Parker och liknande – del fem

Borgå, Finlands näst äldsta stad, växte fram från och med 1200-talet, men först på 1830-talet fanns behov av en stadsplan. Den ”körde över” all tidigare byggnation, staden höll på att bli en rektangel indelad i sinsemellan symmetriska rutor. Men redan då vevades planen av och an, bitvis förverkligades, förkastades och förändrades den.

Det redan påbörjade parkområdet, finns utanför kartan uppe till höger, tog planen ingalunda hänsyn till. Ett kvarter blev ett stort torg (finns idag, jo), men kvarteren nedanför detta, mot ån, skulle vara kompakta bostadskvarter. Men det blev inte så.Borgås borgare hade nappat på trenden ”promenera i frisk luft” och ville ha parker att vandra, umgås och ”visa upp sig” i. Det var också populärt att se på båttrafiken på ån. Tsaren godkände en stadplaneändring 1863, och den smala parken mellan torget och ån kunde börja planeras, ett ”allmänt promenad- och samlingsställe för stadens invånare”, kallades ”Strömparterren”. Planen kom 1867, ”i modern engelsk stil” med gångar, gräs, buskar och träd; i mitten ett ”schweizerei” och en musikpaviljong, med plats för en staty närmast ån. Men det blev inte helt och hållet så heller. Idag börjar parken, Runebergsesplanaden eller -parken, från torget så här:Ni kan skönja två ”cylindrar” i mitten av bilden, här är de avbildade på nära hållOch när ni förstorar upp bilden ser ni gångbron över ån, byggd på 1970-talet. OO vänder nu ryggen mot Johan Ludwig Runeberg som står där schweizereiet troligen planerades.Han tittar mot ån han också… Skulptören Walter Runeberg erbjöd redan 1885 staden en staty av sin far , nationalskalden som avled 1877, endast materialkostnaderna ville han ha betalt för. Förstås nappade man, stadens borgare samlade illa kvickt ihop penningsumman. Här står han sen 30 maj 1885. Han plockades bort under kriget på 1940-talet, eftersom en bomb kreverade i närheten, men under alla år har han hyllats på plats med körsång och tal både 5 februari och 30 april. Varken konditori eller musikpaviljong blev det.Men gatan som bryts av av park och staty, den heter Runebergsgatan. Här blickar fotografen norrut. Och från åsidan ser parken ut så här:Till höger har funnits en kiosk, men inte under de tider som OO upplevt. Och de kurviga gångarna är helt i OO:s smak!

Parken planterades från och med 1870-talet, det finns flera ”bildbevis” från 1800-talets slut, då parken kanske var som vackrast. Kring Runebergs staty åstadkoms storartade sommarplanteringar vartenda år. Men en park håller inte i evighet. Träd blir stora, buskar har inte hur lång livslängd som helst, idealen för hur en park skall se ut växlar. Det har hänt mycket under årens lopp. En planerare på 1950-talet ville t.ex. förnya parken så att både gångar och planteringar skulle vara raka med vinklar i 90 grader…

Den senaste restaureringen av parken har gjorts under de senaste tio åren, med en återgång till stilen för 150 år sedan.Ta en titt på sittplatserna, till exempel. Bänkarna håller stilen från 1870-talet, OO tycker att de verkar stå på stadiga medar. Trädplanteringen bakom är också i den tidens anda, bildar en mjuk vägg, en smått romantisk inramning.Blommande buskar har också återinförts. Gullregnen har avslutat sin blomning, OO har också noterat en hortensiaplantering, en buskrosrabatt, någon syren och små blommande träd. Här syns också dagens servering i parken, en restaurang. Kaféet mittemot som har stans smarrigaste tårtor (bland annat) har också en liten uteterrass. Och bocken har fått en stadigvarande plats i rhododendronbusken. Den donerades av en antikhandlare 1838, torde ursprungligen ha stått vid något palats i Ryssland, enligt OO:s dunkla minne. Den har flyttats lite av och an i parken under årens lopp, men nu står den nöjd och blickar ut över torget:Och bakom husen i bakgrunden kan vi ana det som är staden äldsta park, stadsparken.

