Marknadsyra

”Salamanca Market”. Det var det korta och koncisa svaret på frågan om vad som är sevärt i Tasmanien, huvudstaden Hobart. Det var ett verkligt gott råd, även om kroppens finländska klocka visade på midnatt när stegen styrdes ditåt vid niotiden på morgonen, dag ett Down Under.

Oj. Det är det uttryck som beskriver känslorna där bäst. Försäljare i minst dubbla rader på den halvkilometer (ca) långa gatan. Vårliga grönsaker, alla möjliga inläggningar och allt möjligt att lägga in via munnen, hantverk av många slag (trä, trä trä…), böcker, musik, konst, läder och kläder… Varje lördag året runt, alltsedan januari 1972. Då som ett mera hippie-artat lopptorg. Och då tolv försäljare, numera över 300. Köpte? Äpplen, väska, brödkniv (huon pine), pepparkvarn, ostar. Mums. Fem timmar av njutning.

Dag två. Farm Gate Market. Uppdukad på gatan precis vid hotellet, mitt i stan. Perfekt utsiktsplats genom hotellrumsfönstret på sjätte våningen. Denna gatstump ockuperas varje söndag av lokala producenter kl 8.30 – 13. ät- och drickbart, blommor, utplanteringsväxter, bakverk, gatukök. Tyvärr regn. Muntra försäljare ändå – och en frack-klädd man spelade klassisk musik på violin. På en trappa, under tak. Smaskiga muffins inköptes och avnjöts med te ”hemma på rummet”.

Dag åtta, ny plats. Mornington Peninsula, söderom Melbourne. Organiserade marknader s.g.s varje dag nånstans på ett område ungefär lika stort som Östra Nyland. Aldrig två marknader samtidigt, koordineringen verkar exemplarisk. Området är troligen befolkat av fler människor än i nämnda finländska trakt, både producenter och konsumenter. Den besökta marknaden var uppdukad på en skolas ”gräsplan”, försäljarna placerade i en stor-stor dubbel ring. Smart. undersökte en mängd plantor, bekanta och obekanta sorter av kryddor, tomater, chili… Inköp: hantverkstillverkad hatt i linne-bomull, direkt av tillverkaren, förstås. Lakrits, lokal sådan. Och tittade och pratade och frågade och berättade och fotade… Rosor, suck… Kommer i ett anat kapitel.

Tyvärr, OrdOdlaren verkar ha förlorat bildkontrollen på detta forum. Någonting obegripbart har skett. Är inte alls nöjd med utvecklingen/avvecklingen här. Behöver hjälp. I skrivande stund är det totalt osäkert hur illustrationen till denna epistel blir. Så, bästa läsare, ni för nöja er med det lilla som bjuds. Skulle gärna bjuda er på sex-sju bilder, men…

Bättre lycka nästa gång. Kanske.

Temadagstankeutflykter

Kåksu (kåkså, kåkse). Ett nyhittat gammelord som gav OrdOdlaren trevliga idéer. Gutamål, ett grundspråk som i mångt och mycket ger en österbottning hemkänslor. Enligt allnakku var det Kåksus dag 18 april, så OO är lite bakett. Värre har hänt. Nyfiken? Adressen är http://www.gutamal.org/allnakku.

Kåksu är en träklubba med långt skaft som man använde för att slå sönder gödselkokor – gödslrukar – på betesmarkerna. och så skriver alnakku en kommentar: nuförtiden ägnar sig folk åt ti kåkse på golfbanan… Och OO:s hjärna exploderade i associationer. Letade som besatt efter ett kort. Fanns inte i den egna samlingen, inte i två besökta affärer i stadens centrum. Lyckades stjäla två varianter från nätet. Ringarna är troligen ett kopieringsskydd. Förlåt att OO gjorde så, Inge Löök… (nöden har ingen lag)…

… men de här gummorna är så ljuvligt kreativa! Det påstås – obekräftat – att den fiffikus som i tiden lanserade stavgång (Nordic Walking) också introducerade skogsgolf: Ta ett lämpligt verktyg och gå ut i skogen. Hitta en lämplig käpp som du eventuellt formar om efter behag, och spelet kan börja. Kottar att slå finns det oftast hur mycket som helst. Inge Löök har – nej, förlåt – gummorna har kanske fått idén från skogsgolf? Beundra en bild till,  samma motiv, utan ringar, troligen mindre:

