De va de de.

Så bekantar sig OO med Garden Route längs Sydafrikas sydkust och guideboken gör att hon prompt skall iväg till Mossel Bay. Sagt och gjort, passade in i resplanerna en viss dag.

Bartholomeu Dias skickades iväg av Portugals konung Johan II i augusti 1487 för att luska ut sjövägen till Indien. Tuffa pojkar i tre karaveller, drygt 21 meter långa och knappt 7 meter breda, utsatte de sig för vind och våg. Rätt bra klarade de sig till gränsen mellan nuvarande Namibia och Sydafrika, men sen tog vädret makten och den lilla flottan drevs söderut i 13 dagar. Någon nuvarande Godahoppsudde såg de inte, de lyckades vända österut och senare norrut – och hittade en bukt som såg lovande ut. Då var det 3 februari (obs, sommar där) och dagens helgon var St Blaise – Aguada de São Brás heter platsen, fastslog Dias. Där fanns en källa som gav rikligt med vatten, och ”infödingar” som man kunde idka viss byteshandel med. Efter färskvatten- och matpåfyllning fortsatte eskadern österut, men det blev myteri på den ena skutan och helomvändning hemåt. På hemvägen upptäckte Dias udden och kallade den Cabo Tormentoso, Stormudden. Konungen var av annan åsikt och hävdade att udden ingav gott hopp, så det blev som det blev med namnet.


”Klumparna” längst till vänster är Godahoppsudden, fotograferad mot sydväst en relativt klar morgon från staden Strand på andra sidan viken False Bay.

År 1500 utrustades en ny upptäckarflotta med Dias med, 13 fartyg – men hela hopen blåste iväg till Brasilien. Så var även den delen av världen upptäckt. De navigerade ändå österut, och nådde ovannämnda udde. Dias hade rätt i sin namngivning. Storm. Några fartyg förliste, bl.a. Dias skuta med man och Dias och allt.

Den decimerade flottan fortsatte österut, och vid källan São Bras kom en påhittig sjöman på att lämna ett brev som berättade om Dias öde i en sko som han hängde upp i ett träd (Milkwood) nära källan. Brevet hittades och fördes vidare till Portugal av en hemvändande handelsflotta (sjövägen till Indien var upprättad, tack vare Vasco da Gama). Så uppstod världens första postkontor!

Postväxlingen fortsatte och fortsätter. Jo, det gröna på bilden är faktiskt ETT träd, bevisligen över 500 år gammalt. Kan vara samma… OO postade ett kort i skopostlådan, träffade en postlådetömmarfarbror som arrangerade foton, pratade och skrattade – men vägrade posera. OO:s och BJR:s poseringar hör till det privata albumet, publiceras inte.

8 november 1987 startade en replika av Dias skepp från Portugal, det anlände på dagen 500 år efter Dias landstigning. Fartyget finns nu i en för ändamålet ombyggd kvarnbyggnad – huh, så liten skuta! En långtradare på våra landsvägar är längre, 24 meter. Skeppets bredd, 6,62 meter, kan var och en uppskatta i sin bostad. OO har inte fått fram uppgifter på hur många som stretade på ombord. Vikt 130 ton med barlast. Storseglet 147 m², det mindre 73 m².

Mossel Bay? 1602 undersöktes bukten och området ordentligt av holländska sjöfarare, och de upptäckte en vid öppen grotta där golvet var täckt av musselskal – Musselviken, Mossel Bay. Språkmässigt lättare, kanske.

Avstängd, urkopplad, ”borta” – återuppkopplad!

Femton dagar. Inget internet, ingen Facebook, inga bloggar, ingen e-post. Avstängd från ytter världen. Frånkopplad. Få TV-nyheter, ingen dagstidning. För vilken nyhetskanal i klotets andra ända noterar första snön i Finland, sålda hus i Ollhugg eller Tålamods eller finska politikers senaste kullerbyttor? Det är till att ha varit i motti*!