OO har ångat genom den här parken åtskilliga gånger på 1980-talet, som en ynka bit av arbetsvägen, mellan buss och bil. Tack och lov har den nu utvecklats till att vara mera ”vistelsepark”, även om den allt fortfarande är en genomfartsled för fotgängare och cyklister. OO har suttit där flera gånger – i väntan på bl.a. den kära tandläkaren, som har sin mottagning alldeles i närheten…

Parker och liknande – del fyra

OrdOdlaren fortsätter sin stadsvandring, visar en snutt igen. Fotograferar lite vid varje stadsbesök, bilderna är av olika ålder, men strukturen är ju densamma, så det borde vara helt ok. En kartbit kan kanske vara lite till hjälp:Längst nere  i högra hörnet finns Fjärilsparken, det oregelbundet gröna i det gröna, så att säga. Sen kommer två nästan sammanvuxna hus, i norra ändan finns Levins källare, som torde synas. Därefter börjar den 4-500 meter långa Östra Åstranden, som år för år under det här årtusendet har snofsats upp med planteringar, stenläggningar, kiosker, caféer, båtplatser… Västra åstranden kommer så småningom att berättas om på detta forum, där finns obebyggt och omstritt – och en hel del lera som grund.På väg norrut. Lummigt. Träden här är planterade på det här århundradet.En bit längre norrut svängde OO 180 grader. Det rosa huset som skymtar längst borta (förstora upp bilden) har Levins källare som grund. Gott om utrymme, snyggt i kvällssolen!OO gick inte hela sträckan, vände ganska snart efter denna storstadsmässiga vy, under den relativt nybyggda Alexandersbron. Den syns överst på kartbilden ovan. Här finns silverpilar kvar, de flesta (tack och lov, tycker OO) har fått stryka på foten och har ersatts med bl.a. vresalmar. OO har inte gett sig in på att studera trädsorterna bättre, längre upp planterades lindar redan för ca 130 år sedan, och de har garanterat förnyats, även om en del är härligt knotiga:Hoppsan, här kom följeslagaren med på bilden! Lilla Mhy längst till höger. Märk väl husen, väldigt stilenliga och vackra. Det bor folk i dem, de är ingalunda muséer!Här klänger sig klockrankor upp från jättekrukorna. Den här ”uppsättningen” vill OO fotografera på nytt i september, då kan den se ”hurja” ut. Klockrankor växer så det knakar och syns från timme till timme, nästan.Bänkar att sitta på, inte så värst väl frekventerade. OO provsatt, men eftersom hennes ben är av taxlängd blir det sällan helt bekvämt för både rygg och lår och ben och fötter, så sittstunden blev superkort. Och det som skymtar till vänster skulle ju avbildas:Förr fanns det brunnar med karakteristiskt utseende här och där i stan, där stadsborna kunde hämta sitt bruksvatten. Två finns kvar, men åtminstone den här har flyttats lite av och an under årens lopp – där torde inte finnas brunn under, kanske inte ens vattenrör. OO vet faktiskt inte. Men snygg är den, och pryder sin plats mitt i det moderna.

Fotograferingssessionen började lida mot sitt slut, kameran blev väl använd denna dag, eftersom huvudmålet var rosariet och de rosor där som skall bli en väggkalender för år 2021 – Trädgårdsföreningens projekt. Men medge, att stadsbor och turister har ett vackert och välskött ”vardagsrum”. Tack ”snälla stan” för det! Även om OO sällan är där…Men ännu en sväng lite norrut, från Alexandersbron börjar Alexandersgatan med denna backe – andra ändan av denna gata visades i ett tidigare inlägg. Hit kommer bloggen så småningom, Runebergs hem och Fredrikas trädgård. Där var öppet hus senaste söndag, precis som här:OO är hemma! En del av den privata, egna oasen, som besöktes – trots regniga dagar före – av sisådär 130 gäster i söndags, 5 juli. Och igår kom ett knappt dussin glada gäster till! Verkligt trevligt!Pionrabatten i förgrunden är så gott som utblommad, förutom ljusröda ‘Sorbet’. Men klätterrosen på porten exploderade i sin gräddgulvita fägring precis inför Öppen Trädgård 2020. Och så den doftar… Går och snusar några gånger per dag…

