Halvvägs – nästan

Sannäs. OrdOdlaren gillade ordet från första stund när hon hörde det för några årtionden sen. Sabelhierta som ”grundade” gården, Sandnäs gård sisådär i 1600-talets början är ju inte heller ett fyskamnamn, tyvärr utdött. Att OO skulle börja bo i Sannäs fanns inte på kartan för 12 år sedan. Men här är en karta:

Byn har tydligen först ”bara” varit gården, som dominerat allt. Ansamlingen av byggnader väster om ån (ovanför gröna ordet hauta) är numera kurs- och konferenscentrum, inte i ”adlig” ägo. Ingen butik, post eller bank, ingen service förutom svenska lågstadieskolan (årskurserna 1 – 6), som nu fått flytta ut i baracker och politikerna grälar – nåja. Den blekgröna inritade figuren längst till vänster och väster är BJR:s och OO:s hem på jorden.

En kilometer mot nordost längs den spikraka röda vägen finns ungdomsföreningslokalen (jo, de heter ”lokal” här, de hus som dök upp som svampar ur jorden för cirka 100 år sedan. Vet inte åldern på denna) Hagaborg, markerad med olämplig färg, rött, på kartan. Ett intressant hus med ”möjligheternas veranda”, och dit kliver nu OO iväg för att kolla koordinaterna som dyker upp i ett fönster, de första var 60.414972, 25.820271. Hon hamnade vid gröna plutten längst österut på kartan:

”Ekbackens eklund”, med text enbart på finska, fy skäms, Helsingfors universitet! I Sannäs är vi unika, Ekbacken är troligtvis Finlands östligaste mera vidsträckta naturliga eklund. En stor bamsing, cirka 6 meter i omkrets enligt OO:s trädomkretsmått, utbredda armar, växer där omgiven av diverse andra ekar och träd huller om buller. Med andra ord svårfotograferad. Torde vara inne i ekfas 2: växer i 300 år, lever i 300, dör i 300… Byn är ekrik, på BJROO:s tomt växer minst tio, i yttersta början av ekfas 1. OO blev ektokig och hittade ingen fågelholk…

Här ser ni en orsak till namnet Sannäs, en smal sandås och den hett åtrådda fågelholk nummer 2. På kartan gröna plutten längst söderut. Här gömmer sig dessutom en av byns rikedomar, grundvattenområde. Vägen till höger går söderut längs den smala åsen som börjar vid Hagaborg till byarna med de trevliga namnen Ylike och Norike, bland annat. Jovisst de två byanamnen är hur svenska som helst!

Ungdomsföreningen ordnar i april en lätt variant av geocaching. Två gånger per vecka avslöjas koordinater i Hagaborgs fönster, sök upp fågelholken, anteckna din signatur i häftet i holken, ta en selfie och sänd den till ett visst nummer och du är med i en utlottning. Nu är OO Tågsbackavägstanten och deltar tillsammans med övervägande barn och familjer, verkar det. Spegelvända selfier är inte OO:s melodi…

Holk 3 var inte heller placerad på tantvänligt ställe, plutten vid ordet Ekdal (ek, jo…). OO (eller TT) spanade och spejade på söndagsmorgonen. Såg något glimta till uppe på sand(!)kullen, men hur ta sig dit? En omväg via en risukasa (rishög) lyckades, fotade enbart vänster hand – och belöningen blev en vinst i ”deltidslotteriet”. Extra bonus var årets första blommande tussilago. Hasade sen ner till vägen, cirka två meter, blöt sand fastnade på baken.

Holk 4 behövde inga koordinater. Den bara strålade på långt håll mot OO-TT längs den vanliga traskarvägen, 300 meter hemifrån. De sökare som kommer från Hagaborgs-hållet har det svårare, ett litet buskage döljer holken. Smart.

