Marknadsyra

”Salamanca Market”. Det var det korta och koncisa svaret på frågan om vad som är sevärt i Tasmanien, huvudstaden Hobart. Det var ett verkligt gott råd, även om kroppens finländska klocka visade på midnatt när stegen styrdes ditåt vid niotiden på morgonen, dag ett Down Under.

Oj. Det är det uttryck som beskriver känslorna där bäst. Försäljare i minst dubbla rader på den halvkilometer (ca) långa gatan. Vårliga grönsaker, alla möjliga inläggningar och allt möjligt att lägga in via munnen, hantverk av många slag (trä, trä trä…), böcker, musik, konst, läder och kläder… Varje lördag året runt, alltsedan januari 1972. Då som ett mera hippie-artat lopptorg. Och då tolv försäljare, numera över 300. Köpte? Äpplen, väska, brödkniv (huon pine), pepparkvarn, ostar. Mums. Fem timmar av njutning.

Dag två. Farm Gate Market. Uppdukad på gatan precis vid hotellet, mitt i stan. Perfekt utsiktsplats genom hotellrumsfönstret på sjätte våningen. Denna gatstump ockuperas varje söndag av lokala producenter kl 8.30 – 13. ät- och drickbart, blommor, utplanteringsväxter, bakverk, gatukök. Tyvärr regn. Muntra försäljare ändå – och en frack-klädd man spelade klassisk musik på violin. På en trappa, under tak. Smaskiga muffins inköptes och avnjöts med te ”hemma på rummet”.

Dag åtta, ny plats. Mornington Peninsula, söderom Melbourne. Organiserade marknader s.g.s varje dag nånstans på ett område ungefär lika stort som Östra Nyland. Aldrig två marknader samtidigt, koordineringen verkar exemplarisk. Området är troligen befolkat av fler människor än i nämnda finländska trakt, både producenter och konsumenter. Den besökta marknaden var uppdukad på en skolas ”gräsplan”, försäljarna placerade i en stor-stor dubbel ring. Smart. undersökte en mängd plantor, bekanta och obekanta sorter av kryddor, tomater, chili… Inköp: hantverkstillverkad hatt i linne-bomull, direkt av tillverkaren, förstås. Lakrits, lokal sådan. Och tittade och pratade och frågade och berättade och fotade… Rosor, suck… Kommer i ett anat kapitel.

Tyvärr, OrdOdlaren verkar ha förlorat bildkontrollen på detta forum. Någonting obegripbart har skett. Är inte alls nöjd med utvecklingen/avvecklingen här. Behöver hjälp. I skrivande stund är det totalt osäkert hur illustrationen till denna epistel blir. Så, bästa läsare, ni för nöja er med det lilla som bjuds. Skulle gärna bjuda er på sex-sju bilder, men…

Bättre lycka nästa gång. Kanske.

Dagen idag, 27 maj

”Våran prost är rund som en…” Nä, stämmer inte. Han är nästan mager, och ostarna är sällan klotrunda. Cirkelrunda, jo. Men sådana ostar får ju enbart vinnarna i världscupen på skidor. Vad gör de med dem, förresten?Blir det dopning? Vem skall man fråga?

Hur som helst, det är Ostens Dag idag, instiftad 2010 av Falbygdens ost, i Falköping. Ordet, förresten. Både det svenska ost och det finska juusto lär vara besläktade med latinets jus (=soppa, sås). Cheese, queso och Käse kommer från latinets caseus (som betyder ost, livsmedlet är äldre än språket ifråga). Fromage och formaggio = ”tillverkad i form”. Slaviska språk använder sir, ser, syr eller något ditåt. Besläktat med isländska skýr (som inte direkt betyder ost…)? Har inga källor som kunde ge vidare upplysningar. Svar emottages i kommentar, tack!

En inventering i kylskåpet gav ovanstående resultat, det verkar ju som om detta ett av världens äldsta livsmedel hyllas dagligen här i huset!

Emmental, grundsmörgåsosten, hyvelosten. Här den röda, lagrad i sex månader. Garanterat inhemsk. Tillverkades tidigare flitigt i Östra Nyland (som ju blir Ostnyland på datorspråk, det finns en bok om osttillverkningen som heter så!), numera gör det enda överlevande ysteriet en supergod svartstämplad, lagrad i nio månader.