Skogsgolfen har modifierats med åren. Nu finns banor på gårdsplaner (modell större) och i skogsområden. Det finns 9-hålsbanor som preparerats, men även mest naturliga banor där hålen kan vara mera fantasifulla än gjorda cylindrar i marken. Kottarna har ersatts med innebandybollar, tennisbollar, crocketdito, med mera. Som slagträ används hemgjorda klubbor, men även attiraljer som innebandyklubbor och gamla järngolfklubbor. Därutöver två viktiga ingredienser: humor och hemgjorda regler. Läste nånstans att den som äger marken man spelar på får egenmäktigt bestämma om reglerna.

En kul sport, verkar det som. Mera kul: Kulkarnevalen, som begås varje år på en gräsplan nån gång i augusti i OO:s barndomstassemarker (nästan). Har inte själv deltagit vare sig som stötare eller som åskådare, men får för det mesta noggranna rapporter rörande herrklassen, damklassen och barnklassen. Det hela torde ha börjat som en privat kraftmätning mellan två jämnåriga ”pojkar” för X antal år sedan (sa någon 1975?). Kulan var därmed satt i rullning, och växte och blev tre viktklasser och numera ett medelstort byajippo där humor och tävlan med sig själv räknas först – lika bra som senaste år, eller tar åldern ut sin rätt? De två pojkarna kämpar vidare, med uppnådd pensionsålder och lite på. På andra plats kommer tävlingen med andra. Tror OO, men kan inte vara säker, det existerar andra tecken i kommentarerna till rapporterna…

Men de här hänger med från allra första början:

Stötens längd markeras meddelst en egen medhavd skruvmejsel. Den kunde ju vara en tävling i tävlingen, en allsmäktig domare avgör i skruvmejseloriginalitetsklassen. Skulle säkert sporra till besök på diverse gubbdagis. Det finns blommiga också.

Nu är det dags för läsning!

Idag har den inletts. Den årliga läsveckan, som kulminerar med bokens och rosens dag 22 april (den skrev OO om för ett år sedan). Och vad gör man? Läser, förstås. Men inte hela tiden. Vad?

OrdOdlaren inledde temaveckan med besked. Innan hon alls gjorde något annat läste hon den två dagar tidigare påbörjade boken till slut. En typisk roman, som öppnade en massa intressanta trådar och följde upp en – nästan. Tre personer på väg mot ett samma mål, det görs fördjupningar i deras gemensamma barndom, lite i deras helt skilda vuxenliv – och de kommer nästan fram till målet. Så, helt plötsligt, är boken slut. Jaha. Boken nådde sitt mål. OO blev lite frånvarande, funderande på de ouppföljda trådändarna i några timmar… ”Om det var så att…”, ”Hur gick det med…”, ”Hon i slutet av boken, kunde hon vara…?”

Påskannandag. En dag som alltid inletts utan morgonmålstidningsprassel. OO vill ha sådant! Är världen därute kvar? Greppade det som mot all förmodan ännu kallas telefon. Stendöd. Urladdad. Den betydligt äldre plattan/tabletten då? Ingen nätkontakt. Får igång kontakten – men om en stund uppenbarar sig en liten svart ruta:”Internet har stoppats”. Nytt försök, öppnar snabbt e-posten, ett mejl som borde svaras på. Hinner svara kort innan den svarta rutan dyker upp igen.

Längtar efter papperstidning till morgonmålet, men de tiderna är förbi. De Stora Tidningshusen har bestämt att OO bor på den sida om gränsen som säger att den dagliga (hä!) tidningen anländer med dagsposten. Som kommer när Allsmäktiga Posten tycker att den kan bekväma sig med att dela ut något i postlådorna. Tiden varierar mellan ca 13 och ca 17.

Stopp! Det skall handla om att läsa idag, påpekar den bestämmande på höger axel. Läsa, jo, men vad?