Parker och liknande – del tre

Dags för en frimärkspark. Ur fjärilsperspektiv troligtvis enorm. Har inte stegat runt den, men enligt kartan vidpass 10 x 25 meter. En verkligt stor rabatt, men park? Hm. Med husutsiktoch åsiktEn blomplätt i det gröna. Fjärilsparken i Borgå, drygt tio år gammal. ”Nånting” har funnits där förr, vad minns inte OO. Hör inte riktigt till tassemarkerna eller bilkörningsrutterna. 2008 ”drabbades” Borgå stad av av en donation på en stor mängd blomlökar i tre års tid. Nånstans skulle de planteras… Men sen? Efter blomningen är ett fält med vårlökar inte världens mest vackra syn. Så nån kläckte idén: Fjärilspark!OO besökte parken i så att säga mellansäsongen, i slutet av juni. Av lökväxterna syntes föga spår, och fjärilsfångarna hade inte nått sin fulla prakt. Här ovan skall det visst bli vitt! Nästan blott blått hade börjat visa sig…Fråga inte efter växtnamn. Undrar fortfarande varför parkupprätthållare inte kan idka upplysningsverksamhet för nyfikna. Stjärnflocka finns däremot i parti och minut i OO:s rabatter också…Och när OO fastnade för den här parkutsikten, då blev hon verkligt glad. Kändes som hemma, ännu mer:Ogräs, tistlar, ”fryken fräken” – – något som OO får slåss med till lust och leda i sina rabatter. Ju mer man river, desto mer dyker upp efter en månad, ungefär. Jordstammen som gör uppstickarna ligger lågt och onåbart i leran. Och stadens parkarbetare är inte för många.Rätt så snygg bild, eller hur? Här kommer fjärilarna att fira fester, tids nog. Kan inte vara annat än buddleja, enligt den tillfälliga fotografen. Måste besöka parkplätten om några veckor, bara föra att jämföra. Men man kan ju höja blicken också:Och där, på andra sidan ån, där tronar motionsfolkets nya stolthet, till höger om skidliften till den enorma slalombacken. Det mörkaste strecket. Den omdiskuterade konditionstrappan. Trappsteg som OO kan lägga sig tvärs över, en meter sextio centimeter breda. 336 stycken, 200 meter som bär 55 meter över havsytan. Öppningen av härligheten skedde så sent som första juli i år. Lite trist med en rak trappa, tycker OO som gillar kringelikrokar. Utsikten lockar, men lungorna och höger vrist bromsar.OO vandrade norrut en bit. Den här figuren finns på källarfönstren i det rosa huset. Levins källare. Huset kommer att skymta i ett framtida inlägg. Huset byggdes 1843 (det hände en massa i Borgå vid den tiden) av den 25-åriga Carl Axel Levin, och källaren, välvd och vacker, innehöll brännvins- och likörfabrik. Helt lagligt, förstås. Senare byggdes en större fabrik på andra sidan gatan.

Sonen Oskar Levin var en kulinarist av stora mått, med bl.a. Albert Edelfelt och Ville Vallgren i umgänget. Det åts gott på otaliga fester i huset: rökt ankbröst, ålgelé och hummer, sen kom 1000 kräftor som sköljdes ner med sherry, därefter den berömda fisksoppan på flera fiskar, bl.a. abborre, forell och kräftstjärtar med potatis och persilja – allt med lämpliga ”husets drycker”. Så berättar Ville Vallgren som skrivit böcker om sitt liv i allmänhet och mat i synnerhet.

Dåförtiden hyste källaren ett husdjur – en björn. Det påstås att de stadiga gallren togs bort först 1987, när källaren gjordes till den mysiga beställningsrestaurang som den är idag. OO har besökt den en gång – utan kamera. Björnen fick också vistas ute, stadigt förankrad vid ett träd. Kanske så långt som dryga 100 meter söderut, vid den nuvarande fjärilsparken? Björnen skänktes senare till ett zoo i Paris. Oskar Levin avled 1905, troligen i en ålder kring 50-60.

Utmanande utmaning, del 3/3

Inspirationen rann till med besked när den sista lilla knuten på v löste sig. Vänster hjärnhalva har i natt gjort ett imponerande arbete och organiserat det kreativa kaoset i högra hemisfären, och här kommer de fem sista på v, alla snuddar vid ”resa” – på ett eller annat sätt.

Yrke: växeltelefonist.