Varje holk placeras cirka en kilometer från Hagaborg. Fem återstår. OO har gissat två platser för två holkar, få se… Koordinaterna för holk 5 finns redan, men diverse krafs- och skrivarbeten hindrar tanten att ge sig iväg. Ikväll, kanske…

Ett verkligt trevligt initiativ av ungdomsföreningen, har försökt få den lokala världspressen att intressera sig för det, men vete fåglarna… Häh, fågelholkar! OO-TT förmedlar härmed som tips till andra byaföreningar i Finland. I Sverige finns Hittaut, mera utstuderat, långvarigt och organiserat av Svenska orienteringsförbundet.

Varje inskickat foto (holk + hittare) ger en lott i slutlotteriet. Mer än dessa priser lockas ändå OO-TT av upptäckarglädjen och av att ha ett mål och ett motiv för sina små vandringar. Tack, Sannäs ungdomsförening, och fortsätt!

Fem månader

… och det intensiva senkvällsförhållandet är över. Det hetaste, alltså. Förhållandet kommer att bestå, blott guldkornen hittas då och då.

Den minnesgoda (?) läsaren kan eventuellt dra sig till minnes kappsäcken i november, den som släpades hem fylld med ”lätta” deckare på svenska. OO sorterade och ordnade, böckernas antal var över 80, varav 29 Agatha Christie. Två visade sig vara dubbletter, och så var de bara 27 (och så var de bara… som titel fanns inte med, vad OO minns). Nu börjar de ta slut. Läsandet inleddes alldeles i slutet av november. Ho letto solo a letto! Ett favorituttryck på italienska…

OO började med böckerna med Hercule Poirot. Hur många de var har glömts, en stor del av dem har gått vidare till följande läsare. Glömde att anteckna titlarna, men kanske mottagaren kan servera dem i sinom tid. De böcker där den goda vännen Hastings fungerar som berättare blev favoriter. Humor, snäll ironi och självdistans, samt härliga kommentarer till Poirots många egenheter och betonande av sin överlägsenhet, de grå cellerna, att han förstår sig på människans psykologi – verklig ”berättarsnärt”. I åtta av de cirka 35 böckerna med Poirot som huvudperson berättar Hastings. Dessutom finns det ju noveller där dessa två figurerar. David Suchets ”belgiska engelska” och hans gångstil är oefterhärmliga i de filmatiseringar som ständigt rullar i TV-kanalerna.

Miss Marple (egenhändigt foto av TV-rutan) finns i 12 böcker. Jämfört med böckerna tycker OO att Julia McKenzie och Geraldine McEwan gör henne mera söt och småfinurlig, där hon sitter med sin evinnerliga stickning och sin väska. Däremellan är hon nyfiken och skärpt när det behövs, spelat disträ däremellan… En trevlig figur, så borde man bli… Agatha Christie gjorde samma fel med båda sina storstjärnor: hon gjorde dem för gamla från början. Dessutom lär hon ha tyckt att Poirot var odräglig…

Miljöerna i ”Marple-filmerna” är dessutom… ja, förståsigpåarna har döpt hennes miljö till ”Mayhem Parva”, en isolerad by befolkad av övervägande människor över medelåldern, präster och bridgespelare och några till…

En rolig figur som dyker upp då och då är deckarförfattarinnan Ariadne Olivier – som troligen får ge uttryck för Agathas egna frustrationer då och då. Hennes stora bokhjälte är finländaren (!) Sven Hjerson. Ett verkligt äkta finskt- eller finlandssvenskt klingande namn… Sen finns ju också detektivparet Tommy och Tuppence i några böcker. En av de sista OO läste är deras första ”fall”, fullt med spänning i hela boken.