Gouda, importerad enligt etiketten, tydligen styckad av företaget ifråga. Härligt hård att sätta tänderna i. Inmundigas som kvällsgodis med te eller rödvin. Ett måste…

Det kära barnet. Åtminstone vad namnet beträffar. Leipäjuusto, juustoleipä, brödost eller ostbröd. I Tornedalen kaffeost. I barndomen basaost (korta vokaler). Gjordes på råmjölk (det som kon producerar för kalven under den första veckan). Nuförtiden ”fuskar” Finlands största tillverkare, Juustoportti i Jalasjärvi och gör den på vanlig mjölk. Nuförtiden gräddas den visst i ugn. I barndomen basades (=gassa, steka) vid öppen eld. Ostmassan placerades på en rund skiva som hade en pinne i mitten undertill. Pinnen möjliggjorde lutande mot elden, ”basabrä” skulle ständigt passas och vridas på. Ostmassan kunde både bli för bränd eller rinna ut. Men gott blev det! Hett te i en stor mugg, en massa ostbitar i, socker på, åts med sked. Gott! Gnisslar obehagligt skönt mellan tänderna. Numera – de senaste ca 40 åren – vid bilfärder till barndomstrakterna är det obligatoriskt stopp vid Juustoportti, och till teet där äts mikrovärmd minileipäjuusto med varm hjortronsylt. Så även här hemma idag. Förstår inte varför etiketten på svenska säger ”bondost”. Det är en helt annan ost, och den får gärna någon genuin östnyländsk bloggare beskriva!

Brie. Nam-nam med krusbärssylt, gärna i en liten köpt ”brödskål”, diameter ca tre centimeter, fanns inte fotograferingsbar hemma. Också smaskens med rödvinbärsgelé smaksatt med chili… Också kvällsgodis..

Det som vi finlandssvenskar halvslarvigt kallar ”rajost”, från finskans rae (=korn, gryn). Grynosten passar bra i sommarsalladen. Halloumi och parmesan är mera sällsynta invånare i kylskåpet, men inmundigas då och då, den förra t.ex. på blomkål. Pasta äts ytterst sällan här. Och blott rödbetorna blir ätbara – de har endast hjärtblad ännu – inköps chevré, getost, i mängd och massor. En oslagbar kombination!

Förvaringskärlet, -burken. Helt otroligt bra. Håller osten i god kondition. OrdOdlaren har fyra, de flesta oftast i bruk.

Ät ost idag! Bra för tänderna att avsluta en måltid med ost!

Viktig dag idag!

NPD idag. Va? Bokstavskombinationer är ju populära, så… Politiskt parti? Nä. Nånting med kromatografi? Nä. Narcissism? Inte det heller, inte heller kärnkraft. Slut på gåtorna. Idag är det Nationalparkernas dag, för tjugonde gången, det har Europarc Federation bestämt. Orsaken får vi troligen söka i Sverige. I detta vårt grannland avsatte riksdagen år 1909, 24 maj, mark till nio nationalparker, som första land i Europa.

Nationalpark… De hängivna korsordslösarna här i huset  tänker direkt ”Abisko, Sarek”. Finns i ”vartannat” korsord. Jo, de två fanns med redan 1909. För att bevara naturen som allmän sevärdhet, öka kännedomen och intresset för naturen. En nationalpark består av minst ca 1000 hektar, är statsägd, består av storslagen, unik och särpräglad natur, innehåller speciella sevärdheter, är skyddad, utnyttjas för forskning, friluftsliv och turism utan att naturen skadas. Vid varje nationalpark finns ett eller flera Naturum, och där finns information. Bra sådan.

OrdOdlaren funderar så det knakar. Langebaan, West Coast National Park i Sydafrika, likaså Taffelberget, men Finland? Känner sig dålig, okunnig, ”kläcker” Kvarken, Koli, Skärgårdshavet, hittar en lista – men inte finns Kvarken där! Har hon inte besökt? Jo, där kom en. Linnansaari, nära Nyslott, grundad 1956. Suck av lättnad. Saimenvikaren är en orsak till den nationalparken.

Jovisst, Koli med den berömda vyn också

Och skärgårdshavet, det har det snuddats vid ett x antal gånger.

Finlands första nationalpark grundades 1938, efter en hel del stötande och blötande. A.E Nordenskiöld (Vega!) framkastade tanken redan 1880… De första var Pallas-Ounastunturi och Pyhätunturi. Båda har förstorats och fått nya namn 2005, har numera namnen Pallas-Ylläs och Pyhä-Luosto. Det firas alltså 80-årsjubileum.