Fint ord. Tidsresa till barndomsbyn på 1950- och 60-talen. Där sade man bara ”Hilma”, och alla visste. Kanske hon visste allt…? Nä. Hon var snäll, skvallrade inte. Hilma ”po sentraalin”. Här sitter hon vid det för den lilla flickan fantasieggande centralbordet, där luckor ploppade upp och förenades med spännande pluggar som alltid hade tillräckligt lång sladd…Hilmas säng stod strax bakom centralbordet – kom det nattsamtal gällde det att reagera snabbt, då var det ofta fara å färde. Ruth jobbade också där, hon var OO:s kompis´ moster, och de små flickorna satt ofta helt fångade och iakttog verksamheten. Tänk, så telefonin har utvecklats och invecklats…

Kvinnonamn: Vanessa.

2009 flyttade Vanessa in i samma by som ovan, och OO måste resa 450 kilometer för att träffa henne. Tur att det finns andra möjligheter. Hon är nu minst sagt etablerad i trakten och har ”importerat” en och annan godsak,bland annat romkakan. OO fick receptet och här är detta köks andra någorlunda lyckade försök. Rom – drycken, inte små ägg – ingår i smeten, och den ugnsvarma kakan skall dränkas i en smör-socker-romblandning. Smaskens. Har gjort succé på tebordet, fler blir det.

Mansnamn: Valio.

Va? Tänker säkert en och annan av er. Namn? Snarare smör, ju! (Oj, så OO har blivit bra på att hitta röda trådar…). Elva personer i Finland, lika många i Sverige, bär det förnamnet. Samt lite, lite här och där i världen. På en svensk namnsajt sägs det att man inte vet vad ordet betyder. Jaha. Rena rama finskan (uttal: valiå, alla ljud korta, betoning på a-et), betyder elit, champion. Och en gång på 1990-talet blev OO skjutsad från Strasbourg till järnvägsstationen på tyska sidan av ESF:s (European Science Foundation) chaufför Valio (Valiåå). Kände sig allt lite ”förnäm” i baksätet på den svarta bilen. OO:s väninnas man jobbade inom organisationen ifråga.Valio, det är ju annars mjölk och mjölkprodukter för hela slanten. Grundades 1905 som ett kooperativ för smörexport, endast de bästa mejerierna fick vara med, eliten. Sen utvidgades det ”hit och dit”, blev marknadsledande och dominerar ibland för mycket i branschen. Artturi Ilmari Virtanen (1895 – 1973, nobelpristagare 1945) var innovativ laboratoriechef i företaget sen 1921, även om han hoppade till universitetet lite då och då…

Något som beskriver en människa: visuell.

Svårast. Tills OO kom på att hon kort kan beskriva sig själv! Ser det mesta i bilder. Ibland skapar hjärnan lite väl konstiga sådana. Behöver bilder – och associationer – för att komma ihåg saker och ting. Kan utbrista: ”Jag minns inte vad/hur, men minns att jag tänkte/såg… Ja just ja!” Och minnesbilden är klar. I den här ”grovindelningen” av hur människan fungerar är OO mest visuell, ganska mycket kinestetisk och ytterst lite auditiv. BJR (med gott musiköra) lägger patiens och ”ser” på film samtidigt, ”jag hör ju!” Fungerar inte för OO.Apropå ingenting så fick OO nyligen den här bilden. Tagen 1916. Farfar sitter framför ”bodan”, byvägen syns, likaså det kära träsket bakom. Stockdelen fanns kvar i OO:s barndom, utan ”veranda”. Den var knappeligen byggd ”till lyst”, även om farfar hade vistats i Amerika. OO ser samma småfinurliga leende i mannen som dog 1928 som i sin pappa och i systersonen som hämtade Vanessa från Amerika. (Igen en ihoptråcklad röd tråd!) Bilder är bra och intressanta, speciellt de gamla. Visst har ”kamerakonsten” utvecklats, men man tog ack så skarpa fotografier för över 100 år sedan också!

Något som finns i varje hem: virknål.

1978. Två veckors resa till Tyrolen med avsikt att njuta av utsikt på vandringar och utflykter. Fungerade bra, tills byn drabbades av hällregn i två dagar. Boken slutläst, vad göra? Beslut: ha alltid virknål eller stickor i bagaget, garn får man alltid på plats. Dock är det mest påbörjade virkningar och stickningar som medföljt på de flesta resor. Skön sysselsättning. Och redskapen har också kommit till annan användning på resorna. Osagt vad.

Skrivet tisdag förmiddag, det regnar. Skönt för naturen, luften, OO…

Utmanande utmaning, del 2

Nu är det plats för en plats, ett djur och en blomma. Kunde ha tagit det närmaste, det faarliga och ett vanligt ogräs – Veckjärvi, varg och vitplister, men det blev nu inte så. Lite resande skall rymmas in!