Agatha Christie, född MIller 1890, avled som lady Mallowan 1976. Äktenskapet med Christie 1914 – 1928 ändade i skilsmässa på grund av hans otrohet 1926 (skilsmässoprocesserna tog tid den tiden). I december 1926 var Agatha försvunnen, hennes bil fanns i ett kalkbrott och efter 11 dagar hittades hon på ett hotell, hävdande minnesförlust. Något som har stötts och blötts i flera soppor, men själv höll hon fast vid minnesförlusten i hela sitt liv. I en och annan bok förekommer också minnesförlust, i en en klart simulerad och med stor framgång.

Hon debuterade 1920 och var aktiv i över 50 år! Antalet böcker går egentligen inte att beräkna, hon skrev ju också teaterpjäser (Råttfällan…) och ”vanliga” böcker, noveller… Varifrån fick hon idéerna, hur lyckades hon hålla ihop myriaden av figurer i varje bok? Giftmordsexpertisen inhämtade hon under världskrigen, hon jobbade på apotek under båda. En inspirationskälla var förstås hennes andra man, från 1930. Den 14 år yngre sir Max Mallowan var arkeolog som var specialiserad på Mellanöstern och de bodde i de trakterna i flera år (Mord i Mesopotamien, bl.a…)

Men varför avbildas storheter ofta som gamla? Se på bilden ovan, den verkar vara den vanligast förekommande. Därför också första bilden i detta inlägg, den föreställer författaren som ca 30-åring, då hennes popularitet började. Fundera på hur era inre bilder av avlidna författare och konstnärer av olika slag ser ut…

Nu inväntar OO biblioteksöppning och hoppas på att komplettera sitt läsande. Men först behövs en lista på de lästa titlarna…

Ho letto solo a letto = jag har endast läst i sängen.

Aprilrosen

Månadens ros planterade hösten 1998 som ‘Bicolor’, kapucinros. När OrdOdlaren träffade den på allvar i juli 2015 såg den inte så elegant ut. Den hade haft några blommor, men något minne av hur de såg ut har OO inte.

OO grävde på nätet och i böcker, den speciella rosen vars blommor är orangeröda på insidan och guldgula på utsidan lär ha funnits redan på 1500-talet, vissa källor hävdar att morerna i Spanien (1400-talet) odlade en sådan ros. Den lär vara en så kallad knoppmutation av mörkgula Rosa foetida. OO tar sig friheten att publicera en bild som Inger som har ett enormt arkiv med rosbilder vänligen har ställt till OO:s förfogande:

Snygg och speciell, men… Rosen i rosariet stod på en mager och torr plats, utsatt för kall nordanvind mest av alla rosor. OO läste att den vill ha ljus, värme och god jord för att blomma.

Så kom våren 2016, trädgårdsföreningen som äger rosorna fick ett krasst besked: klipp ner alla rosor på halva området, markera vilka som inte lönar sig att hålla kvar. 23 rosplatser. Allt skall förnyas, rosorna kommer att ”lagras” på annan plats medan arbetena pågår. Rosorna klipptes och 10 fick dödsdom. En intensiv kamp följde, OO var nervös inför mötet med konsulten som planerat det hela – tills hon märkte att hans nervositet verkligen var påtagbar, han såg tydligen en argsint kärring med näbbar och klor… Kort sagt, det resulterade i en win-win-situation.

Få rosor flyttades, tack vare den unga långa arbetsledaren på plats. OO hade velat hoppa upp och krama honom, men den gärningen hade troligen klassats som barnarov, så… Mot slutet av sommaren fick alla rosor (hälften av rosorna i rosariet) gotta sig i näringsrik och djup mylla och i september samma år kunde vi plantera nya rosor i stället för de utgångna.

Det fanns dock ett stort men. En stor lucka mellan nyplanterade ‘Cramoisi Picoté’ och gamla ‘Minette’. BJR och OO beslöt sig för en kupp i egenskap av föreningens ordförande med rosdrabbad hustru. En sen eftermiddag grävdes ‘Bicolor’ upp – de underjordiska delarna såg ut som två sämre sortens vedklabbar med några konstiga utskott. De grävdes ändå ned i det befintliga hålet mellan de två ovan nämnda rosorna. OO kröp på knä och arbetade utan handskar i den goa myllan.