Ibland lockar den här stilen (och innehållet) mer än romaner och deckare. Och det finns av den, som synes…

Sökte fram sidan http://www.lukuviikko.fi/sv. Trevliga tips? Nä. Trevliga läsejippon? Lika tunnsått. Man skall ge tips själv, hitta på själv. Men man kan klicka på rutan ”10 globala fakta om läsning”. Okay. Där ståtar den stora, feta rubriken: ‘Det finns ungefär 800 miljoner vuxna som inte kan läsa i världen’. Och texten där under fortsätter:’Av världens befolkning på 800 miljoner (>15 åringar) är ca 16% analfabeter’. Sååå… Analfabetism, skrivsvårigheter, översättningssvårigheter (bildningsbrist?)…? På finska är formuleringen annorlunda, men rätt. Dock lockar den till felaktig översättning. Den som översatt och skrivit har uppenbarligen läst enbart på bildskärm. Och då ser man inte lika bra sina fel. Det har bevisats för OO på några sätt under den gångna påsken. Korrekturläsning – och läsning – skall ske på papper. Vet att det finns flera som håller med.

Men läs! Böcker, tidningar av olika slag. Här i huset finns att välja på, även om främst trädgårdslitteratur fastnade på bilden. Mera senare. Kanske. Om OO inte helt fastnar i enbart läsning (varvat med trädgårdsjobb i kylan… och annat).

 

Påskveckospråk

Påskveckan. Stilla Veckan, Stora Veckan, Piinaviikko (~Lidandets Vecka) – tänk efter: vi firar en helg med världshistorisk betydelse, oberoende av vad man har för tro. Tideräkningen, världshistorien gång, kulturella uttryck i alla former… Helt enkelt svårt att försöka sig på ett sådant tankeexperiment. Men veckodagarna…

Palmsöndagen. En processionsgudstjänst med palmkvistbärande människor beskrivs av pilgrimen Egeria på 380-talet, i Jerusalem. Den lilla flickan OO lärde sig sent ordet videkissor. Hon trodde verkligen att det hette palmer.

Mulimåndag, Krååkmååndaain. Mulen? Kråkor? Ansåg man att de började ”sjunga” då…? Ingen förklaring hittas. Har också förlänats flera färger; svart, grå, blå. Finskans Malkamaanantai talar om malka, bjälke. Rent kristet, se bjälken i ditt eget öga. En vecka av självrannsakan inleds, förmodligen.

Tränotisdag. Kulitisdag. Vit tisdag. Nej, varken tranor eller kulit, kyligt. Från tyskan, påstås det. Tårar. begråta vems öde? Finskans tikkutiistai är betydligt mera världsligt. Den här dagen skulle man spänta stickor för framtida brasor. De stickorna ansågs föra god tur (eld?) med sig.

Dymmelonsdag, fornsvenskans dymbil, stum. Kyrkklockorna skulle dämpas, antingen byttes kläpparna ut mot trä (måste ha varit tungt jobb…) eller så lindade man tyg runt metallkläpparna. Finskans Kellokeskiviikko handlar också om klockor, men på nästan motsatt sätt. Korna fördes ut på bete och förseddes med koskällor, klockor. Undrar vad de åt en tidig påsk… Å andra sidan var tydligen vinterfodret slut och kalvningstiden inne.

Uppenbar påskbildsbrist. Krokusarna kurar i skärtorsdagskölden.

Skärtorsdag, Kiirastorstai. Inte rosa, inte skära vare sig som verb eller substantiv. Ren, rena. Till åminnelse av att Jesus tvättade lärjungarnas fötter. I ortodoxa och åtminstone en del katolska kyrkor står biskoparna för tvättandet och prästerna blottar sina skitiga (?) tånaglar och fötter. Äsch. OrdOdlaren påminns precis nu i skrivande stund om långa tånaglar på de egna trettisjuorna. Finskans kiiras kommer från samma ord, men Kiira var också en ond varelse (före kristendomens intåg i Finland, troligen) som man jagade iväg från gårdsplanen med eld. I OO:s barndomstrakter brändes påskbrasor, men på lördag…

Långfredag. samma på finska, Pitkäperjantai. Lång gudstjänst, lång predikan, långt och torrt. Lång dag för lilla OO, som måste sitta hemma, inte fick göra något som innebar ett vasst verktyg. Trist för tonåringen: nöjesförbud. Vi ställde till med folkdansövning en gång, sippa bysbor larmade polisen som snopet kom och tittade vad som var på gång – och rann iväg som vatten längs väggen. ”Tjiii…”, tänkte vi och övade vidare. En dag som är heligt helgad i Norden, men vanlig arbetsdag i katolska länder. Trots en hel del processioner längs gator och vägar. Good Friday, ingen vet varför.