En fasta man borde kunna göra utan att resa tusentals kilometer, men… Telefonen (smartfånen) har fungerat som – telefon med sms-funktion. Inga samtal fördes, några sms skickades, färre togs emot. Apparatens flitigast utnyttjade funktion gällde räknande, förvandlande av ”ränder” till euro vid behov. Reservkamera när den egentliga träffat en sten på marken. Väckarklocka, två gånger.

Skönt att vara avkopplad, verkligen avkopplande. Det fanns ändå vissa kopplingsproblem. Första kopplingskollen gällde strömbrytare – lampan skall kunna tändas utan att takfläkten går igång. Var tänder man vad?

Andra kollen: hur många hål per kontakt i väggen?

Tja, det fanns andra användningsändamål för den här, men det berättar OO inte!

Ingalunda lika i alla rum, men trehålssystemet var vanligast. Här är vattenkokaren och brödrosten kopplade, men endast en fungerar. Gissa varför…

Den ena lägenheten bjöd på en adapter, med ytterligare en av de medförda dosorna kunde telefonerna laddas med usb-kabel. Kamerorna krävde två hål, aktivitetsarmbanden (OO:s enda ”armbandsklocka”) likaså. Med lite kopplingsladdningslogistik klarades biffen rätt så bra. Resenärernas batterier laddades trådlöst, oj så fullt det blev!

Första äggkokningen – varför värms inte vattnet? Äggen simmade omkring i samma halvljumma kranblask minut efter minut. Bäst som det var levererade hjärnan minnen av en urspårningsdiskussion i italienskan: Sök spisströmbrytare! Ingen handledning fanns i lägenheten, men där fanns en knapp ovanför brödlådan, och då hände det. Spisen började fungera! Och städerskan stängde notoriskt varje dag…

Bra med en sån motti, men att leva så 365 dagar i året skulle för OO:s del innebära endast två kontakter utanför hemmet, de två hon har någorlunda regelbunden telefonkontakt med. Grannkontakterna är synnerligen få, besök eller inbjudningar av bekanta ännu mer sällsynta. Utan sk sociala media och bloggar skulle livet bli trist. Om dessutom penna och papper skulle uteslutas – hemska tanke! Dagboksskrivande, klottrande, idénedtecknande med mera är ju en livsnödvändighet! Det är avkopplande, befriande, vilsamt mm att formulera bokstäver, ord, meningar i lugn och ro. Batterierna laddas.

Abstinens? Njaää… Värst var faktiskt korsordsbristen. Den hjärngymnastiken måste finnas. Och för de knepigaste lösningarna behövs uppslagsböcker – internetuppkoppling.

Härmed meddelas: Bloggen, Facebok, och övrig internet är inkopplat och fungerar. Välkomna med kommentarer, facebookgillanden, telefonsamtal, e-post med mera. Svar erhålles med omedelbar verkan. Hemmasysslorna är också inkopplade, men slangsnigeln är fortfarande orörd. Vattensnurran har gjort sitt, slätstrykaren står också snällt i sitt skåp. Novembermörkret omsluter huset på landet.

 

* Motti, som kommer från svenskans mått, fick en ny betydelse under Finlands vinterkrig 1939-40. En taktisk manöver som innebar att splittra fiendens förband till smärre enheter, och sen isolera, omringa och eliminera dem. Något senare kom åtminstone en ny betydelse: när män och kvinnor gick sida vid sida och slog eller skar gräs och säd med lie och/eller skära, och A och C märkte att B:s takt var något långsammare – då ökade dessa två på sin takt och när de hunnit några meter började de använda liarna mot varandra, och så att säga lämnade B på en liten isolerad ö för sig själv. En skam… ”Skynda på så att jag inte lagar dej i motti”, kunde pappa ropa ibland! (Hängde ni urbaniserade maskinanvändare med…?)