Så hördes en röst, på finska, från ovan: ”Aha, här har vi våra flitiga rosarbetare!” OO höjde på huvudet och såg en blond leende kvinna, och utbrast: ”Vem är du då?” ”Leena Koponen, jag är sjukhusdirektör här”. OO flög upp och betraktade sin smutsiga hand. ”Nej, nej, vi behöver inte skaka hand”, sa den blonda, skrattande.

Det första mötet med sjukhusets högsta lokala ledning var kanske inte riktigt… liksom… Nåja, igen förkortas historien. Sjukhusdirektören är synnerligen välvilligt inställd till trädgårdsföreningens arbete, hon missar inget tillfälle att berömma de vackra rosbuskarna, betonar att en vacker miljö är till fördel för sjukas tillfrisknande, hon har bjudit in föreningen till tillställningar… Hon deltog med glädje i rosariets återinvigning 13 maj 2017 – samtidigt 20-årsdag -, höll tal och klippte det symboliska rosbandet:

Den förflyttade rosen visade fräsch tillväxt redan 2017. Tyvärr sviker både minnet och bildarkivet angående 2018, tror ändå att de första, helt gula blommorna visade sig då. Den här buskbilden är från 2020, det börjar bli lite trångt om saligheten:

Rosa foetida blommar i juni och är ett glatt utropstecken på sin plats, omgiven av flera rosor i rödrosa nyanser, två vita och ytterligare en gul, betydligt ljusare.

På dess gamla plats växer nu en tåligare ros, men inte heller den mår riktigt så bra som vi vill. Grävande och en stor mängd näringsrik mylla skulle kunna hjälpa, men nordanvinden är en värre fråga. Sjukhusdistriktets yttersta ledning finns på avstånd på alla sätt, ett tungrott ämbetsverk. Snart ser vi vinterns följder.

Gamla glimtar… – Ajurmand Banu Begum

Betrakta bilden. Slappna av. Förstora upp bilden. Kisa. Det kan hända att något framträder i morgondiset! OO tror att Shah Jahan inledde varje dag av sina dagar mellan 1658 och 1666 (då han dog, 74 år gammal) med att titta på den här vyn. Han hölls i husarrest av sin son i fortet där OO knäppte bilden 330 år efter hans död.

Plats: Agra, vid floden Yamuna i Uttar Pradesh, Indien, lite på 200 långa indiska kilometer söder om Delhi. Shah Jahan tittade på mausoleet som han låtit bygga över sin älskade favorithustru, mera känd under sitt smeknamn Mumtaz Mahal, palatsets utvalda. Hon dog när hon födde deras fjortonde barn 1631, 38 år gammal. De hade varit gifta i 19 år. Sju av barnen levde till vuxen ålder. Det fanns 6 – 8 hustrur till, mest av politiska skäl. Sägs det.

Taj Mahal, palatsets krona, byggdes i huvudsak 1632 – 43, det sägs att över 20 000 byggare och konstnärer var engagerade. Det tog ytterligare tio år innan alla andra hus (bl.a. en moské med ”tvillingbyggnad”, för balansens skull), murar och formträdgårdar var iordningställda på det 17 hektar stora området.

Från den typiska indiska gatan går man in genom en ”port”, sen kommer den här ”inre porten”, som OO tänker. Kön till öppningen till höger var lång, där måste man lämna allt som ansågs vara olämpligt, t.ex. filmkameror. Undrar hur man förhåller sig till mobiltelefoner idag…

Vårt besök var officiellt alldeles för kort. Titta på avstånd, låta sig avbildas på en gruppbild, gå fram till mausoleet (300 meter), gå in och titta på Ajurmand Banu Begums sarkofag och bredvid den Shah Jahans senare tillkomna, ut och bort. Var hennes kropp verkligen är begravd råder det olika uppfattningar om, sarkofagen lär vara tom. Han lär ligga i sin. Kanske. Kanske flera meter lägre ner, båda två. Ho vet. I utrymmet där i mitten var det ständig skymning, fotograferingsförbud med blixt rådde. En blixt brann av, en förskräcklig tillrusning av vakter följde. Vet inte om de fick tag i den skyldiga.