Lördag, lankalauantai (lanka = garn, tråd). Dags att tvätta och färga det garn man spunnit under vintern. Torkväder, jo, men, dagens växtfärgare – vad hittar man att färga med den här tiden på året? OO är bara okunnigt nyfiken.

Och julen varar intill påska… Endast de vita julrosorna trotsar vädret. De färgade låter vänta på sig, men de kommer!

I den ortodoxa världen lever man nu i Stora Veckan. Efter helgen kommer Påskveckan, eller hellre Klara Veckan (Kirkas Viikko). Klar, renad, upplyst. Troligen.

OrdOdlaren är ingen påskpyntare. Snarare ätare. Ägg, lamm och memma står på menyn. Och blåbärsris i vas. Och några körkonserter. BJR sjöng/sjunger tre, OO avlyssnar två.

Söndag den 9 april 2017

OrdOdlaren är matt, känner sig urblåst. Den här dagen for helt åt Kackapelles rullona (så sa YLE:s nuvarande rysslandsutsända östnyländska Kerstin i radion en gång!) eller till Gud som Fribergs gurkorna (ett talesätt som används här och där). Den medborgerliga plikten/skyldigheten/möjligheten/chansen att påverka är utnyttjad. Har röstat i kommunalvalet. Nu får man bara se vilket talesätt som blir rådande de närmaste åren:”Skyll inte på mej, min kandidat kom inte in”, eller om man blir tvungen att svarva till något annat…

Och inte tog OO chansen att skriva om Michael Agricola, Finlands reformator, idag heller. Det firades fest i Pernå (inte långt härifrån), där gossen föddes sisådär ungefär år 1507, men knappast i trakterna av Viborg där han avled på dagen exakt för 460 år sedan. I Pernå var det gudstjänst i den kyrka som han själv troligtvis besökte som pojke, det var sång, musik, tal, bokutgivning, en (fler?) snygg tårta… Men ingen Agri-Cola. Ännu.

Det var återkomst från grannlandet i väster, följd av en något dålig sömn på den röda båten från Stockholm till Åbo och begrundande av ett och annat inköp som gällde idag:

Jordbok (inte att förväxla med jordebok), björkbok och chilibok. Den sistnämnda starkt kryddad med ordsvängningar som får OO chilihet av avund. Samlar å dem vid noggrannare genomläsning…

Et foto av den dragspelsliknande mässtidningen som fick bo i ryggsäcken och togs fram vid behov. Men vem har funderat ut numreringskoden för utställningsbåsen? OO kan inte klura ut den underliggande (o)logiken. Lika förunderligt i varje utställningshall. Får instämma (nästan) med bloggvännen lenaiwales:”Varför göra det enkelt när det kan vara invecklat?” Förlåt den suddiga bilden, men ena handen och armbågen försökte jämna ut skruttet lite…

I bilen på väg västerut på fredag seneftermiddag kom beskedet om den skenande bilen på Drottninggatan i Stockholm. Ingen tvekan, resan skulle fullföljas, målet är både tradition och stark lockelse. Och allt fungerade som vanligt, även om stämningen var något dämpad under frukosten på det mässnärbelägna hotellet. Men in till mässan släpptes man först efter en noggrann säkerhetskontroll. Eftersom OO + sällskap anlände 20 minuter före öppningsdags beredde en sådan visitation inget problem. De som anlände något senare fick däremot köa för ingående granskning med handpåläggning i upp till 90 minuter. Och innan ombordkörningen på lördag kväll måste alla passagerare snällt visa upp hyttnyckel (=biljett) och identitetsbevis för en vänlig myndighetsperson. Körkort dög och alla i bilen godkändes, trots att BåtBolaget lyckats stava varje namn fel på något sätt.