Skapande paus

Journalistfröet (som hon själv då och då trodde) gjorde en intervju med en varitmusikerhelalivet, en glad och verkligt talugär man. Prat, anteckningar, några rätt så platta fotografier, allt var i en enda röra i huvudet. Det var önskvärt att materialet skulle finnas på redaktionen följande dags kväll.

Då, för förtiofem år sen då var det verkligt analoga – hjulanaloga – tider jämfört med dagens digitala snabbskutt. Tidningen bjöd på svartvit film i ca tolvbildersstumpar, framkallning sköttes där. Vad du som frilansjobbare fångat på bild såg du vanligtvis först i tidningen. Texten och filmrullen sändes med buss i ett kuvert, mottagaren betalar. Busstationen och redaktionen fanns nära varandra i sin ända, medan den dåvarande OO hade 8 (om hon hade tur med de få busslinjerna den vägen) eller 22 kilometer till lämplig busshållplats…

Sommarlovet bestod i övrigt av föus- och annat jordbruksarbete, medan kalvarna och korna kvällsutfodrades jobbade hjärnan med inkommet material. Skrivmaskinssittningen någon timme senare gav inget godtagbart resultat. Suck. Följde lite TV, lite läsning och troligen något kvällsmål innan sömnen tog vid. Upp i ottan, föus och morgonmål. Som vanligt skulle OO diska efteråt. Mitt i allt avbröt hon, torkade händerna, vände sig mot mamma med orden: ”Du får fortsätta!” Denna lydde utan knot, med gapande mun – vad tog det åt dottern?

Skrivmaskinsknatter. Rubrik, ingress, dispostion, mellanrubriker, några futtiga bildtexter till osedda bilder formligen exploderade fram. Två papper. En blick på klockan, ”Pappa, jag behöver bilen!” I ilfart 8 kilometer, fångade bussen, överlämnade kuvertet, ”mottagaren betalar”. En häpen signatur Cander satt på redaktionen och framkallade, beskar och förde texten till sättning (ja, det var blysättningstider då, vet ni yngre läsare vad det handlade om?)

Senare i livet har OO undervisat om den kreativa processen; som ofta börjar med en idé, ett uppdrag, ett problem – och sen kommer materialinsamling, inkubation, illumination och sist det verkliga jobbet, förverkligandet. Och det kan såga av och an många gånger, med utprovningar och testningar och förbättringar. Dock påstår skribenter att det inte alltid går att göra så mycket åt alstret när man väl skrivit ner sin story. Annat kan det vara på andra områden. I varje fall gäller det att fånga illuminationen, ”uppenbarelsen”, ”synen” i flykten; den kan vara blott några få sekunder. Den har också en tendens att dyka upp i skarven mellan sömn och vakenhet. OO har till och med fått ihop en pensioneringssång till en kollega enligt ”papperochpennavidsängen-metoden”. OO är annars usel på rim och poesi.

”Skapande paus” är nästan synonym. Bodil Jönssons ”ställtid” är också lite ditåt – förresten ett verkligt användbart ord. Du måste ta itu med ett jobb (rätta prov…), som tar 110% av din uppmärksamhet. Tröskeln att börja är hög. ”Nä, nu måste jag…” Så ser du dammet på pianot. Det skall torkas bort. Nu. Och spegeln är smutsig. Skall putsas. Nu. Mattan skall dammas. Nu. Alla de där sysslorna hjälper dig att ställa in dig på det som skall göras, hävdar fysikprofessorn B. Jönsson.

Nu skall det packas. Oj, ja, blogginlägget skall skrivas. Packa! Blommorna skall vattnas. Packa! De där böckerna borde ju stå i hyllan, inte ligga på stolen. Packa! Okay. Nu skall det avnjutas en skapande paus, de egna batterierna skall laddas – utan sladdar. Däremot behövs det sladdar och laddare till en hel del apparater. Den skapande pausen avnjutes utan internet, utan Facebook, utan bloggläsande och -skrivande.