En envis skröna berättar att Shah Jahan planerade att bygga en tvillingbyggnad i svart marmor på flodens andra sida, ett mausoleum för sig själv. Därför tog sonen ”hand om” honom. Ingen kan säga något som sanningshalterna. Nån form av ”grund” finns på andra stranden, men anses nu vara bevisad som någonting annat.

OO fick ingen bild av fontänerna sprutande vatten. Vattenstrålarna kom och gick. Hon ville stanna där längre tid, ”när man nu en gång är här”, och fick medhåll av rumskompisen. Resten av sällskapet ville åka till centrum och shoppa. Två envisa finländare stod kvar och fascinerades av hur skönheten ändrade färg beroende på solljuset. Klar sol, sol bakom moln, sjunkande sol… Magiskt, utan att alls överdriva!

En skymt av trädgårdarna till vänster. Moskéns kupol skymtar, prydnadsminareten hör till mausoleet. OO knäppte och knäppte, utan att sikta så exakt.

En bildvinkel mera från sidan. Massor med folk, hela tiden!

Men sen bröts magin.

En grov vagn, dragen av oxar, mitt i den sköna harmonin! Hur får en sådan komma in…? Turisternas kameror rasslade. Ekipaget stannade, ”gubbarna” hoppade ur vagnen och visade med självklara gester att det här kostar att fotografera. Vi hade blivit tillsagda att alltid ha några rupier i fickan, så… (OO tilltalas av ljusskillnaderna i bilden, även om Taj Mahal lutar…)

”Så var den delen av dagsinkomsten avklarad”, tänkte troligen gubbarna vid avfärden. OO fick en bild till…

Så var det dags för hemresa till hotellet. Harsh hade gett råd om pris och hur länge resan kan tänkas ta, OO stegade iväg en rad av rikshor. Harsh hade sagt typ högst 40 – 50, föraren begärde det dubbla. OO erbjöd 40. ”No, no”, var svaret. OO vände stolt och med värdighet på klacken och gick med högburet huvud till följande rad av rikshor. Då dög det, hon kallades tillbaka och resan startade.

Men OO hade kollat kartan och har ett gott lokalsinne, tyckte att föraren körde lite i fel riktning. Knackade honom på axeln och påpekade. Han såg förskräckt ut, tog några svängar och så var vi utanför hotellet. ”Jag beundrar dig!!!”, sa rumskompisen. Efter den erfarenheten började OO pruta i hemlandet också…

Gamla glimtar från världen – lotus

Det var ett evinnerligt busskuskande av och an i Delhi på resans första dag i slutet av december 1995. Hela fyra religioner ”avklarades”, varav två utsattes för närmare granskning senare under resan. Men först något allmänt:

Vad i all världen kikar killarna på? När bilden skannats in förstod OO ingenting. VAD har hon fotat, egentligen? Sen håkade hon. Killarna jobbar med skor!

Här sköttes avmedskorna-systemet något mer systematiskt. Hela sällskapets alla skor samlades i en stor säck, vid avfärd hissades säcken upp och besökarna kunde i lugn och ro söka reda på sina persedlar. Vid andra tempel lämnades skorna oftast i ett litet rum och de stod sällan stilla utan sina ägare.. De flyttades, skuffades undan, bytte plats – en gång hade de flesta skodonen flyttats till ett annat rum och förtvivlan var stor. Barfota gick vi ändå inte. Vi hade ”order” att ha ”tempelstrumpor” i väskan, golven kunde vara både heta, kalla och smutsiga. Sällan våta.