Inköpen? Hmm… Förutom de avbildade blev det frön, en potta, ett par byxor, en reparerad och en ny sekatör, kära Luckor och liknande redskap, en 10 centimeters björk, några rosor, en pion, skosulor, fyra pelargoner, ost, en ny korg och chilichoklad. Bland annat. Återkommer till vissa funktionella prylar.

Och allt var lika glatt, vänligt och inspirerande som förr om åren. Men det där med monternumreringen…

Skåpfyllnad? Hm…

Väninnan, frånskilda tvåbarnsmamman och fyrbarnbarnsmormorn, hade nyligen blivit moderlös. Dessutom flyttade hon in i en mindre, billigare lägenhet. Verkligt liten, men med ett klädrum på ungefär fyra kvadratmeter. Där rymdes en säng och ett litet skrivbord. Där fick OrdOdlaren sova under sitt besök. Kappsäcken rymdes också in. Ett fönster på sisådär 40×40 centimeter kunde öppnas och gav tillräcklig nattluftväxling.

Köket var inte extremt litet, men skåpfattigdomen var påfallande uppenbar. Stolt förevisade hon innehållet: fem djupa tallrikar, fem flata, fem muggar, fem glas, fem… ”Varför fem?” ”Ja, varför skall allt i servisväg räknas i sex – halv- och heldussin? Och jag behöver inte fler”. ”Men om du får fler gäster än fyra?” ”Då får de ta med sig. Så det så.” Några dagar senare åt vi glass. Förpackningen på bordet, två skedar. Vi slevade i oss från var sin ända tills vi möttes.

Det fanns en speciell orsak till sparsmakandet. Mammans andra äktenskap hade inneburit rejäla kliv på den sociala stegen. Hon var en parant dam, även om OO träffade henne i enbart dement tillstånd. När hon köpte skor skulle det också inhandlas matchande handväska och handskar. På bjudningar kunde det bara inte finnas samma uppsättningar på bordet varje gång. När bostaden skulle tömmas av två döttrar på 50+ innebar en hel del av inventarierna bekymmer. Bland annat tre 12-personers kompletta matserviser, dito kaffeserviser. Kläder. Eleganta borddukar för stora bord. Stora, tunga möbler. Förstår väninnan fullständigt.

Hm. En titt i en skåphylla:

Sjutton, om OO kommer rätt ihåg. Plus elegant kaffekanna, ”gräddsnäcka”, sockerskål och kakfat. Det är sällan de används. Men ack, så snygga… Skall använda dem mer. Det går att dricka te ur dem! Man får bara fylla på lite oftare…

De sällsynta vackra blåmönstrade tekopparna (det finns tekannor också) används förhållandevis ofta, likaså muggarna. Faten är fler än kopparna, har funnits i huset och använts i snart 50 år. Muggarna kunde visserligen vara i flitigare användning, men vardagsmuggarna är nästan outslitbara:

Skeden är en typisk finländsk hackmannare, bra, behändig, slitstark och tvättbar i oändlighet. Kräver ingen annan puts än vanlig disk. Tror också att Uri Geller skulle ha gått bet på sådana.

De här, däremot, kräver upputsning. De är värdefulla nog att försvara sin plats i lådan. Skall också användas ibland. De mindre lär ännu tillverkas. Inte de större, som erhållits som pris i skidtävlingar på 1930-talet. Har dessutom varit i flitig användning, OO fotade en av de mindre för att ni skall kunna se det fina borgåmotivet:

Övriga silverskedar med konstifika ingraveringar av initialer utan större känslovärde har avyttrats. Alltid något…

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 14,552 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
att leva sin dröm

som självförsörjande ö-bo(nde)

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Lena i Wales

Bloggen om vad som händer här i Wales och vad man pratar om just nu, men också fakta om landet och hur det är att leva här. lenadyche(at)gmail.com

Livet efter 70

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

DET SKA VARA LÄTT ATT LEVA....

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.