Men Kvarken då? Kvark, ett gammalt ord för strupe, förresten. Jo, det området smäller högre. Unescos världsarv, sen 12 juli 2006. Där har OO varit, men långt innan det blev så ”fint”. Ung natur, stadd i ständig förändring. Den smalaste och grundaste delen av Bottenviken, mellan Vasa och Umeå, och den blir bara smalare och grundare, år för år. Det vardagliga fenomenet i trakten, landhöjningen, är världsunikt. Ingenstans går landhöjningen efter istiden att iaktta så noggrant som just här. 10 millimeter i året, så lärde vi oss i skolan för 50-60 år sedan, nu sägs 8 millimeter per år. Och det blir en hel del där, landet växer med ca 100 hektar varje år:

Kunde inte låta bli att skanna in den här bilden från den fascinerande boken ‘Ekot från istiden’, skriven av Tiina Hietikka-Hautala. Den övre bilden är tagen 1978, den nedre 2006. Intressant betraktelse torde följa för dig läsare. Om 2000 år är det landförbindelse mellan ovannämnda städer, endast en bro behövs… Höga Kusten i Sverige är systervärldsarv, men där stiger marken s.a.s rakt upp, landarealökningen är troligen minimal, men många intressanta naturformationer kan iakttas. Har inte besökt den sverigedelen.

Nationalparker, världsarv… Naturreservat finns också, men dem får man inte besöka om man inte är forskare, och även sådana behöver skriftligt tillstånd. På sådana ställen noterar man hur naturen förändras helt på egen hand. På privat mark finns Natura 2000-områden, ett nätverk inom EU, områden som skyddar biologisk mångfald och inte alltid ses med blida ögon av en del människor. Sådana finns över 1800 stycken i Finland, ca 5 miljoner hektar.

Och så finns det nationalstadsparker. Borgå har en av de nio i Finland. Mera därom senare. Med egna bilder, inte med lånade som här.

Med öppna spjäll

Sen, mycket sen och vacker sommarkväll. Ordodlaren rattade hemåt från en längre resa, väninnan var avlämnad vid sin adress. Öppnade bilfönstren, skruvade upp volymen på bilradion (klassisk musik) och rullade rejält på längs helsingforsgenomfartsleden med det synnerligen upplysande namnet Ring I (ett).

Alla spjäll på Baccus var alltså öppna. Inga fartkameror på den tiden (men minsann nu). Brottet är preskriberat, hände för 18 år sedan. Baccus? Ja, se själva. Nummerplåten bestämmer namnet. Förresten avporträtterad på samma resa, av väninnan.

Så hette fartvidundret. Rost i alla kanter på dörrar, motorplåt. Men den hade ett gott hjärta! Även om bilreparatören skakade på huvudet åtskilliga gånger. Såldes, dess vidare öden är okända, den kopplades ihop med en systerbil av en intresserad skruvare.

Men denna Baccus har OO kört sitt hastighetsrekord, med 20 liter hjortron i baksätet. Med ca 150 av 450 kilometer kvar började bilkön krypa; 90 → 80 → 70… När motorvägen äntligen öppnade sig placerade OO Baccus i vänstra filen och trampade på. Husvagn efter husbil passerades. Längst framme i kön fanns en Peugeot, med en förvånad man vid ratten som förfärat började gunga framåt-bakåt-framåt, men hans bil kunde ändå inte svara mot det grågröna vidundret. En hastig blick på hastighetsmätaren visade drygt 165. Även det preskriberat.

”Jag svävar, å-åå…” hördes en vårkväll över hemmaslätten på 1960-talet.  Grannens sångglade son vältade den nysådda åkern med en häst som lunkade på med rätt så god fart. Bönderna tvivlade på arbetsresultatet. Visst handlade det om öppna spjäll i det ekipaget också.

Även sotaren gillar öppna spjäll. ”Ja, se här kan man elda, ingen risk för soteld här”. De orden har OO fått höra flera gånger, och det känns ju bra. Eld skall brinna ordentligt!

De styrande i landet, de som bestämmer hur polisen skall agera, gillar inte öppna spjäll. Eller kanske ändå? Som inkomstkälla. Oj, så det lyser upp i sommarnatten när en plåtpolis fotograferar! OO har fått böter för 5 kilometer i timmen överhastighet på en rak, i övrigt helt biltom väg ”miss i nassen”. Klockan visade 00-någonting. Samma har hänt vid andra liknande tillfällen, med andra personer vid ratten. Inte blir man glad, lite tolerans kunde finnas…

En redaktör vid tidningen Moottori, organ för Automobilförbundet-Autoliitto, serverar en bredsida mot petnoga automatisk hastighetsövervakning.

(Vad är sanningen om överhastighet? Bötfälls vi på felaktiga grunder?)