Men var var vi?

Här. Det då relativt nya (invigt 24.12 1986) bahá’i-templet, Lotustemplet, Tillbedjans hus i Delhi. Den här takkonstruktionen passar inte hos oss, konstaterade nästan alla med en mun. Rabatterna var inte helt klara, gräset fick man minsann akta att betrampa. Tog man ett snedsteg på det gröna hördes direkt ett skarpt ljud från en visselpipa och en man kom fram och gav en åthutning – på engelska.

Utsikt ”tvärtom”. ”Skolådan” till höger, där en stor del av den finska gruppen ännu var kvar.

Bahá’i (obs, tre stavelser, som alla uttalas) som religion är lite svår att förklara. Ceremonier och riter finns egentligen inte. Uppfattningen att alla religioner är samstämmiga är central. Med olika mellanrum har det gudomliga manifesterat sig på jorden i form av budbärare (Buddha, Jesus, Muhammed…) som förkunnat på ett sätt som var anpassat till den tid och den plats som var aktuell då. Den sista av dessa var Bahá’u’lláh, som proklamerade religionen i Bagdad 1863 på basen av föregångarens, Bab, läror. Då ansågs att mänskligheten har nått en sån nivå att man inte mera behöver legender, liknelser och symboler, man kan tillämpa endräkt, rättvisa, jämlikhet och samförstånd utan sådant.

Förstås har bahá’i utsatts för förtal och förföljelse av ”renläriga” i olika system.

Varje tempel – det finns sju i världen – har nio ingångar, för att visa att alla religioner accepteras. Som ni ser så är den här lotusblomman inte precis liten… Inuti finns inga prydnader, bilder, statyer eller målningar. Endast stolar och talarstol. Besökare skall iaktta tystnad och respektera andras upplevelse av helighet och meditation. OO försökte dra upp blixtlåset till sin väska, och direkt fick hon hårda blickar och en åthutning med fingret av en vakt.

Trots dessa bestämda vakter låg ett lugn och en harmoni över hela platsen. Hade velat stanna där längre.

OO tog sig friheten att plocka en bild från nätet för att ni läsare skall få se. Fler bilder hittar ni om ni googlar. Visst är det vackert!

Nån gång på vårkanten 1996 fick kompisen AN lov att lyssna på OO:s Indien-berättelser, oberoende av om hon ville eller inte. Hon hade gjort några nya bekantskaper under en studieperiod hon beslutat sig för, och hon berättade vidare om detta fängslande tempel. ”Va?”, formligen skrek DM när hon hörde vad OO sett. ”Hur ser det ut där nu? Jag var på invigningen, då fanns inga rabatter ännu! Min kusin är arkitekt för hela komplexet!” DM har vuxit upp i Teheran inom religionen ifråga, fortfarande aktiv här i Norden. Hon fick förstås foton. På tal om hur liten världen ibland var/är, även i internets barndom.

Gamla glimtar från världen – sikhismen

Sikher bär turban, men alla som har turban är inte sikher. Och alla vuxna manliga sikher bär inte heller turban. Enkelt!

Men. Om du besöker ett sikh-tempel, en gurdwara, då bör du ha huvudet täckt på något sätt. Gurdwaran Bangla Sahib i Delhi har en uppsättning med huvudtäckningsmaterial att låna ut åt turister.

Stora och små, ”heltäckt hår” gäller tydligen inte. Det blev en hel del fnitter, och en manlig resenär ville verkligen inte vara ”skurgumma”, men övertalades. När vi sen såg två män med typiska kökshanddukar hängande på huvudet, då – då brast fnittret ut igen. Vi besökte faktiskt den här gurdwaran två gånger. Första gången rådde smogväder

Bangla Sahib var ursprungligen ett palats, men omvandlades till gurdwara kanske på 1600-talet, eftersom den sista gurun varit gäst där. Entrén i mitten av bilden är verkligt pampig. Visst var vi inne också, men bilderna därifrån, med boken Adi Granth i centrum, är helt opublicerbara. I varje tempel finns också sovsalar för pilgrimer, matsal och kök – vem som helst får komma dit och få mat. Gratis. Studiesalar finns också, samt vatten.