Plats: Venedig

2000 och 2013. Första gången med en grupp elever på skolbesök i Legnago, med utflykter i trakten. ”Det är trevligt att gå vilse i Venedig”, sa OO:s värdinna som stannade hemma den dagen. Två italienska lärare skulle ta hand om de två finländska, men busungarna i oss tog över, vi ville inte sitta inomhus i två timmar och äta italiensk långlunch. Vi smet i ett obevakat ögonblick, helt enkelt. Vi upptäckte piazzor, små kanaler, gränder och hus. Och så vi njöt av buset!Hur högt uppe måste man bo?

2013. Medföljande på körbesök. Hela gänget bodde på Lido, Vaporettonätet och -systemet blev bekant, likaså större delar av staden än förra gången. Vaporettohållplatser:Höjdpunkten för kören var att delta med körsång i mässan i Marcuskyrkan, där den officerande prästen tog upp en spontan applåd!Kören gav en konsert i Basilica di Santa Maria Gloriosa dei Frari, där Claudio Monteverdi (1567-1643) är begravd. M, som inte har mycket till orienteringsförmåga att tala om, gjorde gärna OO sällskap på en ”gå vilse”-vandring från Marcusplatsen till den kyrkan. Då och då visste OO verkligen inte ”va vi va va”, men efter att ha korsat Canal Grande över Rialtobron blev det ganska så lätt att hitta. Köpte glass på italienska (det behövs inte många ord) också!

Djur: vikunja

2014, Peru. på en sydamerikansk odyssé. Kameldjuren på den kontinenten gäckar.Vilken som är ursprunglig, vem som härstammar från vem finns det olika åsikter om, de lär dessutom kunna para sig med varandra, så det finns minsann varianter. Lama, alpacka, vikunja och guanaco – de två sistnämnda anses ”otämjbara”.Vikunjan lär ha den finaste ullen. Baby-alpacka är silkeslent och skönt, men mama-alpacka duger också bra åt OO. Resegruppen besökte ett traditionscenter med djur, garn, färgning av desamma, människor som spann med slända, vävde på olika sätt. Där fanns också majs- och potatisutställning. Majs i ett otal olika färger, potatis i likaså en mångfald av former.Högt uppe betade troligtvis vikunjor, bilden är starkt uppförstorad. Och en av dem formligen sket i verksamheten där nere!De här två skönheterna fanns på närmare håll, varken spottade eller nafsade eller bet. Sort? Vet ej. Det vänstra örat är lite roligt, eller är det något annat?Den här färgvarianten tilltalar OO:Det sägs att inka-folken drev in vikunjorna i stora inhägnader, klippte dem (hur klipper man icke-tama djur?), sen fick djuren leva i vild frihet igen. Sen kom conqvistadorerna och sköt med gevär. Nuförtiden försöker man bevara dem. Guanacon är ännu mera sällsynt, finns mest längst söderut på kontinenten.

Blomma: vallmo

Nu blev OO lat. Här ses två rader av fem i BJR:s och OO:s äppelgård. Det är bara att resa knappt 150 steg för att nå den. Själva blomman har rest mycket och länge. Vallmo odlades i Mesopotamien för åtminstone 5000 år sedan, den har också påträffats i egyptiska gravar. Visst har OO också påträffat vallmo på resor, kommer just nu ihåg fälten i Polen på 1980-talet…Stora ”flaiskor”… I grekisk mytologi förknippades vallmon med Demeter, fruktbarhets- och skördegudinna. Om det växte vallmo på fälten ansågs det bli stor skörd. Tydligen äppelskörd även i år, vallmoplantorna blir fler och fler för varje säsong – barnen bosätter sig i mammans grannskap, barnbarnen flyttar lite längre…

Avsnitt 3 anländer om någon dag. Det finns små knutar att lösa innan det kommer på pränt…

Utmanande utmaning, del 1

Klädesplagg, dryck, mat, plats, djur, blomma, yrke, flicknamn, pojknamn, beskrivning av en människa, något som finns i varje hem. Alla skall börja på första bokstaven i ditt efternamn. Vad kommer du först att tänka på?