Hoppas du som läser det här återkommer i början av november! Det gör OO, i varje fall.

Nyfiken på skriverierna för förtifem år sedan? http://www.webbop.fi, skrolla till ”vi har digitaliserat vårt arkiv”, sök fram tidning nummer 33, 9 augusti 1973. ”Gösta minns”.

Föus = ladugård. Talugär = pratsam

Filmstjärnan

Karriären blev kort, men framgångsrik. Två dagar, 8 + 12 timmar. Intensivt, tröttsamt, ensamt och en massa väntande. Men Laisa, knappt 6 år, skötte sig över förväntan. Hon verkar att ha tagit det mesta med ett stoiskt lugn i sitt liv. Även då, för lite på 18 år sedan.

Det kom ett telefonsamtal 21 februari vid tolvtiden. ”Har ni släde?” ”Joo…” ”Bra, kan ni komma till Davidsnäs på Emsalö till klockan fyra?” ”Häh…Ja… Jo… Må int…” Action direkt: släden dammades av, Laisa in i bilen och släden efter. Filmscen: folk kom till en fest i skymningen, med häst och släde. Facklor lyste upp vägstumpen, av någon anledning fanns det några burkar med äkta djurblod där, Laisa trampade i en… Vi var lite oroliga för hur hon skulle reagera på ljusförhållandena – reaktion noll. OO stod vid hennes huvud och berättade sagor (oj, så hon lyssnade), RCS fick finna sig i att utrustas i kuskkläder á la 1850-tal. OO fick också hux flux hoppa in som en gäst på väg uppför trapporna. Alla tre kom hem vid tolvtiden på natten. Piggast var Laisa.

19 april ringde telefonen igen:”Har ni en lämplig enkel kärra, helst trähjul?” ”Kan ni komma till Lappvikens sjukhus och sen till Tusby i morgon?” Okay, hästbilen lastades än en gång. 20 april var solig och varm, skärtorsdag.

De sista scenerna i filmen om Aleksis Kivi skulle filmas, när hans bror avhämtar honom från mentalsjukhuset Lappviken, hem till sin lilla stuga (liten storstuga + kammare) i Tusby. Han som spelade brodern – kusken – hade aldrig sett en häst bakifrån förr. Det blev snabbkörinlärning; Laisa fick trampa alla vägar runt det stora vita sjukhuset, om och om igen. Inlärningen framskred till någorlunda godkänt.

Lappvikens sjukhus, Laisa konstrar lite. Regissören Jari Halonen till höger

Scenen där Aleksis kommer ut ur sjukhuset och skjutsen väntar utanför vid trappan togs om otaliga gånger. Laisa stod för det mesta med hängande huvud, stilla, lugn – och så vände hon plötsligt på huvudet och såg sin spegelbild i ett fönster. Ett glatt, förväntansfullt gnäggande följde: ”Hurra, äntligen en vettig typ i det här sällskapet”, verkade hon tänka. Storskratt av hela filmteamet, och scenen togs om. Än en gång.

Körundervisning på gång

Serviceteamet var utrustat med spade, kvast, ämbar o.dyl för alla utsläppseventualiteters skull, men nej. Laisa släppte inte en fis, ens. Efter flera timmar var scenerna godkända, dags för transport till Tusby. OO tog in Laisa i bilen – då kom det! Liter på liter på liter, munk på bulle på munk och flera till! Nytt storskratt av filmteamet när vi berättade!

Övning utan häst. Den längsta i gruppen på fyra är ”Aleksis Kivi”.

I Tusby sände RCS iväg ekipaget med Aleksis, bror och bror och brorsdotter i ena ändan, höll tummarna – jo. Laisa stannade under själva filmningen på rätt ställe vid trappan, lät passagerarna stiga av i lugn och ro, brodern körde vidare, svängde till höger. Och där bakom huset stod OO med en brödbit eller en morot. Laisa lärde sig under övningarna vad/vem som väntade, och den stumpen avverkades snabbare och snabbare… OO var med i filmen, bakom huset, och ryggen i samband med festen skymtade visst också under bråkdelen av en sekund…

Filmen Aleksis Kiven elämä, regi Jari Halonen, premiär 10.10 2001.