Sikhismen är en religion som uppkom på 15- 1600 talet, nästan som en blandning av islam och indiska trossystem. Hyllar monoteism och återfödelseprincipen, men motsätter sig kastsystemet och betonar jämlikhet.

OO har inte blivit på det klara med om vattnet är till av enbart estetiska skäl, om det är till för heliga bad, om det är speciellt helande, men den här bassängen med byggnationerna runt omkring är en verkligt harmonisk helhet. Skulle säkert ha konkurrerat med solen i strålglans, om det inte varit för den obehagliga smoggen.

Jo, jo, karln (turbanen) är kapad i skanningen, OO fattade inte skanningsgaloppen, och diabilden har åkt i råskis (soporna). En vuxen sikh följer de fem K-na: Kesh, att inte klippa hår eller skägg (andlighet), Kangha, alltid ha en kam av stål (disciplin, hygien) – jo, en sådan behövs garanterat morgon och kväll, vid på- och avsnurrning av tre meter underturban och sisådär sju meter överturban… Kirpan, en liten dolk (värdighet, självrespekt). Kaccha, korta byxor (nu fnittrar OO, men klädesplagget lär symbolisera sexualmoral), samt till slut Kara, en armring av järn (evighet, monoteism, gemenskap vågrätt och lodrätt).

Karln på bilden, ja. Han poserar. Han fattade tydligen tycke för OO, hängde i hasorna (vid vårt andra besök, med klarare väder), tog kontakt om och om igen, trots att OO gjorde allt för att försöka skaka honom av sig. Han frågade om religionen tilltalar, bjöd in till Gyllene templet i Amritsar där han sade sig bo… Ni kan precis ana hur mycket de andra resenärerna fnittrade och småretades… ”Märtha, nu är din beundrare här igen…”

Kameran är OO:s vapen. Bad honom ställa upp på ett foto och bad om betänketid. ”Sänd fotot till mig, här är min adress”, sa han (jo, Amritsar ingick i adressen). OO gjorde så, men sin egen adress berättade hon inte. Slut på den ”romantiska” historien!

Folk utanför gurdwaran, variationerna i klädsel och utseende kan betraktas länge…

OO nämnde av någon anledning om sina möten med sikher för N, som bodde en tid i byn. Hon berättade att hon i sitt andra nordiska hemland hade haft en sikh inneboende hos sig i några veckor på 1970-talet. Hennes söner, då i den ärligt vetgiriga och nyfikna åldern cirka fem frågade mycket om turbanen. Sista kvällen beslöt han visa vad som döljer sig där under. En sikh lär annars inte visa sig utan turban för andra än för sin hustru, har OO förstått. Han virade och virade, pojkarnas ögon blev större och större, deras munnar likaså. När hans hår, som ”nådde till knäna” enligt N, föll ut blev det tyst. Till slut utbrast den ena av pojkarna: ”Är du en kvinna?”

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 60 109 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
gotlanduppochner

Vi hoppas att du ska trivas med våra ö-inlägg. Oavsett om du bor på ön året runt, kommer hit med jämna mellanrum eller aldrig varit här... Givetvis skulle det varit trevligt om vi kan få dig, som aldrig varit på Gotland, att åka hit för första gången. Vi tror inte du skulle ångra dig. Chansen är betydligt större att du drabbas av samma känslor som Bosse fått varje gång, som vi varit här på semester. Välkomna önskar Bosse och Solveig Lidén!

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Gilla

min vardag, en bråkdel av mitt liv

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

att leva sin dröm

med ljuvliga hundar

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales och Spanien

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från båda mina hemländer, Wales och Spanien. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.