Är det sanning eller ekonomi (totuus vai talous) som står bakom allt fler uppmonteringar av plåtpolisstolpar. Staten får in pengar, mer och mer varje år via den automatiken, men… De bestämmande lär använda sig av en potensmodell (bra ord…) och en exponentmodell, utvecklade i nordiska länder, som ”bevisar” att minskad hastighet resulterar i färre dödsfall i trafiken. Däremot lär det inte finnas samlad statistik över dödsfall och skador i olika trafikmiljöer. Statistik kan man ju vända på enligt sina syften, men klara siffror vore att föredra. OO:s studier i beteendevetenskaper och statistik säger ju att det sällan finns en enda orsak bakom ett beteende. (Det påstås att i barnrika familjer finns det ett storkbo på taket, korrelationsberäkningar bevisar…)

OO har backat på en stillastående bil på egen gårdsplan (den stod en meter fel!), med olika bilar har hon dessutom snuddat vid dörrposter, hörn, stolpar och liknande ting. Inga katastrofala följder. En gång rakt  i diket på en byaväg, till följd av övertjockt grus. Bonden med traktor som skyndade till hjälp hotade med att ploga bort allt gruset:  ”Du är redan den femte jag drar upp den här veckan…”

Det är kanske ändå bäst att nöja sig med öppna spjäll på det här sättet hädanefter. I den hetta som nyligen låg över landet var det enda möjligheten för Lilla Mhy med chaufför. Ljudupplevelserna blir också ganska intressanta. Visste ni att ett staket åstadkommer ett helt annat ljud än en granhäck, till exempel?

Dagen idag, 13 maj

För 170 år sedan såg det inte ut så här här. Ingenting av det som syns på bilden kan rimligtvis ha varit med då.

Å andra sidan ser det inte ut så här idag heller. Bilderna är knäppta 29 april, för två veckor sedan, det hade regnat en hel del och småregnade fortfarande. Något senare kom den ännu pågående värmeböljan som väckte och förvackrade naturen.

Platsen är Gumtäkt (Gum från Gudmund, Gumme; täkt betyder nyodling, röjning), ca 4 kilometer nordnordost om Helsingfors centrum. Då, 13 maj 1848 en äng med strand, idag en park omgiven av livligt trafikerade gator/vägar och skolbyggnader. Uppe på backen Nordens största centrum för naturvetenskaper, Helsingfors universitets matematisk-naturvetenskapliga fakultet (har sett Linus Torvalds dator där, i en monter), mot stranden och något söderut yrkeshögskolor och yrkesskola.

Hit tågade studenterna från universitetet för prick 170 år sedan, sjungande Fredrik Pacius nya tonsättning av Runebergs dikt ”Vårt Land”, ackompanjerade av gardesmusikkåren.

Fredrik Pacius, 1809 – 91

Fritt sjungande (t.ex Marseljäsen) tilläts inte. Historikerna håller för att det var en av Uno Cygnaeus välregisserad fest, han var studentkårens kurator.

Uno Cygnaeus, 1810-88, ”folkskolans fader i Finland”

En ”vaccination” mot de mer revolutionära studentdemonstrationerna ute i Europa. Finland hade inte ”råd” att irritera den spända och nervösa kejsaren. Direkt efter festen sändes rapport till S:t Petersburg. Ca 300 deltagare, ca 200 inbjudna gäster. Ingen som helst revolutionär stämning.

De äldre höll tal, åtminstone Cygnaeus, kanske också Zacharias Topelius, som då (1842-60) var redaktör för den lilla tidningen Helsingfors Tidningar, dessutom professor vid universitetet.

Zacharias Topelius, 1818-98

Musikdirektören Pacius anförde musiken och sången. En fest i sann nationalistisk anda, det hurrades och skålades för kejsaren, tronföljaren-kanslern, universitetets myndigheter, Senaten, Finlands namn… En flagga hade också sytts, det finska lejonet omgivet av en lagerkrans. Finlands första flagga…

Skål, ja. 42½ dussin vinglas hade köpts, 18¾ dussin dricksglas. Och drickbart fanns det: 103 kannor punsch, 98 kannor carolina (vitvinsbål), 50 kannor bischoff (rödvinsbål), plus portvin, madeira och mycket mer. 91 kannor mjöd. Bakverk för 120 rubel. En kanna = 2,62 liter, varsågoda och räkna… Studenterna svingade säkert bägarna om och om igen, men rapporter berättar att dessa män flitigt uppvaktade damerna och bjöd på diverse godsaker ur glasen. Det var fest det!