Iloinen Salama, Laisa, född 23.6 1994, lever ännu som synnerligen kär och omtyckt ridhäst, 24 år gammal.

Aleksis Kivi, 10.10 1834 – 31.12 1872, författare, en av de första som skrev dramatik, romaner, dikter på finska i Finland. Hans dag idag, 10 oktober. Likaså den finska litteraturens dag.

Sista potatisen

Jepps, det hände i lördags, 6 oktober. De sista knölarna krafsades upp, sköljdes, kokades och inmundigades. Nu blir det i huvudsak potatispaus tills nypäärona uppenbarar sig i juni.

‘Pink Gipsy’ och ‘Venedig’ samsas i kastrullen. Om en stund puttrar vattnet…

Nähäpp, Här övergås det inte till pasta och ris eller andra uthemskheter. I ett inslag i TV-nytt nyligen ”klagades” det på att folk inte äter potatis i lika stor utsträckning som förr, odlarna får problem med skörden (som visst inte varit sååå stor i år). OO hjälper inte odlarna alltför mycket heller, synd nog. Ungdomar som tillfrågades i nyhetsinslaget ansåg att potatis är jobbigt, tar lång tid att koka, pasta är snabbare. Och skalandet, suck… Ett verkligt problem. OO är av rakt motsatt åsikt, men så är hon ju också multifunktionell och gör allt annat som hör till (nä, BJR sköter oftast den animala biten…) medan knölarna puttrar i sitt vattenbad.

Vit ”gipsy” och gulare ”venetsiansk” på tallriken med egenodlad gurka och morötter och inköpt hemstekt chililaxmedaljong…

Skala potatis? Varför?? Jo, om man tillreder potatismos, hasselbackspotatis eller vitlökspotatis (händer några gånger per ickeodlingssäsong, på tjööpispääror), förstås. Men annars går skalet hur bra som helst att både koka och äta, alla nyttigheter tas till godo. OO har ätit oskalad kokt potatis i minst 30 år, och torde fungera till full belåtenhet ännu… Som av bilden synes.

Ännu finns lite kål, morötter, gulbetor och randbetor (choggia) att inmundiga, av egen produktion. Sen blir det att börja äta aningen mindre färskt, att bromsa in i butikens grönsaksavdelning, den som OO snabbt susat förbi under de senaste månaderna. Bärurbutiken-musklerna skall användas igen, grönsaker är rätt så tunga..

Potatisodlaren i TV gav följande ätmerpotatisråd: skaffa en ny, moderna potatisskalare, skalandet blir då en rolig dans! OO vill ändå sätta in en varning. Skalarna är vass-vassa. En liten fingerbit kan skalas av liksom bara i förbifarten. ”Skär potatisen i bitar, så blir den snabbt klar”, sa odlaren också. Jo. Eller stek direkt tunna råa skivor, smaskens! Kryddning efter behag, prova med varierande örter. Eller koka ”dubbel sats” potäter med skal på, förvara de oätna i kylskåpet till följande dag. Då smälter du en rejäl klick smör i stekpannan, skivar ner lämpligt antal vitlöksklyftor, de skall puttra tillsammans en stund och sätt sen i potatisbitar som får suga upp smörvitlöksgottet under stekningen, salta och peppra och ät! Njamnjam!

Allt detta i väntan på läckerheten: nypotatis med sill (enligt eget val) eller smör eller smöräggröra med örter eller pikkalakan. Och det skall vara högst fem minuter mellan landet och kastrullen. Så sa pappa, och det var det han visste om matlagning.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 30 136 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

självförsörjande på en ö i Mälaren

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.