Den här ”utmaningen” fiskade OrdOdlaren upp hos sin finska bloggväninna Päivi. Eftersom Päivi är resebloggare har OO fått för sig att det mesta hon skriver om skall ha nån form av reseanknytning. Det blev en del funderande, inte minst vad gäller illustration, som for rakt åt fanders emellanåt. Häng gärna på, det har varit lagom jobbigt att tänka ut! Det här blir dessutom i tre-fyra delar, OO har ju sina historier som blir längre än planerat…

Klädesplagg: väst.

Indien, religionslärarresa ca 1995. Vår indiska reseledare Harsh tillhörde brahminkasten, och på de heliga orterna Rishikesh och Haridwar klädde han sig traditionellt, hade kastmärke i pannan och visade vattenceremonioch offerceremoni vid Ganges. Viktigt att ge och ta emot med båda händerna, för att visa bl.a. god vilja och tacksamhet.Harsh verkade högdragen, men satt ofta i bussen tillsammans med OO, pratade, frågade, lyssnade och småskrattade åt finländskans tokigheter. Han beundrade foton av de två finska hästarna som OO då ägde. I Agra ville han visa bilderna för en hästpolospelare, då var han verkligt ivrig att få tag i OO, som sen visade och förklarade för den synbarligen smidiga unga mannen. ”Spelar många personer hästpolo i Indien?” frågade hon. ”Nej, enbart vi som är av kunglig börd”. Jaha… OO höll god min – tror hon.

Men väst??? En av medresenärerna, Matti, hade en skinnväst, ihopsydd av olika stora och oregelbundna bitar i olika bruna nyanser. Harsh beundrade den många gånger. Matti beslöt att vi skall ge den som tackgåva åt Harsh, en bekant till Matti hade sytt den och han kunde lätt få en ny. Gåvan överräcktes med båda händer, Harsh tog emot med båda sina händer, sade avmätt, med lite, lite darr på rösten: ”I thank you”. En nordbo skulle ha hoppat och kramat och tjutit och gråtit… Vi visste ändå att Harsh uppskattade gåvan. Bild? Nää-ä.

Dryck: Vatten

2019, Estland. OO har länge hävdat att världens bästa vatten finns på Island. Nu finns en allvarlig konkurrent: Kärdla på Dagö. Ett meteoritnedslag för länge, länge sedan har gjort att det finns artesiska brunnar i en viss del av den lilla staden, bara att sätta ner ett rör i marken och börja bygga upp en trädgårdsdamm:Och förstås fick vi smaka på vattnet – brunnsvattnet, alltså. Verkligt friskt, fräscht, klart och gott. Kan man säga ”gott” om vatten?

Maträtt: Valkött

1990-talet, Island. Bild saknas, förstås. Så vi börjar med isländskt vatten, nästan frusna Gullfoss i februari 2010. En gång har OO stått på den låga udden på bilden, i sommarregn…Mera vatten: Strokkur, som OO har otaliga bilder av, är helt fängslad av fenomenet med uppsprutande hett vatten. En bättre bild finns i OO:s bildsamling, från första islandsresan för sisådär 30 år sedan. Så här ser det ut någon sekund innan bubblan först liksom spricker i bitar, och sen kommer vattenkaskaden.Väninnan B var med på en resa till den spännande ön på 1990-talet, hon ville prompt smaka på valkött. Snälla reykjavikväninnan S ringde till sin kompis som var kock på en liten restaurang i närheten. Jovisst, det fanns valkött, men inte på menyn. Bara att komma dit och berätta vem man var. Sagt och gjort, finländskorna traskade iväg och fick sina valköttsportioner, en grytliknande rätt. Mörkt kött, konsistensen påminnande om lever. Inte någon speciell smaksensation, men… I varje fall roligt att ha smakat!Nej, här är inte valkött. Bara en fjärdedel av en fiskdisk i Reykjaviks utkanter, 2010.

Tillbaks till restaurangen. En reslig mansperson kom fram: ”Ursäkta, men jag kunde inte hålla mig när jag hörde finlandssvenska”. Skådespelaren/trubaduren trevliga Arto dök upp! Han var på visturné med manliga trubadurer från alla nordiska länder, och allt tydde på att de ville ha nattsuddarsällskap. Därav blev intet, B och OO firade sista kvällen på Island, väckning klockan fyra på morgonen…

”Fortsättning följer i nästa nummer”!!!

 

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 48 086 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Sista försöket

♥ HÄNT - KÄNT - TYCKT - TÄNKT ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Gotlandsnytt

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.