Johan Ludvig Runeberg, 1804-77

Johan Ludvig Runeberg publicerade några verser ur dikten Vårt Land i Borgå tidning 2 januari 1847. Han ville, enligt utsago, skapa en nationalistisk sång för sitt land. Hela dikten publicerades i ”Fosterländskt Album” i april 1847. Runeberg själv tonsatte dikten, likaså flera andra. Pacius gjorde tydligen den pompösaste melodin (tror OO. Runebergs tonsättning känns mera som en visa). Runeberg var inte med på festen, han fick höra tonsättningen hemma i Borgå 29 maj. 1848 utkom verket ”Fänrik Ståls sägner”, första samlingen, den 11 verser långa dikten inleder. OO har kunnat alla! Utantill! Ett måste i Brännars folkskola…

1848 restes monumentet på platsen. Erik Bryggman (1891-1955) stod för muren, bassängen framför och planteringarna, Viktor Jansson (jo, Tove Janssons pappa, 1886-1958) för bronsmedaljongerna som regndrypande avbildas här. Historikern Matti Klinge (vars text det mesta här baserar sig på) hävdar, att om nationen Finlands uppkomst skall preciseras till ett datum så står 13 maj högst i kurs. OO vet inte om något firande idag. Så Grattis, nationen Finland!

En knapp halv kilometer från fotografens plats vid monumentet, i blickriktningen, kommer vattnet, Gammelstadsfjärden emot. Sant!

Trädgårdsdags!

Första lördagen i maj är en viktig trädgårdsdag. Det är dags att knycka, klippa och ta bort döda växtdelar, gambäföönon på grundspråk. Idag dock på ett speciellt sätt, det är ju WNGD – World Naked Gardening Day, Nakna Trädgårdsdagen. Nu är det då bara att gå ut i bara mässingen och krafsa på!

Mark Storey, konsultredaktör (bra titel…) för Nude & Natural Magazine, introducerade dagen 2005, då i september. Flera andra organisationer som vill främja en hälsosam syn på människokroppen anslöt sig, men ingen ”äger” dagen. 2007 flyttades den till sin nuvarande plats, troligen för att lite hänga ihop med Permakulturens dag, som firas dagen efter. Den lanseras som en dag för ogräsrensning, blomplantering och klippning av häckar. Den är ingalunda en ren ”plojdag”, den skall vara rolig, befriande och ge en reflektion om att ha en mer avslappad syn på våra kroppar. Man blir mera ett med naturen, vinden känns i hela kroppen, grässtråna kittlar lite överallt – allt på ett annat sätt än med kläder på. Det handlar inte om att exponera sig, helst sysslar man någorlunda väl skyddad för insyn i den egna täppan. Ovanstående skrev tidningen Allt om Trädgård förra året.

Men nu, femte maj?

Tja, väderprognosen ger ju vissa löften… Tidningen Expressen serverade några råd/varningar: Svenskt (finskt) väder, grannar, vassa redskap, stickiga växter, insekter, solen. En D-vitamindos på hela kroppen – men inte för länge.

Runda Rabattkryparen föredrar ändå Blåa Skogsbrytarens/Blåa Trädgårdsspökets klädsel. Ärmarna är redan perforerade av diverse rostaggar, knävecken minns angrepp av myror…

2013 ombads WNGD-deltagare twittra in bilder. En hel del kreativa kompositioner med förkläden, stora blad, spadar m.m. inkom. Intresserade ombedes googla. Då inföll dagen 4 maj, och anspelningar på Star Wars gjordes: ”May the fourth be with you”. (Star Wars Day 4 maj, ”May the Force be with you” – OrdOdlaren tilltalas av ordleken, men vet noll och ingenting om Star Wars…).

OO – naturist? Skönt att sitta ute helt näck en stund efter bastun, har verkligen bökat i växthuset (nästan) naken några gånger. Använder en droppe mindre nattdräkt än Marilyn Monroe gjorde, har praktiserat nakensimning i över 25 år… Att simma med baddräkt känns numera som att ha kappa på i vattnet. Gå barfota – jo, men inte i grovt grus, på het asfalt eller bland enbarr. Men vill ”leva i naturen” så mycket som möjligt. Älgflugor, myror och fästingar och större odågor skall dock inte föraktas, ”väl klädd” gäller, åtminstone nära/i skogen. Kryper definitivt inte i rabatterna utan skyddade ben.

Och tänker på Evert Taube och Cornelis Vreeswijk. ”Hoppsan sa, se upp i svängarna”, här kommer tre glada typer dansandes polka naturell med ordentligt finskt sting! Det vore en syn för gudar, kan inte låta bli att le åt hur det kunde se ut…

Trevlig Trädgårdsdag till er alla!